Tornevall Networks

De motsägelsefulla beskeden från Donald Trump har avlöst varandra sedan han själv och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inledde kriget mot Iran för snart sex veckor sedan. Första veckan i mars var kriget i praktiken redan vunnet, men USA skulle kanske bomba lite mer, ”bara för att det är kul”.

I mitten av mars hotade Trump resterande Natoländer med att de kommer att ”drabbas mycket illa” om de inte sluter upp i USA:s och Israels krig och hjälper till att öppna Hormuzsundet – för att dagen därpå förneka att USA behövde eller ville ha någon hjälp.

Sedan dess har han åter kallat på USA:s allierade för att hjälpa till att öppna sundet, påstått att USA haft produktiva förhandlingar med Iran – som förnekats av motparten – för att avsluta med att hota med krigsbrott om inte Iran öppnar Hormuzsundet för USA:s och dess allierades oljetrafik. 

Om inte en överenskommelse nås kommer USA att ”bomba Iran tillbaka till stenåldern”, var budskapet förra veckan – vilket upprepades av krigsminister Pete Hegseth på X.

Back to the Stone Age.— Pete Hegseth (@PeteHegseth) April 2, 2026

I söndags hotade Trump på Truth Social med att iranierna kommer att ”leva i helvetet” om de ”galna jävlarna” inte öppnar ”det jävla sundet” och kommer överens med USA. På måndagen förlängde han fristen till att Iran måste komma överens med USA senast på tisdagskvällen, om inte USA ska bomba ”varje bro och varje kraftverk” i landet. 

Trump hotar också med att ge sig på annan civil infrastruktur i Iran, som oljedepåer och livsviktiga avsaltningsanläggningar för dricksvatten. Hot om uppenbara krigsbrott som möts av tystnad från europeiska politiker, inklusive i det färskaste Natolandet Sverige.

En anledning till Trumps irrationella beteende, förutom att det ligger i hans personlighet, är att den amerikanske presidenten och hans rådgivare inte verkar varit beredda på Irans uthållighet och försvarsstrategi – trots att den inte varit någon hemlighet. 

Den 1 mars, dagen efter att USA och Israel inlett bombningarna av Iran, skrev Irans utrikesminister Abbas Araghchi på X: ”Vi har haft två decennier på oss att studera USA:s militärs nederlag i vår omedelbara närhet. Vi har införlivat lärdomar därefter. Bombningar av vår huvudstad har ingen påverkan på vår förmåga att föra krig. Decentraliserat mosaikiskt försvar låter oss avgöra när – och hur – krig tar slut.”

We've had two decades to study defeats of the U.S. military to our immediate east and west. We've incorporated lessons accordingly.Bombings in our capital have no impact on our ability to conduct war. Decentralized Mosaic Defense enables us to decide when—and how—war will end. pic.twitter.com/E4jrdnDapb— Seyed Abbas Araghchi (@araghchi) March 1, 2026

Den iranska ”mosaikiska” försvarsstrategin går ut på att inte ge fienden möjlighet att i praktiken slå ut landets hela försvarsförmåga genom några välriktade slag mot de högsta ledarna i kommandokedjan. Tvärtom instruerade den av USA och Israel mördade högste ledaren, ayatolla Khamenei, att varje person med en viktig militär och civil position i Iran skulle ha fyra planerade efterträdare, skriver den geopolitiska analytikern Shady Ibrahim i Al Jazeera.

Irans strategi går ut på att kunna överleva ett krig mot en motståndare som är överlägsen i luften, genom asymmetrisk krigföring med missilattacker mot strategiska mål i regionen, inklusive med hjälp av allierade miliser som libanesiska Hizbollah och Huthirörelsen i Jemen. Strategin handlar också om decentralisering och delvis autonoma styrkor som inte är beroende av direkta centrala order utan kan agera utifrån generella på förhand givna instruktioner, framför allt genom revolutionsgardets frivilligstyrkor Basij. 

Irans försvarsdoktrin bygger delvis på samma principer som den kinesiske revolutionären Mao Zedongs teori om utdraget folkkrig (som de kinesiska kommunisterna använde mot Japans invasion i början av andra världskriget och som till slut ledde dem till seger i inbördeskriget 1949, och det vietnamesiska folket till seger mot USA-imperialismen 1975), skriver Ibrahim.

USA:s och Israels taktik i Iran har snarare gått ut på att slå snabbt och hårt mot fiendens ledning – utan hänsyn till de många civila offren – som när Israel mördade libanesiska Hizbollahs generalsekreterare Hassan Nasrallah i september 2024, och som när USA bombade Caracas och kidnappade Venezuelas president Nicolas Maduro i januari i år. 

Ett första slag som Iran visat sig kunna överleva, för att istället sätta Trump rejält i klistret genom att ta full kontroll över oljetrafiken genom Hormuzsundet. Samtidigt som Iran fortsätter skicka missiler mot såväl Israel som amerikanska militärbaser i regionen, och förra veckan sköt ner två amerikanska stridsflygplan över Iran.

Det frikostiga mördandet av iranska ledare har också gett Washington huvudvärken att de inte vet vem de kan förhandla med för ett regimskifte. Trump erkände redan efter två veckor av bombningar att USA inte visste vilka de pratade med i Iran, för att de redan dödat sina egna potentiella kandidater som lydiga efterträdare till ayatollan.  

Presidenten i Vita huset erkände också i helgen USA:s inblandning i vad som var en av förevändningarna för kriget, de våldsamma protester som tog fart vid årsskiftet och som slogs ner hårt av Irans ledning med flera tusen döda som följd. Samtidigt beskyllde han kurdiska separatister för att ha behållit vapnen som USA skickade till dem.

Trump vill i skrivande stund se Teheran gå med på en vapenvila, som i nuläget ligger mer i USA:s intresse än i Irans. Efter att ha blivit anfallna två gånger under pågående förhandlingar har Iran inte någon anledning att lita på USA. De kräver istället ett permanent slut på kriget med garantier för att det inte ska hända igen.

Risken är överhängande för ett långvarigt förödande krig, som förutom lidandet i Iran och grannländerna kommer att slå hårt mot världsekonomin och ytterligare öka levnadsomkostnaderna för arbetare också i USA och Europa. Det är också ett krig som iranierna är bättre förberedda på än ”fredspresidenten” Donald Trump.

De motsägelsefulla beskeden från Donald Trump har avlöst varandra sedan han själv och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inledde kriget mot Iran för snart sex veckor sedan. Första veckan i mars var kriget i praktiken redan vunnet, men USA skulle kanske bomba lite mer, ”bara för att det är kul”.

I mitten av mars hotade Trump resterande Natoländer med att de kommer att ”drabbas mycket illa” om de inte sluter upp i USA:s och Israels krig och hjälper till att öppna Hormuzsundet – för att dagen därpå förneka att USA behövde eller ville ha någon hjälp.

Sedan dess har han åter kallat på USA:s allierade för att hjälpa till att öppna sundet, påstått att USA haft produktiva förhandlingar med Iran – som förnekats av motparten – för att avsluta med att hota med krigsbrott om inte Iran öppnar Hormuzsundet för USA:s och dess allierades oljetrafik. 

Om inte en överenskommelse nås kommer USA att ”bomba Iran tillbaka till stenåldern”, var budskapet förra veckan – vilket upprepades av krigsminister Pete Hegseth på X.

Back to the Stone Age.— Pete Hegseth (@PeteHegseth) April 2, 2026

I söndags hotade Trump på Truth Social med att iranierna kommer att ”leva i helvetet” om de ”galna jävlarna” inte öppnar ”det jävla sundet” och kommer överens med USA. På måndagen förlängde han fristen till att Iran måste komma överens med USA senast på tisdagskvällen, om inte USA ska bomba ”varje bro och varje kraftverk” i landet. 

Trump hotar också med att ge sig på annan civil infrastruktur i Iran, som oljedepåer och livsviktiga avsaltningsanläggningar för dricksvatten. Hot om uppenbara krigsbrott som möts av tystnad från europeiska politiker, inklusive i det färskaste Natolandet Sverige.

En anledning till Trumps irrationella beteende, förutom att det ligger i hans personlighet, är att den amerikanske presidenten och hans rådgivare inte verkar varit beredda på Irans uthållighet och försvarsstrategi – trots att den inte varit någon hemlighet. 

Den 1 mars, dagen efter att USA och Israel inlett bombningarna av Iran, skrev Irans utrikesminister Abbas Araghchi på X: ”Vi har haft två decennier på oss att studera USA:s militärs nederlag i vår omedelbara närhet. Vi har införlivat lärdomar därefter. Bombningar av vår huvudstad har ingen påverkan på vår förmåga att föra krig. Decentraliserat mosaiskt försvar låter oss avgöra när – och hur – krig tar slut.”

We've had two decades to study defeats of the U.S. military to our immediate east and west. We've incorporated lessons accordingly.Bombings in our capital have no impact on our ability to conduct war. Decentralized Mosaic Defense enables us to decide when—and how—war will end. pic.twitter.com/E4jrdnDapb— Seyed Abbas Araghchi (@araghchi) March 1, 2026

Den iranska ”mosaiska” försvarsstrategin går ut på att inte ge fienden möjlighet att i praktiken slå ut landets hela försvarsförmåga genom några välriktade slag mot de högsta ledarna i kommandokedjan. Tvärtom instruerade den av USA och Israel mördade högste ledaren, ayatolla Khamenei, att varje person med en viktig militär och civil position i Iran skulle ha fyra planerade efterträdare, skriver den geopolitiska analytikern Shady Ibrahim i Al Jazeera.

Irans strategi går ut på att kunna överleva ett krig mot en motståndare som är överlägsen i luften, genom asymmetrisk krigföring med missilattacker mot strategiska mål i regionen, inklusive med hjälp av allierade miliser som libanesiska Hizbollah och Huthirörelsen i Jemen. Strategin handlar också om decentralisering och delvis autonoma styrkor som inte är beroende av direkta centrala order utan kan agera utifrån generella på förhand givna instruktioner, framför allt genom revolutionsgardets frivilligstyrkor Basij. 

Irans försvarsdoktrin bygger delvis på samma principer som den kinesiske revolutionären Mao Zedongs teori om utdraget folkkrig (som de kinesiska kommunisterna använde mot Japans invasion i början av andra världskriget och som till slut ledde dem till seger i inbördeskriget 1949, och det vietnamesiska folket till seger mot USA-imperialismen 1975), skriver Ibrahim.

USA:s och Israels taktik i Iran har snarare gått ut på att slå snabbt och hårt mot fiendens ledning – utan hänsyn till de många civila offren – som när Israel mördade libanesiska Hizbollahs generalsekreterare Hassan Nasrallah i september 2024, och som när USA bombade Caracas och kidnappade Venezuelas president Nicolas Maduro i januari i år. 

Ett första slag som Iran visat sig kunna överleva, för att istället sätta Trump rejält i klistret genom att ta full kontroll över oljetrafiken genom Hormuzsundet. Samtidigt som Iran fortsätter skicka missiler mot såväl Israel som amerikanska militärbaser i regionen, och förra veckan sköt ner två amerikanska stridsflygplan över Iran.

Det frikostiga mördandet av iranska ledare har också gett Washington huvudvärken att de inte vet vem de kan förhandla med för ett regimskifte. Trump erkände redan efter två veckor av bombningar att USA inte visste vilka de pratade med i Iran, för att de redan dödat sina egna potentiella kandidater som lydiga efterträdare till ayatollan.  

Presidenten i Vita huset erkände också i helgen USA:s inblandning i vad som var en av förevändningarna för kriget, de våldsamma protester som tog fart vid årsskiftet och som slogs ner hårt av Irans ledning med flera tusen döda som följd. Samtidigt beskyllde han kurdiska separatister för att ha behållit vapnen som USA skickade till dem.

Trump vill i skrivande stund se Teheran gå med på en vapenvila, som i nuläget ligger mer i USA:s intresse än i Irans. Efter att ha blivit anfallna två gånger under pågående förhandlingar har Iran inte någon anledning att lita på USA. De kräver istället ett permanent slut på kriget med garantier för att det inte ska hända igen.

Risken är överhängande för ett långvarigt förödande krig, som förutom lidandet i Iran och grannländerna kommer att slå hårt mot världsekonomin och ytterligare öka levnadsomkostnaderna för arbetare också i USA och Europa. Det är också ett krig som iranierna är bättre förberedda på än ”fredspresidenten” Donald Trump.

LO meddelar att man inte tänker kräva högre löner för Sveriges arbetare – även om priserna skenar som en konsekvens av Donald Trumps krig mot Iran. I stället hoppas landsorganisationen att beskedet ska få Riksbanken att avstå från räntehöjningar.

Men beskedet väcker frågor. Sveriges löntagare redan tappat i köpkraft på grund av de tidigare inflationschockerna. LO:s linje riskerar alltså att cementera reallönesänkningar i många år framöver.

Att avstå lönekrav i ett läge där mat, hyror och räntor ökar kraftigt innebär i praktiken att kostnaden för krisen vältras över på arbetarna.

LO:s resonemang bygger på att undvika en pris-lönespiral, som man samtidigt menar knappt existerar i Sverige. Resultatet riskerar att bli en lönepolitik där återhållsamheten är konstant – och där kompensationen uteblir helt.

Försvarsminister Israel Katz meddelade förra veckan att Israel har för avsikt att ockupera hela området söder om Litanifloden i Libanon och inte tillåta hundratusentals invånare återvända till sina hem.

– Alla hus i byar nära den libanesiska gränsen kommer att förstöras i enlighet med den modell som använts i Rafah och Beit Hanoun i Gaza, för att permanent undanröja hoten mot våra invånare i norr, sade försvarsminister Katz.

Därefter ska Israel ”upprätthålla en säkerhetszon” som sträcker sig tre mil norr om den israeliska gränsen fram till Litanifloden.

Den israeliska militären har i privata samtal uppmanat kristna och druser i södra Libanon att tvinga bort shiamuslimer som sökt skydd hos dem, rapporterar New York Times. Samtidigt som israeliska bombanfall jämnar shiitiska städer med marken.

Shiiterna utgör majoritetsbefolkningen i södra Libanon.

En del av byarna som hotats av Israel har organiserat polisstyrkor som patrullerar om nätterna för att säkerställa att flyktingar och utomstående i behov av skydd inte tar sig in i byarna.

Israel har försäkrat flera kristna och drusiska samhällen att de kan stanna kvar i ”evakueringszonen”.

Hittills har över 1.450 människor i Libanon bekräftats dödade sedan den 2 mars, däribland mer än 120 barn, enligt libanesiska myndigheter. Över 4.400 har skadats och närmare 1,2 miljoner människor har fördrivits från sina hem.

Efter den omstridda petningen av Byggnads tidigare förbundssekreterare Jakob Wagner vittnar flera medlemmar och förtroendevalda om en intern utrensning av oliktänkande inom förbundet.

Personer som ifrågasatt utvecklingen och den demokratiska ordningen inom Byggnads uppges hotas med uteslutning eller att bli av med sina uppdrag.

– Det är ombudsmännen, alltså den anställda personalen, som just nu gör sitt yttersta för att jaga bort oliktänkande från ledande positioner, säger en byggnadsmedlem som vill vara anonym på grund av häxjakten.

Flera källor beskriver hur deras aktiviteter och åsikter granskas – och att avvikelser från förbundsstyrelsens linje i frågan om Jakob Wagner får konsekvenser.

– Hittar de något ”fel” har du ingen framtid i förbundet, säger en förtroendevald som nyligen blev petad från sitt uppdrag.

En fråga som ställdes till annan förtroendevald var om han ”haft kontakt med Jakob Wagner”.

Den interna konflikten har intensifierats i samband med regionmötena, där nya regionstyrelser valts och kandidater till kongressen i maj nominerats. Enligt uppgifter har ombudsmän och andra anställda inom Byggnads aktivt tagit ställning i processerna – och i vissa fall spridit falska uppgifter om nominerade kandidater.

– Jag har inga problem att förlora en omröstning. Men just nu är lögnen deras starkaste vapen, säger samma förtroendevalda person som blev av med sitt uppdrag.

Flera vittnar också om att kandidater stoppats redan innan omröstning.

– Personer har blivit undanknuffade efter att ombudsmän använt sitt inflytande och sagt vilka som inte bör nomineras, säger en annan källa till Proletären.

Per den 3 april 2026 har alla regioner i Byggnads haft sina årsmöten. Flera av dessa – däribland Mälardalen, Örebro-Värmland och Skåne – har valt att inte ge förbundsordföranden Kim Söderström förnyat förtroende.

Enligt en byggnadsmedlem är detta en direkt följd av det massmejl där Söderström varnade för en allvarlig demokratisk kris inom förbundet och en nedmontering av medlemsinflytandet. I vissa regioner beskrivs Kim Söderström nu som ”illojal”.

Bilden av en maktförskjutning från medlemmarna till den anställda apparaten återkommer i flera vittnesmål.

– Nu är det ombudsmän som går ner på golvet och talar om för folk hur de ska rösta, säger en källa.

Flera medlemmar reagerar också på hur kritiska röster hanteras internt. Under ett regionmöte vägrade regionstyrelsen att skicka in delar av mötesprotokollet med hänvisning till GDPR.

– Jag utgår ifrån att det handlade om att gömma undan kritik, säger en medlem.

Den anonyme byggnadsmedlemmen menar också att centrala företrädare skickat interna mejl för att påverka nomineringsprocesserna.

– Man använder all sin makt för att driva egna kandidater. Andra alternativ, som Jakob Wagner, eller andra för den delen, lyfts inte fram, säger en källa.

Konflikten handlar enligt flera uppgifter inte bara om enskilda personer – utan om hela förbundets riktning.

– Det här har bubblat länge. Frågan är vilket förbund vi ska vara. Ska makten ligga hos medlemmarna på arbetsplatserna eller hos ledningen?

Sociologen Johan Alfonsson på Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs Universitet är aktuell med boken Vad hände med arbetarklassen?. Med boken vill Johan Alfonsson belysa en klass som har glömts bort inom politiken och samhällsdebatten och visa att det gått väldigt dåligt för arbetarna. Lönemässigt, vad gäller anställningsvillkor, hälsomässigt… ja, egentligen på alla sätt. Men samtidigt som arbetarklassen är samtidens stora förlorare, så har de en stor politisk påverkan.

– Arbetarklassen har försvunnit som det politiska subjektet, det är inte dem som man pratar om i politiken längre. Samtidigt så är det också arbetarklassen som orsakat hela det här politiska förändrade landskapet vi lever i idag. Det är på grund av att arbetarklassen slutat röstat vänster som vi har haft en högermajoritet i Riksdagen sedan 2006. Så arbetarklassen är bortglömd, men eftersom den är en sådan stor del av befolkningen, så har den en stor politisk kraft.

Med boken vill Alfonsson visa på den växande klyftan inom löntagarkollektivet. Diskussionen i media under levnadsomkostnadskrisen som började med inflationsstormen 2022 var enligt honom märklig. Man pratade om medelklassen snarare än arbetarklassen.

– Då började man snacka i media om medelklassen och räntenivån, ““”snart kommer medelklassen proletariseras och få samma tillvaro som arbetarklassen”. Men man ställde inte frågan om vad hände med arbetarklassen då? Det är ju de som rimligen borde fått det väldigt mycket sämre.

Och visst har arbetarklassen fått det sämre. Under inflationskrisen förlorade arbetarna nio år av reallöneökningar, medellivslängden har sjunkit för arbetare medan pensionsåldern har höjs. Även boendekostnaderna ökar mer för arbetarklassen än för medelklassen, då betydligt fler arbetare än medelklassare bor i hyresrätt.

Som värn mot försämringarna menar Alfonsson att arbetarklassens kollektiva maktresurser måste stärkas. Till skillnad från arbetarklassen så har medelklassen individuella maktresurser, där högre utbildning, fler färdigheter och knapphet på utbud av arbetskraft ger medelklassen möjlighet att skydda sig själva på arbetsmarknaden. Arbetarklassen har inte samma maktresurser, utan måste förlita sig på kollektiva strukturella maktresurser. Dessa är bland annat en hög a-kassa, trygga anställningsformer och att arbetslösheten hålls på låga nivåer.

– Genom att skapa kollektiv så kan man hindra den rena marknadslogiken, begränsa under vilka förutsättningar en arbetsköpare kan köpa och sälja arbetskraft. Exempelvis arbetstidslagen, arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd. Alla de här lagarna begränsar arbetsköparens möjlighet att sätta vilka villkor de vill.

– A-kassan är en annan sån sak. Om du har en generös A-kassa, och blir arbetslös, behöver du inte acceptera vilket jobb som helst. Om det kommer nån och frågar om du kan jobba två timmar här som cykelbud, så kan man bara säga “fuck off, jag tar min A-kassa istället”.

– Det här är liksom grunden och eftersom arbetarklassen inte har individuella maktresurser, så är de mycket mer utsatta för marknaden.

Sedan 90-talet har flera av de kollektiva maktresurserna urholkats. I Sverige har vi haft en hög arbetslöshet, 2006 försämrade Alliansen, den första Reinfeldt-regeringen, a-kassan och i början av 2020-talet försämrades Lagen om anställningsskydd. Det här har framförallt drabbat arbetarklassen.

– På alla de här punkterna har de strukturella maktresursernas urholkats. Det är arbetarklassen som har drabbats utav det här, men inte medelklassen på samma sätt. Ett tydligt exempel är tillfälliga anställningar. Bland de okvalificerade arbetskraften hade 2005 så var det 24 procent som hade en tillfällig anställning. Idag är den uppe i 33 procent.

– Inom medelklassen så minskade tillfälliga anställningar från elva till åtta procent. Medelklassen klarade sig rätt bra ändå, genom sina individuella maktresurser.

Skillnaderna mellan medelklassen och arbetarklassen, menar Johan Alfonsson, leder till att de olika grupperna inom löntagargruppen får svårare att möta varandra politiskt.

– Det blir svårt. Ibland lyfter man att man bör diskutera att löntagargruppen ska höra ihop. Det är en fin tanke, men den gör ju inte det. Den gör det ännu mindre nu, då klasskillnaderna inom löntagarkollektivet ökat så mycket. Det får konsekvenser politiskt, för vilka intressen vi har, vilka problem vi möter i vardagen.

När arbetarklassens maktresurser succesivt försämrats, så undrar man hur vi skulle kunna stärka arbetarklassens makt igen. Alfonsson presenterar i sin bok ett konkret förslag för att stärka arbetarklassens maktresurser.

– Man måste göra politiska förändringar som påverkar maktbalansen på arbetsmarknaden. En förbättrad a-kassa skulle förbättra situationen för de arbetslösa och så skulle pressen på villkor och löner minska. Men det är inte många som brinner för a-kassan.

– Det finns en fråga som påverkar den strukturella makten som många brinner för och det är arbetstidsfrågan. Skulle vi minska arbetstiden med bibehållen lön skulle det leda till att utbudet på arbetskraften minskar och fler personer skulle behöva jobba. Det är dels en ökning av lönen, en timlöneökning. Den minskar arbetslösheten, potentiellt, vilket gör så man får mer makt, på egen hand kan ställa mer krav genom fackföreningarna. Och det är också en populär reform som 70 procent av befolkningen vill se. Det skulle sätta en boll i rullning som skulle successivt stärka makten för arbetarklassen.

Artikeln ovan är förkortad version av en längre intervju som gjordes för Prollenpodden.

Israeliska parlamentet röstade i måndags igenom en lag som beordrar militärdomstolar att döma till döden palestinier som dödat israeler med avsikten att ”förneka staten Israels existens”. Lagen gäller inte judiska medborgare i Israel som dödar palestinier, utan enbart palestinier.

Lagen föreskriver avrättning genom hängning inom en tidsram på 90 dagar. Lagen beviljar också immunitet åt de som är inblandade i att genomföra avrättningen, förbjuder möjlighet till benådning, inskränker extern insyn och begränsar tillgången till juridiskt biträde och besök av anhöriga.

Förslaget lades fram av partiet Judisk makt, som leds av säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir. Lagen röstades igenom av 62 av 120 parlamentsledamöter i Knesset, inklusive av premiärminister Benjamin Netanyahu. 48 parlamentsledamöter röstade mot och en avstod från att rösta. Resterande var ej närvarande.

Lagen träder i kraft om 30 dagar.

Itamar Ben-Gvir, som bar på en kavajnål formad som en snara, försökte öppna en champagneflaska i Knesset för att fira omröstningsresultatet, men tilläts inte av säkerhetsvakter. Han fick öppna champagnen utanför plenisalen istället där han hällde upp champagne och skålade med andra parlamentsledamöter.

– Snart kommer vi att räkna dem en efter en, sade Itamar Ben-Gvir.

VIDEO | Israeli National Security Minister Ben Gvir, outside the Knesset chamber, celebrates the passing of the death penalty law for Palestinian detainees, describing it as historic and saying, “Soon we will count them one by one.” pic.twitter.com/yc4Aan0dLf— The Cradle (@TheCradleMedia) March 30, 2026

Benjamin Netanyahu syntes också fira omröstningen i Knesset. Parlamentsledamoten Limor Son Har Melech meddelade resultatet i Knesset med glädjetårar i ögonen.

Lagen röstades igenom samma dag som Jordens dag, som uppmärksammas världen över och är en viktig symbol för den palestinska kampen mot den israeliska ockupationen och palestinska flyktingars rätt att återvända.

Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) kallar godkännandet av lagen för en krigsförklaring och lovar att strida för de fängslade: ”Beslutet kommer varken medföra säkerhet eller trygghet åt era soldater eller bosättarhjordar”.

Abu Obeida, talesperson för Hamas militära gren al-Qassam-brigaderna, uppmanade Hizbollah att tillfångata israeliska soldater som invaderat södra Libanon i syfte att befria palestinska och arabiska fångar som hålls fängslade i Israel, som svar på Knessets antagande av lagen. ”Den kortaste vägen till att befria fångarna är genom motstånd”, sade Abu Obeida.

Ofer Cassif, som representerar vänsterkoalitionen Hadash i Knesset och är medlem i Israels kommunistiska parti, kallar i ett videouttalande lagen för en ”folkmordslag”.

– Om denna lag säger att terrorister ska avrättas, och alla palestinier betraktas av dem som terrorister, innebär det med andra ord, rent logiskt, att alla palestinier ska avrättas, sade Ofer Cassif.

– Alla som stött detta lagförslag bör ställas inför rätta i Haag.

Över 9.300 palestinier, däribland hundratals barn, är fängslade i det israeliska fängelsesystemet. 3.000 av dessa hålls i ”administrativt förvar”, utan vare sig åtal eller rättegång. Sedan oktober 2023 har mer än 100 palestinier dött i israeliskt fångenskap. Dussintals är försvunna.

Israels fängelsesystem är ett nätverk av tortyrläger för palestinier med systematiska övergrepp: avsiktlig svält, fysisk och psykisk tortyr, nekad medicinsk vård och sexuella övergrepp, inklusive tvångsavklädning, slag mot könsorgan och anal penetration. Israeliska fängelsevakter har i upprepade fall använt hundar för att våldta fångar.

Enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem resulterar 96 procent av målen mot palestinier i militärdomstolar i fällande dom. Andra rapporter menar att siffran är närmare 99 procent. Domarna grundas huvudsakligen på ”erkännanden” framtvingade genom tortyr.

Fem israeliska soldater som gruppvåldtog en palestinsk fånge på det ökända tortyrlägret Sde Teiman frikändes nyligen och uppmanades återvända i tjänst av försvarsminister Israel Katz. Benjamin Netanyahu kallade soldaterna för ”hjältemodiga kämpar”.

Det har varit tyst länge. För tyst.

Nästan fjorton år utan nya låtar – som om Lars Demian lagt pennan i träda och låtit världen brinna ifred.

Nu är han tillbaka med en skiva som låter som ett slagsmål på en bakgata och en titel som uppmanar oss att analysera vår samtid: Vilka e de som bestämmer?

– Egentligen är det svårt att skriva satir när världen är värre än vad man själv kan hitta på, säger Lars Demian till Proletären.

– Men det händer så mycket skit nu att jag inte kan hålla käften längre.

Han väljer att bryta tystnaden i en tid då det ovanliga blivit normalt.

– Och det sjuka är att ingen riktigt påpekar det absurda. Folk låtsas som att allt är som vanligt. Som att det här är… vardag.

– Regeringen kan stå och skälla på Trump, men har inga problem att samarbeta med nazister. Det säger väl en del.

Frågan om vad som fått honom att reagera mest möts av ett skratt som skaver.

– Var ska jag börja? En av de vidrigaste sakerna jag sett var när alla högerradikala nyligen samlades i Europa och pratade om att rensa bort alla bruna. Och de var så många. Där fick jag riktigt dåliga vibbar.

– Jag är också övertygad om att det här är den sämsta regeringen vi haft på 200 år. För ett halvår sen tänkte jag att de ryker i nästa val. Nu… jag är inte lika säker på att svennarna kommer att välja bort dem.

Under april och maj är Lars Demian ute på turné tillsammans med musikerna David Tallroth och Love Meyerson. Foto: pressbild

För den som är bekant med Demians texter återkommer samma gestalter även på nya skivan: de utstötta som fallit ur samhällsbilden – och som fått det allt svårare att hitta en väg tillbaka.

– De blir mer och mer osynliga, och jag känner att jag måste ge dem en röst, säger han.

– Vi pratar inte om dem längre. Uteliggarna. De som går runt och plockar burkar. De finns liksom inte kvar i debatten.

Han menar att något gick sönder någon gång efter 90-talet.

– Förut hade vi ändå ett slag arv om att prata om sociala problem. Nu handlar allt om gängskjutningar.

– Antingen har denna fråga tagit över, eller också vill vi bara inte se resten. Det passar inte på TikTok och Facebook. Det går inte att sälja och ger inga klick.

När han pratar om välfärden blir rösten hårdare.

– Istället för att ta hand om dessa människor ska pengarna gå till skattesänkningar för miljardärer. Eller till vapen. Eller Nato.

– Det är ett jävligt egoistiskt samhälle vi byggt upp, utan några sociala aspekter.

Han har en lösning:

– Egentligen är den inte så komplicerad. Ge mer pengar till vård, till psyksjuka och hjälp de som ramlat utanför.

– Men detta finns inte ens på kartan längre.

Det verkar dock som att det funnits en längtan efter nya låtar från Lars Demian. Mitt i all galenskap så lockar han nu mer publik än tidigare.

– Det är väl för att ingen annan gör det här längre. Det finns ett tomrum att fylla med denna typ av musik.

Och han ser en ljusglimt, om än långt bort i horisonten.

– Allt som går upp måste komma ned. Och vi kommer ju till slut komma ur den här neo-nazistiska tiden och in i något annat.

– Hur lång tid det tar, kan jag inte svara på. Men det kommer komma en socialistisk tid efter detta, när folk tröttnat på all skit som händer, avslutar Lars Demian.Lars Demians tionde skiva Vilka e de som bestämmer? släpptes den 20 mars 2026 och innehåller låtar så som ”Krigaren”, ”Dom som bestämmer” och ”På kåken”.

”Den 31 mars anlände den ryska oljetankern Anatoly Kolodkin till den kubanska hamnen Matanzas med en humanitär last på 100.000 ton olja. Ryssland ser det som sin plikt att ge våra kubanska vänner den hjälp som behövs”, skriver Rysslands utrikesdepartement i ett uttalande.

Den ryska oljeleveransen beräknas kunna täcka Kubas energibehov i ungefär tio dagar. Oljetankern, som är under amerikanska sanktioner, transporterade dock råolja som först kommer att behövas raffineras innan den kan komma till användning, en process som kan ta uppemot 20 dagar.

Rysslands ambassadör på Kuba, Victor Koronelli, sade att oljan är ett bevis på Rysslands ”beredskap att ge Kuba all typ av stöd” som svar på det ”oöverträffade trycket och hoten från USA”.

Kuba har i tre månader lidit under en energiblockad från USA, som orsakat allvarliga konsekvenser för det kubanska folket och som komprometterat öns energiförsörjning.

Rysslands oljeleverans kommer vid en kritisk tidpunkt och genomfördes trots USA:s energiblockad.

– Om ett land vill skicka lite olja till Kuba just nu har jag inga invändningar mot det, sade USA:s president Donald Trump till reportrar under söndagen.

Trumps uttalande strider mot det amerikanska finansdepartementets förbud mot ryska oljetransporter till Kuba. Rysslands energiminister Sergej Tsivilev sade i förra veckan att Moskva har för avsikt att fortsätta leverera bränsle till ön.

Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt sade under måndagen att beslutet att släppa förbi det ryska tankfartyget ”inte innebär någon policyförändring”.

– Dessa beslut fattas från fall till fall, och som administrationen har sagt kan Kubas dysfunktionella ekonomi inte åtgärdas om inte landet genomgår dramatiska politiska förändringar och ett ledarskapsskifte, tillade Karoline Leavitt.

Tidigare täcktes ungefär hälften av Kubas oljebehov av Venezuela, som innan kidnappningen av president Nicolás Maduro den 3 januari levererade ungefär 35.000 fat olja per dag till den socialistiska önationen.

Hittills har Kommunistiska Partiet framställt sig som ett parti som inte kompromissar. Med sex månader kvar till valet har partiets arbetsutskott nu tänkt om. I ett brev till Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar vädjar nu K:s partiordförande Povel Johansson om samarbete – och säger sig vara beredd att ställa även tidigare viktiga principer åt sidan.

I brevet räcker Povel Johansson ut en hand till Vänsterpartiet, men även till övriga riksdagspartier, om samarbete:

”Vi vill ställa frågan till Vänsterpartiet, och övriga riksdagspartier: Hade det inte varit bättre om vi samarbetade allihop? Vi kan inte låta politiska och ideologiska skiljelinjer stå i vägen om vi ska ta ansvar för vårt land.”

– Det är viktigt att ha ett öppet sinne och självkritiskt kunna granska även sin egen politik. Måste verkligen välfärden ha mer pengar? Kan inte lite lagom med krig vara rätt bra ibland? Det är sådana frågor vi kommunister måste våga ställa oss.

Vad betyder då Kommunistiska Partiets strategiska omläggning i praktiken? Det skulle till exempel kunna innebära att sitta med i styrande koalitioner i kommuner där K tar mandat, menar Povel Johansson.

– Vi har tagit lärdom av riksdagspartierna och inte minst Vänsterpartiet. Det som räknas är trots allt makten.

Behövs det inte en opposition till den förda politiken, menar du?

– Det är ändå ingen idé att stå på det lokala torget och klaga på politikernas nedskärningar. Nu hoppas vi istället på att själva kunna vara med och driva högerpolitiken i de kommuner vi kommer in i. Socialistiska nedskärningar är trots allt bättre än nyliberala nedskärningar.

Kommunistiska Partiet ställer upp i 18 kommunval och ett regionval. Idag har partiet två mandat i Lysekil. Nu hoppas Povel Johansson att partiets nya strategi ska öppna upp för att ta mandat i fler kommuner.

– Vi tror att de svenska väljarna saknar ett parti som verkligen är beredda att kompromissa med allt och göra vad som helst för att få vara med och bestämma.

Är det inte lite tvärtom? Att fler hade velat se partier med tydliga ideologiska ståndpunkter?

– Nja, det här med ideologier är rätt omodernt. Det kanske funkade på 1900-talet, men idag har vi ju AI. Om det dyker upp en svår fråga så räcker det att fråga Chat GPT om vad vi borde tycka.

Kommunistiska Partiet har i samband med den strategiska omläggningen också tryckt upp ett antal nya affischer som kommer att användas i valrörelsen. Bland budskapen finns ”Kappan efter vinden”, ”Öka krigshetsen” och ”Förändring som känns i din plånbok – kanske till det sämre?”.

Vad har du att säga till de som tycker att partiet nu överger sina principer?

– Som marxister ser vi det som självklart att kunna ändra oss, om det ökar våra möjligheter att få makt och inflytande. Det är som Marx sa: ”Det här är mina principer. Om du inte gillar dem, så har jag andra.”

Fast… Det var väl komikern Graucho Marx som sa det?

– Det spelar ingen roll vilken Marx som sa det. Poängen är ju att vi fortfarande har principer. Bara inte samma principer som vi hade tidigare.

UPPDATERING 2 APRIL 2026: Artikeln ovan är ett aprilskämt. Men det förstod ni säkert.