Tornevall Networks

Det är måndagförmiddag och Ida Johansson ska strax börja sitt skift på Ica Maxi i Göteborg. Hon är 21 år, jobbar deltid – men vill jobba mer.

– Det är nästan bara cheferna som har heltid i butikerna jag jobbar i. Vi andra får jaga timmar.

– Min uppfattning är att Ica, i alla fall där jag jobbar, deltidsanställer desperata ungdomar som är villiga att ta varje extrapass istället för att ha ett gäng som faktiskt jobbar heltid.

För sin deltidstjänst tjänar Ida Johansson runt 22.000 kronor i månaden, före skatt.

Ida Johansson jobbar som butiksbiträde på ICA i Göteborg. Foto: Privat

Högst upp i koncernen hittar vi Ica-gruppens vd, Nina Jönsson. Hon får totalt 16,1 miljoner kronor om året, alla ersättningar inräknade. Förra året gjorde Ica-Gruppen en vinst på 5,4 miljarder kronor och delade ut en halv miljard till sina aktieägare.

Ida Johansson blir närmast chockad av att höra om Nina Jönssons lön som motsvarar omkring 1,2 miljoner i månaden.

– Jäklar… det är ju helt sjukt.

Det blir tyst en stund.

– Jag kan inte ens greppa varför någon ens ska ha så mycket pengar. Alltså på riktigt. Varför?

– Det är ju vi som säljer varorna. Det är vi som står där när folk blir arga. Det är vi som får ta skit. Men det är inte vi som får behålla pengarna. Det är lite bakvänt.

Ida Johansson sätter ord på det som syns i statistiken.

Värdet av allt som produceras i Sverige – bruttonationalprodukten (BNP) – delas något förenklat upp mellan löner och vinster. I slutet på 1970-talet gick cirka 75 procent av Sveriges BNP till landets löntagare. I dag har andelen sjunkit till cirka 64 procent, enligt SCB.

Skillnaden – cirka 640 miljarder kronor varje år – har i stället hamnat hos kapitalägarna. Om fördelningen varit densamma som då hade varje svensk löntagare fått runt 120.000 kronor mer i plånboken, varje år.

På grossisten Martin & Serveras lager i Umeå tar lagerarbetaren Arvid Taawo en kopp kaffe i vårsolen.

– Vi ska inte stirra oss blinda på vd-lönerna, påpekar han. Egentligen är det företagsägarna vi borde prata om. Det är ju de som bestämmer vad en vd ska tjäna.

Arvid Taawo jobbar som lagerarbetare på Martin & Servera. Foto: Privat

Vd:n för Martin & Servera, Liv Forhaug, hade en taxerad inkomst på drygt 10 miljoner kronor år 2025. Samma år gjorde företaget en vinst på 442 miljoner kronor, som skickades vidare till en av Sveriges rikaste familjer – Ax:son Johnson.

Arvid Taawo har samtidigt strax över 29.000 kronor före skatt i grundlön. Han minns avtalsrörelsen 2023.

– Då fick vi 4,5 procent i löneökning. Vilket i praktiken blev en lönesänkning med tanke på inflationen. Samtidigt ökade Forhaugs lön med 61 procent. Det året tjänade hon istället 15 miljoner kronor.

Han skrattar till.

– Jag har svårt att se hur hon kan jobba lika hårt som nästan 40 lagerarbetare. Det går liksom inte ihop i mitt huvud.

– Och ändå ska vi acceptera detta som en slags naturlag. Att de måste få så här mycket betalt.

Vad är det som gör att svenska företag har råd att betala sina verkställande direktörer så ofantligt mycket pengar? En del av svaret ligger i något som ekonomerna kallar sekulär stagnation – ett tillstånd där ekonomin växer långsamt, trots skyhöga vinster och låga räntor.

Det finns en föreställning om att alla företag automatiskt investerar sina vinster i nyproduktion – vilket skapar nya jobb. Men den här bilden av kapitalism blir allt svårare att rättfärdiga.

Flera ekonomer har pekat på hur företag i västvärlden nu använder vinsterna till finansiella tillgångar, aktieåterköp och utdelningar (samt vd-löner) – snarare än nya investeringar i produktionen.

Med andra ord: företagen kan idag spara mer pengar än vad de investerar.

Företagens investeringar ligger också kvar kring en fjärdedel av BNP – ungefär i linje med historiska nivåer. Samtidigt har löntagarnas andel av ekonomin minskat kraftigt, motsvarande 640 miljarder kronor per år.

Det innebär att de ökade vinsterna i inte längre går till ytterligare investeringar – utan till sparande, utdelningar och finansiella tillgångar.

Flera ekonomer menar att det är denna ”stagnation” som ligger bakom västvärldens dämpade tillväxt.

Mounir Rabhi Hallner jobbar på Wasas knäckebrödsfabrik i Filipstad. Han är nykommen hem från Rom, Italien efter en facklig förhandling med ägarna till fabriken – familjen Barilla.

– Det är klart man reagerar när man hör vad de där uppe tjänar. Det är ju en sinnessjuk utveckling, säger han.

Mounir Rabhi Hallner jobbar på Wasas knäckebrödsfabrik i Filipstad. Foto: Susanne Rabhi Hallner

Eftersom Barilla är familjeägt redovisas inte vd-lönen offentligt. I jämförbara europeiska livsmedelsbolag handlar ersättningarna ofta om tiotals miljoner kronor om året.

Vad vi med säkerhet kan konstatera är att lönesättningen i Filipstad skiljer sig åt från huvudkontoret i Italien. Mounir Rabhi Hallner har strax över 30.000 kronor i grundlön före skatt.

Samtidigt som arbetarna förhandlar om procent, redovisade Barilla en vinst på cirka sex miljarder kronor förra året – pengar som band annat skapats i fabriker som den i Filipstad.

Mounir Rabhi Hallner funderar över ordet “ansvar”.

– De säger att en högre lön hör ihop med ansvar. Men vad betyder detta egentligen? Det är ju de med lägst lön som gör det tunga jobbet och får förslitningsskador och inte orkar jobba mer. Samtidigt har cheferna ett friare och flexiblare jobb.

Han tar en paus.

– Vi producerar värdet. Det är vårt arbete som i det här fallet skapar knäckebrödet. Men ändå värderas vårt arbete lägst. Vad innebär ansvar i denna kontext? Vi producerar ju mat åt befolkningen. Är inte detta ett värdigt ansvar?

Att svenska företag gör skyhöga vinster ses om inte annat i boksluten. År 2000 delade företagen på Stockholmsbörsen ut cirka 70 miljarder kronor till sina aktieägare. År 2024 var summan uppe i 390 miljarder kronor, enligt sammanställningar från Nasdaq och SCB.

Ställt i relation till BNP har utdelningarna ökat från omkring 2-3 procent till strax över 5 procent. En fördubbling på 25 år – och en hög nivå med internationella mått.

Men utdelningarna är bara en del av bilden. Utöver dessa köper många bolag tillbaka sina egna aktier – vilket är ett sätt att föra över ytterligare värden till aktieägarna utan att det syns lika tydligt i statistiken.

Rebecca van Wilsem jobbar som tågvärd på SJ och tjänade 30.500 kronor i månaden – fram till nyligen.

– Jag har precis behövt gå ned till 90 procent, säger hon till Proletären.

Det var inte hennes egna val.

– Jag ville anpassa schemat för småbarnslivet. Och enda lösningen, enligt SJ, var att ge mig färre timmar. Och sedan undrar folk varför det föds så få barn i samhället…

– Jag har fått dra ner på ganska mycket. Billigare mobil och bredband, tagit bort streamingtjänsterna. Sparandet ska vi inte prata om… det finns inget utrymme kvar.

Rebecca van Wilsem jobbar som tågvärd på SJ. Foto: Privat.

Samtidigt tjänade SJ:s senaste vd, Monica Lingegård, cirka 880.000 kronor i månaden.

– Ska det behöva vara så här för en arbetare år 2025? Det är ju helt befängt. Vi rangordnar jobben på helt sjuka sätt. Vad säger samhället med dessa löneskillnader? Är en vd viktigare än en ambulanssjuksköterska? Eller viktigare än en tågvärd som kan ansvara för 200 personer under en resa?

Dessa orättvisor cementerar klasskillnaderna i samhället, menar Rebecca van Wilsem.

– Det är väldigt svårt att ens göra en klassresa idag. Hur ska man ens börja? Hur gör man för att bli vd? Många föds ju in till dessa tjänster.

Längre fram i tågen sitter Tobias Kopp. Han jobbar som lokförare på logistikföretaget Green Cargo och tjänar 36.000 kronor innan skatt.

När Proletären berättar för Tobias Kopp att hans vd, Henrik Dahlin, tjänar elva gånger så mycket – 395.000 kronor i månaden svär han rakt ut.

– Helvete… och samtidigt varslar Green Cargo en massa folk. Kanske skulle han kunna gå ned lite i lön för att kunna rädda några jobb.

Tobias Kopp är lokförare på Green Cargo. Foto: Privat

Tobias Kopp beskriver att gapet mellan golvet och ledningen inte bara handlar om pengar. Det finns också en social aspekt.

– Det känns som att vi inte är en del av samma värld. Om vi ska prata om en gemenskap så har jag aldrig varit med om detta, att vi på något sätt ror i samma båt. Även om vd:n på Zoom-möten pratar om att vi ska ”lösa allt tillsammans”.

– Jag har inte ens ett behov av så mycket pengar. Jag vet inte ens vad jag skulle göra med dem…

Det är på sätt och vis ett problem som de superrika också står inför. De har mer pengar än de någonsin kommer att kunna spendera. Allt kan inte investeras i ny produktion. En allt större andel av deras rikedomar används i spekulation eller blir liggande som finansiella tillgångar – aktier, fonder och andra värdepapper.

Värdet på finansiella tillgångar har nämligen vuxit explosionsartat i Sverige sedan 1980-talet. I dag uppgår de till omkring 23.000 miljarder kronor.

De har vuxit till ett eget system – större än ekonomin som en gång skapade dem.

Statistiken antyder samtidigt en djup ojämlikhet. Enligt Finansinspektionen äger fem procent av befolkningen hälften av alla finansiella tillgångar. Varannan svensk äger knappt något alls.

Endast fyra procent av befolkningen har fonder värda mer än en miljon kronor. När det kommer till aktier är fördelningen ännu mer snedfördelad. Knappt två procent av alla individer har aktier värda mer än en miljon kronor.

Fördelning av alla finansiella tillgångar i Sverige. Bottenaxeln visar inkomstgrupper i samhället i percentiler. Källa: Finansinspektionen/Printscreen.

Kapitalinkomsterna tillfaller alltså en väldigt liten grupp i samhället. Och klyftorna har bara förvärrats. Framförallt sedan coronapandemin.

Efter 2021 har de som tjänar över en miljon kronor om året kunnat spara ytterligare 40 procent per år. De med under en miljon på kontot har kunnat spara cirka 33 procent mindre, enligt Finansinspektionen.

För den som redan har pengar handlar det i hög grad om att placera dem där de kan växa – i bostäder, aktier och fonder. Sedan 1980-talet har priserna på just dessa tillgångar sett en nästan absurd utveckling – jämfört med den generella löneutvecklingen. Bostadspriserna har stigit med upp till 15 gånger. På börsen har värdena vuxit ännu mer.

Detta skapar reella konsekvenser för LO-löntagare, som år 2025 hade en medellön på 31.700 kronor, innan skatt.

Att ta sig in på bostadsmarknaden blir nästan omöjligt. Och att spara ihop till en buffert tar mycket längre tid.

Jonas Wanér är 65 år och jobbar som underhållsreparatör på Volvo CE i Braås. Om sex månader väntar pensionen. Efter ett helt arbetsliv har han en grundlön på 43.000 kronor före skatt.

Högre än genomsnittet inom LO, men långt ifrån en vd-lön.

Volvo Groups vd, Martin Lundstedt, hade i sin tur en ersättning på 62,9 miljoner om året, eller 5,2 miljoner per månad. Förra året gjorde Volvo Group en vinst på över 48 miljarder kronor varav 37 miljarder delades ut till bolagets aktieägarna – nytt svenskt utdelningsrekord.

– Det finns ingen människa som är värd så mycket pengar, konstaterar Jonas Wanér.

– Det är ju arbetarna som producerar alla varor och tjänster. Samtidigt har företaget råd att anställa fem tjänstemän per arbetare på golvet. Kontrollers, informatörer och HR-specialister. Det finns pengar för sådant.

Jonas Wanér jobbar som underhållsreparatör på Volvo CE i Braås. Foto: Privat

Han ser en möjlighet till förändring.

– Om vanliga arbetare hade ett större inflytande över företagsledningen så skulle det nog bli andra förutsättningar för vd:n och företaget. Om de väl fick frågan och möjligheten.

– Men om det ska bli en förändring måste vi börja prata lite mer om socialism och marxism.