Tornevall Networks

Vad hände i Göteborg 2001, under EU-toppmötet för 25 år sedan?

Sverige hade då varit medlem i EU i fem år och var detta år för första gången ordförandeland, vilket innebar att EU:s toppmöte skulle hållas i Sverige. Mötet förlades till Göteborg i mitten av juni.

Till råga på allt kom USA:s president George W. Bush samtidigt på besök för ett toppmöte mellan USA och EU. Med sig till Göteborg hade han Secret Service, med skarpladdade vapen på taket till det hotell där Bush skulle bo, Radisson vid Drottningtorget.

EU-motståndet i Sverige var stort och politiskt brett. Bara några år tidigare, vid folkomröstningen 1994, hade ja-sidan vunnit med liten marginal, trots all överlägsenhet de hade i media och propaganda. Några år senare, i en folkomröstning 2003, vann nej-sidan med större majoritet än vad ja-sidan gjorde 1994, Sverige gick inte med i EMU.

Sverige är fortfarande inte medlemmar i EU:s monetära union och har svensk krona och inte euro som valuta. Detta faktum är idag ett problem för det svenska kapitalet, och politiska högerkrafter har dragit igång ett propagandaarbete för att få med Sverige i EMU.

Händelserna i Göteborg började på torsdagen den 14 juni och höll på under helgen till den 17 juni.

EU-motståndet mobiliserade stort och brett för att demonstrera mot toppmötet och för kravet Sverige ut ur EU. En gigantiskt stor och folklig demonstration genomfördes med detta krav.

Under de dagar som toppmötet varade genomfördes tre stora demonstrationer i Göteborg. Den största som samlade 16.000 deltagare var den som krävde Sverige ut ur kapitalets union.

Detta finns inte med i den offentliga historieskrivningen idag. Det vanligaste svaret på vad som hände i Göteborg 2001 är istället kravaller.

Tillresta demonstranter och aktivister blev inkvarterade i skolor. De som var inkvarterade på Hvidtfeldska gymnasiet blev under torsdagen instängda genom att polisen ställde upp containrar runt skolan. Motiveringen sades vara att ”internationella terrorister” fanns inne på skolan. 

På fredagen stormade adrenalinstinna anarkister ner för Avenyn från Götaplatsen, efter att de misslyckats med att storma Svenska mässan och själva EU-toppmötet vid Korsvägen. På denna sin färd slog de sönder en del affärers och restaurangers fönsterrutor och utemöbler samt satte eld på papperskorgar.

Denna händelse, i sig inte så stor och snabbt överstånden, kablades av media ut under hela dagen och över hela Sverige och Europa som ”Göteborg brinner”.

På fredagskvällen sköt polisen skarpt mot en anarkistisk gatufest under namnet Reclaim the City och en av deltagarna i detta arrangemang blev allvarligt skadad.

På lördagen slog polisen till mot Schillerska gymnasiet och drog ut samtliga inkvarterade att lägga sig på skolgården. Detta på sin jakt efter vad man kallade för ”internationella terrorister”.

Samma lördagskväll inringades Järntorget för samma terroristjakt.

Det är detta som har gett bilden av vad som hände i Göteborg under Bushbesöket och EU-toppmötet i juni 2001. Det är detta som går under namnet ”Göteborgskravallerna”.

Det är denna bild som av överhet och EU-etablissemang användes och alltjämt används för att tysta ned och söka förneka det stora som hände i Göteborg under dessa dagar. Det är ett slags svenskt ”psykologiskt försvar” som slagit till och agerat.

Senast denna förnekelse och förljugenhet av vad som hände fördes fram var vid Niklas Hjulström uppsättning av dramatikern Jerker Beckmans Göteborgskravallerna – som om en annan värld var möjlig. Att det fanns något annat än kravaller nämns bara pliktskyldigt i en kort slutreplik.

Det stora som hände i Göteborg under dessa dagar var att tre stora och fredliga demonstrationer arrangerades och som tillsammans samlade 38.000 deltagare.

På torsdagen gick en antiimperialistisk demonstration genom Göteborgs gator under parollen ”Bush not welcome” som samlade fler än 12.000 personer.

På fredagen samlades på Järntorget och på Hagas tvärgator den största demonstrationen under dessa dagar med kravet ”Sverige ut ur EU” och 16.000 deltagare gick till Götaplatsen.

På lördagen gick 9.500 i Göteborgsaktionens EU-kritiska tåg med parollen ”För ett annorlunda Europa”.

Till dessa demonstrationer ska läggas ytterligare helt fredliga arrangemang såsom ”Fritt forum” som var en öppen mötesplats i Pustervik, ett seminarium på Folkets hus med ett brett spektrum av EU-motståndare samt en artistgala på lördagskvällen med bland andra Mikael Wiehe.

Det kan vara värt att för en stund stanna upp vid den största demonstrationen, som organiserades av ett nätverk med namnet ”Nätverket Göteborg 2001”, dess organisation och politiska bredd.

Nätverket Göteborg 2001 bestod av följande organisationer, föreningar och politiska partier: Emmaus Björkå, Enhetsinitiativet, Folket i Bild/Kulturfront, Folkrörelsen Nej till EU, Grön Ungdom, Hamnarbetarförbundet, KPML(r) (nuvarande Kommunistiska Partiet), Miljöpartiet, Proletären FF, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, Sveriges kommunistiska parti, Sveriges småbrukare, Socialdemokratiska EU-kritiker, Socialistiska partiet, SSU-klubbar, Svenska fredskommittén, Svenska kvinnors vänsterförbund, Transportarbetarförbundet, Unga mot EU, Ung vänster och Vänsterpartiet.

Talade på det avslutande mötet på Götaplatsen inför närmare 20.000 åhörare gjorde: Antony Coughlan från det irländska EU-motståndet (det irländska folket röstade nej till att gå med i EU men detta godtogs inte så det blev en ny folkomröstning till som resulterade i ett knappt ja), Sören Wibe (Socialdemokratiska EU-kritiker, riksdagsman för Socialdemokraterna och Folkrörelsen mot EU), Gudrun Schyman (partiledare för Vänsterpartiet), Per Gahrton (Miljöpartiet), Hans Lindqvist (Centerpartister mot EU och EU-parlamentariker), Anton Flink (Transportarbetarförbundet), Jan Myrdal (Folket i Bild/Kulturfront) samt Anders Carlsson (partiordförande i dåvarande KPML(r)).

Mötesledare var Ingela Mårtensson (Folkrörelsen mot EU) och undertecknad Jan Strömqvist (KPML(r)).

Till detta ska läggas att det på uppsamlingsplatsen på Järntorget organiserades appeller från bland andra Rune Lanestrand (Sveriges småbrukare) och Jørgen Pedersen (Kommunistisk Parti och representant för det danska EU-motståndet).

Efter att Jan Myrdal hållit sitt tal inför det imponerande stora avslutande mötet sa han till mig i egenskap av mötesledare att ”detta kan de inte förneka”. Med ”de” menade då Myrdal överheten och EU-etablissemanget.

Men Myrdal kom att få fel. Överheten förnekade det stora folkliga EU-motståndet och framhävde det som kom att bli ”Göteborgskravallerna”.

Detta var givetvis ett helt medvetet förhållningssätt. Det demonstrerande EU-motståndet var farligt och gick stick i stäv med vad det svenska kapitalet ville ha. Därför framhävde man de i sammanhanget små kravaller som förekom. Det blev tacksamt att lyfta fram.

Utifrån vad som hände vill jag göra följande värdering.

Kravallerna får de olika anarkistiska delarna ta ansvar för.  De gör de säkert också. Det var ju just det de ville skulle ske. De är säkerligen även väldigt tacksamma för all den uppmärksamhet de fick. Några brända papperskorgar kablades ju ut som att ”Göteborg brinner”.

Polisen får ta sitt fulla ansvar för sitt agerande.

Media får ta ansvar för sin förnekelse och förljugenhet av vad som hände under dessa dagar i juni 2001. I bästa fall var många i medievärlden aningslösa, men kvar står att de helt spelade överheten i händerna.

Hur många som hade tänkt demonstrera mot EU stoppade man från att komma in till demonstrationen på fredagskvällen genom sitt under dagen ständiga upprepande av att ”Göteborg brinner”? 1.000, 2.000, 10.000 eller fler?

Ingen vet, men vi vet att folk ställde in sina resor till demonstrationen för att ”Göteborg brann”.

Vi kommunister tar givetvis vårt fulla ansvar för att vi var delaktiga i att organisera ett stort folkligt EU-motstånd. Ett EU-motstånd som vi alltjämt driver och står för.

Genom Kommunistiska Partiet lever EU-motståndet vidare och det krav som den största demonstrationen förde fram är lika aktuellt i dag som det var i juni 2001: Sverige ut ur EU!