Tornevall Networks

Changes

TITLE:
Anna Lindh-pris till Blankspot

DESCRIPTION:
Blankspot får 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne.
– Priset betyder att fler kan hitta till oss, säger Blankspots Brit Stakston.

CONTENT:
Prissumman är 100 000 kronor.

I motiveringen skriver styrelsen bakom Anna Lindhs Minnesfond bland annat att Blankspot ”genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.”

Grattis till priset! Känner du igen dig i motiveringen?

– Tack, det är en stor ära och motiveringen gör oss verkligen glada. Att juryn kopplar Blankspot till några av de värden Anna Lindh stod för är djupt hedrande. Blankspot vill ge fler perspektiv på världen vilket ytterst bär på en förhoppning om att journalistiken ska hjälpa människor att förstå mer. Och i bästa fall leda till samtal och funderingar. Det som händer i Martin Schibbyes och Rasmus Canbäcks Whatsapp-grupper är unikt, säger Blankspots medgrundare Brit Stakston.

Sedan Blankspot fick veta att de skulle få priset har Brit Stakston funderat på att Anna Lindh aldrig hann se hur digitaliseringen skulle förändra hela det offentliga samtalet.

– Men hon hade redan upptäckt den demokratiska potentialen i internet. För henne handlade det då om fri information, kontakt över gränser och möjligheten att göra övergrepp mot mänskliga rättigheter synliga. I dag är spelplanen helt förändrad. Nu räcker det inte längre att information och oberoende journalistik kan spridas fritt. Den måste också kunna hittas och dessutom kunna litas på. Här behövs journalistiken. Priset betyder också att fler kan hitta till oss, vilket känns extra värdefullt.

Vad betyder prissumman konkret för er – ska den stoppas i några särskilda hål?

– Det ger oss en stor dos pepp framåt! Blankspot är väl rent ekonomiskt ett enda stort hål, så det betyder väldigt mycket! Vi är en liten redaktion med stora ambitioner och små resurser, så pengarna ger oss helt enkelt arbetsro och möjlighet att fortsätta göra det vi gör, säger Brit Stakston.

Gör Blankspot någon särskild satsning inför höstens riksdagsval?

– Nej, det är så väl bevakat av andra. Men valet finns förstås ändå med i vår bevakning eftersom mycket av det vi belyser handlar om det som påverkar demokratins villkor här och i andra delar av världen. Från frågor om desinformation, tillit och medielandskapets förändring till bistånd, folkrätt, migration, informationskrig och påverkan från auktoritära aktörer. Vår bevakning av det kommande valet i Armenien är ett sådant aktuellt exempel att följa. Vi kanske bäst bidrar med att ge andra sammanhang och perspektiv på den tid som valet 2026 äger rum i för våra läsare.

Hela motiveringen:

Blankspot drivs av en tydlig idé om att journalistikens uppdrag är större än det som ryms i nyhetscykeln – att återge skeenden som annars riskerar att förbli osedda och ohörda. Genom reportage från platser och sammanhang som ofta saknar bevakning i traditionella medier, med oljeutvinningen i Sudan som ett aktuellt exempel, bidrar Blankspot till att vidga perspektiven och fördjupa förståelsen av vår samtid.

Det journalistiska arbetet kombineras med ett aktivt engagemang för att stärka pressfrihet och yttrandefrihet, inte minst genom arbetet med föredrag i skolor, samt genom att stötta hotade journalister. Som annonsfri aktör utan betalväggar, finansierad av sina läsare, värnar Blankspot journalistikens oberoende och demokratiska roll.

Genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar Blankspot de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.

För detta betydelsefulla arbete tilldelas Blankspot 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne.

TITLE:
Anna Lindh-pris till Blankspot

DESCRIPTION:
Blankspot får 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne.
– Priset betyder att fler kan hitta till oss, säger Blankspots Brit Stakston.

CONTENT:
Prissumman är 100 000 kronor.

I motiveringen skriver styrelsen bakom Anna Lindhs Minnesfond bland annat att Blankspot ”genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.”

Grattis till priset! Känner du igen dig i motiveringen?

– Tack, det är en stor ära och motiveringen gör oss verkligen glada. Att juryn kopplar Blankspot till några av de värden Anna Lindh stod för är djupt hedrande. Blankspot vill ge fler perspektiv på världen vilket ytterst bär på en förhoppning om att journalistiken ska hjälpa människor att förstå mer. Och i bästa fall leda till samtal och funderingar. Det som händer i Martin Schibbyes och Rasmus Canbäcks Whatsapp-grupper är unikt, säger Blankspots medgrundare Brit Stakston.

Sedan Blankspot fick veta att de skulle få priset har Brit Stakston funderat på att Anna Lindh aldrig hann se hur digitaliseringen skulle förändra hela det offentliga samtalet.

– Men hon hade redan upptäckt den demokratiska potentialen i internet. För henne handlade det då om fri information, kontakt över gränser och möjligheten att göra övergrepp mot mänskliga rättigheter synliga. I dag är spelplanen helt förändrad. Nu räcker det inte längre att information och oberoende journalistik kan spridas fritt. Den måste också kunna hittas och dessutom kunna litas på. Här behövs journalistiken. Priset betyder också att fler kan hitta till oss, vilket känns extra värdefullt.

Vad betyder prissumman konkret för er – ska den stoppas i några särskilda hål?

– Det ger oss en stor dos pepp framåt! Blankspot är väl rent ekonomiskt ett enda stort hål, så det betyder väldigt mycket! Vi är en liten redaktion med stora ambitioner och små resurser, så pengarna ger oss helt enkelt arbetsro och möjlighet att fortsätta göra det vi gör, säger Brit Stakston.

Gör Blankspot någon särskild satsning inför höstens riksdagsval?

– Nej, det är så väl bevakat av andra. Men valet finns förstås ändå med i vår bevakning eftersom mycket av det vi belyser handlar om det som påverkar demokratins villkor här och i andra delar av världen. Från frågor om desinformation, tillit och medielandskapets förändring till bistånd, folkrätt, migration, informationskrig och påverkan från auktoritära aktörer. Vår bevakning av det kommande valet i Armenien är ett sådant aktuellt exempel att följa. Vi kanske bäst bidrar med att ge andra sammanhang och perspektiv på den tid som valet 2026 äger rum i för våra läsare.

Hela motiveringen:

Blankspot drivs av en tydlig idé om att journalistikens uppdrag är större än det som ryms i nyhetscykeln – att återge skeenden som annars riskerar att förbli osedda och ohörda. Genom reportage från platser och sammanhang som ofta saknar bevakning i traditionella medier, med oljeutvinningen i Sudan som ett aktuellt exempel, bidrar Blankspot till att vidga perspektiven och fördjupa förståelsen av vår samtid.

Det journalistiska arbetet kombineras med ett aktivt engagemang för att stärka pressfrihet och yttrandefrihet, inte minst genom arbetet med föredrag i skolor, samt genom att stötta hotade journalister. Som annonsfri aktör utan betalväggar, finansierad av sina läsare, värnar Blankspot journalistikens oberoende och demokratiska roll.

Genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar Blankspot de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.

För detta betydelsefulla arbete tilldelas Blankspot 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne.

 

Journalisten Erika Bjerström får 2026 års Anna Lindh-pris (individpriset). Läs mer här.

 

Versions

1. 2026-06-01 09:42:55

   Discovered: 2026-06-02 09:06:29 Hash: a5a7ad2aec2bd4d020044afab6873e51f2540080
   Title:

   Anna Lindh-pris till Blankspot
   Description:

   Blankspot får 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne.
   – Priset betyder att fler kan hitta till oss, säger Blankspots Brit Stakston.
   Content

   Prissumman är 100 000 kronor.
   
   I motiveringen skriver styrelsen bakom Anna Lindhs Minnesfond bland annat att Blankspot ”genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.”
   
   Grattis till priset! Känner du igen dig i motiveringen?
   
   – Tack, det är en stor ära och motiveringen gör oss verkligen glada. Att juryn kopplar Blankspot till några av de värden Anna Lindh stod för är djupt hedrande. Blankspot vill ge fler perspektiv på världen vilket ytterst bär på en förhoppning om att journalistiken ska hjälpa människor att förstå mer. Och i bästa fall leda till samtal och funderingar. Det som händer i Martin Schibbyes och Rasmus Canbäcks Whatsapp-grupper är unikt, säger Blankspots medgrundare Brit Stakston.
   
   Sedan Blankspot fick veta att de skulle få priset har Brit Stakston funderat på att Anna Lindh aldrig hann se hur digitaliseringen skulle förändra hela det offentliga samtalet.
   
   – Men hon hade redan upptäckt den demokratiska potentialen i internet. För henne handlade det då om fri information, kontakt över gränser och möjligheten att göra övergrepp mot mänskliga rättigheter synliga. I dag är spelplanen helt förändrad. Nu räcker det inte längre att information och oberoende journalistik kan spridas fritt. Den måste också kunna hittas och dessutom kunna litas på. Här behövs journalistiken. Priset betyder också att fler kan hitta till oss, vilket känns extra värdefullt.
   
   Vad betyder prissumman konkret för er – ska den stoppas i några särskilda hål?
   
   – Det ger oss en stor dos pepp framåt! Blankspot är väl rent ekonomiskt ett enda stort hål, så det betyder väldigt mycket! Vi är en liten redaktion med stora ambitioner och små resurser, så pengarna ger oss helt enkelt arbetsro och möjlighet att fortsätta göra det vi gör, säger Brit Stakston.
   
   Gör Blankspot någon särskild satsning inför höstens riksdagsval?
   
   – Nej, det är så väl bevakat av andra. Men valet finns förstås ändå med i vår bevakning eftersom mycket av det vi belyser handlar om det som påverkar demokratins villkor här och i andra delar av världen. Från frågor om desinformation, tillit och medielandskapets förändring till bistånd, folkrätt, migration, informationskrig och påverkan från auktoritära aktörer. Vår bevakning av det kommande valet i Armenien är ett sådant aktuellt exempel att följa. Vi kanske bäst bidrar med att ge andra sammanhang och perspektiv på den tid som valet 2026 äger rum i för våra läsare.
   
   Hela motiveringen:
   
   Blankspot drivs av en tydlig idé om att journalistikens uppdrag är större än det som ryms i nyhetscykeln – att återge skeenden som annars riskerar att förbli osedda och ohörda. Genom reportage från platser och sammanhang som ofta saknar bevakning i traditionella medier, med oljeutvinningen i Sudan som ett aktuellt exempel, bidrar Blankspot till att vidga perspektiven och fördjupa förståelsen av vår samtid.
   
   Det journalistiska arbetet kombineras med ett aktivt engagemang för att stärka pressfrihet och yttrandefrihet, inte minst genom arbetet med föredrag i skolor, samt genom att stötta hotade journalister. Som annonsfri aktör utan betalväggar, finansierad av sina läsare, värnar Blankspot journalistikens oberoende och demokratiska roll.
   
   Genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar Blankspot de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.
   
   För detta betydelsefulla arbete tilldelas Blankspot 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne.
   
    
   
   Journalisten Erika Bjerström får 2026 års Anna Lindh-pris (individpriset). Läs mer här.
   
    
2. 2026-06-01 09:42:55

   Discovered: 2026-06-01 09:43:27 Hash: b163d0ecc9d6ebeaf2a75a10e95041928d04e9de
   Title:

   Anna Lindh-pris till Blankspot
   Description:

   Blankspot får 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne.
   – Priset betyder att fler kan hitta till oss, säger Blankspots Brit Stakston.
   Content

   Prissumman är 100 000 kronor.
   
   I motiveringen skriver styrelsen bakom Anna Lindhs Minnesfond bland annat att Blankspot ”genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.”
   
   Grattis till priset! Känner du igen dig i motiveringen?
   
   – Tack, det är en stor ära och motiveringen gör oss verkligen glada. Att juryn kopplar Blankspot till några av de värden Anna Lindh stod för är djupt hedrande. Blankspot vill ge fler perspektiv på världen vilket ytterst bär på en förhoppning om att journalistiken ska hjälpa människor att förstå mer. Och i bästa fall leda till samtal och funderingar. Det som händer i Martin Schibbyes och Rasmus Canbäcks Whatsapp-grupper är unikt, säger Blankspots medgrundare Brit Stakston.
   
   Sedan Blankspot fick veta att de skulle få priset har Brit Stakston funderat på att Anna Lindh aldrig hann se hur digitaliseringen skulle förändra hela det offentliga samtalet.
   
   – Men hon hade redan upptäckt den demokratiska potentialen i internet. För henne handlade det då om fri information, kontakt över gränser och möjligheten att göra övergrepp mot mänskliga rättigheter synliga. I dag är spelplanen helt förändrad. Nu räcker det inte längre att information och oberoende journalistik kan spridas fritt. Den måste också kunna hittas och dessutom kunna litas på. Här behövs journalistiken. Priset betyder också att fler kan hitta till oss, vilket känns extra värdefullt.
   
   Vad betyder prissumman konkret för er – ska den stoppas i några särskilda hål?
   
   – Det ger oss en stor dos pepp framåt! Blankspot är väl rent ekonomiskt ett enda stort hål, så det betyder väldigt mycket! Vi är en liten redaktion med stora ambitioner och små resurser, så pengarna ger oss helt enkelt arbetsro och möjlighet att fortsätta göra det vi gör, säger Brit Stakston.
   
   Gör Blankspot någon särskild satsning inför höstens riksdagsval?
   
   – Nej, det är så väl bevakat av andra. Men valet finns förstås ändå med i vår bevakning eftersom mycket av det vi belyser handlar om det som påverkar demokratins villkor här och i andra delar av världen. Från frågor om desinformation, tillit och medielandskapets förändring till bistånd, folkrätt, migration, informationskrig och påverkan från auktoritära aktörer. Vår bevakning av det kommande valet i Armenien är ett sådant aktuellt exempel att följa. Vi kanske bäst bidrar med att ge andra sammanhang och perspektiv på den tid som valet 2026 äger rum i för våra läsare.
   
   Hela motiveringen:
   
   Blankspot drivs av en tydlig idé om att journalistikens uppdrag är större än det som ryms i nyhetscykeln – att återge skeenden som annars riskerar att förbli osedda och ohörda. Genom reportage från platser och sammanhang som ofta saknar bevakning i traditionella medier, med oljeutvinningen i Sudan som ett aktuellt exempel, bidrar Blankspot till att vidga perspektiven och fördjupa förståelsen av vår samtid.
   
   Det journalistiska arbetet kombineras med ett aktivt engagemang för att stärka pressfrihet och yttrandefrihet, inte minst genom arbetet med föredrag i skolor, samt genom att stötta hotade journalister. Som annonsfri aktör utan betalväggar, finansierad av sina läsare, värnar Blankspot journalistikens oberoende och demokratiska roll.
   
   Genom att ge röst åt människor och händelser bortom de etablerade makt- och mediecentrumen, och genom att ta sig an samtidens komplexitet utan förenklingar, speglar Blankspot de värden som Anna Lindh stod för – öppenhet, tron på dialogens kraft i en orolig värld, och insikten om att demokratin och människovärdet är grunden.
   
   För detta betydelsefulla arbete tilldelas Blankspot 2026 års organisationspris till Anna Lindhs minne.

Changes

TITLE:
Schibsted skickade internt arbetsmaterial till OpenAI

DESCRIPTION:
En teknisk miss ledde till att Schibsteds alla tidningar skickade redaktionsinterna meddelanden till OpenAI. ”Det är självklart allvarligt”, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.

CONTENT:
Det är norska Morgonbladet som avslöjar den tekniska missen som ledde till att OpenAI fick tillgång till interna meddelanden i publiceringssystemet på alla Schibsteds titlar, inklusive Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Schibsteds avtal med OpenAI innebär att artiklar skickas direkt från publiceringsverktyget till att träna bolagets språkmodell.

Schibsted uppger att uppgifterna filtrerats bort och raderats av OpenAI och inte har använts för träning.

– Internt arbetsmaterial har skickats till en extern part, och det är självklart allvarligt, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.

Vad för sorts uppgifter är det som skickats?

– Kommentarer som ligger i publiceringsverktyget. Ett typexempel är att kvällsgänget jobbat med en artikel och lämnar ett meddelande till morgonreportern, att man inte kunnat nå en viss expert, men att han eller hon borde vara tillgänglig på morgonen. Det är kommentarer som alla på redaktionen kan se. 98 procent av innehållet är ganska harmlöst.

Så det handlar inte om källskyddade uppgifter?

– Nej, däremot kan det ha förekommit att man lämnar telefonnummer till en intervjuperson i systemet, och det kanske den personen inte vill ska komma ut.

Vad tänker du om det här?

– Det är en påminnelse om att man aldrig ska lägga känsliga uppgifter så att andra kan nå dem. Jag är helt övertygad om att våra journalister är så professionella att de inte lägger sådant som kan röja källskyddet i publiceringsverktyget eller i något annat system som andra kan nå.

TITLE:
Schibsted skickade internt arbetsmaterial till OpenAI

DESCRIPTION:
En teknisk miss ledde till att Schibsteds alla tidningar skickade redaktionsinterna meddelanden till OpenAI. ”Det är självklart allvarligt”, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD. UPPDATERAD.

CONTENT:
Det är norska Morgonbladet som avslöjar den tekniska missen som ledde till att OpenAI fick tillgång till interna meddelanden i publiceringssystemet på alla Schibsteds titlar, inklusive Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Schibsteds avtal med OpenAI innebär att artiklar skickas direkt från publiceringsverktyget till att träna bolagets språkmodell.

Schibsted uppger att uppgifterna filtrerats bort och raderats av OpenAI och inte har använts för träning.

– Internt arbetsmaterial har skickats till en extern part, och det är självklart allvarligt, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.

Vad för sorts uppgifter är det som skickats?

– Kommentarer som ligger i publiceringsverktyget. Ett typexempel är att kvällsgänget jobbat med en artikel och lämnar ett meddelande till morgonreportern, att man inte kunnat nå en viss expert, men att han eller hon borde vara tillgänglig på morgonen. Det är kommentarer som alla på redaktionen kan se. 98 procent av innehållet är ganska harmlöst.

Så det handlar inte om källskyddade uppgifter?

– Nej, däremot kan det ha förekommit att man lämnar telefonnummer till en intervjuperson i systemet, och det kanske den personen inte vill ska komma ut.

Vad tänker du om det här?

– Det är en påminnelse om att man aldrig ska lägga känsliga uppgifter så att andra kan nå dem. Jag är helt övertygad om att våra journalister är så professionella att de inte lägger sådant som kan röja källskyddet i publiceringsverktyget eller i något annat system som andra kan nå.

Petter Ovander, kommunikationschef på Schibsted Sverige, uppger att de interna kommentarerna oavsiktligt skickats till Open AI sedan API-integrationen etablerades i maj 2025.

Har misstaget inneburit att källskyddade uppgifter skickats till OpenAI?

– Fältet för interna kommentarer är inte avsett för känslig information utan används för praktiska arbetskommentarer kring produktion och samarbete på redaktionerna. När det gäller källskyddad information har vi strikta och väl upparbetade rutiner för hur vi hanterar den sortens ärenden, säger Petter Ovander.

OpenAI har uppgett att de filtrerat bort den data som skickats felaktigt. Har ni vidtagit några kontroller eller åtgärder för att undersöka om det stämmer?

– Vi baserar vår bedömning på uppgifter och tekniska genomgångar tillsammans med OpenAI, kombinerat med egna undersökningar och tester. OpenAI har lämnat information om vilka artiklar som omfattats av raderingen, och våra egna kontroller bekräftar att det stämmer. Utifrån detta har vi fått bekräftat att kommentarerna filtrerades bort, inte användes i OpenAI tjänster och inte exponerades för utomstående.

Kan ni vara helt säkra på att ingen obehörig har tagit del av uppgifterna?

– Vi har inte funnit något som tyder på att information från de interna kommentarsfälten har exponerats för någon utanför respektive redaktion.

Har den bortfiltrerade datan sparats externt någonstans? Och i sådant fall vilka har tillgång till den?

– Vi har fått bekräftat från OpenAI att ingen personal hos dem haft tillgång till den bortfiltrerade datan. Om någon hos dem ges access måste detta loggföras och några sådana loggar finns inte.

Vidtar ni några åtgärder med anledning av händelsen?

– Ja. Delningen av interna kommentarer stoppades omedelbart när detta upptäcktes. Vi har genomfört tekniska genomgångar av integrationen och sett över våra rutiner för att säkerställa att data hanteras korrekt och att något liknande inte kan hända igen.

Versions

1. 2026-05-29 14:35:47

   Discovered: 2026-05-29 15:14:21 Hash: 9304536c6ae2c079485af8bfe7e997a8a631bbe8
   Title:

   Schibsted skickade internt arbetsmaterial till OpenAI
   Description:

   En teknisk miss ledde till att Schibsteds alla tidningar skickade redaktionsinterna meddelanden till OpenAI. ”Det är självklart allvarligt”, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD. UPPDATERAD.
   Content

   Det är norska Morgonbladet som avslöjar den tekniska missen som ledde till att OpenAI fick tillgång till interna meddelanden i publiceringssystemet på alla Schibsteds titlar, inklusive Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Schibsteds avtal med OpenAI innebär att artiklar skickas direkt från publiceringsverktyget till att träna bolagets språkmodell.
   
   Schibsted uppger att uppgifterna filtrerats bort och raderats av OpenAI och inte har använts för träning.
   
   – Internt arbetsmaterial har skickats till en extern part, och det är självklart allvarligt, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.
   
   Vad för sorts uppgifter är det som skickats?
   
   – Kommentarer som ligger i publiceringsverktyget. Ett typexempel är att kvällsgänget jobbat med en artikel och lämnar ett meddelande till morgonreportern, att man inte kunnat nå en viss expert, men att han eller hon borde vara tillgänglig på morgonen. Det är kommentarer som alla på redaktionen kan se. 98 procent av innehållet är ganska harmlöst.
   
   Så det handlar inte om källskyddade uppgifter?
   
   – Nej, däremot kan det ha förekommit att man lämnar telefonnummer till en intervjuperson i systemet, och det kanske den personen inte vill ska komma ut.
   
   Vad tänker du om det här?
   
   – Det är en påminnelse om att man aldrig ska lägga känsliga uppgifter så att andra kan nå dem. Jag är helt övertygad om att våra journalister är så professionella att de inte lägger sådant som kan röja källskyddet i publiceringsverktyget eller i något annat system som andra kan nå.
   
   Petter Ovander, kommunikationschef på Schibsted Sverige, uppger att de interna kommentarerna oavsiktligt skickats till Open AI sedan API-integrationen etablerades i maj 2025.
   
   Har misstaget inneburit att källskyddade uppgifter skickats till OpenAI?
   
   – Fältet för interna kommentarer är inte avsett för känslig information utan används för praktiska arbetskommentarer kring produktion och samarbete på redaktionerna. När det gäller källskyddad information har vi strikta och väl upparbetade rutiner för hur vi hanterar den sortens ärenden, säger Petter Ovander.
   
   OpenAI har uppgett att de filtrerat bort den data som skickats felaktigt. Har ni vidtagit några kontroller eller åtgärder för att undersöka om det stämmer?
   
   – Vi baserar vår bedömning på uppgifter och tekniska genomgångar tillsammans med OpenAI, kombinerat med egna undersökningar och tester. OpenAI har lämnat information om vilka artiklar som omfattats av raderingen, och våra egna kontroller bekräftar att det stämmer. Utifrån detta har vi fått bekräftat att kommentarerna filtrerades bort, inte användes i OpenAI tjänster och inte exponerades för utomstående.
   
   Kan ni vara helt säkra på att ingen obehörig har tagit del av uppgifterna?
   
   – Vi har inte funnit något som tyder på att information från de interna kommentarsfälten har exponerats för någon utanför respektive redaktion.
   
   Har den bortfiltrerade datan sparats externt någonstans? Och i sådant fall vilka har tillgång till den?
   
   – Vi har fått bekräftat från OpenAI att ingen personal hos dem haft tillgång till den bortfiltrerade datan. Om någon hos dem ges access måste detta loggföras och några sådana loggar finns inte.
   
   Vidtar ni några åtgärder med anledning av händelsen?
   
   – Ja. Delningen av interna kommentarer stoppades omedelbart när detta upptäcktes. Vi har genomfört tekniska genomgångar av integrationen och sett över våra rutiner för att säkerställa att data hanteras korrekt och att något liknande inte kan hända igen.
2. 2026-05-29 14:35:47

   Discovered: 2026-05-29 14:36:23 Hash: 16d9cab3334e4de5d42e95c1c75f5f2593e3bc2c
   Title:

   Schibsted skickade internt arbetsmaterial till OpenAI
   Description:

   En teknisk miss ledde till att Schibsteds alla tidningar skickade redaktionsinterna meddelanden till OpenAI. ”Det är självklart allvarligt”, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.
   Content

   Det är norska Morgonbladet som avslöjar den tekniska missen som ledde till att OpenAI fick tillgång till interna meddelanden i publiceringssystemet på alla Schibsteds titlar, inklusive Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Schibsteds avtal med OpenAI innebär att artiklar skickas direkt från publiceringsverktyget till att träna bolagets språkmodell.
   
   Schibsted uppger att uppgifterna filtrerats bort och raderats av OpenAI och inte har använts för träning.
   
   – Internt arbetsmaterial har skickats till en extern part, och det är självklart allvarligt, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.
   
   Vad för sorts uppgifter är det som skickats?
   
   – Kommentarer som ligger i publiceringsverktyget. Ett typexempel är att kvällsgänget jobbat med en artikel och lämnar ett meddelande till morgonreportern, att man inte kunnat nå en viss expert, men att han eller hon borde vara tillgänglig på morgonen. Det är kommentarer som alla på redaktionen kan se. 98 procent av innehållet är ganska harmlöst.
   
   Så det handlar inte om källskyddade uppgifter?
   
   – Nej, däremot kan det ha förekommit att man lämnar telefonnummer till en intervjuperson i systemet, och det kanske den personen inte vill ska komma ut.
   
   Vad tänker du om det här?
   
   – Det är en påminnelse om att man aldrig ska lägga känsliga uppgifter så att andra kan nå dem. Jag är helt övertygad om att våra journalister är så professionella att de inte lägger sådant som kan röja källskyddet i publiceringsverktyget eller i något annat system som andra kan nå.

Changes

TITLE:
Schibsted skickade internt arbetsmaterial till OpenAI

DESCRIPTION:
En teknisk miss ledde till att Schibsteds alla tidningar skickade redaktionsinterna meddelanden till OpenAI. ”Det är självklart allvarligt”, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.

CONTENT:
Det är norska Morgonbladet som avslöjar den tekniska missen som ledde till att OpenAI fick tillgång till interna meddelanden i publiceringssystemet på alla Schibsteds titlar, inklusive Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Schibsteds avtal med OpenAI innebär att artiklar skickas direkt från publiceringsverktyget till att träna bolagets språkmodell.

Schibsted uppger att uppgifterna filtrerats bort och raderats av OpenAI och inte har använts för träning.

– Internt arbetsmaterial har skickats till en extern part, och det är självklart allvarligt, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.

Vad för sorts uppgifter är det som skickats?

– Kommentarer som ligger i publiceringsverktyget. Ett typexempel är att kvällsgänget jobbat med en artikel och lämnar ett meddelande till morgonreportern, att man inte kunnat nå en viss expert, men att han eller hon borde vara tillgänglig på morgonen. Det är kommentarer som alla på redaktionen kan se. 98 procent av innehållet är ganska harmlöst.

Så det handlar inte om källskyddade uppgifter?

– Nej, däremot kan det ha förekommit att man lämnar telefonnummer till en intervjuperson i systemet, och det kanske den personen inte vill ska komma ut.

Vad tänker du om det här?

– Det är en påminnelse om att man aldrig ska lägga känsliga uppgifter så att andra kan nå dem. Jag är helt övertygad om att våra journalister är så professionella att de inte lägger sådant som kan röja källskyddet i publiceringsverktyget eller i något annat system som andra kan nå.

TITLE:
Schibsted skickade internt arbetsmaterial till OpenAI

DESCRIPTION:
En teknisk miss ledde till att Schibsteds alla tidningar skickade redaktionsinterna meddelanden till OpenAI. ”Det är självklart allvarligt”, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD. UPPDATERAD.

CONTENT:
Det är norska Morgonbladet som avslöjar den tekniska missen som ledde till att OpenAI fick tillgång till interna meddelanden i publiceringssystemet på alla Schibsteds titlar, inklusive Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Schibsteds avtal med OpenAI innebär att artiklar skickas direkt från publiceringsverktyget till att träna bolagets språkmodell.

Schibsted uppger att uppgifterna filtrerats bort och raderats av OpenAI och inte har använts för träning.

– Internt arbetsmaterial har skickats till en extern part, och det är självklart allvarligt, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.

Vad för sorts uppgifter är det som skickats?

– Kommentarer som ligger i publiceringsverktyget. Ett typexempel är att kvällsgänget jobbat med en artikel och lämnar ett meddelande till morgonreportern, att man inte kunnat nå en viss expert, men att han eller hon borde vara tillgänglig på morgonen. Det är kommentarer som alla på redaktionen kan se. 98 procent av innehållet är ganska harmlöst.

Så det handlar inte om källskyddade uppgifter?

– Nej, däremot kan det ha förekommit att man lämnar telefonnummer till en intervjuperson i systemet, och det kanske den personen inte vill ska komma ut.

Vad tänker du om det här?

– Det är en påminnelse om att man aldrig ska lägga känsliga uppgifter så att andra kan nå dem. Jag är helt övertygad om att våra journalister är så professionella att de inte lägger sådant som kan röja källskyddet i publiceringsverktyget eller i något annat system som andra kan nå.

Petter Ovander, kommunikationschef på Schibsted Sverige, uppger att de interna kommentarerna oavsiktligt skickats till Open AI sedan API-integrationen etablerades i maj 2025.

Har misstaget inneburit att källskyddade uppgifter skickats till OpenAI?

– Fältet för interna kommentarer är inte avsett för känslig information utan används för praktiska arbetskommentarer kring produktion och samarbete på redaktionerna. När det gäller källskyddad information har vi strikta och väl upparbetade rutiner för hur vi hanterar den sortens ärenden, säger Petter Ovander.

OpenAI har uppgett att de filtrerat bort den data som skickats felaktigt. Har ni vidtagit några kontroller eller åtgärder för att undersöka om det stämmer?

– Vi baserar vår bedömning på uppgifter och tekniska genomgångar tillsammans med OpenAI, kombinerat med egna undersökningar och tester. OpenAI har lämnat information om vilka artiklar som omfattats av raderingen, och våra egna kontroller bekräftar att det stämmer. Utifrån detta har vi fått bekräftat att kommentarerna filtrerades bort, inte användes i OpenAI tjänster och inte exponerades för utomstående.

Kan ni vara helt säkra på att ingen obehörig har tagit del av uppgifterna?

– Vi har inte funnit något som tyder på att information från de interna kommentarsfälten har exponerats för någon utanför respektive redaktion.

Har den bortfiltrerade datan sparats externt någonstans? Och i sådant fall vilka har tillgång till den?

– Vi har fått bekräftat från OpenAI att ingen personal hos dem haft tillgång till den bortfiltrerade datan. Om någon hos dem ges access måste detta loggföras och några sådana loggar finns inte.

Vidtar ni några åtgärder med anledning av händelsen?

– Ja. Delningen av interna kommentarer stoppades omedelbart när detta upptäcktes. Vi har genomfört tekniska genomgångar av integrationen och sett över våra rutiner för att säkerställa att data hanteras korrekt och att något liknande inte kan hända igen.

Versions

1. 2026-05-29 14:35:47

   Discovered: 2026-05-29 15:14:21 Hash: 9304536c6ae2c079485af8bfe7e997a8a631bbe8
   Title:

   Schibsted skickade internt arbetsmaterial till OpenAI
   Description:

   En teknisk miss ledde till att Schibsteds alla tidningar skickade redaktionsinterna meddelanden till OpenAI. ”Det är självklart allvarligt”, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD. UPPDATERAD.
   Content

   Det är norska Morgonbladet som avslöjar den tekniska missen som ledde till att OpenAI fick tillgång till interna meddelanden i publiceringssystemet på alla Schibsteds titlar, inklusive Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Schibsteds avtal med OpenAI innebär att artiklar skickas direkt från publiceringsverktyget till att träna bolagets språkmodell.
   
   Schibsted uppger att uppgifterna filtrerats bort och raderats av OpenAI och inte har använts för träning.
   
   – Internt arbetsmaterial har skickats till en extern part, och det är självklart allvarligt, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.
   
   Vad för sorts uppgifter är det som skickats?
   
   – Kommentarer som ligger i publiceringsverktyget. Ett typexempel är att kvällsgänget jobbat med en artikel och lämnar ett meddelande till morgonreportern, att man inte kunnat nå en viss expert, men att han eller hon borde vara tillgänglig på morgonen. Det är kommentarer som alla på redaktionen kan se. 98 procent av innehållet är ganska harmlöst.
   
   Så det handlar inte om källskyddade uppgifter?
   
   – Nej, däremot kan det ha förekommit att man lämnar telefonnummer till en intervjuperson i systemet, och det kanske den personen inte vill ska komma ut.
   
   Vad tänker du om det här?
   
   – Det är en påminnelse om att man aldrig ska lägga känsliga uppgifter så att andra kan nå dem. Jag är helt övertygad om att våra journalister är så professionella att de inte lägger sådant som kan röja källskyddet i publiceringsverktyget eller i något annat system som andra kan nå.
   
   Petter Ovander, kommunikationschef på Schibsted Sverige, uppger att de interna kommentarerna oavsiktligt skickats till Open AI sedan API-integrationen etablerades i maj 2025.
   
   Har misstaget inneburit att källskyddade uppgifter skickats till OpenAI?
   
   – Fältet för interna kommentarer är inte avsett för känslig information utan används för praktiska arbetskommentarer kring produktion och samarbete på redaktionerna. När det gäller källskyddad information har vi strikta och väl upparbetade rutiner för hur vi hanterar den sortens ärenden, säger Petter Ovander.
   
   OpenAI har uppgett att de filtrerat bort den data som skickats felaktigt. Har ni vidtagit några kontroller eller åtgärder för att undersöka om det stämmer?
   
   – Vi baserar vår bedömning på uppgifter och tekniska genomgångar tillsammans med OpenAI, kombinerat med egna undersökningar och tester. OpenAI har lämnat information om vilka artiklar som omfattats av raderingen, och våra egna kontroller bekräftar att det stämmer. Utifrån detta har vi fått bekräftat att kommentarerna filtrerades bort, inte användes i OpenAI tjänster och inte exponerades för utomstående.
   
   Kan ni vara helt säkra på att ingen obehörig har tagit del av uppgifterna?
   
   – Vi har inte funnit något som tyder på att information från de interna kommentarsfälten har exponerats för någon utanför respektive redaktion.
   
   Har den bortfiltrerade datan sparats externt någonstans? Och i sådant fall vilka har tillgång till den?
   
   – Vi har fått bekräftat från OpenAI att ingen personal hos dem haft tillgång till den bortfiltrerade datan. Om någon hos dem ges access måste detta loggföras och några sådana loggar finns inte.
   
   Vidtar ni några åtgärder med anledning av händelsen?
   
   – Ja. Delningen av interna kommentarer stoppades omedelbart när detta upptäcktes. Vi har genomfört tekniska genomgångar av integrationen och sett över våra rutiner för att säkerställa att data hanteras korrekt och att något liknande inte kan hända igen.
2. 2026-05-29 14:35:47

   Discovered: 2026-05-29 14:36:23 Hash: 16d9cab3334e4de5d42e95c1c75f5f2593e3bc2c
   Title:

   Schibsted skickade internt arbetsmaterial till OpenAI
   Description:

   En teknisk miss ledde till att Schibsteds alla tidningar skickade redaktionsinterna meddelanden till OpenAI. ”Det är självklart allvarligt”, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.
   Content

   Det är norska Morgonbladet som avslöjar den tekniska missen som ledde till att OpenAI fick tillgång till interna meddelanden i publiceringssystemet på alla Schibsteds titlar, inklusive Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Schibsteds avtal med OpenAI innebär att artiklar skickas direkt från publiceringsverktyget till att träna bolagets språkmodell.
   
   Schibsted uppger att uppgifterna filtrerats bort och raderats av OpenAI och inte har använts för träning.
   
   – Internt arbetsmaterial har skickats till en extern part, och det är självklart allvarligt, säger Mikael Törnwall, ordförande i journalistklubben på SvD.
   
   Vad för sorts uppgifter är det som skickats?
   
   – Kommentarer som ligger i publiceringsverktyget. Ett typexempel är att kvällsgänget jobbat med en artikel och lämnar ett meddelande till morgonreportern, att man inte kunnat nå en viss expert, men att han eller hon borde vara tillgänglig på morgonen. Det är kommentarer som alla på redaktionen kan se. 98 procent av innehållet är ganska harmlöst.
   
   Så det handlar inte om källskyddade uppgifter?
   
   – Nej, däremot kan det ha förekommit att man lämnar telefonnummer till en intervjuperson i systemet, och det kanske den personen inte vill ska komma ut.
   
   Vad tänker du om det här?
   
   – Det är en påminnelse om att man aldrig ska lägga känsliga uppgifter så att andra kan nå dem. Jag är helt övertygad om att våra journalister är så professionella att de inte lägger sådant som kan röja källskyddet i publiceringsverktyget eller i något annat system som andra kan nå.

Changes

TITLE:
De vann Smålands journalisters journalistpris

DESCRIPTION:
Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund på Barometern-OT har tilldelats Smålands journalisters journalistpris för sin granskning av missförhållanden på ett LSS-boende.

CONTENT:
Reportrarna Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund på Barometern-OT får priset för sin granskning av Marielund LSS i Flygsfors.

Motiveringen lyder:

”Med stor uthållighet och mod har reportrarna Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund avslöjat en verklighet präglad av våld, vanvård och systematiska brister – mitt i den skattefinansierade välfärden.

Med starka intervjuer med både personal och anhöriga till ungdomarna på Marielund LSS och granskning av avvikelserapporter, interna dokument och myndighetsbeslut, har journalisterna avslöjat hur utsatta barn och unga med autism har tvingats leva i otrygghet, samtidigt som ägarna gjort miljonvinster.”

Granskningen inleddes tipset från en anonym källa som vittnade om grava missförhållanden på LSS-boendet i Flygsfors. Under pågående granskning avgick vd:n. I juni i fjol drog IVO in tillståndet för Marielund LSS.

Smålands journalisters journalistpris delas ut en gång om året.

TITLE:
De vann Smålands journalisters journalistpris.

DESCRIPTION:
Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund har tilldelats Smålands journalisters journalistpris.

CONTENT:
Reportrarna Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund på Barometern-OT får priset för sin granskning av Marielund LSS i Flygsfors.

Motiveringen lyder:

”Med stor uthållighet och mod har reportrarna Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund avslöjat en verklighet präglad av våld, vanvård och systematiska brister – mitt i den skattefinansierade välfärden.

Med starka intervjuer med både personal och anhöriga till ungdomarna på Marielund LSS och granskning av avvikelserapporter, interna dokument och myndighetsbeslut, har journalisterna avslöjat hur utsatta barn och unga med autism har tvingats leva i otrygghet, samtidigt som ägarna gjort miljonvinster.”

Granskningen inleddes tipset från en anonym källa som vittnade om grava missförhållanden på LSS-boendet i Flygsfors. Under pågående granskning avgick vd:n. I juni i fjol drog IVO in tillståndet för Marielund LSS.

Smålands journalisters journalistpris delas ut en gång om året.

Versions

1. 2026-05-29 14:24:52

   Discovered: 2026-05-29 14:33:31 Hash: c182a1e4cd8590d8fd000d66e4e4bf99e08ba933
   Title:

   De vann Smålands journalisters journalistpris.
   Description:

   Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund har tilldelats Smålands journalisters journalistpris.
   Content

   Reportrarna Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund på Barometern-OT får priset för sin granskning av Marielund LSS i Flygsfors.
   
   Motiveringen lyder:
   
   ”Med stor uthållighet och mod har reportrarna Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund avslöjat en verklighet präglad av våld, vanvård och systematiska brister – mitt i den skattefinansierade välfärden.
   
   Med starka intervjuer med både personal och anhöriga till ungdomarna på Marielund LSS och granskning av avvikelserapporter, interna dokument och myndighetsbeslut, har journalisterna avslöjat hur utsatta barn och unga med autism har tvingats leva i otrygghet, samtidigt som ägarna gjort miljonvinster.”
   
   Granskningen inleddes tipset från en anonym källa som vittnade om grava missförhållanden på LSS-boendet i Flygsfors. Under pågående granskning avgick vd:n. I juni i fjol drog IVO in tillståndet för Marielund LSS.
   
   Smålands journalisters journalistpris delas ut en gång om året.
2. 2026-05-29 08:24:52

   Discovered: 2026-05-29 14:34:26 Hash: 3429af78176c9c9f259f4f9659a76bbd1e6661e5
   Title:

   De vann Smålands journalisters journalistpris
   Description:

   Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund på Barometern-OT har tilldelats Smålands journalisters journalistpris för sin granskning av missförhållanden på ett LSS-boende.
   Content

   Reportrarna Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund på Barometern-OT får priset för sin granskning av Marielund LSS i Flygsfors.
   
   Motiveringen lyder:
   
   ”Med stor uthållighet och mod har reportrarna Karin Lagerström, Rasmus Jeppsson, Helena Bengtsson och Mikael Eklund avslöjat en verklighet präglad av våld, vanvård och systematiska brister – mitt i den skattefinansierade välfärden.
   
   Med starka intervjuer med både personal och anhöriga till ungdomarna på Marielund LSS och granskning av avvikelserapporter, interna dokument och myndighetsbeslut, har journalisterna avslöjat hur utsatta barn och unga med autism har tvingats leva i otrygghet, samtidigt som ägarna gjort miljonvinster.”
   
   Granskningen inleddes tipset från en anonym källa som vittnade om grava missförhållanden på LSS-boendet i Flygsfors. Under pågående granskning avgick vd:n. I juni i fjol drog IVO in tillståndet för Marielund LSS.
   
   Smålands journalisters journalistpris delas ut en gång om året.

Changes

TITLE:
Replik: ”Tv-mediet har svårare att bära verklig komplexitet – men när det lyckas är det magiskt”

DESCRIPTION:
DEBATT SVT måste både göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och som människor faktiskt väljer att se, skriver Helena Olsson, områdeschef och ansvarig utgivare på Samhälle & Fakta, SVT.

CONTENT:
Ett av public services viktigaste uppdrag är att bidra till en bättre förståelse av samhället och världen vi lever i. Därför är Jan Axelssons resonemang om svensk vetenskaps-tv intressant. Analysen sätter fingret på en viktig fråga för journalistiken.

Vår tids offentlighet lider av en bristande förståelse för vad kritiskt tänkande faktiskt innebär. Många verkar se det som synonymt med att reflexmässigt inta en kritisk position gentemot andra. I själva verket handlar det om att pröva såväl egna som andras föreställningar, vara beredd att ompröva sina slutsatser och förstå värdet i processen där ny kunskap växer fram. Där har journalistik något att lära av vetenskapen. Forskning bygger inte på tvärsäkerhet, utan på att pröva hypoteser, omvärdera antaganden och steg för steg bygga kunskap.

Samtidigt finns en annan dimension som inte heller får underskattas. Berättandets kraft.

Tv-mediet, som samtidigt tar ögon, öron och intellekt i anspråk, har enligt min mening svårare än radio och text att bära verklig komplexitet. Men när det lyckas är det magiskt. Publiken har inte bara tagit till sig ny kunskap — man har förstått något på djupet och upplevelsen dröjer sig kvar.

Samtidigt behöver vi akta oss för att romantisera fördjupning på berättandets och publikens bekostnad. För om ingen tittar uteblir också folkbildningens effekt.

Detta är en utmaning i ett medielandskap som inte längre består av två kanaler och gemensamma lägereldar. Public service verkar i dag i ett hav av valmöjligheter och ingen kan i dag ta publikens uppmärksamhet för given.

Axelsson menar att public service inte bara borde fråga om publiken hittade programmet, utan om de blivit bättre på att tänka efter att ha sett det. Jag ser ingen motsättning mellan de två perspektiven. Vi måste lyckas med båda samtidigt: att göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och program som människor faktiskt väljer att se. Den verkliga utmaningen ligger i att förena dem.

Helena Olsson

Områdeschef och ansvarig utgivare

Samhälle & Fakta, SVT

 

SLUTREPLIK: 

SVT:s replik på min artikel i Journalisten är intressant, eftersom vi på ytan verkar vara överens om mycket. Ja, public service måste nå publiken. Ja, berättande är avgörande om människor ska förstå komplexa frågor. Men det är egentligen inte där vi tycker olika. Snarare är vi överens om målet – det som skiljer oss åt är hur man ska ta sig dit.

Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att bara visa upp vetenskap och att bedriva vetenskapsjournalistik.

Man kan fylla tablån med faktaprogram och berättande innehåll som kryddas med enstaka forskningsresultat och intervjuer med forskare. Men vetenskapsjournalistik är något mer. Den bygger på redaktioner, journalister och producenter som över tid utvecklar specialistkunskap, följer forskningen och lär sig översätta vetenskapliga processer till berättande.

Det är den miljön och den kompetensen som nu helt riskerar att försvinna från SVT.

”Nu är det program från vetenskapsredaktionen som står näst på tur för SVT nedskärningar av kunskapsutbudet”, skrev nyligen SVT Vetenskaps tidigare programchef Anna Schytt i Aftonbladet och varnade för kraftiga neddragningar av både Vetenskapens värld och vetenskapsredaktionens arbete i nyheterna.

När svensk vetenskapsproduktion monteras ned och fönstren mot omvärlden tas bort försvinner nämligen inte bara program eller redaktioner. Hela infrastrukturen för att granska, förklara och berätta om forskning blir svagare hos SVT när ”internationella inköp” ska stå för vetenskapsjournalistiken.

Det är därför jag menar att problemet är strukturellt. Visst behöver vetenskapsjournalistiken utvecklas. Formaten måste förändras och berättandet förnyas. Men då måste utvecklingen innebära något mer än att klä forskning i mer spännande storytelling.

Storbritannien skapade inte David Attenborough eller Brian Cox genom publikoptimering. USA byggde inte Carl Sagan eller Neil deGrasse Tyson genom algoritmisk distributionslogik. De växte fram genom långsiktiga satsningar på vetenskapsredaktioner och berättartraditioner där vetenskap betraktades som ett eget journalistiskt område. Det är också därför svenska tittare hellre konsumerar internationella vetenskapsproduktioner än svenska.

Det är också därför jag reagerar när SVT så ofta jämför sig med Netflix.

Netflix bygger på en logik där innehåll främst värderas efter räckvidd och publikflöden. Public service borde snarare jämföra sig med miljöer som Cosmos, Nova, BBC eller VOX – aktörer som lyckats kombinera vetenskaplig kompetens med starkt berättande som förklarar vetenskap och når en publik, och som svenska tittare vänder sig till när det inte finns något liknande i Sverige.

Intressant vetenskapsjournalistik växer inte fram ur faktaformat eller starkare dramaturgi. Den byggs i specialiserade miljöer där människor får tid och förutsättningar att utveckla kunskap, perspektiv och berättande tillsammans.

Frågan handlar ytterst inte om hur många vetenskapsprogram som visas och om SVT Play är bästa plattformen. Den handlar om huruvida det fortfarande finns redaktioner och medarbetare som kan hjälpa publiken att förstå hur kunskap blir till. Vetenskapens största värde ligger trots allt inte bara i de enskilda resultaten utan i metoden: förmågan att pröva hypoteser, omvärdera slutsatser och gradvis närma sig en bättre förståelse av världen.

Det var också kärnan i min ursprungliga kritik. Att visa vetenskap är inte samma sak som att få människor att tänka vetenskapligt.

Public service har ett unikt uppdrag: att investera i det som är viktigt även när det inte är det mest klickvänliga.  Därför duger det inte att säga att vetenskapsområdet inte drabbas mer av besparingarna än andra redaktioner. När den varit en hotad och numer utdöende art i media så länge jag kan minnas. Frågan är inte om vetenskapsjournalistiken ska förändras. Frågan är om det efter förändringen fortfarande finns någon kvar som kan utveckla den. För särskilt i vår tid behöver vi en riktig svensk vetenskapsjournalistisk satsning, inte bara mer och bättre storytelling.

Jan Axelsson

vetenskapsjournalist, Umeå

TITLE:
Replik: ”Tv-mediet har svårare att bära verklig komplexitet – men när det lyckas är det magiskt”

DESCRIPTION:
DEBATT SVT måste både göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och som människor faktiskt väljer att se, skriver Helena Olsson, områdeschef och ansvarig utgivare på Samhälle & Fakta, SVT.

CONTENT:
Replik till ”SVT visar vetenskap – men får oss inte att tänka”:

Ett av public services viktigaste uppdrag är att bidra till en bättre förståelse av samhället och världen vi lever i. Därför är Jan Axelssons resonemang om svensk vetenskaps-tv intressant. Analysen sätter fingret på en viktig fråga för journalistiken.

Vår tids offentlighet lider av en bristande förståelse för vad kritiskt tänkande faktiskt innebär. Många verkar se det som synonymt med att reflexmässigt inta en kritisk position gentemot andra. I själva verket handlar det om att pröva såväl egna som andras föreställningar, vara beredd att ompröva sina slutsatser och förstå värdet i processen där ny kunskap växer fram. Där har journalistik något att lära av vetenskapen. Forskning bygger inte på tvärsäkerhet, utan på att pröva hypoteser, omvärdera antaganden och steg för steg bygga kunskap.

Samtidigt finns en annan dimension som inte heller får underskattas. Berättandets kraft.

Tv-mediet, som samtidigt tar ögon, öron och intellekt i anspråk, har enligt min mening svårare än radio och text att bära verklig komplexitet. Men när det lyckas är det magiskt. Publiken har inte bara tagit till sig ny kunskap — man har förstått något på djupet och upplevelsen dröjer sig kvar.

Samtidigt behöver vi akta oss för att romantisera fördjupning på berättandets och publikens bekostnad. För om ingen tittar uteblir också folkbildningens effekt.

Detta är en utmaning i ett medielandskap som inte längre består av två kanaler och gemensamma lägereldar. Public service verkar i dag i ett hav av valmöjligheter och ingen kan i dag ta publikens uppmärksamhet för given.

Axelsson menar att public service inte bara borde fråga om publiken hittade programmet, utan om de blivit bättre på att tänka efter att ha sett det. Jag ser ingen motsättning mellan de två perspektiven. Vi måste lyckas med båda samtidigt: att göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och program som människor faktiskt väljer att se. Den verkliga utmaningen ligger i att förena dem.

Helena Olsson

Områdeschef och ansvarig utgivare

Samhälle & Fakta, SVT

 

SLUTREPLIK: 

SVT:s replik på min artikel i Journalisten är intressant, eftersom vi på ytan verkar vara överens om mycket. Ja, public service måste nå publiken. Ja, berättande är avgörande om människor ska förstå komplexa frågor. Men det är egentligen inte där vi tycker olika. Snarare är vi överens om målet – det som skiljer oss åt är hur man ska ta sig dit.

Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att bara visa upp vetenskap och att bedriva vetenskapsjournalistik.

Man kan fylla tablån med faktaprogram och berättande innehåll som kryddas med enstaka forskningsresultat och intervjuer med forskare. Men vetenskapsjournalistik är något mer. Den bygger på redaktioner, journalister och producenter som över tid utvecklar specialistkunskap, följer forskningen och lär sig översätta vetenskapliga processer till berättande.

Det är den miljön och den kompetensen som nu helt riskerar att försvinna från SVT.

”Nu är det program från vetenskapsredaktionen som står näst på tur för SVT nedskärningar av kunskapsutbudet”, skrev nyligen SVT Vetenskaps tidigare programchef Anna Schytt i Aftonbladet och varnade för kraftiga neddragningar av både Vetenskapens värld och vetenskapsredaktionens arbete i nyheterna.

När svensk vetenskapsproduktion monteras ned och fönstren mot omvärlden tas bort försvinner nämligen inte bara program eller redaktioner. Hela infrastrukturen för att granska, förklara och berätta om forskning blir svagare hos SVT när ”internationella inköp” ska stå för vetenskapsjournalistiken.

Det är därför jag menar att problemet är strukturellt. Visst behöver vetenskapsjournalistiken utvecklas. Formaten måste förändras och berättandet förnyas. Men då måste utvecklingen innebära något mer än att klä forskning i mer spännande storytelling.

Storbritannien skapade inte David Attenborough eller Brian Cox genom publikoptimering. USA byggde inte Carl Sagan eller Neil deGrasse Tyson genom algoritmisk distributionslogik. De växte fram genom långsiktiga satsningar på vetenskapsredaktioner och berättartraditioner där vetenskap betraktades som ett eget journalistiskt område. Det är också därför svenska tittare hellre konsumerar internationella vetenskapsproduktioner än svenska.

Det är också därför jag reagerar när SVT så ofta jämför sig med Netflix.

Netflix bygger på en logik där innehåll främst värderas efter räckvidd och publikflöden. Public service borde snarare jämföra sig med miljöer som Cosmos, Nova, BBC eller VOX – aktörer som lyckats kombinera vetenskaplig kompetens med starkt berättande som förklarar vetenskap och når en publik, och som svenska tittare vänder sig till när det inte finns något liknande i Sverige.

Intressant vetenskapsjournalistik växer inte fram ur faktaformat eller starkare dramaturgi. Den byggs i specialiserade miljöer där människor får tid och förutsättningar att utveckla kunskap, perspektiv och berättande tillsammans.

Frågan handlar ytterst inte om hur många vetenskapsprogram som visas och om SVT Play är bästa plattformen. Den handlar om huruvida det fortfarande finns redaktioner och medarbetare som kan hjälpa publiken att förstå hur kunskap blir till. Vetenskapens största värde ligger trots allt inte bara i de enskilda resultaten utan i metoden: förmågan att pröva hypoteser, omvärdera slutsatser och gradvis närma sig en bättre förståelse av världen.

Det var också kärnan i min ursprungliga kritik. Att visa vetenskap är inte samma sak som att få människor att tänka vetenskapligt.

Public service har ett unikt uppdrag: att investera i det som är viktigt även när det inte är det mest klickvänliga.  Därför duger det inte att säga att vetenskapsområdet inte drabbas mer av besparingarna än andra redaktioner. När den varit en hotad och numer utdöende art i media så länge jag kan minnas. Frågan är inte om vetenskapsjournalistiken ska förändras. Frågan är om det efter förändringen fortfarande finns någon kvar som kan utveckla den. För särskilt i vår tid behöver vi en riktig svensk vetenskapsjournalistisk satsning, inte bara mer och bättre storytelling.

Jan Axelsson

vetenskapsjournalist, Umeå

Versions

1. 2026-05-29 10:29:35

   Discovered: 2026-05-29 11:17:17 Hash: ebb3f265ad8d42fca092494b9db8746df2dced3e
   Title:

   Replik: ”Tv-mediet har svårare att bära verklig komplexitet – men när det lyckas är det magiskt”
   Description:

   DEBATT SVT måste både göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och som människor faktiskt väljer att se, skriver Helena Olsson, områdeschef och ansvarig utgivare på Samhälle & Fakta, SVT.
   Content

   Replik till ”SVT visar vetenskap – men får oss inte att tänka”:
   
   Ett av public services viktigaste uppdrag är att bidra till en bättre förståelse av samhället och världen vi lever i. Därför är Jan Axelssons resonemang om svensk vetenskaps-tv intressant. Analysen sätter fingret på en viktig fråga för journalistiken.
   
   Vår tids offentlighet lider av en bristande förståelse för vad kritiskt tänkande faktiskt innebär. Många verkar se det som synonymt med att reflexmässigt inta en kritisk position gentemot andra. I själva verket handlar det om att pröva såväl egna som andras föreställningar, vara beredd att ompröva sina slutsatser och förstå värdet i processen där ny kunskap växer fram. Där har journalistik något att lära av vetenskapen. Forskning bygger inte på tvärsäkerhet, utan på att pröva hypoteser, omvärdera antaganden och steg för steg bygga kunskap.
   
   Samtidigt finns en annan dimension som inte heller får underskattas. Berättandets kraft.
   
   Tv-mediet, som samtidigt tar ögon, öron och intellekt i anspråk, har enligt min mening svårare än radio och text att bära verklig komplexitet. Men när det lyckas är det magiskt. Publiken har inte bara tagit till sig ny kunskap — man har förstått något på djupet och upplevelsen dröjer sig kvar.
   
   Samtidigt behöver vi akta oss för att romantisera fördjupning på berättandets och publikens bekostnad. För om ingen tittar uteblir också folkbildningens effekt.
   
   Detta är en utmaning i ett medielandskap som inte längre består av två kanaler och gemensamma lägereldar. Public service verkar i dag i ett hav av valmöjligheter och ingen kan i dag ta publikens uppmärksamhet för given.
   
   Axelsson menar att public service inte bara borde fråga om publiken hittade programmet, utan om de blivit bättre på att tänka efter att ha sett det. Jag ser ingen motsättning mellan de två perspektiven. Vi måste lyckas med båda samtidigt: att göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och program som människor faktiskt väljer att se. Den verkliga utmaningen ligger i att förena dem.
   
   Helena Olsson
   
   Områdeschef och ansvarig utgivare
   
   Samhälle & Fakta, SVT
   
    
   
   SLUTREPLIK: 
   
   SVT:s replik på min artikel i Journalisten är intressant, eftersom vi på ytan verkar vara överens om mycket. Ja, public service måste nå publiken. Ja, berättande är avgörande om människor ska förstå komplexa frågor. Men det är egentligen inte där vi tycker olika. Snarare är vi överens om målet – det som skiljer oss åt är hur man ska ta sig dit.
   
   Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att bara visa upp vetenskap och att bedriva vetenskapsjournalistik.
   
   Man kan fylla tablån med faktaprogram och berättande innehåll som kryddas med enstaka forskningsresultat och intervjuer med forskare. Men vetenskapsjournalistik är något mer. Den bygger på redaktioner, journalister och producenter som över tid utvecklar specialistkunskap, följer forskningen och lär sig översätta vetenskapliga processer till berättande.
   
   Det är den miljön och den kompetensen som nu helt riskerar att försvinna från SVT.
   
   ”Nu är det program från vetenskapsredaktionen som står näst på tur för SVT nedskärningar av kunskapsutbudet”, skrev nyligen SVT Vetenskaps tidigare programchef Anna Schytt i Aftonbladet och varnade för kraftiga neddragningar av både Vetenskapens värld och vetenskapsredaktionens arbete i nyheterna.
   
   När svensk vetenskapsproduktion monteras ned och fönstren mot omvärlden tas bort försvinner nämligen inte bara program eller redaktioner. Hela infrastrukturen för att granska, förklara och berätta om forskning blir svagare hos SVT när ”internationella inköp” ska stå för vetenskapsjournalistiken.
   
   Det är därför jag menar att problemet är strukturellt. Visst behöver vetenskapsjournalistiken utvecklas. Formaten måste förändras och berättandet förnyas. Men då måste utvecklingen innebära något mer än att klä forskning i mer spännande storytelling.
   
   Storbritannien skapade inte David Attenborough eller Brian Cox genom publikoptimering. USA byggde inte Carl Sagan eller Neil deGrasse Tyson genom algoritmisk distributionslogik. De växte fram genom långsiktiga satsningar på vetenskapsredaktioner och berättartraditioner där vetenskap betraktades som ett eget journalistiskt område. Det är också därför svenska tittare hellre konsumerar internationella vetenskapsproduktioner än svenska.
   
   Det är också därför jag reagerar när SVT så ofta jämför sig med Netflix.
   
   Netflix bygger på en logik där innehåll främst värderas efter räckvidd och publikflöden. Public service borde snarare jämföra sig med miljöer som Cosmos, Nova, BBC eller VOX – aktörer som lyckats kombinera vetenskaplig kompetens med starkt berättande som förklarar vetenskap och når en publik, och som svenska tittare vänder sig till när det inte finns något liknande i Sverige.
   
   Intressant vetenskapsjournalistik växer inte fram ur faktaformat eller starkare dramaturgi. Den byggs i specialiserade miljöer där människor får tid och förutsättningar att utveckla kunskap, perspektiv och berättande tillsammans.
   
   Frågan handlar ytterst inte om hur många vetenskapsprogram som visas och om SVT Play är bästa plattformen. Den handlar om huruvida det fortfarande finns redaktioner och medarbetare som kan hjälpa publiken att förstå hur kunskap blir till. Vetenskapens största värde ligger trots allt inte bara i de enskilda resultaten utan i metoden: förmågan att pröva hypoteser, omvärdera slutsatser och gradvis närma sig en bättre förståelse av världen.
   
   Det var också kärnan i min ursprungliga kritik. Att visa vetenskap är inte samma sak som att få människor att tänka vetenskapligt.
   
   Public service har ett unikt uppdrag: att investera i det som är viktigt även när det inte är det mest klickvänliga.  Därför duger det inte att säga att vetenskapsområdet inte drabbas mer av besparingarna än andra redaktioner. När den varit en hotad och numer utdöende art i media så länge jag kan minnas. Frågan är inte om vetenskapsjournalistiken ska förändras. Frågan är om det efter förändringen fortfarande finns någon kvar som kan utveckla den. För särskilt i vår tid behöver vi en riktig svensk vetenskapsjournalistisk satsning, inte bara mer och bättre storytelling.
   
   Jan Axelsson
   
   vetenskapsjournalist, Umeå
2. 2026-05-29 10:29:35

   Discovered: 2026-05-29 10:30:28 Hash: 380d78906b378df3305e88f09f486615dbd4bd01
   Title:

   Replik: ”Tv-mediet har svårare att bära verklig komplexitet – men när det lyckas är det magiskt”
   Description:

   DEBATT SVT måste både göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och som människor faktiskt väljer att se, skriver Helena Olsson, områdeschef och ansvarig utgivare på Samhälle & Fakta, SVT.
   Content

   Ett av public services viktigaste uppdrag är att bidra till en bättre förståelse av samhället och världen vi lever i. Därför är Jan Axelssons resonemang om svensk vetenskaps-tv intressant. Analysen sätter fingret på en viktig fråga för journalistiken.
   
   Vår tids offentlighet lider av en bristande förståelse för vad kritiskt tänkande faktiskt innebär. Många verkar se det som synonymt med att reflexmässigt inta en kritisk position gentemot andra. I själva verket handlar det om att pröva såväl egna som andras föreställningar, vara beredd att ompröva sina slutsatser och förstå värdet i processen där ny kunskap växer fram. Där har journalistik något att lära av vetenskapen. Forskning bygger inte på tvärsäkerhet, utan på att pröva hypoteser, omvärdera antaganden och steg för steg bygga kunskap.
   
   Samtidigt finns en annan dimension som inte heller får underskattas. Berättandets kraft.
   
   Tv-mediet, som samtidigt tar ögon, öron och intellekt i anspråk, har enligt min mening svårare än radio och text att bära verklig komplexitet. Men när det lyckas är det magiskt. Publiken har inte bara tagit till sig ny kunskap — man har förstått något på djupet och upplevelsen dröjer sig kvar.
   
   Samtidigt behöver vi akta oss för att romantisera fördjupning på berättandets och publikens bekostnad. För om ingen tittar uteblir också folkbildningens effekt.
   
   Detta är en utmaning i ett medielandskap som inte längre består av två kanaler och gemensamma lägereldar. Public service verkar i dag i ett hav av valmöjligheter och ingen kan i dag ta publikens uppmärksamhet för given.
   
   Axelsson menar att public service inte bara borde fråga om publiken hittade programmet, utan om de blivit bättre på att tänka efter att ha sett det. Jag ser ingen motsättning mellan de två perspektiven. Vi måste lyckas med båda samtidigt: att göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och program som människor faktiskt väljer att se. Den verkliga utmaningen ligger i att förena dem.
   
   Helena Olsson
   
   Områdeschef och ansvarig utgivare
   
   Samhälle & Fakta, SVT
   
    
   
   SLUTREPLIK: 
   
   SVT:s replik på min artikel i Journalisten är intressant, eftersom vi på ytan verkar vara överens om mycket. Ja, public service måste nå publiken. Ja, berättande är avgörande om människor ska förstå komplexa frågor. Men det är egentligen inte där vi tycker olika. Snarare är vi överens om målet – det som skiljer oss åt är hur man ska ta sig dit.
   
   Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att bara visa upp vetenskap och att bedriva vetenskapsjournalistik.
   
   Man kan fylla tablån med faktaprogram och berättande innehåll som kryddas med enstaka forskningsresultat och intervjuer med forskare. Men vetenskapsjournalistik är något mer. Den bygger på redaktioner, journalister och producenter som över tid utvecklar specialistkunskap, följer forskningen och lär sig översätta vetenskapliga processer till berättande.
   
   Det är den miljön och den kompetensen som nu helt riskerar att försvinna från SVT.
   
   ”Nu är det program från vetenskapsredaktionen som står näst på tur för SVT nedskärningar av kunskapsutbudet”, skrev nyligen SVT Vetenskaps tidigare programchef Anna Schytt i Aftonbladet och varnade för kraftiga neddragningar av både Vetenskapens värld och vetenskapsredaktionens arbete i nyheterna.
   
   När svensk vetenskapsproduktion monteras ned och fönstren mot omvärlden tas bort försvinner nämligen inte bara program eller redaktioner. Hela infrastrukturen för att granska, förklara och berätta om forskning blir svagare hos SVT när ”internationella inköp” ska stå för vetenskapsjournalistiken.
   
   Det är därför jag menar att problemet är strukturellt. Visst behöver vetenskapsjournalistiken utvecklas. Formaten måste förändras och berättandet förnyas. Men då måste utvecklingen innebära något mer än att klä forskning i mer spännande storytelling.
   
   Storbritannien skapade inte David Attenborough eller Brian Cox genom publikoptimering. USA byggde inte Carl Sagan eller Neil deGrasse Tyson genom algoritmisk distributionslogik. De växte fram genom långsiktiga satsningar på vetenskapsredaktioner och berättartraditioner där vetenskap betraktades som ett eget journalistiskt område. Det är också därför svenska tittare hellre konsumerar internationella vetenskapsproduktioner än svenska.
   
   Det är också därför jag reagerar när SVT så ofta jämför sig med Netflix.
   
   Netflix bygger på en logik där innehåll främst värderas efter räckvidd och publikflöden. Public service borde snarare jämföra sig med miljöer som Cosmos, Nova, BBC eller VOX – aktörer som lyckats kombinera vetenskaplig kompetens med starkt berättande som förklarar vetenskap och når en publik, och som svenska tittare vänder sig till när det inte finns något liknande i Sverige.
   
   Intressant vetenskapsjournalistik växer inte fram ur faktaformat eller starkare dramaturgi. Den byggs i specialiserade miljöer där människor får tid och förutsättningar att utveckla kunskap, perspektiv och berättande tillsammans.
   
   Frågan handlar ytterst inte om hur många vetenskapsprogram som visas och om SVT Play är bästa plattformen. Den handlar om huruvida det fortfarande finns redaktioner och medarbetare som kan hjälpa publiken att förstå hur kunskap blir till. Vetenskapens största värde ligger trots allt inte bara i de enskilda resultaten utan i metoden: förmågan att pröva hypoteser, omvärdera slutsatser och gradvis närma sig en bättre förståelse av världen.
   
   Det var också kärnan i min ursprungliga kritik. Att visa vetenskap är inte samma sak som att få människor att tänka vetenskapligt.
   
   Public service har ett unikt uppdrag: att investera i det som är viktigt även när det inte är det mest klickvänliga.  Därför duger det inte att säga att vetenskapsområdet inte drabbas mer av besparingarna än andra redaktioner. När den varit en hotad och numer utdöende art i media så länge jag kan minnas. Frågan är inte om vetenskapsjournalistiken ska förändras. Frågan är om det efter förändringen fortfarande finns någon kvar som kan utveckla den. För särskilt i vår tid behöver vi en riktig svensk vetenskapsjournalistisk satsning, inte bara mer och bättre storytelling.
   
   Jan Axelsson
   
   vetenskapsjournalist, Umeå

Changes

TITLE:
Replik: ”Tv-mediet har svårare att bära verklig komplexitet – men när det lyckas är det magiskt”

DESCRIPTION:
DEBATT SVT måste både göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och som människor faktiskt väljer att se, skriver Helena Olsson, områdeschef och ansvarig utgivare på Samhälle & Fakta, SVT.

CONTENT:
Ett av public services viktigaste uppdrag är att bidra till en bättre förståelse av samhället och världen vi lever i. Därför är Jan Axelssons resonemang om svensk vetenskaps-tv intressant. Analysen sätter fingret på en viktig fråga för journalistiken.

Vår tids offentlighet lider av en bristande förståelse för vad kritiskt tänkande faktiskt innebär. Många verkar se det som synonymt med att reflexmässigt inta en kritisk position gentemot andra. I själva verket handlar det om att pröva såväl egna som andras föreställningar, vara beredd att ompröva sina slutsatser och förstå värdet i processen där ny kunskap växer fram. Där har journalistik något att lära av vetenskapen. Forskning bygger inte på tvärsäkerhet, utan på att pröva hypoteser, omvärdera antaganden och steg för steg bygga kunskap.

Samtidigt finns en annan dimension som inte heller får underskattas. Berättandets kraft.

Tv-mediet, som samtidigt tar ögon, öron och intellekt i anspråk, har enligt min mening svårare än radio och text att bära verklig komplexitet. Men när det lyckas är det magiskt. Publiken har inte bara tagit till sig ny kunskap — man har förstått något på djupet och upplevelsen dröjer sig kvar.

Samtidigt behöver vi akta oss för att romantisera fördjupning på berättandets och publikens bekostnad. För om ingen tittar uteblir också folkbildningens effekt.

Detta är en utmaning i ett medielandskap som inte längre består av två kanaler och gemensamma lägereldar. Public service verkar i dag i ett hav av valmöjligheter och ingen kan i dag ta publikens uppmärksamhet för given.

Axelsson menar att public service inte bara borde fråga om publiken hittade programmet, utan om de blivit bättre på att tänka efter att ha sett det. Jag ser ingen motsättning mellan de två perspektiven. Vi måste lyckas med båda samtidigt: att göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och program som människor faktiskt väljer att se. Den verkliga utmaningen ligger i att förena dem.

Helena Olsson

Områdeschef och ansvarig utgivare

Samhälle & Fakta, SVT

 

SLUTREPLIK: 

SVT:s replik på min artikel i Journalisten är intressant, eftersom vi på ytan verkar vara överens om mycket. Ja, public service måste nå publiken. Ja, berättande är avgörande om människor ska förstå komplexa frågor. Men det är egentligen inte där vi tycker olika. Snarare är vi överens om målet – det som skiljer oss åt är hur man ska ta sig dit.

Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att bara visa upp vetenskap och att bedriva vetenskapsjournalistik.

Man kan fylla tablån med faktaprogram och berättande innehåll som kryddas med enstaka forskningsresultat och intervjuer med forskare. Men vetenskapsjournalistik är något mer. Den bygger på redaktioner, journalister och producenter som över tid utvecklar specialistkunskap, följer forskningen och lär sig översätta vetenskapliga processer till berättande.

Det är den miljön och den kompetensen som nu helt riskerar att försvinna från SVT.

”Nu är det program från vetenskapsredaktionen som står näst på tur för SVT nedskärningar av kunskapsutbudet”, skrev nyligen SVT Vetenskaps tidigare programchef Anna Schytt i Aftonbladet och varnade för kraftiga neddragningar av både Vetenskapens värld och vetenskapsredaktionens arbete i nyheterna.

När svensk vetenskapsproduktion monteras ned och fönstren mot omvärlden tas bort försvinner nämligen inte bara program eller redaktioner. Hela infrastrukturen för att granska, förklara och berätta om forskning blir svagare hos SVT när ”internationella inköp” ska stå för vetenskapsjournalistiken.

Det är därför jag menar att problemet är strukturellt. Visst behöver vetenskapsjournalistiken utvecklas. Formaten måste förändras och berättandet förnyas. Men då måste utvecklingen innebära något mer än att klä forskning i mer spännande storytelling.

Storbritannien skapade inte David Attenborough eller Brian Cox genom publikoptimering. USA byggde inte Carl Sagan eller Neil deGrasse Tyson genom algoritmisk distributionslogik. De växte fram genom långsiktiga satsningar på vetenskapsredaktioner och berättartraditioner där vetenskap betraktades som ett eget journalistiskt område. Det är också därför svenska tittare hellre konsumerar internationella vetenskapsproduktioner än svenska.

Det är också därför jag reagerar när SVT så ofta jämför sig med Netflix.

Netflix bygger på en logik där innehåll främst värderas efter räckvidd och publikflöden. Public service borde snarare jämföra sig med miljöer som Cosmos, Nova, BBC eller VOX – aktörer som lyckats kombinera vetenskaplig kompetens med starkt berättande som förklarar vetenskap och når en publik, och som svenska tittare vänder sig till när det inte finns något liknande i Sverige.

Intressant vetenskapsjournalistik växer inte fram ur faktaformat eller starkare dramaturgi. Den byggs i specialiserade miljöer där människor får tid och förutsättningar att utveckla kunskap, perspektiv och berättande tillsammans.

Frågan handlar ytterst inte om hur många vetenskapsprogram som visas och om SVT Play är bästa plattformen. Den handlar om huruvida det fortfarande finns redaktioner och medarbetare som kan hjälpa publiken att förstå hur kunskap blir till. Vetenskapens största värde ligger trots allt inte bara i de enskilda resultaten utan i metoden: förmågan att pröva hypoteser, omvärdera slutsatser och gradvis närma sig en bättre förståelse av världen.

Det var också kärnan i min ursprungliga kritik. Att visa vetenskap är inte samma sak som att få människor att tänka vetenskapligt.

Public service har ett unikt uppdrag: att investera i det som är viktigt även när det inte är det mest klickvänliga.  Därför duger det inte att säga att vetenskapsområdet inte drabbas mer av besparingarna än andra redaktioner. När den varit en hotad och numer utdöende art i media så länge jag kan minnas. Frågan är inte om vetenskapsjournalistiken ska förändras. Frågan är om det efter förändringen fortfarande finns någon kvar som kan utveckla den. För särskilt i vår tid behöver vi en riktig svensk vetenskapsjournalistisk satsning, inte bara mer och bättre storytelling.

Jan Axelsson

vetenskapsjournalist, Umeå

TITLE:
Replik: ”Tv-mediet har svårare att bära verklig komplexitet – men när det lyckas är det magiskt”

DESCRIPTION:
DEBATT SVT måste både göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och som människor faktiskt väljer att se, skriver Helena Olsson, områdeschef och ansvarig utgivare på Samhälle & Fakta, SVT.

CONTENT:
Replik till ”SVT visar vetenskap – men får oss inte att tänka”:

Ett av public services viktigaste uppdrag är att bidra till en bättre förståelse av samhället och världen vi lever i. Därför är Jan Axelssons resonemang om svensk vetenskaps-tv intressant. Analysen sätter fingret på en viktig fråga för journalistiken.

Vår tids offentlighet lider av en bristande förståelse för vad kritiskt tänkande faktiskt innebär. Många verkar se det som synonymt med att reflexmässigt inta en kritisk position gentemot andra. I själva verket handlar det om att pröva såväl egna som andras föreställningar, vara beredd att ompröva sina slutsatser och förstå värdet i processen där ny kunskap växer fram. Där har journalistik något att lära av vetenskapen. Forskning bygger inte på tvärsäkerhet, utan på att pröva hypoteser, omvärdera antaganden och steg för steg bygga kunskap.

Samtidigt finns en annan dimension som inte heller får underskattas. Berättandets kraft.

Tv-mediet, som samtidigt tar ögon, öron och intellekt i anspråk, har enligt min mening svårare än radio och text att bära verklig komplexitet. Men när det lyckas är det magiskt. Publiken har inte bara tagit till sig ny kunskap — man har förstått något på djupet och upplevelsen dröjer sig kvar.

Samtidigt behöver vi akta oss för att romantisera fördjupning på berättandets och publikens bekostnad. För om ingen tittar uteblir också folkbildningens effekt.

Detta är en utmaning i ett medielandskap som inte längre består av två kanaler och gemensamma lägereldar. Public service verkar i dag i ett hav av valmöjligheter och ingen kan i dag ta publikens uppmärksamhet för given.

Axelsson menar att public service inte bara borde fråga om publiken hittade programmet, utan om de blivit bättre på att tänka efter att ha sett det. Jag ser ingen motsättning mellan de två perspektiven. Vi måste lyckas med båda samtidigt: att göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och program som människor faktiskt väljer att se. Den verkliga utmaningen ligger i att förena dem.

Helena Olsson

Områdeschef och ansvarig utgivare

Samhälle & Fakta, SVT

 

SLUTREPLIK: 

SVT:s replik på min artikel i Journalisten är intressant, eftersom vi på ytan verkar vara överens om mycket. Ja, public service måste nå publiken. Ja, berättande är avgörande om människor ska förstå komplexa frågor. Men det är egentligen inte där vi tycker olika. Snarare är vi överens om målet – det som skiljer oss åt är hur man ska ta sig dit.

Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att bara visa upp vetenskap och att bedriva vetenskapsjournalistik.

Man kan fylla tablån med faktaprogram och berättande innehåll som kryddas med enstaka forskningsresultat och intervjuer med forskare. Men vetenskapsjournalistik är något mer. Den bygger på redaktioner, journalister och producenter som över tid utvecklar specialistkunskap, följer forskningen och lär sig översätta vetenskapliga processer till berättande.

Det är den miljön och den kompetensen som nu helt riskerar att försvinna från SVT.

”Nu är det program från vetenskapsredaktionen som står näst på tur för SVT nedskärningar av kunskapsutbudet”, skrev nyligen SVT Vetenskaps tidigare programchef Anna Schytt i Aftonbladet och varnade för kraftiga neddragningar av både Vetenskapens värld och vetenskapsredaktionens arbete i nyheterna.

När svensk vetenskapsproduktion monteras ned och fönstren mot omvärlden tas bort försvinner nämligen inte bara program eller redaktioner. Hela infrastrukturen för att granska, förklara och berätta om forskning blir svagare hos SVT när ”internationella inköp” ska stå för vetenskapsjournalistiken.

Det är därför jag menar att problemet är strukturellt. Visst behöver vetenskapsjournalistiken utvecklas. Formaten måste förändras och berättandet förnyas. Men då måste utvecklingen innebära något mer än att klä forskning i mer spännande storytelling.

Storbritannien skapade inte David Attenborough eller Brian Cox genom publikoptimering. USA byggde inte Carl Sagan eller Neil deGrasse Tyson genom algoritmisk distributionslogik. De växte fram genom långsiktiga satsningar på vetenskapsredaktioner och berättartraditioner där vetenskap betraktades som ett eget journalistiskt område. Det är också därför svenska tittare hellre konsumerar internationella vetenskapsproduktioner än svenska.

Det är också därför jag reagerar när SVT så ofta jämför sig med Netflix.

Netflix bygger på en logik där innehåll främst värderas efter räckvidd och publikflöden. Public service borde snarare jämföra sig med miljöer som Cosmos, Nova, BBC eller VOX – aktörer som lyckats kombinera vetenskaplig kompetens med starkt berättande som förklarar vetenskap och når en publik, och som svenska tittare vänder sig till när det inte finns något liknande i Sverige.

Intressant vetenskapsjournalistik växer inte fram ur faktaformat eller starkare dramaturgi. Den byggs i specialiserade miljöer där människor får tid och förutsättningar att utveckla kunskap, perspektiv och berättande tillsammans.

Frågan handlar ytterst inte om hur många vetenskapsprogram som visas och om SVT Play är bästa plattformen. Den handlar om huruvida det fortfarande finns redaktioner och medarbetare som kan hjälpa publiken att förstå hur kunskap blir till. Vetenskapens största värde ligger trots allt inte bara i de enskilda resultaten utan i metoden: förmågan att pröva hypoteser, omvärdera slutsatser och gradvis närma sig en bättre förståelse av världen.

Det var också kärnan i min ursprungliga kritik. Att visa vetenskap är inte samma sak som att få människor att tänka vetenskapligt.

Public service har ett unikt uppdrag: att investera i det som är viktigt även när det inte är det mest klickvänliga.  Därför duger det inte att säga att vetenskapsområdet inte drabbas mer av besparingarna än andra redaktioner. När den varit en hotad och numer utdöende art i media så länge jag kan minnas. Frågan är inte om vetenskapsjournalistiken ska förändras. Frågan är om det efter förändringen fortfarande finns någon kvar som kan utveckla den. För särskilt i vår tid behöver vi en riktig svensk vetenskapsjournalistisk satsning, inte bara mer och bättre storytelling.

Jan Axelsson

vetenskapsjournalist, Umeå

Versions

1. 2026-05-29 10:29:35

   Discovered: 2026-05-29 11:17:17 Hash: ebb3f265ad8d42fca092494b9db8746df2dced3e
   Title:

   Replik: ”Tv-mediet har svårare att bära verklig komplexitet – men när det lyckas är det magiskt”
   Description:

   DEBATT SVT måste både göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och som människor faktiskt väljer att se, skriver Helena Olsson, områdeschef och ansvarig utgivare på Samhälle & Fakta, SVT.
   Content

   Replik till ”SVT visar vetenskap – men får oss inte att tänka”:
   
   Ett av public services viktigaste uppdrag är att bidra till en bättre förståelse av samhället och världen vi lever i. Därför är Jan Axelssons resonemang om svensk vetenskaps-tv intressant. Analysen sätter fingret på en viktig fråga för journalistiken.
   
   Vår tids offentlighet lider av en bristande förståelse för vad kritiskt tänkande faktiskt innebär. Många verkar se det som synonymt med att reflexmässigt inta en kritisk position gentemot andra. I själva verket handlar det om att pröva såväl egna som andras föreställningar, vara beredd att ompröva sina slutsatser och förstå värdet i processen där ny kunskap växer fram. Där har journalistik något att lära av vetenskapen. Forskning bygger inte på tvärsäkerhet, utan på att pröva hypoteser, omvärdera antaganden och steg för steg bygga kunskap.
   
   Samtidigt finns en annan dimension som inte heller får underskattas. Berättandets kraft.
   
   Tv-mediet, som samtidigt tar ögon, öron och intellekt i anspråk, har enligt min mening svårare än radio och text att bära verklig komplexitet. Men när det lyckas är det magiskt. Publiken har inte bara tagit till sig ny kunskap — man har förstått något på djupet och upplevelsen dröjer sig kvar.
   
   Samtidigt behöver vi akta oss för att romantisera fördjupning på berättandets och publikens bekostnad. För om ingen tittar uteblir också folkbildningens effekt.
   
   Detta är en utmaning i ett medielandskap som inte längre består av två kanaler och gemensamma lägereldar. Public service verkar i dag i ett hav av valmöjligheter och ingen kan i dag ta publikens uppmärksamhet för given.
   
   Axelsson menar att public service inte bara borde fråga om publiken hittade programmet, utan om de blivit bättre på att tänka efter att ha sett det. Jag ser ingen motsättning mellan de två perspektiven. Vi måste lyckas med båda samtidigt: att göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och program som människor faktiskt väljer att se. Den verkliga utmaningen ligger i att förena dem.
   
   Helena Olsson
   
   Områdeschef och ansvarig utgivare
   
   Samhälle & Fakta, SVT
   
    
   
   SLUTREPLIK: 
   
   SVT:s replik på min artikel i Journalisten är intressant, eftersom vi på ytan verkar vara överens om mycket. Ja, public service måste nå publiken. Ja, berättande är avgörande om människor ska förstå komplexa frågor. Men det är egentligen inte där vi tycker olika. Snarare är vi överens om målet – det som skiljer oss åt är hur man ska ta sig dit.
   
   Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att bara visa upp vetenskap och att bedriva vetenskapsjournalistik.
   
   Man kan fylla tablån med faktaprogram och berättande innehåll som kryddas med enstaka forskningsresultat och intervjuer med forskare. Men vetenskapsjournalistik är något mer. Den bygger på redaktioner, journalister och producenter som över tid utvecklar specialistkunskap, följer forskningen och lär sig översätta vetenskapliga processer till berättande.
   
   Det är den miljön och den kompetensen som nu helt riskerar att försvinna från SVT.
   
   ”Nu är det program från vetenskapsredaktionen som står näst på tur för SVT nedskärningar av kunskapsutbudet”, skrev nyligen SVT Vetenskaps tidigare programchef Anna Schytt i Aftonbladet och varnade för kraftiga neddragningar av både Vetenskapens värld och vetenskapsredaktionens arbete i nyheterna.
   
   När svensk vetenskapsproduktion monteras ned och fönstren mot omvärlden tas bort försvinner nämligen inte bara program eller redaktioner. Hela infrastrukturen för att granska, förklara och berätta om forskning blir svagare hos SVT när ”internationella inköp” ska stå för vetenskapsjournalistiken.
   
   Det är därför jag menar att problemet är strukturellt. Visst behöver vetenskapsjournalistiken utvecklas. Formaten måste förändras och berättandet förnyas. Men då måste utvecklingen innebära något mer än att klä forskning i mer spännande storytelling.
   
   Storbritannien skapade inte David Attenborough eller Brian Cox genom publikoptimering. USA byggde inte Carl Sagan eller Neil deGrasse Tyson genom algoritmisk distributionslogik. De växte fram genom långsiktiga satsningar på vetenskapsredaktioner och berättartraditioner där vetenskap betraktades som ett eget journalistiskt område. Det är också därför svenska tittare hellre konsumerar internationella vetenskapsproduktioner än svenska.
   
   Det är också därför jag reagerar när SVT så ofta jämför sig med Netflix.
   
   Netflix bygger på en logik där innehåll främst värderas efter räckvidd och publikflöden. Public service borde snarare jämföra sig med miljöer som Cosmos, Nova, BBC eller VOX – aktörer som lyckats kombinera vetenskaplig kompetens med starkt berättande som förklarar vetenskap och når en publik, och som svenska tittare vänder sig till när det inte finns något liknande i Sverige.
   
   Intressant vetenskapsjournalistik växer inte fram ur faktaformat eller starkare dramaturgi. Den byggs i specialiserade miljöer där människor får tid och förutsättningar att utveckla kunskap, perspektiv och berättande tillsammans.
   
   Frågan handlar ytterst inte om hur många vetenskapsprogram som visas och om SVT Play är bästa plattformen. Den handlar om huruvida det fortfarande finns redaktioner och medarbetare som kan hjälpa publiken att förstå hur kunskap blir till. Vetenskapens största värde ligger trots allt inte bara i de enskilda resultaten utan i metoden: förmågan att pröva hypoteser, omvärdera slutsatser och gradvis närma sig en bättre förståelse av världen.
   
   Det var också kärnan i min ursprungliga kritik. Att visa vetenskap är inte samma sak som att få människor att tänka vetenskapligt.
   
   Public service har ett unikt uppdrag: att investera i det som är viktigt även när det inte är det mest klickvänliga.  Därför duger det inte att säga att vetenskapsområdet inte drabbas mer av besparingarna än andra redaktioner. När den varit en hotad och numer utdöende art i media så länge jag kan minnas. Frågan är inte om vetenskapsjournalistiken ska förändras. Frågan är om det efter förändringen fortfarande finns någon kvar som kan utveckla den. För särskilt i vår tid behöver vi en riktig svensk vetenskapsjournalistisk satsning, inte bara mer och bättre storytelling.
   
   Jan Axelsson
   
   vetenskapsjournalist, Umeå
2. 2026-05-29 10:29:35

   Discovered: 2026-05-29 10:30:28 Hash: 380d78906b378df3305e88f09f486615dbd4bd01
   Title:

   Replik: ”Tv-mediet har svårare att bära verklig komplexitet – men när det lyckas är det magiskt”
   Description:

   DEBATT SVT måste både göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och som människor faktiskt väljer att se, skriver Helena Olsson, områdeschef och ansvarig utgivare på Samhälle & Fakta, SVT.
   Content

   Ett av public services viktigaste uppdrag är att bidra till en bättre förståelse av samhället och världen vi lever i. Därför är Jan Axelssons resonemang om svensk vetenskaps-tv intressant. Analysen sätter fingret på en viktig fråga för journalistiken.
   
   Vår tids offentlighet lider av en bristande förståelse för vad kritiskt tänkande faktiskt innebär. Många verkar se det som synonymt med att reflexmässigt inta en kritisk position gentemot andra. I själva verket handlar det om att pröva såväl egna som andras föreställningar, vara beredd att ompröva sina slutsatser och förstå värdet i processen där ny kunskap växer fram. Där har journalistik något att lära av vetenskapen. Forskning bygger inte på tvärsäkerhet, utan på att pröva hypoteser, omvärdera antaganden och steg för steg bygga kunskap.
   
   Samtidigt finns en annan dimension som inte heller får underskattas. Berättandets kraft.
   
   Tv-mediet, som samtidigt tar ögon, öron och intellekt i anspråk, har enligt min mening svårare än radio och text att bära verklig komplexitet. Men när det lyckas är det magiskt. Publiken har inte bara tagit till sig ny kunskap — man har förstått något på djupet och upplevelsen dröjer sig kvar.
   
   Samtidigt behöver vi akta oss för att romantisera fördjupning på berättandets och publikens bekostnad. För om ingen tittar uteblir också folkbildningens effekt.
   
   Detta är en utmaning i ett medielandskap som inte längre består av två kanaler och gemensamma lägereldar. Public service verkar i dag i ett hav av valmöjligheter och ingen kan i dag ta publikens uppmärksamhet för given.
   
   Axelsson menar att public service inte bara borde fråga om publiken hittade programmet, utan om de blivit bättre på att tänka efter att ha sett det. Jag ser ingen motsättning mellan de två perspektiven. Vi måste lyckas med båda samtidigt: att göra program som på riktigt fördjupar människors förståelse av världen — och program som människor faktiskt väljer att se. Den verkliga utmaningen ligger i att förena dem.
   
   Helena Olsson
   
   Områdeschef och ansvarig utgivare
   
   Samhälle & Fakta, SVT
   
    
   
   SLUTREPLIK: 
   
   SVT:s replik på min artikel i Journalisten är intressant, eftersom vi på ytan verkar vara överens om mycket. Ja, public service måste nå publiken. Ja, berättande är avgörande om människor ska förstå komplexa frågor. Men det är egentligen inte där vi tycker olika. Snarare är vi överens om målet – det som skiljer oss åt är hur man ska ta sig dit.
   
   Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan att bara visa upp vetenskap och att bedriva vetenskapsjournalistik.
   
   Man kan fylla tablån med faktaprogram och berättande innehåll som kryddas med enstaka forskningsresultat och intervjuer med forskare. Men vetenskapsjournalistik är något mer. Den bygger på redaktioner, journalister och producenter som över tid utvecklar specialistkunskap, följer forskningen och lär sig översätta vetenskapliga processer till berättande.
   
   Det är den miljön och den kompetensen som nu helt riskerar att försvinna från SVT.
   
   ”Nu är det program från vetenskapsredaktionen som står näst på tur för SVT nedskärningar av kunskapsutbudet”, skrev nyligen SVT Vetenskaps tidigare programchef Anna Schytt i Aftonbladet och varnade för kraftiga neddragningar av både Vetenskapens värld och vetenskapsredaktionens arbete i nyheterna.
   
   När svensk vetenskapsproduktion monteras ned och fönstren mot omvärlden tas bort försvinner nämligen inte bara program eller redaktioner. Hela infrastrukturen för att granska, förklara och berätta om forskning blir svagare hos SVT när ”internationella inköp” ska stå för vetenskapsjournalistiken.
   
   Det är därför jag menar att problemet är strukturellt. Visst behöver vetenskapsjournalistiken utvecklas. Formaten måste förändras och berättandet förnyas. Men då måste utvecklingen innebära något mer än att klä forskning i mer spännande storytelling.
   
   Storbritannien skapade inte David Attenborough eller Brian Cox genom publikoptimering. USA byggde inte Carl Sagan eller Neil deGrasse Tyson genom algoritmisk distributionslogik. De växte fram genom långsiktiga satsningar på vetenskapsredaktioner och berättartraditioner där vetenskap betraktades som ett eget journalistiskt område. Det är också därför svenska tittare hellre konsumerar internationella vetenskapsproduktioner än svenska.
   
   Det är också därför jag reagerar när SVT så ofta jämför sig med Netflix.
   
   Netflix bygger på en logik där innehåll främst värderas efter räckvidd och publikflöden. Public service borde snarare jämföra sig med miljöer som Cosmos, Nova, BBC eller VOX – aktörer som lyckats kombinera vetenskaplig kompetens med starkt berättande som förklarar vetenskap och når en publik, och som svenska tittare vänder sig till när det inte finns något liknande i Sverige.
   
   Intressant vetenskapsjournalistik växer inte fram ur faktaformat eller starkare dramaturgi. Den byggs i specialiserade miljöer där människor får tid och förutsättningar att utveckla kunskap, perspektiv och berättande tillsammans.
   
   Frågan handlar ytterst inte om hur många vetenskapsprogram som visas och om SVT Play är bästa plattformen. Den handlar om huruvida det fortfarande finns redaktioner och medarbetare som kan hjälpa publiken att förstå hur kunskap blir till. Vetenskapens största värde ligger trots allt inte bara i de enskilda resultaten utan i metoden: förmågan att pröva hypoteser, omvärdera slutsatser och gradvis närma sig en bättre förståelse av världen.
   
   Det var också kärnan i min ursprungliga kritik. Att visa vetenskap är inte samma sak som att få människor att tänka vetenskapligt.
   
   Public service har ett unikt uppdrag: att investera i det som är viktigt även när det inte är det mest klickvänliga.  Därför duger det inte att säga att vetenskapsområdet inte drabbas mer av besparingarna än andra redaktioner. När den varit en hotad och numer utdöende art i media så länge jag kan minnas. Frågan är inte om vetenskapsjournalistiken ska förändras. Frågan är om det efter förändringen fortfarande finns någon kvar som kan utveckla den. För särskilt i vår tid behöver vi en riktig svensk vetenskapsjournalistisk satsning, inte bara mer och bättre storytelling.
   
   Jan Axelsson
   
   vetenskapsjournalist, Umeå