Tornevall Networks

Hej, vem är du?

– Jag heter Hannes Pakarinen och är valombudsman för Kommunistiska Partiet. Sedan början av mars sitter jag på particentralen och arbetar med vår valkampanj inför kommunvalet 2026.

Vad gör en valombudsman?

– Ja, allt som har med valet att göra. Just nu jobbar jag särskilt med att utforma affischer och flygblad som ska användas i kampanjen, men jag hjälper även partiavdelningarna med olika frågor rörande deras valarbete. Sedan är en valrörelse mycket jobb, så nya uppgifter uppenbarar sig ständigt.

Hur ser utsikterna ut för Kommunistiska Partiet?

– Jag tycker de är goda. Sedan valet 2022 har det skett en kraftig skärpning av motsättningarna både inom och utom Sverige – vilket även återspeglas i att vi ställer upp i 20 kommuner i år, en fördubbling jämfört med senast. Det är många som delar vår syn om att Sverige står inför ett vägval: krig och imperialism eller fred, välfärd och en bättre vardag för arbetarklassen. Förhoppningsvis är det också många som därmed väljer att engagera sig i den gemensamma kampen för framtiden.

Hur kan man stödja Kommunistiska Partiet i valrörelsen?

– Vårt parti är inte som alla andra. Vårt mål är inte att stapla kommunvalsröster på hög, utan att bygga en verklig rörelse för socialism i Sverige. Därför är också det bästa sättet att stödja K just att vara med och bygga rörelsen – att delta på möten och demonstrationer, dela flygblad och kampanja i kommunvalet. Allt detta stärker vår gemensamma rörelse.

– Dessutom litar vi helt till egna krafter, eftersom vi inte har några stora bidragssummor att luta oss mot. Vill man stödja valkampanjen lite extra, så kan man ge ett frivilligt bidrag till valfonden. Målet är 600.000 kronor, och vi är redan mer än halvvägs dit. 

Kuba befinner sig på frontlinjen i kampen mot USA-imperialismen och har i över 60 år försvarat sin självständighet, suveränitet och sitt socialistiska projekt.

Efter att USA intensifierat sin ekonomiska krigföring mot Kuba står landet inför en svår situation. Mycket står på spel. Proletären har intervjuat Kubas ambassadör i Sverige, Raúl Delgado Concepción, för att diskutera den senaste utvecklingen.

Den 29 januari förklarade USA:s president Donald Trump formellt Kuba som ett nationellt säkerhetshot mot landet och att USA till följd befinner sig i ett ”nationellt nödläge”. På vilket sätt är Kuba ett hot mot USA?

– Presidentdekretet, genom vilket USA:s regering förhindrar tredje länder från att sälja olja till Kuba, saknar helt och hållet objektiv grund. USA är världens största militärmakt. Kuba har aldrig velat och vill inte heller nu ha ett krig med denna makt eller med något annat land.

– Kuba är istället en av de främsta förespråkarna för en fredszon i Latinamerika och Karibien, fri från massförstörelsevapen såsom kärnvapen, som USA besitter och använder som utpressningsmedel för att underkuva folk och påtvinga dem sin dominans.

Trots att Kuba sedan 1960-talet lidit under USA:s brottsliga blockad överstiger den karibiska önationens sociala indikatorer USA:s – med högre medellivslängd och läskunnighet, lägre barnadödlighet, hemlöshet och arbetslöshet samt gratis skola och sjukvård.

– Kuba är ett emblematiskt exempel på försvaret av nationell värdighet och suveränitet. En position som landet vann i januari 1959 genom en revolution med brett folkligt stöd 90 mil från USA-imperialismen, vars företrädare fortfarande tror att de kan diktera kursen för folken i Latinamerika och Karibien. Det är detta exempel som jänkar-imperialismen vill förstöra.

Raúl Delgado Concepción utsågs till Kubas ambassadör sommaren 2025. Foto: Achim Rödner

Hur har Trumps hot om strafftullar mot länder som levererar olja till Kuba påverkat det kubanska folket och de ekonomiska förhållandena på ön?

– Blockaden av oljetillförseln har en direkt inverkan på miljontals kubaners vardag. Det påverkar kollektivtrafiken, industrin, transporten av patienter med kroniska sjukdomar, distributionen av dricksvatten, det nationella elnätet och så vidare.

Ambassadören Raúl Delgado Concepción redogör för flera program och åtgärder som vidtagits för att bygga ut och stärka Kubas elförsörjning, inte minst genom solpaneler.

– Det finns en plan för att tillhandahålla 10.000 solcellsanläggningar till utbildnings- och sjukvårdssektorn: till läkare, lärare, professorer, vårdpersonal och anställda på skolor och universitet – två sektorer som bidrar mycket till samhället och där arbetet utförs under väldigt tuffa förhållanden.

– Folkandan och regeringens inställning är att övervinna denna situation och gå segrande ur striden, att inte låta sig besegras, säger Raúl Delgado Concepción.

Den 3 januari kidnappade USA Venezuelas president Nicolás Maduro och landets första dam Cilia Flores i en militär operation som dödade fler än hundra personer, däribland 32 kubaner. Vad betyder relationen med Venezuela och landets stöd, inte minst oljeexporten, för Kuba?

– Många vill se Kubas relation med Venezuela som ett beroendeförhållande. Det stämmer inte överens med verkligheten.

– Sedan Hugo Chávez ledde den bolivarianska revolutionen har ett omfattande samarbete växt fram baserat på principer om solidaritet, integration och ömsesidighet. Hur två systernationer kunde dra nytta av varandras potential i kontexten av denna integration och ömsesidighet, förklarar Kubas ambassadör, och fortsätter:

– Det är därför det omfattande samarbetsavtalet mellan Kuba och Venezuela undertecknades för mer än 25 år sedan, vilket omfattar flera områden, inklusive energi, utbildning, industri, gruvdrift, telekommunikation samt kulturella och politiska utbyten. Ur denna relation och samarbetsavtalet bildades ALBA-TCP, som utvidgade relationens kärna och huvuddrag till flera länder i Latinamerika och Karibien.

Raúl Delgado Concepción berättar att USA:s angrepp och sanktioner mot Venezuela har påverkat utbytet med Kuba, som även om det upprätthålls inte ligger kvar på samma nivåer som förr. Han lyfter även USA:s sjöblockad mot Venezuela som upprättades i december 2025.

– I praktiken innebär USA:s åtgärder en energiblockad mot vårt land, säger Raúl Delgado Concepción.

Flera länder, bland andra Ryssland och Kina, har fördömt USA:s senaste aggressioner. Vad betyder relationen med dessa länder för Kuba?

– Ledarna för dessa länder har uttryckt sin solidaritet med vårt folk och vår regering i detta sammanhang. De har uttryckt sitt stöd, engagemang och sin beslutsamhet att fortsätta samarbetet med Kuba.

Raúl Delgado Concepción hänvisar till president Miguel Díaz-Canels ord från en presskonferens den 5 februari:

”Bakom talen finns det mer, saker som vi öppet inte kan förklara idag, eftersom fienden förföljer varje möjlighet och väg som kan öppna sig för Kuba. Men jag kan försäkra er med största ansvar att Kuba inte är ensamt.”

Trots alla hinder fortsätter den karibiska önationen upprätthålla sin långa tradition av internationell solidaritet. Inte minst genom att skicka sjukvårdspersonal till länder i nöd och behov runt om i världen.

Sedan revolutionen 1959 har Kuba skickat över 400.000 läkare och sjukvårdsarbetare till 164 olika länder, inklusive till länder som är fientligt inställda till Kubas socialistiska projekt. Kuba erbjöd till och med att skicka en brigad bestående av 1.500 läkare och dussintals ton medicinsk utrustning till USA i samband med den förödande orkanen Katrina 2005, men Bushadministrationen släppte inte in dem.

Kuba och Venezuela lanserade 2004 initiativet Misión Milagro som en del av ALBA-alliansen, vars syfte är att erbjuda gratis vård till personer med synproblem, främst från låginkomsthushåll.

– Misión Milagro har återgett synen till fler än 3,5 miljoner latinamerikaner som var blinda på grund av sjukdomar som med rätt behandling och teknik är möjliga att bota – ett arbetssätt som inte är kommersiellt och vinstdrivande utan som bygger på social rättvisa och jämlikhet, säger Raúl Delgado Concepción

I februari publicerade den Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman en krönika som varnade för att åka till Kuba för att visa sitt stöd till landet, och som argumenterade för att det inte bara är USA:s blockad som kväver Kuba: ”det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ’stötta’ regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset”.

Vad tänker du om den här sortens argument som framförs i Flamman?

– Det är ett narrativ som traditionellt förs fram i USA-finansierade medier, och i det nuvarande läget har de uppmuntrats av de påtryckningar och utpressningar som Trump-Rubio-duon använder. Det kubanska folket har en lång tradition av kamp. De har aldrig tillåtit att någon påtvingat dem något. Vår självständighet vanns med blod. Ingen gav oss den, och ingen utkämpade striderna åt oss.

– Ekvationen är enkel: om vår modell är så bristfällig, låt oss misslyckas på egen hand. Men nej, istället har de fortsatt implementera en fientlig sanktionspolitik i över 60 år, som inte bara påverkar Kubas handelsförbindelser med USA, utan också med tredje länder, vilket bryter mot internationell rätt, med det påstådda målet att ”uppnå frihet för det kubanska folket”, säger Raúl Delgado Concepción, och fortsätter:

– Låt oss fundera över hur länge de länder som samma medier kallar ”demokratier” hade kunnat stå emot en sådan blockad. Det handlar inte om att hålla med om den kubanska politiska modellen eller inte. Det handlar om att förstå att denna typ av utpressning strider mot mänsklighetens grundprinciper.

Vad hoppas du åstadkomma under din tid som ambassadör i Sverige?

– Jag tillträder min post med åtagandet att arbeta för att stärka de bilaterala relationerna, som sträcker sig tillbaka till 1902, och förstärka befintliga samarbetsmekanismer. På samma sätt kommer jag att fortsätta samarbeta med solidaritetsorganisationer och kubanska medborgare för att från denna position fortsätta stödja det kubanska folkets uthålliga kamp för att bevara deras landvinningar och dela med sig av sin sanning, avslutar Raúl Delgado Concepción.

Samtidigt som dödstalen i Iran i skrivande stund uppgår till fler än 1.200 dödsoffer för USA:s och Israels bomber fortsätter Israel att bomba även Libanon. De senaste dagarna har minst 486 personer dödats i attackerna, uppger landets hälsoministerium på måndagen. Över en halv miljon libaneser är på flykt efter att Israel förra onsdagen uppmanat alla i södra Libanon att ta sig norr om Litanifloden, och även invånarna i Beiruts södra förorter att lämna sina hem.

Israel har de senaste 15 månaderna så gott som dagligen brutit mot vapenvilan med den libanesiska milisen Hizbollah, men har den senaste dryga veckan intensifierat flygattackerna mot Libanon. Det sker sedan Hizbollah åter skickat raketer mot norra Israel, i protest mot mordet på Irans högste ledare ayatolla Khamenei. 

Att Hizbollah återupptagit det militära motståndet mot Israel har lett till spänningar mellan motståndsorganisationen och Libanons regering och statschef, den tidigare generalen Joseph Aoun som är landets president. I en post på X anklagar Aoun Hizbollah för att medvetet söka en israelisk invasion av Libanon, och efterlyser direkta förhandlingar mellan Israel och Libanon. 

Förhandlingarna ska enligt Aoun utmynna i en lösning som innefattar att Hizbollah avväpnas och att Libanons reguljära armé – som är klart svagare än Hizbollah, och som inte gjort något motstånd när Israels regelbundet gjort räder in i landet det senaste året – ska ta kontroll över södra Libanon.

Aouns uttalande kommer en vecka efter att Libanons premiärminister Nawaf Salam förklarade Hizbollahs militära aktioner för olagliga. 

– Vi utfärdar ett förbud för Hizbollahs militära aktiviteter och begränsar dess roll till den politiska sfären, sade Salam då i ett uttalande – när Israel samma dag dödat minst 52 personer i bombningar av Beirut. 

Hizbollah tog avstånd från premiärministerns ord i ett eget uttalande: ”Vi förstår den libanesiska regeringens impotens ställd inför den brutala sionistiska fienden, som kränker nationell suveränitet, ockuperar mark och utgör ett konstant hot mot landets säkerhet och stabilitet”, sade Hizbollah i uttalandet som fortsätter: 

”Givet den tydliga svaghet och bristfällighet ser vi dock inget rättfärdigande för premiärminister Salam och hans regering att vidta så aggressiva åtgärder mot de libaneser som motsätter sig ockupationen.”

Redan förra sommaren gick Libanons regering med på amerikanska krav på att Hizbollah skulle avväpnas i hela landet, vilket milisen förkastat. Hizbollah sade då i ett uttalande att avtalet om vapenvila stipulerar att de skulle dra sig tillbaka militärt till norr om Litanifloden, men att de inte kommer att överlämna sina vapendepåer och positioner norr om floden.

Enligt den israeliska tidningen Haaretz ska Frankrike nu ha erbjudit Israel att hjälpa Libanons armé att avväpna Hizbollah, vilket Israel ska ha avfärdat. Enligt Haaretz källa är den israeliska ledningen fast besluten att ”ta itu med problemet med egna händer” och lutar mot att ”gå in i Libanon och lösa detta en gång för alla”.

Israels armé har redan tagit sig några kilometer in i obebodda områden i södra Libanon, utöver de fem områden som de redan ockuperar sedan vapenvilan inleddes i november 2025, uppger en källa i Libanons armé för Al Jazeera.

Syriens president Ahmed al-Sharaa – som kallade sig Abu Mohammed al-Julani när han var al-Qaida-ledare – ställde sig på måndagen bakom Aoun i försöket att avväpna Hizbollah. På ett virtuellt möte med flera andra ledare i regionen, sammankallat av EU-kommissionen, fördömde Sharaa också ”Irans fortsatta försök att destabilisera arabiska huvudstäder”.

Den libanesiske parlamentsledamoten Mohammed Raad, som är gruppledare för Hizbollahs politiska gren i parlamentet, Lojalitet till motståndet-blocket, påminde i ett tal på måndagen om att Hizbollah upprätthållit avtalet om vapenvila medan Israel brutit mot vapenvilan hundratals gånger.

– Samtidigt som vi fördömer regeringens beslut från augusti, om att vår libanesiska armé ska implementera ett vapenmonopol, har det blivit tydligt att regeringens svar på fiendens svepskäl att avväpna motståndet har gjort den sionistiska fienden djärvare och uppmuntrat dem att komma med nya svepskäl.

Regeringens eftergifter till Israel och USA har inte gett någonting, säger Raad.

– Libanon står idag inte inför ett val mellan krig och fred, som vissa påstår, utan snarare inför ett val mellan krig och att kapitulera inför de förnedrande villkor som fienden vill implementera på regeringen, som är medveten om detta och aktivt eftersträvar det.

Det är fyra år sedan Ryssland angrep Ukraina, ett krig som fördömdes unisont av västvärldens alla ledare och alla partier och medier i Sverige. Det beskrevs som ett orättfärdigt brott mot folkrätten, som innebär ett förbud mot anfallskrig som inte sker i direkt självförsvar eller är godkända av FN:s säkerhetsråd. 

När USA och Israel nu inlett ett fullskaligt anfall på Iran väger folkrätten plötsligt lätt.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard medger visserligen att det är ”svårt att se att [anfallet mot Iran] skulle vara förenligt med folkrätten” men säger i samma andetag att Iran utgör ett hot mot omvärlden, inklusive Sverige, och att ”regimen inte får tillåtas utveckla kärnvapen”. Statsminister Ulf Kristersson menar att anfallet är tillåtet – om det lyckas.

I Agenda, dagen efter anfallet, placerade sig Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi till höger om regeringen när han gav sitt öppna stöd till anfallet, som han menade inte alls nödvändigtvis bröt mot folkrätten.

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar lyckas med konststycket att uttala sig om anfallet utan att överhuvudtaget nämna USA eller Israel. Hon skriver visserligen att kriget måste upphöra och att folkrätten måste respekteras – men udden är riktad mot Iran som beskrivs som en ”fruktansvärd” diktatur.

USA:s och Israels krig har redan lett till tusentals civila iraniers död och en massiv förstörelse i iranska städer, däribland huvudstaden Teheran. Om USA och Israel överhuvudtaget lyckas besegra regimen, så väntar knappast frihet.

USA:s krig de senaste decennierna ger ett blodigt facit. 2001 invaderade en USA-ledd koalition, där Sverige senare kom att ingå, Afghanistan. Syftet sades vara att befria kvinnorna och stoppa terrorismen. 20 år av krig ledde till att samma regim till slut kunde återta makten. Kostnaden i människoliv blev 200.000.

2003 anföll USA, trots omvärldens protester, Irak. Befolkningen skulle befrias från en diktator som hotade omvärlden med massförstörelsevapen.

De påstådda massförstörelsevapnen fanns inte. Det efterföljande kriget ledde till uppemot en miljon döda. Hundratusentals tvingades på flykt och i kaoset frodades terrorgrupper som al-Qaida och senare också Islamiska staten, IS.

2011 anföll Nato, med Sveriges stöd, Libyen. Återigen med liknande argument som i Afghanistan och Irak. Återigen ledde anfallskriget till kaos och tiotusentals döda. Libyen är ännu splittrat i ett inbördeskrigsliknande tillstånd.

Imperialismens missiler och bomber kan aldrig befria kvinnor eller leda till demokrati.

Inte heller har USA:s interventioner och bombningar i Syrien och Jemen lett något annat än fortsatt förstörelse – eller rent av nya islamistiska regimer som den i Syrien. Som trots att den har sina rötter i al-Qaida idag åtnjuter västs fulla stöd, bevisat bland annat i 295 miljoner kronor som den svenska regeringen skänkt regimen.

Västs och USA:s stöd till den syriska regimen, samtidigt som Irans regim bombas, är talande. Det handlar såklart inte om att USA råkar tycka bättre om al-Qaida än de iranska mullorna utan om att Iran tillhör de länder som vägrar att böja sig inför imperialismen.

För att bekämpa kriget och förstå utvecklingen i såväl Mellanöstern som övriga världen behövs en antiimperialistisk analys.

USA är idag den ledande imperialistmakten. Bakom sig har den en rad mer eller mindre lojala, och mer eller mindre självständiga, imperialistmakter, däribland Sverige.

Det är en världsordning som bygger på att imperialismens kärnländer kan kontrollera råvaror och resurser genom sin ekonomiska, politiska och militära dominans. Enskilda länder kan tillåtas föra sin egen politik bara så länge de inte går emot imperialismens intressen, till exempel genom att handla med konkurrerande maktblock eller förstatliga oljeindustrin.

Därför måste länder som Kuba, Venezuela och Iran bekämpas. Därför fördöms Rysslands brott mot folkrätten medan västallierade länder som Israel tillåts begå folkmord i Gaza. Därför kan den religiösa kungadiktaturen Saudiarabien, ökänt för sitt stöd till terrorgrupper, stå under amerikanskt beskydd medan mullornas Iran bombas.

USA-imperialismen dominerar fortfarande politiskt och militärt men hotas idag ekonomiskt av framför allt Kina. En förklaring till USA:s agerande i Mellanöstern är därför att på olika sätt stoppa Kinas handel med och tillgång till råvaror. Av Irans export av olja beräknas uppemot 90 procent gå till Kina. Närmare 15 procent av Kinas oljeimport kommer från Iran, som också är en viktig länk i Kinas Nya sidenvägen-projekt.

Därutöver är Israel en viktig allierad till USA och en avgörande länk i dess kontroll över Mellanöstern. USA är därför beredda att agera torped åt Israel. Lägg därtill en stark proisraelisk lobby i USA och en fascistisk Maga-rörelse under ledning av Donald Trump som allt mer ser militärt våld som den enda metoden att upprätthålla världshegemoni.

För alla fredsvänner gäller det att se igenom krigspropagandan. USA och Israel sprider, tillsammans med exiliranier lojala till kungadiktaturen som störtades 1979, desinformation och propaganda mot Iran. Samma sak gjordes inför anfallen på Afghanistan, Irak och Libyen, med syftet att rättfärdiga ett anfallskrig.

Ett stöd till Iran i kriget mot USA-imperialismen innebär inte ett stöd till Irans kvinnoförtryckande teokrati eller våldsamma övergrepp mot iranska demonstranter. Det innebär att vi vet att ett imperialistiskt krig bara kommer att leda till mer lidande och förstörelse för befolkningen.

Imperialismens missiler och bomber kan aldrig kan befria ett folk. Fred och självständighet från imperialismen är själva förutsättningen för demokrati och frihet.

Regeringen har det senaste året meddelat satsningar för att stärka Sveriges luftvärnssystem för mer än 50 miljarder kronor. En siffra som överstiger den totala försvarsbudgeten för hela 2018.

”Inte sedan andra världskriget har svenskt luftvärn förstärkts och byggts ut i samma omfattning som nu”, skriver Försvarsmakten i ett pressmeddelande.

De omfattande satsningarna är historiska och inkluderar bland annat inköp av krigsmateriel och ammunition, utrustning till marinen samt utbildningen av 50 nya luftvärnskompanier.

Försvarsmaktens luftvärnsbataljoner uppnådde full operationell förmåga med luftvärnssystem 103 Patriot i slutet av 2025. De första leveranserna av de amerikansktillverkade Patriot-robotarna levererades 2021.

Jävla k*kdator! Ord som yttrats många gånger på denna redaktion. Det är också namnet på en ny fotoutställning på Arbetets Museum i Norrköping. 

Utställningen handlar om krånglande teknik. Något som inte bara kostar de anställda en del spänningshuvudvärk, utan också samhället miljarder kronor varje år. 

Bakom kameran står den prisbelönte fotojournalisten Daniel Nilsson, som tidigare plåtat tokiga hemmakontor under covidpandemin. Han har med samma underfundiga humor skildrat datorkrångel, borttappade lösenord, havererade Zoom-möten, introduktion för nya, överkrångliga system som de anställda tvingas lära sig, samt känslan av att vilja slänga ut datorn genom fönstret när en hel arbetsdag ägnats åt att lösa något teknikstrul. 

Exemplen har samlats in från medlemmar i Unionen, som varit med och utformat utställningen.

– Det har varit både allvarliga och humoristiska berättelser. Allvarliga för att de tar mycket tid och frustration och kostar framförallt mycket pengar, men det är mycket man kan skratta åt i efterhand, säger Daniel Nilsson till Proletären. 

– Man känner sig ibland så extremt hjälplös och ensam i de här situationerna.

Foto: Daniel Nilsson

Foto: Daniel Nilsson

Utställningen tar avstamp i tjänstemannavärlden. Men det är inte bara kontorsanställda som stångas med tekniken.

Datorer och smartphones är med på ett hörn i de flesta yrken nu för tiden. Körjournaler, stämpelklockor, scheman, orderlistor, kvitteringssystem, sjöfartsböcker, allt är digitalt.

Och privat är vi mer teknikomslutna/beroende än någonsin tidigare. Ilskan som uppstår när något helt enkelt inte funkar som det bör… ja, den kan nog de flesta relatera till.

– Alla som upplevt en frustration kommer att känna igen sig, säger Daniel Nilsson

– Vi har gjort oss extremt beroende av det digitala och kommer inte kunna gå tillbaka till något analogt igen tror jag. Och vi är helt i händerna på något som vi inte kan styra riktigt.

När dessa rader skrivs ploppar en nyhetsnotis upp om att Visby lasarett tvingas ställa in alla operationer… på grund av teknikkrångel. 

Svenskarnas förtroende för Nato rasar i förtroende, enligt en ny mätning från Medieakademins årliga mätning Förtroendebarometern 2026.

47 procent av den svenska befolkningen har ett mycket eller ganska stort förtroende för den nordatlantiska krigsalliansens. Det är en minskning med hela 10 procentenheter jämfört med föregående undersökning och det största tappet bland alla företag, institutioner, organisationer och partier i mätningen.

Svenskarnas förtroende för Nato är därmed i paritet med Trafikverket.

Förtroendemätningen genomfördes mellan den 19 januari och 2 februari 2026. Det betyder att Donald Trumps krig mot Iran inte är med i beräkningen. Istället pekar Medieakademin på konflikten mellan USA och Danmark.

– Vi tror att en förklaring till att förtroendet minskar beror på att vi gjorde undersökningen när Nato-krisen var mycket intensiv. När två Natoländer hamnar i konflikt angående Grönland, så fick Nato sig en törn som säkert har påverkat resultatet säger Björn Rönnstrand, ledamot vid Medieakademin till SVT Nyheter.

I Förtroendebarometern framgår också att 40 procent av svenskarna menar att Sverige är på helt fel väg, en knapp minskning jämfört med undersökningen 2025 då strax under 45 procent gav samma svar.

Det är i ett brev till det internationella fotbollsförbundet Fifa, som PFA kräver att förbundet på sin nästa kongress ska behandla frågan om israeliska bosättarklubbar som spelar på ockuperad palestinsk mark, och i förlängningen också Israels vara eller inte vara i den internationella fotbollen.

Fifas 76:e kongress genomförs i Vancouver, Kanada, den 30 april.

PFA begär att kongressen ska publicera den rapport som Fifas styrnings-, revisions- och efterlevnadskommitté (GACC), har gjort om att israeliska bosättarklubbar på ockuperad palestinsk mark, tillåts spela i den israeliska ligan. Något som går emot Fifa:s egna stadgar. 

I brevet kräver PFA också en redovisning av vad Fifa:s disciplinkommitté kommit fram till när det handlar om ”rasistiskt och diskriminerande uppförande hos klubbar, spelare och funktionärer anslutna till Israels fotbollsförbund (IFA)”.

PFA föreslår att Fifa-kongressen kräver en omedelbar publicering av GACC:s utredningsrapport i enlighet med mandatet från den 75:e kongressen, att kongressen instruerar Fifas ledande organ att fatta ett slutgiltigt och bindande beslut om statusen för israeliska bosättarklubbar ”inom en fastställd och icke-förlängningsbar tidsfrist”, samt att kongressen slår fast att Fifa om överträdelser av de egna stadgarna bekräftas, ser till att disciplinära åtgärder genomförs mot Israel.

Frågan om uteslutning av Israel har förhalats från kongress till kongress. Det är den Israel- och USA-vänlige Fifabasen Gianni Infantino som begravt frågan i ständigt nya utredningar utförda av ständigt nya kommittéer – allt för att slippa ställa Fifas medlemsländer inför en konkret fråga: för eller emot Israel.

Frågan om israeliska bosättar-klubbar som är verksamma på ockuperad mark kom upp inom Fifa första gången 2013. Två år senare inrättades en övervakningskommitté som  2017 rekommenderade det israeliska förbundet att stänga av bosättarnas klubbar eller riskera sanktioner.

Sedan hände ingenting.

På kongressen i Bangkok i maj 2024 kom frågan upp på nytt. Fifa-presidenten Infantino hänsköt frågan till ett råd som i oktober i sin tur sköt över frågan till GACC. Infantino försäkrade då att utredningen skulle genomföras och avslutas.

Men så blev det inte. På den 75:e Fifa-kongressen i Asuncion, Paraguay, i maj 2025, försäkrade Infantino att utredningen fortfarande pågick. Men ännu har GACC inte producerat några slutsatser av sin utredning.

Och nu har PFA fått nog: Förbundet accepterar inte en ny förhalning.

”Denna utdragna procedur; kommittébildning, hänvisning, utredning och uppskjutande, har präglat hanteringen av frågan i över ett decennium. Effekten har blivit en eskalering av en situation som redan anses bryta mot Fifa:s egen lagstadgade ram och policy gällande mänskliga rättigheter. Den 76:e kongressen måste därför inte bara ta itu med överträdelserna, utan även med Fifa:s institutionella trovärdighet och efterlevnad av sina egna åtaganden”, skriver PFA.

Det palestinska fotbollsförbundet konstaterar att Fifa:s jurisdiktion ger möjlighet till disciplinära åtgärder mot medlemsländer med ”dokumenterade handlingar av rasism, diskriminering och uppvigling till folkmord” samt att ”Fifa:s policy för mänskliga rättigheter förbinder Fifa och dess medlemsförbund att respektera internationellt erkända mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, inklusive i situationer av väpnad konflikt”.

Brevet, undertecknat av PFA:s president Jibril Rajoub och generalsekreteraren Firas Abu Hilal, har tillställts Proletären FF, som kommer att se till att det svenska fotbollsförbundet (SvFF) får ta del av det.

Argentinska superstjärnan Lionel Messis uppträdande inför president Trump i Vita Huset, har upprört många argentinska fotbollsfans: Messi log fåraktigt och underdånigt när Trump skröt om hur USA-bomber mördar civila i Iran och om det förestående angreppet mot Kuba.

Många fans jämför Messi och nationalidolen Diego Maradona, som öppet visade sitt stöd för Kuba. I ett inslag i SVT pratar reportern Tigran Feiler med argentinska fans och ställer frågan: Messi eller Maradona?

– Maradona för allt han representerar utanför planen, för det han står för och hans värderingar, säger en man.

– Maradona. Messi skakade hand med Trump. Det gillar jag inte. Vi är trots allt argentinare och vi hyser inte större kärlek till USA, säger en ung supporter.

– Han var en av folket. Maradona sålde sig aldrig, säger en kvinna.

Tigran Feiler konstaterar att argentinarna saknar Maradona:

– Medan Messi uppfattas som en reklampelare som är beredd att gå med på vad som helst för att maxa sitt varumärke och inkomsterna, så var Maradona aldrig rädd för att ta ställning i politiskt laddade frågor, som om USA:s roll, om krigen i Mellanöstern och [USA:s] interventioner i Latinamerika. Maradona hade en särskilt varm relation till Kuba.

Det är nästan underhållande att lyssna till Örnen och Kråkans sista avsnitt från 2025 – startskottet för poesidebatten på Aftonbladet Kultur. Enligt Andres Lokko, Magnus William-Olsson och Edith Söderström är idealitet numera blott nostalgi. Budskapet är tydligt: poesi med ett ärende göre sig icke besvär, såvida den inte är extremt formsträng.

Jag delar till viss del deras aversion mot 70-talets proggiga ”pekfingervals”. Men som ung student fann jag räddningen i undantag som Bob Dylans Mr. Tambourine Man – en visionär, hallucinatorisk dröm mättad av mystik och längtan.

Problemet uppstod när 80-talets intellektuella slängde ut barnet med badvattnet. Under ledning av kretsen kring tidskriften Kris upphöjdes värdenihilismen, samtidigt som nyliberalismen segrade genom Thatcher och Ronald Reagan. I Sverige markerade mordet på Olof Palme slutet på en era där solidaritet var ett bärande ord.

Idag skördar vi frukten i form av en post-ironisk generation. Elis Monteverde Burrau företräder en sorts subjektslös ”intetpoesi” rotad i melankoli, där omgivningen snarare än diktaren styr orden. Det är här det cyniska gapet öppnar sig, som Burcu Sahin tidigt påpekade i debatten i Aftonbladet 

När Örnen och Kråkan avfärdar Göran Sonnevi och Tobias Berggren som nostalgi för deras samhällsengagemang, blottas en tomhet. Samhällssfären lyser med sin frånvaro till förmån för närläsning och psykoanalytiska teorier, kanske främst av Julia Kristeva. Det är heller inget fel på formanalys, men idén om att poesin pågår på en isolerad plats leder ofta till en apolitisk cynism. Det är en värdenihilism med rötter i nyliberalismen som idag återfinns i Trump-erans utrikespolitik: narcissistisk, självupptagen och världsfrånvänd.

Det är dags att, som Göran Greider nyligen skrev i Aftonbladet kultur, blåsa rent i denna borgerliga sörja av hopplöshet. Det finns alternativ. Nima Hasan skriver i Gaza medan bomberna faller. Hennes diktsamling Den sista fjärilen (Bonniers) är både formsträng och konstnärligt medveten, men djupt rotad i en verklighet som får läsaren att studsa – inte minst genom hennes humor mitt i katastrofen. 

Låt oss engagera oss i sådan poesi, snarare än i de ”allmänna välfärdssjukdomar” och den skojfriskhet som präglar Monteverde Burrau eller William-Olsson. Det var ingen tillfällighet att Tobias Berggren en gång kallade den sistnämnde för en ”leksaksmoped”.

Kanske gäller det omdömet alla som ännu inte förmått befria sig från de nyliberala strömningar som dagligen genomströmmar oss.