Tornevall Networks

Med ett par månader kvar till valet har flera av landets stora tidningar lanserat sina valkompasser. Tanken är god; att informera medborgarna om vilka politiska partier som företräder deras åsikter. Men som vanligt är det politiska utrymmet begränsat till de etablerade partierna. Som i gengäld visar upp en allt mer likriktad politik. 

Förra veckan tog jag mig igenom DN:s valkompass. Resultatet var talande. Den som vill se ett Sverige bortom Natos krigspolitik och EU:s lagstadgade nyliberalism lämnas i ett politiskt vakuum. Det fanns helt enkelt inget riksdagsparti som tyckte som jag i frågorna.

Välfärden tvingas redan stå tillbaka när krigsindustrin och försvarsmakten ska ha sitt. Den utvecklingen kommer att accelerera oavsett vilken regering vi har nästa val.

För den som letar efter en fredsröst i valet går det knappt att se någon skillnad på Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna eller för den delen Vänsterpartiet. Om dagens riksdagspartier får som de vill så kommer Sverige om fyra år att ha försvarsutgifter i linje med Natos mål. Det betyder fem procent av BNP eller nästan var fjärde krona i statsbudgeten. Militärutgifterna kommer med god marginal att vara större än de samlade utgifterna för socialförsäkringssystemet. 

Att tala om utbyggd välfärd och samtidigt öka takten i upprustningen är falsk matematik. Det är sjuka, gamla, unga och inte minst välfärdens arbetare som kommer stå för notan när vapnen ska betalas.

Natomedlemskapet, DCA-avtalet och den pågående kapprustningen skapar tvärtom de problem som politikerna påstår att de löser. Krigshotet mot Sverige ökar när vi knyter upp oss kring USA:s nya expansionsplaner. Risken för storkrig och konflikter ökar när diplomatin och folkrätt ersätts med imperialismens näverätt. 

Den krisande kapitalismen blir allt mer aggressiv. Den måste försvara sin intressen med våld både utomlands och på hemmaplan. Kampen mot ökad rasism och repression hänger ihop med kampen mot imperialismens krig och krigshot världen över.

Med ena foten i den internationella solidariteten och den andra i den självständiga arbetarkampen är det självklart för oss i Kommunistiska Partiet att ta kamp för freden. Vi kommer inte släppa frågan bara för att politikerna inte vill diskutera den. Syns vi inte i valkompasserna får vi synas på gatan.

Två veckor efter första maj kommer den första och största demonstrationen för fred sedan Natointrädet arrangeras. Låt inte krigshetsarna komma undan – vi ses i Helsingborg 16 maj!

Att kapitalismen ständigt kastas in i kriser är en dyrköpt erfarenhet för arbetarklassen. Det drabbar alltid oss – i det stora och i det lilla – samtidigt som överklassen vältrar sig i överflöd.

I Sverige har kapitalismen skamlöst härjat och plundrat vårt gemensamma de senaste decennierna. En halv miljon svenskar går arbetslösa. En halv miljon är skuldsatta hos Kronofogden.

Svenskarnas skulder till bankerna och valutasvinen uppgår till över 5.000 miljarder kronor, motsvarande 87 procent av BNP. Det är framförallt på grund av bostadsnöden som tvingar arbetare och medelklassen till dyrköpta bolån.

Det skapar fogliga anställda som till varje pris måste få behålla jobbet. Man vågar inte förena sig, vågar inte kämpa emot. Fattigsverige växer så det knakar. 

Inför 1 maj kan det därför kännas aningens modfällt. Vi ska högtidlighålla de uppoffringar våra systrar och bröder gjort i kampen för ett annat samhälle – samtidigt som vi tar över stafettpinnen i närmast stiltje.

Det är få som tror eller kan föreställa sig att det ens går att lösa samhällsproblemen. Bland riksdagsklägget finns endast ett så kallat ”vänsterparti” som till priset av alla sina röda linjer hoppas få sitta i en socialdemokratisk regering.

Nedrustningen av samhället ska bara fortsätta som innan, med enda tillägget att vi rullar hundratals miljarder till krigsindustrin och krigsmakten, vilkas anslag ökar i rasande fart samtidigt som spillrorna av välfärden blir allt mindre. Alla i riksdagen är överens om det.

Men vi ska inte ge upp hoppet. Vi kommunister säger ofta att vi måste lita till de egna krafterna. Vad innebär det här konkret?

Låt mig ta ett färskt exempel: Min hyresvärd vill höja hyran med 15 procent från 1 juni. Hyresvärden är en stiftelse med ”social profil” och styrelseledamöter från S och V. Det skulle bli den andra hyreshöjningen i år.

När vi fick beskedet blev jag förbannad. Med hjälp av ett par kamrater knackade vi dörr bland alla grannar och samlade namnunderskrifter till ett brev. Vi har nu börjat organisera oss för att kunna pressa på Hyresgästföreningen såväl som hyresvärden.

Hur det kommer sluta vet jag inte än. Men de senaste två veckorna har grannar ständigt hört av sig. Många kommer med kloka förslag. De har lusläst stiftelsens bokföring och läst domar från tidigare tvister, allt för att ge oss öppningar att kunna slå tillbaka stålbadet – tillsammans. 

Det jag därför vill påminna mig själv inför 1 maj är att vi kan göra mycket i det lilla om vi faktiskt vågar lita till våra egna krafter. Vi måste ta varje tillfälle i akt att tala klarspråk bland grannar, arbetskamrater, lagkamrater – och låta ilskan bli till en konkret kraft som inte kröker rygg för överheten.

För visst är det bättre att vi står rakryggade tillsammans när kapitalismens kris drabbar oss. Vi måste, som man sagt i alla tider, organisera oss. Ibland rör det sig inte om mer än ett par timmar under några soliga dagar i april, tillsammans med andra. Ett par listor och några pennor.

Börja där. För om inte vi, om inte nu – när då och vilka annars?

Norska Nasjonalarkivet publicerade i dagarna omkring 200 inskannade brev och vykort som skickats till Vidkun Quisling (född 1887, avrättad 1945) under andra världskriget.

Quisling var officer (major) och ledare för nazistpartiet Nasjonal Samling, som samarbetade med Nazityskland under ockupationen av Norge 1940-1945. Hans namn blev synonymt med landsförräderi.

Breven ger en unik inblick i vad norrmännen tyckte om ockupationen och den marionettregering som leddes av Quisling. – De ger en mer direkt inblick i attityder och känslor än många andra källor, säger historikern och seniorrådgivaren vid arkivet Øyvind Ødegaard.

Och visst är det starka känslor. Ta detta brev, skickat på Quislings födelsedag den 18 juli 1941:

”Vi gratulerar förrädaren och hoppas att det blir den sista födelsedagen majoren firar. Din jävel.”

Eller denna finurliga teckning på Quisling i galgen, skickad 1943:

De flesta brev är anonyma. Några av dem är maskinskrivna och skickade i flera exemplar.

Det finns också exempel på kedjebrev, där mottagaren uppmanades att vidarebefordra meddelandet. Ett sådant från 1943 lyder:

”Låt oss vara tacksamma för Quisling

Låt oss vara tacksamma för Hirden [Nasjonal samlings paramilitära organisation, motsvarande tyska Sturmabteilung, reds.anm]

Låt oss vara tacksamma för Fritt Folk [Nasjonal Samlings tidning reds. anm.]

Ingen har som denna treeniga dumhetens Apoteos lyckats bevara den den rätta andan i våra hjärtan. Ingen har som dessa tre räddat oss från slö självuppgivenhet eller likgiltighet. Ingen i hela Norges historia har som dessa tre förmått att samla alla hederliga norrmän – mot sig. Ingen har sedan Judas Iskariot offrat sig som Vidkun Quisling.

Låt oss vara tacksamma för denna uppblåsta arrogans, som i tafatt självgodhet, utan förståelse, utan insikt, och även helt utan allmänt vett, inom loppet av några månader har lyckats komma i kant med hela det norska folket”

– För många var detta en av de få verkliga möjligheterna att uttrycka motstånd. Att producera och distribuera illegala tidningar och brev var förknippat med mycket högre risk och kunde i värsta fall leda till en dödsdom, säger Øyvind Ødegaard.

Ännu en rolig teckning, skickad till Quisling efter att krigslyckan vänt för tyskarna. Röda Armén var med och befriade Norge och kommunister spelade en stor och aktiv roll i den norska motståndsrörelsen. Foto: Nasjonalarkivet

Det förekommer också brev från nazistiskt sinnade norrmän som stödjer Quisling. En del av dem passade på att ange folk:

”Oslo 23 februari 1943.

Ministerpresident Quisling.

Jag vill härmed få den stora äran att ge er en liten underrättelse angående en samhällsfiende, som är till stor skada för Nasjonal Samling och tyskarna. Det är en svensk, Gösta Svensson, som är anställd på Bjølsens valskvarn. Han stjäl vetemjöl (säckvis) och säljer på svarta börsen till svindlande priser. Han pratar också nedsättande om Nasjonal Samling, vår ledare, och tyskarna. Då detta har pågått en längre tid är det min plikt som ärevördig medlem av Nasjonal Samling att ange denna landsförrädare och samhällsfiende till er.” 

Se alla publicerade brev här.

Kostnaden för att uppfostra ett barn i Sverige har ökat kraftigt. I dag uppgår summan till drygt 2,2 miljoner kronor fram till 18 års ålder, enligt en beräkning från SEB. Det är nära en miljon kronor mer än motsvarande siffra från 2016.

Bakom ökningen ligger främst stigande priser på mat, kläder, barnutrustning och försäkringar – men också att många familjer behöver större boenden. Samtidigt har barnbidraget i stort sett stått stilla och därmed tappat i värde på grund av inflationen.

SEB har också räknat in om föräldrarna behöver gå ned i arbetstid för att möta barnens behov.

Enligt SEB:s privatekonom Américo Fernández är det just kombinationen av ökade levnadskostnader och urholkade bidrag som driver utvecklingen.

Korruptionsanklagelserna haglar kring Andreas Åström, moderat ordförande i tekniska nämnden i Upplands-Bro kommun. Åström gömmer sig för media och har meddelat att han befinner sig i USA, trots att han är hemma i Kungsängen i villan värd fem miljoner. Åström vägrar avgå – istället avgår fullmäktiges ordförande Fredrik Kjos (M) som tidigare trätt upp till försvar för Åström.

Efter skandalen med den giftläckande bullervallen, som Proletären rapporterat om tidigare, är Åström nu också inblandad i en miljöfarlig dumpning i Lindormsnäs i kommunen. Redan 2021 larmade visselblåsare om att Åström var jävig när det gällde tippningen i området: hans arbetsgivare ABT-bolagen gjorde affärer med ägaren av området. De båda är också vänner privat och sitter i samma bolagsstyrelse. Ett klart jäv där också liberalen Börje Wredén är indragen.

Vittnen berättar nu att det var Åström som personligen skickade ut lastbilar med avfall till den gamla grustäkten i Lindormsnäs.

– Ju fler omständigheter som läggs fram, desto mer cementerar det min uppfattning att det här är en tydlig jävssituation och att det bara blir värre och värre, säger korruptionsexperten Olle Lundin till SVT:s Stockholmsnyheter.

Sedan tidigare är Andreas Åström inblandad i den stora skandalen med en bullervall i stadsdelen Brunna, som nu läcker farliga gifter: bland annat PCB som kan orsaka cancer. Det var Åström som 2015 skickade in ett medborgarförslag om byggandet av en bullervall längs trafikleden. Det var också Åström som för kommunens räkning godkände bygget och gick med erbjudandet att bygga vallen till ett lokalt bolag – där han själv var chef.

Bolaget åtog sig att bygga vallen gratis om de fick dumpa egna jordmassor där. Det godkände kommunens bygg- och miljönämnd – där Åström var ledamot.

När kommunen efter starka protester och påtryckningar tillsatte en utredning för att reda ut skandalerna, valde M att låta Åström leda utredningen.

När Ulf Rosberg, ordförande i riskkapitalbolaget Nordic Capital och ordförande i tennisklubben i Djursholm, i söndags valdes till ny ordförande i Svenska tennisförbundet, så passerade det valet en gräns: Rosberg är ny tennisbas därför att hans kompis, riskkapitalisten och finansmannen Christer Gardell, har köpt en plats till honom.

Gardell, god för 15 miljarder kronor och med en omfattande penningplacering i skatteparadis som Malta, Jersey och Caymanöarna, lovar en satsning på 100 miljoner till svensk tennis – om förbundet gör som han vill. Till att börja med att välja Ulf Rosberg som förbundsbas.

– Att koppla ekonomiskt stöd till demokratiska val – där finns en otroligt tydlig rågång, slår Riks-idrottsförbundets (RF) ordförande Anna Iwarsson fast i ett uttalande.

RF-basen är inte ens säker på om tennisens nya upplägg är tillåtet. I ett tidigare yttrande till tennisförbundet skrev RF ”att försöka påverka utgången av ett val kopplat till utfästelser om ett ekonomiskt stöd bör betraktas som otillåten påverkan”.

Det är ett understatement.Gardells agerande är ett grundskott mot 51-procentsregelns princip som stadgar att det inte ska gå att köpa sig inflytande inom idrotten. Det som hände på årsmötet i söndags är just att Gardell, genom att vifta med sedelbuntarna, köpte sig inflytande. Och det skapar ett farligt prejudikat. Gardell ställde villkor: styrelsen, inklusive ordföranden Åsa Hedin, måste bort.

– Om man kan villkora inflytande med pengar i tennisen i dag, kan det ske i en annan idrott i morgon. Det här är en fråga för hela idrottsrörelsen, inte bara för tennisen, sa Åsa Hedin som valde att hoppa av som ordförande.

Hon fick sällskap av hela den sittande förbundsstyrelsen.

Tennisförbundets årsmöte föll för Gardells löften. Det betyder inte svensk idrotts undergång. Men det är ett grundskott mot den idrottens ägarprincip som borde vara helig. 

Football Supporters Europe (FSE) tillsammans med konsumentorganisationen Euroconsumers stämmer Fifa inför Europa-kommissionen för de ”orimligt höga biljettpriserna” till årets VM-final i fotboll. FSE menar att Fifa missbrukat sin monopolställning till att ”införa obegripliga och orättvisa köpvillkor och processer för europeiska fans inför VM 2026”.

– Fifa har monopol på biljettförsäljningen till VM och använder makten till att införa villkor som aldrig skulle vara acceptabla på en konkurrensutsatt marknad, menar FSE.

Fifa har bland annat använt sig av icke existerande lockpriser om biljetter för 60 dollar, biljetter som var så få till antalet att de var slut redan innan den officiella biljettförsäljningen öppnat. Det är så kallad betesreklam, olaglig enligt EU:s konsumentlagstiftning. Vidare att Fifa tillåtit en okontrollerad prisökning på biljetterna – de är i snitt sex gånger högre än i VM 2022.

FSE påpekar också att Fifas egen plattform för återförsäljning av återlämnade biljetter är rent ocker där både köpare och säljare debiteras en avgift på 15 procent: påslaget på en biljett för 800 dollar blir ytterligare 240 dollar – pengar Fifa tar hand om. På sajten säljs nu en rad med fyra biljetter till VM-finalen för motsvarande 83,2 miljoner (!) kronor.

FSE och Euroconsumers vill att EU-rätten ska trycka på Fifa att respektera konsumenternas rättigheter på både den primära och sekundära biljettmarknaden, och att frysa biljettpriserna på nivån från december 2025.

– Fotboll är en universell passion, men Fifa behandlar den som en privat lyx genom att utnyttja sitt absoluta monopol på biljettförsäljning. Med ogenomskinliga priser, mörka mönster för att pressa köpare och orimliga avgifter, lägger Fifa en orättvis ekonomisk börda på miljoner europeiska fans, säger Euroconsumers Marco Scialdone.

Fifa:s rofferi går hand i hand med kraftiga prishöjningar i USA: president Trump och Fifa-basen Gianni Infantino har förvandlat fotbollsfesten i USA, Mexiko och Kanada, till ett evenemang enbart för rika.

Tusentals supportrar har bokat av sina resor av ekonomiska skäl när hotellpriserna rasat i höjden. Eller av politiska: kraven på en bojkott av USA ljuder allt högre och protesterna mot att migrationspolisen ICE kommer att tillåtas agera fritt på matcherna är omfattande.

Ett uppmärksammat exempel är tågbolaget NJ Transit som trafikerar sträckan mellan New York och East Rutherford i New Jersey där finalen och andra matcher ska spelas på Met Life Stadium. Bolaget har höjt priset för en resa från 13 dollar (120 kronor) till motsvarande 1 400 kronor. 

För att släppa in fans från ett 50-tal länder kräver USA en ”garantiavgift” (Bond Payments) på motsvarande nära 140 000 kronor. Den drabbar fans från VM-länder som Algeriet, Kap Verde, Senegal, Haiti och Tunisien. Det är ännu inte klart om spelare och ledare slipper avgiften. Pengarna betalas tillbaka till dem som lämnar USA i tid, liksom den så kallade ”integrationsavgiften” på motsvarande 2 300 kronor som alla inresande måste betala.

VM inleds den 11 juni med matchen mellan Mexiko och Sydafrika på Mexico City Stadium. 

MUSIK Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen arrangerar en stor gala i Gävle den 9 maj (segerdagen över fascismen under andra världskriget). På scen står bland annat pop- och soulsångerskan Tityo, som gjorde albumcomeback förra året efter en längre tids frånvaro. Med sig på scen kommer hon också ha Marit Bergman.

– Att få arrangera fredsgalan PEACE IS POSSIBLE tillsammans med Gävle kommun och lokala krafter känns fantastiskt. Fredsgalan i Gävle blir en plats för alla som vill samlas för fred och stärka sitt engagemang, just i en tid när det behövs som mest. Tillsammans vill vi påminna om att fred är möjligt men att den kräver engagemang, handling och att vi investerar i den, säger Karin Wall Härdfeldt, generalsekreterare för Svenska Freds. 

MER MUSIK:

Gillar du musik och nedrustning? Kom till Helsingborg den 16 maj, då General Knas och Slowgold bjuder på gratiskonsert under protesten mot Natomötet. Läs mer om protesten på stoppanato.nu

Det är måndagförmiddag och Ida Johansson ska strax börja sitt skift på Ica Maxi i Göteborg. Hon är 21 år, jobbar deltid – men vill jobba mer.

– Det är nästan bara cheferna som har heltid i butikerna jag jobbar i. Vi andra får jaga timmar.

– Min uppfattning är att Ica, i alla fall där jag jobbar, deltidsanställer desperata ungdomar som är villiga att ta varje extrapass istället för att ha ett gäng som faktiskt jobbar heltid.

För sin deltidstjänst tjänar Ida Johansson runt 22.000 kronor i månaden, före skatt.

Ida Johansson jobbar som butiksbiträde på ICA i Göteborg. Foto: Privat

Högst upp i koncernen hittar vi Ica-gruppens vd, Nina Jönsson. Hon får totalt 16,1 miljoner kronor om året, alla ersättningar inräknade. Förra året gjorde Ica-Gruppen en vinst på 5,4 miljarder kronor och delade ut en halv miljard till sina aktieägare.

Ida Johansson blir närmast chockad av att höra om Nina Jönssons lön som motsvarar omkring 1,2 miljoner i månaden.

– Jäklar… det är ju helt sjukt.

Det blir tyst en stund.

– Jag kan inte ens greppa varför någon ens ska ha så mycket pengar. Alltså på riktigt. Varför?

– Det är ju vi som säljer varorna. Det är vi som står där när folk blir arga. Det är vi som får ta skit. Men det är inte vi som får behålla pengarna. Det är lite bakvänt.

Ida Johansson sätter ord på det som syns i statistiken.

Värdet av allt som produceras i Sverige – bruttonationalprodukten (BNP) – delas något förenklat upp mellan löner och vinster. I slutet på 1970-talet gick cirka 75 procent av Sveriges BNP till landets löntagare. I dag har andelen sjunkit till cirka 64 procent, enligt SCB.

Skillnaden – cirka 640 miljarder kronor varje år – har i stället hamnat hos kapitalägarna. Om fördelningen varit densamma som då hade varje svensk löntagare fått runt 120.000 kronor mer i plånboken, varje år.

På grossisten Martin & Serveras lager i Umeå tar lagerarbetaren Arvid Taawo en kopp kaffe i vårsolen.

– Vi ska inte stirra oss blinda på vd-lönerna, påpekar han. Egentligen är det företagsägarna vi borde prata om. Det är ju de som bestämmer vad en vd ska tjäna.

Arvid Taawo jobbar som lagerarbetare på Martin & Servera. Foto: Privat

Vd:n för Martin & Servera, Liv Forhaug, hade en taxerad inkomst på drygt 10 miljoner kronor år 2025. Samma år gjorde företaget en vinst på 442 miljoner kronor, som skickades vidare till en av Sveriges rikaste familjer – Ax:son Johnson.

Arvid Taawo har samtidigt strax över 29.000 kronor före skatt i grundlön. Han minns avtalsrörelsen 2023.

– Då fick vi 4,5 procent i löneökning. Vilket i praktiken blev en lönesänkning med tanke på inflationen. Samtidigt ökade Forhaugs lön med 61 procent. Det året tjänade hon istället 15 miljoner kronor.

Han skrattar till.

– Jag har svårt att se hur hon kan jobba lika hårt som nästan 40 lagerarbetare. Det går liksom inte ihop i mitt huvud.

– Och ändå ska vi acceptera detta som en slags naturlag. Att de måste få så här mycket betalt.

Vad är det som gör att svenska företag har råd att betala sina verkställande direktörer så ofantligt mycket pengar? En del av svaret ligger i något som ekonomerna kallar sekulär stagnation – ett tillstånd där ekonomin växer långsamt, trots skyhöga vinster och låga räntor.

Det finns en föreställning om att alla företag automatiskt investerar sina vinster i nyproduktion – vilket skapar nya jobb. Men den här bilden av kapitalism blir allt svårare att rättfärdiga.

Flera ekonomer har pekat på hur företag i västvärlden nu använder vinsterna till finansiella tillgångar, aktieåterköp och utdelningar (samt vd-löner) – snarare än nya investeringar i produktionen.

Med andra ord: företagen kan idag spara mer pengar än vad de investerar.

Företagens investeringar ligger också kvar kring en fjärdedel av BNP – ungefär i linje med historiska nivåer. Samtidigt har löntagarnas andel av ekonomin minskat kraftigt, motsvarande 640 miljarder kronor per år.

Det innebär att de ökade vinsterna i inte längre går till ytterligare investeringar – utan till sparande, utdelningar och finansiella tillgångar.

Flera ekonomer menar att det är denna ”stagnation” som ligger bakom västvärldens dämpade tillväxt.

Mounir Rabhi Hallner jobbar på Wasas knäckebrödsfabrik i Filipstad. Han är nykommen hem från Rom, Italien efter en facklig förhandling med ägarna till fabriken – familjen Barilla.

– Det är klart man reagerar när man hör vad de där uppe tjänar. Det är ju en sinnessjuk utveckling, säger han.

Mounir Rabhi Hallner jobbar på Wasas knäckebrödsfabrik i Filipstad. Foto: Susanne Rabhi Hallner

Eftersom Barilla är familjeägt redovisas inte vd-lönen offentligt. I jämförbara europeiska livsmedelsbolag handlar ersättningarna ofta om tiotals miljoner kronor om året.

Vad vi med säkerhet kan konstatera är att lönesättningen i Filipstad skiljer sig åt från huvudkontoret i Italien. Mounir Rabhi Hallner har strax över 30.000 kronor i grundlön före skatt.

Samtidigt som arbetarna förhandlar om procent, redovisade Barilla en vinst på cirka sex miljarder kronor förra året – pengar som band annat skapats i fabriker som den i Filipstad.

Mounir Rabhi Hallner funderar över ordet “ansvar”.

– De säger att en högre lön hör ihop med ansvar. Men vad betyder detta egentligen? Det är ju de med lägst lön som gör det tunga jobbet och får förslitningsskador och inte orkar jobba mer. Samtidigt har cheferna ett friare och flexiblare jobb.

Han tar en paus.

– Vi producerar värdet. Det är vårt arbete som i det här fallet skapar knäckebrödet. Men ändå värderas vårt arbete lägst. Vad innebär ansvar i denna kontext? Vi producerar ju mat åt befolkningen. Är inte detta ett värdigt ansvar?

Att svenska företag gör skyhöga vinster ses om inte annat i boksluten. År 2000 delade företagen på Stockholmsbörsen ut cirka 70 miljarder kronor till sina aktieägare. År 2024 var summan uppe i 390 miljarder kronor, enligt sammanställningar från Nasdaq och SCB.

Ställt i relation till BNP har utdelningarna ökat från omkring 2-3 procent till strax över 5 procent. En fördubbling på 25 år – och en hög nivå med internationella mått.

Men utdelningarna är bara en del av bilden. Utöver dessa köper många bolag tillbaka sina egna aktier – vilket är ett sätt att föra över ytterligare värden till aktieägarna utan att det syns lika tydligt i statistiken.

Rebecca van Wilsem jobbar som tågvärd på SJ och tjänade 30.500 kronor i månaden – fram till nyligen.

– Jag har precis behövt gå ned till 90 procent, säger hon till Proletären.

Det var inte hennes egna val.

– Jag ville anpassa schemat för småbarnslivet. Och enda lösningen, enligt SJ, var att ge mig färre timmar. Och sedan undrar folk varför det föds så få barn i samhället…

– Jag har fått dra ner på ganska mycket. Billigare mobil och bredband, tagit bort streamingtjänsterna. Sparandet ska vi inte prata om… det finns inget utrymme kvar.

Rebecca van Wilsem jobbar som tågvärd på SJ. Foto: Privat.

Samtidigt tjänade SJ:s senaste vd, Monica Lingegård, cirka 880.000 kronor i månaden.

– Ska det behöva vara så här för en arbetare år 2025? Det är ju helt befängt. Vi rangordnar jobben på helt sjuka sätt. Vad säger samhället med dessa löneskillnader? Är en vd viktigare än en ambulanssjuksköterska? Eller viktigare än en tågvärd som kan ansvara för 200 personer under en resa?

Dessa orättvisor cementerar klasskillnaderna i samhället, menar Rebecca van Wilsem.

– Det är väldigt svårt att ens göra en klassresa idag. Hur ska man ens börja? Hur gör man för att bli vd? Många föds ju in till dessa tjänster.

Längre fram i tågen sitter Tobias Kopp. Han jobbar som lokförare på logistikföretaget Green Cargo och tjänar 36.000 kronor innan skatt.

När Proletären berättar för Tobias Kopp att hans vd, Henrik Dahlin, tjänar elva gånger så mycket – 395.000 kronor i månaden svär han rakt ut.

– Helvete… och samtidigt varslar Green Cargo en massa folk. Kanske skulle han kunna gå ned lite i lön för att kunna rädda några jobb.

Tobias Kopp är lokförare på Green Cargo. Foto: Privat

Tobias Kopp beskriver att gapet mellan golvet och ledningen inte bara handlar om pengar. Det finns också en social aspekt.

– Det känns som att vi inte är en del av samma värld. Om vi ska prata om en gemenskap så har jag aldrig varit med om detta, att vi på något sätt ror i samma båt. Även om vd:n på Zoom-möten pratar om att vi ska ”lösa allt tillsammans”.

– Jag har inte ens ett behov av så mycket pengar. Jag vet inte ens vad jag skulle göra med dem…

Det är på sätt och vis ett problem som de superrika också står inför. De har mer pengar än de någonsin kommer att kunna spendera. Allt kan inte investeras i ny produktion. En allt större andel av deras rikedomar används i spekulation eller blir liggande som finansiella tillgångar – aktier, fonder och andra värdepapper.

Värdet på finansiella tillgångar har nämligen vuxit explosionsartat i Sverige sedan 1980-talet. I dag uppgår de till omkring 23.000 miljarder kronor.

De har vuxit till ett eget system – större än ekonomin som en gång skapade dem.

Statistiken antyder samtidigt en djup ojämlikhet. Enligt Finansinspektionen äger fem procent av befolkningen hälften av alla finansiella tillgångar. Varannan svensk äger knappt något alls.

Endast fyra procent av befolkningen har fonder värda mer än en miljon kronor. När det kommer till aktier är fördelningen ännu mer snedfördelad. Knappt två procent av alla individer har aktier värda mer än en miljon kronor.

Fördelning av alla finansiella tillgångar i Sverige. Bottenaxeln visar inkomstgrupper i samhället i percentiler. Källa: Finansinspektionen/Printscreen.

Kapitalinkomsterna tillfaller alltså en väldigt liten grupp i samhället. Och klyftorna har bara förvärrats. Framförallt sedan coronapandemin.

Efter 2021 har de som tjänar över en miljon kronor om året kunnat spara ytterligare 40 procent per år. De med under en miljon på kontot har kunnat spara cirka 33 procent mindre, enligt Finansinspektionen.

För den som redan har pengar handlar det i hög grad om att placera dem där de kan växa – i bostäder, aktier och fonder. Sedan 1980-talet har priserna på just dessa tillgångar sett en nästan absurd utveckling – jämfört med den generella löneutvecklingen. Bostadspriserna har stigit med upp till 15 gånger. På börsen har värdena vuxit ännu mer.

Detta skapar reella konsekvenser för LO-löntagare, som år 2025 hade en medellön på 31.700 kronor, innan skatt.

Att ta sig in på bostadsmarknaden blir nästan omöjligt. Och att spara ihop till en buffert tar mycket längre tid.

Jonas Wanér är 65 år och jobbar som underhållsreparatör på Volvo CE i Braås. Om sex månader väntar pensionen. Efter ett helt arbetsliv har han en grundlön på 43.000 kronor före skatt.

Högre än genomsnittet inom LO, men långt ifrån en vd-lön.

Volvo Groups vd, Martin Lundstedt, hade i sin tur en ersättning på 62,9 miljoner om året, eller 5,2 miljoner per månad. Förra året gjorde Volvo Group en vinst på över 48 miljarder kronor varav 37 miljarder delades ut till bolagets aktieägarna – nytt svenskt utdelningsrekord.

– Det finns ingen människa som är värd så mycket pengar, konstaterar Jonas Wanér.

– Det är ju arbetarna som producerar alla varor och tjänster. Samtidigt har företaget råd att anställa fem tjänstemän per arbetare på golvet. Kontrollers, informatörer och HR-specialister. Det finns pengar för sådant.

Jonas Wanér jobbar som underhållsreparatör på Volvo CE i Braås. Foto: Privat

Han ser en möjlighet till förändring.

– Om vanliga arbetare hade ett större inflytande över företagsledningen så skulle det nog bli andra förutsättningar för vd:n och företaget. Om de väl fick frågan och möjligheten.

– Men om det ska bli en förändring måste vi börja prata lite mer om socialism och marxism.

De många turerna kring den avsatte förbundssekreteraren Jakob Wagner, som Proletären rapporterat utförligt om, har rivit upp en het debatt i Byggnadsarbetareförbundet. Enkelt uttryckt: på ena sidan ett gäng ”traditionalister” – de som tycker att det ska vara som det alltid varit – som ville bli av med Wagner för att han ville utbilda medlemmarna och ta förbundet ut från avdelningskontoren. På den andra de som vill att Byggnads ska vara en röst i samhället, finnas med i debatten och vara med och påverka.

I tidningen Byggnadsarbetaren menar fem aktiva medlemmar, alla i förbundsfullmäktige, att demokratin i förbundet ströps när Jakob Wagner avsattes. Han avsattes trots att en revisionsrapport slog fast att han inte gjort de fel några tunga namn i förbundet hävdade att han gjort, och som de också använde som skäl att få bort honom.

”I själva verket går frågan om Wagners förtroende givetvis inte att isolera från allt annat som pågår inom organisationen”, skriver de fem i debattartikeln.

– Det som kallas ’Jakobs gäng’ ligger ju helt klart i konflikt med dem som bara vill bevaka våra avtal och vara tjenis med arbetsgivarna. Typ: visst, en löneökning så är det bra, eller någon försäkring, så är det bra… men vi vill inte vara ett försäkringsbolag utan en rörelse, en progressiv och visionär rörelse, säger en byggnadsarbetare.

Han vill vara anonym: enligt flera källor har ledamöter i förbundsstyrelsen hotat arbetare med uteslutning om de talar med ”tidningar som Proletären”.

Fem aktiva medlemmar i Byggnads förbundsfullmäktige menar att demokratin i förbundet ströps när Wagner avsattes. Faksimil: Byggnadsarbetaren Foto: Faksimil: Byggnadsarbetaren

En skiljelinje i förbundet går mellan förbundets ordförande Kim Söderström, som håller med debattörerna om att demokratin i förbundet är hotad, och vice ordföranden Lars Hildingsson på den andra sidan.

– Kärnan i det här är att vi inom förbundet har två olika sidor som har olika riktningar för vart vårt förbund ska ta vägen och hur det ska styras, säger Söderström i en intervju.

Medan Hildingsson lämnar förbundet efter kongressen för att gå vidare i den S-märkta partipolitiken, kandiderar Kim Söderström för omval. Men han är nominerad från bara sex av förbundets tio distrikt: Mälardalen, Örebro-Värmland, Norrbotten och Skåne vill ha en annan ordförande eller lämnar posten vakant.

– Det är oerhört uppseendeväckande. Jag tänker att det handlar om precis samma sak som med Wagner. Det är tyvärr en majoritet i förbundsstyrelsen som aldrig har accepterat Kim [Söderström] som ordförande i förbundet, trots att han hade mandat från nästan alla regioner när han blev vald, säger Proletärens sagesman.

Medlemmar i förbundet berättar att folk som står upp mot ”traditionalisterna” och förlorar, inte har någon pardon att vänta. Ett exempel är Magnus Arling, tidigare avtalsansvarig i Skåne, som utmanade den sittande ordföranden. När Arling insåg att han inte hade tillräckligt stöd drog han tillbaka sin kandidatur. Efter årsmötet fick han också gå som avtalsansvarig. Han sågs som ett hot och skulle bort.

– I grund och botten handlar detta om folk som är rädda för att bli utmanade på sina positioner: de ser det som sitt jobb, sin inkomst. Men ju fler utbildade medlemmar vi blir, desto fler är det som kan ta på sig de uppdrag som finns inom vårt förbund. Då behöver man också ha lite verkstad, det går inte att bara sitta och bevaka en plats, säger vår sagesman.

– Resultatet av att Jakob Wagner fick igång utbildningar inom förbundet, är ju att vi fått fler aktiva medlemmar, fler som engagerar sig i interndemokratin. Vi måste utbilda oss, i dåtid, nutid och framtid om samhällsfrågor och hur olika uppdrag i facket ska skötas. Det är så vi kan öka motivationen att vara aktiv i facket.