Tornevall Networks

Stora svenska idrottsförbund som fotbollen, ishockeyn och basketen har utsatts för försök till infiltration från kriminella gäng, organiserad idrottskorruption som matchfixning, samt försök till rekrytering av barn och unga till kriminella gäng.

Det visar en aktuell kartläggning som Stiftelsen Tryggare Sverige gjort på uppdrag av Riksidrottsförbundet (RF). En rapport som visar kriminell påverkan på elit- såväl som på breddnivå. Plus att den förekommer överallt:

– Det vi kan se är att det inte är ovanligt med organiserad brottslighet, både inom elit- och breddidrotten. Det är också tydligt att den inte bara förekommer inom fotbollen och i (så kallade) utsatta områden, säger Magnus Lindgren, generalsekreterare på Tryggare Sverige.

RF skapar nu ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med den kriminella infiltrationen. Pengarna till programmet tas från den idrottsliga verksamheten: de tio miljoner årligen som regeringen bidrar med för att komma tillrätta med problemen, räcker knappast.

Kartläggningen delar in den kriminella infiltrationen inom idrotten i tre kategorier:

• Kriminella som vill ta kontroll över föreningarnas ledning och ekonomi.

• Organiserad korruption som matchfixning där särskilt idrottare med spelberoende-problem är inblandade. Det handlar också om oseriös förmedlarverksamhet – bland annat avslöjades för några år sedan att AIK fotboll samarbetade med en agentfirma med kriminella kopplingar.

• Där idrotten används som rekryteringsbas för barn och ungdomar till kriminella gäng.

I de svar Tryggare Sverige fått in under sin undersökning, framgår att ingen del av idrottsrörelsen går säker: av de drygt 1 800 idrottsföreningar som deltagit i undersökningen svarar sju procent att de fått kännedom om organiserad brottslighet, och att det bland dessa finns stora specialidrottsförbund med många barn och ungdomar som utövare”.

Några röster om den kriminella verksamheten:

”Vi har haft deltagare i RM/SM med tydliga kopplingar till den pågående våldsvågens gäng, som uttalat förtäckta hot i diskussioner med andra utövare gällande icke tävlingsrelaterade frågor”, skriver Svenska Bilsportförbundet.

Svenska fotbollförbundet konstaterar att ”ungdomar med kriminella kopplingar rör sig runt fotbollsplaner i samband med träningar, stör träningarna och hotar barnen. Narkotikaförsäljning pågår också”.

”Det är barn som är i miljöer med mycket gängkriminalitet. Vi som förening har klara regler för detta, men det hjälper föga när andra föreningar i närområdet skiter fullständigt i vad ungdomarna gör utanför fotbollsplanen så länge de är bra på att kicka boll. Kan namnge föreningar med ett flertal verksamma kriminella”, skriver en lokal fotbollsklubb.

”Äldre före detta ungdomsspelare kontaktade yngre spelare på stan om de ville tjäna 1.000 kronor genom att förvara droger hemma”, skriver en annan fotbollsförening.

Svenska Taekwondoförbundet konstaterar att ”unga aktiva har av personer med kontakter i kriminella nätverk utfört brottsliga handlingar med syfte att ta över en ’attraktiv’ träningslokal i [ett] socioekonomiskt utsatt område för att på så sätt tillskansa sig bidrag för verksamhet i utsatta områden”.  

Hockeysupporterunionen (HSU) samlar SHL-klubbarnas supportergrupper till gemensam aktion mot det österrikiska bolag som köper upp fotbolls- och ishockeyklubbar runt om i Europa och därmed sätter medlemsdemokratin, den så kallade 51-procentsregeln, ur spel. I SHL-hockeyn betalar Red Bull för att förlängningen ska kallas Red Bull Overtime. En början, fruktar supportrarna, på ett allt större intrång i den svenska hockeyn, precis som Red Bull gjort i andra ligor i Europa.

”Det spelar ingen roll hur mycket man tycker att idrott och politik inte hör ihop, man kan inte förneka en verklighet där kommersiella intressen trycker undan folkliga intressen”, skriver Färjestads supporterorganisation Bryggeriet på sin hemsida.

Tolv av de 14 SHL-klubbarna har eller kommer på sina årsmöten att behandla motioner om samarbetet med Red Bull.

Djurgården genomför sitt årsmöte den 24 juni. I en motion skriver Jules Attar, styrelsemedlem i supportergruppen Järnkaminerna, att ”få saker utmärker svensk idrott mer än föreningsdemokrati och medlemsinflytande. Genom 51-procentsregeln tillförsäkras medlemmar att oavsett ägarförhållanden eller investeringar utifrån, stannar den slutliga beslutsmakten hos medlemmarna”.

– Det är Dif:s medlemmar som ska besluta i frågor gällande klubben, inte något investmentbolag, multinationellt konglomerat eller österrikiskt energidrycksbolag, menar Attar.

Man vill att Dif-hockeyn arbetar aktivt för att avsluta Red Bull-avtalet och även motarbetar nya framtida avtal med energidrycksjätten.

Många supportrar har reagerat på att SHL-klubbarna valt att avslå motionerna med snarlika motiveringar, att de snackat ihop sig.

– Klubbarna möter kraven med ett standardsvar, anser HSU:s Karl Engqvist. [Svaren] har varit väldigt lika åtminstone.

Precis som andra SHL-klubbar delar Dif-ledningen ”motionärernas engagemang för föreningens värdegrund och ser frågor om svensk idrotts demokratiska modell som viktiga”, men menar samtidigt att avtalet ligger utanför Dif:s årsmötesmandat.  

Långköraren Call of Duty är en av världens största, mest sålda, spelserier. Och i stort sett Pentagon-propaganda rakt igenom. Under åren har spelarna fått skjuta ryssar, araber, kubaner, vietnameser, latinamerikaner… alla de där ”elakingarna” som the good old USA vill befria världen från. I den senaste delen, vars trailer hade premiär tidigare i juni, är siktet inställt på Nordkorea, som i spelets story oprovocerat attackerar sin granne i syd och tvingar jänkarna att (supermotvilligt) ge sig in i striden.

I trailern får vi bland annat se nordkoreanerna urskiljningslöst bomba civila – vilket borde få varje historieintresserad person att rynka på näsan. Det var ju USA som under koreakriget jämnade nästan varenda byggnad i norr med marken. Klassiskevery accusation is a confession-grej.

Call of Duty är en kugge i USA:s militärindustriella underhållningsmaskin, som innefattar allt från serietidningar till storfilmer och musik. Viktiga PR-verktyg för den amerikanska imperialismen, som bidrar till att skapa opinion för nya krig – och sudda bort skulden för gamla. Call of Duty är också lite som spelvärldens Top Gun och används i rekryteringssyfte för att snärja tag i unga jänkargrabbar, och få dem att gå med i militären i hopp om att bli hjältar. 

Det är ingen slump att det nya Call of Duty-liret utspelar sig på koreahalvön. I spåren av den multipolära världsomvandlingen (och USA:s dödsrosslingar som enda supermakt) genomgår Nordkorea en ekonomisk boom som till och med hyllas i västerländska finanstidningar. Allt medan det amerikanska krigshotet i regionen, som hållits igång i sju årtionden, eskalerar. 

SCEN Borås stadsteater jobbar hårt för att etablera sig som the place to go för udda musikaler. Efter den riksuppmärksammade musikalen om fotbolls-vm 1994 kommer nu Knallos, ett sångspel om en av Borås mest kända institutioner – postorderjätten Ellos.

Musikalkomedin Knallos tar avstamp i stadens arbetarhistoria och stora finska invandring. Premissen låter spännande: 

”Emma är nyanställd i postorderföretaget Knallos kundtjänst och bor kvar hemma hos sin mamma Seija, som arbetar med att sortera Knallos paket på Posten. För Seija, som en gång flyttade från Finland till Borås för att arbeta på Algots, präglas vardagen av plikt och solidaritet.  

När kollektionen Much and More, en satsning på större storlekar, ska lanseras pekas Emma ut som det perfekta ansiktet utåt och kastas in i en värld av fotograferingar och stora löften. Men när leveranserna hotas av att Seija och hennes kollegor på Posten tas ut i strejk, och Knallos börjar knaka, bleknar glamouren och sprickor uppstår – både på Knallos och hemma vid köksbordet.”

Knallos ser ut att bjuda på en resa tillbaka till en brytpunkt i det svenska folkhemmet – satsa på dig själv-mentalitetens genombrott, där, som teatern skriver; ”en äldre generation arbetares kollektiva kamp för rättvisa och solidaritet ställs mot en yngre generations växande individualism och nya ideal om personlig och ekonomisk framgång.”

För manus står komikerduon Åsa & Gertrud (lyssna gärna på den fantastiska sketchen Feministiska kärnvapen på Sveriges radio), för musiken Per Wickström (som bland annat stod för tonerna till musikalen om Alva Myrdal på stadsteatern i Stockholm förra året) och för regin den erfarna operaregissören Linda Mallik.

Kulturredaktionen kommer sitta på första parkett när Knallos har premiär våren 2027. 

Artur Szandrowski

Med drygt tre månader kvar till valet är det varken sakpolitik eller ideologi som står i fokus. Istället radar skandalerna upp sig, inte minst för Tidöpartierna.

Häromveckan avsade sig vice gruppledare i riksdagen, tillika nära vän till Jimmie Åkesson, Michael Rubbestad, sitt riksdagsuppdrag efter att han gripits för innehav av barnpornografi. Samtidigt pressas partiet av anklagelser om korruption, efter att Kalla Fakta avslöjat flera fall av fiffel med bokföring och skattepengar inom partiet.

Än mer har det stormat kring Ulf Kristerssons fru Birgitta Eds herrgård, Vängården Fållökna. Ed köpte herrgården 2023 för 11 miljoner kronor – en bra bit under utgångspriset – tillsammans med sin vän och tidigare kollega inom friskolebranschen, lobbyisten Göran Thorstensson. 

Tillsammans hyr de ut herrgården till deras egen stiftelse, Fållöknastiftelsen, och har genom den bjudit in ”volontärer” som jobbat gratis på gården. I utbyte har volontärerna utlovats ”ett bra nätverk”. 

Volontärerna har varit idel lobbyister och styrelseproffs. Här finns höjdare på pr-byråer, chefer på Svenskt Näringsliv och toppar inom bland annat Scania och Nordea. Enligt Aftonbladet har åtminstone två av volontärerna senare fått högavlönade positioner inom statliga myndigheter eller på regeringskansliet.

Tankesmedjan Balans har i samband med avslöjandet påmint om kopplingarna mellan statsministerparet å ena sidan, och friskolelobbyisterna Göran Thorstensson och Anders Hultin samt Stiftelsen Europaskolan å andra sidan. Hultin är grundare till bland annat Friskolornas riksförbund och skolkoncernen Kunskapsskolan.

Vice ordförande i stiftelsen Europaskolan, som äger friskolekoncernen med samma namn, med säte i Strängnäs, var fram till 2022 Kristerssons nära vän Henrik Landerholm. Han lämnade dock styrelsen efter kritik om misstänkt korruption och jäv – Landerholms fru var nämligen kommunalråd för Moderaterna i Strängnäs.

Landerholm rekryterades istället till posten som nationell säkerhetsrådgivare. Av Kristersson. Att högmod går före fall – och vänskap före kompetens – bevisade sig senare i att Landerholm lyckades glömma topphemliga dokument i ett olåst skåp på en kursgård, dokument som sedan dess varit försvunna.

Detta är bara ett axplock av vänskapsbanden mellan regeringstopparna och näringslivet. Vänskapsband som inte nödvändigtvis är olagliga men som visar hur maktutövandet går till i Sverige.

Kanske finns här en ledtråd om varför fokus ligger mer på skandaler än på sakpolitik och ideologi. Enligt grundlagen utgår all offentlig makt i Sverige från folket. Åtminstone är tanken att svenska folket var fjärde år ska få bestämma hur den svenska politiken ska se ut, genom att rösta fram en viss typ av politik.

I verkligheten ser det dessvärre inte ut så. Istället avgörs politiska beslut allt oftare i slutna styrelserum, i möten mellan lobbyister och politiker – och vid gemytliga fikastunder på Vängården Fållökna. 

I början av veckan kom en undersökning från Som-institutet, om svenska väljares åsikt i 97 olika sakfrågor. Undersökningen visar tydligt glappet mellan väljarna och riksdagspartierna – åtminstone i frågor som utmanar nyliberalismen och kapitalisternas intressen.

Så vill hela 71 procent av svenskarna förbjuda vinstutdelning inom skattefinansierad vård, skola och omsorg. 70 procent vill återförstatliga järnvägen och 52 procent vill återförstatliga postväsendet. 54 procent tycker att det är ett mycket bra eller ganska bra förslag att införa sex timmars arbetsdag.

Istället för att diskutera dessa i allra högsta grad ideologiska frågor handlar debatten om skandaler – eller om kriminalitet och invandring. Att kräva högre straff och stängda gränser hotar nämligen inte kapitalisternas vinter.

I takt med att folkrörelserna försvagats och nyliberalismen blivit dominerande ideologi i de flesta riksdagspartier, har skillnaderna mellan riksdagspartierna allt mer suddats ut. När visionerna om att förändra samhället i en viss riktning försvunnit blir makten ett självändamål i sig.

Politiken blir en födkrok och karriärstege. Korrupta politiker använder sina poster för att ge ekonomiska fördelar åt sig själva eller familjemedlemmar.

Efter avslutad tjänst går de vidare till näringslivet eller lobbybranschen – samtidigt som många av dem fortsätter att håva in riksdagens generösa omställningsstöd (över hälften av de före detta riksdagspolitikerna får detta stöd). Det näst vanligaste nya jobbet för dem var lobbyist.

För att råda bot på politikernas korruption krävs åtgärder här och nu. Sänk politikerlönerna – de ska inte tjäna mer än de människor de företräder. Begränsa politikers kontakter med lobbyister, ett krav det också finns stort stöd för enligt Som-institutets undersökning.

Tidöpartierna har länge velat driva igenom ökat tjänstemannaansvar. Vi ser hellre ett ökat politikeransvar. Varför inte ta efter socialistiska Kuba, där varje vald politiker måste stå till svars inför folket och också kan avsättas om denne missköter sig?

Korruptionen bland politikerna handlar dock om mer än enskilda politikers vandel. Det handlar om de etablerade partiernas gemensamma uppslutning bakom ett korrupt system där pengar ger makt. Och där makt används för att göra de rika ännu rikare.

Makten behöver flyttas ner till folket och till arbetsplatserna. Då krävs ett annat ekonomiskt system där företag och infrastruktur ägs och förvaltas gemensamt, för allas bästa. Det är en sådan vision, och en möjlig väg dit, som Kommunistiska Partiet hoppas på att kunna företräda.

Iran och USA har ingått ett ramavtal som ska leda till fred mellan länderna. Enligt den tidigare professorn vid Naval War College i USA, Tom Nichols, är avtalet en total kapitulation från USA:s sida.

Om avtalet håller och om kriget verkligen är slut, är det för tidigt att sia om. Men av det som hittills kommit ut så ser det ut som att president Trump och hans administration dragit det kortaste strået.

Lättade sanktioner för Iran, en investeringsfond på hisnande 3000 miljarder kronor för återuppbyggandet av landet och ett stopp för Israels attacker på Libanon är några av de krav som USA uppges ha gått med på. Det skulle isåfall vara en positiv nyhet för både Libanons och Irans befolkning.

Samtidigt ska Iran förbinda sig till att inte skaffa kärnvapen och göra sig av med sitt lager av anrikat uran. Avtalet sägs väldigt mycket likna det avtal som slöts mellan Obama och dåvarande regeringen i Iran – som Trump lät riva upp 2016.

Det framstår som minst sagt oklart vad Trumps mål med kriget var. Klart är att USA missbedömt Irans kapacitet att försvara sig.

Trump står allt mer naken. Vredesutbrotten från presidenten på sociala medier blir allt mer bisarra.

Lika bisarrt har det varit att inget svenskt riksdagsparti entydigt klarat av att fördöma kriget. Ännu ett tecken på hur totalt uppbundna kring USA-imperialismen den svenska borgarklassen och dess hantlangare inom politiken, från V till SD, är.

Hösten 2024 deltog jag på ett författarsamtal på ABF i Stockholm. Boken som behandlades var LO och arbetarrörelsens kris av den tidigare LO-utredaren Örjan Nyström.

Boken är en idéhistorisk bakgrundsteckning över den fackliga delen av arbetarrörelsen, som Nyström menar hamnat i skymundan av den partipolitiska delen. Det är en berättelse om en tid då fackföreningsrörelsen fortfarande trodde på något bortom kapitalismen. En kapitalism som skulle avvecklas genom reformer.

På mötet deltog många fackligt aktiva och förtroendevalda, många bekanta till Promenader mot strejkbryteri, den grupp som uppstod i samband med IF Metalls strejk mot Tesla, som anordnade samtalet. Rätt snart framkom det att många på plats var vänsterpartister och mötet tog snabbt en vändning till att handla om att fackförbunden måste knyta sig närmare Vänsterpartiet i sin facklig-politiska samverkan.

Bara ett fackförbund hade vid den här tiden formellt tagit ett kongressbeslut om facklig-politisk samverkan med Vänsterpartiet. Nämligen Fastighets.

På Fastighets kongress för några veckor sedan valde man att riva upp det här beslutet. Turerna kring den facklig-politiska samverkan kan knappast kallas för turer överhuvudtaget. Fastighets har gett Vänsterpartiets kalla handen och inte svarat på deras förfrågningar. Nu ska Fastighets enbart samverka med Socialdemokraterna.

Fastighets hantering av det facklig-politiska arbetet ger skäl till eftertanke. Vänsterpartiets fackliga strategi verkar vara att vinna förtroendeposter på så höga poster som möjligt och tidvis få igenom sin politik och eventuellt en facklig-politisk samverkan.

Samtidigt väljer man att anpassa sig efter fackföreningsrörelsen. Deras medlemmar inom facket talar samma språk och agerar som vilken annan socialdemokratisk facklig förtroendevald som helst. De anammar samma verklighetsbeskrivning och samma lojalitet till industriavtalet och märket.

Det är en strategi som är dömd att misslyckas och bevisligen har misslyckats. När Vänsterpartiet försöker gulla med LO, indoktrinerar Socialdemokraterna de förtroendevalda på Bommersvik och Runö efter klassamarbetets alla regler och villkor. 

På författarsamtalet med Nyström tog jag upp hans bok Verksamhetsberättelse, under pseudonymet Per Forsman. I den återberättas en politisk appell från ett årsmöte i en fackklubb på den tiden då mötena präglades av politiska diskussioner. På den vanliga arbetsplatsen idag är den politiska diskussionen död.

De fackligt förtroendevalda är allt mer sällan ens övertygade socialdemokrater, vilket syns på att de förtroendevalda sverigedemokraterna blir allt fler. Men högre upp sitter de trogna socialdemokraterna.

Socialdemokraternas dominans över fackföreningsrörelsen kan inte reformeras bort genom kongressbeslut om att politiskt samarbeta med andra partier. Det krävs arbete underifrån, med aktiva och engagerade medlemmar. På så sätt kan fackföreningarna återigen blir ett idélaboratorium där medlemmar skolas politiskt. 

Nyligen träffade jag en bekant som undrade om jag var lyrisk inför VM. Svaret var ett rungande nej. Visst, jag kan titta på annan fotboll än Manchester United också, men precis som under Qatar 2022 kommer jag inte att se en minut av årets VM. ”Varför då?” finns det kanske någon som undrar.

Ja, var ska jag börja? Jag ser hela turneringen som en cirkus, arrangerad av jättebebisen i Vita kåken och Gianni Infantino, en man som fotbollsjournalisten Erik Niva helt befogat kallar “fotbollens värsta fiende”. Bara det borde räcka som förklaring, men om jag skrapar lite till på ytan så kan jag även nämna vätskepauserna, som egentligen är reklamavbrott och biljettpriser som knappt går att greppa. Och nej, det svenska landslagets deltagande innebär ingen skillnad för mitt ställningstagande (särskilt inte då offensiven förväntas ledas av spelare från Arsenal och Liverpool!).

Men nu ska jag lämna mina personliga åsikter och gå över till andra, mer graverande, saker som får mig att avstå. Till att börja med så har vi ju en VM-värd som har startat krig mot Iran, ett av de deltagande länderna och avrättat deras ledare. I Iran har USA i år bland annat bombat en skola där 168 människor dog – varav 110 barn. Något liknande har aldrig tidigare hänt i fotbollshistorien. Har ni hört några upprörda röster som kräver att USA inte ska få arrangera VM? Inte jag heller. Tänk om det var Ryssland som hade gjort samma sak före VM 2018! Låt oss heller inte glömma USA:s assistans i Israels folkmord i Gaza. Nämnde jag att Infantino förra året gav Fifas fredspris till Donald Trump? Sedan dess har denna “fredens president” inlett militära operationer i fyra olika länder.

Men i USA borde väl allt vara frid och fröjd? Knappast! Amnesty varnar för godtyckliga ICE-räder och att besökare kommer tvingas visa upp sina sociala medier i myndigheternas jakt på “antiamerikanism”. Och redan innan turneringen hade börjat staplades skandalerna på hög. Iran får inte bo i USA utan tvingas resa fram och tillbaka från Mexiko till matcherna. När Uzbekistan och Senegal landade tvingades de till långa säkerhetskontroller, något som heller aldrig skådats tidigare.

Sen har vi fallet med domaren Omar Artan, som när han landade i USA nekades inträde. Hans brott? Han kommer från Somalia. Ett land som Trump har sagt stinker och “Det är smutsigt, vidrigt. Det är en fruktansvärd plats.” Och invandrarna därifrån menar Trump är skräp och att “de alla är skurkar.” Detta rimmar inte så väl med Infantinos uttalande förra året om att “alla kommer vara välkomna”.

Alla beräkningar pekar på att Fifa kommer tjäna rekordstora pengar på årets turnering. Jag ska nu bara dra ett exempel på den fullständigt gränslösa girighet som regerar i det som påstås vara en folkfest. Om någon har en matchbiljett är det fritt fram att via Fifa sälja den vidare, för ett pris som biljettinnehavaren tycker är rimligt. Nyligen lade någon upp fyra biljetter till finalen för cirka 2,3 miljoner US-dollar (21,8 miljoner kronor) styck. Det var helt okej för Fifa. De tar nämligen 15 procent av köparen och 15 procent av säljaren! Det är verkligen “created by the poor, stolen by the rich” draget till sin absolut jävligaste spets.

För mig är allt detta mer än jag kan svälja. Jag hoppas bara att ingen United-spelare skadar sig, att Iran och USA kommer tvåa i sina grupper och att Iran sen krossar dem i sextondelsfinalen.

Tips: Om du är intresserad av fotboll men inte heller tänka titta – spana in Aftonbladets ”Fotbollsresan”. Där har du en skattkista framför dig. Erik Niva och Linn Nordström tar (helt gratis) med tittarna ut i fotbollsvärlden. Sammanlagt är det 103 timmar ren underhållning och folkbildning. Dessutom lämnar det ingen otrevlig eftersmak av blod, gränslös girighet och jippo i munnen efteråt.

Mikael Holmkvist

Fotbollssupporter

Almedalsveckan drar igång den 22 juni. En av få fredsröster på plats är Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, som bjuder på ett fullspäckat program med samtal om hållbar fred, svensk vapenhandel, kärnvapen, samt hur fred och klimaträttvisa hänger ihop. Föreningen håller också tal på torget i Visby.

Kerstin Bergeå, ordförande i Svenska Freds, gör sig redo att delta. 

– Det känns jätteviktigt att vi syns och hörs där i och med att våra perspektiv om att det går att lösa konflikter fredligt ofta hamnar i skymundan, eller snarare trycks undan just nu. Och så är jag jätteglad att våra lokala fredsgrupp, Svenska Freds Gotland, ordnat ett så fint program, säger hon till Proletären. 

Valåret 2026 ser dystert ut för alla fredsvänner. Alla riksdagspartier står för ökad upprustning. Och fredsfrågor tar överhuvudtaget ingen plats i valrörelsen.

– Militarismen har vunnit mark de senaste åren, format tankar, attityder och politiska beslut, och det läggs otroliga resurser på att presentera den militära upprustningen som den enda vägen. Och då finns inte plats eller intresse för andra perspektiv. Vi har en enig riksdag när det gäller upprustning vilket bidrar till bristen på samtal, när det inte finns någon opposition i riksdagen. Sällan välkomnas kritiska perspektiv, utan det är lättare att bara sätta epitet i pannan på folk, som till exempel att det skulle vara naivt att verka för konfliktlösning.

Epitet som ”Putinkramare” och ”förrädare” haglar över alla som är emot upprustningen. Det märks i kommentarsfält och inkorgar hos alla som skriver om fred och alliansfrihet. 

Som exempelvis denna tidning. Eller föreningar som Svenska Freds.

– Jag tycker det är mycket sånt tyvärr, säger Kerstin Bergeå.

– Jag undrar om det är för att det är valår som de hårda kommentarerna är fler. Vi verkar absolut i ett hårt ”klimat” just nu. Men det vi framförallt märker är mångas tacksamhet för att vi lyfter de här frågorna och att vi problematiserar vad militär upprustning kan leda till, att den snarare riskerar att dra oss in i krig och öka spänningar. 

Vad skulle du vilja säga till politikerna i Almedalen?

– Det finns många hot, som att demokratin går ner, men det löser vi inte med vapen och den vapenhandel. Jag skulle säga till dem att de måste storsatsa på att istället för militär upprustning bygga den tillit och det samarbete som behövs för att fler skulle vilja rusta ner. För om vi på allvar vill se en säkrare världe måste vi satsa på konfliktlösning och då behövs det också avsättas stora resurser till det.

Vad hände i Göteborg 2001, under EU-toppmötet för 25 år sedan?

Sverige hade då varit medlem i EU i fem år och var detta år för första gången ordförandeland, vilket innebar att EU:s toppmöte skulle hållas i Sverige. Mötet förlades till Göteborg i mitten av juni.

Till råga på allt kom USA:s president George W. Bush samtidigt på besök för ett toppmöte mellan USA och EU. Med sig till Göteborg hade han Secret Service, med skarpladdade vapen på taket till det hotell där Bush skulle bo, Radisson vid Drottningtorget.

EU-motståndet i Sverige var stort och politiskt brett. Bara några år tidigare, vid folkomröstningen 1994, hade ja-sidan vunnit med liten marginal, trots all överlägsenhet de hade i media och propaganda. Några år senare, i en folkomröstning 2003, vann nej-sidan med större majoritet än vad ja-sidan gjorde 1994, Sverige gick inte med i EMU.

Sverige är fortfarande inte medlemmar i EU:s monetära union och har svensk krona och inte euro som valuta. Detta faktum är idag ett problem för det svenska kapitalet, och politiska högerkrafter har dragit igång ett propagandaarbete för att få med Sverige i EMU.

Händelserna i Göteborg började på torsdagen den 14 juni och höll på under helgen till den 17 juni.

EU-motståndet mobiliserade stort och brett för att demonstrera mot toppmötet och för kravet Sverige ut ur EU. En gigantiskt stor och folklig demonstration genomfördes med detta krav.

Under de dagar som toppmötet varade genomfördes tre stora demonstrationer i Göteborg. Den största som samlade 16.000 deltagare var den som krävde Sverige ut ur kapitalets union.

Detta finns inte med i den offentliga historieskrivningen idag. Det vanligaste svaret på vad som hände i Göteborg 2001 är istället kravaller.

Tillresta demonstranter och aktivister blev inkvarterade i skolor. De som var inkvarterade på Hvidtfeldska gymnasiet blev under torsdagen instängda genom att polisen ställde upp containrar runt skolan. Motiveringen sades vara att ”internationella terrorister” fanns inne på skolan. 

På fredagen stormade adrenalinstinna anarkister ner för Avenyn från Götaplatsen, efter att de misslyckats med att storma Svenska mässan och själva EU-toppmötet vid Korsvägen. På denna sin färd slog de sönder en del affärers och restaurangers fönsterrutor och utemöbler samt satte eld på papperskorgar.

Denna händelse, i sig inte så stor och snabbt överstånden, kablades av media ut under hela dagen och över hela Sverige och Europa som ”Göteborg brinner”.

På fredagskvällen sköt polisen skarpt mot en anarkistisk gatufest under namnet Reclaim the City och en av deltagarna i detta arrangemang blev allvarligt skadad.

På lördagen slog polisen till mot Schillerska gymnasiet och drog ut samtliga inkvarterade att lägga sig på skolgården. Detta på sin jakt efter vad man kallade för ”internationella terrorister”.

Samma lördagskväll inringades Järntorget för samma terroristjakt.

Det är detta som har gett bilden av vad som hände i Göteborg under Bushbesöket och EU-toppmötet i juni 2001. Det är detta som går under namnet ”Göteborgskravallerna”.

Det är denna bild som av överhet och EU-etablissemang användes och alltjämt används för att tysta ned och söka förneka det stora som hände i Göteborg under dessa dagar. Det är ett slags svenskt ”psykologiskt försvar” som slagit till och agerat.

Senast denna förnekelse och förljugenhet av vad som hände fördes fram var vid Niklas Hjulström uppsättning av dramatikern Jerker Beckmans Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig. Att det fanns något annat än kravaller nämns bara pliktskyldigt i en kort slutreplik.

Det stora som hände i Göteborg under dessa dagar var att tre stora och fredliga demonstrationer arrangerades och som tillsammans samlade 38.000 deltagare.

På torsdagen gick en antiimperialistisk demonstration genom Göteborgs gator under parollen ”Bush not welcome” som samlade fler än 12.000 personer.

På fredagen samlades på Järntorget och på Hagas tvärgator den största demonstrationen under dessa dagar med kravet ”Sverige ut ur EU” och 16.000 deltagare gick till Götaplatsen.

På lördagen gick 9.500 i Göteborgsaktionens EU-kritiska tåg med parollen ”För ett annorlunda Europa”.

Till dessa demonstrationer ska läggas ytterligare helt fredliga arrangemang såsom ”Fritt forum” som var en öppen mötesplats i Pustervik, ett seminarium på Folkets hus med ett brett spektrum av EU-motståndare samt en artistgala på lördagskvällen med bland andra Mikael Wiehe.

Det kan vara värt att för en stund stanna upp vid den största demonstrationen, som organiserades av ett nätverk med namnet ”Nätverket Göteborg 2001”, dess organisation och politiska bredd.

Nätverket Göteborg 2001 bestod av följande organisationer, föreningar och politiska partier: Emmaus Björkå, Enhetsinitiativet, Folket i Bild/Kulturfront, Folkrörelsen Nej till EU, Grön Ungdom, Hamnarbetarförbundet, KPML(r) (nuvarande Kommunistiska Partiet), Miljöpartiet, Proletären FF, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, Sveriges kommunistiska parti, Sveriges småbrukare, Socialdemokratiska EU-kritiker, Socialistiska partiet, SSU-klubbar, Svenska fredskommittén, Svenska kvinnors vänsterförbund, Transportarbetarförbundet, Unga mot EU, Ung vänster och Vänsterpartiet.

Talade på det avslutande mötet på Götaplatsen inför närmare 20.000 åhörare gjorde: Antony Coughlan från det irländska EU-motståndet (det irländska folket röstade nej till att gå med i EU men detta godtogs inte så det blev en ny folkomröstning till som resulterade i ett knappt ja), Sören Wibe (Socialdemokratiska EU-kritiker, riksdagsman för Socialdemokraterna och Folkrörelsen mot EU), Gudrun Schyman (partiledare för Vänsterpartiet), Per Gahrton (Miljöpartiet), Hans Lindqvist (Centerpartister mot EU och EU-parlamentariker), Anton Flink (Transportarbetarförbundet), Jan Myrdal (Folket i Bild/Kulturfront) samt Anders Carlsson (partiordförande i dåvarande KPML(r)).

Mötesledare var Ingela Mårtensson (Folkrörelsen mot EU) och undertecknad Jan Strömqvist (KPML(r)).

Till detta ska läggas att det på uppsamlingsplatsen på Järntorget organiserades appeller från bland andra Rune Lanestrand (Sveriges småbrukare) och Jørgen Pedersen (Kommunistisk Parti och representant för det danska EU-motståndet).

Efter att Jan Myrdal hållit sitt tal inför det imponerande stora avslutande mötet sa han till mig i egenskap av mötesledare att ”detta kan de inte förneka”. Med ”de” menade då Myrdal överheten och EU-etablissemanget.

Men Myrdal kom att få fel. Överheten förnekade det stora folkliga EU-motståndet och framhävde det som kom att bli ”Göteborgskravallerna”.

Detta var givetvis ett helt medvetet förhållningssätt. Det demonstrerande EU-motståndet var farligt och gick stick i stäv med vad det svenska kapitalet ville ha. Därför framhävde man de i sammanhanget små kravaller som förekom. Det blev tacksamt att lyfta fram.

Utifrån vad som hände vill jag göra följande värdering.

Kravallerna får de olika anarkistiska delarna ta ansvar för.  De gör de säkert också. Det var ju just det de ville skulle ske. De är säkerligen även väldigt tacksamma för all den uppmärksamhet de fick. Några brända papperskorgar kablades ju ut som att ”Göteborg brinner”.

Polisen får ta sitt fulla ansvar för sitt agerande.

Media får ta ansvar för sin förnekelse och förljugenhet av vad som hände under dessa dagar i juni 2001. I bästa fall var många i medievärlden aningslösa, men kvar står att de helt spelade överheten i händerna.

Hur många som hade tänkt demonstrera mot EU stoppade man från att komma in till demonstrationen på fredagskvällen genom sitt under dagen ständiga upprepande av att ”Göteborg brinner”? 1.000, 2.000, 10.000 eller fler?

Ingen vet, men vi vet att folk ställde in sina resor till demonstrationen för att ”Göteborg brann”.

Vi kommunister tar givetvis vårt fulla ansvar för att vi var delaktiga i att organisera ett stort folkligt EU-motstånd. Ett EU-motstånd som vi alltjämt driver och står för.

Genom Kommunistiska Partiet lever EU-motståndet vidare och det krav som den största demonstrationen förde fram är lika aktuellt i dag som det var i juni 2001: Sverige ut ur EU!