Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Journalisten. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
a4dd4b95883903186e483392b74b32f45fd6d304Katalys chefsekonom blir profil på Kvartal.
Max Jerneck, chefsekonom på det fackliga idéinstitutet Katalys och krönikör på Arbetets ledarsida, blir ny profil på Kvartal.
cd3c3afa70c0c384c9eacadc65664679d187fef3LEDARE Det finns bara en sida i politiken som systematiskt ägnar sig åt att sprida misstro mot etablerade medier. En regering där SD ingår skulle innebära att den populistiska mediekritiken kan omsättas i faktiskt politik.
Hotet mot journalistiken kommer numera från höger. Det är så det är och då måste vi journalister tala klarspråk om det. Vi ska inte linda in det, förminska det eller förvanska det med falsk balans som ”båda sidor”. Det finns bara en sida i politiken som systematiskt ägnar sig åt att sprida misstro mot etablerade medier, och vars aktivister hotar och trakasserar journalister.
Forskning bekräftar det som alla som vistats på sociala medier de senaste åren själva kunnat uppleva: den populistiska mediekritiken har blivit en högerpolitisk strategi. Den har två syften: att minska förtroendet för medierna och att skrämma enskilda journalister till tystnad.
I Sverige har det hittills inte gett några större avtryck i den förda mediepolitiken. Men i andra länder har det fått katastrofala följder. I Ungern har Viktor Orbán lyckats förvandla ungefär 80 procent av medierna till regimtrogna propagandamaskiner som skickat ut sina ”journalister”, ofta unga, välkammade män, för att provocera och förtala politiska fiender (inte helt olikt de svenska högeraktivister jag skrev om i min förra ledare).
När Ungerns nyvalda premiärminister Péter Magyar höll sin första presskonferens sade hans presschef så här: ”Tidigare på de här presskonferenserna fick propagandamedierna ställa de frågor som regeringen skrivit åt dem. De oberoende medierna fick inte ställa några frågor. Därför kommer vi nu att börja med de ungerska medier som fortfarande är oberoende och som har överlevt de senaste 16 åren.”
Ungern verkar alltså ta stora kliv mot att inte längre vara Ungern. Medan Sverige nu har goda chanser att bli Ungern. Företrädare för det största partiet i det svenska högerblocket har länge sett landet som ett föredöme. ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här”, skrev SD:s dåvarande partisekreterare Richard Jomshof för cirka tio år sedan.
Partiet har nu distanserat sig från Orbán, men inget talar för att det beror på hans hantering av medierna. Tonen mot de stora svenska medierna har inte mildrats, som när partiledaren Jimmie Åkesson kallade Kalla Faktas granskning Trollfabriken en ”gigantisk inhemsk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget”.
Det är illavarslande att de övriga Tidöpartierna reflexmässigt försöker rättfärdiga eller släta över när Sverigedemokraterna agerar tveksamt. Om SD får makten över mediepolitiken, går det alltså inte att räkna med att andra partier skulle utgöra någon större motvikt. En regering där SD ingår skulle på längre sikt innebära ett allvarligt hot mot svenska medier, framför allt mot public service. Då kan det bli en nyvald svensk statsminister som om 16 år får inleda en presskonferens med att tacka de få oberoende medier som överlevt.
Ledarstick
Replik från Kvartal
Förra ledaren ”Kvartal lyfter högerextrema aktivister och kallar dem journalister” publicerades enbart digitalt. Kvartals Jörgen Huitfeldt svarade i en replik. ”Kvartal är en publicistisk plattform där enskilda profiler har betydligt större svängrum än vad journalister på en vanlig dagstidning har. Exempelvis får de vara så subjektiva de själva vill och är bekväma med”, skriver han bland annat. Läs ledaren och repliken här.
Glad sommar!
Det här är det sista numret av Journalisten före sommaren. Webben och nyhetsbrevet fortsätter i några veckor till. Nästa nummer av papperstidningen kommer den 17 september. Jag vill önska alla våra läsare, inte minst sommarvikarierna, en riktigt fin sommar!
5f970ed4f0417169b06a0396f85067f16aa95755FÖRDJUPNING Forskning visar att kritik mot medier har blivit högerpolitisk strategi. Hur ska medierna förhålla sig till det? Och hur påverkar det höjda tonläget den faktiska mediepolitiken?
”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade.”
Vice statsministern Ebba Buschs avfärdande av SVT:s frågor om svensk elbilsförsäljning blev rubriker i våras. I rapporten Virala hot mot demokratin (Institutet för Mediestudier) skriver Fojos projektledare Annika Hamrud om hur svenska politiker kritiserar journalistik och enskilda journalister. Och att det gäller ända in i regeringen.
Fler exempel är Ebba Buschs Almedalstal om Elina Pahnke, Carl Oskar Bohlins uttalande om att DN snart är ”mer vänster än Dagens ETC” och Maria Malmer Stenergard som kallade Blankspots rapportering konspirationsteorier. Eller, den här veckan, när M-riksdagsledamoten Oliver Rosengren skriver att SVT och SR borde granskas av internationella valobservatörer eftersom ”Public Service kampanjar helt uppenbart åt Socialdemokraterna”.
Att ha en cynisk inställning till journalistik och nyhetsmedier har blivit en del av vad det innebär att vara höger i vissa kretsar. Det säger medieforskaren Peter Jakobsson som är verksam vid Uppsala universitet. Han har tillsammans med Fredrik Stiernstedt skrivit boken Nationens fiender om begreppet ”antimedie-populism”.
– Ur ett internationellt perspektiv är svensk medietillit hög både till höger och vänster. Men bland svenska högerväljare finns det grupper av personer för vilka mediemisstro har blivit en del av den politiska identiteten, säger han.
Misstron riktas inte bara mot medier, utan också mot expertmyndigheter, universitet, forskning och andra kunskapsinstitutioner.
– Så när högerpolitiker idag kritiserar medier i offentligheten riktar de sig mot den här gruppen. Mediekritiken används strategiskt för att mobilisera och nå en viss grupp väljare.
Flera studier som han refererar till visar att dagens mediekritik, som ofta men inte alltid är populistisk, osaklig och ogrundad, kommer från företrädare och sympatisörer från tre partier: SD, KD och M. Under andra historiska perioder har den kommit främst från vänster, säger Peter Jakobsson.
Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid JMG, menar att det går att slå fast att medierna idag blir mer utsatta för politiskt motiverad kritik.
– De senaste åren har vi sett en ökad politisering där inte bara SD:s väljare har lägre förtroende för medierna, utan också delar av M:s och KD:s. Den syn på de traditionella medierna som varit förhärskande längst ut till höger börjar äta sig in i de övriga Tidöpartierna, säger han.
Han menar att en förklaring är en allmän radikalisering av den svenska högern som inte bara slår igenom i migrations- och rättspolitiken utan även i synen på nyhetsmedierna. En annan är tillväxten av olika typer av högeralternativa medier.
– Med exempelvis Kvartal, Epoch Times, 100% och Riks såklart. Många politiker rör sig i de miljöerna, där delegitimiserande mediekritik uttrycks, och påverkas antagligen av det. Samtidigt som de försöker fånga upp den mediekritik som finns och vinna politiska poänger på det.
Hur påverkar kritiken journalistiken och medierna? Peter Jakobsson slår fast att ett syfte med den ”förstås” är att göra journalistiken mer följsam.
– I länder som USA och Ungern har kritiken också ackompanjerats av konkreta politiska ingripanden som har förändrat medielandskapet och därmed journalistiken. Politiskt allierade har tillåtits köpa upp medie-bolag och göra dem mer till megafoner för regeringen. Då förändrar man journalistiken och det är väldigt enkelt att se.
– Det är mycket svårare att upptäcka och vetenskapligt studera den anpassning som sker utan de här konkreta påtryckningsmedlen.
Men ser vi en förändrad mediepolitik i Sverige?
– Så vitt jag kan bedöma har vi inte sett några större omläggningar under Tidöregeringen. Samtidigt tycker man att det borde ju följa. Om man är kritisk mot hur medierna fungerar och sitter på verktygen för att förändra det så försöker man, det är så politik fungerar.
Peter Jakobsson konstaterar att regeringens besked om marknätspengarna varit otydliga.
– Otydligheten kanske säger någonting i sig självt, men det är svårt att peka på intentionen när ingen politisk företrädare tydligt går ut och berättar.
Jesper Strömbäck ser däremot en tydlig mediepolitisk vilja hos regeringen, inte minst i det faktum att public service inte kompenserats för de ökade marknätskostnaderna.
– Och uppräkningen av resurserna minskar över tid. Tidöregeringen underminerar public service, men vågar inte göra det helt öppet, för man vet att public service är populärt, säger han.
Jesper Strömbäck tyckte att det var ”intressant” att den senaste public service-utredningen slog fast att public service behöver göra ökade ansträngningar för att nå de grupper där de har lägre förtroende – de längst till höger.
– Men att göra det skulle kräva att public service lämnade sin traditionella uppgift. För de grupper som misstror public service misstror även andra män-
niskor, myndigheter, forskning. Vill public service tillhandahålla sådan information som människor behöver, då kommer en hel del av den vara sådan som folk långt till höger inte gillar. Eller som inte stämmer överens med deras verklighetsuppfattningar.
Medierna måste därför bli bättre på att analysera förtroendesiffror, menar han.
Hur bör svenska medier förhålla sig till politikens hårdnande ton?
– Jag tycker att de behöver bli oändligt mycket bättre på att förklara hur man jobbar. Hur journalistik kommer till. Hur nyheter värderas och verifieras. De redaktionella processerna. Vad som är journalistik och vad som inte är det.
Peter Jakobsson håller med. Men framför allt behöver den populistiska mediekritiken granskas med journalistiska metoder, menar han.
– Man behöver använda journalistiska verktyg och visa hur ihålig, grund och felaktig mediekritiken ofta är. Annars lämnar man spelfältet öppet för den här sortens idéer att etablera sig och att bli normaliserade.
Peter Jakobsson menar precis som Jesper Strömbäck att nyhetsmedierna har misslyckats med att bemöta antimediepopulistiska påhopp.
– Redaktionerna har varit för defensiva, de har lite grann ignorerat frågan, stoppat huvudet i sanden och försökt upprätthålla ett slags opartiskhet. Men om man själv är föremålet för kritiken kan man inte ha den taktiken.
Fotnot: Imorgon, onsdag, publicerar vi del 2 i fördjupningen inför valet.
d7715e655e9f26997af0247003d42e0efd4c4b16
5f970ed4f0417169b06a0396f85067f16aa95755
TITLE: Mediekritiken har blivit politisk – ”Redaktionerna har stoppat huvudet i sanden” DESCRIPTION: FÖRDJUPNING Forskning visar att kritik mot medier har blivit högerpolitisk strategi. Hur ska medierna förhålla sig till det? Och hur påverkar det höjda tonläget den faktiska mediepolitiken? CONTENT: ”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade.” Vice statsministern Ebba Buschs avfärdande av SVT:s frågor om svensk elbilsförsäljning blev rubriker i våras. I rapporten Virala hot mot demokratin (Institutet för Mediestudier) skriver Fojos projektledare Annika Hamrud om hur svenska politiker kritiserar journalistik och enskilda journalister. Och att det gäller ända in i regeringen. Fler exempel är Ebba Buschs Almedalstal om Elina Pahnke, Carl Oskar Bohlins uttalande om att DN snart är ”mer vänster än Dagens ETC” och Maria Malmer Stenergard som kallade Blankspots rapportering konspirationsteorier. Att ha en cynisk inställning till journalistik och nyhetsmedier har blivit en del av vad det innebär att vara höger i vissa kretsar. Det säger medieforskaren Peter Jakobsson som är verksam vid Uppsala universitet. Han har tillsammans med Fredrik Stiernstedt skrivit boken Nationens fiender om begreppet ”antimedie-populism”. – Ur ett internationellt perspektiv är svensk medietillit hög både till höger och vänster. Men bland svenska högerväljare finns det grupper av personer för vilka mediemisstro har blivit en del av den politiska identiteten, säger han. Misstron riktas inte bara mot medier, utan också mot expertmyndigheter, universitet, forskning och andra kunskapsinstitutioner. – Så när högerpolitiker idag kritiserar medier i offentligheten riktar de sig mot den här gruppen. Mediekritiken används strategiskt för att mobilisera och nå en viss grupp väljare. Flera studier som han refererar till visar att dagens mediekritik, som ofta men inte alltid är populistisk, osaklig och ogrundad, kommer från företrädare och sympatisörer från tre partier: SD, KD och M. Under andra historiska perioder har den kommit främst från vänster, säger Peter Jakobsson. Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid JMG, menar att det går att slå fast att medierna idag blir mer utsatta för politiskt motiverad kritik. – De senaste åren har vi sett en ökad politisering där inte bara SD:s väljare har lägre förtroende för medierna, utan också delar av M:s och KD:s. Den syn på de traditionella medierna som varit förhärskande längst ut till höger börjar äta sig in i de övriga Tidöpartierna, säger han. Han menar att en förklaring är en allmän radikalisering av den svenska högern som inte bara slår igenom i migrations- och rättspolitiken utan även i synen på nyhetsmedierna. En annan är tillväxten av olika typer av högeralternativa medier. – Med exempelvis Kvartal, Epoch Times, 100% och Riks såklart. Många politiker rör sig i de miljöerna, där delegitimiserande mediekritik uttrycks, och påverkas antagligen av det. Samtidigt som de försöker fånga upp den mediekritik som finns och vinna politiska poänger på det. Hur påverkar kritiken journalistiken och medierna? Peter Jakobsson slår fast att ett syfte med den ”förstås” är att göra journalistiken mer följsam. – I länder som USA och Ungern har kritiken också ackompanjerats av konkreta politiska ingripanden som har förändrat medielandskapet och därmed journalistiken. Politiskt allierade har tillåtits köpa upp medie-bolag och göra dem mer till megafoner för regeringen. Då förändrar man journalistiken och det är väldigt enkelt att se. – Det är mycket svårare att upptäcka och vetenskapligt studera den anpassning som sker utan de här konkreta påtryckningsmedlen. Men ser vi en förändrad mediepolitik i Sverige? – Så vitt jag kan bedöma har vi inte sett några större omläggningar under Tidöregeringen. Samtidigt tycker man att det borde ju följa. Om man är kritisk mot hur medierna fungerar och sitter på verktygen för att förändra det så försöker man, det är så politik fungerar. Peter Jakobsson konstaterar att regeringens besked om marknätspengarna varit otydliga. – Otydligheten kanske säger någonting i sig självt, men det är svårt att peka på intentionen när ingen politisk företrädare tydligt går ut och berättar. Jesper Strömbäck ser däremot en tydlig mediepolitisk vilja hos regeringen, inte minst i det faktum att public service inte kompenserats för de ökade marknätskostnaderna. – Och uppräkningen av resurserna minskar över tid. Tidöregeringen underminerar public service, men vågar inte göra det helt öppet, för man vet att public service är populärt, säger han. Jesper Strömbäck tyckte att det var ”intressant” att den senaste public service-utredningen slog fast att public service behöver göra ökade ansträngningar för att nå de grupper där de har lägre förtroende – de längst till höger. – Men att göra det skulle kräva att public service lämnade sin traditionella uppgift. För de grupper som misstror public service misstror även andra män- niskor, myndigheter, forskning. Vill public service tillhandahålla sådan information som människor behöver, då kommer en hel del av den vara sådan som folk långt till höger inte gillar. Eller som inte stämmer överens med deras verklighetsuppfattningar. Medierna måste därför bli bättre på att analysera förtroendesiffror, menar han. Hur bör svenska medier förhålla sig till politikens hårdnande ton? – Jag tycker att de behöver bli oändligt mycket bättre på att förklara hur man jobbar. Hur journalistik kommer till. Hur nyheter värderas och verifieras. De redaktionella processerna. Vad som är journalistik och vad som inte är det. Peter Jakobsson håller med. Men framför allt behöver den populistiska mediekritiken granskas med journalistiska metoder, menar han. – Man behöver använda journalistiska verktyg och visa hur ihålig, grund och felaktig mediekritiken ofta är. Annars lämnar man spelfältet öppet för den här sortens idéer att etablera sig och att bli normaliserade. Peter Jakobsson menar precis som Jesper Strömbäck att nyhetsmedierna har misslyckats med att bemöta antimediepopulistiska påhopp. – Redaktionerna har varit för defensiva, de har lite grann ignorerat frågan, stoppat huvudet i sanden och försökt upprätthålla ett slags opartiskhet. Men om man själv är föremålet för kritiken kan man inte ha den taktiken. Fotnot: Imorgon, onsdag, publicerar vi del 2 i fördjupningen inför valet.
TITLE: Mediekritiken har blivit politisk – ”Redaktionerna har stoppat huvudet i sanden” DESCRIPTION: FÖRDJUPNING Forskning visar att kritik mot medier har blivit högerpolitisk strategi. Hur ska medierna förhålla sig till det? Och hur påverkar det höjda tonläget den faktiska mediepolitiken? CONTENT: ”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade.” Vice statsministern Ebba Buschs avfärdande av SVT:s frågor om svensk elbilsförsäljning blev rubriker i våras. I rapporten Virala hot mot demokratin (Institutet för Mediestudier) skriver Fojos projektledare Annika Hamrud om hur svenska politiker kritiserar journalistik och enskilda journalister. Och att det gäller ända in i regeringen. Fler exempel är Ebba Buschs Almedalstal om Elina Pahnke, Carl Oskar Bohlins uttalande om att DN snart är ”mer vänster än Dagens ETC” och Maria Malmer Stenergard som kallade Blankspots rapportering konspirationsteorier. Eller, den här veckan, när M-riksdagsledamoten Oliver Rosengren skriver att SVT och SR borde granskas av internationella valobservatörer eftersom ”Public Service kampanjar helt uppenbart åt Socialdemokraterna”. Att ha en cynisk inställning till journalistik och nyhetsmedier har blivit en del av vad det innebär att vara höger i vissa kretsar. Det säger medieforskaren Peter Jakobsson som är verksam vid Uppsala universitet. Han har tillsammans med Fredrik Stiernstedt skrivit boken Nationens fiender om begreppet ”antimedie-populism”. – Ur ett internationellt perspektiv är svensk medietillit hög både till höger och vänster. Men bland svenska högerväljare finns det grupper av personer för vilka mediemisstro har blivit en del av den politiska identiteten, säger han. Misstron riktas inte bara mot medier, utan också mot expertmyndigheter, universitet, forskning och andra kunskapsinstitutioner. – Så när högerpolitiker idag kritiserar medier i offentligheten riktar de sig mot den här gruppen. Mediekritiken används strategiskt för att mobilisera och nå en viss grupp väljare. Flera studier som han refererar till visar att dagens mediekritik, som ofta men inte alltid är populistisk, osaklig och ogrundad, kommer från företrädare och sympatisörer från tre partier: SD, KD och M. Under andra historiska perioder har den kommit främst från vänster, säger Peter Jakobsson. Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid JMG, menar att det går att slå fast att medierna idag blir mer utsatta för politiskt motiverad kritik. – De senaste åren har vi sett en ökad politisering där inte bara SD:s väljare har lägre förtroende för medierna, utan också delar av M:s och KD:s. Den syn på de traditionella medierna som varit förhärskande längst ut till höger börjar äta sig in i de övriga Tidöpartierna, säger han. Han menar att en förklaring är en allmän radikalisering av den svenska högern som inte bara slår igenom i migrations- och rättspolitiken utan även i synen på nyhetsmedierna. En annan är tillväxten av olika typer av högeralternativa medier. – Med exempelvis Kvartal, Epoch Times, 100% och Riks såklart. Många politiker rör sig i de miljöerna, där delegitimiserande mediekritik uttrycks, och påverkas antagligen av det. Samtidigt som de försöker fånga upp den mediekritik som finns och vinna politiska poänger på det. Hur påverkar kritiken journalistiken och medierna? Peter Jakobsson slår fast att ett syfte med den ”förstås” är att göra journalistiken mer följsam. – I länder som USA och Ungern har kritiken också ackompanjerats av konkreta politiska ingripanden som har förändrat medielandskapet och därmed journalistiken. Politiskt allierade har tillåtits köpa upp medie-bolag och göra dem mer till megafoner för regeringen. Då förändrar man journalistiken och det är väldigt enkelt att se. – Det är mycket svårare att upptäcka och vetenskapligt studera den anpassning som sker utan de här konkreta påtryckningsmedlen. Men ser vi en förändrad mediepolitik i Sverige? – Så vitt jag kan bedöma har vi inte sett några större omläggningar under Tidöregeringen. Samtidigt tycker man att det borde ju följa. Om man är kritisk mot hur medierna fungerar och sitter på verktygen för att förändra det så försöker man, det är så politik fungerar. Peter Jakobsson konstaterar att regeringens besked om marknätspengarna varit otydliga. – Otydligheten kanske säger någonting i sig självt, men det är svårt att peka på intentionen när ingen politisk företrädare tydligt går ut och berättar. Jesper Strömbäck ser däremot en tydlig mediepolitisk vilja hos regeringen, inte minst i det faktum att public service inte kompenserats för de ökade marknätskostnaderna. – Och uppräkningen av resurserna minskar över tid. Tidöregeringen underminerar public service, men vågar inte göra det helt öppet, för man vet att public service är populärt, säger han. Jesper Strömbäck tyckte att det var ”intressant” att den senaste public service-utredningen slog fast att public service behöver göra ökade ansträngningar för att nå de grupper där de har lägre förtroende – de längst till höger. – Men att göra det skulle kräva att public service lämnade sin traditionella uppgift. För de grupper som misstror public service misstror även andra män- niskor, myndigheter, forskning. Vill public service tillhandahålla sådan information som människor behöver, då kommer en hel del av den vara sådan som folk långt till höger inte gillar. Eller som inte stämmer överens med deras verklighetsuppfattningar. Medierna måste därför bli bättre på att analysera förtroendesiffror, menar han. Hur bör svenska medier förhålla sig till politikens hårdnande ton? – Jag tycker att de behöver bli oändligt mycket bättre på att förklara hur man jobbar. Hur journalistik kommer till. Hur nyheter värderas och verifieras. De redaktionella processerna. Vad som är journalistik och vad som inte är det. Peter Jakobsson håller med. Men framför allt behöver den populistiska mediekritiken granskas med journalistiska metoder, menar han. – Man behöver använda journalistiska verktyg och visa hur ihålig, grund och felaktig mediekritiken ofta är. Annars lämnar man spelfältet öppet för den här sortens idéer att etablera sig och att bli normaliserade. Peter Jakobsson menar precis som Jesper Strömbäck att nyhetsmedierna har misslyckats med att bemöta antimediepopulistiska påhopp. – Redaktionerna har varit för defensiva, de har lite grann ignorerat frågan, stoppat huvudet i sanden och försökt upprätthålla ett slags opartiskhet. Men om man själv är föremålet för kritiken kan man inte ha den taktiken. Fotnot: Imorgon, onsdag, publicerar vi del 2 i fördjupningen inför valet.
5f970ed4f0417169b06a0396f85067f16aa95755
d7715e655e9f26997af0247003d42e0efd4c4b16
d7715e655e9f26997af0247003d42e0efd4c4b16FÖRDJUPNING Forskning visar att kritik mot medier har blivit högerpolitisk strategi. Hur ska medierna förhålla sig till det? Och hur påverkar det höjda tonläget den faktiska mediepolitiken?
”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade.”
Vice statsministern Ebba Buschs avfärdande av SVT:s frågor om svensk elbilsförsäljning blev rubriker i våras. I rapporten Virala hot mot demokratin (Institutet för Mediestudier) skriver Fojos projektledare Annika Hamrud om hur svenska politiker kritiserar journalistik och enskilda journalister. Och att det gäller ända in i regeringen.
Fler exempel är Ebba Buschs Almedalstal om Elina Pahnke, Carl Oskar Bohlins uttalande om att DN snart är ”mer vänster än Dagens ETC” och Maria Malmer Stenergard som kallade Blankspots rapportering konspirationsteorier.
Att ha en cynisk inställning till journalistik och nyhetsmedier har blivit en del av vad det innebär att vara höger i vissa kretsar. Det säger medieforskaren Peter Jakobsson som är verksam vid Uppsala universitet. Han har tillsammans med Fredrik Stiernstedt skrivit boken Nationens fiender om begreppet ”antimedie-populism”.
– Ur ett internationellt perspektiv är svensk medietillit hög både till höger och vänster. Men bland svenska högerväljare finns det grupper av personer för vilka mediemisstro har blivit en del av den politiska identiteten, säger han.
Misstron riktas inte bara mot medier, utan också mot expertmyndigheter, universitet, forskning och andra kunskapsinstitutioner.
– Så när högerpolitiker idag kritiserar medier i offentligheten riktar de sig mot den här gruppen. Mediekritiken används strategiskt för att mobilisera och nå en viss grupp väljare.
Flera studier som han refererar till visar att dagens mediekritik, som ofta men inte alltid är populistisk, osaklig och ogrundad, kommer från företrädare och sympatisörer från tre partier: SD, KD och M. Under andra historiska perioder har den kommit främst från vänster, säger Peter Jakobsson.
Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid JMG, menar att det går att slå fast att medierna idag blir mer utsatta för politiskt motiverad kritik.
– De senaste åren har vi sett en ökad politisering där inte bara SD:s väljare har lägre förtroende för medierna, utan också delar av M:s och KD:s. Den syn på de traditionella medierna som varit förhärskande längst ut till höger börjar äta sig in i de övriga Tidöpartierna, säger han.
Han menar att en förklaring är en allmän radikalisering av den svenska högern som inte bara slår igenom i migrations- och rättspolitiken utan även i synen på nyhetsmedierna. En annan är tillväxten av olika typer av högeralternativa medier.
– Med exempelvis Kvartal, Epoch Times, 100% och Riks såklart. Många politiker rör sig i de miljöerna, där delegitimiserande mediekritik uttrycks, och påverkas antagligen av det. Samtidigt som de försöker fånga upp den mediekritik som finns och vinna politiska poänger på det.
Hur påverkar kritiken journalistiken och medierna? Peter Jakobsson slår fast att ett syfte med den ”förstås” är att göra journalistiken mer följsam.
– I länder som USA och Ungern har kritiken också ackompanjerats av konkreta politiska ingripanden som har förändrat medielandskapet och därmed journalistiken. Politiskt allierade har tillåtits köpa upp medie-bolag och göra dem mer till megafoner för regeringen. Då förändrar man journalistiken och det är väldigt enkelt att se.
– Det är mycket svårare att upptäcka och vetenskapligt studera den anpassning som sker utan de här konkreta påtryckningsmedlen.
Men ser vi en förändrad mediepolitik i Sverige?
– Så vitt jag kan bedöma har vi inte sett några större omläggningar under Tidöregeringen. Samtidigt tycker man att det borde ju följa. Om man är kritisk mot hur medierna fungerar och sitter på verktygen för att förändra det så försöker man, det är så politik fungerar.
Peter Jakobsson konstaterar att regeringens besked om marknätspengarna varit otydliga.
– Otydligheten kanske säger någonting i sig självt, men det är svårt att peka på intentionen när ingen politisk företrädare tydligt går ut och berättar.
Jesper Strömbäck ser däremot en tydlig mediepolitisk vilja hos regeringen, inte minst i det faktum att public service inte kompenserats för de ökade marknätskostnaderna.
– Och uppräkningen av resurserna minskar över tid. Tidöregeringen underminerar public service, men vågar inte göra det helt öppet, för man vet att public service är populärt, säger han.
Jesper Strömbäck tyckte att det var ”intressant” att den senaste public service-utredningen slog fast att public service behöver göra ökade ansträngningar för att nå de grupper där de har lägre förtroende – de längst till höger.
– Men att göra det skulle kräva att public service lämnade sin traditionella uppgift. För de grupper som misstror public service misstror även andra män-
niskor, myndigheter, forskning. Vill public service tillhandahålla sådan information som människor behöver, då kommer en hel del av den vara sådan som folk långt till höger inte gillar. Eller som inte stämmer överens med deras verklighetsuppfattningar.
Medierna måste därför bli bättre på att analysera förtroendesiffror, menar han.
Hur bör svenska medier förhålla sig till politikens hårdnande ton?
– Jag tycker att de behöver bli oändligt mycket bättre på att förklara hur man jobbar. Hur journalistik kommer till. Hur nyheter värderas och verifieras. De redaktionella processerna. Vad som är journalistik och vad som inte är det.
Peter Jakobsson håller med. Men framför allt behöver den populistiska mediekritiken granskas med journalistiska metoder, menar han.
– Man behöver använda journalistiska verktyg och visa hur ihålig, grund och felaktig mediekritiken ofta är. Annars lämnar man spelfältet öppet för den här sortens idéer att etablera sig och att bli normaliserade.
Peter Jakobsson menar precis som Jesper Strömbäck att nyhetsmedierna har misslyckats med att bemöta antimediepopulistiska påhopp.
– Redaktionerna har varit för defensiva, de har lite grann ignorerat frågan, stoppat huvudet i sanden och försökt upprätthålla ett slags opartiskhet. Men om man själv är föremålet för kritiken kan man inte ha den taktiken.
Fotnot: Imorgon, onsdag, publicerar vi del 2 i fördjupningen inför valet.
d7715e655e9f26997af0247003d42e0efd4c4b16
5f970ed4f0417169b06a0396f85067f16aa95755
TITLE: Mediekritiken har blivit politisk – ”Redaktionerna har stoppat huvudet i sanden” DESCRIPTION: FÖRDJUPNING Forskning visar att kritik mot medier har blivit högerpolitisk strategi. Hur ska medierna förhålla sig till det? Och hur påverkar det höjda tonläget den faktiska mediepolitiken? CONTENT: ”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade.” Vice statsministern Ebba Buschs avfärdande av SVT:s frågor om svensk elbilsförsäljning blev rubriker i våras. I rapporten Virala hot mot demokratin (Institutet för Mediestudier) skriver Fojos projektledare Annika Hamrud om hur svenska politiker kritiserar journalistik och enskilda journalister. Och att det gäller ända in i regeringen. Fler exempel är Ebba Buschs Almedalstal om Elina Pahnke, Carl Oskar Bohlins uttalande om att DN snart är ”mer vänster än Dagens ETC” och Maria Malmer Stenergard som kallade Blankspots rapportering konspirationsteorier. Att ha en cynisk inställning till journalistik och nyhetsmedier har blivit en del av vad det innebär att vara höger i vissa kretsar. Det säger medieforskaren Peter Jakobsson som är verksam vid Uppsala universitet. Han har tillsammans med Fredrik Stiernstedt skrivit boken Nationens fiender om begreppet ”antimedie-populism”. – Ur ett internationellt perspektiv är svensk medietillit hög både till höger och vänster. Men bland svenska högerväljare finns det grupper av personer för vilka mediemisstro har blivit en del av den politiska identiteten, säger han. Misstron riktas inte bara mot medier, utan också mot expertmyndigheter, universitet, forskning och andra kunskapsinstitutioner. – Så när högerpolitiker idag kritiserar medier i offentligheten riktar de sig mot den här gruppen. Mediekritiken används strategiskt för att mobilisera och nå en viss grupp väljare. Flera studier som han refererar till visar att dagens mediekritik, som ofta men inte alltid är populistisk, osaklig och ogrundad, kommer från företrädare och sympatisörer från tre partier: SD, KD och M. Under andra historiska perioder har den kommit främst från vänster, säger Peter Jakobsson. Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid JMG, menar att det går att slå fast att medierna idag blir mer utsatta för politiskt motiverad kritik. – De senaste åren har vi sett en ökad politisering där inte bara SD:s väljare har lägre förtroende för medierna, utan också delar av M:s och KD:s. Den syn på de traditionella medierna som varit förhärskande längst ut till höger börjar äta sig in i de övriga Tidöpartierna, säger han. Han menar att en förklaring är en allmän radikalisering av den svenska högern som inte bara slår igenom i migrations- och rättspolitiken utan även i synen på nyhetsmedierna. En annan är tillväxten av olika typer av högeralternativa medier. – Med exempelvis Kvartal, Epoch Times, 100% och Riks såklart. Många politiker rör sig i de miljöerna, där delegitimiserande mediekritik uttrycks, och påverkas antagligen av det. Samtidigt som de försöker fånga upp den mediekritik som finns och vinna politiska poänger på det. Hur påverkar kritiken journalistiken och medierna? Peter Jakobsson slår fast att ett syfte med den ”förstås” är att göra journalistiken mer följsam. – I länder som USA och Ungern har kritiken också ackompanjerats av konkreta politiska ingripanden som har förändrat medielandskapet och därmed journalistiken. Politiskt allierade har tillåtits köpa upp medie-bolag och göra dem mer till megafoner för regeringen. Då förändrar man journalistiken och det är väldigt enkelt att se. – Det är mycket svårare att upptäcka och vetenskapligt studera den anpassning som sker utan de här konkreta påtryckningsmedlen. Men ser vi en förändrad mediepolitik i Sverige? – Så vitt jag kan bedöma har vi inte sett några större omläggningar under Tidöregeringen. Samtidigt tycker man att det borde ju följa. Om man är kritisk mot hur medierna fungerar och sitter på verktygen för att förändra det så försöker man, det är så politik fungerar. Peter Jakobsson konstaterar att regeringens besked om marknätspengarna varit otydliga. – Otydligheten kanske säger någonting i sig självt, men det är svårt att peka på intentionen när ingen politisk företrädare tydligt går ut och berättar. Jesper Strömbäck ser däremot en tydlig mediepolitisk vilja hos regeringen, inte minst i det faktum att public service inte kompenserats för de ökade marknätskostnaderna. – Och uppräkningen av resurserna minskar över tid. Tidöregeringen underminerar public service, men vågar inte göra det helt öppet, för man vet att public service är populärt, säger han. Jesper Strömbäck tyckte att det var ”intressant” att den senaste public service-utredningen slog fast att public service behöver göra ökade ansträngningar för att nå de grupper där de har lägre förtroende – de längst till höger. – Men att göra det skulle kräva att public service lämnade sin traditionella uppgift. För de grupper som misstror public service misstror även andra män- niskor, myndigheter, forskning. Vill public service tillhandahålla sådan information som människor behöver, då kommer en hel del av den vara sådan som folk långt till höger inte gillar. Eller som inte stämmer överens med deras verklighetsuppfattningar. Medierna måste därför bli bättre på att analysera förtroendesiffror, menar han. Hur bör svenska medier förhålla sig till politikens hårdnande ton? – Jag tycker att de behöver bli oändligt mycket bättre på att förklara hur man jobbar. Hur journalistik kommer till. Hur nyheter värderas och verifieras. De redaktionella processerna. Vad som är journalistik och vad som inte är det. Peter Jakobsson håller med. Men framför allt behöver den populistiska mediekritiken granskas med journalistiska metoder, menar han. – Man behöver använda journalistiska verktyg och visa hur ihålig, grund och felaktig mediekritiken ofta är. Annars lämnar man spelfältet öppet för den här sortens idéer att etablera sig och att bli normaliserade. Peter Jakobsson menar precis som Jesper Strömbäck att nyhetsmedierna har misslyckats med att bemöta antimediepopulistiska påhopp. – Redaktionerna har varit för defensiva, de har lite grann ignorerat frågan, stoppat huvudet i sanden och försökt upprätthålla ett slags opartiskhet. Men om man själv är föremålet för kritiken kan man inte ha den taktiken. Fotnot: Imorgon, onsdag, publicerar vi del 2 i fördjupningen inför valet.
TITLE: Mediekritiken har blivit politisk – ”Redaktionerna har stoppat huvudet i sanden” DESCRIPTION: FÖRDJUPNING Forskning visar att kritik mot medier har blivit högerpolitisk strategi. Hur ska medierna förhålla sig till det? Och hur påverkar det höjda tonläget den faktiska mediepolitiken? CONTENT: ”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade.” Vice statsministern Ebba Buschs avfärdande av SVT:s frågor om svensk elbilsförsäljning blev rubriker i våras. I rapporten Virala hot mot demokratin (Institutet för Mediestudier) skriver Fojos projektledare Annika Hamrud om hur svenska politiker kritiserar journalistik och enskilda journalister. Och att det gäller ända in i regeringen. Fler exempel är Ebba Buschs Almedalstal om Elina Pahnke, Carl Oskar Bohlins uttalande om att DN snart är ”mer vänster än Dagens ETC” och Maria Malmer Stenergard som kallade Blankspots rapportering konspirationsteorier. Eller, den här veckan, när M-riksdagsledamoten Oliver Rosengren skriver att SVT och SR borde granskas av internationella valobservatörer eftersom ”Public Service kampanjar helt uppenbart åt Socialdemokraterna”. Att ha en cynisk inställning till journalistik och nyhetsmedier har blivit en del av vad det innebär att vara höger i vissa kretsar. Det säger medieforskaren Peter Jakobsson som är verksam vid Uppsala universitet. Han har tillsammans med Fredrik Stiernstedt skrivit boken Nationens fiender om begreppet ”antimedie-populism”. – Ur ett internationellt perspektiv är svensk medietillit hög både till höger och vänster. Men bland svenska högerväljare finns det grupper av personer för vilka mediemisstro har blivit en del av den politiska identiteten, säger han. Misstron riktas inte bara mot medier, utan också mot expertmyndigheter, universitet, forskning och andra kunskapsinstitutioner. – Så när högerpolitiker idag kritiserar medier i offentligheten riktar de sig mot den här gruppen. Mediekritiken används strategiskt för att mobilisera och nå en viss grupp väljare. Flera studier som han refererar till visar att dagens mediekritik, som ofta men inte alltid är populistisk, osaklig och ogrundad, kommer från företrädare och sympatisörer från tre partier: SD, KD och M. Under andra historiska perioder har den kommit främst från vänster, säger Peter Jakobsson. Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid JMG, menar att det går att slå fast att medierna idag blir mer utsatta för politiskt motiverad kritik. – De senaste åren har vi sett en ökad politisering där inte bara SD:s väljare har lägre förtroende för medierna, utan också delar av M:s och KD:s. Den syn på de traditionella medierna som varit förhärskande längst ut till höger börjar äta sig in i de övriga Tidöpartierna, säger han. Han menar att en förklaring är en allmän radikalisering av den svenska högern som inte bara slår igenom i migrations- och rättspolitiken utan även i synen på nyhetsmedierna. En annan är tillväxten av olika typer av högeralternativa medier. – Med exempelvis Kvartal, Epoch Times, 100% och Riks såklart. Många politiker rör sig i de miljöerna, där delegitimiserande mediekritik uttrycks, och påverkas antagligen av det. Samtidigt som de försöker fånga upp den mediekritik som finns och vinna politiska poänger på det. Hur påverkar kritiken journalistiken och medierna? Peter Jakobsson slår fast att ett syfte med den ”förstås” är att göra journalistiken mer följsam. – I länder som USA och Ungern har kritiken också ackompanjerats av konkreta politiska ingripanden som har förändrat medielandskapet och därmed journalistiken. Politiskt allierade har tillåtits köpa upp medie-bolag och göra dem mer till megafoner för regeringen. Då förändrar man journalistiken och det är väldigt enkelt att se. – Det är mycket svårare att upptäcka och vetenskapligt studera den anpassning som sker utan de här konkreta påtryckningsmedlen. Men ser vi en förändrad mediepolitik i Sverige? – Så vitt jag kan bedöma har vi inte sett några större omläggningar under Tidöregeringen. Samtidigt tycker man att det borde ju följa. Om man är kritisk mot hur medierna fungerar och sitter på verktygen för att förändra det så försöker man, det är så politik fungerar. Peter Jakobsson konstaterar att regeringens besked om marknätspengarna varit otydliga. – Otydligheten kanske säger någonting i sig självt, men det är svårt att peka på intentionen när ingen politisk företrädare tydligt går ut och berättar. Jesper Strömbäck ser däremot en tydlig mediepolitisk vilja hos regeringen, inte minst i det faktum att public service inte kompenserats för de ökade marknätskostnaderna. – Och uppräkningen av resurserna minskar över tid. Tidöregeringen underminerar public service, men vågar inte göra det helt öppet, för man vet att public service är populärt, säger han. Jesper Strömbäck tyckte att det var ”intressant” att den senaste public service-utredningen slog fast att public service behöver göra ökade ansträngningar för att nå de grupper där de har lägre förtroende – de längst till höger. – Men att göra det skulle kräva att public service lämnade sin traditionella uppgift. För de grupper som misstror public service misstror även andra män- niskor, myndigheter, forskning. Vill public service tillhandahålla sådan information som människor behöver, då kommer en hel del av den vara sådan som folk långt till höger inte gillar. Eller som inte stämmer överens med deras verklighetsuppfattningar. Medierna måste därför bli bättre på att analysera förtroendesiffror, menar han. Hur bör svenska medier förhålla sig till politikens hårdnande ton? – Jag tycker att de behöver bli oändligt mycket bättre på att förklara hur man jobbar. Hur journalistik kommer till. Hur nyheter värderas och verifieras. De redaktionella processerna. Vad som är journalistik och vad som inte är det. Peter Jakobsson håller med. Men framför allt behöver den populistiska mediekritiken granskas med journalistiska metoder, menar han. – Man behöver använda journalistiska verktyg och visa hur ihålig, grund och felaktig mediekritiken ofta är. Annars lämnar man spelfältet öppet för den här sortens idéer att etablera sig och att bli normaliserade. Peter Jakobsson menar precis som Jesper Strömbäck att nyhetsmedierna har misslyckats med att bemöta antimediepopulistiska påhopp. – Redaktionerna har varit för defensiva, de har lite grann ignorerat frågan, stoppat huvudet i sanden och försökt upprätthålla ett slags opartiskhet. Men om man själv är föremålet för kritiken kan man inte ha den taktiken. Fotnot: Imorgon, onsdag, publicerar vi del 2 i fördjupningen inför valet.
5f970ed4f0417169b06a0396f85067f16aa95755
d7715e655e9f26997af0247003d42e0efd4c4b16
92d201877dfe183d2ae35562291aea6314196943får 2026 års Anna Lindh-pris.
Styrelsens motivering till 2026 års mottagare av Anna Lindh-priset (individpriset):
Erika Bjerström tilldelas 2026 års Anna Lindh-pris för sitt modiga, kunniga och djupt mänskliga journalistiska arbete i en tid präglad av krig, klimatkris, demokratiskt tillbakadragande och ökande polarisering.
Genom decennier av rapportering från världens konflikter och samhällsförändringar har hon med integritet och skärpa gett röst åt människor som annars riskerar att inte bli hörda. Med särskilt fokus på klimatfrågan, internationell politik och mänskliga rättigheter har Erika Bjerström bidragit till att göra komplexa globala skeenden begripliga och angelägna för en bred publik.
I Anna Lindhs anda förenar hon engagemang för miljö och internationella frågor med folkbildning, empati och en stark tro på demokratin och det öppna samtalet. Hennes journalistik påminner oss om sambandet mellan människors vardag och världspolitikens stora beslut – och om vikten av att aldrig vända bort blicken.
0cf78182e550d7d27fee71d0d2111b8ead84b30aMarcus Melinder, Dejan Cokorilo, Jessica Ziegerer och Claes Lönegård är nya medlemmar av Stora Journalistprisets jury.
Stora Journalistpriset har fått fyra nya jurymedlemmar:
Marcus Melinder – chefredaktör och ansvarig utgivare på Västerbottens-Kuriren. Tidigare chefredaktör för Norran, redaktionschef för SVT Nyheter Norrbotten och nyhetschef vid Tidningen Ångermanland. Har suttit i styrelsen för Utgivarna och var med och tog fram det nya medieetiska systemet med MO och MEN. Ledamot i Guldspadejuryn och branschföreningen Medieledarna.
Dejan Cokorilo – avdelningschef för P3 på Sveriges Radio, där han ingår i ledningsgruppen för division Riks. Har arbetat under många år som programledare, producent och reporter på flera av Sveriges Radios redaktioner, bland annat som morgonprogramledare på P4 Stockholm. Var tidigare redaktionschef för P3 Stockholm. Har också gjort P1-dokumentären ”Såren från Sarajevo”, om sin egen uppväxt och flykt från krigets Sarajevo.
Jessica Ziegerer – grävredaktör på Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Reporter på Sydsvenskan sedan 2008 och en del av Grävnavet sedan 2015. Dessförinnan reporter på Ystads Allehanda. Har tillsammans med kollegor nominerats två gånger till Stora Journalistpriset och tilldelats Guldspaden, Pennskaftspriset och Wendelapriset. Medförfattare till boken Gräv mer och styrelseledamot i Föreningen Grävande journalister.
Claes Lönegård – fokuschef på Svenska Dagbladet med ansvar för politik, utrikes och näringsliv. Tidigare reporter på nyhetsmagasinet Fokus i åtta år. De senaste tio åren på SvD där han även sitter i redaktionsledningen. Tilldelades Tidskriftspriset 2010 och nominerades till Guldörat 2024. Medförfattare till boken Därför vann dom tillsammans med Torbjörn Nilsson och Anita Kratz.
Juryn består i sin helhet av:
Parisa Höglund – programledare, Sveriges Radio
Mikael Delin – grävchef, Dagens Nyheter
Sofia Dahlström – utbudsansvarig, SVT
Maria Lindholm – redaktör Di Weekend och chef för Dagens Industris featureverksamhet
Karin Olsson – biträdande chefredaktör, Expressen
Jenny Nordlander – vd, produktionsbolaget Filt
Christofer Ahlqvist – chefredaktör, Göteborgs-Posten
Hanna Olsson Berg – biträdande redaktionschef, Aftonbladet
Marcus Melinder – chefredaktör, Västerbottens-Kuriren
Dejan Cokorilo – avdelningschef P3, Sveriges Radio
Jessica Ziegerer – grävredaktör, Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad
Claes Lönegård – fokuschef, Svenska Dagbladet
Jonas Bonnier – ordförande
Magnus Janson – verkställande ledamot (utan rösträtt), Bonnier Group
f194f2960aeaa9982a2a6aa094b0933761209f90På onsdag inleder Turkiets talman Numan Kurtulmuş ett två dagars officiellt besök i Sverige. På torsdag ska han träffa talmannen Andreas Norlén.
I vanliga fall hade jag inte brytt mig om att en turkisk talman besöker Sverige men just Kurtulmuş är mer än en pliktskyldig talman. Han är nämligen en av de fyra makthavare som styr Turkiet med järnhand och kan också stoppa den juridiska häxjakten på journalisten Joakim Medin.
Låt mig förklara. Turkiet styrs av den yttrandefrihetsfientlige Recep Tayyip Erdogan som kontrollerar den lagstiftande, dömande och verkställande makten. Men Erdogan styr landet med hjälp av tre vapendragare som han också lyssnar till: utrikesministern Hakan Fidan, säkerhetschefen Ibrahim Kalın och just det, talmannen i det turkiska parlamentet, Numan Kurtulmuş.
Skulle den turkiske talmannen föreslå att det turkiska åtalet mot Medin läggs ned kommer det att bli så.
Därför bör Andreas Norlén, som ska umgås i många timmar med den turkiske talmannen, inleda sitt möte med sin kollega med dessa meningar: ”Journalistik är inget brott. Turkiet måste lägga ned det fabricerade åtalet ‘medlemskap i en väpnad terrororganisation och spridning av terrorpropaganda’ mot den svenske journalisten Joakim Medin. Åtalet är baserat på Medins hederliga journalistik, författarskap och inlägg på sociala medier.”
Visst är det glädjande att Sveriges justitiedepartement inte tillät Turkiet att förhöra Joakim Medin i en svensk domstol. Visst är det härligt att Medin är hemma i Stockholm med sin fru och dotter. Men en turkisk rättsprocess som ständigt skjuts upp hindrar Medin ifrån att arbeta utanför EU då han kan gripas när som helst efter en turkisk Interpol-efterlysning.
I och med att turkisk domstol vägrar honom en dom kan inte Medin överklaga till Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter där han med all säkerhet frias.
Det går som bekant inte att ägna sig åt utrikesjournalistik om man inte kan resa till händelsernas centrum. Med andra ord har Turkiet just nu faktiskt begränsat svensk journalistik och exporterat sin press- och yttrande(o)frihet till vårt land.
Turkiets hantering av Medin är minst sagt makaber på minst två sätt: Medin har inreseförbud till Turkiet, men landet fortsätter att åtala honom. Det är inte säkert att Medin ens skulle tillåtas komma in i Turkiet för att avtjäna sitt eventuella fängelsestraff vid en fällande dom!
Den andra makabra detaljen är att Medin-åtalet bygger på hans påstådda koppling till Kurdistans arbetarparti (PKK) som löst upp sig självt efter nästan 50 år och vars ledare Abdullah Öcalan Ankara-regimen för dialog med. Det turkiska rättsväsendet förföljer alltså en svensk journalist för medlemskap i en organisation som inte längre existerar.
Åtalet mot Medin bör därför läggas ned omedelbart. Om det turkiska åtalet mot Medin och svensk journalistik tillåts fortsätta i flera år kommer självcensuren att breda ut sig på våra redaktioner.
Andreas Norlén: Stå upp för svensk journalistik och svik inte Joakim Medin när du sitter med din turkiska kollega i Sveriges riksdag.
db260a32d43f308859e1ad01850a066626f2611bSportbladet rapporterar om arbetsmiljöproblem och missnöje på SVT Sport. – Måendet hos många som jobbar med broadcast är dåligt, säger sektionsordföranden AnnaMaria Fredholm till Journalisten. – Alla som jobbar här förtjänar att bli sedda, säger sportchefen Max Bursell.
I en stor artikel i helgen rapporterade Aftonbladets Sportbladet om ett djupt missnöje hos medarbetare på SVT Sport. Enligt granskningen är SVT:s långkörare Sportnytt i sin hittills största kris, och missnöjet så stort att 22 anställda på SVT Sport i vintras skrev ett protestbrev till sina chefer där de slog larm om brister i arbetsmiljön och en orimlig belastning.
Anställda som pratat med Sportbladet anonymt uttrycker oro och missnöje över den nya strategin för sporten. Den innebär enligt interna dokument som Sportbladet tagit del av fokus på fotboll, ishockey, längdskidor, skidskytte och friidrott, på bekostnad av bredden, och har fått till följd ett minskat fokus på jämställdhet där bara två (längdskidor och skidskytte) av de tio mest visade sporterna 2025 nådde upp till målet om 50 procent kvinnor. Anställda uttrycker också missnöje över att Sportnytt dräneras på resurser, medan digitala, korta publiceringar prioriteras.
AnnaMaria Fredholm är journalistklubbens sektionsordförande på SVT Sport. Hon bekräftar att det finns arbetsmiljöproblem på sporten, framför allt på broadcast.
– Tempot på Sportnytt har blivit tuffare de senaste fem åren. Personalen känner sig jagad av förändringarna som genomförs, och upplever att deras kompetens inte tas tillvara. Många delar inte den vision som SVT är på väg mot, förflyttningen mot digitalt, säger hon.
– Vissa tycker inte heller att arbetsklimatet är som det ska. Man upplever en tystnadskultur, att man inte kan prata med vissa chefer.
Upplever klubben att cheferna tar det på allvar?
– Ja, de tar det på allvar nu. Men det är en ledningsgrupp med tappat förtroende hos många medarbetare – annars skriver man inte ett sådant här brev eller går till Aftonbladet. Det är en förtroendekris och cheferna har ett arbete att göra.
Det nu liggande sparpaketet förvärrar redan existerande oro och missnöje, enligt AnnaMaria Fredholm.
– Det lilla vi fått veta om de pågående nedskärningarna är att Sportnytt ska förkortas. Det gör medarbetare rädda. Ovissheten kring hur många tjänster som ska försvinna från SVT Sport bidrar till stor oro.
Max Bursell, sportchef på SVT, svarar på Journalistens frågor per mejl.
Vad har du att säga om kritiken om att anställda på broadcast upplever en tystnadskultur och att deras kompetens inte tas tillvara, enligt journalistklubben?
– Vi är inne i en stegvis förflyttning från traditionell linjär TV till en digital medievärld. Det innebär att vi inte satsar lika mycket tid och resurser på vissa typer av innehåll som vi har gjort tidigare, så på det sättet stämmer det att vissa kompetenser inte används i samma utsträckning som tidigare. Tystnadskultur ska vi absolut inte ha på den här redaktionen. Alla kommer inte alltid få som de vill och vi kommer inte alltid vara överens, men vi ska alltid kunna diskutera saker. Som journalistklubben också beskriver det: en del av detta handlar om att det finns medarbetare som inte delar SVT:s vision och inte tror på den digitala förflyttningen. Och de sakerna kommer ju inte förändras, svarar Max Bursell.
Och kritiken om ett högt arbetstempo?
– Det har kommit vittnesmål om ett upptrissat tempo framför allt kring Sportnytt på kvällarna, där resurserna har krympt till förmån för våra digitala sportnyheter. Vi har vidtagit vissa åtgärder för att lätta på arbetsbördan kvällstid. Det handlar också om att de som jobbar med Sportnyttkvällarna behöver anpassa produktionen efter de resurser som finns.
Enligt journalistklubben finns en förtroendekris för ledningen hos vissa anställda. Vidtar ni några åtgärder?
– Alla som jobbar här förtjänar att bli sedda och lyssnade på, och få feedback på sitt arbete. Det ska vi säkerställa och det kommer alla chefer med personalansvar att jobba med i sina grupper.
Bara två av de tio mest visade sporterna nådde upp till målet om 50 procent kvinnor under 2025. Har du någon kommentar till det?
– Jag vet inte exakt var de siffrorna som Sportbladet hänvisar till kommer ifrån men som jag förstod det handlar det om antal inslag i Sportnytt, alltså bara en liten del av vårt utbud. Vi vill ha ett jämställt sportutbud, och då menar jag att man ska se till hela utbudet. Under de senaste åren har vi till exempel gjort en jättesatsning på fotboll på damsidan, där Sverige håller världsklass. Vi har alla landskamper och mästerskap med landslaget, man kan dessutom se de svenska landslagsstjärnorna i sina klubblag både i Damallsvenskan och engelska WSL-ligan.
016651dd3a8724992795542096c950c80e576eabMagda Gads nyhetssajt Gad World är igång efter insamlingen.
Insamlingen till Gad World startade i juli 2025 och drog in en miljon kronor. Lanseringen av nyhetssajten var planerad till årsskiftet, men har skjutits upp, vilket fått många att undra vart pengarna tagit vägen.
Det svarar Magda Gad på i en ”dagbok” på sajten:
”Bilden av att jag skulle suttit i ett badkar fyllt av dollarsedlar, samtidigt som vi producerat utrikesjournalistiken gratis, är dock humoristisk. Och humor är välkommet när man arbetar 16– 20 timmar per dag sju dagar i veckan. I skrivande stund har jag inte haft en ledig dag på över fem månader. […]
Så vart har pengarna gått?
Till journalistik.”
Gad World ska ge ”andra perspektiv på världen och blickar inifrån rum som västvärlden sällan får insyn i”.
Journalisten söker Magda Gad för en intervju.
a5a7ad2aec2bd4d020044afab6873e51f2540080Blankspot får 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne. – Priset betyder att fler kan hitta till oss, säger Blankspots Brit Stakston.
Prissumman är 100 000 kronor.
I motiveringen skriver styrelsen bakom Anna Lindhs Minnesfond bland annat att Blankspot ”genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.”
Grattis till priset! Känner du igen dig i motiveringen?
– Tack, det är en stor ära och motiveringen gör oss verkligen glada. Att juryn kopplar Blankspot till några av de värden Anna Lindh stod för är djupt hedrande. Blankspot vill ge fler perspektiv på världen vilket ytterst bär på en förhoppning om att journalistiken ska hjälpa människor att förstå mer. Och i bästa fall leda till samtal och funderingar. Det som händer i Martin Schibbyes och Rasmus Canbäcks Whatsapp-grupper är unikt, säger Blankspots medgrundare Brit Stakston.
Sedan Blankspot fick veta att de skulle få priset har Brit Stakston funderat på att Anna Lindh aldrig hann se hur digitaliseringen skulle förändra hela det offentliga samtalet.
– Men hon hade redan upptäckt den demokratiska potentialen i internet. För henne handlade det då om fri information, kontakt över gränser och möjligheten att göra övergrepp mot mänskliga rättigheter synliga. I dag är spelplanen helt förändrad. Nu räcker det inte längre att information och oberoende journalistik kan spridas fritt. Den måste också kunna hittas och dessutom kunna litas på. Här behövs journalistiken. Priset betyder också att fler kan hitta till oss, vilket känns extra värdefullt.
Vad betyder prissumman konkret för er – ska den stoppas i några särskilda hål?
– Det ger oss en stor dos pepp framåt! Blankspot är väl rent ekonomiskt ett enda stort hål, så det betyder väldigt mycket! Vi är en liten redaktion med stora ambitioner och små resurser, så pengarna ger oss helt enkelt arbetsro och möjlighet att fortsätta göra det vi gör, säger Brit Stakston.
Gör Blankspot någon särskild satsning inför höstens riksdagsval?
– Nej, det är så väl bevakat av andra. Men valet finns förstås ändå med i vår bevakning eftersom mycket av det vi belyser handlar om det som påverkar demokratins villkor här och i andra delar av världen. Från frågor om desinformation, tillit och medielandskapets förändring till bistånd, folkrätt, migration, informationskrig och påverkan från auktoritära aktörer. Vår bevakning av det kommande valet i Armenien är ett sådant aktuellt exempel att följa. Vi kanske bäst bidrar med att ge andra sammanhang och perspektiv på den tid som valet 2026 äger rum i för våra läsare.
Hela motiveringen:
Blankspot drivs av en tydlig idé om att journalistikens uppdrag är större än det som ryms i nyhetscykeln – att återge skeenden som annars riskerar att förbli osedda och ohörda. Genom reportage från platser och sammanhang som ofta saknar bevakning i traditionella medier, med oljeutvinningen i Sudan som ett aktuellt exempel, bidrar Blankspot till att vidga perspektiven och fördjupa förståelsen av vår samtid.
Det journalistiska arbetet kombineras med ett aktivt engagemang för att stärka pressfrihet och yttrandefrihet, inte minst genom arbetet med föredrag i skolor, samt genom att stötta hotade journalister. Som annonsfri aktör utan betalväggar, finansierad av sina läsare, värnar Blankspot journalistikens oberoende och demokratiska roll.
Genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar Blankspot de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.
För detta betydelsefulla arbete tilldelas Blankspot 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne.
Journalisten Erika Bjerström får 2026 års Anna Lindh-pris (individpriset). Läs mer här.
b163d0ecc9d6ebeaf2a75a10e95041928d04e9de
a5a7ad2aec2bd4d020044afab6873e51f2540080
TITLE: Anna Lindh-pris till Blankspot DESCRIPTION: Blankspot får 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne. – Priset betyder att fler kan hitta till oss, säger Blankspots Brit Stakston. CONTENT: Prissumman är 100 000 kronor. I motiveringen skriver styrelsen bakom Anna Lindhs Minnesfond bland annat att Blankspot ”genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.” Grattis till priset! Känner du igen dig i motiveringen? – Tack, det är en stor ära och motiveringen gör oss verkligen glada. Att juryn kopplar Blankspot till några av de värden Anna Lindh stod för är djupt hedrande. Blankspot vill ge fler perspektiv på världen vilket ytterst bär på en förhoppning om att journalistiken ska hjälpa människor att förstå mer. Och i bästa fall leda till samtal och funderingar. Det som händer i Martin Schibbyes och Rasmus Canbäcks Whatsapp-grupper är unikt, säger Blankspots medgrundare Brit Stakston. Sedan Blankspot fick veta att de skulle få priset har Brit Stakston funderat på att Anna Lindh aldrig hann se hur digitaliseringen skulle förändra hela det offentliga samtalet. – Men hon hade redan upptäckt den demokratiska potentialen i internet. För henne handlade det då om fri information, kontakt över gränser och möjligheten att göra övergrepp mot mänskliga rättigheter synliga. I dag är spelplanen helt förändrad. Nu räcker det inte längre att information och oberoende journalistik kan spridas fritt. Den måste också kunna hittas och dessutom kunna litas på. Här behövs journalistiken. Priset betyder också att fler kan hitta till oss, vilket känns extra värdefullt. Vad betyder prissumman konkret för er – ska den stoppas i några särskilda hål? – Det ger oss en stor dos pepp framåt! Blankspot är väl rent ekonomiskt ett enda stort hål, så det betyder väldigt mycket! Vi är en liten redaktion med stora ambitioner och små resurser, så pengarna ger oss helt enkelt arbetsro och möjlighet att fortsätta göra det vi gör, säger Brit Stakston. Gör Blankspot någon särskild satsning inför höstens riksdagsval? – Nej, det är så väl bevakat av andra. Men valet finns förstås ändå med i vår bevakning eftersom mycket av det vi belyser handlar om det som påverkar demokratins villkor här och i andra delar av världen. Från frågor om desinformation, tillit och medielandskapets förändring till bistånd, folkrätt, migration, informationskrig och påverkan från auktoritära aktörer. Vår bevakning av det kommande valet i Armenien är ett sådant aktuellt exempel att följa. Vi kanske bäst bidrar med att ge andra sammanhang och perspektiv på den tid som valet 2026 äger rum i för våra läsare. Hela motiveringen: Blankspot drivs av en tydlig idé om att journalistikens uppdrag är större än det som ryms i nyhetscykeln – att återge skeenden som annars riskerar att förbli osedda och ohörda. Genom reportage från platser och sammanhang som ofta saknar bevakning i traditionella medier, med oljeutvinningen i Sudan som ett aktuellt exempel, bidrar Blankspot till att vidga perspektiven och fördjupa förståelsen av vår samtid. Det journalistiska arbetet kombineras med ett aktivt engagemang för att stärka pressfrihet och yttrandefrihet, inte minst genom arbetet med föredrag i skolor, samt genom att stötta hotade journalister. Som annonsfri aktör utan betalväggar, finansierad av sina läsare, värnar Blankspot journalistikens oberoende och demokratiska roll. Genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar Blankspot de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden. För detta betydelsefulla arbete tilldelas Blankspot 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne.
TITLE: Anna Lindh-pris till Blankspot DESCRIPTION: Blankspot får 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne. – Priset betyder att fler kan hitta till oss, säger Blankspots Brit Stakston. CONTENT: Prissumman är 100 000 kronor. I motiveringen skriver styrelsen bakom Anna Lindhs Minnesfond bland annat att Blankspot ”genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.” Grattis till priset! Känner du igen dig i motiveringen? – Tack, det är en stor ära och motiveringen gör oss verkligen glada. Att juryn kopplar Blankspot till några av de värden Anna Lindh stod för är djupt hedrande. Blankspot vill ge fler perspektiv på världen vilket ytterst bär på en förhoppning om att journalistiken ska hjälpa människor att förstå mer. Och i bästa fall leda till samtal och funderingar. Det som händer i Martin Schibbyes och Rasmus Canbäcks Whatsapp-grupper är unikt, säger Blankspots medgrundare Brit Stakston. Sedan Blankspot fick veta att de skulle få priset har Brit Stakston funderat på att Anna Lindh aldrig hann se hur digitaliseringen skulle förändra hela det offentliga samtalet. – Men hon hade redan upptäckt den demokratiska potentialen i internet. För henne handlade det då om fri information, kontakt över gränser och möjligheten att göra övergrepp mot mänskliga rättigheter synliga. I dag är spelplanen helt förändrad. Nu räcker det inte längre att information och oberoende journalistik kan spridas fritt. Den måste också kunna hittas och dessutom kunna litas på. Här behövs journalistiken. Priset betyder också att fler kan hitta till oss, vilket känns extra värdefullt. Vad betyder prissumman konkret för er – ska den stoppas i några särskilda hål? – Det ger oss en stor dos pepp framåt! Blankspot är väl rent ekonomiskt ett enda stort hål, så det betyder väldigt mycket! Vi är en liten redaktion med stora ambitioner och små resurser, så pengarna ger oss helt enkelt arbetsro och möjlighet att fortsätta göra det vi gör, säger Brit Stakston. Gör Blankspot någon särskild satsning inför höstens riksdagsval? – Nej, det är så väl bevakat av andra. Men valet finns förstås ändå med i vår bevakning eftersom mycket av det vi belyser handlar om det som påverkar demokratins villkor här och i andra delar av världen. Från frågor om desinformation, tillit och medielandskapets förändring till bistånd, folkrätt, migration, informationskrig och påverkan från auktoritära aktörer. Vår bevakning av det kommande valet i Armenien är ett sådant aktuellt exempel att följa. Vi kanske bäst bidrar med att ge andra sammanhang och perspektiv på den tid som valet 2026 äger rum i för våra läsare. Hela motiveringen: Blankspot drivs av en tydlig idé om att journalistikens uppdrag är större än det som ryms i nyhetscykeln – att återge skeenden som annars riskerar att förbli osedda och ohörda. Genom reportage från platser och sammanhang som ofta saknar bevakning i traditionella medier, med oljeutvinningen i Sudan som ett aktuellt exempel, bidrar Blankspot till att vidga perspektiven och fördjupa förståelsen av vår samtid. Det journalistiska arbetet kombineras med ett aktivt engagemang för att stärka pressfrihet och yttrandefrihet, inte minst genom arbetet med föredrag i skolor, samt genom att stötta hotade journalister. Som annonsfri aktör utan betalväggar, finansierad av sina läsare, värnar Blankspot journalistikens oberoende och demokratiska roll. Genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar Blankspot de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden. För detta betydelsefulla arbete tilldelas Blankspot 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne. Journalisten Erika Bjerström får 2026 års Anna Lindh-pris (individpriset). Läs mer här.
a5a7ad2aec2bd4d020044afab6873e51f2540080
b163d0ecc9d6ebeaf2a75a10e95041928d04e9de