Tornevall Networks

Israel såg ut ta hem segern i Eurovision Song Contest 2026, men Bulgarien susade till slut förbi dem.

Tur var väl det, tyckte nog rätt många. Inte bara bulgarerna och alla som fått nog av Israels kulturwashing. Undertecknat tror att en och annan Eurovision-topp nog drog en lättnadens suck efter att poängen räknats (eller så satt de kolugnt i sina stolar i vetskap om att tävlingen var riggad…).

Ett Eurovision i Tel Aviv, eller än värre – Jerusalem, hade nämligen blivit en pr- och säkerhetsmässig mardröm för Eurovision.

Kanske hade sionistvänliga Storbritannien steppat in och tagit på sig arrangemanget i Israels namn, som de gjorde efter att Ukraina tagit hem pokalen 2022, men det hade ändå blivit en total shitshow, med än fler bojkottande länder och enorma protester. Ingen bra look för den ”icke-politiska” tävlingen.

Att Israel ändå kom tvåa beror på två saker – och ingen av dem är låten.

För det första spenderar Israel miljonbelopp på reklam och otillbörlig Eurovision-påverkan. Israel, som är i desperat behov av bra pr (det är nåt med folkmord och ockupation som folk runt om i världen inte verkar gilla…) betraktar Eurovision som ett av sina viktigaste propagandarum och lägger stor vikt vid att synas, höras och göra bra ifrån sig där. 

För det andra så mobiliserade (som vanligt) Europas alla sionister och muslimhatare, slängde sig på lurarna och röstade tio gånger var (minst – ett test från Eurovision-sajten ESC Insight visade att en enskild person kunde kringgå röstbegränsningen och lägga uppemot 1 000 röster i finalen).   

Ayla, 21, ska utvisas till krigets Iran, trots att hennes mamma och syskon får stanna i Sverige. Trots att hon bott sex år i Sverige, har jobb på ett LSS-boende och snart är färdigutbildad undersköterska.

Hennes fall är ett av 92 exempel i Aftonbladets uppmärksammade granskning om unga vuxna som ska utvisas till sina hemländer. Utvisningar så inhumana och orimliga att Jimmie Åkesson och SD vill stoppa dem och migrationsminister Johan Forsell tycker det ”känns fel i hjärtat”.

För Tidöpartierna spelar det mindre roll om något hundratal unga får stanna, så länge kompassriktningen ligger fast – så Jimmies och Johans plötsliga samvetskval lär mest handla om valtaktik. Men tonårsutvisningarna är symtom på en dysfunktionell och inhuman migrationspolitik. 

Tidöregeringen har, pådriven av det inofficiella regeringspartiet Sverigedemokraterna, infört en migrationspolitik som allt mer liknar den i Ungern eller Polen. Efter att Sverige under några år mottagit hundratusentals flyktingar och migranter i framför allt Syrienkrigets spår, har flyktinginvandringen nu så gott som stoppats, åtminstone för icke-europeiska flyktingar – av nästan 12.000 uppehållstillstånd på asylgrund förra året gick över 9.000 till ukrainare.

Bakom tonårsutvisningarna ligger flera inhumana politiska beslut. Barn som tidigare fått permanent uppehållstillstånd har de senaste åren fått tillfälliga uppehållstillstånd som inte förnyats när de fyllt 18. Samtidigt har möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av ”särskilt ömmande omständigheter” tagits bort, och ersatts av strängare formuleringar.

Lönekravet för arbetskraftsinvandrare har också höjts kraftigt. Nu krävs en lön på 33.390 kronor, det vill säga väl över medellönen inom LO-yrkena som förra året låg på 31.700 kronor. Dessutom har Migrationsverket ändrat i sina riktlinjer så att barn till arbetskraftsinvandrare nu oftare riskerar utvisning när de fyllt 18.

Reglerna för arbetstillstånd har skärpts under förevändning av att Tidöregeringen vill stoppa lönedumpning och utnyttjande av arbetskraftsinvandrare. Det kan låta rimligt – Sveriges tidigare mycket liberala regler för arbetskraftsinvandring, som infördes av regeringen Reinfeldt 2008, öppnade för fritt utnyttjande av utländska arbetare och lönedumpning på svenska arbetsplatser. Men Tidöregeringens nya skärpta regler är hycklande och cyniska. 

Det nya kravet på lönenivå påverkar inte de tusentals migrantarbetare, inte minst inom byggsektorn, från andra EU-länder eller från ”tredje land”, som ofta tjänar långt under svenska arbetare. I andra fall kan arbetsgivarna enkelt runda kraven genom att uppge en lön på pappret men i praktiken betala ut en mycket lägre lön till arbetare som på grund av utvisningshotet inte vågar protestera.

Istället för att sätta dit de företag som cyniskt utnyttjar migrantarbetare kastar regeringen ut unga vuxna som växt upp i Sverige för att de tjänar några hundralappar för lite. För att komma åt lönedumpningen och den oreglerade arbetskraftsimporten behövs helt andra åtgärder, som att lämna EU och att svenska kollektivavtal och löner måste gälla alla som arbetar i Sverige.

Högerns syn på invandring är inhuman och motsägelsefull. Samtidigt som flyktinginvandringen kraftigt stramats åt, är arbetskraftsinvandringen fortsatt relativt hög.

Det är en invandringspolitik som kan sammanfattas i att de som flyr från krig och förtryck avvisas, medan lönedumpande arbetskraftsimport välkomnas. Kommunistiska Partiet säger det motsatta: Sverige ska vara en fristad för människor som flyr – men vi är för en reglerad invandring och säger nej till lönedumpande arbetskraftsimport.

En generös flyktingpolitik kräver ett ordnat mottagande och en aktiv politik för integration. Åren efter flyktingvågen 2015 präglades av det motsatta. 

Den rödgröna regeringen under Stefan Löfven vägrade ta ansvar för mottagandet. Istället för statliga åtaganden lades hela processen i händerna på privata företag.

Skrupellösa flyktingprofitörer gjorde miljarder på att husera asylsökanden, samtidigt som satsningar på integration uteblev. Privatiseringen av arbetsförmedlingen och fortsatta nedskärningar i vuxenskolan underlättade knappast för nyanlända att komma in i samhället.

För den nyliberala högern var detta inget problem. En misslyckad integration och asylpolitiskt limbo med långa handläggningstider var en förutsättning för att hundratusentals migranter kunde utgöra basen för låglönesektorernas behov av arbetskraft.

Tiotusentals nyanlända hamnade i utanförskap med lågbetalda ströjobb, eller i öppen arbetslöshet. Det är knappast förvånande att detta också lett till att vissa typer av kriminalitet har ökat.

Lösningen på segregationen kan inte vara att stänga gränsen för de som flyr från krig och förtryck. Inte heller kommer inhumana massutvisningar av migranter rädda välfärden eller skapa trygghet i det Sverige som slitits itu av nedskärningar och ökade klassklyftor.

Lösningen måste vara rejäla satsningar på utbildning och på jobb – till exempel inom den välfärdssektor som skriker efter fler händer. Det är inte bara inhumant, utan också ett slöseri med resurser, att utvisa unga som vuxit upp i Sverige och är på väg att etablera sig på arbetsmarknaden.

En svensk solidarisk flyktingpolitik kan samtidigt inte lösa den globala migrationskrisen. I slutändan måste flyktinströmmarnas grundorsaker – en orättvis världsordning, imperialistiska krig och klimatförändringar – bekämpas. 

De allra flesta människor vill inte behöva fly från sina hemländer. De vill ha framtidsmöjligheter och fred. Därför måste kampen för en human flyktingpolitik gå hand i hand med kampen mot imperialismen.

Sverige klättrar snabbt i den globala rikedomstoppen – samtidigt som 13 procent av befolkningen lever i relativ fattigdom.

I dag finns 6.845 personer i landet med en förmögenhet på över 30 miljoner dollar – motsvarande drygt 300 miljoner kronor. Enligt en ny rapport från den Londonbaserade fastighetsbyrån Knight Frank väntas siffran öka till 10.633 personer redan år 2031.

En ökning med hela 55 procent.

I förhållande till övrig befolkning innebär detta att omkring en promille (0,1 procent) av Sveriges befolkning kommer att tillhöra den globala förmögenhetseliten.

Sverige kommer därmed att rankas på fjärde plats när det gäller antalet superrika per capita. Endast tre länder kommer ha en högre andel:

Schweiz: 0,23 procent

Singapore: 0,18 procent

USA: 0,12 procent

Fram till 2031 väntas även antalet dollarmiljardärer i Sverige att öka, från dagens 32 till 58 dollarmiljardärer år 2031. Det är en ökning med 81 procent.

Ökningen är den tredje högsta i världen. Endast Saudiarabien och Polen väntas ha en snabbare ökning av antalet dollarmiljardärer.

Samtidigt lever cirka 13 procent av befolkningen i Sverige – runt 1,3 miljoner människor – under gränsen för så kallad relativ fattigdom, enligt SCB.

Sedan 2021 har världen fått 162.000 nya superrika – motsvarande 89 nya personer om dagen med förmögenheter på över 30 miljoner dollar.

USA dominerar fortfarande i totala antal men ökningen väntas framöver vara störst i länder som Indonesien, Saudiarabien, Vietnam och Polen – och alltså Sverige.

Samtidigt som förmögenheten i toppen växer ser verkligheten helt annorlunda ut för många andra. Enligt Världsbanken lever omkring 890 miljoner människor (cirka 10 procent av alla på jorden) i extrem fattigdom med en inkomst på mindre än 30 kronor om dagen.

Världsbanken poängterar dock att fattigdomsgränsen också bör analyseras efter cirka 68 kronor per dag – för att fånga upp ekonomisk utsatthet i mer utvecklade ekonomier.

Med detta mått skulle istället cirka 2,8 miljarder – eller 35 procent av världens befolkningen – leva i fattigdom.

Liberalerna och Simona Mohamsson vill fördubbla antalet miljardärer i Sverige fram till år 2036. För att nå målet vill partiet sänka bolagsskatten, den statliga inkomstskatten och skatten på ISK-sparande. Dessutom vill Liberalerna ”förbättra villkoren för företagande och investeringar i Sverige”.

Har Mohamsson missat att Sverige redan är ett av världens mest miljardärtäta länder? Enligt den exklusiva fastighetsmäklarfirman Knight Frank väntas Sverige snart ha världens tredje största koncentration av superrika per capita – efter Schweiz och Singapore.

Liberalerna behöver alltså inte göra särskilt mycket för att nå sitt mål. De kan luta sig tillbaka och se på medan klasskillnaderna fortsätter växa i ett land som, sett till förmögenheterna, blir rikare för varje år.

Ett Sverige som beskattar tillgångar och kapital betydligt längre än många andra länder. Som blivit ett paradis för miljardärer, som ekonomijournalisten Andreas Cervenka beskriver det.

De superrika gynnas av svenska skatteregler, samtidigt som de kopplat loss sina liv från de nationella ekonomierna. De har flera bostäder i olika länder, egna finansiella strukturer och så stora förmögenheter att de inte vet vad de ska investera pengarna i.

Förra året växte världsekonomin med drygt 3 procent. Samtidigt ökade de superrikas förmögenheter med 5,3 procent.

Resultatet blir att en allt större mängd kapital jagar samma tillgångar: bostäder, mark, aktier, konst och råvaror – tillgångar som sannolikt kommer fortsätta stiga i värde under de kommande åren. Oavsett krig, kriser, räntor eller lågkonjunkturer.

Kapitalet rör sig globalt mellan bostäder, skattejurisdiktioner och finansiella tillgångar. För många miljardärer är världen ett nätverk av flygplatser, investeringar och skattesystem.

Liberalernas vision är ett Sverige med dubbelt så många miljardärer. Samtidigt slår antalet skuldsatta hos Kronofogden rekord och allt fler människor saknar marginaler för att klara hyra, mat eller en oväntad utgift.

Vi behöver inte fler miljardärer. Vi behöver ett ekonomiskt system där samhällets rikedomarna kommer fler till del.

Under veckan står Sverige för första gången värd för ett Natotoppmöte. Det handlar om ett möte mellan Natoländernas utrikesministrar i Helsingborg den 21-22 maj. Redan förra lördagen, den 16 maj, anordnades en tusen människor stark stordemonstration mot mötet, där bland annat Kommunistiska Partiet medverkade.

Konferensen beräknas kosta 85 miljoner kronor, vilket statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard anser vara ”en bra investering” av våra gemensamma skattemedel. Förhoppningen från deras håll är att kunna släta över den ”tuffa retorik” som USA framfört om Nato på sistone.

De svenska krigshökarnas smekmånad med Nato har krackelerat i takt med USA:s alltmer skeptiska hållning mot alliansen. President Trump har vid ett flertal tillfällen uttryckt sin irritation över de europeiska Natoländernas ovilja att stödja angreppet på Iran, och till och med hotat med att lämna Nato, vilket en märkbart nervös Maria Malmer Stenergard sedan försökte nonchalera i SVT Rapport.

Det är inte svårt att känna skadeglädje när krigshökarna – som Malmer Stenergard – först gladde sig över den odemokratiska svenska anslutningen, för att sedan genast ställas inför framtidsutsikten av ett Nato utan pappa USA. Ett sådant Nato är ju ingenting att ha för USA-fjäskande europeiska politiker.

Förhoppningsvis får de även i framtiden sätta skrattet i halsen.

De senaste månadernas strejker och protester i Bolivia har kulminerat i en pågående generalstrejk och vägblockader som lamslagit landet. Upptrappningen sker efter att högerpresidenten Rodrigo Paz ökat repressionen mot demonstranterna.

De hundratusentals demonstranterna protesterar mot regeringens högerpolitik och privatiseringar, som genomförs via presidentdekret, och kräver presidentens avgång. Men också mot att Paz utsett general Rodolfo Montero Torrico till vice säkerhetsminister för att slå ner protesterna. 

Torrico var chef för polismyndigheten under kuppresidenten Jeanine Añez, och utreds fortfarande för sin inblandning i massakrerna i Sacaba och Senkata i november 2019, då polisen och militären mördade minst 21 civila.

Konflikten i Bolivia har fått Paz internationella vänner att sluta upp bakom honom. Både USA:s och Israels utrikesministerium har fördömt protesterna, medan Argentinas president Javier Milei i helgen skickat två militärflygplan till Bolivia, med vad Milei påstår är nödhjälp till byar som skurits av på grund av blockaderna, men som hans politiska motståndare menar snarare är hjälp till Rodrigo Paz regering att slå ner på protesterna.

En grupp kongressledamöter från vänsteroppositionen i Argentina kräver att Mileis regering redovisar vad planen innehållit, och anklagar Milei för att skicka vapen snarare än mat till Bolivia. De påminner i sin skrivelse om att Argentinas dåvarande högerpresident Mauricio Macri gjorde just det när Añez kommit till presidentmakten 2019 efter en militärkupp mot tidigare presidenten Evo Morales.

Añez fängslades för sin roll i statskuppen efter att vänsterpartiet MAS vunnit valet 2020 och Luis Arce valts till president. Men efter fem år i fängelse släpptes hon i november förra året när Paz vunnit valet, två dagar innan hon närvarade på ceremonin då Paz svors in som president.

Under måndagen tog sig demonstranter också in i regeringsbyggnader i La Paz, i samband med sammandrabbningar med kravallpolisen som pågick i flera timmar. I den pågående hårda klasskampen i Bolivia har Rodrigo Paz hotat demonstranterna med att alla som inte ”respekterar demokratin” kommer att skickas i fängelse.

Den 14 maj anlände Handala II till Malmö, början på en färd genom Skandinavien för att uppmärksamma den israeliska folkmordsstatens illegala blockad av Gaza och påminna om palestiniers rätt till sitt land.

Seglatsen är ett samarbete mellan Ship to Gaza i Sverige, Norge och Danmark.

– Nu kommer vi återigen göra ett nytt försök att segla till Gaza och bryta den kriminella blockaden, sade Jeannette Escanilla, ordförande för Ship to Gaza Sverige, i sitt tal i Malmö.

”Vårt uppdrag är att belysa konsekvenserna av de omänskliga åtgärderna och folkmordet på palestinier som vidtas av Israel, med stöd av USA och andra länder. Ungefär 50 procent av Gazas befolkning på 2,3 miljoner är barn. I åratal har Israels blockad berövat dem säkerhet, utbildning och hälsa, liksom alla utsikter till en anständig framtid. Sedan oktober 2023 har den pågående massakern gått bortom denna gradvisa förstörelse av hopp till grymma, obevekliga mord.”, skriver Ship to Gaza i ett pressmeddelande.

Delar av besättningen ombord Handala II i Helsingborg. Foto: Proletären

Efter den månadslånga resan till ett dussintal hamnar i Sverige och Åland åker fartyget vidare till Norge och Danmark, för att sedan segla vidare till Medelhavet och Gaza.

Kaptenen Jens Marklund, som också seglade ombord den första Handalabåten, invigde formellt Handala II i Malmö och gav den sitt namn. Mikael Wiehe, som länge visat sitt stöd för Palestina, besökte och signerade sitt namn på båten.

Reggaestjärnan Ivan Olausson Klatil, mer känd som General Knas, framförde flera låtar i hamnen i Malmö. General Knas deltog även i demonstrationen den 16 maj mot Natotoppmötet i Helsingborg och uppträdde på det avslutande mötet på Stortorget.

I måndags bordades flera fartyg i Global Sumud Flotilla av IDF-styrkor utanför Cyperns kust, ungefär 250 sjömil från Gaza. Till skillnad från tidigare israeliska piratattacker, som brukar äga rum under nattetid, genomfördes denna attack mitt på ljusa dagen i internationellt vatten.

Enligt organisatörerna klarade sig tio båtar från Israels piratdåd och fortsätter uppdraget. De befinner sig just nu ungefär 120 sjömil från Gazas kust.

Handala II:s besök vid hamnar i Sverige och Åland: Malmö 14/5Helsingborg 15-16/5Simrishamn 18/5Kalmar 20/5Visby 22-23/5Mariehamn 26-27/5Stockholm 30-31/5Södertälje 1/6Söderköping 3/6Motala 7/6Mariestad 10/6Vänersborg 10/6Trollhättan 11/6Göteborg 13-14/6Lysekil 15/6

Den 14 maj anlände Handala II till Malmö, början på en färd genom Skandinavien för att uppmärksamma den israeliska folkmordsstatens illegala blockad av Gaza och påminna om palestiniers rätt till sitt land.

Seglatsen är ett samarbete mellan Ship to Gaza i Sverige, Norge och Danmark.

– Nu kommer vi återigen göra ett nytt försök att segla till Gaza och bryta den kriminella blockaden, sade Jeannette Escanilla, ordförande för Ship to Gaza Sverige, i sitt tal i Malmö.

”Vårt uppdrag är att belysa konsekvenserna av de omänskliga åtgärderna och folkmordet på palestinier som vidtas av Israel, med stöd av USA och andra länder. Ungefär 50 procent av Gazas befolkning på 2,3 miljoner är barn. I åratal har Israels blockad berövat dem säkerhet, utbildning och hälsa, liksom alla utsikter till en anständig framtid. Sedan oktober 2023 har den pågående massakern gått bortom denna gradvisa förstörelse av hopp till grymma, obevekliga mord.”, skriver Ship to Gaza i ett pressmeddelande.

Proletären gick ombord Handala II i Helsingborg, dit båten anlänt för att sluta upp bakom demonstrationen mot Natotoppmötet som hålls i staden den 21-22 maj.

Delar av besättningen ombord Handala II i Helsingborg. Foto: Proletären

Efter den månadslånga resan till ett dussintal hamnar i Sverige och Åland åker fartyget vidare till Norge och Danmark, för att sedan segla vidare till Medelhavet och Gaza.

Kaptenen Jens Marklund, som också seglade ombord den första Handalabåten, invigde formellt Handala II i Malmö och gav den sitt namn. Mikael Wiehe, som länge visat sitt stöd för Palestina, besökte och signerade sitt namn på båten.

Reggaestjärnan Ivan Olausson Klatil, mer känd som General Knas, framförde flera låtar i hamnen i Malmö. General Knas deltog även i demonstrationen den 16 maj mot Natotoppmötet i Helsingborg och uppträdde på det avslutande mötet på Stortorget.

I måndags bordades flera fartyg i Global Sumud Flotilla av IDF-styrkor utanför Cyperns kust, ungefär 250 sjömil från Gaza. Till skillnad från tidigare israeliska piratattacker, som brukar äga rum under nattetid, genomfördes denna attack mitt på ljusa dagen i internationellt vatten.

Enligt organisatörerna klarade sig tio båtar från Israels piratdåd och fortsätter uppdraget. De befinner sig just nu ungefär 120 sjömil från Gaza kust.

Handala II:s besök vid hamnar i Sverige och Åland: Malmö 14/5Helsingborg 15-16/5Simrishamn 18/5Kalmar 20/5Visby 22-23/5Mariehamn 26-27/5Stockholm 30-31/5Södertälje 1/6Söderköping 3/6Motala 7/6Mariestad 10/6Vänersborg 10/6Trollhättan 11/6Göteborg 13-14/6Lysekil 15/6

I helgen demonstrerade runt 1000 personer i Helsingborg mot Natotoppmötet som äger rum i staden den 21-22 maj, där Sverige för första gången står värd för ett stormöte med utrikesministrar och representanter från Natos medlemsländer.

38 organisationer samlades under nätverket Stoppanato.nu, däribland Tecknarupproret, Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), Kommunistiska Partiet, Feministerna, Vänsterpartiet Malmö, Ung Vänster Skåne, Allt åt Alla, Rojavakommittéerna, Fred og Rettferdighet (FOR), Stäng ner Elbit och Frasses Fulflyttar, med flera.

Proletären var på plats i ett delvis regnigt Helsingborg och pratade med demonstranter om varför de protesterar.

– Jag är här för att demonstrera mot Nato och för att stoppa militarismen. Vi vill också uppmärksamma folk om de 17 militärbaser runt om i Sverige som USA har tillgång till genom DCA-avtalet, säger Martin Bronski från Riksföreningen Nej till Nato, som menar att Natointrädet inte ligger i Sveriges intresse utan endast gynnar USA.

– Vi är här för att stödja motståndet mot Nato. Vi är en folkgrupp som genomlevt många krig i Palestina och Libanon, och vi vill inte att våra barn eller oskyldiga människor ska tvingas ut i krig, säger Jasmine Falastin från Palestinavänner i Helsingborg, till Proletären på Furutorpsplatsen innan demonstrationen.

Marwa Moustafa, också med i Palestinavänner i Helsingborg, kritiserar Sveriges Natointräde.

– Natoländerna stödjer krig och folkmord, inklusive folkmordet i Gaza. Därför protesterar jag idag, säger hon.

Pia Jacobsen, som varit med i styrgruppen för demonstrationen och är partistyrelsemedlem i Kommunistiska Partiet, förklarade i sitt tal på Stortorget att förberedelserna för det svenska Nato-medlemskapet pågått i decennier.

– Redan på 90-talet gick Sverige med i Natos Partnerskap för fred, ett projekt för att knyta länder närmare krigsalliansen. Därefter kom Sverige, genom EU-medlemskapet, allt djupare in i Natos strypgrepp när EU ingick ett officiellt samarbete med Nato, inte minst genom det militära samarbetet Pesco, sade Pia Jacobsen, och fortsatte:

– EU och Nato är två sidor av samma mynt. Det är imperialismens allianser och verktyg för att tvinga länder och folk över hela jorden att underkasta sig imperialismens krav.

Pia Jacobsen kritiserade även familjen Wallenberg och Saab för att tjäna pengar på den militarisering som urholkar det svenska samhället och menade att samtliga riksdagspartier är Natokramare.

– Att tala om utbyggd välfärd och samtidigt öka takten i upprustningen är falsk matematik. Det är unga, gamla, sjuka och inte minst kvinnor och välfärdens arbetare som står för notan när vapnen ska betalas.

– Kampen för välfärd istället för vapen är en del av vår kamp mot imperialismen. Varje krona till Nato är en stöld från välfärden, och från allas rätt till goda livsvillkor, sade Pia Jacobsen i sitt tal.

Demonstrationen bjöd även på musik från bland annat reggaestjärnan General Knas och Göteborgsbaserade Slowgold.

– Självklart står vi upp mot militarisering och imperialism. Sverige ut ur Nato, Nato ut ur Sverige, sade General Knas, eller Ivan Olausson Klatil som han egentligen heter, till Proletären efter sitt uppträdande på Stortorget.

– Jag har varit här och spelat idag för att jag hatar Nato och DCA-avtalet. Jag står upp för fred och jag är emot krigshets, militarisering och miljardärer som tjänar på vapenexporten, sade Amanda ”Slowgold” Werne.

Frontbanderollen i demonstrationståget: ”Stoppa Nato!” Foto: Joel Assarsson

Ett femtiotal medlemmar i RKU, från bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Umeå och Karlstad, deltog i demonstration. Foto: Proletären

RKU Stockholm organiserade en buss ner till Helsingborg och tog med denna mastodontiska banderoll. Foto: Proletären.

Demonstrationen hade ett Palestinablock med egen säckpipespelare. Foto: Proletären

Demonstrationen marscherar längs Södergatan på väg mot Stortorget. Foto: Proletären

Nellie Puig från RKU Stockholm ropar paroller i megafon. Foto: Proletären

Demonstranter förmedlar ett tydligt budskap: ”Nej till Nato”. Foto: Joel Assarsson

Mehmet Ali Arslan från podcasten Fredshetsarna uppträder på Furutorpsplatsen. Foto: Proletären

Vänsterpartiet Malmö och Ung Vänster Skåne protesterar mot Nato. Foto: Proletären

”USA Mördare”-banderollen reser sig över demonstrationståget. Foto: Kamal El Salim

Ett plakat i demonstrationståget med texten: ”Inga hundar är tillåtna”. Foto: Proletären

Filip Astvald (K) och Pia Jacobsen (K) från styrgruppen i nätverket stoppanato.nu. Foto: Proletären

Ungdomen tar täten i RKU:s demonstrationsblock. Foto: Proletären

Amanda ”Slowgold” Werne uppträder på det avslutande mötet på Stortorget efter demonstrationen. Medlemmar ur Spartacuskören i bakgrunden. Foto: Joel Assarsson

Kommunistiska Partiets banderoll: ”Välfärd istället för vapen!” Foto: Proletären

General Knas på scen under Nato-protesten i Helsingborg. Foto: Proletären

Åhörare lyssnar till tal och musik på Stortorget. Foto: Proletären

Simon Hedelin från Kommunistiska Partiet i Göteborg samtalar med en mötesdeltagare på Stortorget. Foto: Marit Kalleson

Solen tittar fram på Terrasstrapporna nedanför Kärnan. Foto: Proletären

Demonstranter från våra nordiska grannländer deltog i demonstrationen. Foto: Joel Assarsson

Demonstrationståget passerar Stadsparken. Foto: Proletären

Läget i förskolan fortsätter att stagnera och på många håll bli till det sämre. Det låga barnafödandet i landet ses som ett problem, istället för en möjlighet att ge personalen i förskolan rätt förutsättningar att genomföra sitt uppdrag. Avdelningar slås ihop och personal varslas. På många förskolor blir barngrupperna till och med större. Samtidigt riskerar var tredje förskollärare i flera kommuner att bli av med jobbet. 

Den övervägande majoriteten som jobbar inom förskolan är kvinnor. Många tvingas gå ner i arbetstid för att orka med tillvaron och många drabbas av utmattningssyndrom. Detta är ett välkänt mönster i de flesta välfärdsyrken. 

Barnen riskerar i sin tur att gå miste om såväl språklig utveckling som den mest basala omsorgen. Allt detta när vi har ett gyllene tillfälle att minska barngrupperna i förskolorna till följd av det låga barnafödandet. 

Förskollärarnas fackförbund Sveriges lärare har gått ut och krävt av politikerna att lagstifta om ett maxtak på barngruppernas storlek. De kräver även en lagstadgad minimibemanning beroende på barnens ålder. Detta är jättebra, men många undrar varför facket inte samtidigt hotar med strejkvapnet.

Facket ägnar sig istället åt att driva igenom ytterligare ett meningslöst titelskifte i hopp om att ”höja statusen” på yrket. Ett titelskifte, där förskollärarna numera ska tituleras som lärare i förskolan, löser inte problemen med för stora barngrupper och för låg personaltäthet. 

På grund av fredsplikten menar Sveriges lärare att en strejk enbart kan ske under avtalsrörelsen, trots att strejkkassan är mer än överfull. Man säger att SKR inte bryter mot kollektivavtalet, då de hela tiden hänvisar till att de ”följer processen i att skapa balans mellan uppdrag och resurser” och att en vild strejk hade varit till nackdel för personalen. 

Om vi då vänder blicken mot politikerna (som är fullt medvetna om läget) så får vi se förakt för kvinnor i sin renaste form. Kvinnorna som jobbar i välfärden mår inte bra, är lågavlönade och kämpar på med att jonglera familj och det obetalda hushållsarbetet med en orimlig belastning på lönearbetet.

Socialdemokraterna har räknat ut att det hade kostat lite mer än en miljard att följa fackets krav på maxtak på barngrupper och rimlig bemanningstäthet. Politikerna kan dock inte komma överens om huruvida sverige har råd med detta krav. Detta samtidigt som Sveriges försvarsbudget är uppe i flera hundra miljarder kronor. Det är skamligt!

Vad hade summan för ett värdigt arbetsliv och en trygg uppväxt varit i relation till krigsbudgeten? Det är tydligt vad som är viktigt i samhället, att värna om krigsindustrin. När blir det istället viktigt att värna om kvinnor och barn? 

Matilda Storbacka,Förskollärare