Tornevall Networks

USA:s chargé d’affaires till Kuba, Michael Hammer, besökte häromveckan Kalabrien och pressade den syditalienska regionen att göra sig av med 500 kubanska läkare som arbetar på deras sjukhus. Men Kalabriens guvernör, Roberto Occhiuto, vägrade.

”De kubanska läkarna som gör det möjligt för oss att hålla sjukhus och akutmottagningar öppna är fortfarande en nödvändighet för vår region, eftersom min absoluta prioritet är att säkerställa rätten till vård för Kalabriens medborgare”, förklarade Roberto Occhiuto i ett pressmeddelande efter mötet med den amerikanska diplomaten den 23 februari.

Men en mindre eftergift till USA ser det ut att bli:

”Jag hade tänkt att under 2026 utöka det kubanska läkaruppdraget till så många som 1000 karibiska sjukvårdsarbetare”, sade guvernören, men tillade att han nu istället söker en ”alternativ väg”.

”Om amerikanerna främjar ankomsten av andra läkare tar vi gladeligen emot dem“.

Kalabrien, som är en av Italiens fattigaste regioner, har under flera år lidit av personalbrist inom sjukvården. 2022 skrev regionen under ett avtal för att ta emot kubanska läkare.

Tidigt under coronapandemin i mars 2020, samtidigt som EU-länder stoppade exporten av sjukvårdsmaterial, skickade Kuba en läkarbrigad till Italien för att stötta det hårt drabbade Lombardiet.

USA:s utrikesdepartement har länge försökt misskreditera Kubas internationella läkarbrigader genom att påstå att det är en form av människohandel och tvångsarbete, en anklagelse som inte bara Kuba utan även Roberto Occhiuto tillbakavisar.

USA har pressat flera länder att avbryta sina avtal med Kubas läkarbrigader. I onsdags fick mer än 150 kubanska sjukvårdsarbetare i Honduras packa väskorna och lämna landet. Detta två månader efter att Nasry Asfura svurits in som president, som USA öppet uttryckte sitt stöd för i förra årets val.

Efter 50 år avslutas nu även programmen i både Jamaica och Guyana, där hundratals kubanska läkare och sjukvårdsarbetare arbetar.

Att säga att 1990-talets början var en kaotisk period i Polen är som att säga att Titanic fick sig en liten puss av en isdriva. 

Visst var det många som välkomnade ”den fria marknadens” återtåg och de många nya frukostflingemärken som helt plötsligt fanns i butikshyllorna, men samtidigt raserades också den sociala trygghet som ändå rådde under den grådaskiga realsocialismen. Många saker man tidigare tog för givet fanns helt plötsligt inte längre – eller blev privatiserade och utarmade bortom all igenkänning.

Och så var det kaoset. Vansinnig inflation – priser som gick upp från vecka till vecka. Arbetslösheten skenade. Från att ha varit i stort sett obefintlig till att helt plötsligt nå nivåer på över 16 procent (arbetslösheten blev för övrigt bara värre och värre – problemet ”löstes” inte riktigt förrän efter EU-inträdet 2004, då en hel generation polacker stack utomlands för att bli Västeuropas nya låglöneproletariat).

Polen blev ett vilt och otryggt land. Den organiserade brottsligheten, knarket och prostitutionen, även det saker som i princip inte existerat innan, blev landets signum. Mordfrekvensen tripplades(!) på bara ett årtionde. 

Folk mådde piss – självmorden ökade med 27 procent 1989-1994 (det talades om en hängningsepidemi). Alkoholismen ska vi inte ens snacka om…

Allt det här ledde till att en cynisk anda bredde ut sig och till slut genomsyrade hela samhället. Den rådande inställningen var att det enda sättet att ta sig fram i livet var genom att fiffla och fuska. Och varför inte? Alla politiker och högre tjänstemän gjorde ju det. För att inte tala om alla nyrika affärsmän.

Denna fifflaranda skildras på ett härligt humoristiskt sätt i den polska spelstudion Gray2RGB:s kommande hantverkarspel Low Budget Repairs, en stigande stjärna på spelplattformen Steams lista över mest efterlängtade nya titlar.

Low Budget Repairs är något för alla som vill släppa på den lutherska pliktkänslan och ägna sig åt lite gammaldags ohederligt fuskbygge. I spelet är ditt uppdrag att renovera polska, tidigare allmännyttiga men senare privatiserade, lägenheter samtidigt som du gör allt för att skära ner på kostnaderna. Du ska fulborra, fulkoppla, fulspackla, fulkakla, fulmåla och fulmontera.

Skit i vattenpasset, höfta måtten och spä ut målarfärgen. Allt för att maximera profiten. Och om kunden klagar ber man dem vänligt men bestämt att dra åt helvete. Taki jest kapitalizm*.  

*Sådan är kapitalismen

Rullstolsburne Åke Ericson diskriminerades vid upprepade tillfällen när kollektivtrafiken i Region Örebro inte kunde erbjuda fungerande tillgänglighet på sina bussar. Det slår Diskrimineringsombudsmannen (DO) fast i ett beslut.

Åke Ericson berättar nu för Proletären att problemen uppstått gång på gång när han försökt resa med länsbussarna inom regionen.

– Jag har fått lära mig att dra mig upp och ned i rullstolen på stadsbussarna, ibland har jag fått krypa ombord på länsbussarna.

Enligt Åke Ericson fungerar stadstrafiken oftast bättre, eftersom bussarna där är låga och använder ramperna ombord. Problemen uppstår i stället på länsbussarna där passagerare måste ta sig upp för en trappa på över en meter till sätena.

Här ska bussarna vara utrustade med liftar – men i praktiken har de ofta inte fungerat.

– Ibland har föraren sagt att de inte har tid att ta fram liften. Ibland vet de inte hur den fungerar. Och ibland är den helt enkelt trasig, säger Åke Ericson.

DO har också meddelat att Region Örebro måste betala ett skadestånd på 100.000 kronor. Men Åke Ericson understryker att detta varken varit syftet eller målet med anmälan. Istället lägger han fokus på den förändring han nu hoppas att få se.

– Vi måste börja prata om tillgängligheten för funktionsnedsatta och få till en förbättring. För att kunna lyfta detta som ett systemproblem krävs det att vi bråkar med regionen.

Trots sina upplevelser är han inte ute efter att rikta kritik mot bussarnas chaufförer.

– Jag vägrar att vara arg på busschaufförerna. Det skulle vara helt oproduktivt.

I stället lägger han fokus på deras arbetsmiljö och arbetsvillkor.

– På många sätt förstår jag dem. De är ofta stressade, har ett pressat schema och då kommer dessa situationer att uppstå.

– Om det blir bättre arbetsförhållanden för chaufförerna, så kommer det bli bättre för mig också.

Här kommer också de offentliga upphandlingarna in. Bolagen konkurrerar om att lägga det lägsta anbudet till regionen – vilket riskerar att leda till nedskärningar på utbildning, bemanning och även löner.

Åke Ericson menar att problemen med liftarna på bussarna kvarstår även efter att Region Örebro bytt utförare för länstrafiken. Foto: Erling Bronsberg

Enligt Region Örebro ska bussarna var bättre rustade nu efter att ett nytt företag tagit över busstrafiken. Men enligt Åke Ericson kvarstår problemen.

– Jag har åkt länsbuss flera gånger sedan julafton. Över hälften av gångerna har jag haft samma problem som tidigare.

Han poängterar att frågan i grunden är större än en enskild bussresa. Det handlar om vilka som har tillgång till det offentliga rummet.

– Många tror att man får färdtjänst helt automatiskt när man sitter i en rullstol. Så fungerar det inte. Det är dels nio månaders väntetid på en ansökan, som det är inte ens är säkert att regionen godkänner. Jag kan inte heller köra bil. Då finns det ju inga alternativ.

– Vi är många, inklusive busschaufförer, som behöver få det bättre. För att förbättra villkoren för en av oss måste vi göra det bättre för alla. Ett steg framåt är då att förbättra arbetsvillkoren för chaufförer, avslutar Åke Ericson.

Efter att Diskrimineringsombudsmannen slagit fast att rullstollsbundne Åke Ericson diskriminerats i samband med bussresor i länet erkänner Region Örebro brister i tillgängligheten för funktionsnedsatta.

– Det ska absolut inte gå till så här när man åker buss. Vi förstår helt och fullt resenärens upplevelser och har inga invändningar mot DO:s beslut, säger Fredrik Eliasson, kollektivtrafikchef i Region Örebro.

Åke Ericson berättar för Proletären att han vid flera tillfällen haft problem att ta sig ombord på länsbussar. Liftar har inte fungerat, förare har saknat kunskap om hur de ska användas – och vid något tillfälle uppger Ericson att han tvingats krypa ombord.

Enligt Fredrik Eliasson ställer regionen tydliga krav i sina upphandlingar på att bussar ska vara utrustade med fungerande rullstolsliftar och att förarna ska kunna hantera dem.

– I de flesta fall fungerar det men här har det brustit. Och det har pågått för länge, det får jag lov att erkänna.

Efter händelserna har regionen genomfört en genomgång av trafiken. Trafikföretaget som kör bussarna har fått ta fram en handlingsplan för egenkontroll av fordonen, och en introduktionsutbildning för bussförare har införts.

– Vår bild är att problemen främst fanns under första halvan av 2025. Sedan dess ska situationen ha förbättrats och efter december, då vi bytte leverantör, har jag inte hört om några incidenter, säger Eliasson.

Den rullstolsburne mannen hävdar att han haft problem med bussarna även efter att ni har bytt utförare.

– Det är inget jag känner till, men om det stämmer är det givetvis något vi måste följa upp. Jag har ingen anledning att betvivla det som påstås.

Fredrik Eliasson menar att en förklaring till det som skett kan vara att rullstolsresenärer är relativt ovanliga i busstrafiken, vilket gör att förarna inte använder liftarna särskilt ofta.

– Något man gör ofta blir man bra på. Om man inte använder utrustningen regelbundet och inte får återkommande utbildning kan kunskapen försämras. Det är ingen bra ursäkt, men det kan vara en del av förklaringen.

En annan fråga som lyfts av den drabbade resenären är stressen bland bussförarna. Enligt Åke Ericson kan pressade tidtabeller och arbetsstress göra situationen svårare när rullstolar ska tas ombord.

Är detta något som regionen kan förbättra?

– En buss har en tidtabell att förhålla sig till men den kan aldrig vara så viktig att vi inte har tid att ta med resenärer som vill resa. Jag kan förstå att förarna kan uppleva en stress kring detta men det ska de inte behöva göra. Vi har lagt en tidtabell som ska fungera.

Avslutningsvis riktar regionen en ursäkt till Åke Ericson.

– Jag vill be om ursäkt till resenären. Man ska inte behöva uppleva detta i kollektivtrafiken. Vi ska göra allt vi kan för att det ska kännas tryggt att resa i Region Örebro.

Andreas From gjorde en bra husaffär.

Enar Nordin skötte affären.

Gunnel Jonsson godkände affären.

From är socialdemokrat och Nordin hör till Åselepartiet, det lokala parti som sedan starten 1994 oftast samarbetat med borgerligheten, men som sedan valet 2022 gör det med (S) i den politiska majoriteten i västerbottniska Åsele. Jonsson är också socialdemokrat, och nära medarbetare till From.

Enar Nordin är god man för den demenssjuka kvinna som boende på ett äldreboende och utan att förstå det själv blev av med sitt hus. Det köptes för en relativt billig penning, 280.000 kronor, av Andreas From. Ett vackert beläget hus med sjöutsikt, en ladugård och med ett par hektar skog i egendomen.

Köpet gjordes också över huvudet på kvinnans son som låg nersövd på intensiven på ett sjukhus efter en stroke. Något i vart fall den gode mannen Enar Nordin var medveten om. Och huset såldes utan att det lades ut på öppna marknaden.

Eftersom affären gick via en god man drogs den i Överförmyndarnämnden för Södra Lappland. Där godkändes den. I nämnden sitter Gunnel Jonsson (S), tidigare på en delad kommunalrådspost i Åsele. En post hon delade med – Andreas From. Nu sitter From och Jonsson tillsammans i Åseles kommunstyrelse.

– De som har gjort den här affären är politiker, hela högen. Och här har man gått på de som är svaga, säger Markus Eriksson, halvbror till den demenssjuka kvinnans son Anders Hedlund, till P4 Västerbotten. Folk får väl ta sig en funderare på om inte det här luktar illa.

Nu har From fått betala priset – han känner sig tvingad att avgå från posten som kommunalråd i kommunen och alla andra uppdrag.

Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, menar att affären ser skum ut:

– Det ser ut som att de gynnar varann, och är det något vi inte gillar så är det när politiker kliar varandra på ryggen, och ger varandra fördelar.

Attacken mot Iran är ett av modern tids tydligaste skolboksexempel på ett fullständigt oprovocerat anfallskrig där media utfört sitt propagandauppdrag från början till slut.

Inför attacken upprepade alla slaviskt att Iran inte “till något pris får tillåtas utveckla kärnvapen”, (utrikesminister Maria Malmer Stenergard). Notera att alla amerikanska underrättelsemyndigheter fastslagit att “Iran inte bygger ett kärnvapen” (USA:s nationella underrättelsechef Tulsi Gabbard); att det inte fanns “något tecken på att ett sådant beslut [att skaffa kärnvapen] fattats” (förre CIA-chefen William Burns). Iran föreslog ända inpå attacken att stoppa all anrikning i flera år och till och med skapa ett regionalt konsortium för kärnenergiövervakning för hela regionen.

“Möjligheten att komma överens var minimal”, upprepade lojala medier förutsägbart nog ändå, utan att påpeka att “möjligheten” var “minimal” eftersom väst blockerat varje lösning.

Tankekontrollens totala järngrepp i väst illustreras fint av att alla diskuterar huruvida Iran skulle ha utvecklat kärnvapen eller inte. Därmed flyttas agendan helt och hållet från den enda staten i regionen som fysiskt förintar och ockuperar flera länder och som utgör ett existentiellt hot mot Iran, samt helt ensam i regionen faktiskt har runt 400 kärnvapen illegalt utanför NPT-ramverket: Israel. Jag utmanar läsaren till att försöka hitta ett enda undantag i mainstreampressen.

Disciplinerat skanderar medier att Iran “skapa[r] förödelse runtom i Mellanöstern. Detta Iran är borta – tack och lov […] Visst går det att motivera interventioner som strider mot internationell rätt.” (Dagens Nyheter). “Försvagningen av Irans regim kan främja freden på sikt” (Expressens Patrik Kronqvist) eftersom “terroristgrupper som Hamas och Hizbollah” (Aftonbladets Anders Lindberg) försvagas av attackerna.

Detta är en favoritfras i statlig propaganda och därmed också i fri press. Det är inte svårt att förstå varför. Grupper som Hamas och Hizbollah har nämligen en sak gemensamt: de försvarar sig mot västerländsk attack och saknar därför rätt till självförsvar. När motstånd är utplånat har “fred” åstadkommits. Enkel logik.

Dessutom anser alla, nästan utan undantag, att kriget är berättigat “eftersom Iran så flagrant förbrutit sig mot mänskliga rättigheter” (Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl).

Väst – som i åratal svultit och förstört livet för civila iranier med illegala sanktioner avsedda att “kollapsa landets ekonomi” (USA:s finansminister Scott Bessent) – ska nu “rädda” iranierna. I ett mindre indoktrinerat samhälle än vårt hade man gapskrattat över det genomskinliga spektaklet.

Faktum är att Iran har all rätt i världen att bomba Tel Aviv baserat på de principer vi använder för att bomba Iran: Teheran måste bomba Israel, som ensamt i regionen har kärnvapen utanför NPT-ramverket och hotar att använda dem mot Iran, ockuperar flera länder, samt har dödat kanske hundratusentals civila i aggressionskrig. Alltsammans med fullt västerländskt deltagande och stöd, förresten.

Istället kritiseras attacken på taktiska grunder. Aldrig utifrån att väst inte har rätt att utföra oprovocerad aggression oavsett om man lyckas eller inte. “Att bomba bort regimen är inte lätt […] kapar man huvudet på ormen kommer det att växa ut ett nytt”, noterade Aftonbladets JM Sommarström.

“Planen framstår som fullständigt huvudlös”, förklarade DN. “Trump har i fallet Iran inte presenterat någon strategi […] USA eller Israel har alltså ingen tillgänglig militärstyrka som kan installera en proamerikansk eller proisraelisk regim” i Michael Winiarskis ord. Men om allt skulle gå enligt plan befinner vi oss i ett “tillstånd” som är “positivt för demokrati, frihet, fred och inte minst ekonomin” (Dagens Industris PM Nilsson).

Kanske kritiserade nazisternas Oberkommando också operation Barbarossa eftersom man inte presenterat någon strategi när de öppnade sitt tvåfrontskrig. Kanske kritiserade ”siloviki“ (politiker med bakgrund i militären) Putin för att han saknade en tillgänglig militärstyrka som kunde installera en prorysk regim i Kiev. Vi betraktar dem inte som opponenter mot tysk eller rysk aggression för det.

Kort sagt: i stort sett alla tycker att oprovocerad attack är rätt men kritiserar Trump för att han inte utför sina planer tillräckligt och effektivt nog.

Andi Olluri

Allt fler ser sig som socialister och allt färre som liberaler, enligt en undersökning som gjorts av DN/Ipsos. Senaste valåret 2022 var det 31 procent av väljarna som såg sig som liberaler, i år 2026 är den siffran 24 procent.

Grupperna som kallar sig feminister, globalister och konservativa backar också – även om de ligger kvar på ungefär samma låga nivåer som tidigare.

Samtidigt ser sig en tredjedel av väljarna som socialister, 34 procent. Det är den största gruppen i undersökningen och det är också fler än vid valet 2022.

– Det är fortsatt högst andel som kallar sig för socialister och så har det sett ut under en längre tid, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos, till DN.

En man har avlidit i samband med att han jobbade med en traktor på en kommunal återvinningscentral i Kalix. Av någon anledning har plogbladet på traktorn tappat fäste och därefter ramlat över mannen.

Han fördes till sjukhus och vårdades under helgen med livshotande skador. Under söndagen meddelade Polismyndigheten att mannen avlidit.

Ärendet utreds som en arbetsplatsolycka, lett av en åklagare vid riksenheten vid miljö- och arbetsmiljömål. Polisen har spärrat av olycksplatsen och genomfört en teknisk undersökning.

Kalix kommun har meddelat att man flaggar på halv stång för att hedra mannen.

I alla kommuner runtom i landet har budgeten fastställts och på de flesta orter hotas viktiga verksamheter av kraftiga besparingar.

Så också i Lysekil där Kommunistiska Partiet har mandat i kommunfullmäktige.

Trots att det är valår, och att partierna brukar lova bättre tider efter valet, så är alla andra partier överens om att vi måste spara för att få budget i balans. Vi i K anser istället att det är viktigare att få en verksamhet i balans.

År efter år skall det ”verksamhetsanpassas” och ”optimeras” som besparingar och nedskärningar heter idag. Visst låter det finare. Men effekten är samma för de som sliter ute i hemtjänsten, på vårdboende och i skolorna.

Eftersom kommunerna har ett sparkrav på minst två procent så gör man hellre nedskärningar än använder pengar man har till verksamhet som behövs.

Kommunistiska partiets budgetförslag var att använda det beräknade överskottet på cirka 30 miljoner kronor för att värna kommunens verksamhet.

Att: Socialnämnden med en utökad ram satsar på, bemanning, arbetstider och löner för kommunens vårdarbetare, för att få ned sjukskrivningstalen, underlätta rekrytering och bryta den illavarslande ”trenden” att ungdomar ogärna söker sig till vårdutbildning och vårdyrken. 

Att: Bildningsnämnden med en utökad ram behåller och garanterar fortsatt hög kvalitet och mångfald i kommunens utbildningsverksamhet.

Att: Kommunfullmäktige, för att skapa förutsättningar för en kommunal verksamhet i balans, kollektivt med andra drabbade kommuner agerar mot regering och riksdagens ständiga övervältrande av ofinansierade uppdrag och verksamheter på kommunerna.

Sista kravet är helt nödvändigt då alltmer läggs över på kommunerna samtidigt som man underfinansierar från staten.

För det kan ju inte vara kommunernas ensak att med sviktande lokalt skatteunderlag finansiera både en trygg ålderdom för de som blir äldre och bor kvar, samtidigt som man utbildar de ungdomar som riskerar att tvingas flytta när de blir vuxna. Detta måste vara ett nationellt ansvar!

Rätten till bra vård och omsorg för äldre och sjuka, och lika förutsättningar för utbildning för den yngre generationen, måste bli en självklarhet oavsett vilken kommun eller del av landet du växer upp i.

Verksamhet ställs idag mot verksamhet, och generation ställs mot generation för att balansera en omöjlig budget.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt att inte alla ungdomar har samma rätt till bra skola och utbildning, oavsett var deras föräldrar bor.

Och det är helt oacceptabelt att den äldre generation som betalt den unga generationens barnomsorg, skolgång och fritid, inte får sin självklara återbetalning i form av värdig vård och omsorg när livet så kräver, för att ”skattekraften”/ungdomen tvingats flytta.

Det är inte heller acceptabelt att humana nationella reformer som LSS inte också fullt ut finansieras humant av staten. Rätten till omsorg och värdiga levnadsvillkor måste i slutändan vara ett nationellt ansvar. Inte beroende av vilken kommun du bor i eller väljer att bo i.

Att lika vård och samma förutsättningar måste finnas i skola och omsorg oavsett vilken kommun du växer upp eller åldras i måste bli en självklarhet.

Detta borde väl vara en valfråga om något.

Den nu dömde byggföretagaren heter Jan Goman, själv med polsk bakgrund. De tre arbetarna har de vanligaste polska namnen: Grzegorz, Marcin och Pawel. Goman döms till fängelse i två år och tio månader för två fall av människoexploatering och ett fall av människohandel.

Jan Goman hittade de tre redan utsatta arbetarna vid ett soppkök i Polen. Han tog dem till Sverige med löfte om jobb och bra betalning: 25.000 kronor i månaden, åtta timmars arbetsdag och ett bra boende.

Väl på plats i Skurup tog Goman arbetarnas id-handlingar, hyste in dem i ett uselt boende på en gård där de sov på luftmadrasser. Utan vatten och bland smuts och råttor. Han tvingade männen att arbeta under slavlika förhållanden sju dagar i veckan, för låg eller i ett fall nästan ingen lön alls.

– De här männen har inga tillgångar, ingen inkomst, de är skuldsatta. En är hemlös. De har rekryterats vid ett soppkök i Polen, säger åklagare Emma Adolfsson vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, i ett uttalande.

Enligt rättegångsprotokollet fick Grzegorz 30 procent av de pengar han lovats, Marcin 25 procent och Pawel inga pengar alls.

Under kalla nätter fick arbetarna som bodde på vinden i företagarens hus i Trunnerup i Skurups kommun, inte värma sig med el-element: Goman ansåg att det kostade för mycket. De arbetade tio timmar om dagen, ofta hemma hos privatpersoner. De arbetade bland annat med asbestrivning och i farligt arbete på tak, arbete de tvingades utföra utan skyddsutrustning. Utan att ha relevant kunskap sattes männen också på att reparera bilar – som byggföretagaren sedan sålde. 

Arbetarna hade inte råd att köpa mat. Det vittnade de om i rätten:

– Jag var så hungrig att jag åt äpplen som fanns i trädgården och hundmat, säger en av männen i polisförhören.

Goman använde fysiskt våld mot en av de tre arbetarna och genom att sparka och misshandla sin hund, menade arbetarna, visade han vad han var kapabel att göra.

I februari 2025 fick en av männen nog och började gå längs motorvägen de 23 kilometrarna till Ystad, där han skulle polisanmäla byggföretagaren. Svårt frusen blev arbetaren upplockad av en polispatrull, och när polisen gjorde husrannsakan på den gård han ledde dem till, uppdagades de slavliknande förhållandena.

– Vi hade lämnat för länge sen, men han ville inte betala oss och i december (2025) tog han ifrån oss våra id-handlingar så att vi inte kunde åka därifrån, berättar en av arbetarna.

Det är inte första gången Jan Goman figurerar i rätten: 2019 greps han för att ha levt lyxliv på en 80-årig mans bekostnad och lurat honom på 1,4 miljoner kronor. Men redan som 16-åring dömdes han för rån, bilstöld, försök till utpressning och övergrepp i rättssak. Några månader senare dömdes han på nytt: för utpressning, olaga hot och bedrägeri. Han är också dömd för misshandel, ofredande och häleri. Trots domarna har Goman kunnat starta företag: nu får han näringsförbud i fem år.

Jan Goman döms för människohandel till fängelse i två år och tio månader, samt för bokföringsbrott och folkbokföringsbrott. Han ska betala skadestånd till de tre arbetarna, sammanlagt drygt 900.000 kronor. 1,6 miljoner kronor, liksom ett par bilar och flera förfalskade lyxklockor, förverkas.

I samma mål döms också tre av Gomans kumpaner. Åklagaren ville ha männen dömda för medhjälp till människoexploatering, men tingsrätten godkände inte det: en man i 25-årsåldern får 15 månaders fängelse för penningtvätt och narkotikabrott, och två män i 60-årsåldern får villkorligt för penningtvätt.

De dömda har till den 24 mars på sig att överklaga domarna.