Tornevall Networks

I helgen tog Byggnads kongress ett historiskt beslut, att verka för en bojkott av Israel. Under flera år har kämpande arbetare i flera olika förbund drivit på frågan om att facket ska bojkotta Israel, men hittills är det bara Byggnads som röstat igenom en sådan motion.

På Livs, IF Metalls, Handels, HRF:s och Kommunals kongresser 2025 drevs frågan om bojkott av Israel hårt i talarstolen men kongresserna valde att inte ställa sig bakom själva bojkott-kravet. Även om flera förbund valde att fördöma själva ockupationen av Västbanken och folkmordet i Gaza. 

Byggnads beslut att ställa sig bakom en bojkott av Israel ger styrka även till de andra fackliga kongressernas stöd till det palestinska folket. 

Vi arbetare måste tillsammans levandegöra parollen internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet. Det är vi som tillsammans kan förändra den orättvisa världsordningen vi lever under. Oavsett om det drabbar oss direkt genom imperialistiska krig, eller när vi drabbas av lönedumpning och arbetslöshet.

Bomber slutar inte falla för att den krigsförande makten bestämmer sig för att bli snäll och lönerna stiger inte för att ägaren bestämmer sig för att dela med sig av vinsterna. Det handlar om kamp. Det handlar om att arbetarklassen måste ta kamp för bättre villkor och en rättvis värld.

Under 2000-talet har klassklyftorna vuxit i Sverige. Den ägande klassen har dragit med rikedomarna. Det ser likadant ut i hela världen. De som är de verkliga vinnarna på denna utveckling är ägarna till vapenindustrin. Förlorarna är vi som inte äger och vår miljö. 

Är det något vi kan lära oss av historien är det att inget kommer till oss av snällhet eller tillfälligheter utan det handlar om att gemensamt kämpa till oss förändringar och flytta fram solidariteten. Därför är Byggnads beslut i helgen historiskt viktigt. Att tydligt sätta ner foten och visa att vi varken accepterar folkmord eller etnisk resning är viktigt för arbetarklassen.

Tillsammans behöver vi fortsätta den här kampen, oavsett vilken bransch eller arbetsplats vi befinner oss på. Att visa solidaritet är en förutsättning i kampen för rättvisa. Att förbättra vår vardag på arbetsplatsen eller situationen i världen är tyvärr inget vi kan lämna över till någon annan. Vi måste lita våra egna krafter och tillsammans arbeta för förbättringar och att flytta fram positionerna.

Men varje gång numera som en fackföreningsstyrelse försöker hävda att bojkott är omöjligt eller fel väg, kan vi använda oss av Byggnads beslut. Kan Byggnads så kan vi! 

I ett kort brev till talmannen på tisdagen meddelar SD-ledamoten att ”Härmed avsäger jag mig mitt uppdrag som ledamot i Sveriges riksdag”.

Anledningen till avhoppet är att den manlige SD-ledamoten misstänks för barnpornografibrott. Polisen har genomfört en husrannsakan i mannens bostad och också gjort flera beslag av elektronisk apparatur. SD-ledamoten har förhörts av polisen, och släppts. Han är dock fortfarande misstänkt.

Enligt uppgift har svensk polis agerat efter tips från den amerikanska organisationen National Center for Missing & Exploited Children (NCMEC), som arbetar över hela världen. NCMEC har en global central för tips om misstänkta övergrepp mot barn där organisationen samlar in och förmedlar information från olika källor till polismyndigheter över hela världen.

Det är inte första gången SD-ledamoten, invald för Örebro och tidigare riksombudsman i partiet, är i klammeri med rättvisan: när han valdes in i riksdagen 2018 och tjänade 66.900 kronor i månaden för heltidsjobbet som riksdagsman, avslöjades att han också hade en halvtidstjänst som oppositionsråd i Håbo kommun i Stockholm. Det med en lön på 32.200 kronor i månaden. Avslöjad med att sitta på dubbla stolar, försäkrade SD-ledamoten att han skulle arbeta 150 procent.

Han har sedan tidigare också en dom för förskingring och han väckte uppmärksamhet när han försökte sälja sexleksaker till medlemmar i partiet.

SD-ledamoten, ursprungligen från Kista utanför Stockholm, har varit ett av Sverigedemokraternas toppnamn i riksdagen. Bland annat har SD-ledamoten motionerat i riksdagen om att sexberoende ska klassas som en sjukdom.

Han var en av de två SD-ledamöter som kallades in för att rösta under det stora kvittningskaoset i riksdagen nyligen.

På tisdagen valde Sverigedemokraterna att ligga lågt med den pinsamma historien, där ytterligare en partiföreträdare avslöjas som sexualbrottsling.

”Vi har fått in en begäran om avsägelse från en riksdagsledamot. Personen har angivit för oss att detta är på grund av personliga skäl. Det är inte vår uppgift att bekräfta någon form av koppling mellan rapporteringen som varit och den här personens val. Därför kommer vi inte att kommentera detta mer i nuläget”, skriver partiets pressavdelning.

Söndagens presidentval i Colombia blev ett bakslag och en besvikelse för vänstern. I motsats till vad opinionsundersökningarna visat vann oväntat högerpopulisten Abelardo de la Espriella den första omgången med knappt 10,4 miljoner röster enligt det preliminära valresultatet, mot knappt 9,7 miljoner röster för vänsterpartiet Pacto Históricos presidentkandidat Iván Cepeda.

Det innebär att de båda kommer att ställas emot varandra i en avgörande andra omgång den 21 juni, då ingen fick mer än 50 procent av rösterna. Enligt det preliminära resultatet fick de la Espriella 43,74 procent mot 40,90 procent för Cepeda. Valdeltagandet var 57,88 procent, det högsta någonsin i en första omgång.

På söndagskvällen sade vänsterkandidaten att det fanns stora oklarheter runt hundratusentals röster för de la Espriella, men på måndagen meddelade Iván Cepeda att partiets egna undersökningar inte visat på så stora felaktigheter att man vill tala om valfusk.

Däremot lär valresultatet ha påverkats av aggressiva kampanjer i sociala medier, där de la Espriellas kampanjstab anklagas för att ha manipulerat algoritmer och använt botarméer för att fylla flödena för miljontals colombianer med lögner, manipulerade undersökningar och propaganda. Samtidigt som Cepeda lett i opinionsundersökningarna har de la Espriella också seglat upp som favorit hos olika bookmakers den sista tiden inför valet, vilket tyder på manipulation av oddsen.

Nu måste Iván Cepeda och hans gräsrotskampanj ladda om, efter att ha haft som genomgående budskap i kampanjen att vinna redan i första omgången. Det kommer också att bli en mycket mer politiserad kampanj mellan två diametralt skilda visioner för Colombia – mellan ett fortsatt projekt för fred och social rättvisa å ena sidan och en återgång till militarisering och ett cementerat klassamhälle å den andra. 

Vem är då motståndaren, denna självutnämnda ”tiger”, som den 47-årige advokaten de la Espriella hänvisar till sig själv som?

Abelardo de la Espriella har velat framställa sig själv som en självständig outsider i valrörelsen, som inte har någon bakgrund i politiken och aldrig varit avlönad av staten. Med sina vulgära utspel, löften om höjda straff och att bygga enorma högsäkerhetsfängelser påminner han om en av sina förebilder, El Salvadors president Nayib Bukele, samtidigt som han likt Argentinas president Javier Milei bland annat vill se skattelättnader för företagare och uppluckrad anställningstrygghet för ökad tillväxt.

Utrikespolitiskt vill de la Espriella ha en strategisk allians med USA och Israel. Efter ett möte med Israels utrikesminister Gideon Sa’ar i november förra året skrev han på X att han som president kommer att flytta Colombias ambassad i Israel till Jerusalem.

Han har som advokat representerat paramilitärer, har i en tv-intervju berättat att han som barn roade sig med djurplågeri genom att binda fast fyrverkerier på katter och fördöms av sina motståndare som misogyn och homofob. När han talade i kuststaden Barranquilla på valkvällen uppmanade han USA – vars president är en annan av hans förebilder – att övervaka andra valomgången så att ”banditerna” inte får fortsätta styra Colombia. 

Han har också sagt att han vill destripar, ungefär ”slita inälvorna ur” vänstern. Detta i ett land där tusentals kommunister, vänsteraktivister och fackligt aktiva mördats på grund av sitt politiska engagemang.

Abelardo de la Espriella talar i Barranquilla efter valet. Foto: Skärdump/X/Abelardo De La Espriella

Iván Cepeda kategoriserade på söndagskvällen de la Espriellas politiska projekt som ”maffiafascism”, och underströk att ingen ska tro annat än att han som president skulle rasera alla de sociala förbättringar som inletts av Gustavo Petros regering de senaste fyra åren. 

– Ingen minimilön att leva på, ingen jordreform, inget stöd till offentlig utbildning och slopade studieavgifter. Inget mer stöd till ungdomen. Enbart och totalt stöd till de allra fräckaste och ekonomiskt mäktigaste kretsarna i Colombia.

– Plutokrati och korruption. Det är vad herr de la Espriella och hans politiska projekt representerar,  sammanfattade Cepeda.

Den traditionella högerns kandidat Paloma Valencia, som oväntat bara fick 6,92 procent av rösterna enligt det preliminära resultatet, har deklarerat att hon ställer sig bakom de la Espriella i den andra omgången. Det har däremot ännu inte hennes vicepresidentkandidat, den öppet homosexuelle Juan Daniel Oviedo, gjort.

– Det är otroligt att Colombias framtid ska debatteras mellan homofobi, machismo och oansvarighet, sade Oviedo på söndagen – och refererade knappast till Iván Cepeda som homofob och machista.

Det är däremot inte otroligt att en hel del konservativa väljare valt bort Paloma Valencia just på grund av valet av vicepresidentkandidat, och istället röstat på den ”moderna” extremhögerns företrädare Abelardo de la Espriella. 

En del colombianska kommentatorer vill få det till att Valencias dåliga valresultat åtminstone är spiken i kistan för uribismon i Colombia, det vill säga den politiska strömning som är direkt kopplad till den blodbesudlade tidigare presidenten Alvaro Uribe. Men som Iván Cepeda konstaterade efter valet representerar de la Espriella en återgång till den politik som fördes under Uribes två perioder som president, och Uribe själv åkte på måndagen till Barranquilla för att gratulera de la Espriella.

Nu väntar tre veckor av intensivt kampanjande inför andra valomgången, där resultatet också kan komma att påverkas av fotbolls-VM som börjar nästa vecka. Abelardo de la Espriella har redan, likt Jair Bolsonaro i Brasilien, försökt göra den gula colombianska landslagströjan till en symbol för sin kampanj, vilket Iván Cepeda vänt sig emot.

– Jag känner ingen som inte hejar på Colombia. Landslaget tillhör oss alla, sade Cepeda på måndagen och uppmanade sina egna supportrar till att inte heller använda andra symboler som representerar hela republiken, som nationsflaggan, i sin egen kampanj.

Om det går bra för Colombia i VM kan det ändå vara till fördel för Cepeda, då landslagsframgångar tenderar att stärka den sittande regeringens popularitet. Samtidigt kan fotbollsfebern ta fokus från valrörelsen.

Om några veckor vet vi i alla fall hur det gått. Både i VM och i det djupt polariserade valet, som avgör om Colombia kan fortsätta på en försiktig men stadig väg framåt, som bryter med decennier av underkastelse under USA, nyliberalism och dödlig repression mot vänstern – eller om ännu ett latinamerikanskt land ska styras av en reaktionär Trumpkopia till president.

Under de senaste veckorna har det hänt saker i den annars mest stillastående konflikten mellan IF Metall och Tesla. Det började med att IF Metall varslade om blockad av utlandsarbete. Sedan kom beskedet att IF Metall förlorat i Arbetsdomstolen om MBL-tvister.

Nu rapporteras att vissa mekaniker återinsätts i arbete på Teslaverkstäderna på tre orter. Trots att det sistnämnda låter som en eftergift bedyrar IF Metall att strejken fortsätter.

Anledningarna bakom varslet om utlandsarbete och återinsättandet av mekaniker i arbete kan vara flera. Dels kan det vara ett sätt att få Tesla att börja betala löner och arbetsgivaravgift så att de strejkande får sina sociala avgifter inbetalade. Men framför allt, åtminstone enligt IF Metall, så handlar det om att syna Tesla.

Tesla har nämligen tidigare sagt att de strejkande är välkomna tillbaka när som helst. Men när anställda väl ville återgå till arbetet har de blivit hemskickade. Med lön. IF Metall beskriver tilltaget som följande:

”Det här är antifackligt och helt exceptionellt i Sverige – att den som är medlem i facket inte får komma in på arbetsplatsen.”

Det verktyg arbetsköparna har att tillgå i konflikt med fackföreningarna är det som kallas lockout – att låsa ute just medlemmar i facket! Denna konflikträtt brukar anses vara en del av den svenska modellen. I allra högsta grad svenskt, alltså!

Så brukar det låta från IF Metall. När Tesla tog in strejkbrytare så ojade sig tidigare avtalssekreterare Veli-Pekka Säikällä att det är helt otroligt att man beter sig på det här sättet – i Sverige.

Ibland känns det som att IF Metall inte förstår att Tesla är bland de mest fackfientliga företagen i världen och inte bryr sig om ”hur det går till” i Sverige. Det är extremt töntigt och cringe.

När IF Metalls avtalssekreterare Simon Petersson står och förklarar olika begrepp eller åtgärder i Tesla-konflikten påminner det mer om den tråkiga gymnasieläraren som man somnade till på samhällskunskapen i skolan än en fackbas med pondus och stridsvilja. Vem känner sig sugen på kamp då?

På andra sidan Atlanten, i Teslas hemland, ser det helt annorlunda ut. Medlemmar i United Auto Workers i Michigan kämpar för ett avtal med American Axle. I kampen för ett nytt avtal står man direkt vid ingången till arbetsplatsen och opinionsbildar för ett avtal.

Detta vägrar företaget att acceptera och skickar därför polis på de anställda. Men facket är tydliga: arbetarna har självklart rätt till tillträde till sin egen arbetsplats.

Så lyckas man vinna narrativet och solidariteten. Inte genom att försöka lura Tesla till ett halvhjärtat pr-trick som sedan hånas. Snacka om misslyckande.

Och det är där vi står idag. Vi har ett fackförbund som går på nit efter nit. Som helt förlorat kontrollen över narrativet.

Om inte temperaturen i konflikten höjs, och IF Metall börjar eskalera åtgärderna och utmana gränserna, så kommer de att fortsätta sitta fast i en konflikt som inte rör sig en centimeter. De kommer att fortsätta slösa bort medlemmarnas pengar på rättegångar i MBL-tvister. Pengar som hade gjort bättre nytta genom att bekosta andra stridsåtgärder.

Det som började som en fredlig Palestinademonstration i centrala Helsingborg slutade i kaos när en man vid 15-tiden gick till attack mot demonstranter. Enligt flera vittnen som Proletären pratat med skrek mannen aggressivt mot deltagarna innan han började knuffa personer i tåget.

– Jag hörde hur en bil tutade och sedan kom en man gående mot demonstrationen. Han var oerhört aggressiv. Jag hade med mig min dotter och kände att vi måste backa undan, säger ett vittne till Proletären.

Kort därefter uppstod tumult.

Flera personer i demonstrationståget försökte lugna ned situationen, men de menar att det var omöjligt. Mannen på bilden var för aggressiv. Foto: Privat.

En 76-årig man knuffades omkull och föll på asfalten. När en yngre kvinna försökte hjälpa honom upp ska även hon ha knuffats i ryggen.

Under kaoset som följde skadades ytterligare en person och fick föras till sjukhus med ambulans. Enligt uppgifter till Proletären ska personen ha fått en fraktur på benet på grund av misshandeln.

– Hans blick var helt svart, säger ett vittne om attacken. Efter attacken fick en person föras till sjukhus med benbrott. Foto: Privat.

– Det blev väldigt rörigt. Folk skrek, bilar tutade och det låg personer på marken och skrek av smärta, säger vittnet till Proletären.

Enligt Helsingborgs Dagblad handlar det om en man i 60-årsåldern som nu misstänks för eventuella brott som ska ha förekommit under händelsen. På de bilder som Proletären tagit del av ser mannen dock snarare ut att vara i 40-årsåldern.

Jasmine Falastin är med en av de som är med och arrangerar Palestinademonstrationerna i Helsingborg och befann sig bara några meter från händelsen.

– Mannen som kom emot oss var oerhört arg. Hela hans blick var svart, säger hon till Proletären.

Enligt flera personer som bevittnade händelsen skrek mannen också rasistiska ord mot demonstranterna.

– Han skrek: ”Flytta på er! SD kommer!” och sedan: ”Stick hem. Sverige är ett fredligt land”, berättar Jasmine Falastin.

Jasmine Felestin var med och arrangerade Palestinademonstrationen i Helsingborg. Hon stod bara några meter bort och såg när den aggressiva mannen gick till attack. Foto: Privat.

Flera andra vittnen som Proletären varit i kontakt med bekräftar att mannen yttrade rasistiska och främlingsfientliga kommentarer i samband med angreppet.

Händelsen är inte den första som riktats mot Palestinademonstranter i Helsingborg. I september förra året körde en bilist in i en Palestinademonstration där både barnfamiljer och äldre deltog. Personen som bilen stod skriven på hade då publicerat rasistiska och främlingsfientliga inlägg på sociala medier.

En polisanmälan lämnades in – men utredningen lades senare ned.

– Jag tycker inte att polisen tar oss på allvar när vi gör våra anmälningar, säger Jasmine Falastin till Proletären.

Hon menar att den tidigare händelsen borde ha lett till större vakenhet kring Palestinademonstrationerna från polisens sida.

– Det som hände 2025 ledde inte till något åtal. Hade polisen agerat annorlunda då kanske det som hände i lördags aldrig hade behövt ske. Vi har inget skydd alls av polisen när vi genomför våra demonstrationer.

Även Stig Broqvist, en av demonstranterna på plats, riktar skarp kritik mot polisens agerande. Han pekar på att Helsingborg så sent som förra veckan präglades av ett massivt säkerhetspådrag i samband med Natos möte i staden.

– Då kryllade det av poliser som skulle skydda höjdarna från Natoländerna. Men när vanliga människor demonstrerar fredligt för sin demokratiska rätt att uttrycka sina åsikter finns det inga poliser alls, säger han till Proletären.

Stig Broqvist menar att lördagens händelse måste ses som mer än bara ett misshandelsfall.

– Det här är inte bara ett angrepp på enskilda personer. Det är också ett angrepp på demonstrationsfriheten och därmed på demokratin. En person som går till angrepp på det här sättet är oerhört farlig.

Proletären har sökt Polismyndighetens pressjour i södra Sverige upprepade gånger.

Utmärkelsen Årets arbetsplatsbibliotek går i år till ett biblitotek för hemtjänstanställda i Västerhaninge. Kvinnan bakom biblioteket är undersköterskan Cecilia Bechem.

– Det har inte varit lätt att få till ett bibliotek. Vi är många vårdbiträden och det är inte en arbetsplats där läsning alltid prioriteras. Men jag har jobbat med den här idén i tre år. En stor del av personalen har utländsk bakgrund, och biblioteket har blivit ett sätt att stärka språket och skapa nya möjligheter, berättar hon för ABF, som tillsammans med Föreningen Arbetarskrivare samt fackförbunden Kommunal och Transport delar ut priset. 

Trots en pressad arbetssituation har engagemanget spridit sig bland Cecilias arbetskamrater, berättar hon.

– I hemtjänsten har vi egentligen ingen tid, men jag ser att jag har fått med mig alla. Jag är nog lite galen när det gäller kunskap på arbetsplatsen.

Priset på 10 000 kronor kommer att gå till att vidareutveckla biblioteket, köpa in fler böcker och boka författarbesök.  

Priset för bästa arbetsplatsbibliotek har delats ut årligen sedan 2014. Bland tidigare pristagare finns biblioteket på Ellos lager i Borås, smältverket Kubal i Sundsvall,Transports avdelning 12 i Malmö, äldreomsorgen i Nässjö och häktet i Örebro.

Sedan 2024 har Israel, med stöd av USA och andra allierade, genomfört ett illegalt ockupationskrig mot Libanon, med etnisk rensning och terrorattentat mot civila. Samtidigt blockerar de all diplomati.

Media har spelat sin roll väl, med apologetik för västerländsk-israelisk terror. Ett litet urval:

Terrorkriget började sommaren 2024, då Israel dödade och skadade tusentals civila, och inkluderade exempelvis terrorattentatet med personsökare. Det beskrevs av FN som ”brott mot mänskligheten” och av ex-CIA-chefen Leon Panetta som “en form av terrorism”.

Svenska terrorromantiker, som Magnus Ranstorp, hyllade denna ”imponerande” operation. Även lönnmorden mot Hassan Nasrallah och Hamas ledarskikt betraktades av DN som ”påfallande proportionerliga” svar på Hizbollahs och Hamas attacker.

”Israel har rätt att betrakta Nasrallah och alla politiska ledare i den rörelsen som legitima militära mål”, menade folkrättsexperten Ove Bring). Expressens Patrik Kronqvist beskrev lönnmorden som ”en seger för världen”.

Enligt samma logik har Hizbollah och Hamas rätt att fälla bomber i västerländska huvudstäder och att betrakta alla politiska ledare i västvärlden som legitima militära mål.

Israel har avböjt flera diplomatiska inviter som Hizbollah, Frankrike och USA accepterat. Till slut ingick Tel Aviv i ett ”vapenstillestånd” av västerländskt slag, som i Gaza och Iran: sänk Hizbollahs gard, lura dem till att tro att vi kommer följa avtalet, så att vi omedelbart kan expandera ockupationen och attackerna utan motstånd.

”De kommer säkerligen inte avväpna sig utan en fight”, varnade Ranstorp, men man måste ”luckra upp motståndet”. Ingen tvekan om att Ranstorps gelikar i nazipressen lät likadant när tyskarna ”luckrade upp motståndet” i Frankrike.

USA, EU och allierade kräver sedan i somras att Hizbollah, Libanons enda försvar mot attack, avväpnar sig. De har sadistiskt blockerat bistånd från att nå Libanon tills de kapitulerar.

Även vänstertidningen Dagens ETC:s Somar Al Naher har förklarat att “Hizbollah måste lämna ifrån sina vapen. Det finns ingen annan väg” och att ”Libanon är fast mellan Israels bomber och Hizbollahs vapen”.

Valfri Moskvatidning kan säkert skriva så om Ukraina, som ”är fast mellan Putins bomber och CIA:s nazister” – men att jämföra deras argument med hennes vore kränkande mot dem, av uppenbara skäl.

Israel bombar och beskjuter ständigt FN-trupper, inklusive med pansarvagnar och drönare. De använder vit fosfor mot libanesiskt land och FN-styrkor, och kemisk krigföring för att avskoga södra Libanon.

Attackerna mot civila har dokumenterats i förskräckande brutal detalj, men är av minimalt intresse i det västerländska propagandasystemet. De enda undantagen är rapporter om attacker mot civila där man blint citerar angriparen:

”Israelisk militär hävdade att målet” var legitimt. ”Enligt Israel riktas attackerna mot misstänkta Hizbollahmål”. ”Israel anklagar Hizbollah för att använda civil infrastruktur och attackerar ”‘terrorinfrastruktur’ i huvudstaden Beirut”.

Detta, och mängder med identisk terrorapologetik, trycks som ”nyheter”, utan att någon höjer ett ögonbryn. Det avslöjar en hel del om vår kultur och vilka vi är. Men få skulle bry sig om slutsatserna.

Den israeliska militärens ”avsiktliga förstörelse av land”, som Amnesty beskriver det som, har resulterat i ”total förintelse” av hela städer. En libanesisk statlig studie påpekade att ”skalan av förintelsen”, och dess påverkan på ekosystemen, är så enorm att det måste betraktas som ”ekocid”.

Enligt studien krävs internationellt stöd givet ”omfattningen av förstörelsen och kostnaderna den innebär”. Det är ett förslag som är otänkbart i ett samhälle så fegt och hängivet terrorism som vårt.

Allt detta har intensifierats sedan mars i år. Med dagliga massakrer mot civila och etnisk rensning av södra Libanon.

Israel bombar ständigt ambulanser, kliniker och sjukhus. Fullt naturligt, då Israel använder samma metoder ”som i Gaza” som Israels försvarsminister Israel Katz sagt. ”Vi opererar precis som vi gjort i Gaza”, uttryckte israeliska ämbetsmän det.

Ungefär en fjärdedel av befolkningen i Libanon lider nu av akut hunger enligt World Food Programme. Fler än 3000 har mördats av Israel sedan i mars.

”Israel har rätt att attackera i självförsvar”, påpekar folkrättsexperten Ove Bring. Detta är en helt central trosartikel bland intellektuella. Ockupanterna har rätt till självförsvar. Däremot har ingen som utstår västerländsk aggression rätt till självförsvar, och absolut ingen rätt att få militär hjälp av andra.

Kritiken är, som alltid, taktisk. Vårens anfall mot Hizbollah var ”en svår politisk blunder från Netanyahus sida. […] Det går också trögt för de markstyrkor som skickats in i Libanon”, för att citera DN:s Nathan Shachar.

Väst begår eller stödjer aldrig brott av det slag vi anklagar fiender för – om så sker är det bara en ”blunder”. Västerländska medier tjänar effektivt statens propagandasystem och exkluderar systematiskt all rationell diskussion och fakta som avslöjar de brott vi i väst ansvarar för.

Systembolaget planerar en omfattande logistikomställning. Efter neddragningarna på lagerdepån i Brunna hotas nu även depåerna i Örebro och Sundsvall av nedläggning.

Bakgrunden är att Systembolaget vill bygga upp en ny ”centraliserad logistikmodell” där ett distributionscenter ska hantera en större del av leveranserna till butiker, ombud och e-handelskunder över hela landet.

Enligt Sveriges Radio kan förändringen innebära att depåerna i både Örebro, där det idag arbetar omkring 130 personer, och Sundsvall försvinner.

Systembolaget beskriver satsningen som ett sätt att möta ökade krav på snabbare leveranser, bättre e-handel och ett mer ”friktionsfritt” kundmöte. I dag ansvarar leverantörerna själva för stora delar av transporterna till Systembolagets butiker och lager. I den nya modellen vill Systembolaget istället samla logistiken kring ett centralt distributionslager som sedan skickar varorna vidare.

Tidigare i år kom beskedet att Systembolagets depå i Brunna i Upplands-Bro läggs ned och att ett 30-tal anställda förlorar jobbet. När Proletären intervjuade lagerarbetaren Amir beskrev han hur uppsägningarna slagit hårt mot personalen.

– Jag ska lägga upp bilen till försäljning idag. Annars kommer jag inte ha råd med utgifterna efter sommaren.

Han beskrev också en arbetsplats präglad av stress, hög arbetsbelastning och bristande planering.

– Folk har svimmat på jobbet. Andra har stått och gråtit för att de inte orkat längre.

Systembolaget motiverade nedläggningen i Brunna med ”förändrade marknadsförutsättningar och minskade volymer”. Samtidigt framstår beslutet nu som en del av en betydligt större omstrukturering.

Under pandemin byggde Systembolaget ut sin lager- och e-handelskapacitet kraftigt för att möta den snabbt växande nätförsäljningen. Nu pekar utvecklingen istället mot en allt mer centraliserad verksamhet.

Den nya distributionscentralen väntas enligt Systembolaget tidigast kunna vara i drift år 2032. Var den ska placeras är ännu inte officiellt men enligt uppgifter till Sveriges Radio pekar mycket mot Mälardalen.

Byggnads kongress tog ett historiskt beslut under fredagen – med ett rungande ”JA!” gick delegaterna emot förbundsledningens yrkande och antog en motion om Israelbojkott.

Byggnads kommer nu, som första LO-förbund, att inleda en egen bojkott av israeliska varor och tjänster och sedan verka för att LO skall göra likadant.

Omröstningen föregicks av flera inlägg i talarstolen. Samtliga pläderade för motionen.

– Bifaller vi motionen visar vi att Byggnads inte bara pratar om solidaritet, utan verkligen menar det, sade kongressdelegaten Moa Mörk från GävleDala.

– Någon måste ta första steget och vara ledstjärna för LO och de andra LO-förbunden. Vi vet alla att det kommer en dag då frågan kommer ställas: ”varför gjorde ni inget? Varför tog ni inte ställning?”. Det borde vara en självklarhet att ställa upp för det palestinska folket, sade Fredrik Josefsson Vålemar från Örebro-Värmland.

Liknande motioner har tagits upp på andra LO-förbunds kongresser (som Kommunals och Handels förra året), men har alltid blivit nerröstade.

Denna artikel publicerades först i Proletärens sociala medie-kanaler den 29 maj 2026.

Strukturella löneskillnader mellan kvinnor och män består. De kvinnodominerade yrkena värderas lägst.

Enligt SNS Konjunkturrådsrapport 2026 har Sverige det största negativa lönegapet i Europa mellan välfärdsyrken och övriga arbetsmarknaden. Vad säger det om jämställdheten och fördelningen av samhällets resurser?

Ett steg för att minska osakliga löneskillnader är genom lönetransparens. EU:s lönetransparensdirektiv kräver ökad löneinsyn för arbetssökande och anställda, jämförelser mellan könen och starkare skydd vid lönediskriminering. Direktivet antogs 2023 och ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 7 juni 2026.

När regeringen presenterade sitt förslag den 15 januari hävdade jämställdhetsminister Nina Larsson att man har “flyttat fram positioner för att utplåna lönegapet mellan män och kvinnor”. Men regeringens hantering pekar i motsatt riktning.

Fackliga organisationer och Sveriges kvinnoorganisationer har riktat kritik mot både den statliga utredningen och regeringens förslag. Kritiken handlar om att regelverket är för svagt och inte lever upp till direktivets syfte.

Lönekartläggningen är central, men det saknas tillförlitliga verktyg och riktlinjer för att identifiera och åtgärda osakliga löneskillnader. Dessutom begränsas kravet på lönekartläggning till arbetsgivare med minst 25 anställda, till skillnad från utredningens förslag om 10 anställda. Enligt Sveriges kvinnoorganisationer innebär det att drygt en halv miljon arbetare går miste om skydd mot osakliga löneskillnader.

Arbetsgivarna har klagat på ökad administrativ börda och att direktivet utgår från års- och timlön i stället för månadslön. Enligt Mikael Smeds, chefsjurist vid Akademikerförbundet, är detta relativt enkla frågor att hantera. Men regeringen har gått arbetsgivarna till mötes och meddelade den 26 mars att man vill omförhandla direktivet med EU och inte avser lägga fram någon proposition. Det är ett steg bakåt för jämställdheten.

Utvecklingen sker samtidigt som välfärden pressas av nedskärningar och ökad arbetsbelastning, medan miljarder satsas på militären och allt fler repressiva lagar införs. Då är det svårt att hävda att jämställdhet och kvinnors rättigheter prioriteras. Mot denna bakgrund framstår hanteringen av lönetransparensdirektivet som en rökridå som riskerar att försvaga jämställdheten.

Direktivet har potential att synliggöra löneskillnader och förebygga diskriminering men det kan inte ensamt stänga lönegapet. För verklig jämställdhet krävs strukturella åtgärder: höj lönerna för arbetarkvinnor, förbättra arbetsvillkoren i välfärdssektorn och lagstifta om arbetstidsförkortning.

Införandet av direktivet får gärna vara obekvämt för arbetsgivarna, det är kvitto på att åtgärderna är systemförändrande.