Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Journalisten. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
c3fa1426b92161cb280307a86863192761ec2bfaI en fråga till statsministern framställde P1 Morgons programledare det som ett faktum att Sida hade betalat pengar till en organisation vars ledare öppet hyllat Hamas. Men påståendet om Hamashyllandet saknade saklig grund, enligt Granskningsnämnden.
I en intervju med statsminister Ulf Kristersson den 25 oktober ställde P1 Morgon frågor om ett uttalande som biståndsministern hade gjort dagen innan, om att svenska biståndspengar gått till organisationen ICHR med kopplingar till terrorstämplade Hamas.
I den sista frågan sade programledaren: ”Men att Sida betalat ut bistånd till en organisation vars ledare öppet hyllat Hamas, påverkar det ditt förtroende för Sida och dess ledning?”
En person som anmälde inslaget till Granskningsnämnden för radio och tv ansåg att biståndsministerns uttalande om att pengar gått till terrorstämplade organisationer framställdes som om det vore ett erkänt sakförhållande. Enligt anmälaren hade ursprungskällan kopplingar till den israeliska regeringen och avsikten att misstänkliggöra bistånd till Palestina.
SR anser att inslaget överensstämmer med kraven på opartiskhet och saklighet, och hänvisar i sitt svar till Granskningsnämnden till en intervju med biståndsministern i Aftonbladet den 24 oktober samt till en artikel i danska tidningen BT som innehöll uppgiften att ICHR:s ledare talat om Hamas rätt att styra och att Hamas existens bidrar till allas intresse.
SR betonar också att P1 Morgon trots ”omfattande försök” inte själv lyckades ytterligare värdera uppgifterna i Aftonbladets intervju, men att man i anslaget till intervjun betonade att källan till uppgifterna var biståndsministern.
Granskningsnämnden anser dock att det i den avslutande frågan till statsministern framställdes som ett faktum att Sida betalat pengar till en organisation vars ledare öppet hyllat Hamas. SR har inte visat grund för att ledaren hyllat Hamas, bara att han uttryckt stöd till Hamas fram till 2021. Därför blev inslaget missvisande och stred mot kravet på saklighet, bedömer nämnden.
En ledamot, Ulrika Hansson, var skiljaktig och ville fria SR.
28f2cebce61f13eb7dfa4b3a223e35996a37e3bcKRÖNIKA Jag vet inte exakt vad vår utrikesminister gör för Dawit Isaaks frihet, men jag hoppas att hon inte sviker mannen som betalat ett alldeles för högt pris för sin journalistik och det fria ordet. Dawit Isaak är nu den journalist i världen som suttit längst i fängelse för sitt journalistiska arbete.
På söndag leder jag en manifestation på ABF i Stockholm. Den tredje maj är pressfrihetens dag och då uppmärksammar yttrandefrihetsorganisationer och medier från Stockholm till New York det fria ordet, yttrande- och pressfriheten.
I år bör vi varje dag uppmärksamma det fria ordet och fria medier överallt, eftersom antalet auktoritära länder ökar. Den som läser tidningen Journalisten regelbundet och ögnar igenom press- och yttrandefrihetsorganisationers hemsidor inser snabbt att situationen för det fria ordet blir bara sämre och sämre.
Jag ryste när jag läste årets Demokratirapport från det ansedda V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet: tio nya länder, varav sex i Europa och Nordamerika, identifieras som länder som går i en auktoritär riktning. Yttrandefriheten försämrades i 44 länder i fjol och mediefriheten i USA är den sämsta på 60 år. En mening i rapporten har fastnat i mitt minne: ”De senaste 25 åren har yttrandefriheten varit det vanligaste målet för autokratiserande ledare att attackera”.
Och vem kan bäst symbolisera den globalt alltmer försämrade situationen för press- och yttrandefriheten under de senaste 25 åren? Utan tvekan den svenske journalisten Dawit Isaak som i september suttit exakt ett kvartssekel i en fängelsecell på två gånger tre meter i enpartistaten Eritrea som också kallas för ”Afrikas Nordkorea”. Därmed är det en svensk journalist som suttit längst i fängelse i världen för sitt journalistiska arbete.
Dawit Isaak har fängslats bara för att han har skrivit ett par regimkritiska artiklar i den eritreanska tidningen Setit som han var delägare i. Eritreas nyckfulle och despotiske president Isayas Afwerki tål inte den minsta kritik och låter fängsla alla som inte upprepar hans positiva narrativ om läget i Eritrea, trots att landet inte har haft några parlamentsval sedan självständigheten 1993 och varje år intar jumboplatsen i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.
Trots att Dawit Isaak snart har varit frihetsberövad i 25 år nekas han åtal, rättegång, advokat och familjebesök. Eritreas ledare struntar i internationella konventioner när det handlar om Dawit Isaak. Som svensk medborgare har han till exempel rätt till svensk konsulär hjälp men Eritrea låter ingen svensk diplomat besöka sin svenske medborgare med motiveringen att ”Dawit är eritreansk medborgare”. Diktaturen i Eritrea har inte bara stulit 25 år av Dawit Isaaks liv, utan också hans svenska medborgarskap. Det är svårt att ta in.
Dawit Isaaks hemland Sverige har tyvärr inte engagerat sig tillräckligt för Dawit och har gömt sig bakom orden ”tyst diplomati”.
Men nyligen väcktes ett hopp inom mig ifråga om Dawit Isaaks frihet: Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard tilläts besöka Eritrea och träffade flera makthavare där. Jag hade givetvis förväntat mig att vår utrikesminister skulle ha besökt Dawit i fängelset men så blev det inte.
Jag vet inte exakt vad vår utrikesminister gör för Dawit Isaaks frihet, men jag hoppas att hon inte sviker mannen som betalat ett alldeles för högt pris för sin journalistik och det fria ordet.
Kurdo Baksi
journalist och författare
ffec2cd500571a47c905748a708e5dc6a8fe086dSVT:S SPARPAKET De fackliga förhandlingarna på SVT går snart in i skarpt läge och journalistklubben tror att varslet om 141 tjänster ska minska, bland annat på programdivisionen. ”Vi är i stormens öga just nu”, säger Johan Wiechel, ordförande i journalistklubben.
I fredags var sista dagen för att ansöka om avgångsvederlag på SVT. Hur många som sökt och hur många som kommer att beviljas är okänt.
– Utifrån de kontakter vi har haft med medlemmar så verkar det som att det främst är personer som närmar sig pension som är intresserade av att söka. Det behöver inte betyda att det främst är personer i den åldersgruppen som har sökt avgångsvederlag, men det kan vara en fingervisning, säger Johan Wiechel, ordförande i journalistklubben på SVT.
– Dessutom har varslet på programdivisionen mildrats. Det är inte lika många personer som man befarar blir övertaliga där.
Hur många handlar det om?
– Från början var det fråga om en minskning med 27 tjänster på programdivisionen, den siffran kryper nu neråt, mot ett tjugotal. Det är bara preliminära siffror, de kan ändras. Men så ser läget i förhandlingarna ut just nu.
Vad beror det på?
– Man har hittat andra sparåtgärder, samt några vakanta tjänster.
Man drar in vakanta tjänster, men slipper säga upp någon?
– Ja, precis. Det betyder ju att varslet om uppsägningar mildras.
Hur är stämningen?
– Alla väntar på besked om hur många som får avgångsvederlag, först då vet vi hur många uppsägningar det kan bli fråga om. Vi är i stormens öga just nu. Innan det kommer besked om eventuella uppsägningar ska vi också titta på omplaceringar, så det är inte en fullt så rak linje. Men de initiala chockvågorna har lagt sig och det har kommunicerats mer specifikt på de olika redaktionerna vad det är man ser framför sig för förändringar. Det leder till nya frågor förstås.
Vilket är det största problemet i förhandlingarna just nu?
– Hur organisationen på Riksnyheterna ska se ut. På programdivisionen och på de lokala nyheterna har vi kommit längre.
Den arbetstagarkonsult som fackklubbarna på SVT begärt för att utreda förslaget till sparåtgärder är klar med sin rapport. Två av konsultens synpunkter har journalistklubben tagit vidare med arbetsgivaren.
– Konsulten anser att det inte är tydligt hur organisationen på Riksnyheterna ska se ut. Dessutom beskrev han lösningen med visstidsanställningarna på SVT som ”okoordinerad med risk för suboptimering”. Vi har cirka 230 programanställda och tillfälliga intag, och där föreslog konsulten en bättre samordning för att minska kostnader.
Han föreslog fler tillsvidareanställningar och färre visstidsanställningar?
– Det är vår slutsats. Det är bättre att fastanställa folk så att vi har en bättre grundberedskap – det är samma argument som vi har haft jättelänge. Vi ser hans analys som ytterligare argumentation för att fortsätta jobba med frågan om och villkoren för visstidsanställningar.
Hur tog arbetsgivaren emot det?
– Man är på det. Det finns plötsligt en öppning i dialogen om visstidsanställningar. Det välkomnar vi.
2382a911c04c37af3bb4ddd68937883cab96a829är ny chefredaktör för Våra Fiskevatten.
Han kommer närmast från Nordiske Medier där han varit reporter och redaktör.
fc67714c3e68e9ee60f4c24f723a16d1497a5fda
2382a911c04c37af3bb4ddd68937883cab96a829
TITLE: Martin Wänerholm DESCRIPTION: är ny chefredaktör för Våra Fiskevatten. CONTENT: Han kommer närmast från Nordiske Medier.
TITLE: Martin Wänerholm DESCRIPTION: är ny chefredaktör för Våra Fiskevatten. CONTENT: Han kommer närmast från Nordiske Medier där han varit reporter och redaktör.
2382a911c04c37af3bb4ddd68937883cab96a829
fc67714c3e68e9ee60f4c24f723a16d1497a5fda
fc67714c3e68e9ee60f4c24f723a16d1497a5fdaär ny chefredaktör för Våra Fiskevatten.
Han kommer närmast från Nordiske Medier.
fc67714c3e68e9ee60f4c24f723a16d1497a5fda
2382a911c04c37af3bb4ddd68937883cab96a829
TITLE: Martin Wänerholm DESCRIPTION: är ny chefredaktör för Våra Fiskevatten. CONTENT: Han kommer närmast från Nordiske Medier.
TITLE: Martin Wänerholm DESCRIPTION: är ny chefredaktör för Våra Fiskevatten. CONTENT: Han kommer närmast från Nordiske Medier där han varit reporter och redaktör.
2382a911c04c37af3bb4ddd68937883cab96a829
fc67714c3e68e9ee60f4c24f723a16d1497a5fda
f86f43d4d2f1f1fd7b6fc2a4ce609c49057ace8dDEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet.
Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen.
Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling.
Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff.
Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal.
En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår.
En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati.
Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet.
Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa.
I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel.
I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa?
Isabella Iverus
Chefredaktör, Byggnadsarbetaren
6731ac6432078a719a4bb91830abff78ccc03577
f86f43d4d2f1f1fd7b6fc2a4ce609c49057ace8d
TITLE: ”Kommunikatörer! Sluta åka snålskjuts på våra utgivningsbevis!” DESCRIPTION: DEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. CONTENT: Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen. Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling. Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff. Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal. En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår. En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati. Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet. Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa. I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel. I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa?
TITLE: ”Kommunikatörer! Sluta åka snålskjuts på våra utgivningsbevis!” DESCRIPTION: DEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. CONTENT: Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen. Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling. Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff. Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal. En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår. En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati. Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet. Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa. I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel. I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa? Isabella Iverus Chefredaktör, Byggnadsarbetaren
f86f43d4d2f1f1fd7b6fc2a4ce609c49057ace8d
6731ac6432078a719a4bb91830abff78ccc03577
6731ac6432078a719a4bb91830abff78ccc03577DEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet.
Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen.
Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling.
Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff.
Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal.
En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår.
En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati.
Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet.
Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa.
I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel.
I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa?
6731ac6432078a719a4bb91830abff78ccc03577
f86f43d4d2f1f1fd7b6fc2a4ce609c49057ace8d
TITLE: ”Kommunikatörer! Sluta åka snålskjuts på våra utgivningsbevis!” DESCRIPTION: DEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. CONTENT: Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen. Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling. Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff. Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal. En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår. En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati. Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet. Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa. I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel. I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa?
TITLE: ”Kommunikatörer! Sluta åka snålskjuts på våra utgivningsbevis!” DESCRIPTION: DEBATT Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. CONTENT: Nyligen kunde vi läsa här i Journalisten att tidningen Civilingenjörens chefredaktör blivit av med sitt oberoende efter att utgivaransvaret flyttats över till kommunikationschefen. Ledningen ville heller inte svara på varför. Eller publicera de egna medlemmarnas protest mot det som hänt i det numera censurerade medlemsbladet. En farlig och antidemokratisk utveckling. Utgivningsbeviset har en lång och stolt historia. Förlagan infördes faktiskt redan 1766 för att de dåvarande två politiska partierna ”Hattarna” och ”Mössorna” skulle kunna kritisera kungen utan att riskera dödsstraff. Sverige fick som första land i världen yttrandefrihet. Den skulle bidra till en friare debatt för det gynnade landets utveckling, ansåg kungen. Sedan dess har demokratin utvecklats och idag ska alla våga och få uttrycka sin åsikt. Det är också det som skiljer fria medier från en kommunikationskanal. En tidning finns för att granska sin egen organisation så att medlemmarna faktiskt får vad de betalar för. Utgivningsbeviset ska garantera att journalister kan göra sitt jobb och därigenom trygga läsarnas rätt till objektiv information om vad som pågår. En grundläggande kunskap som alla med plats i en ledningsgrupp bör kunna på sina fem fingrar. Speciellt i organisationer som säger sig värna om och arbeta för demokrati. Ändå är just dessa tidningsägare framme och obstruerar utan att ens förstå hur allvarliga konsekvenser det kan få. De tittar avundsjukt på sina egna medlemmars tidning och vill använda den som megafon. In med tillrättalagda solskenshistorier om hur bra det går i arbetet. Jag ber att få påpeka: Det är inte vad en tidning är till för! Kommunikationschefer ska inte komma och klåfingra på våra utgivningsbevis och de publiceringar som tillhör det fria ordet. Det är dessutom uppenbart att ni sällan känner till det medieetiska system med regler som ansvariga utgivare förbundit sig att följa. I dagens samhälle översköljs vi med möjligheter att kommunicera. Olika sociala medier med uppdateringar, poddar och reels samt prenumererade nyhetsbrev är bara några exempel. I dessa går det finfint att kommunicera vad helst en ledning har lust att berätta. Men en tidning bör vara och förbli fri. Kan det verkligen vara så svårt att begripa? Isabella Iverus Chefredaktör, Byggnadsarbetaren
f86f43d4d2f1f1fd7b6fc2a4ce609c49057ace8d
6731ac6432078a719a4bb91830abff78ccc03577
42d87dec19ef49e1833a2003f5dde8a3612716cb126 personer som uppgett att de är journalister finns på valbar plats i höstens val. 61 procent av dem är pensionärer. Av de yrkesaktiva arbetar majoriteten inte längre som journalister på etablerade medier, eller gör det i alla fall inte just nu. Journalisten har hela listan.
468 miljoner valsedlar
Den 9 april var sista dag för partier att anmäla kandidater för att låsa sina kandidatlistor inför valen till riksdag, region- och kommunfullmäktige den 13 september.
Det var också sista dag att beställa valsedlar för leverans innan röstningen börjar.
Hittills har partierna beställt cirka 468 miljoner valsedlar och 54 212 personer kandiderar till ett eller flera val.
Källa: Valmyndigheten
Bland de 54 212 svenskar som ställer upp i valet 2026 finns minst 126 personer som angett en titel med journalistanknytning.
I Valmyndighetens lista* över valbara personer har Journalisten sökt i fältet ”valsedelsuppgift”. Vi har sökt efter orden journalist, reporter, pressfotograf, redaktör, chefredaktör, krönikör, frilansjournalist och ledarskribent.
Av de 126 i Journalistens kartläggning är 61 procent pensionärer (över 65 år). Medelåldern för gruppen som helhet är 67 år. Den äldsta personen som angett att den är journalist är 90 år och den yngsta 26 år. 60 procent är män och 40 procent är kvinnor.
20 kandiderar till riksdagen, 28 till regionfullmäktige och 88 till kommunfullmäktige. Några kandiderar till flera poster.
27 kandiderar för Miljöpartiet, 21 för Vänsterpartiet, 17 för Socialdemokraterna, 14 för Centerpartiet, 11 för Kristdemokraterna, 10 för Liberalerna, 9 för Moderaterna och 6 för Sverigedemokraterna.
14 journalister kandiderar för lokala eller regionala partier, eller partier under riksdagsspärren, såsom Örebropartiet, Ambition Sverige, Kristna Värdepartiet, SKP Kommunisterna, Utvecklingspartiet Demokraterna, Linköpingslistan, Solidaritet Linköping, Sakpolitikerna, KommunPartiet Mellerud, Kommunistiska partiet, Norapartiet och Västjämtlands Väl.
Två journalister som arbetar för tidningen Proletären kandiderar för Kommunistiska partiet.
Bland de personer som uppgett journalistbakgrund är majoriteten pensionärer. Av dem som är i yrkesaktiv ålder är majoriteten inte längre verksamma som journalister på etablerade medier, åtminstone inte just nu.
Några namn ur listan:
Jenny Åkervall, 54 år, tjänstledig chefredaktör för S-ägda Aktuellt i Politiken, kandiderar för Socialdemokraterna i Stockholm till riksdagen på plats 29. Hon har tidigare varit aktiv för S i Danderyds kommun och tog tjänstledigt från tidningen november 2025. TV4 Nyheterna avslöjade att bolaget AiP Media Produktion AB drev memekonton och sajter med politiska budskap utan tydlig avsändare, men Åkervall tillbakavisade att hennes avslut hörde samman med det.
Lars Adaktusson, 71 år, länge programledare för SVT:s nyhetsprogram, står på plats 3 på Kristdemokraternas Jönköpingslista till riksdagen. Han har sedan 2018 varit politiskt aktiv för KD, både i riksdagen och i Europaparlamentet.
Henrik Simonsen, 47 år, frilansjournalist och avgående ordförande för Frilans Riks, kandiderar till kommunfullmäktige för Socialdemokraterna i Eksjö, på plats 13. Han har varit politiskt aktiv som ersättare i kommunfullmäktige sedan hösten 2021 och kandiderade även i valet 2022. I dagsläget är han ordinarie ledamot i myndighetsnämnden i Eksjö.
Torbjörn Sassersson, 61 år, kandiderar till riksdagen för partiet Ambition Sverige, som i sitt valprogram vill att Sverige ska lämna EU, lämna Nato och föra en stram invandringspolitik. Partiet grundades 2025 av den tidigare SD-politikern Elsa Widding och har även den tidigare SD-politikern Katja Nyberg på sin riksdagslista. Sassersson är redaktör för tidningen NewsVoice, som han grundade 2011. Expo beskriver NewsVoice som en konspirationsteoretisk nyhetssajt.
Thomas Lerner, 70 år (tidigare reporter på Dagens Nyheter) kandiderar till kommunfullmäktige på Ekerö för Miljöpartiet.
Annica Grimlund, 73 år (tidigare chefredaktör för Lärarnas Tidning), kandiderar till kommunfullmäktige på Lidingö samt till regionfullmäktige i Stockholm för Socialdemokraterna.
Opinionsjournalisterna Emil Nordfjell, 27 år, och Kalle Olsson, 42 år, kandiderar båda för Socialdemokraterna till riksdagen och är båda S-märkta ledarskribenter/krönikörer.
Här är hela listan:
Copy: Journalister på valsedlar
Fotnot: Den 9 april stängdes de låsta listorna för höstens val, de som valt att ha öppna listor kan lägga till eller ta bort namn fram till två dagar före valdagen. Listan hos Valmyndigheten uppdateras varje timme, dygnet runt. Det betyder dock inte att ändringarna behöver vara speciellt stora. Journalistens kartläggning bygger på listan som kunde laddas ned den 20 april.
58497c66e50c52ab6db98151b8ceb25f92e79405Köpet av Altinget och Mandag Morgen är nu formellt godkänt av de danska konkurrensmyndigheterna.
Att Altingets grundare Rasmus Nielsen ville sälja mediehuset till JP/Politikens hus offentliggjordes i september i fjol.
Altinget och Mandag Morgen kommer organisatoriskt att hamna under JP/Politiken Business Media.
”Vi ser fram emot att fortsätta utvecklingen av våra olika medie- och kunskapsprodukter tillsammans med nya, skickliga kollegor under ett stabilt och långsiktigt ägande”, säger Anne Marie Kindberg, vd för Altinget och Mandag Morgen,till svenska Altinget.
Köparen JP/Politikens Hus äger dagstidningarna Politiken, Jyllands-Posten och Ekstra Bladet, men också Monitor Medier och Watch Medier som ger ut en rad nischade branschsajter i Danmark och Norge. För ett år sedan etablerade sig Watch Medier också i Sverige med sajten Finanswatch.
Svenska Altinget, som är en efterföljare till Riksdag & Departement, har funnits sedan 2014 och bevakar politiken i Sverige och EU. Redaktionen har 13 medarbetare.
73fdfc43382c0ebec3097813056f109f5345c4e1MEN-FÄLLNING Mediernas etiknämnd klandrar Barometern-OT för att ha publicerat detaljer ur ett 36 minuter långt larmsamtal från en person som befann sig i ett brinnande hus.
Den 28 augusti publicerade Barometern-OT en artikel om en bostadsbrand i juni. En person hade befunnit sig i det brinnande huset men kunde inte ta sig upp ur sängen eftersom hen nyligen hade opererat lårbenet. Personen omkom i lågorna. I artikeln framkom att personen ringt SOS Alarm och stod i kontakt med dem i 36 minuter och 37 sekunder innan samtalet bröts.
Brandkåren var på plats i 20 minuter medan personen var vid liv, men inga räddningsförsök gjordes på grund av att ett befäl på plats fastnade ”i en felaktig tankeloop”, enligt Räddningstjänstens internutredning. I Barometern-OT:s artikel återgavs flera detaljer ur larmsamtalet.
Artikeln publicerades samma dag som begravningsceremonin för den avlidna personen och anmäldes till Medieombudsmannen (MO) av en anhörig. Enligt anmälaren ska inga av de anhöriga ha fått meddelande om publiceringen i förväg. Utredningen som artikeln byggde på var okänd för dem.
Medieombudsmannen anser att beskrivningen av larmsamtalet varit alltför närgången:
”Jag förstår att anhöriga reagerat på att så detaljerade uppgifter om nära nog ett dödsögonblick sprids i en tidningsartikel. Mediet hade kunnat beskriva händelseförloppet och räddningstjänstens ödesdigra misstag utan detaljerna om hur elden når hen i sängen”, skriver MO som anser att anmälaren utsatts för en oförsvarlig publicitetsskada.
Mediernas etiknämnd (MEN) delar MO:s bedömning och klandrar Barometern-OT för att ha brutit mot god publicistisk sed.