Tornevall Networks

Medelklassen

Philippe (Laurent Lafitte) och Laurence (Élodie Bouchez) är ett par från övre medelklassen som brukar tillbringa somrarna i sitt flotta hus i södra Frankrike. Philippe är en självgod affärsjurist med borgerlig bakgrund. Han tror sig veta allt om mat, vin och finkultur.

Något han gärna stoltserar med både för sin fru, dottern Garance (Noée Abita) och dotterns pojkvän Mehdi (Sami Outalbali), som är på besök i sommarhuset. 

Tony (Ramzy Bedia) och Nadine (Laure Calamy) blir avbrutna mitt i dottern Marylous (Mahia Zrouki) 20-årsfirande. Foto: Maywin Media

Underhållande satir 

Men snart får Mehdi, en nyutexaminerad affärsjurist med arbetarklassbakgrund, betydligt mer allvarliga saker att bekymra sig om än svärfaderns stroppiga attityd. Familjen hamnar nämligen i konflikt med vaktmästarparet Tony (Ramzy Bedia) och Nadine (Laure Calamy), som jobbar med att sköta om parets hus. 

När Tony får ett utbrott riktat mot Philippe och Laurence får de nog. Deras första reaktion är att avskeda Tony och Nadine. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Philippe och Laurence har betalat svart under alla år. Dessutom under den rådande minimilönen. Tony och Nadine hotar att gå till domstol. Om de inte kan komma överens om en ordentlig kompensation förstås. In kliver Mehdi i rollen som medlare. Kan han som har fötterna i båda världarna lyckas få de båda sidorna att enas?  

Den franske regissören Antony Cordiers ”Medelklassen” är en underhållande satir om ett klasskrig i miniatyrformat. Philippes stroppiga och nedlåtande attityd får sig några rejäla kängor. Men det är inte bara han som framställs i dålig dager. Tony, Nadine och deras dotter Marylou (Mahia Zrouki) har visserligen sina principer. Fast det är principer de är villiga att rucka på om priset är det rätta. Mehdi ser också till sitt eget intresse. Något som blir uppenbart då han går med på att medla i konflikten mot att han får en praktik på svärfaderns advokatfirma. Det tillför en bra dimension till filmen, då alla karaktärer i princip är lika goda kålsupare.

Olika förutsättningar 

Ett annat plus med filmen är hur Cordier lyckas konstruera scener som illustrerar klasskonflikten. Ett exempel på det är en tidig scen i filmen, som sätter tonen för vad som komma skall. Mitt under firandet av Marylous 20-årsdag blir det stopp i Philippe och Laurences avlopp, vilket gör att Tony måste rycka in. Trots att han noga säger åt paret att ingen får använda avloppet under tiden han håller på och jobbar glömmer Laurence bort sig och häller ut vatten i diskhon, vilket leder till att finklädde Tony blir dränkt i bajsvatten.

Ett annat mer subtilt exempel är kniven som Mehdi ger bort i present till sina svärföräldrar och som Laurence utan att blinka skänker till Tony och Nadine. Något som Mehdi såklart upptäcker då han ser kniven under ett besök hos vaktmästarparet. För de rika och stroppiga svärföräldrarna betyder gåvan ingenting. Att Mehdi lagt ner stor möda och mycket pengar för att ge dem en fin present tycks de inte bry sig om.  

Men det finns också allvarliga sidor av filmen som riktar udden mot klassamhället. Garance tvekar till exempel inte att ljuga om sin bakgrund för att få en filmroll. Hon är utifrån sin klassbakgrund trygg i att allt kommer att ordna sig. Mehdi får å andra sidan känna på hur det är att inte ha en privilegierad bakgrund när han blir av med sin ursprungliga praktik på en stor advokatfirma, då den går till en storkunds dotter. Det gör att han tvingas böna och be sin svärfar om att få en praktik på dennes firma. Det visar på de olika förutsättningar karaktärerna i filmen har beroende av deras klassbakgrund. 

Samhällskritisk udd

Antony Cordier har beskrivit filmen som en svärdsduell mellan de olika karaktärerna. Det är en passande metafor. Ena stunden tycks den ena sidan ha övertaget. Men snart skiftar det över till den andra sidan. Det är roligt och skickligt gjort. För det mesta. Ibland blir det lite överdrivet och utstuderat.

Det känns som att Cordier  har velat göra någon sorts fransk version av  Bong Joon-hos ”Parasit”. Det är dock långt ifrån lika raffinerat som i den sydkoreanska filmen. Men egentligen är det en orättvis jämförelse, då ”Parasit” i mina ögon är kanske 2000-taletsbästa film. Det kanske räcker med att konstatera att ”Medelklassen” innehåller tillräckligt många underhållande och klasskritiska moment för att göra den till en helt klart sevärd svart komedi med en tydlig samhällskritisk udd. 

Jon Andersson

Filmrecensioner publiceras i samarbete med Dagens Arena.

Tvångsförvaltningen av ett misskött hyreshus i Tomelilla hävs i förtid då byggnaden är så eftersatt att kommunen förbjuder uthyrning. Hyresnämnden anser därmed att det inte längre finns skäl för förvaltningen att fortsätta eftersom huset nu står tomt, skriver Hem & Hyra.

Det aktuella huset har under lång tid vanskötts. Det har drabbats av ohyra, energifakturor har förblivit obetalda och varmvatten har saknats. Ursprungligen skulle tvångsförvaltningen pågå i tre år, men beslutet ändras nu efter endast ett år.

Enligt hyresnämnden har fastighetsägaren även ålagts att betala 129 000 kronor till förvaltaren Österlenhem för att täcka kostnader som hyresintäkterna inte räckt till.

Fastighetsägaren riktar kraftig kritik mot hur huset skötts av Österlenhem under tvångsförvaltningen och hävdar att det förfallit ytterligare. Han uppger i ett yttrande till nämnden att han nu planerar att åtgärda bristerna för att kunna sälja fastigheten i framtiden.

Olof Broddessonolof.broddesson@skanesfolkblad.se

I skrivande stund är det inte långt kvar till att att första maj-tågen drar fram igenom landet. Vissa budskap i tågen är konstanter som funnits med sedan arbetarrörelsens begynnelse. Plakaten och slagorden om arbetstidsförkortning har alltid funnits med.

2026 lär det inte bli annorlunda. I över 50 år har vårt arbetstidsmått stått still och nu är striden om tiden tillbaka.

Tidigare i våras kom beskedet från LO. Man har äntligen enats och nu förbereder man för att diskutera frågan centralt med Svenskt Näringsliv om en generell arbetstidsförkortning för alla löntagare oavsett bransch. Intresset från näringslivet är dock svalt, de vill inte ens ta i frågan med tång.

Vifta med lagstiftningskortet

Och frågan är hur länge de kan göra det? Sverige är ett av de länder i Europa där vi arbetar mest, visar en rapport som LO gjorde för drygt ett år sedan. Men det räcker tydligen inte för att Svenskt Näringsliv ska masa sig till förhandlingsbordet.

I en rapport som släpptes tidigare i vår har Arena Idé gått igenom hur andra länder i Europa gjort när man förhandlat om arbetstid. Avtalsvägen är klart vanligare än den lagstiftande vägen. Den europeiska fackliga samorganisationen, EFS, uppmanar fackförbunden runtom på kontinenten att först gå via avtalsvägen.

Men om det finns en part i förhandlingen som inte ens vill delta finns det kanske inte så mycket kvar i verktygslådan än att börja vifta med lagstiftningskortet. Efter valet i höst finns det förhoppningsvis en majoritet i riksdagen som vill se en generell arbetstidsförkortning. Då ökar nog också chanserna till att näringslivet svarar på en mötesinbjudan från LO.

Sverige är en sjukskrivningsfabrik

För en sak är säker: något måste hända. Svensk arbetsmarknad är just nu en sjukskrivningsfabrik. Försäkringskassans årliga lägesrapport visar att sjukskrivningstalen ökar. Värst drabbade är de kvinnodominerande yrkena inom vård, skola och omsorg. Sedan 2019 har de ökat med 11 procent.

Det finns heller inga riktiga ekonomiska argument som talar emot en förkortning av arbetstiden. I jämförbara länder i Europa där arbetstidsförkortningar skett har inte deras BNP påverkats. Och i de större studier där man testat arbetstidsförkortning ser man att företagens produktivitet faktiskt ökar.

Visst blir det en liten initial kostnad. Enligt fackförbundet Kommunal skulle den ligga på ungefär 0,55 procent av statens totala utgifter. I kronor rör det sig om 7,3 miljarder. Det är småpotatis i sammanhanget och något vi som samhälle skulle arbeta igen snabbt.

Handlar om mer än pengar

Men frågan är viktigare och större än att bara koka ner till kronor, ören och produktivitet.

I slutändan handlar det om livskvalitet och rättvisa, inte minst för LO-kollektivet. Rätten till tid för återhämtning och att hinna med allt det där som livet kan erbjuda. Att leva ett mer anständigt liv både på och utanför arbetsplatsen.

Ett liv där orken räcker för att engagera sig i föreningslivet, att gå en ABF-kurs i fotografering eller att bara umgås med nära och kära.

Striden om tiden går vidare. Och arbetarrörelsen måste bli ännu mer högljudd i frågan.

Rasmus Hansson, ledarskribentrasmus.hansson@skanesfolkblad.se

Kvinnan har en cigarett i högerhanden. Röken stiger i en mjuk pelare över hennes nakna bröst. Hon ligger på en vit bädd. I högra hörnet står bokstäverna GAN.

Gösta Adrian Nilsson, signaturen GAN, var pionjär inom den svenska moderna konsten. Idag en av våra mest erkända konstnärer. Då, på sin egen tid, skymfad, hånad och förlöjligad. I dagboken han lämnade efter sig, kallade han sig genomgående för: ”outsider”.

Kvinnan med cigaretten, på den vita bädden, med det röda håret, hon den nakna, lever sitt liv, med mig, vid sidan av en inramad LP-skiva av Elvis Presley.

Kvinnan med cigaretten, på den vita bädden, med det röda håret, hon den nakna, lever sitt liv, med mig, vid sidan av en inramad LP-skiva av Elvis Presley. Det är albumet ”Moody Blue”.

I hans melankoliska skattkista triumferar Elvis i en av sina sista inspelningar i sången ”Unchained Melody”. Det var just den jag valde till Åsas och mitt bröllop. Då vi spelade varsin låt för varandra. På skivan har Elvis basist Jerry Scheff skrivit ”Kära Håkan och Åsa, jag är så glad att jag fick spela på ert bröllop.”

Jerry, legend och stor humanist är en vän som tycker lika mycket om Bullens pilsnerkorv som jag gör. Vi skriver till varandra. Om hur samhället förändrats. Med lika delar av skämt och allvar frågar han mig om möjligheten till politisk asyl i Sverige.

Klassisk pilsnerkorv på på konserv. Foto: Leif R Jansson / SCANPIX/TT

Vi delar oron över hur hat och oförsonlighet växer oss allt närmare, i båda våra länder, om än med högre intensitet i USA.

Det är en särskild sorts tystnad som uppstår när människor börjar gå omvägar runt varandra. Den märks inte omedelbart, är inte dramatiskt. Det är mer som en temperaturförändring – en aning kallare luft när man kliver in i ett rum där någon just sagt något som ingen riktigt vågar säga emot. Det är i den tystnaden som främlingsfientlighet, rasism och homofobi trivs. Sverigedemokraternas heliga tempel, dess förtrollade värld.

[adrotage group=”16″]

Det handlar inte om stormar och orkaner, snarare mögelsporer, som växer där det är fuktigt, där ingen vädrar, där ingen orkar öppna fönstret och säga: ”Jag håller inte med. Låt mig stiga av.”

Vi har under en stillsam tid, kunnat luta oss mot idén om att vi är rimliga, sansade, anständiga, lagom. Men måste inse att vårt lagom samtidigt är en bekvämlighet. När världen runt oss skakar, ekonomin darrar och tryggheten känns skör, blir lagom en tunn filt, som inte värmer som förr. I den sprickan kliver alla de fram, som vill förenkla världen till ett vi och ett dem. Den gamla berättelsen, som ser ut att få ny kostym i varje generation.

Säsongsarbetare samlas vid en buss för transport till bomullsfälten utanför Memphis 1952. Foto: Gene Herrick/TT

I den amerikanska södern umgicks Elvis med svarta musiker. Besökte klubbar för svarta och stod längst bak och njöt av musiken. I rasåtskillnadens Memphis på 1950-talet var Elvis en udda fågel. Hånad och utskrattad. Ku Klux Klan marscherade. Svarta fick inte gå i vita skolor, inte åka med bussar för vita, inte dricka vatten ur samma fontäner som vita.  

GAN har målat kvinnans bröstvårtor blod­röda. Bakom henne skymtar en kubistisk kaffekanna och kopp med fat. Kvinnan är speciell på flera sätt.

GAN var nämligen inte endast en provocerande konstnär, han var även en brottsling, som skapade en helt egen stil, vid åren för första världskriget. Innan det glada, sorglösa 1920-talet.

Han fängslades av modern teknologi och maskulin styrka. I hans abstrakta konst marscherade militärer sida vid sida, glada sjömän gick i hamn, idrottare spände musklerna på sina vältränade kroppar och dekorerade matadorer sänkte tjurar. De mänskliga figurerna blev med GAN:s pensel maskinella. Starka. Stolta. Vackra.  Odödliga. 

Gösta Adrian Nilsson var homosexuell i ett Sverige där det kunde vara en brottslig handling att älska den man älskade. Där kärlek kunde vara en sjukdom.

Gösta Adrian Nilsson var homosexuell i ett Sverige där det kunde vara en brottslig handling att älska den man älskade. Där kärlek kunde vara en sjukdom.

Jag följer den nakna kvinnans blick när jag vänder på tavlan. På baksidan läser jag ”Morgon 1952- till Suzanne”. GAN har målat tavlan till min mamma Suzanne till hennes 20-årsdag. Det är den enda kända målningen av en naken kvinna, signerad den homosexuelle konstnären.

Mamma kallade GAN för ”farbror Gösta”. Han var ofta i Påskallavik, utanför Oskarshamn. Bodde hemma hos morfar Arvid och mormor Elin och målade till familjen, som tack för mat och husrum.

En outsider på besök i homofoba, konservativt kristna Småland, i samma 1950-tal där en ung vit musiker hänger på klubbar för svarta musiker i den amerikanska södern och spelar vad som föraktfullt kallas ”negermusik”.

Kvinnan kan ur ramen sträcka ut sin arm, sin hand och kroka arm med Elvis. Jag ser dem båda på min vägg. Hand i hand.

En outsider på besök i homofoba, konservativt kristna Småland, i samma 1950-tal där en ung vit musiker hänger på klubbar för svarta musiker i den amerikanska södern och spelar vad som föraktfullt kallas ”negermusik”.

De är så nära varandra och de är del av samma berättelse. Elvis står på scen i Las Vegas. Guldkalven som drevs till en för tidig död. Den nakna kvinnan med pagelugg ler förföriskt. Båda lämnar mig med fler frågor än svar.

Men i dem möter jag människans okränkbara värde. Insikten att vi är människor. Medmänniskor. Aldrig tillåta oss att reduceras till motmänniskor.

Och att det är den insikten som gör oss till; just människor.

Håkan Juholtkrönikör

För tio år sedan bytte Sverigedemokraterna strategi. I stället för att beskriva de övriga riksdagspartierna som ”sjuklövern”, så bjöd Jimmie Åkesson nu in till regeringssamarbete med M och KD.

De första åren talade han för döva öron. Men efter den borgerliga valförlusten 2018 blev maktens lockelse för stor, och det som nu kallas Tidösamarbetet tog sin början.

Innan 2015 beskrev sig SD som ett mittenparti. Men idag står de närmast Moderaterna i den ekonomiska politiken. För SD är ekonomi och välfärdspolitik underordnat den högerradikala samhällsomvandling som är dess existensberättigande. 

Partiet har länge krävt att välfärden ska stramas åt för dem som inte är svenska medborgare. Men nu går de ett steg längre, och säger också nej till att stärka välfärden för den inhemska befolkningen med argumentet att det skulle locka fler invandrare till Sverige. För dagens SD har välfärdsbromsen blivit en invandringsbroms.

Nu går de ett steg längre, och säger också nej till att stärka välfärden för den inhemska befolkningen med argumentet att det skulle locka fler invandrare till Sverige.

Denna extrema hållning gör att SD sticker ut bland högerradikala partier i Europa. Medan Victor Orbán i Ungern och Giorgia Meloni i Italien satsat på att stärka barnfamiljers ekonomi för att vända födelsetalen, så har SD stoppat höjningar av barnbidraget och vill särskilt dra in ekonomiskt stöd som riktar sig till familjer med många barn. 

Tidöpartierna har gjort vad de lovade när det kommer till migrationspolitiken – så pass att man nu tvingas på reträtt när konsekvenserna blir synliga i form av utvisningar av tonåringar och välintegrerade löntagare. 

De har också levererat på tuffare tag i kriminalpolitiken – men gängmiljön är oförändrat stor och sprängningarna ökar samtidigt som skjutningarna minskar. Och skatterna har sänkts kraftigt – mest för dem som tjänar mest – samtidigt som finansministern själv varnar för att pengarna är slut.

Men samtidigt har Tidöpartiet svikit på andra områden. När valet var över betydde löftena om billigare el och falukorv inte särskilt mycket, och regeringen satt på händerna under inflationen. Tillväxten är låg och arbetslösheten har ökat med 100 000 personer. 

Jimmie Åkesson svek sitt heliga löfte – att fälla Ulf Kristersson om han sänker a-kassan. Likaså har SD svikit löftet om att ta bort karensavdraget för anställda inom vård och skola. 

Trots Kristdemokraternas löfte om ”århundradets vårdreform” har deras styre inte inneburit något fall framåt, förutom för vårdköerna som nu är rekordlånga. SD:s löfte om ett högkostnadsskydd motsvarande sjukvården har ersatts av en ”framtandsreform” för pensionärer, finansierad genom kraftiga försämringar för unga vuxna. Liberalernas seger i Tidöavtalet – att marknadsskolan skulle regleras – har blivit till en dans på stället. Och för klimatet har Tidöstyret varit en katastrof. 

Nu kräver SD att få sitta i nästa regering. En SD-regering på riktigt – med eller utan Åkesson som statsminister – skulle innebära att partiets ministrar kan ge direktiv till myndigheter, tillsätta och avsätta myndighetschefer och förhandla med andra regeringar. Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod.

Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod.

SD är landets minst konservativa parti, med programmet för ett etnonationalistiskt systemskifte som i korta drag kan sammanfattas med ”Kör ut dem!”. Men de får bara inflytande om andra är beredda att ge dem det. 

Sverigedemokraterna har dominerat svensk politik från sidlinjen under tio års tid. I årets val kan de ta steget in i regeringen. Men valet kan också leda till en vänstermajoritet – för första gången på tjugo år.

På valdagen säger vi ”Hej då Tidö”. Men vad som kommer efteråt – det är upp till väljarna.

Peter GustavssonMats Wingborgförfattare till ”Hej då Tidö – Bokslut över en regering” (Verbal förlag)

Hennes konst tar avstamp i maktanalys om klass, sexualitet, våld och estetiska värderingar. Nu kommer Karin ”Kakan” Hermansson med utställningen Osämja, tvist och tvedräkt till Röstånga konsthall.

Hon är verksam i Stockholm och utbildad i keramik och glas på konstfack. I sin utställning på Röstånga konsthall försöker Kakan Hermansson lösa flera tusen år av historieförfalskning genom att skapa nya slut och andra huvudpersoner i grekisk mytologi, berättar hon i ett pressmeddelande.

– Eris, Gudinnan som personifierar kaos, gräl och oenighet har som tur är skapat nya bekantskaper. Lapptäcket utgör raka motsatsen till vanföreställningen om att flickor inte kan leka tre eller att kvinnor inte är solidariska med varandra; ett hantverk som baseras på ett kollektivt arbete, säger hon.

Vernissagen hålls 1 maj från 12 till 16. Utställningen visas även 2 maj.

Nea Magoo Erikssonnea.magoo.eriksson@skanesfolkblad.se

Insatsen inleddes efter att råtthundar och elektroniska fällor visat en kraftig ökning av råttor i parken. Under flera veckor har stora områden varit inhägnade för att möjliggöra bekämpning med giftiga beten.

– Den senaste månaden har vi inte fått in några felanmälningar överhuvudtaget för just råttor. Så det har ju varit en väldigt bra framgång, säger Susanna Söderberg Schaedel, Lunds enhetschef för parker, till SVT.

Arbetet avslutas lagom till valborgsfirandet och majoriteten av avspärrningarna väntas vara borta till sista april.

Olof Broddessonolof.broddesson@skanesfolkblad.se

För tio år sedan bytte Sverigedemokraterna strategi. I stället för att beskriva de övriga riksdagspartierna som ”sjuklövern”, så bjöd Jimmie Åkesson nu in till regeringssamarbete med M och KD.

De första åren talade han för döva öron. Men efter den borgerliga valförlusten 2018 blev maktens lockelse för stor, och det som nu kallas Tidösamarbetet tog sin början.

Innan 2015 beskrev sig SD som ett mittenparti. Men idag står de närmast Moderaterna i den ekonomiska politiken. För SD är ekonomi och välfärdspolitik underordnat den högerradikala samhällsomvandling som är dess existensberättigande. 

Partiet har länge krävt att välfärden ska stramas åt för dem som inte är svenska medborgare. Men nu går de ett steg längre, och säger också nej till att stärka välfärden för den inhemska befolkningen med argumentet att det skulle locka fler invandrare till Sverige. För dagens SD har välfärdsbromsen blivit en invandringsbroms.

Denna extrema hållning gör att SD sticker ut bland högerradikala partier i Europa. Medan Victor Orbán i Ungern och Giorgia Meloni i Italien satsat på att stärka barnfamiljers ekonomi för att vända födelsetalen, så har SD stoppat höjningar av barnbidraget och vill särskilt dra in ekonomiskt stöd som riktar sig till familjer med många barn. 

Tidöpartierna har gjort vad de lovade när det kommer till migrationspolitiken – så pass att man nu tvingas på reträtt när konsekvenserna blir synliga i form av utvisningar av tonåringar och välintegrerade löntagare. 

De har också levererat på tuffare tag i kriminalpolitiken – men gängmiljön är oförändrat stor och sprängningarna ökar samtidigt som skjutningarna minskar. Och skatterna har sänkts kraftigt – mest för dem som tjänar mest – samtidigt som finansministern själv varnar för att pengarna är slut.

Men samtidigt har Tidöpartiet svikit på andra områden. När valet var över betydde löftena om billigare el och falukorv inte särskilt mycket, och regeringen satt på händerna under inflationen. Tillväxten är låg och arbetslösheten har ökat med 100 000 personer. 

Jimmie Åkesson svek sitt heliga löfte – att fälla Ulf Kristersson om han sänker a-kassan. Likaså har SD svikit löftet om att ta bort karensavdraget för anställda inom vård och skola. 

Trots Kristdemokraternas löfte om ”århundradets vårdreform” har deras styre inte inneburit något fall framåt, förutom för vårdköerna som nu är rekordlånga. SD:s löfte om ett högkostnadsskydd motsvarande sjukvården har ersatts av en ”framtandsreform” för pensionärer, finansierad genom kraftiga försämringar för unga vuxna. Liberalernas seger i Tidöavtalet – att marknadsskolan skulle regleras – har blivit till en dans på stället. Och för klimatet har Tidöstyret varit en katastrof. 

Nu kräver SD att få sitta i nästa regering. En SD-regering på riktigt – med eller utan Åkesson som statsminister – skulle innebära att partiets ministrar kan ge direktiv till myndigheter, tillsätta och avsätta myndighetschefer och förhandla med andra regeringar. Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod.

SD är landets minst konservativa parti, med programmet för ett etnonationalistiskt systemskifte som i korta drag kan sammanfattas med ”Kör ut dem!”. Men de får bara inflytande om andra är beredda att ge dem det. 

Sverigedemokraterna har dominerat svensk politik från sidlinjen under tio års tid. I årets val kan de ta steget in i regeringen. Men valet kan också leda till en vänstermajoritet – för första gången på tjugo år.

På valdagen säger vi ”Hej då Tidö”. Men vad som kommer efteråt – det är upp till väljarna.

Peter GustavssonMats Wingborgförfattare till ”Hej då Tidö – Bokslut över en regering” (Verbal förlag)

Skolverkets riktlinjer slår fast att barngrupper för ett- till treåringar inte ska vara större än 12 barn. För äldre barn är rekommendationen max 15 barn per grupp. Men nästan nio av tio åldersindelade barngrupper i Bromölla och Perstorp är större än vad Skolverket rekommenderar. Det visar statistik som tagits fram av Sveriges Lärare.

Liknande ser det ut i många av de skånska kommunerna. I 18 av regionens 33 kommuner är åtminstone varannan barngrupp för stor. Detta trots att barnkullarna samtidigt har minskat.

Sveriges Lärare riktar nu kritik mot att kommunerna inte lyckas leva upp till Skolverkets rekommendationer och varnar för att det kan få konsekvenser för både barnens och personalens hälsa.

– Det är inget annat än skamligt att välfärdslandet Sverige behandlar verksamheten där barns utbildning startar på det här viset, säger Anna Olskog, ordförande för Sveriges Lärare.

För att komma åt problemet kräver fackförbundet att regeringen reglerar barngruppernas storlek i lag. Sju av de åtta riksdagspartierna är också positivt inställda till en sådan lag. Endast Moderaterna är tveksamma.

– Nu är det upp till bevis för politikerna. Vi förväntar oss inget mindre än att en tvingande reglering införs.

Men flera kommuner slår ifrån sig kritiken och menar att statistiken är missvisande. Perstorp arbetar till exempel med flexibla grupper. Det innebär att de delar upp grupperna efter de behov som finns i verksamheten. Lärartätheten ligger också över rikssnittet. I Perstorp går det 7,6 barn per förskollärare. Det ska jämföras med 10,2 i riket.

– Det handlar mycket om vilka barn man sätter ihop. Vi har kommit fram till att det är bättre att jobba med flexibla grupper, säger Marie Gärdby (C), ordförande i skolnämnden.

Lärartätheten är dock inte den enda anledningen till att stora grupper kan vara problematiska. De innebär till exempel höga ljudvolymer, vilket påverkar miljön för både personal och barn. Sju av tio lärare i förskolan som arbetar i en för stor barngrupp uppger också att de inte klarar av att ha uppsikt över alla barn.

– Utvecklingen borde ha sett helt annorlunda ut, med barngrupper som minskar i storlek i takt med att barnkullarna blir mindre. Men i stället för stärkta förutsättningar ser vi ett fortsatt akut läge i förskolan, där barn riskerar att fara illa och där personalens hälsa sätts på spel, säger Anna Olskog.

Att det finns utmaningar inom förskolan håller Marie Gärdby med om, men lyfter också de ekonomiska förutsättningarna. Perstorp har en hög andel personer som lever i socioekonomisk utsatthet samtidigt som kommunens intäkter är låga. Det gör att vissa förbättringar inte går att göra av ekonomiska skäl.

– Vi har många barn som kommer från kärva förhållanden och ville utöka vistelsetiden men det har vi inte kunnat för att vi inte haft råd, säger Marie Gärdby.

Andelen barngrupper som är för stora

Perstorp – 89 % (8 av 9)

Bromölla – 88 % (15 av 17)

Osby – 75 % (15 av 20)

Malmö – 73 % (423 av 581)

Bjuv – 68 % (13 av 19)

Ängelholm – 65 % (44 av 68)

Trelleborg – 64 % (43 av 67)

Östra Göinge – 63 % (10 av 16)

Eslöv – 62 % (47 av 76)

Landskrona – 61 % (44 av 72)

Svalöv – 55 % (16 av 29)

Hässleholm – 54 % (45 av 83)

Kristianstad – 53 % (66 av 125)

Skurup – 51 % (21 av 41)

Lomma – 50 % (17 av 34)

Båstad – 48 % (12 av 25)

Helsingborg – 46 % (123 av 269)

Ystad – 46 % (21 av 46)

Åstorp – 45 % (12 av 27)

Staffanstorp – 43 % (27 av 63)

Örkelljunga – 43 % (6 av 14)

Burlöv – 42 % (21 av 50)

Höganäs – 42 % (26 av 62)

Höör – 39 % (21 av 54)

Klippan – 39 % (10 av 26)

Sjöbo – 38 % (14 av 37)

Simrishamn – 36 % (12 av 33)

Lund – 35 % (63 av 178)

Vellinge – 35 % (25 av 72)

Tomelilla – 33 % (5 av 15)

Svedala – 26 % (21 av 80)

Hörby – 19 % (4 av 21)

Kävlinge – 16 % (18 av 110)

Hiram Lihiram.li@skanesfolkblad.se

Under onsdagen fattade regionstyrelsen det slutliga beslutet att avsluta arbetet med vårdsystemet Millennium, även kallat SVD.

Beslutet välkomnas av Vänsterpartiet. Samtidigt riktar partiet kritik mot att sekretessen kring upphandlingen gjort det svårt för både politiker och allmänhet att förstå vad besluten faktiskt inneburit.

– Eftersom lagstiftningen ser ut som den gör är det näst intill omöjligt för politiken att få veta vad det är vi beslutar om, säger Alexandra Thomasson, regionråd för Vänsterpartiet i Region Skåne.

Enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) är mycket av affären sekretessbelagd. Detta gäller även för de politiker som fattar besluten.

– Det är inte rimligt att folkvalda förväntas fatta beslut om investeringar i miljardklassen utan insyn. När så mycket hålls bakom sekretess undergrävs både demokratin och förtroendet för processen, säger Alexandra Thomasson.

Vänsterpartiet vill att regionen i framtiden utmanar delar av LOU-lagstiftningen som försvårar insyn och demokratiskt ansvarstagande.

Partiet anser också att den genomlysning av upphandlingen som hittills presenterats inte är tillräckligt omfattande. I stället vill de se en granskning i nivå med den som genomfördes när Västra Götalandsregionen avslutade sitt samarbete med Millennium.

– När det handlar om så stora summor och så avgörande beslut för vårdens framtid duger det inte med en tunn rapport som mest upprepar gamla dokument. Vi behöver en ordentlig genomlysning av vad som gått fel, säger Alexandra Thomasson.

Hiram Li hiram.li@skanesfolkblad.se