Tornevall Networks

Den korrupta Trumpadministrationen, där presidentens familj tjänar miljarder på sina affärer, möter motstånd även på scenen: Urinetown, en svart samhällssatir av Greg Kotis och Mark Hollmann, hade urpremiär 2001. Nu sätts pjäsen upp igen på flera scener i USA.

Och gör succé.

Urinetown är en dystopisk skildring om en stad där invånarna inte längre tillåts uträtta sina behov – utan att betala för det. De privata toaletterna i hemmen har ersatts av offentliga dito, där miljardären CaldwellB. Cladwell tar en inträdesavgift genom sitt bolag Urine Good Company. Cladwell har mäktiga vänner – han betalar en del av sin profit till senator Fipp som ser till att Cladwell kan fortsätta att pungslå invånarna i Urinetown.

Cladwell manar hela tiden på sin dotter Hope att visa större effektivitet i indrivningen av avgifter från alla ”fattiga människor” som använder hans toaletter. Hopes paroll är ”att pissa är inte gratis – det är ett privilegium”. Mot detta gör Bobby Strong uppror sedan hans far dödats av polisen: Old Man Strong kunde inte hålla sig i kön till Cladwells toaletter utan pinkade mot ett staket. Bobby får med sig folket, men även han mördas av den polis Cladwell kontrollerar.

Men motståndsrörelsen är för stark, och till slut segrar revolutionen under parollen ”Ett enat folk för att pissa gratis”. I en av flera demonstrationer på scenen håller en kvinna sin skylt som förkunnar Hata inte! Urinera! 

I tidningen People’s World skriver recensenten Tim Wheeler att Urinetown påminner om en annan mörk och satirisk musikal: 1928 års Tolvskillingsoperan, som en olycksbådande varning om fascismens uppgång med den profithungrige kapitalisten Cladwell som Mackie Kniven. Wheeler konstaterar att dagens USA-kapitalism är ”så extrem att den är mer absurd än till och med den mest bisarra galenskap som Urinetowns författare föreställde sig”. 

Kallades han Den svarta spindeln för att, som någon antydde, det ibland verkade som om han hade åtta armar? En egenskap han visade när han under karriären räddade 151 straffsparkar – fler än vad någon annan målvakt i den professionella fotbollen gjort.

Nej. Han bar smeknamnet för att han alltid klädde sig i svart.

Lev Ivanovitj Jasjin föddes i Moskva den 22 oktober 1929. När Nazityskland gick till angrepp mot Sovjetunionen i juni 1941, var Jasjin bara drygt elva år gammal. Han deltog i försvaret av sitt land genom att hjälpa till med olika sysslor i en vapenfabrik i Tusjino, strax norr om Moskva.

Det var också där, i fabrikens lag, han började spela fotboll. Dynamo Moskva fick syn på den talangfulle tonåringen och bjöd in honom till klubbens juniorlag. 1950 debuterade han i Sovjetligan som konkurrent om målvaktsposten i Dynamo med en annan legendar, Alexej ”Tigern” Khomitj, som hade fått européerna att öppna ögonen för sovjetfotbollen under Dynamos legendariska turné till Storbritannien strax efter kriget.

Lev Jasjin spelade hela sin karriär i Dynamo Moskva, och inte bara i fotboll: 1953 blev han sovjetisk mästare i hockey och skulle bli uttagen till VM 1954 när han valde att sluta med hockeyn för att satsa på fotbollen. Ett bra val, skulle det visa sig. Jasjin gjorde sin internationella debut den 8 september 1954 när Sovjet hemma på Dynamostadion besegrade Sverige med 7-0.

Resten är fotbollshistoria.

Jasjin, av International Federation of Football History & Statistics (IFFHS) utsedd till 1900-talets bäste målvakt, spelade fyra VM-turneringar för Sovjetunionen. Hans lag nådde semifinalen i VM i England 1966 och kvartsfinal i Chile 1962 och före det i Sverige 1958 – där Sovjet slogs ut av Sverige, 0-2 efter mål av Agne Simonsson och Kurt Hamrin. Jasjin utsågs till VM-turneringens bäste målvakt i konkurrens med världsmästarna Brasiliens Gilmar och de svenska silvermedaljörernas Kalle Svensson från Helsingborg. Jasjin vann också guld i OS i Melbourne 1956 och EM-guld i Frankrike 1960.

På de 406 matcher han spelade för Dynamo Moskva i Sovjetligan (326 matcher) och landslaget (80) höll han nollan 270 gånger. 1963 tilldelades han Ballon d’Or (Guldbollen) som Europas bäste fotbollsspelare – han är fortfarande den ende målvakt som fått Guldbollen och när juryn bakom priset 2020 tog ut ett alla tidernas lag, var Jasjin given som målvakt. 2002 tog han plats i Internationella fotbollsförbundets (Fifa) drömlag med spelare som deltagit i VM.

När Jasjin utsågs till 1900-talets bäste spelare prisades han av den engelske konkurrenten Gordon Banks, med smeknamnet Banks of England – utsedd till den näst bäste målvakten.

– Lev Jasjin var en förstklassig spelare, en supermålvakt. Hans positionsspel var briljant, och allt han gjorde var av högsta klass. Han var [under sin karriär] utan tvekan en förebild för hur målvakterna skulle spela under de kommande tio till 15 åren. Trots att jag själv redan spelade på toppnivå, brukade jag försöka ta efter honom och göra det han gjorde; jag lärde mig mycket av honom, sade Banks.

Jasjin revolutionerade målvaktsspelet. Han var inte en målvakt som stod lutad mot en stolpe i 90 minuter och väntade på att något skulle hända. Jasjin styrde straffområdet med högljudda instruktioner till sina försvarare om hur de skulle positionera sig. Många journalister, bland annat under VM i Sverige 1958, noterade hur Jasjin läste spelet som ingen annan målvakt: han förutsåg hur motståndarnas anfallare skulle röra sig, ta position och skjuta.

Hans snabba, långa och precisa utsparkar var också revolutionerande i fotbollen då: de fick igång kontraanfallen mycket snabbt.

Lev Jasjin lade ner landslagskarriären 1967, men spelade kvar i klubblaget i ytterligare fyra år. Han var en populär gäst på olika idrottsevenemang, men trots ständiga inbjudningar tvingades han begränsa sina utlandsresor – hans fru Valentina nekades utresevisum.

1986 tvingades Jasjin amputera ett ben efter blodpropp. Några år senare drabbades han av cancer i magen, och han avled den 20 mars 1990.

Jasjin gick bort dagen före Europacupmatchen på Meteorstadion i sovjetukrainska Dnipro mellan hemmalaget och portugisiska Benfica (som vann med 1-0 efter mål av Mats Magnusson). Nyheten om Jasjins död tillkännagavs mitt under matchen. Den chockade både åskådare och spelare. Benficas världsstjärna Eusebio grät öppet. Och efter matchen gav han sitt omdöme om Jasjin:

– Han var århundradets oöverträffat bästa målvakt.

I Sovjetunionen då och i Ryssland idag är Lev Jasjin en hjälte. Beundrad, ombesjungen, hedrad med frimärksutgåvor och priser och troféer i hans namn. Och omdiktad.

En av Sovjets främsta poeter, Jevgenij Jevtusjenko, skrev dikten Målvakten kommer ut på planen om Jasjin. Jevtusjenko (1932-2017) använde Jasjins spelstil som en metafor för kampen mot en stelbent byråkrati:

Här är en revolution inom fotbollen:

målvakten kommer ut ur målet

och i denna nya märkliga roll

går han som en anfallare.  

Jasjins stil är ett talanguppror,

när han, till en jättes förvånade vrål,

klev in i straffområdet  

med jättens granitliknande elegans.

[…]

Landet är täckt av ett nät av

förbjudna kritstreck,

så att vi,

kacklande som kycklingar,

inte vågar hoppa över dem. 

Avundsjuk på modet,

den falska arrogansen inspirerad:

Målvakt, gå inte utanför straffområdet!

Poet, blanda dig inte i politik!  

Ah, Lev Ivanovitj,

Lev Ivanovitj,

men de älskar oss för att

vi stack näsan i ställen

vi inte borde ha gjort

och gjorde Gud vet vad. 

Abdullah Ibrahim, en jazzlegendar och stor musikalisk förebild för mig är död. Han blev 91 år gammal.Abdullah föddes i Sydafrika i Kapprovinsen 1934 som Adolph Johannes Brand, men lämnade tidigt hemmet och flyttade utomlands på grund av den rådande apartheidpolitiken. Duke Ellington hörde honom i Europa och tog honom till USA där han verkade under namnet Dollar Brand. Under 1960-talet konverterade han till islam och tog namnet Abdullah Ibrahim. 

Han fick en lysande karriär som sträckte sig över sju decennier. Med sitt brillianta, lite sparsmakade, rytmiska pianospel blev han en av de ledande inom subgenren ”cape jazz”. Hans kompositioner doftar Sydafrika och han kom att bli ett begrepp inom antiapartheidrörelsen, där man tog hans kompositioner till sitt hjärta. De var melodiösa och fastnade ofta direkt efter en genomlyssning. 

Flera av hans kompositioner kom också att spelas av artister och grupper i olika politiska sammanhang riktade mot apartheidsystemet. Bland annat stycket Mannenberg som Ibrahim komponerade som en hyllning till ett av de townships utanför Kapstaden dit man tvångsförflyttade svart befolkning. 

Låtarna African Marketplace och The Mountain syftar också direkt på denna del av Sydafrika där han själv växte upp. Hans vackra The Wedding har använts både på bröllop, men även under begravningar. När Ruth First, känd antiapartheidjournalist och gift med Joe Slovo, ANCs chefstrateg för den väpnade grenen, mördades av en brevbomb under exilen i Mozambique följde grupper och gatumusikanter över hela Maputo hennes kista till den sista vilan spelandes The Wedding av Ibrahim. 

Som medlemmar i gruppen Piri Piri hade mina kamrater och jag förmånen att få träffa denne gigant. 

I januari 1987 var vi inbjudna att spela på ANC:s 75-årsjubileum i Berwaldhallen i Stockholm. En konsert i två akter. På parkett satt hela den svenska regeringen inklusive Lisbeth Palme, nybliven änka, och som var speciellt inbjuden såsom representant för Olof Palmes hängivna arbete mot Sydafrikas apartheidpolitik. 

I vår loge innan konserten strömmade det ut toner från ett närliggande rum och plötsligt öppnades dörren och ut kommer en två meter lång man iklädd karatedräkt med svart bälte. Det var Abdullah Ibrahim som suttit och förberett sig vid ett piano i sin loge.  

Vi presenterade oss och nog var jag lite starstruck, men vågade  alla fall fråga honom om jag möjligtvis kunde få tillåtelse att skriva en text till hans underbara melodi The Wedding som jag tyckte var väldigt sångbar. Då halade han upp ett visitkort och sa: ”Go ahead” och bad mig bara ta kontakt när texten var färdig. 

Under pausen hade det rekats på scen där stod nu en stor flygel för nu var det dags för Abdullah att inta scenen. Vi bänkade oss i publiken och sedan följde 45 minuter i fullständig eufori. Abdullah ensam med en flygel spelandes sina största hits. Och som han spelade!  

Publiken satt i andäktig tystnad som endast avbröts när han bad dem om hjälp att gestalta vajande afrikanska träd under ett av sina nummer. ”Sch, sch, sch” hördes från publiken och tillsammans med tonerna från Abdullahs närvarande pianospel förflyttades vi i tid och rum och magi skapades! Jag har aldrig blivit så berörd under en konsert varken förr eller senare. Han rörde vid min själ, tårarna föll och jag hulkade mig igenom konserten! En upplevelse som inte liknar något annat! 

Lite mer än 10 år senare var jag med mina kära vänner på Nefertiti jazzklubb för att lyssna på honom. Efter konserten blev vi inbjudna backstage och jag hade skrivit ner texten till The Wedding och överlämnade den till honom. Han vecklade upp det hoprullade pappret och läste och nynnade med i melodin. ”It’s delicious” sa han. 

Tack Abdullah Ibrahim för din underbara musik, för ditt strålande pianospel och ditt enastående livsverk! Det har stärkt mig, tröstat mig, borrat sig in i själ och hjärta och fått mig att tro att en annan värld är möjlig! Vila i frid! 

Lisbeth Nowotny

Musiker

Högst upp på Kommunistiska Partiets lista i Kramfors står stationsbiträdet och tecknaren Tommy Sundvall, som rönt stor framgång med böckerna Folkbokförd i rännstenen (2024) och Mina drömmars mack (2026). Förra året tilldelades han Aftonbladets litteraturpris. I Kramfors är han dock främst känd som Tommy på macken – något han tror kan bli en tillgång i valrörelsen.

– Folk har varit positiva till att jag ställer upp och förstått lite mellan raderna varåt politiskt jag ligger. Är man känd på en ort så ingjuter man ett visst förtroende. Vi hoppas att det kan innebära ett förtroende även för vårt parti, berättar Tommy Sundvall.

Bruksorten Kramfors är stöpt i arbetarklasshistoria, inte minst genom att fyra av de fem arbetare som sköts av militären under Ådalshändelserna 1931 är begravda på orten. Ändå har det gått 30 år sedan ett kommunistiskt parti senast ställde upp i Kramfors kommunval.

– Kommunismen har en lite speciell och viktig historia här. Många har föräldrar, anhöriga eller arbetskamrater som åtminstone har varit kommunister. Till skillnad från till exempel Stockholm så är det fler som har en personlig, levande relation till kommunismen.

Sedan ett tag tillbaka pågår arbetet med att starta upp en lokalavdelning av Kommunistiska Partiet i Kramfors. Det är medlemmar i Sundsvallsavdelningen, men som bor i Kramfors dryga tio mil därifrån, som tagit initiativ till uppstarten. Valrörelsen blir ett första eldprov för den framtida partiavdelningen.

– Det hade varit bra att ha avdelningen med tillhörande infrastruktur på plats före valrörelsen. Nu löser vi ju allt efter hand. Vi har dock börjat ha möten och sätta upp strukturer redan nu. Valrörelsen blir en rivstart men man ska ju börja ordentligt, säger Tommy Sundvall.

Kommunisternas valrörelse i Kramfors fokuserar på lokal, konkret glesbygdspolitik. Liksom flertalet andra glesbygdskommuner har Kramfors stora behov i välfärden samtidigt som kommunen brottas med avfolkning och har svårt att locka nya invånare.

– Vi har samma problem som många glesbygdskommuner har, där vi har stora behov i välfärden men saknar människor. Vi har till exempel i praktiken ingen tandläkare här. Invånarna får antingen gå till privata alternativ, eller göra som jag, åka till grannkommunen för att gå till tandläkaren.

Pajala och Arjeplog kommuner har tidigare lockat välfärdsarbetare till sina kommuner genom att bekosta CSN-lånet för bland annat tandläkar- och sjukvårdsstudenter. Något Kramforskommunisterna även lyfter i sin lokala valkampanj.

– I de kommuner där detta testats har det fallit väl ut. Folk har flyttat in för att studera till tandläkare, rotat sig, satt barnen i de kommunala skolorna och sedan blivit kvar i kommunen, där de fyller en viktig funktion i välfärden. Vi vill locka folk till välfärden genom konkreta materiella medel, förklarar Tommy Sundvall.

Kramforskommunisterna ser fram emot valrörelsen och även om de försöker ha realistiska förväntningar så siktar de på fullmäktige. Många Kramforsbor har varit nyfikna på det nya politiska alternativet i höstens val, och för den unga avdelningen har gensvaret hittills varit odelat positivt.

– Det har varit positiva reaktioner på att det nu finns ett rödare alternativ för de som ligger vänster om Vänsterpartiet. De borgerliga partierna är, med undantag för SD, inte ett alternativ här. Samtidigt är allt och alla urlessa på Socialdemokraterna. Och på Vänsterpartiet som suttit i deras knä hela mandatperioden.

– Jag tror och hoppas att många är redo att rösta på vårt rödare alternativ som en blåslampa i röven på de andra partierna, avslutar Tommy Sundvall.

Två av de partier som förra året deltog i samtal om ett bredare vänstersamarbete inför valet, Feministerna och Solidaritet, ställer gemensamt upp i riksdagsvalet under namnet Enad Röst. Det meddelade de båda partierna i april.

– Vi ser att vi måste gå ihop för att få slut på vansinnet vi ser: upprustningen, kapitalismen, imperialismen. De som har makt idag håller på att se till att planeten blir obeboelig, säger Leia Nordin från Feministerna.

Redan för ett år sedan tog bland annat Solidaritet initiativ till ett bredare samarbete mellan olika vänsterorganisationer inför valet 2026. Även Kommunistiska Partiet deltog i samtalen, där det fanns flera olika idéer och uppfattningar om hur ett samarbete skulle se ut.

Någon gemensam lista blev det aldrig. Såväl Kommunistiska Partiet som Framtidens Vänster, med de tidiga vänsterpartistiska riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, valde att istället gå vidare med egna kandidaturer i kommuner och regioner.

Solidaritets och Feministernas Enad Röst hoppas dock på att kunna bli ett alternativ i riksdagsvalet.

– Vi vill visa folk att det finns ett alternativ för människor som är missnöjda med riksdagspartierna. Vår linje är att vi ska ha ett samarbete mellan den radikala vänsterns organisationer och bygga förtroende och styrka steg för steg. Enad Röst kan bredda det samarbetet och stärka det för kommande valrörelser, förklarar Björn Alling, ordförande i Solidaritet.

Som ett led i arbetet för en bred vänsterkoalition har Enad Röst strävat efter att få med aktivister från de skilda folkrörelserna för Palestina, freden och antiimperialismen i valrörelsen.

– Vi har kontakt med olika organisationer. Vi vet att det finns en beröringsskräck bland vissa gentemot partipolitiskt obundna organisationer. Därför har vi sagt att det viktiga för oss är deras perspektiv och arbete, förklarar Leia Nordin.

Efter samtalen mellan olika vänsterorganisationer förra året skrev Kommunistiska Partiet på ledarplats i Proletären att partiet ville se en fredslista men att ”de organisatoriska och politiska motsättningarna som fanns inte skulle hinna lösas i rimlig tid”. Samtidigt påpekade partiet att samtalen präglats av ”god ton och öppen attityd” och kan utgöra grunden för ”framtida gemensamma ageranden”.

Leia Nordin beklagar att det inte blev något bredare valsamarbete.

– Att inte ställa upp i riksdagsvalet är att lämna walkover. På nationell nivå kan vi göra störst avtryck på valrörelsen, eftersom mycket fokus hamnar på just det.

För att komma in i riksdagen krävs minst fyra procent av rösterna alternativt 12 procent av rösterna i en enskild valkrets. Enad Röst hyser inga falska förhoppningar om att genast ta plats i riksdagen utan ser istället samarbetet som början på något mer långsiktigt.

– Även om vi inte kommer in är det inte ett misslyckande, ifall vi lyckats skapa debatt och så ett frö för något radikalt, avslutar Björn Alling.

FOTBOLL Irland möter Israel i två Nations League-matcher i höst. Matcher som, enligt ett nytt beslut, kommer hållas på neutral plats, utan åskådare. 

Beslutet kommer efter protester från såväl supportrar som spelare. Men kritikerna är inte nöjda, utan vill hellre se att Irland stoppar matchen, för att inte legitimera Israels deltagande i fotbollsgemenskapen.

Kampanjen ”Stop the game”, från Irish sports for Palestine har bland annat fått stöd av Roberto Lopes, ordförande för irländska spelarfacket PFA, som säger att ”Irland har nu ett tillfälle att leda – att vara pionjärer och göra det som andra inte gör. Vi behöver vara modiga nog att säga ’nog är nog’. Vi kan inte bara stå och titta på. Snälla, stoppa matchen.”

Även palestinska fotbollsförbundet (lustigt nog med samma akronym, PFA), är kritiska. De respekterar det irländska fotbollsförbundets beslut att genomföra matchen och tänker inte lägga sig i ett annat förbunds angelägenheter, men påpekar i ett uttalande den 18 juni att de inte ger matchen, eller beslutet att hålla den på neutral plats med tomma läktare, sitt stöd: ”PFA tänker inte delta i normaliseringen eller sportwashingen av brott som begåtts mot det palestinska folket”. 

Lamine Yamal gjorde det första målet när Spanien besegrade Saudiarabien med 4-0 i VM på söndagskvällen. Över 68 000 åskådare i Atlanta såg den nyss (13 juli) fyllda 18-åringen göra målet, hans första i VM-turneringen.

Lamine Yamal, med rötterna i Marocko (far) och Ekvatorial-Guinea (mor) väckte uppmärksamhet när hans Barcelona nyligen vann spanska La Liga, och Yamal utnyttjade segerparaden till att slå ett slag för det palestinska folket: han tog med sig en palestinsk flagga till firandet.

Nu hyllas Lamine Yamal i Gaza. En grupp konstnärer har skapat en muralmålning av Yamal och flaggan: 

– Jag arbetade med muralen tillsammans med min kollega Ahmed Al-Abadi för att uttrycka den glädje vi känner inför det Yamal gjorde. Han riskerade sin karriär och sin framtid, men han stod upp för det han trodde på – han stödjer det palestinska folket, säger konstnären Ubay Al-Qurshali i ett inlägg på Facebook. 

Förra veckans samförståndsavtal mellan Iran och USA var ett stort nederlag för USA-imperialismen. Det är bara i Donald Trumps förvridna hjärna som det olagliga bombkriget mot Iran kan bli till en seger. 

Inledningsvis hette det att anfallskriget syftade till ett regimskifte. Den tidigare iranske monarkens son, kronprins Reza Pahlavi, fördes fram av media och inte minst rojalistiska exilgrupper som den nye tilltänkta ledaren. I takt med att USA:s och Israels egentliga skäl med kriget visat sig, har Pahlavi blivit allt mer osynlig och är snart bortglömd igen.

Trump hävdar å sin sida att USA nu uppmått sitt mål och att Iran har ett nytt och bättre ledarskap. Metoden har precis som vid de senaste israeliska och amerikanska krigen gått ut på att mörda eller kidnappa sina motståndares ledare. Men trots USA:s förhoppningar visade sig Iran inte vara ännu ett Venezuela.

Istället mötte imperialismen en motståndare som planerat och förberett sig på ett krig med USA i över 40 år. Mycket tyder också på att imperialismens aggressioner fått iranier i landet att enas mot en yttre fiende.

Irans folk har pressats av sanktioner ända sedan revolutionen 1979. Under 2000-talet har dessa sanktioner utökats och trycket mot Iran hårdnat. Det är inte ledarskap eller personer i samhällets topp som drabbas av sanktionerna utan det är den breda massan av vanligt folk som får lida – även om sanktionsförespråkarna hela tiden försöker hävda motsatsen.

Trots sanktionerna har Iran lyckats stå emot och försvara sig mot USA:s och Israels senaste angreppskrig. Med attacker mot amerikanska baser i regionen, som enligt rapporter lidit stor skada, och med kontroll över Hormuzsundet och förmågan att stänga det för USA och dess allierade bland gulfstaterna, tvingades USA att backa.

Imperialismen har länge använt sanktioner mot länder som vägrat kuva sig. Under 1990-talet drev USA och Storbritannien igenom att FN skulle införa sanktioner mot Irak. Det ledde till en humanitär katastrof med undernäring och brist på mediciner. 

När USA:s dåvarande FN-ambassadör och senare utrikesminister Madeleine Albright fick frågan om 500.000 döda irakiska barn var värt priset, svarade hon utan att blinka: Ja.

USA-imperialismen har aldrig och kommer aldrig att bry sig om civilbefolkningen i länder de är i konflikt med. Därför var snacket om kvinnornas rättigheter i Afghanistan också bara munväder. Likaså pratet om att med bomber befria det Libyska folket från Khadaffi. Ett land som efter bombningarna 2011 fortfarande befinner sig i kaos.

Precis som i fallet Irak och Iran syftar sanktionerna mot Kuba till att förstöra ekonomin och kuva landet så att amerikanska företag ska få tillgång till en nygammal marknad. Detta samtidigt som barn dör på Kuba. 

Just detta, att barn dör, slog FN:s människorättschef Volker Türk fast den 9 juni när han krävde att USA omedelbart häver sina sanktioner mot ön. Sedan oljeblockaden som USA införde mot landet i början av året har spädbarnsdödligheten fördubblats till 9,9 per 1000 födslar, överlevnaden i barncancer har fallit från 85 till 65 procent och viktiga läkemedel ligger på endast 30 procent av normala nivåer. 

I mitten av maj varade de dagliga strömavbrotten på sina ställen i över 20 timmar. Matproduktionen rapporteras ha minskat med 60 procent. 

Türk kallar sanktionerna urskillningslösa och oförenliga med grundläggande mänskliga rättigheter. Världens mäktigaste land stryper medvetet ett litet och fattigt grannland för att det vägrar underordna sig.

Mot folkmordsstaten Israel är det däremot inte tal om några hårda sanktioner för att skydda det palestinska folket. På liknande sätt var USA under lång tid emot sanktioner mot det rasistiska Sydafrika. Istället stod befrielseledaren Nelson Mandela på en amerikansk terrorlista ända fram till 2008.

Sanktioner och blockader har blivit det vapen imperialismen använder mot varje land som vägrar foga sig. Sanktioner dödar långsammare än bomber men i båda fallen är det folket som får lida i de länder som drabbas. 

Sanktioner möter sällan samma fördömanden, just för att de utförs av den part som behärskar både vapnen, pengarna och medienarrativet – och för att det är ett längre avstånd mellan sanktioner och död för åskådaren jämfört med bomber.

I detta perspektiv måste samförståndsavtalet mellan Iran och USA ses som ett stort nederlag för USA:s och Donald Trumps sanktionspolitik. Avtalet är en lättnad för det iranska folket. De slipper fly undan USA:s bomber samtidigt som lättade sanktioner förhoppningsvis kan innebära ett slut på den ekonomiska kris som drabbat vanliga iranier så hårt.

Imperialismens sanktionspolitik måste bekämpas. Varje år fördömer ett i stort sett enigt FN sanktionerna mot Kuba, med USA och Israel som huvudsakliga undantag. Ändå finns de kvar.

Det återstår att se om avtalet mellan USA och Iran kommer att hålla. Likt tidigare hänger det på om USA lyckas tygla Israel, som hittills visat att de tänker fortsätta att attackera och ockupera Libanon.

Samförståndsavtalet visar samtidigt att imperialismen kan lida nederlag och även besegras. Precis som i Vietnam och Afghanistan har USA tvingats på reträtt. Det ger hopp inför framtiden och visar vägen för de hårt pressade folken på Kuba och i Palestina. 

När 2000 arbetare på SoFi Stadium i Los Angeles krävde kraftiga löneförhöjningar under VM och ingen närvaro av immigrationspolisen ICE på arenan, tvingades arbetsgivaren Legends Global att vika sig. SoFi Stadium ägs av Stanley Kroenke, som också äger bland annat engelska ligamästaren Arsenal och hockeylaget Colorado Avalanche.

Arbetarna fick en 40-procentig löneförhöjning, och ICE har (ännu) inte visat sig på arenan.

Arbetarna krävde också, med stöd i en sällan uppmärksammad paragraf i avtalet, att få bära ”ett (1) officiellt fackligt rockmärke på tjänsteuniformen”.

– [Den amerikanska konstitutionens] första tillägg slutar inte när du stämplar in. Våra medlemmar bär ett budskap de tror på: ICE ut ur Fifa, säger Kurt Peterson i fackets ledning.

Unite organiserar personal i kiosker, restauranger och barer, från kockar till diskare.

– Ingen arbetsgivare, ingen stadionoperatör och inte ens Fifa får ta bort arbetarnas röster när det gäller säkerheten för deras familjer och samhällen. Och fansen älskar budskapet: många ber oss att få egna märken, säger Kurt Peterson.

Före VM röstade 96 procent av de fackligt organiserade arbetarna för strejk om deras krav inte godkändes. Hotet gjorde verkan: facket tvingade fram en 40-procentig löneökning för arenapersonalen samt en extra lön under megaevenemang, inklusive alla VM-matcher i Los Angeles. Dessutom fick Unite Here igenom löpande bidrag till fackets bostadsfond för prisvärda bostäder för hotell- och restaurangarbetare.

De säkrade också en klausul i avtalet som tillåter arbetare att lämna jobbet om fackföreningen anser att federala agenter, inklusive ICE (Immigration and Customs Enforcement), skapar en ”rimlig oro för arbetarnas säkerhet”.

Åtta VM-matcher spelas på SoFi Stadium i Los Angeles. Fyra återstår: USA-Turkiet (25/6), två åttondelsfinaler (28/6 och 2/7) samt kvartsfinalen den 10 juli.