Tornevall Networks

Journalisten och författaren Kurdo Baksi är initiativtagare till manifestationen på ABF-huset i Stockholm, som startar klockan 14 på söndag.

– Det råder stor backlash just nu för pressfriheten och det fria ordet. I till exempel Kina, Ryssland, Iran och Afghanistan kan inte despoterna stava till pressfrihet, säger Kurdo Baksi till Journalisten.

– Visst har vi fortfarande en väl fungerande pressfrihet i Sverige, men vi måste se upp, fortsätter han.

Hur då?

– Till exempel när näringsminister Ebba Busch ogillar vissa frågor från en SVT-reporter och kallar dem ”otroligt politiskt färgade frågor”. Därför är det viktigt med en manifestation för det pressfriheten på söndag.

De fängslade svenska publicisterna Gui Minhai och Dawit Isaak kommer att stå i fokus för manifestationen, liksom den turkiska rättegången mot utrikesjournalisten Joakim Medin. Joakim Medin är även en av talarna.

Här är samtliga medverkande:

Victor Malm, kulturchef Expressen

Eric Rosén, biträdande kulturchef Aftonbladet

Anders Q Björkman, fackboksredaktör och krönikör Svenska Dagbladet

Axel Andén, chefredaktör Journalisten

Najwa Alimi, svensk-afghansk journalist

Joakim Medin, utrikesjournalist ETC

Martin Kaunitz, Gui Minhais förläggare

Vesna Prekopic, vice ordförande Sveriges författarförbund

Katarina Carlsson, verksamhetschef Reportrar utan gränser

Elisabeth Löfgren, ordförande FreeDawit

Calle Nathanson, chef för ABF Stockholm

– I Sverige har en mängd lagar och lagförslag påverkat pressfriheten negativt. Vi ser även ett mycket tuffare klimat. Fler väljare rör sig mot ytterkanterna och det är ett välkänt fenomen att ju radikalare människor blir, desto hårdare kritiseras etablerade medier och public service. Det är oroande, säger Reportrar utan gränsers talesperson Erik Larsson.

I år är det 25 år sedan Reportrar utan gränser lanserade sitt globala pressfrihetsindex. Under de åren har pressfriheten i världen konsekvent försvagats och årets resultat är det sämsta hittills, skriver organisationen. Över hälften av världens länder befinner sig nu i en situation som är ”svår” eller ”mycket allvarlig”.

– Pressfriheten är på sin lägsta nivå på 25 år. Det mest oroande är att lagarna nu används som vapen. Journalistik kriminaliseras i allt större utsträckning – inte bara i diktaturer, utan även i demokratier, säger Erik Larsson.

USA har på ett år fallit från plats 57 till plats 64. ”Sedan Trump fick makten har han gjort attacker mot medier till en systematisk strategi, vilket lett till hårdare retorik mot journalister, fler säkerhetsincidenter och nedskärningar i internationella public service-medier som Voice of America”, skriver Reportrar utan gränser.

Några centrala slutsatser från rapporten:

• Det globala genomsnittet är det lägsta som någonsin uppmätts.

• För första gången på 25 år klassas över hälften av världens länder som ”svåra” eller ”mycket allvarliga”.

• Den juridiska indikatorn försämras mest av indexets fem indikatorer (ekonomisk, juridisk, säkerhet, politisk, social). Sedan 2001 har en alltmer restriktiv lagstiftning – ofta kopplad till nationell säkerhet – gradvis urholkat rätten till information, även i demokratiska länder.

• USA (plats 64) tappar sju placeringar, och länder som Ecuador och Venezuela faller kraftigt.

• Norge toppar listan för tionde året i rad, medan Eritrea ligger sist för tredje året i rad.

• Syrien gör årets största uppgång efter Assadregimens fall (+36 placeringar).

Läs rapporten på Reportrar utan gränsers hemsida.

Vad är du beredd att ”betala” för att göra ditt jobb? Eller för att delta i det offentliga samtalet? 50 000 kronor? 100 000 kronor? Är det värt några besök på Soc, efter en anonym orosanmälan om dina barn? Ja, den kostnaden är faktiskt ett pris som många journalister eller offentliga opinionsbildare förhåller sig till i val av yrke eller av debattämnen.

På fredag träder ”lagen om skydd för deltagande i den offentliga debatten vid tvister med gränsöverskridande följder” i kraft. Lagen som bygger på ett EU-direktiv, SLAPP-direktivet, som ska skydda journalister och andra som uttrycker sig offentligt. Tanken är att motverka munkavleprocesser – alltså domstolsprocesser vars egentliga syfte är att vara så kostsamma och skrämmande att journalisten eller debattören ger upp och tiger.

Den nya lagen hade kunnat bli ett viktigt instrument för att motverka munkavleprocesser. Dessvärre har lagförslagets formulering ”gränsöverskridande följder” blivit nyckelorden som kraftigt begränsar lagens omfång. I praktiken kommer lagen bara att vara tillämplig om den som stämmer en journalist bor i ett annat land än Sverige.

EU-kommissionen har rekommenderat att även inhemska processer, när båda parter bor i Sverige, ska omfattas. Detta behov har Journalistförbundet lyft flera gånger sedan 2022, men regeringen har medvetet valt att implementera direktivet på ett sätt som inte kommer att träffa majoriteten av alla SLAPP-mål i Sverige. Hade den nya lagen gällt alla mål hade en journalist som råkat ut för en munkavleprocess kunnat begära skyndsam handläggning av domstolen. Det skulle också innebära att den som stämmer en journalist eller debattör kan tvingas att ställa en garanti för att betala motpartens rättegångskostnader om hen förlorar målet.

En annan viktig effekt av den nya lagen är att reglerna om förenklade tvistemål (FT-mål) helt undantas från de nya reglerna, men eftersom lagen bara kommer att gälla i undantagsfall blir det i praktiken ingen ändring av reglerna. Dessa så kallade småmålsregler är tänkta att användas vid tvister som gäller krav som är små rent ekonomiskt, gränsen går vid cirka 30 000 kronor. I FT-målen behöver den som förlorar inte betala motpartens hela advokatkostnad.

Den här ordningen fyller en funktion i vissa typer av ärenden, till exempel om en mindre skuld inte betalats. Systemet blir en effektivisering av hur mindre tvister kan lösas kostnadseffektivt. Men, när det gäller förtalsmål, i synnerhet om syftet är att skrämma till tystnad, riskerar reglerna att ställa till det. En aktör som upptäckt detta är den så kallade Förtalsombudsmannen som stämmer journalister, kulturarbetare och andra debattörer med stöd av just småmålsreglerna. I praktiken blir det riskfritt att av ren illvilja stämma en journalist för något den skrivit på sociala medier. Och även om journalisten vinner så blir hen ändå alltid tvungen att bära sina egna rättegångskostnader. Tillvägagångssättet blir därmed ett lätt sätt att trycka till någon man vill få tyst på.

Vid sidan av munkavleprocesserna används även andra metoder som till exempel anmälningar till socialtjänsten som ett ”billigt” sätt att skrämma journalister och andra i det offentliga. Tillvägagångssättet utgör ett högt pris för journalisten och dennes barn, som i vissa fall tvingas till möten med socialtjänst helt i onödan.

I veckan är det Världsarbetsmiljödagen och det behöver knappast påpekas hur vansinnigt det är att detta är ett inslag i människors arbetsmiljö. Dessutom dränerar det samhället på resurser. Arbetstid och kraft tas i anspråk av såväl domstolar som socialtjänst för att hjälpa krafter som enbart är ute efter att tysta andra. Resurser som hade behövts för andra mål och för att hjälpa barn som far illa. Lägg därtill den demokratiska kostnaden för att journalister kanske avstår från granskningar eller att debattörer avstår från att bilda opinion när självcensuren sätter in.

Det är hög tid att regeringen adresserar detta oskick, där rättssystemet blir ett vapen mot journalister och andra som använder sin yttrandefrihet. Från Journalistförbundets sida vill vi uppmana politikerna:

• Se över småmålsreglerna så att de används till rätt saker, inte till att tysta journalister och andra som utrycker sig offentligt.

• Stoppa missbruket av systemet för orosanmälningar till socialtjänsten.

• Var efterkloka – se till att den nya Slapplagen ändras så att den går att tillämpa även på inhemska processer.

Det här är tre saker som på allvar skulle förändra journalisters – men även andras – möjlighet att göra sitt jobb och att delta i det offentliga samtalet. Många oroar sig för klimatet i samhällsdebatten och det är absolut viktigt att vi uppmärksammar och pratar om de problem som finns i samtalston och liknande. Men än viktigare ur yttrandefrihetssynpunkt är att vi inte låter en ofrivillig och framtvingad tystnad bre ut sig. Avväpna dem som inte skyr några medel för att skrämma andra till tystnad!

Ulrika Hyllert

Ordförande Journalistförbundet

– Det är inte lätt att jobba fackligt.

Det är den centrala slutsatsen i Ulrika Hedmans forskningsstudie om Journalistförbundets arbetsplatsklubbars verksamhet på Mittmedia under åren 2012–2019: ”In the midst of some crazy sitcom” – A case study of journalist union representatives’ work during disruptive change, som nyligen publicerades i tidskriften Journalism.

Det är något av en underdrift. I studien intervjuas fackligt förtroendevalda journalister på Mittmedia samt på Promedia, vars tidningar köptes upp av Mittmedia 2015.

Mittmedia

Mittmedia bildades 2003 och såldes till Bonnier News och norska Amedia 2019. Mittmedia ägde vid försäljningen 28 dagstidningar som nu ingår i Bonnier News Local, bland dem Gefle Dagblad, Arbetarbladet, Sundsvalls Tidning, Östersunds-Posten, Nerikes Allehanda, Vestmanlands Läns Tidning, Norrtelje Tidning, Hudiksvalls Tidning och Falu-Kuriren.

Mittmedia genomgick enorma sparpaket under de undersökta åren, och genomförde samtidigt en digital transformation som saknade motstycke inom den svenska dagspressen. ”Digitalt först”, var mottot.

De anonymiserade fackligt förtroendevalda tecknar en bild av ett kaos – med konstanta förhandlingar, en arbetsgivare som inte gick att rubba en millimeter i förhandlingarna och medlemmar som hela tiden krävde svar. Så här säger några av dem i studien:

”Såvitt jag kan minnas vann vi aldrig något. De bara körde på.”

”De låtsades inte ens lyssna. Vi avfärdades som motståndare till förändring, som digitalt okunniga.”

”Jag tror inte att många förstår hur tufft det var när det var som tuffast.”

”Det var som om vi var mitt uppe i någon galen sitcom.”

Fackrepresentanterna uppger att de inte var motståndare till förändring, utan försökte påverka hur förändringen genomfördes. Utan framgång.

”Vi ifrågasatte aldrig att vi var tvungna att bli mer digitala”, säger en av dem.

”Vi gjorde fantastiska framsteg med digitaliseringen. Utan tvekan. Där och då, kanske såg vi inte alltid det, eftersom så mycket handlade om att se så många av våra kollegor bli förödmjukade och behöva sluta”, säger en annan.

– Situationen var extrem eftersom arbetsgivaren helt uppenbart inte ville lyssna, säger Ulrika Hedman. Då blir det ju hopplöst. Vad säger man till medlemmarna när man inte kan visa att man vinner någonting i förhandlingarna? Sverige är ju väldigt speciellt. Här finns lagar och strukturer och kollektivavtal och upparbetade rutiner som väldigt mycket av det fackliga arbetet vilar på. Man litar på att det här funkar. I normalfallet gör det ju det också. På Mittmedia fungerade det inte alls.

– Det som hände på Mittmedia får väl betraktas som en ytterlighet både ur ett svenskt och ur ett internationellt perspektiv.

Det var inte bara de arbetsrättsliga frågorna som klubben behövde hantera, utan också de förändrade arbetssätten.

”Under de tuffaste åren skulle vi sända live [tv] på allt. Inte bara när [innehållet] passade för livestreaming, utan på allt, egentligen. Det var en börda. Och vi kunde alla se att vi nästan inte hade några tittare alls. Vi försökte diskutera detta [med ledningen], att vi var tvungna att göra mycket extra arbete för nästan ingenting. Men de ville inte … Det var så här arbetet skulle göras. De lyssnade inte”, säger en fackligt förtroendevald.

Hatet mot de tryckta tidningarna genomsyrade Mittmedia. En fackligt förtroendevald berättar:

”När man arbetade med print kände man sig som någon sorts paria. Folk var rädda för att ens säga ’Hej!’. Chefen kunde komma och säga: ’Du får inte prata med den här personen, du får inte tänka på print, du får inte låtsas att print existerar’.”

En annan uppger att prenumerationstappet eskalerade för att de tryckta tidningarna inte längre innehöll det som folk var villiga att betala för: ”Det var Mittmedias sätt att göra tidning.”

Nedplockad Mittmedia-skylt i Gävle 2020.

I studien framgår att det fanns interna konflikter bland de fackligt förtroendevalda, och särskilt tydligt blev det när Mittmedia köpte Promedia 2015.

De nio journalistklubbarna på Mittmedia hade gått ihop till en storklubb 2012, och nu räknade man med att Promedias journalistklubb skulle gå in i Mittmediaklubben. Men Promediaklubben vägrade.

En av de förtroendevalda på Promedia beskriver i studien Mittmedia som en ”dysfunktionell familj” som Mittmediaklubben var en del av:

”De bråkade med ledningen om bemanning och så vidare, men när det gällde [digitalisering och framtiden för tryck] var de helt på. Och vi var dumma som inte kunde se att det var så det måste vara.”

Konflikten mellan arbetsgivaren och Mittmedias journalistklubb eskalerade, och 2017 riktade klubben en misstroendeförklaring mot personalpolitiken:

”Vi var desperata och såg ingen annan utväg. I efterhand vet jag inte om vi gjorde rätt. Men de vägrade lyssna när vi sa till dem att de inte kan behandla människor så här”, säger en av dem i studien.

Det ledde till att arbetsgivaren hotade journalistklubbens förtroendevalda med avsked. ”Arbetsrätt för neandertalare”, kallade Journalistförbundets dåvarande förhandlingschef Johan Lif förfarandet i en intervju med Journalisten. Relationen mellan klubben och ledningen bröt samman.

Finns det något man kan lära sig av detta?

– Ja, det tror jag. När Promediaklubben valde att inte gå ihop med Mittmediaklubben borde man ha stannat upp och funderat. Varför? Gör vi rätt saker? Man kanske hade behövt ta in nya perspektiv utifrån. När läget är så pressat för en fackklubb måste man ändå försöka få tid att tänka efter, säger Ulrika Hedman.

– En annan sak man kan lära sig är hur viktig informationen till medlemmarna blir när det är kris. Journalistklubben startade ett fackligt veckobrev till medlemmarna. Det brevet blev viktigt för klubben. Att man höjde informationsnivån från att kalla till klubbmöten till att proaktivt gå ut och tala om vad man vet, det var förmodligen en bra strategi.

Den digitala transformation som Mittmedias ledning började genomföra 2012 var omfattande och det gick snabbt.

– Problemet var att affären inte var där än. Folk ville ha sina papperstidningar och sina gamla tidningstitlar. Men idag är ju nästan alla redaktioner där, och har stora intäkter från digitala prenumerationer.

När man läser studien slås man av alla saftiga citat från de fackligt förtroendevalda. Det är väldigt hårda ord, eller hur?

– Ja, det håller jag med om, men citaten speglar verkligen intervjuerna. Mittmediaåren har lämnat spår, och jag tror att de spåren kommer att sitta kvar länge än, hos såväl fackliga företrädare som hos många av de som jobbade på redaktionerna. Jag vet inte om svenska journalistklubbar egentligen har haft att hantera något liknande, säger Ulrika Hedman.

När man flyttar ihop med någon får man nya bekantskaper, och man får ta del av nya medier. Sen i höstas får jag Kollega, fackförbundet Unionens tidning, hem i brevlådan. Det är ett kikhål in i en fruktansvärd verklighet, ett ”Upside-Down” som så gott som aldrig beskrivs i medierna; de arbetslösas, sjukskrivnas och utförsäkrades liv. Som egenföretagaren Klas. Han blev sjuk, nekades sjukpenning, förlorade jobbet, lägenheten – och sov hela vintern i ett fågelskådartorn i ett naturreservat utanför Uppsala. Ibland var det minus tjugo, men nollgradigt var värre, då kröp fukten in i sovsäcken.

Ett annat öde: chefen Christina som fick sparken. Som sökt hundratals jobb, redo att flytta långt för ett vikariat på en bensinmack. Nu kämpar hon mot ångesten, och berättar – under eget namn, och bild – att hon planerar att fläka ut sig på OnlyFans. Hon frontar omslaget, med rubriken: PÅ RUINENS BRANT.

Jag värjer mig mot hennes blick, den är så jobbig. Inte bara för att den påminner om hur bra jag har det, och hur mycket jag ändå gnäller. (Buhu, fick ingen inbjudan till förlagets glögg-mingel och får inte Villa San Michele-stipendiet i år för jag fick det i fjol.) Utan också för att det triggar min egen rädsla för att falla. Jag vet hur lite som skiljer mig från den utsattheten. En vansinnesfylla som resulterar i MeToo-rykten och cancelering. Mer än så krävs inte. Jag skulle yla om min oskuld i olika haveristpoddar, men ingen skulle tro mig, inte ens jag själv. Jag funderar på hur jag skulle kunna undvika fimbulvintern i fågelskådartornet.

Med tanke på att arbetslöshet är vardag för en halv miljon svenskar är det ändå underligt att frågan är så frånvarande i medierna; journalisterna borde rapportera, om inte annat av rent egenintresse, arbetslösheten i den egna branschen är skyhög. Men vem ska berätta, förutom fackförbundspressen. Präktiga DN? Kanske – nu när Patrik Lundberg är tillbaka från föräldraledigheten. Om han får feeling. SVT då? Flaggskeppet Dokument Inifrån, med fetast resurser i mediesverige? Men de vill ta upp kampen om tittarna med streamers som Netflix, det gör man med rafflande avslöjanden om styckmordet och Jockibois förträngda trauman, inte med Arnes kamp mot Försäkringskassan. Jag fattar det, så funkar världen.

Det är svårt att berätta om arbetslösa. Det finns ingen konflikt, bara ett statiskt tillstånd. Men stämmer det verkligen? Klas i fågelskådartornet är en bra story, och Christina på Onlyfans stark tragik. Journalisterna på Kollega har fattat det, men kanske har de inte fattat att det blivit fult att berätta om folk som offer för ett system.

Jag sträcker mig efter en annan ny bekantskap; ”HTSI, How To Spend It” – Financial Times glansiga bilaga; med reklam för diamantdiadem och handväskor från Miu Miu, reportage om longevity-kliniker i Schweiz och sydkoreanske kreatören Sang Woo Kim. En ny värld öppnar sig.

Sedan 2021 delar Seniorjournalisterna Sörmland årligen ut två stipendier till ”god lokalt publicerad journalistik”. Stipendierna är på 10 000 kronor vardera. I samband med föreningens årsmöte den 22 april delades årets stipendier ut. De gick till:

Frida Gunnvald, SVT Nyheter Sörmland.

Motivering: ”För att hon med ett stort driv som undersökande reporter i två granskningar avslöjat märkligheter och rena felaktigheter inom vård och hälsa. Så har ett par av de största nätläkarbolagen avslöjats med att i stor omfattning ta betalt för tjänster som enligt Regionen inte har utförts. Resultatet är en tvist som kan komma att kosta bolagen mångmiljonbelopp. I den andra visar Frida Gunnvald hur kosttillskott marknadsförs som lösningen vid PMS och mensvärk utan något som helst vetenskapligt stöd. Granskningarna är klockren och angelägen konsumentupplysning!”

Johannes Tångeberg och Sofie Collin, Södermanlands Nyheter.

Motivering: ”För det systematiska grävjobbet ‘Skolchefsrapporten’ som avslöjade inte bara felaktigheter utan också att AI härjat ganska fritt i en rapport som Nyköpings grundskolechef tagit fram. Den skulle bli underlag för målet att bli ‘Sveriges bästa skolkommun 2030’, men ledde i stället till turbulens och att skolledningen ifrågasattes. Först när skolchefen pressats ordentligt medgav hon falsarierna. Då hade den AI-belastade rapporten redan reviderats upprepade gånger. Till slut fick skolchefen gå! Låt var med ett väl tilltaget avgångsvederlag. Något som också rymdes i grävet.”

Det skriver Dagens Nyheter.

Som Journalisten rapporterat skickade DN för ett år sedan in en JO-anmälan för att klaga på den långsamma handläggningen i sju olika fall då DN begärde ut handlingar kopplade till den tidigare säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Som längst fick DN:s reportrar vänta 46 dagar på att få ut handlingar – men när DN begärde ut handlingar i annat namn tog det två dagar.

I januari 2026 riktade JO kritik mot Regeringskansliet. Justitieombudsmannen trycker i beslutet på att det är särskilt viktigt att just Regeringskansliet respekterar den i grundlagen garanterade insynsrätten.

I veckan frågades Ulf Kristersson ut i riksdagens KU om saken. Statsministern sade under utfrågningen att hans bild är att Regeringskansliets hantering av utlämnandeärenden normalt sett fungerar bra, men medgav  att det funnits brister, rapporterar DN.

Pelle Nyström arbetade på SVT från 1983 tills 2020. Han inledde sin SVT-karriär på lokalredaktionen i Örebro och gick senare till sportens redaktion i Göteborg. Som reporter för SVT Sport bevakade han bland annat åtta OS och många världs- och europamästerskap.

Pelle Nyström gick bort i fredags efter en tids sjukdom, skriver SVT.