Tornevall Networks

Ni kanske har sett filmen Pride (2014)? En modern klassiker som handlar om hur solidaritetsorganisationen Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM), grundad av ungkommunisten Mark Ashton, på 1980-talet samlade in över 22.000 brittiska pund (cirka 931.466 kronor i dagens penningvärde) till stöd för de strejkande gruvarbetarna i Wales. Solidariteten från LGSM resulterade också i att gruvarbetare marscherade i prideparader över hela Storbritannien och visade sitt stöd för HBTQ-rörelsen.

Nu 40 år senare visar gruvarbetarna att de inte glömt stödet de fick.

I staden Durham i nordöstra England har det högerradikala partiet Reform UK, som vann egen majoritet i lokalvalet förra året, strypt all finansiering av stadens Pride-arrangemang. Pride-arrangemanget förlorade en finansiering på cirka 2.500 pund, men tack vare Durhams gruvarbetare och ett gäng andra fackföreningar samlades det in totalt 25.000 pund – vilket gjorde att evenemanget i år kunde bli större än någonsin.

Ordförande i Durhams Miners Association, Stephen Guy, sade till The Guardian att HBTQ-gemenskapen visade sin heroism under gruvstrejken och inte bara samlade in pengar till dem utan besökte gruvarbetarna, muntrade upp dem och visade sin solidaritet. Han fastslog också att förhållandet mellan de båda grupperna kvarstått sedan dess. Därför valde gruvarbetarna att prioritera frågan och hjälpa dem som en gång hjälpte gruvarbetarna.

Det fackliga deltagandet i Durhams Prideparad 30 maj var efter insamlingen större än någonsin och prideflaggor fick trängas med fackliga banderoller. Vinst för HBTQ-personer och fackföreningar, förlust för Reform. Vad kan man säga mer än Solidarity forever?

TV Som Proletären tidigare skrivit fick SVT kalla fötter och ställde in Invandrare för svenskar-avsnittet där högerprovokatören Nick Alinia skulle medverka. Detta efter en omfattande kulturdebatt och kritik från bland annat Journalistförbundet.

En som tyckte ledningen tog fel beslut är programmets skapare och producent Michael Lindgren, som i Expressen (9 juni) skriver att SVT:s velande bara gynnade Alinia:

”Det hade varit kul att se hur övriga panelen tacklade någon med hans åsikter. Jag tror helt enkelt att troll frodas i skuggorna – och dör i dagsljus”, och fortsätter:

”Hans medverkan hade troligtvis sänkt hans status bland de som uppskattar honom. SVT:s beslut att inte sända avsnittet, och hela det här drevet, gör honom nog bara mer ’farlig och spännande’”.

Proletären nr 25, 2026

En annan som var inne på samma spår är denna tidnings chefredaktör August Eliasson, som kommenterade beslutet: 

– Det är så klantigt agerat av SVT. Hur optimerar man genomslaget för Nick Alinia? Jo, genom att först ge honom utrymmet i programmet så att det blir en nyhet, sedan ge olika budskap i debatten om varför, för att till sist göra det till en ännu större nyhet genom att ”cancella” honom. Den enda vinnaren på detta är Alinia själv som nu fått nationellt genomslag och ändå kan utmåla sig som ett offer för censuren.

Nya säsongen av Invandrare för svenskar har premiär i höst. 

Ett musiksläpp i samma anda som Wiehe-hyllningen kommer från Kapten Röd. Jajamän, den göteborske reggae-ikonen är tillbaka efter flera års frånvaro – och bjuder på ett smakprov från den kommande fullängdaren. Singeln Röd jord släpptes idag den 12 juni och är riktigt fin.

Kaptenens återkomst till musiken smygstartade i våras med Håkan Hellström-samarbetet Eld fire fogo och Elton John-covern Din sång, som han sjöng på sin mors begravning. Men nu lägger han i en högre växel. Texten till Röd jord ger en hint om var kaptenen vill styra skutan:  

När barnen räcker upp handen 

vem kan förklara den tanken 

varför ett sandkorn äger hela stranden

Mikael Wiehe har kallats för en av Sveriges mest betydelsefulla låtskrivare. I våras fyllde musiklegendaren 80 år. Nu hyllas han med skivan Ska nya röster sjunga, där några flera ur landets artistelit tolkar hans låtar.

Hyllningsskivan, som släpps den 16 oktober, samlar namn som Thåström, Lars Winnerbäck, Alba August, David Ritschard, Ebba Forsberg, Tomas Ledin, Lisa Ekdahl och Mira Ray. Den sistnämnda står för skivans första singel, som släpps redan imorgon den 12 juni. Låtvalet är lite otippat – Mitt hjärtas fågel – en av Mikaels mindre politiska sånger.

– Jag kände att jag ville ha en härlig sommarpeppig låt. Man behöver lite hopp i den här jävla pissvärlden och den låten tycker jag verkligen ger en det. Man behöver hitta ”sitt hjärtas fåglar” var de än är just nu för att orka, säger Mira Ray till Proletären.

– Och så är låten också en sån jäkla rackarrökare.

Mikael Wiehes musikaliska – och politiska – gärning har varit stor. Men är låtarna fortfarande relevanta?

Mer än någonsin, menar Mira Ray.

– Såna som både han och Björn Afzelius är verkligen det. Såna som har sjungit tydligt och klart var de står och om världens olika problem. Det är inte jättemånga som gör det idag, i alla fall inte ute i folkligheten, de finns på de mindre scenerna. Men både Björn och Mikael hade alltid med så klara röster gjort det tydligt var de stod, men ändå varit så folkliga. Det hoppas jag se mer av, sett till världsläget.

– Jag tror också att folk längtar efter att få höra klara röster som vågar tro på något och inte tänker på marknadsvärdet hela tiden och allt man kan förlora på att ta ställning. Vi måste hålla hårt om de här låtskrivarna som vågar ta kampen.

Mira Ray stod på scen på Gala för Gaza i Stockholm den 10 april. Som namnet antyder var galan ett välgörenhetsevent för Palestina, men det var också en hyllning till Wiehe, som fyllde 80 samma dag.Det var en ära att få fira honom, berättar Mira Ray.

Med på scen var också Nikke Ström (känd från Nationalteatern, Tältprojektet, Nynningen, med mera), en musiklegendar i egen rätt. Nikke avled tidigare i veckan efter en tids sjukdom.

– Det är en jättestor sorg, både för hela musiksverige och för mig som person, säger Mira Ray.

Nikke Ström (1951-2026) och Mira Ray. Foto: Privat

De två stod varandra nära och hon berättar att han varit lite som en mentor för henne.

– Nikke har verkligen ”enablat” för många av oss yngre, inte minst kvinnor inom pop och rock, och peppat oss mycket. Jag har haft det tufft med skivbolag som droppat mig, men då så han bara ”skit i det där, du ska bara fortsätta göra din grej”.

– Det är många av de här pionjärerna som försvinner nu och därför känns det viktigt att det finns några som tar vid.

För två år sedan erbjöd Naturvårdsverket Sveriges kommuner att få vara med i ett pilotprojekt för byggandet av nya kärnkraftverk. Undersökningen skulle bland annat visa om det fanns lämpliga platser att bygga kärnkraftverk på.

Kommunerna kunde ansöka om att få ekonomisk ersättning för sitt deltagande. Det ekonomiska bidraget ställde som villkor för deltagande att det gällde ”kommuner med intresse av att det etableras kärnkraftsanläggningar i kommunen”.

Karlshamn har sedan valet 2022 ett rent högerstyre bestående av M, SD och KD, så det var givet att dessa var intresserade av att delta i detta pilotprojekt. Nu är ju detta en stor fråga, som man förväntar sig ska föras ut till diskussion och debatt innan kommunfullmäktige fattar ett sådant beslut.

Så vad hände då? Det blev ingen debatt, frågan kom inte upp i kommunfullmäktige för beslut. Den kom inte ens upp för beslut i kommunstyrelsen eller dess arbetsutskott. Beslut om ansökan togs istället av kommunstyrelsens ordförande Magnus Gärdebring (M). Ett fullständigt demokratiskt haveri.

Oppositionen i kommunfullmäktige ville då ha en folkomröstning gällande intresset för att det skulle byggas kärnkraft i Karlshamn, men Gärdebring tyckte det var en för komplicerad fråga för oss invånare att rösta om.

Lars Jeppsson Foto: Privat

Fyra av fullmäktiges partier gick samman och startade en namninsamling med krav på en lokal folkomröstning i Karlshamn, med frågan Ja eller Nej till att anlägga kärnkraftverk i vår kommun. Man lyckades samla in över 4.000 namn och därmed kunde inte Gärdebring & Co stoppa folkomröstningen.

Nu bytte man fot i rådhuset, nu gällde det att se till att så få som möjligt röstar. Folkomröstningen blir därför inte på valdagen i september utan den 14 juni, mitt i skolavslutningar och semesterförberedelser.

Syftet är att få ner valdeltagandet så mycket att de kan avfärda ett opassande valresultat.

Nu var det inte längre en för komplicerad fråga utan nu var den så viktig, enligt högerstyret, att den behövde en egen valdag. En folkomröstning på ordinarie valdag beräknas kosta kommunen 250.000 kronor. Nu kommer notan att landa på 2,5 miljoner kronor.

Kommunistiska Partiet i Karlshamn uppmanar alla att rösta nej i folkomröstningen och som det står på valsedeln: ”Karlshamns kommun ska säga nej till kärnkraft”.

Dels är det en demokratisk fråga, men vi röstar också nej till kärnkraften inte bara i Karlshamn utan i hela landet.

Sverige hade en folkomröstning om kärnkraften redan 1980. Det var före de allvarliga olyckorna i Tjernobyl och Fukushima.

Det fanns tre linjer att välja på där alla ville avveckla kärnkraften, men på olika lång tid. Detta för att den är för farlig och att vi lämnar ett giftigt avfall för en oändligt lång tid till framtida generationer. Detta har absolut inte ändrats.

Lars Jeppsson,Kommunistiska Partiet Karlshamn

Zentral Friedhof i utkanten av Wien är viloplatsen för några av Österrikes största personligheter. Här vilar Ludwig van Beethoven, Franz Schubert, Johannes Brahms och valsdynastin Strauß (Johann, Eduard och Josef). Här vilar också en artist inom ett annat område: Matthias Sindelar, på sin tid en av Europas största fotbollsspelare. Den tjeckiskfödde österrikaren var en av de ledande spelarna i Österrikes Wunderteam (Mirakellaget) som dominerade den europeiska fotbollen under 1930-talet. En magiker på planen och en viktig del av Hugo Meisls legendariska lag som under 1930-talet gjorde Österrike till den europeiska fotbollens verkliga stormakt.

Wunderteam var en av favoriterna till VM-titeln i Italien 1934, men nådde inte längre än till semifinal. Där stoppades laget av den italienska fascistregimen under Benito Mussolini och dennes handgångne man, den svenske domaren Ivan Eklind.

Det glömde Matthias Sindelar aldrig.

Han var och förblev antifascist.

För det betalade han med sitt liv.

I en omröstning 2004 valdes Matthias Sindelar till Österrikes störste fotbollsspelare genom alla tider. Han föddes som Matej Sindelar i en arbetarfamilj i den tjeckiska staden Kozlov i i det österrikisk-ungerska kejsardömet 1903. Hans far var murare som senare stupade vid fronten i första världskriget, och hans mor tvätterska. När Matej var en liten grabb emigrerade familjen till Österrike och bosatte sig i arbetardistriktet Favoriten i Wien. Där upptäcktes hans fotbollstalanger snabbt. Först i Hertha Wien där Matthias, som han hette då, spelade i i klubbens ungdomslag innan han vid 19 års ålder skrev på ett professionellt kontrakt 1922.

Två år senare gick han vidare till storklubben Austria Wien, där han skulle komma att spela livet ut: 312 matcher med ett facit på 240 mål.

Både samtida och senare berättelser, vittnar om att Sindelar var unik på fotbollsplanen: 

”Han var utrustad med en sådan otrolig mängd variationer och idéer att man aldrig riktigt kunde vara säker på vad man kunde förvänta sig att han skulle göra. Han hade inget särskilt system, för att inte tala om ett fast mönster. Han var bara… ett geni.”

Det skrev den österrikiske journalisten Friedrich Torberg som efter flykten till USA 1938 ansågs vara en av de mest framstående av de antinazistiska tyskspråkiga journalisterna och författarna; han arbetade som manusförfattare i Hollywood och för Time Magazine fram till 1951 då han återvände till Wien.

Den brittiske fotbollsjournalisten och -historikern Peter Kenny Jones, som skrivit flera böcker om fotbollsspelare, beskriver Sindelar så här: 

”Att se någon dansa förbi försvarare och kunna springa och glida ner längs kanten på det sätt han gjorde… han var så begåvad. Det var därför han stack ut så mycket. Och att [han var det i en] så speciell grupp spelare och en del av ett fantastiskt österrikiskt lag med en så hög profil i hela Europa, det visar bara hur bra han var.”

Livet ut var Matthias Sindelar också en son av arbetarklassen, med dess värderingar både samhälleligt och politiskt. 

Matthias Sindelar var kroppsligt ingen stor spelare. Tvärtom: han var så liten och spinkig till växten att han under hela sin karriär gick under namnet Die Papierene (ung. Pappersmannen). Men han kompenserade sin sköra fysik med en talang för dribblingar, en blick över spelet och ett stenhårt och precist skott som få andra kunde konkurrera med.

1926 gjorde Sindelar debut i det österrikiska landslag som spelat ut de flesta av de andra europeiska lagen, och som fått smeknamnet Wunderteam. Ett av de bästa och mest spektakulära lagen i världen (se spalten här intill).

Under 1930-talet och under tränaren Hugo Meisl blev Wunderteam en dominerande kraft inom europeisk fotboll. Trots dubbelt motstånd (se längre fram i den här artikeln) nådde laget en fjärdeplats i VM i Italien 1934 och tog silver i OS i Berlin 1936.

Sindelar själv vann österrikiska mästerskapet 1926 och även Mitropacupen, en föregångare till Europacupen med lag från Centraleuropa, både 1933 och 1936. I den senare turneringen gjorde Sindelar segermålet i finalen mot Sparta Prag. Han spelade 43 matcher för Österrike och gjorde 26 mål.

När Hitler 1938 invaderade sitt födelseland Österrike, och i det ökända Anschluss anslöt det till det tyska riket, var Matthias Sindelar 35 år gammal och fortfarande en av världens bästa spelare.

Men hans land existerade inte längre.

Inte heller hans landslag.

Och han vägrade spela för nazisterna.

Matthias Sindelar fick spela i ett VM, i Italien 1934. Turneringen blev en stor triumf för hemmanationen och för den fascistiske diktatorn Benito Mussolini.

I semifinalen vann Italien över Österrike med 1-0, och i finalen över Tjeckoslovakien med 2-1. Båda matcherna sedan den svenske domaren Ivan Eklind tillåtit italienarna att spela en närmast brutal fotboll: mot Österrike sprang Giuseppe Meazza rakt in i och knockade Österrikes målvakt innan Enrique Guaita fick bollen i mål. Mot Tjeckoslovakien tillät Eklind italienarna att göra precis allt på plan; han lät också matchen pågå i 95 minuter – någon ”stopptid” fanns inte – då Angelo Schiavo gjorde mål fram till 2-1 och Eklind kunde blåsa av matchen.

Kvällen före semifinalen hade Eklund ätit middag med Mussolini, som själv valde domare till matcherna. 2003 konstaterade BBC-dokumentären Fascism and Football att Eklind varit mutad.

Matthias Sindelar (1903-1939).

Det var Sindelars enda VM-turnering. När han 1938 kallades att representera det tyska landslaget i VM i Frankrike, vägrade han. Han ställde dock upp i ”försoningsmatchen”, den match som de österrikiska och tyska nazisterna planerat för att stryka under gemenskapen mellan de två folken. Det var planerat att matchen, Anschluss-spiel, tre veckor efter att naziarmén marscherat in i Österrike, skulle sluta oavgjort eller med tysk seger för att ”manifestera de båda folkens brödraskap”.

Matthias Sindelar hade andra planer. Det började med att han såg till att österrikarna spelade i sina traditionella röd-vita matchtröjor, istället för i en av det Tredje Rikets varianter. Och inför tiotusentals åskådare på Praterstadion i Wien, med på läktaren höga dignitärer från det tyska nazistpartiet, gjorde Matthias Sindelar allt för att förlöjliga det mycket svagare tyska laget. Han dribblade och showade och gjorde bort de tyska spelarna med hakkorset på tröjorna så monumentalt att nazikoryféerna på läktaren blev rasande. Bland annat när han dribblade bort hela det tyska försvaret och målvakten – innan han med det tomma målet framför sig medvetet och med ett leende sköt bollen utanför… I den 70:e minuten gjorde han allvar av sin överlägsenhet: han slog in 1-0 och bröt pakten som sade att matchen skulle sluta oavgjord eller att österrikarna skulle förlora.

Men det räckte inte. Matthias Sindelar fortsatte med att fira sitt mål framför läktaren med de officiella gästerna. Han showade och dansade och gjorde narr av de uniformsklädda tyska gästerna.

Det var en spottloska i ansiktet på Hitler.

Österrike vann matchen med 2-0 i det som skulle bli landets sista match på åtta år – den 28 mars 1938 hade Österrikes fotbollsförbund upplösts formellt och blivit en del av det tyska förbundet. En anslutning som också innebar att Österrike drog sig ur VM i Frankrike 1938, där landet sågs som en allvarlig utmanare om guldet.

Trots att han var känd som antinazist och antiHitlerist, uppvaktades Sindelar av det tyska förbundet som ville ha med honom i det tyska laget till VM, i juni 1938. Uppdraget att få in Sindelar under hakkorsflaggan föll på det tyskarnas tränare Sepp Herberger.

Sindelar vägrade. Han kunde av naturliga skäl inte ange politiska orsaker för att vägra spela för Hitler– det hade skickat honom till koncentrationsläger. Han anförde istället skäl som ålder och skador.

– När jag gång på gång försökte ändra hans åsikt fick jag intrycket att han hade andra skäl att tacka nej. Jag fick nästan intrycket att det berodde på känslor av oro och att han var så avvisande hade att göra med den politiska utveckling som tyngde hans sinne och orsakade hans vägran, sade Herberger i en senare intervju.

Herberger träffade rätt: Sindelar hatade det nazistiska styret och ville inte representera det på fotbollsplanen. Peter Kenny Jones konstaterar att Sindelars vägran var ytterligare en snyting mot Hitler och Nazityskland.

”Att [det tyska förbundet] uppvaktade honom offentligt, gjorde det uppenbart hur viktig han var för dem. När han ändå tackade nej såg det av förklarliga skäl inte bra ut för tyskarna. Idrotten betydde mycket för vanliga människor: [nazisterna] insåg att ’alla älskade Sindelar’ och ville kunna säga att ’se, han är med oss; då kommer alla att gilla oss’.”

Men Sindelar tvärvägrade. Och nio månader efter matchen där han förnedrat det nazistiska ledarskapet på Praterstadion i Wien var Matthias Sindelar död. Den 23 januari 1939 hittades han och hans fästmö, den italienska judinnan Camilla Castagnola, döda i sitt hem i Wien. Båda dog av kvävning och dödsorsaken utreddes aldrig. Utredningen kring parets död lades snabbt ner av den av nazisterna styrda kriminalpolisen i Wien.

Över 15.000 personer följde Matthias Sindelar till graven. Och varje 23 januari samlas än idag österrikiska fotbollsfans vid hans grav på Zentral Friedhof i Wien för att hylla landets störste spelare.  

Regeringens proposition 2025/26:254 ger utländska makter större möjligheter att operera på svensk mark. Inte enbart Nato utan också EU-länder: 36 nationer bjuds in att agera militärt på svensk mark – även för att kunna agera mot länder som Sverige inte är i krig mot.

Beslutsfattandet ska flyttas från riksdagen till regeringen. Propositionen, Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete, är undertecknad av forskningsministern (!) Lotta Edholm (L) och försvarsminister Pål Jonsson (M). Den ska ge regeringen möjlighet att ”besluta att Nato, eller en stat som är medlem i den organisationen eller i EU, vid genomförandet av militär verksamhet för avskräckning och försvar får vidta militära försvarsåtgärder på svenskt territorium” samt att ”förbättra förutsättningarna för utländska styrkor att genomföra militär verksamhet i Sverige”.

Omröstningen i riksdagen genomförs den 15 juni och lagändringarna föreslås träda i kraft redan den 1 augusti.

Nätverket för Alliansfrihet och Fred (NAF) som arbetar för att ta Sverige ut ur Nato, att riva DCA-avtalet om USA-baser i Sverige och för att stoppa kärnvapen på svensk mark, uppmanar nu alla att försöka påverka sina politiker, främst inom S, V och MP, att rösta nej till förslaget:

– Regeringen bjuder in utländsk militär från 36 länder att föra krig mot tredje land på svensk mark… man erbjuder främmande makter att utnyttja vårt territorium som slagfält, konstaterar Hans Jivander från NAF i Uppsala.

I ett svar på motionen från Tidöregeringen är Vänsterpartiet försiktigt negativt. Bland andra partiets försvarspolitiker Håkan Svenneling och ledamoten Hanna Gunnarsson som har en skakig inställning till Nato, vill att regeringen ska arbeta om förslagen och inkomma med en ny skrivning.

V konstaterar att partiet är emot Natomedlemsskapet men att det ändå är verklighet ”och mycket av det svenska försvarets verksamhet kommer att ha en koppling till Nato. Vänsterpartiet förstår behovet av att anpassa lagstiftningen för att Sverige ska kunna genomföra de åtaganden ett svenskt medlemskap i Nato innebär”.

Mera rakt på sak är riksdagens tre vildar Lorena Delgado Varas, Malcolm Momodou Jallow och Daniel Riazat, alla tidigare i V. De kräver avslag på motionen och föreslår istället att Sverige säger upp DCA-avtalet, går ur Nato och lägger resurserna på att stärka samhället istället för att öka säkerhetsriskerna för det svenska folket.

De förslag Tidöregeringen lägger är långtgående. Rubrikerna till de olika delarna av propositionen är tydliga: Utökad möjlighet för regeringen att överlåta förvaltningsuppgifter till Nato eller vissa stater där regeringen får besluta att Nato, ett Natoland eller ett medlemsland i EU får vidta militära försvarsåtgärder på svenskt territorium och i och med det beslutet överlåta förvaltningsuppgifter till Nato eller ett enskilt Nato- eller EU-land.

Samma rätt ges i kapitlet Befogenhet för Försvarsmakten att överlåta till utländsk militär personal att genomföra beslut om undanförsel eller förstöring där det handlar om att föra bort eller förstöra svensk infrastruktur och/eller tillgångar.

Regeringen ser inte heller någon anledning att ändra skrivningen i DCA-avtalet om att USA-trupp på svensk mark kan begå brott utan att lagföras för det – de lyder fortsatt under amerikansk lag. Inte heller ändras skrivningen om kärnvapen på svensk mark. DCA-avtalet förutsätter att USA inte placerar kärnvapen i Sverige men regeringen uttalar inget förbud mot det.

Regeringens proposition 2025/26:254 ger utländska makter större möjligheter att operera på svensk mark. Inte enbart Nato utan också EU-länder: 36 nationer bjuds in att agera militärt på svensk mark – även för att kunna agera mot länder som Sverige inte är i krig mot.

Beslutsfattandet ska flyttas från riksdagen till regeringen. Propositionen, Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete, är undertecknad av forskningsministern (!) Lotta Edholm (L) och försvarsminister Pål Jonsson (M). Den ska ge regeringen möjlighet att ”besluta att Nato, eller en stat som är medlem i den organisationen eller i EU, vid genomförandet av militär verksamhet för avskräckning och försvar får vidta militära försvarsåtgärder på svenskt territorium” samt att ”förbättra förutsättningarna för utländska styrkor att genomföra militär verksamhet i Sverige”.

Omröstningen i riksdagen genomförs den 15 juni och lagändringarna föreslås träda i kraft redan den 1 augusti.

Nätverket för Alliansfrihet och Fred (NAF) som arbetar för att ta Sverige ut ur Nato, att riva DCA-avtalet om USA-baser i Sverige och för att stoppa kärnvapen på svensk mark, uppmanar nu alla att försöka påverka sina politiker, främst inom S, V och MP, att rösta nej till förslaget:

– Regeringen bjuder in utländsk militär från 36 länder att föra krig mot tredje land på svensk mark… man erbjuder främmande makter att utnyttja vårt territorium som slagfält, konstaterar Hans Jivander från NAF i Uppsala.

I ett svar på motionen från Tidöregeringen är Vänsterpartiet försiktigt negativt. Bland andra partiets försvarspolitiker Håkan Svenneling och ledamoten Hanna Gunnarsson som har en skakig inställning till Nato, vill att regeringen ska arbeta om förslagen och inkomma med en ny skrivning.

V konstaterar att partiet är emot Natomedlemsskapet men att det ändå är verklighet ”och mycket av det svenska försvarets verksamhet kommer att ha en koppling till Nato. Vänsterpartiet förstår behovet av att anpassa lagstiftningen för att Sverige ska kunna genomföra de åtaganden ett svenskt medlemskap i Nato innebär”.

Mera rakt på sak är riksdagens tre vildar Lorena Delgado Varas, Malcolm Momodou Jallow och Daniel Riazat, alla tidigare i V. De kräver avslag på motionen och föreslår istället att Sverige säger upp DCA-avtalet, går ur Nato och lägger resurserna på att stärka samhället istället för att öka säkerhetsriskerna för det svenska folket.

De förslag Tidöregeringen lägger är långtgående. Rubrikerna till de olika delarna av propositionen är tydliga: Utökad möjlighet för regeringen att överlåta förvaltningsuppgifter till Nato eller vissa stater där regeringen får besluta att Nato, ett Natoland eller ett medlemsland i EU får vidta militära försvarsåtgärder på svenskt territorium och i och med det beslutet överlåta förvaltningsuppgifter till Nato eller ett enskilt Nato- eller EU-land.

Samma rätt ges i kapitlet Befogenhet för Försvarsmakten att överlåta till utländsk militär personal att genomföra beslut om undanförsel eller förstöring där det handlar om att föra bort eller förstöra svensk infrastruktur och/eller tillgångar.

Regeringen ser inte heller någon anledning att ändra skrivningen i DCA-avtalet om att USA-trupp på svensk mark kan begå brott utan att lagföras för det – de lyder fortsatt under amerikansk lag. Inte heller ändras skrivningen om kärnvapen på svensk mark. DCA-avtalet förutsätter att USA inte placerar kärnvapen i Sverige men regeringen uttalar inget förbud mot det.

I lördags var det Sveriges nationaldag. Det fick mig att tänka på människorna som får Sverige att fungera. Jag tänkte på undersköterskan som börjar sitt pass innan solen gått upp. På byggnadsarbetaren som dricker sitt morgonkaffe i bilen.

På busschauffören, lagerarbetaren, städaren, läraren och industriarbetaren. På alla oss som går till jobbet, betalar hyran, handlar mat, hämtar barnen och försöker få livet att gå ihop.

Det är så de flesta av oss lever. Och det är därför det är så viktigt med fred.

För krig börjar sällan i vår vardag. Det börjar med stora ord. Om nationer, säkerhet, inflytande och intressen. Men när kriget väl kommer är det inte de mäktiga som betalar det högsta priset. Det är vanliga människor. Det är arbetare som förlorar sina hem.

Det är mammor och pappor som förlorar sina barn. Det är unga människor som skickas ut för att döda andra unga människor som egentligen hade kunnat vara deras arbetskamrater, grannar eller vänner.

Det är svårt att förstå hur det kan vara så lätt att få arbetare att ställas mot arbetare. För vem är egentligen vår fiende? Är det arbetaren i ett annat land som går upp tidigt på morgonen precis som du och jag? Är det sjuksköterskan som oroar sig för sina barns framtid? Är det fabriksarbetaren som hoppas att lönen ska räcka månaden ut?

Nej. Människor som arbetar har ofta mer gemensamt med varandra än med dem som fattar besluten om krig. Vi vill samma saker. Trygghet. Arbete. Ett hem. En framtid för våra barn.

Ändå är det gång på gång vanliga människor som får bära konsekvenserna när konflikter trappas upp. Vi vet vem som får fly när bomberna faller. Vi vet vem som skickas ut att döda och dö.

Och vi vet också att det finns människor som tjänar pengar på krig. Som tjänar pengar på rädsla, på upprustning och på att världen delas upp i fiender, medan vanliga människor förlorar sina hem, sina familjer och sina liv. Det är fel.

I dagarna har Tidö-regeringen beslutat om att skänka 16 Jas-plan till Ukraina och att köpa in fregatter för hisnande 40 miljarder kronor. Samtliga riksdagspartier står bakom de fortsatta och utökade vapensändningarna och upprustningen av det svenska försvaret.

Kommunistiska Partiet är idag något så ovanligt som ett parti som förespråkar fred istället för krig. Vi säger nej till svenska vapensändningar till Ukraina. Vi säger nej till vapenaffärer med folkmords- och apartheidstaten Israel. Vi säger: Välfärd istället för vapen!

Fred är inte naivt. Fred är praktiskt. Fred är ett måste.

Fred är att människor får leva sina liv. Gå till jobbet. Att komma hem till dem man älskar. Planera nästa vecka istället för att överleva nästa dag.

Olof Palme sa en gång att ”det är ett oerhört misslyckande om människor dödar varandra”. De orden känns lika sanna idag som då.

Låt oss stå upp för fred. Inte bara som en vacker idé, utan som något som angår oss alla. För arbetare ska inte skickas ut att kriga mot andra arbetare.

Vår uppgift är inte att förstöra varandras liv. Vår uppgift är att bygga dem. Att bygga samhällen. Att bygga trygghet. Att bygga framtid.

Och att visa solidaritet med människor som arbetar, oavsett vilket land de råkar vara födda i. För det som förenar oss är större än det som skiljer oss åt. Och det är där freden börjar.

Malin ÅkerströmKommunistiska Partiet, Stockholm

Madeleine Jakobsson, 48, är en av Centerpartiets höjdare i Nordmalings kommun och i Västerbotten. Hon toppar Centerns riksdagslista i länet och står på tredje plats på listan i kommunvalet i Nordmaling. Hon sitter också i partiets verkställande utskott.

Nu vill Jakobsson bli riksdagsledamot.

Men valkampanjen skuggas av omfattande ekonomiska oegentligheter. Något både centern lokalt, Jakobsson och partiets ordförande Elisabeth Thand Ringqvist, som nyligen kampanjade med Jakobsson i Nordmaling, struntar i. Under tolv år har Jakobsson, i egenskap av kommunstyrelsens ordförande i Nordmaling med 7000 invånare, lagt över arbeten för 18,6 miljoner kommunala kronor till den privata elfirman Västerbottens Elservice AB.

Företaget ägs av Simon Jakobsson. Kommunalrådets egen man.

Någon lagstadgad upphandling har inte förekommit, kommunen har inte ens skrivit avtal med elfirman – efter att arbeten beställts via telefonsamtal eller över köksbordet i villan i Mullsjö har pengarna bara fortsatt att flöda in på makens konto som givetvis också är parets gemensamma.

– Det är en viktig del av demokratin att man följer reglerna om offentlig upphandling. De är till för att förebygga korruption av olika slag. Det är viktigt för förtroendet. Bjuder man inte in konkurrenter att lägga bud, finns ju risken att man har betalat ett för högt pris, säger Sofia Lundberg, professor vid Handelshögskolan i Umeå, till P4 Västerbotten.

Sedan Jakobssons agerande avslöjats av radion, har Nordmalings kommun blivit JO-anmäld. Också Konkurrensverket följer det som händer i kommunen, och diskuterar en närmare granskning. 

Madelaine Jakobsson har dock även fortsättningsvis Centerpartiets förtroende att behålla sina politiska uppdrag och sin kandidatur till riksdagen.