Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Skånes Folkblad. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
50977716f643704f573cc845dc1c4546ed82b227Stigande hyror, dyrare mat och växande barnfattigdom. När Anfal Mahdi ska kliva upp på scenen den första maj är budskapet tydligt. Välfärden måste stärkas.
Det är dagen före arbetarrörelsens stora högtidsdag och få är på plats i Malmös nya rådhus. Några liberaler är på väg ut genom hallen.
– Vi ses i morgon, ropar de skojfriskt när de passerar Anfal Mahdi.
Hon är Vänsterpartiets andranamn i Malmö och oppositionsråd i kommunstyrelsen. I hennes kavaj sitter en röd nejlika fastnålad.
– Vad gör de imorgon? säger Anfal Mahdi.
Själv vet hon exakt vad hon ska göra. Hon ska hålla tal inför tusentals personer. Vänsterpartiets förstamajtåg lockar ofta stora folkmassor, och under ett valår är det inte omöjligt att över 10 000 deltar.
Hon ska prata om sitt partis politik och hur de vill att Malmös framtid ska se ut. För Vänsterpartiet handlar mycket om välfärd och fördelningspolitik.
Några liberaler passerar Anfal Mahdi (V) på väg ut ur rådhuset. Foto: Hiram LI
De senaste åren har Malmöborna sett sina kostnader öka, samtidigt som lönerna i stort sett stått stilla. På fyra år har hyrorna stigit med nästan 18 procent. Vänsterpartiet vill därför frysa hyrorna.
– Vi har inget inflytande över de privata bolagen. Men vi äger MKB, och där kan vi ge direktiv. Det går att gå med vinst och samtidigt stoppa hyreshöjningarna, säger Anfal Mahdi.
Parallellt med det har matpriserna ökat med närmare 40 procent sedan 2019. På nationell nivå har partiet krävt åtgärder som lagstiftning mot överpriser och en prisgaranti för att säkerställa att momssänkningar når konsumenterna. Även Anfal Mahdi vill att matjättarna tar ett större ansvar.
– Vi får betala priset för deras stora vinster, säger hon.
Konsekvenserna av kostnadsökningarna märks tydligt i Malmö. I stadsdelen Rosengård växer sex av tio barn upp i fattigdom, enligt Rädda Barnen.
För att möta situationen vill Vänsterpartiet göra skolan mer kompensatorisk. Ett förslag är att erbjuda gratis skolfrukost till alla barn.
– Vi vill sänka politikernas löner och använda pengarna till att ge barn gratis skolfrukost, säger Anfal Mahdi.
I korridoren utanför hennes arbetsrum sitter de politiker vars löner hon vill sänka. På ett bord står en skål med vindruvor. I handen håller hon en kopp automatkaffe.
Förslagen är många och de flesta syftar till att bygga ut välfärden eller se till att fler får mer. På sikt vill partiet göra kollektivtrafiken gratis, minska barngrupperna i förskolan och höja de lägsta lönerna för stadens anställda.
– Det handlar både om löner och arbetsvillkor. Fackförbunden pekar ut arbetsmiljön som en viktig orsak till att anställda slutar, säger Anfal Mahdi.
I rådhuset sitter de politiker vars lön Anfal Mahdi (V) vill sänka. Foto: Hiram Li
Men politik är mer än siffror och förslag. Det handlar också om visioner. Anfal Mahdi har en tydlig bild av hur hon vill att staden hon kallar sitt hem ska utvecklas.
Hon drömmer om ett Malmö som är grönt, fullt av liv och kultur. En stad där skolan fungerar, socialtjänsten är tillgänglig och äldreomsorgen möter invånarnas behov. En stad med bibliotek, festivaler och en kommun som är landets bästa arbetsgivare.
– Jag vill ha ett Malmö som det är i dag, fast bättre, säger hon.
Lokalerna är nu nästan helt tomma. Anfal Mahdi rör sig mot dörren. Utanför är det fullt med liv. Det är nästan 20 grader och Malmö står i vårblomning.
– Nu måste jag hämta mina barn, säger hon innan hon skyndar ut i värmen.
ab6fc6a399cf5e62ff4552e2c60168b9efaa7129
50977716f643704f573cc845dc1c4546ed82b227
TITLE: Anfal Mahdi vill ha ett Malmö som det är i dag – fast bättre DESCRIPTION: Stigande hyror, dyrare mat och växande barnfattigdom. När Anfal Mahdi ska kliva upp på scenen den första maj är budskapet… Läs mera » CONTENT: Stigande hyror, dyrare mat och växande barnfattigdom. När Anfal Mahdi ska kliva upp på scenen den första maj är budskapet tydligt. Välfärden måste stärkas. Det är dagen före arbetarrörelsens stora högtidsdag och få är på plats i Malmös nya rådhus. Några liberaler är på väg ut genom hallen. – Vi ses i morgon, ropar de skojfriskt när de passerar Anfal Mahdi. Hon är Vänsterpartiets andranamn i Malmö och oppositionsråd i kommunstyrelsen. I hennes kavaj sitter en röd nejlika fastnålad. – Vad gör de imorgon? säger Anfal Mahdi. Själv vet hon exakt vad hon ska göra. Hon ska hålla tal inför tusentals personer. Vänsterpartiets förstamajtåg lockar ofta stora folkmassor, och under ett valår är det inte omöjligt att över 10 000 deltar. Hon ska prata om sitt partis politik och hur de vill att Malmös framtid ska se ut. För Vänsterpartiet handlar mycket om välfärd och fördelningspolitik. Några liberaler passerar Anfal Mahdi (V) på väg ut ur rådhuset. Foto: Hiram LI De senaste åren har Malmöborna sett sina kostnader öka, samtidigt som lönerna i stort sett stått stilla. På fyra år har hyrorna stigit med nästan 18 procent. Vänsterpartiet vill därför frysa hyrorna. – Vi har inget inflytande över de privata bolagen. Men vi äger MKB, och där kan vi ge direktiv. Det går att gå med vinst och samtidigt stoppa hyreshöjningarna, säger Anfal Mahdi. Parallellt med det har matpriserna ökat med närmare 40 procent sedan 2019. På nationell nivå har partiet krävt åtgärder som lagstiftning mot överpriser och en prisgaranti för att säkerställa att momssänkningar når konsumenterna. Även Anfal Mahdi vill att matjättarna tar ett större ansvar. – Vi får betala priset för deras stora vinster, säger hon. Konsekvenserna av kostnadsökningarna märks tydligt i Malmö. I stadsdelen Rosengård växer sex av tio barn upp i fattigdom, enligt Rädda Barnen. För att möta situationen vill Vänsterpartiet göra skolan mer kompensatorisk. Ett förslag är att erbjuda gratis skolfrukost till alla barn. – Vi vill sänka politikernas löner och använda pengarna till att ge barn gratis skolfrukost, säger Anfal Mahdi. I korridoren utanför hennes arbetsrum sitter de politiker vars löner hon vill sänka. På ett bord står en skål med vindruvor. I handen håller hon en kopp automatkaffe. Förslagen är många och de flesta syftar till att bygga ut välfärden eller se till att fler får mer. På sikt vill partiet göra kollektivtrafiken gratis, minska barngrupperna i förskolan och höja de lägsta lönerna för stadens anställda. – Det handlar både om löner och arbetsvillkor. Fackförbunden pekar ut arbetsmiljön som en viktig orsak till att anställda slutar, säger Anfal Mahdi. I rådhuset sitter de politiker vars lön Anfal Mahdi (V) vill sänka. Foto: Hiram Li Men politik är mer än siffror och förslag. Det handlar också om visioner. Anfal Mahdi har en tydlig bild av hur hon vill att staden hon kallar sitt hem ska utvecklas. Hon drömmer om ett Malmö som är grönt, fullt av liv och kultur. En stad där skolan fungerar, socialtjänsten är tillgänglig och äldreomsorgen möter invånarnas behov. En stad med bibliotek, festivaler och en kommun som är landets bästa arbetsgivare. – Jag vill ha ett Malmö som det är i dag, fast bättre, säger hon. Lokalerna är nu nästan helt tomma. Anfal Mahdi rör sig mot dörren. Utanför är det fullt med liv. Det är nästan 20 grader och Malmö står i vårblomning. – Nu måste jag hämta mina barn, säger hon innan hon skyndar ut i värmen. Hiram Lihiram.li@skanesfolkblad.se
TITLE: Anfal Mahdi vill ha ett Malmö som det är i dag – fast bättre DESCRIPTION: Stigande hyror, dyrare mat och växande barnfattigdom. När Anfal Mahdi ska kliva upp på scenen den första maj är budskapet tydligt. Välfärden måste stärkas. CONTENT: Det är dagen före arbetarrörelsens stora högtidsdag och få är på plats i Malmös nya rådhus. Några liberaler är på väg ut genom hallen. – Vi ses i morgon, ropar de skojfriskt när de passerar Anfal Mahdi. Hon är Vänsterpartiets andranamn i Malmö och oppositionsråd i kommunstyrelsen. I hennes kavaj sitter en röd nejlika fastnålad. – Vad gör de imorgon? säger Anfal Mahdi. Själv vet hon exakt vad hon ska göra. Hon ska hålla tal inför tusentals personer. Vänsterpartiets förstamajtåg lockar ofta stora folkmassor, och under ett valår är det inte omöjligt att över 10 000 deltar. Hon ska prata om sitt partis politik och hur de vill att Malmös framtid ska se ut. För Vänsterpartiet handlar mycket om välfärd och fördelningspolitik. Några liberaler passerar Anfal Mahdi (V) på väg ut ur rådhuset. Foto: Hiram LI De senaste åren har Malmöborna sett sina kostnader öka, samtidigt som lönerna i stort sett stått stilla. På fyra år har hyrorna stigit med nästan 18 procent. Vänsterpartiet vill därför frysa hyrorna. – Vi har inget inflytande över de privata bolagen. Men vi äger MKB, och där kan vi ge direktiv. Det går att gå med vinst och samtidigt stoppa hyreshöjningarna, säger Anfal Mahdi. Parallellt med det har matpriserna ökat med närmare 40 procent sedan 2019. På nationell nivå har partiet krävt åtgärder som lagstiftning mot överpriser och en prisgaranti för att säkerställa att momssänkningar når konsumenterna. Även Anfal Mahdi vill att matjättarna tar ett större ansvar. – Vi får betala priset för deras stora vinster, säger hon. Konsekvenserna av kostnadsökningarna märks tydligt i Malmö. I stadsdelen Rosengård växer sex av tio barn upp i fattigdom, enligt Rädda Barnen. För att möta situationen vill Vänsterpartiet göra skolan mer kompensatorisk. Ett förslag är att erbjuda gratis skolfrukost till alla barn. – Vi vill sänka politikernas löner och använda pengarna till att ge barn gratis skolfrukost, säger Anfal Mahdi. I korridoren utanför hennes arbetsrum sitter de politiker vars löner hon vill sänka. På ett bord står en skål med vindruvor. I handen håller hon en kopp automatkaffe. Förslagen är många och de flesta syftar till att bygga ut välfärden eller se till att fler får mer. På sikt vill partiet göra kollektivtrafiken gratis, minska barngrupperna i förskolan och höja de lägsta lönerna för stadens anställda. – Det handlar både om löner och arbetsvillkor. Fackförbunden pekar ut arbetsmiljön som en viktig orsak till att anställda slutar, säger Anfal Mahdi. I rådhuset sitter de politiker vars lön Anfal Mahdi (V) vill sänka. Foto: Hiram Li Men politik är mer än siffror och förslag. Det handlar också om visioner. Anfal Mahdi har en tydlig bild av hur hon vill att staden hon kallar sitt hem ska utvecklas. Hon drömmer om ett Malmö som är grönt, fullt av liv och kultur. En stad där skolan fungerar, socialtjänsten är tillgänglig och äldreomsorgen möter invånarnas behov. En stad med bibliotek, festivaler och en kommun som är landets bästa arbetsgivare. – Jag vill ha ett Malmö som det är i dag, fast bättre, säger hon. Lokalerna är nu nästan helt tomma. Anfal Mahdi rör sig mot dörren. Utanför är det fullt med liv. Det är nästan 20 grader och Malmö står i vårblomning. – Nu måste jag hämta mina barn, säger hon innan hon skyndar ut i värmen. Hiram Lihiram.li@skanesfolkblad.se
50977716f643704f573cc845dc1c4546ed82b227
ab6fc6a399cf5e62ff4552e2c60168b9efaa7129
ab6fc6a399cf5e62ff4552e2c60168b9efaa7129Stigande hyror, dyrare mat och växande barnfattigdom. När Anfal Mahdi ska kliva upp på scenen den första maj är budskapet… Läs mera »
Stigande hyror, dyrare mat och växande barnfattigdom. När Anfal Mahdi ska kliva upp på scenen den första maj är budskapet tydligt. Välfärden måste stärkas.
Det är dagen före arbetarrörelsens stora högtidsdag och få är på plats i Malmös nya rådhus. Några liberaler är på väg ut genom hallen.
– Vi ses i morgon, ropar de skojfriskt när de passerar Anfal Mahdi.
Hon är Vänsterpartiets andranamn i Malmö och oppositionsråd i kommunstyrelsen. I hennes kavaj sitter en röd nejlika fastnålad.
– Vad gör de imorgon? säger Anfal Mahdi.
Själv vet hon exakt vad hon ska göra. Hon ska hålla tal inför tusentals personer. Vänsterpartiets förstamajtåg lockar ofta stora folkmassor, och under ett valår är det inte omöjligt att över 10 000 deltar.
Hon ska prata om sitt partis politik och hur de vill att Malmös framtid ska se ut. För Vänsterpartiet handlar mycket om välfärd och fördelningspolitik.
Några liberaler passerar Anfal Mahdi (V) på väg ut ur rådhuset. Foto: Hiram LI
De senaste åren har Malmöborna sett sina kostnader öka, samtidigt som lönerna i stort sett stått stilla. På fyra år har hyrorna stigit med nästan 18 procent. Vänsterpartiet vill därför frysa hyrorna.
– Vi har inget inflytande över de privata bolagen. Men vi äger MKB, och där kan vi ge direktiv. Det går att gå med vinst och samtidigt stoppa hyreshöjningarna, säger Anfal Mahdi.
Parallellt med det har matpriserna ökat med närmare 40 procent sedan 2019. På nationell nivå har partiet krävt åtgärder som lagstiftning mot överpriser och en prisgaranti för att säkerställa att momssänkningar når konsumenterna. Även Anfal Mahdi vill att matjättarna tar ett större ansvar.
– Vi får betala priset för deras stora vinster, säger hon.
Konsekvenserna av kostnadsökningarna märks tydligt i Malmö. I stadsdelen Rosengård växer sex av tio barn upp i fattigdom, enligt Rädda Barnen.
För att möta situationen vill Vänsterpartiet göra skolan mer kompensatorisk. Ett förslag är att erbjuda gratis skolfrukost till alla barn.
– Vi vill sänka politikernas löner och använda pengarna till att ge barn gratis skolfrukost, säger Anfal Mahdi.
I korridoren utanför hennes arbetsrum sitter de politiker vars löner hon vill sänka. På ett bord står en skål med vindruvor. I handen håller hon en kopp automatkaffe.
Förslagen är många och de flesta syftar till att bygga ut välfärden eller se till att fler får mer. På sikt vill partiet göra kollektivtrafiken gratis, minska barngrupperna i förskolan och höja de lägsta lönerna för stadens anställda.
– Det handlar både om löner och arbetsvillkor. Fackförbunden pekar ut arbetsmiljön som en viktig orsak till att anställda slutar, säger Anfal Mahdi.
I rådhuset sitter de politiker vars lön Anfal Mahdi (V) vill sänka. Foto: Hiram Li
Men politik är mer än siffror och förslag. Det handlar också om visioner. Anfal Mahdi har en tydlig bild av hur hon vill att staden hon kallar sitt hem ska utvecklas.
Hon drömmer om ett Malmö som är grönt, fullt av liv och kultur. En stad där skolan fungerar, socialtjänsten är tillgänglig och äldreomsorgen möter invånarnas behov. En stad med bibliotek, festivaler och en kommun som är landets bästa arbetsgivare.
– Jag vill ha ett Malmö som det är i dag, fast bättre, säger hon.
Lokalerna är nu nästan helt tomma. Anfal Mahdi rör sig mot dörren. Utanför är det fullt med liv. Det är nästan 20 grader och Malmö står i vårblomning.
– Nu måste jag hämta mina barn, säger hon innan hon skyndar ut i värmen.
ab6fc6a399cf5e62ff4552e2c60168b9efaa7129
50977716f643704f573cc845dc1c4546ed82b227
TITLE: Anfal Mahdi vill ha ett Malmö som det är i dag – fast bättre DESCRIPTION: Stigande hyror, dyrare mat och växande barnfattigdom. När Anfal Mahdi ska kliva upp på scenen den första maj är budskapet… Läs mera » CONTENT: Stigande hyror, dyrare mat och växande barnfattigdom. När Anfal Mahdi ska kliva upp på scenen den första maj är budskapet tydligt. Välfärden måste stärkas. Det är dagen före arbetarrörelsens stora högtidsdag och få är på plats i Malmös nya rådhus. Några liberaler är på väg ut genom hallen. – Vi ses i morgon, ropar de skojfriskt när de passerar Anfal Mahdi. Hon är Vänsterpartiets andranamn i Malmö och oppositionsråd i kommunstyrelsen. I hennes kavaj sitter en röd nejlika fastnålad. – Vad gör de imorgon? säger Anfal Mahdi. Själv vet hon exakt vad hon ska göra. Hon ska hålla tal inför tusentals personer. Vänsterpartiets förstamajtåg lockar ofta stora folkmassor, och under ett valår är det inte omöjligt att över 10 000 deltar. Hon ska prata om sitt partis politik och hur de vill att Malmös framtid ska se ut. För Vänsterpartiet handlar mycket om välfärd och fördelningspolitik. Några liberaler passerar Anfal Mahdi (V) på väg ut ur rådhuset. Foto: Hiram LI De senaste åren har Malmöborna sett sina kostnader öka, samtidigt som lönerna i stort sett stått stilla. På fyra år har hyrorna stigit med nästan 18 procent. Vänsterpartiet vill därför frysa hyrorna. – Vi har inget inflytande över de privata bolagen. Men vi äger MKB, och där kan vi ge direktiv. Det går att gå med vinst och samtidigt stoppa hyreshöjningarna, säger Anfal Mahdi. Parallellt med det har matpriserna ökat med närmare 40 procent sedan 2019. På nationell nivå har partiet krävt åtgärder som lagstiftning mot överpriser och en prisgaranti för att säkerställa att momssänkningar når konsumenterna. Även Anfal Mahdi vill att matjättarna tar ett större ansvar. – Vi får betala priset för deras stora vinster, säger hon. Konsekvenserna av kostnadsökningarna märks tydligt i Malmö. I stadsdelen Rosengård växer sex av tio barn upp i fattigdom, enligt Rädda Barnen. För att möta situationen vill Vänsterpartiet göra skolan mer kompensatorisk. Ett förslag är att erbjuda gratis skolfrukost till alla barn. – Vi vill sänka politikernas löner och använda pengarna till att ge barn gratis skolfrukost, säger Anfal Mahdi. I korridoren utanför hennes arbetsrum sitter de politiker vars löner hon vill sänka. På ett bord står en skål med vindruvor. I handen håller hon en kopp automatkaffe. Förslagen är många och de flesta syftar till att bygga ut välfärden eller se till att fler får mer. På sikt vill partiet göra kollektivtrafiken gratis, minska barngrupperna i förskolan och höja de lägsta lönerna för stadens anställda. – Det handlar både om löner och arbetsvillkor. Fackförbunden pekar ut arbetsmiljön som en viktig orsak till att anställda slutar, säger Anfal Mahdi. I rådhuset sitter de politiker vars lön Anfal Mahdi (V) vill sänka. Foto: Hiram Li Men politik är mer än siffror och förslag. Det handlar också om visioner. Anfal Mahdi har en tydlig bild av hur hon vill att staden hon kallar sitt hem ska utvecklas. Hon drömmer om ett Malmö som är grönt, fullt av liv och kultur. En stad där skolan fungerar, socialtjänsten är tillgänglig och äldreomsorgen möter invånarnas behov. En stad med bibliotek, festivaler och en kommun som är landets bästa arbetsgivare. – Jag vill ha ett Malmö som det är i dag, fast bättre, säger hon. Lokalerna är nu nästan helt tomma. Anfal Mahdi rör sig mot dörren. Utanför är det fullt med liv. Det är nästan 20 grader och Malmö står i vårblomning. – Nu måste jag hämta mina barn, säger hon innan hon skyndar ut i värmen. Hiram Lihiram.li@skanesfolkblad.se
TITLE: Anfal Mahdi vill ha ett Malmö som det är i dag – fast bättre DESCRIPTION: Stigande hyror, dyrare mat och växande barnfattigdom. När Anfal Mahdi ska kliva upp på scenen den första maj är budskapet tydligt. Välfärden måste stärkas. CONTENT: Det är dagen före arbetarrörelsens stora högtidsdag och få är på plats i Malmös nya rådhus. Några liberaler är på väg ut genom hallen. – Vi ses i morgon, ropar de skojfriskt när de passerar Anfal Mahdi. Hon är Vänsterpartiets andranamn i Malmö och oppositionsråd i kommunstyrelsen. I hennes kavaj sitter en röd nejlika fastnålad. – Vad gör de imorgon? säger Anfal Mahdi. Själv vet hon exakt vad hon ska göra. Hon ska hålla tal inför tusentals personer. Vänsterpartiets förstamajtåg lockar ofta stora folkmassor, och under ett valår är det inte omöjligt att över 10 000 deltar. Hon ska prata om sitt partis politik och hur de vill att Malmös framtid ska se ut. För Vänsterpartiet handlar mycket om välfärd och fördelningspolitik. Några liberaler passerar Anfal Mahdi (V) på väg ut ur rådhuset. Foto: Hiram LI De senaste åren har Malmöborna sett sina kostnader öka, samtidigt som lönerna i stort sett stått stilla. På fyra år har hyrorna stigit med nästan 18 procent. Vänsterpartiet vill därför frysa hyrorna. – Vi har inget inflytande över de privata bolagen. Men vi äger MKB, och där kan vi ge direktiv. Det går att gå med vinst och samtidigt stoppa hyreshöjningarna, säger Anfal Mahdi. Parallellt med det har matpriserna ökat med närmare 40 procent sedan 2019. På nationell nivå har partiet krävt åtgärder som lagstiftning mot överpriser och en prisgaranti för att säkerställa att momssänkningar når konsumenterna. Även Anfal Mahdi vill att matjättarna tar ett större ansvar. – Vi får betala priset för deras stora vinster, säger hon. Konsekvenserna av kostnadsökningarna märks tydligt i Malmö. I stadsdelen Rosengård växer sex av tio barn upp i fattigdom, enligt Rädda Barnen. För att möta situationen vill Vänsterpartiet göra skolan mer kompensatorisk. Ett förslag är att erbjuda gratis skolfrukost till alla barn. – Vi vill sänka politikernas löner och använda pengarna till att ge barn gratis skolfrukost, säger Anfal Mahdi. I korridoren utanför hennes arbetsrum sitter de politiker vars löner hon vill sänka. På ett bord står en skål med vindruvor. I handen håller hon en kopp automatkaffe. Förslagen är många och de flesta syftar till att bygga ut välfärden eller se till att fler får mer. På sikt vill partiet göra kollektivtrafiken gratis, minska barngrupperna i förskolan och höja de lägsta lönerna för stadens anställda. – Det handlar både om löner och arbetsvillkor. Fackförbunden pekar ut arbetsmiljön som en viktig orsak till att anställda slutar, säger Anfal Mahdi. I rådhuset sitter de politiker vars lön Anfal Mahdi (V) vill sänka. Foto: Hiram Li Men politik är mer än siffror och förslag. Det handlar också om visioner. Anfal Mahdi har en tydlig bild av hur hon vill att staden hon kallar sitt hem ska utvecklas. Hon drömmer om ett Malmö som är grönt, fullt av liv och kultur. En stad där skolan fungerar, socialtjänsten är tillgänglig och äldreomsorgen möter invånarnas behov. En stad med bibliotek, festivaler och en kommun som är landets bästa arbetsgivare. – Jag vill ha ett Malmö som det är i dag, fast bättre, säger hon. Lokalerna är nu nästan helt tomma. Anfal Mahdi rör sig mot dörren. Utanför är det fullt med liv. Det är nästan 20 grader och Malmö står i vårblomning. – Nu måste jag hämta mina barn, säger hon innan hon skyndar ut i värmen. Hiram Lihiram.li@skanesfolkblad.se
50977716f643704f573cc845dc1c4546ed82b227
ab6fc6a399cf5e62ff4552e2c60168b9efaa7129
7dce52a2ff5b91fd5c17589b71f3f4510ead77d2Kritiken mot modevärlden och konsumtionshysterin från den första filmen är nästan helt borta. Jon Andersson tycker att “Djävulen bär Prada 2” är en blek kopia av originalfilmen.
Djävulen bär Prada 2
“Djävulen bär Prada” har under de 20 år som gått sedan filmens premiär blivit ett populärkulturellt fenomen. Det handlar till störst del om Meryl Streeps ikoniska rollprestation som den skoningslösa modemagasinsredaktören Miranda Priestly. En karaktär som är löst baserad på Vogues mångåriga chefredaktör Anna Wintour. Streepsporträtt av den empatilösa karriärkvinnan är en av de mest minnesvärda rollerna den amerikanska skådespelerskan gjort under sin karriär. Något som har att göra med att Streep lyckades kombinera de hänsynslösa dragen med en stor dos humor.
Gått 20 år
Streeps rollfigur hade dock inte funkat lika bra om hon inte hade haft en motpol i form av assistenten Andy Sachs (Anne Hathaway). Det var med henne som vi i publiken kunde identifiera oss med. En vanlig flicka från landsorten som av en slump ramlat in på en avmodevärldens hetaste jobb. Bakom filmens glättiga yta dolde sig också en hel del kritik mot konsumtionshysteri och modevärldens smalhetsideal. Det gjorde filmen till en mycket underhållande svart komedi kryddad med en dos samhällskritik.
Filmen blev inte bara ett populärkulturellt fenomen utan också en stor publiksuccé. Det är därför inte förvånande att regissören David Frankel, manusförfattaren Aline Brosh McKenna och en stor del av skådespelarensemblen nu återvänder för uppföljaren “Djävulen bär Prada 2”.
När vi kommer in i handlingen har det gått 20 år sedan vi träffade Miranda, Andy och de andra. Andy har varit borta från modevärlden under hela tiden. I stället för mode har hon ägnat sig åt seriös undersökande journalistik. Men när hon och hennes kollegor sägs upp från tidningen de jobbar på samtidigt som en stor skandal briserar inom Runway (tidningen som Streeps karaktär är chefredaktör för) återförenas Andy och Miranda. Andy erbjuds jobbet som featureredaktör för Runway. Med det hoppas tidningens ägare skapa en mer respektabel image för den skamfilade tidningen.
Meryl Streep och Anne Hathaway.
Tunt manus
Men det är en helt annan mediavärld än för 20 år sedan. Magasinet för en slumrande tillvaro och nu är det synlighet på webben och i sociala medier som gäller. Miranda kan inte heller längre förolämpa sina underlydande på samma sätt och hon har en assistent som hela tiden påminner henne om att hon måste omformulera förolämpningarna till något mer politiskt korrekt. Samtidigt kämpar Andy för att få redaktionell frihet.
Det hela hade kanske kunnat vara kul om filmskaparen grävt lite djupare i dessa dilemman. Men tyvärr är manuset inte mycket att hurra för. Kritiken mot konsumtionshysteri och modevärldens smalhetsideal från den första filmen är nästan helt borta. Visst finns det även en glimt av samhällskritik i den här filmen, men så fort manuset snuddar vid sådana ämnen hastar man snabbt vidare i den meningslösa huvudintrigen. Vad det egentligen innebär att ägna sig åt granskande journalistik på riktigt verkar filmskaparna vara föga intresserade av. Det råkar bara passa in i mallen för att beskriva Andy som en motpol till Miranda.
Det finns ett tempo och en närvaro i skådespelarnas prestationer som gör att filmen stundtals är helt okej att titta på. Foto: Disney
Bra skådespelare
I den första filmen fanns ett hjärta och en konflikt som hela tiden bar filmen framåt. Intrigen i “Djävulen bär Prada 2” känns dock mest som konstgjord andning, utan vare sig särskilt mycket hjärta eller hjärna. Historien är lövtunn och det känns som att manuset är gjort enbart för att sälja mer biljetter och inte för att filmskaparna faktiskt har något mer att berätta. En sjuka som tyvärr många uppföljare till framgångsrika Hollywoodfilmer lider av. Det blir mycket upprepningar och försök att efterlikna den ursprungliga intrigen. Något som ofta slutar med att uppföljaren bara blir en sämre kopia av originalfilmen. “Djävulen bär Prada 2” är inget undantag från den regeln.
Jag tycker synd om skådespelarna som hade förtjänat ett bättre manus. Meryl Streep, Anne Hathaway, Emily Blunt och Stanley Tucci är alla duktiga skådisar. Tack vare dem blir “Djävulen bär Prada 2” ingen total katastrof. Det finns ett tempo och en närvaro iskådespelarnas prestationer som gör att filmen stundtals är helt okej att titta på. Bättre än så blir det dock tyvärr aldrig.
Kanske hade det funkat om filmskaparna vågat gå utanför trygghetszonen och försökt göra något annorlunda. Nu blir “Djävulen bär Prada 2” tyvärr bara en blek kopia av originalfilmen.
“Djävulen bär Prada 2″ har svensk premiär fredag 1 maj.
Jon Andersson
Filmrecensioner publiceras i samarbete med Dagens Arena.
08e3b72a5f1d531482713836264582aa4b3805a1Hyresgästföreningen i region norra Skåne redovisar ett överskott på närmare fem miljoner kronor för 2025. Resultatet innebär en kraftig vändning från föregående år.
Samtidigt som kostnaderna för de anställdas löner minskat under året går Hyresgästföreningen i norra Skåne med miljonvinst. Det beror inte minst på grund av att hyressättningsavgiften höjts från tolv till 15 kronor i månaden, skriver Hem & Hyra. Föregående år fick föreningen ett underskott på en halv miljon kronor.
Vid helgens regionfullmäktige i Helsingborg beslutades att överskottet på fem miljoner kronor ska sparas för att möta framtida behov.
Under mötet omvaldes Liz Jönsson till ordförande för ytterligare två år. Fullmäktige röstade även nej till ett förslag om att minska antalet ledamöter i regionstyrelsen, som därmed fortsatt består av elva personer.
Enligt Liz Jönsson ska verksamheten fortsätta som vanligt.
– Vi ska inte gå med vinst utan ligga runt plus minus noll. Det är bra att vi nu har det så här. Vi vet aldrig vad som händer framöver. Samtidigt ska vi inte dra ner på verksamheten, allt ska fungera som vanligt, säger Liz Jönsson.
Olof Broddessonolof.broddesson@skanesfolkblad.se
Fakta:
En av Hyresgästföreningens viktigaste inkomstkällor är hyressättningsavgiften. Den ingår i hyran för hyresgäster som bor i flerfamiljshus där hyran förhandlas kollektivt och finansierar förhandlingsverksamheten.
0751983bb4f0813749665ab86e3c958ed80e9a49Helsingborgs lasarett går med flera hundra miljoner i underskott. Miljöpartiet kritiserar Region Skånes styre och menar att åtgärder görs utan riskanalyser. – Det är uppenbart att sjukhuset inte klarar sin verksamhet med dagens resurser, säger Lena Östholm Munkberg (MP).
Helsingborgs lasarett har under årets tre första månader gått nästan 100 miljoner back. Styret vill fortsätta skära ned och den ekonomiska prognosen för hela året väntas hamna på minus 377 miljoner kronor, enligt Miljöpartiet.
– Vi har i flera år varnat för att det borgerliga styret underfinansierar sjukhuset. Det är uppenbart att sjukhuset inte klarar sin verksamhet med dagens resurser, säger Lena Östholm Munkberg (MP), ledamot i Helsingborgs sjukhusstyrelse.
– Nu tvingas sjukhuset återigen hitta besparingar, vilket kommer drabba både patienter och medarbetare.
Region Skånes revisorer riktade under 2025 kritik mot den borgerliga treklövern för hur de hanterat de ekonomiska underskotten, enligt Miljöpartiet.
Revisorerna lyfte även kritik om att det inte utförts tillräckliga risk- och konsekvensanalyser när det har tagits beslut om besparingar. Något Miljöpartiet menar att de kontinuerligt krävt.
– Tidöpartierna verkar inte ha lärt sig ett skvatt. De gör om samma misstag som tidigare och försöker skjuta ifrån sig ansvaret till tjänstepersonerna, säger Lena Östholm Munkberg (MP).
Även Socialdemokraterna kritiserar styret och det faktum att ansvaret att ta fram besparingar och få ekonomin i balans överlåts förvaltningschefen. De menar att sjukhusstyrelsens majoritet riskerar ännu en dos av kritik från revisionen.
– Tidöpartierna fattar åter igen beslut om hårda nedskärningar på lasarettet utan att veta hur de påverkar patienter eller medarbetare. Jag trodde de hade lärt sig efter att deras egna partikamrater i fullmäktige kritiserat dem, säger Mikael Skoog (S), andre vice ordförande i sjukhusstyrelse Helsingborg.
Samtidigt menar styret att tillgängligheten vid lasarettet fortsätter att förbättras och väntetider till operation och behandling minskar. De medger dock att det kvarstår utmaningar med både arbetsmiljö och ekonomi.
– Genom att styra resurser dit de gör mest nytta och utveckla arbetssätten kan fler patienter få vård i tid. Samtidigt vet vi att det fortfarande finns utmaningar och där behöver vi fortsätta arbetet med full kraft, säger Anders Lundström (KD), ordförande för sjukhusstyrelsen.
01069812d77fa62daf8c4441b05d85ef633b217cDen franska svarta komedin lockar till skratt och riktarsamtidigt en känga mot klassamhället. Jon Andersson har sett Antony Cordiers ”Medelklassen”, med premiär 1 maj.
Medelklassen
Philippe (Laurent Lafitte) och Laurence (Élodie Bouchez) är ett par från övre medelklassen som brukar tillbringa somrarna i sitt flotta hus i södra Frankrike. Philippe är en självgod affärsjurist med borgerlig bakgrund. Han tror sig veta allt om mat, vin och finkultur.
Något han gärna stoltserar med både för sin fru, dottern Garance (Noée Abita) och dotterns pojkvän Mehdi (Sami Outalbali), som är på besök i sommarhuset.
Tony (Ramzy Bedia) och Nadine (Laure Calamy) blir avbrutna mitt i dottern Marylous (Mahia Zrouki) 20-årsfirande. Foto: Maywin Media
Underhållande satir
Men snart får Mehdi, en nyutexaminerad affärsjurist med arbetarklassbakgrund, betydligt mer allvarliga saker att bekymra sig om än svärfaderns stroppiga attityd. Familjen hamnar nämligen i konflikt med vaktmästarparet Tony (Ramzy Bedia) och Nadine (Laure Calamy), som jobbar med att sköta om parets hus.
När Tony får ett utbrott riktat mot Philippe och Laurence får de nog. Deras första reaktion är att avskeda Tony och Nadine. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Philippe och Laurence har betalat svart under alla år. Dessutom under den rådande minimilönen. Tony och Nadine hotar att gå till domstol. Om de inte kan komma överens om en ordentlig kompensation förstås. In kliver Mehdi i rollen som medlare. Kan han som har fötterna i båda världarna lyckas få de båda sidorna att enas?
Den franske regissören Antony Cordiers ”Medelklassen” är en underhållande satir om ett klasskrig i miniatyrformat. Philippes stroppiga och nedlåtande attityd får sig några rejäla kängor. Men det är inte bara han som framställs i dålig dager. Tony, Nadine och deras dotter Marylou (Mahia Zrouki) har visserligen sina principer. Fast det är principer de är villiga att rucka på om priset är det rätta. Mehdi ser också till sitt eget intresse. Något som blir uppenbart då han går med på att medla i konflikten mot att han får en praktik på svärfaderns advokatfirma. Det tillför en bra dimension till filmen, då alla karaktärer i princip är lika goda kålsupare.
Olika förutsättningar
Ett annat plus med filmen är hur Cordier lyckas konstruera scener som illustrerar klasskonflikten. Ett exempel på det är en tidig scen i filmen, som sätter tonen för vad som komma skall. Mitt under firandet av Marylous 20-årsdag blir det stopp i Philippe och Laurences avlopp, vilket gör att Tony måste rycka in. Trots att han noga säger åt paret att ingen får använda avloppet under tiden han håller på och jobbar glömmer Laurence bort sig och häller ut vatten i diskhon, vilket leder till att finklädde Tony blir dränkt i bajsvatten.
Ett annat mer subtilt exempel är kniven som Mehdi ger bort i present till sina svärföräldrar och som Laurence utan att blinka skänker till Tony och Nadine. Något som Mehdi såklart upptäcker då han ser kniven under ett besök hos vaktmästarparet. För de rika och stroppiga svärföräldrarna betyder gåvan ingenting. Att Mehdi lagt ner stor möda och mycket pengar för att ge dem en fin present tycks de inte bry sig om.
Men det finns också allvarliga sidor av filmen som riktar udden mot klassamhället. Garance tvekar till exempel inte att ljuga om sin bakgrund för att få en filmroll. Hon är utifrån sin klassbakgrund trygg i att allt kommer att ordna sig. Mehdi får å andra sidan känna på hur det är att inte ha en privilegierad bakgrund när han blir av med sin ursprungliga praktik på en stor advokatfirma, då den går till en storkunds dotter. Det gör att han tvingas böna och be sin svärfar om att få en praktik på dennes firma. Det visar på de olika förutsättningar karaktärerna i filmen har beroende av deras klassbakgrund.
Samhällskritisk udd
Antony Cordier har beskrivit filmen som en svärdsduell mellan de olika karaktärerna. Det är en passande metafor. Ena stunden tycks den ena sidan ha övertaget. Men snart skiftar det över till den andra sidan. Det är roligt och skickligt gjort. För det mesta. Ibland blir det lite överdrivet och utstuderat.
Det känns som att Cordier har velat göra någon sorts fransk version av Bong Joon-hos ”Parasit”. Det är dock långt ifrån lika raffinerat som i den sydkoreanska filmen. Men egentligen är det en orättvis jämförelse, då ”Parasit” i mina ögon är kanske 2000-taletsbästa film. Det kanske räcker med att konstatera att ”Medelklassen” innehåller tillräckligt många underhållande och klasskritiska moment för att göra den till en helt klart sevärd svart komedi med en tydlig samhällskritisk udd.
Jon Andersson
Filmrecensioner publiceras i samarbete med Dagens Arena.
7fda4467386a5360bc7e60153a0f71552f8438d8Efter ett år avslutas nu tvångsförvaltningen av ett flerbostadshus i Tomelilla. Den portade fastighetsägaren är kritisk mot Österlenshem som skött förvaltningen.
Tvångsförvaltningen av ett misskött hyreshus i Tomelilla hävs i förtid då byggnaden är så eftersatt att kommunen förbjuder uthyrning. Hyresnämnden anser därmed att det inte längre finns skäl för förvaltningen att fortsätta eftersom huset nu står tomt, skriver Hem & Hyra.
Det aktuella huset har under lång tid vanskötts. Det har drabbats av ohyra, energifakturor har förblivit obetalda och varmvatten har saknats. Ursprungligen skulle tvångsförvaltningen pågå i tre år, men beslutet ändras nu efter endast ett år.
Enligt hyresnämnden har fastighetsägaren även ålagts att betala 129 000 kronor till förvaltaren Österlenhem för att täcka kostnader som hyresintäkterna inte räckt till.
Fastighetsägaren riktar kraftig kritik mot hur huset skötts av Österlenhem under tvångsförvaltningen och hävdar att det förfallit ytterligare. Han uppger i ett yttrande till nämnden att han nu planerar att åtgärda bristerna för att kunna sälja fastigheten i framtiden.
e44908e86b2cab8f75f690b2cfa246a0fe42e767Frågan om arbetstidsförkortning är större och viktigare än att bara kokas ner till kronor och ören, skriver Rasmus Hansson.
I skrivande stund är det inte långt kvar till att att första maj-tågen drar fram igenom landet. Vissa budskap i tågen är konstanter som funnits med sedan arbetarrörelsens begynnelse. Plakaten och slagorden om arbetstidsförkortning har alltid funnits med.
2026 lär det inte bli annorlunda. I över 50 år har vårt arbetstidsmått stått still och nu är striden om tiden tillbaka.
Tidigare i våras kom beskedet från LO. Man har äntligen enats och nu förbereder man för att diskutera frågan centralt med Svenskt Näringsliv om en generell arbetstidsförkortning för alla löntagare oavsett bransch. Intresset från näringslivet är dock svalt, de vill inte ens ta i frågan med tång.
Vifta med lagstiftningskortet
Och frågan är hur länge de kan göra det? Sverige är ett av de länder i Europa där vi arbetar mest, visar en rapport som LO gjorde för drygt ett år sedan. Men det räcker tydligen inte för att Svenskt Näringsliv ska masa sig till förhandlingsbordet.
I en rapport som släpptes tidigare i vår har Arena Idé gått igenom hur andra länder i Europa gjort när man förhandlat om arbetstid. Avtalsvägen är klart vanligare än den lagstiftande vägen. Den europeiska fackliga samorganisationen, EFS, uppmanar fackförbunden runtom på kontinenten att först gå via avtalsvägen.
Men om det finns en part i förhandlingen som inte ens vill delta finns det kanske inte så mycket kvar i verktygslådan än att börja vifta med lagstiftningskortet. Efter valet i höst finns det förhoppningsvis en majoritet i riksdagen som vill se en generell arbetstidsförkortning. Då ökar nog också chanserna till att näringslivet svarar på en mötesinbjudan från LO.
Sverige är en sjukskrivningsfabrik
För en sak är säker: något måste hända. Svensk arbetsmarknad är just nu en sjukskrivningsfabrik. Försäkringskassans årliga lägesrapport visar att sjukskrivningstalen ökar. Värst drabbade är de kvinnodominerande yrkena inom vård, skola och omsorg. Sedan 2019 har de ökat med 11 procent.
Det finns heller inga riktiga ekonomiska argument som talar emot en förkortning av arbetstiden. I jämförbara länder i Europa där arbetstidsförkortningar skett har inte deras BNP påverkats. Och i de större studier där man testat arbetstidsförkortning ser man att företagens produktivitet faktiskt ökar.
Visst blir det en liten initial kostnad. Enligt fackförbundet Kommunal skulle den ligga på ungefär 0,55 procent av statens totala utgifter. I kronor rör det sig om 7,3 miljarder. Det är småpotatis i sammanhanget och något vi som samhälle skulle arbeta igen snabbt.
Handlar om mer än pengar
Men frågan är viktigare och större än att bara koka ner till kronor, ören och produktivitet.
I slutändan handlar det om livskvalitet och rättvisa, inte minst för LO-kollektivet. Rätten till tid för återhämtning och att hinna med allt det där som livet kan erbjuda. Att leva ett mer anständigt liv både på och utanför arbetsplatsen.
Ett liv där orken räcker för att engagera sig i föreningslivet, att gå en ABF-kurs i fotografering eller att bara umgås med nära och kära.
Striden om tiden går vidare. Och arbetarrörelsen måste bli ännu mer högljudd i frågan.
Rasmus Hansson, ledarskribentrasmus.hansson@skanesfolkblad.se
e107b2b4be4e09f09d00b23d06336b6ec5b5a306När världen runt oss skakar, ekonomin darrar och tryggheten känns skör, blir lagom en tunn filt, som inte värmer som förr. I den sprickan kliver alla de fram, som vill förenkla världen till ett vi och ett dem. Håkan Juholt fångar medmänskligheten i sin nya krönika.
Kvinnan har en cigarett i högerhanden. Röken stiger i en mjuk pelare över hennes nakna bröst. Hon ligger på en vit bädd. I högra hörnet står bokstäverna GAN.
Gösta Adrian Nilsson, signaturen GAN, var pionjär inom den svenska moderna konsten. Idag en av våra mest erkända konstnärer. Då, på sin egen tid, skymfad, hånad och förlöjligad. I dagboken han lämnade efter sig, kallade han sig genomgående för: ”outsider”.
Kvinnan med cigaretten, på den vita bädden, med det röda håret, hon den nakna, lever sitt liv, med mig, vid sidan av en inramad LP-skiva av Elvis Presley.
Kvinnan med cigaretten, på den vita bädden, med det röda håret, hon den nakna, lever sitt liv, med mig, vid sidan av en inramad LP-skiva av Elvis Presley. Det är albumet ”Moody Blue”.
I hans melankoliska skattkista triumferar Elvis i en av sina sista inspelningar i sången ”Unchained Melody”. Det var just den jag valde till Åsas och mitt bröllop. Då vi spelade varsin låt för varandra. På skivan har Elvis basist Jerry Scheff skrivit ”Kära Håkan och Åsa, jag är så glad att jag fick spela på ert bröllop.”
Jerry, legend och stor humanist är en vän som tycker lika mycket om Bullens pilsnerkorv som jag gör. Vi skriver till varandra. Om hur samhället förändrats. Med lika delar av skämt och allvar frågar han mig om möjligheten till politisk asyl i Sverige.
Klassisk pilsnerkorv på på konserv. Foto: Leif R Jansson / SCANPIX/TT
Vi delar oron över hur hat och oförsonlighet växer oss allt närmare, i båda våra länder, om än med högre intensitet i USA.
Det är en särskild sorts tystnad som uppstår när människor börjar gå omvägar runt varandra. Den märks inte omedelbart, är inte dramatiskt. Det är mer som en temperaturförändring – en aning kallare luft när man kliver in i ett rum där någon just sagt något som ingen riktigt vågar säga emot. Det är i den tystnaden som främlingsfientlighet, rasism och homofobi trivs. Sverigedemokraternas heliga tempel, dess förtrollade värld.
[adrotage group=”16″]
Det handlar inte om stormar och orkaner, snarare mögelsporer, som växer där det är fuktigt, där ingen vädrar, där ingen orkar öppna fönstret och säga: ”Jag håller inte med. Låt mig stiga av.”
Vi har under en stillsam tid, kunnat luta oss mot idén om att vi är rimliga, sansade, anständiga, lagom. Men måste inse att vårt lagom samtidigt är en bekvämlighet. När världen runt oss skakar, ekonomin darrar och tryggheten känns skör, blir lagom en tunn filt, som inte värmer som förr. I den sprickan kliver alla de fram, som vill förenkla världen till ett vi och ett dem. Den gamla berättelsen, som ser ut att få ny kostym i varje generation.
Säsongsarbetare samlas vid en buss för transport till bomullsfälten utanför Memphis 1952. Foto: Gene Herrick/TT
I den amerikanska södern umgicks Elvis med svarta musiker. Besökte klubbar för svarta och stod längst bak och njöt av musiken. I rasåtskillnadens Memphis på 1950-talet var Elvis en udda fågel. Hånad och utskrattad. Ku Klux Klan marscherade. Svarta fick inte gå i vita skolor, inte åka med bussar för vita, inte dricka vatten ur samma fontäner som vita.
GAN har målat kvinnans bröstvårtor blodröda. Bakom henne skymtar en kubistisk kaffekanna och kopp med fat. Kvinnan är speciell på flera sätt.
GAN var nämligen inte endast en provocerande konstnär, han var även en brottsling, som skapade en helt egen stil, vid åren för första världskriget. Innan det glada, sorglösa 1920-talet.
Han fängslades av modern teknologi och maskulin styrka. I hans abstrakta konst marscherade militärer sida vid sida, glada sjömän gick i hamn, idrottare spände musklerna på sina vältränade kroppar och dekorerade matadorer sänkte tjurar. De mänskliga figurerna blev med GAN:s pensel maskinella. Starka. Stolta. Vackra. Odödliga.
Gösta Adrian Nilsson var homosexuell i ett Sverige där det kunde vara en brottslig handling att älska den man älskade. Där kärlek kunde vara en sjukdom.
Gösta Adrian Nilsson var homosexuell i ett Sverige där det kunde vara en brottslig handling att älska den man älskade. Där kärlek kunde vara en sjukdom.
Jag följer den nakna kvinnans blick när jag vänder på tavlan. På baksidan läser jag ”Morgon 1952- till Suzanne”. GAN har målat tavlan till min mamma Suzanne till hennes 20-årsdag. Det är den enda kända målningen av en naken kvinna, signerad den homosexuelle konstnären.
Mamma kallade GAN för ”farbror Gösta”. Han var ofta i Påskallavik, utanför Oskarshamn. Bodde hemma hos morfar Arvid och mormor Elin och målade till familjen, som tack för mat och husrum.
En outsider på besök i homofoba, konservativt kristna Småland, i samma 1950-tal där en ung vit musiker hänger på klubbar för svarta musiker i den amerikanska södern och spelar vad som föraktfullt kallas ”negermusik”.
Kvinnan kan ur ramen sträcka ut sin arm, sin hand och kroka arm med Elvis. Jag ser dem båda på min vägg. Hand i hand.
En outsider på besök i homofoba, konservativt kristna Småland, i samma 1950-tal där en ung vit musiker hänger på klubbar för svarta musiker i den amerikanska södern och spelar vad som föraktfullt kallas ”negermusik”.
De är så nära varandra och de är del av samma berättelse. Elvis står på scen i Las Vegas. Guldkalven som drevs till en för tidig död. Den nakna kvinnan med pagelugg ler förföriskt. Båda lämnar mig med fler frågor än svar.
Men i dem möter jag människans okränkbara värde. Insikten att vi är människor. Medmänniskor. Aldrig tillåta oss att reduceras till motmänniskor.
Och att det är den insikten som gör oss till; just människor.
Håkan Juholtkrönikör
90325a9e3c74d2d9fff3bb76eaf19293afc8850eSkillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod. Peter Gustavsson och Mats Wingborg skriver om vad en möjlig regering med SD kan innebära.
För tio år sedan bytte Sverigedemokraterna strategi. I stället för att beskriva de övriga riksdagspartierna som ”sjuklövern”, så bjöd Jimmie Åkesson nu in till regeringssamarbete med M och KD.
De första åren talade han för döva öron. Men efter den borgerliga valförlusten 2018 blev maktens lockelse för stor, och det som nu kallas Tidösamarbetet tog sin början.
Innan 2015 beskrev sig SD som ett mittenparti. Men idag står de närmast Moderaterna i den ekonomiska politiken. För SD är ekonomi och välfärdspolitik underordnat den högerradikala samhällsomvandling som är dess existensberättigande.
Partiet har länge krävt att välfärden ska stramas åt för dem som inte är svenska medborgare. Men nu går de ett steg längre, och säger också nej till att stärka välfärden för den inhemska befolkningen med argumentet att det skulle locka fler invandrare till Sverige. För dagens SD har välfärdsbromsen blivit en invandringsbroms.
Nu går de ett steg längre, och säger också nej till att stärka välfärden för den inhemska befolkningen med argumentet att det skulle locka fler invandrare till Sverige.
Denna extrema hållning gör att SD sticker ut bland högerradikala partier i Europa. Medan Victor Orbán i Ungern och Giorgia Meloni i Italien satsat på att stärka barnfamiljers ekonomi för att vända födelsetalen, så har SD stoppat höjningar av barnbidraget och vill särskilt dra in ekonomiskt stöd som riktar sig till familjer med många barn.
Tidöpartierna har gjort vad de lovade när det kommer till migrationspolitiken – så pass att man nu tvingas på reträtt när konsekvenserna blir synliga i form av utvisningar av tonåringar och välintegrerade löntagare.
De har också levererat på tuffare tag i kriminalpolitiken – men gängmiljön är oförändrat stor och sprängningarna ökar samtidigt som skjutningarna minskar. Och skatterna har sänkts kraftigt – mest för dem som tjänar mest – samtidigt som finansministern själv varnar för att pengarna är slut.
Men samtidigt har Tidöpartiet svikit på andra områden. När valet var över betydde löftena om billigare el och falukorv inte särskilt mycket, och regeringen satt på händerna under inflationen. Tillväxten är låg och arbetslösheten har ökat med 100 000 personer.
Jimmie Åkesson svek sitt heliga löfte – att fälla Ulf Kristersson om han sänker a-kassan. Likaså har SD svikit löftet om att ta bort karensavdraget för anställda inom vård och skola.
Trots Kristdemokraternas löfte om ”århundradets vårdreform” har deras styre inte inneburit något fall framåt, förutom för vårdköerna som nu är rekordlånga. SD:s löfte om ett högkostnadsskydd motsvarande sjukvården har ersatts av en ”framtandsreform” för pensionärer, finansierad genom kraftiga försämringar för unga vuxna. Liberalernas seger i Tidöavtalet – att marknadsskolan skulle regleras – har blivit till en dans på stället. Och för klimatet har Tidöstyret varit en katastrof.
Nu kräver SD att få sitta i nästa regering. En SD-regering på riktigt – med eller utan Åkesson som statsminister – skulle innebära att partiets ministrar kan ge direktiv till myndigheter, tillsätta och avsätta myndighetschefer och förhandla med andra regeringar. Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod.
Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod.
SD är landets minst konservativa parti, med programmet för ett etnonationalistiskt systemskifte som i korta drag kan sammanfattas med ”Kör ut dem!”. Men de får bara inflytande om andra är beredda att ge dem det.
Sverigedemokraterna har dominerat svensk politik från sidlinjen under tio års tid. I årets val kan de ta steget in i regeringen. Men valet kan också leda till en vänstermajoritet – för första gången på tjugo år.
På valdagen säger vi ”Hej då Tidö”. Men vad som kommer efteråt – det är upp till väljarna.
Peter GustavssonMats Wingborgförfattare till ”Hej då Tidö – Bokslut över en regering” (Verbal förlag)
e078b2cd3ca3b8c69a325e0183e9cc7beca2a0f4
90325a9e3c74d2d9fff3bb76eaf19293afc8850e
TITLE: SD säger nej till höjda barnbidrag för invandrarnas skull DESCRIPTION: Peter Gustavsson och Mats Wingborg skriver om vad en möjlig regering med SD kan innebära. CONTENT: För tio år sedan bytte Sverigedemokraterna strategi. I stället för att beskriva de övriga riksdagspartierna som ”sjuklövern”, så bjöd Jimmie Åkesson nu in till regeringssamarbete med M och KD. De första åren talade han för döva öron. Men efter den borgerliga valförlusten 2018 blev maktens lockelse för stor, och det som nu kallas Tidösamarbetet tog sin början. Innan 2015 beskrev sig SD som ett mittenparti. Men idag står de närmast Moderaterna i den ekonomiska politiken. För SD är ekonomi och välfärdspolitik underordnat den högerradikala samhällsomvandling som är dess existensberättigande. Partiet har länge krävt att välfärden ska stramas åt för dem som inte är svenska medborgare. Men nu går de ett steg längre, och säger också nej till att stärka välfärden för den inhemska befolkningen med argumentet att det skulle locka fler invandrare till Sverige. För dagens SD har välfärdsbromsen blivit en invandringsbroms. Denna extrema hållning gör att SD sticker ut bland högerradikala partier i Europa. Medan Victor Orbán i Ungern och Giorgia Meloni i Italien satsat på att stärka barnfamiljers ekonomi för att vända födelsetalen, så har SD stoppat höjningar av barnbidraget och vill särskilt dra in ekonomiskt stöd som riktar sig till familjer med många barn. Tidöpartierna har gjort vad de lovade när det kommer till migrationspolitiken – så pass att man nu tvingas på reträtt när konsekvenserna blir synliga i form av utvisningar av tonåringar och välintegrerade löntagare. De har också levererat på tuffare tag i kriminalpolitiken – men gängmiljön är oförändrat stor och sprängningarna ökar samtidigt som skjutningarna minskar. Och skatterna har sänkts kraftigt – mest för dem som tjänar mest – samtidigt som finansministern själv varnar för att pengarna är slut. Men samtidigt har Tidöpartiet svikit på andra områden. När valet var över betydde löftena om billigare el och falukorv inte särskilt mycket, och regeringen satt på händerna under inflationen. Tillväxten är låg och arbetslösheten har ökat med 100 000 personer. Jimmie Åkesson svek sitt heliga löfte – att fälla Ulf Kristersson om han sänker a-kassan. Likaså har SD svikit löftet om att ta bort karensavdraget för anställda inom vård och skola. Trots Kristdemokraternas löfte om ”århundradets vårdreform” har deras styre inte inneburit något fall framåt, förutom för vårdköerna som nu är rekordlånga. SD:s löfte om ett högkostnadsskydd motsvarande sjukvården har ersatts av en ”framtandsreform” för pensionärer, finansierad genom kraftiga försämringar för unga vuxna. Liberalernas seger i Tidöavtalet – att marknadsskolan skulle regleras – har blivit till en dans på stället. Och för klimatet har Tidöstyret varit en katastrof. Nu kräver SD att få sitta i nästa regering. En SD-regering på riktigt – med eller utan Åkesson som statsminister – skulle innebära att partiets ministrar kan ge direktiv till myndigheter, tillsätta och avsätta myndighetschefer och förhandla med andra regeringar. Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod. SD är landets minst konservativa parti, med programmet för ett etnonationalistiskt systemskifte som i korta drag kan sammanfattas med ”Kör ut dem!”. Men de får bara inflytande om andra är beredda att ge dem det. Sverigedemokraterna har dominerat svensk politik från sidlinjen under tio års tid. I årets val kan de ta steget in i regeringen. Men valet kan också leda till en vänstermajoritet – för första gången på tjugo år. På valdagen säger vi ”Hej då Tidö”. Men vad som kommer efteråt – det är upp till väljarna. Peter GustavssonMats Wingborgförfattare till ”Hej då Tidö – Bokslut över en regering” (Verbal förlag)
TITLE: SD säger nej till höjda barnbidrag för invandrarnas skull DESCRIPTION: Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod. Peter Gustavsson och Mats Wingborg skriver om vad en möjlig regering med SD kan innebära. CONTENT: För tio år sedan bytte Sverigedemokraterna strategi. I stället för att beskriva de övriga riksdagspartierna som ”sjuklövern”, så bjöd Jimmie Åkesson nu in till regeringssamarbete med M och KD. De första åren talade han för döva öron. Men efter den borgerliga valförlusten 2018 blev maktens lockelse för stor, och det som nu kallas Tidösamarbetet tog sin början. Innan 2015 beskrev sig SD som ett mittenparti. Men idag står de närmast Moderaterna i den ekonomiska politiken. För SD är ekonomi och välfärdspolitik underordnat den högerradikala samhällsomvandling som är dess existensberättigande. Partiet har länge krävt att välfärden ska stramas åt för dem som inte är svenska medborgare. Men nu går de ett steg längre, och säger också nej till att stärka välfärden för den inhemska befolkningen med argumentet att det skulle locka fler invandrare till Sverige. För dagens SD har välfärdsbromsen blivit en invandringsbroms. Nu går de ett steg längre, och säger också nej till att stärka välfärden för den inhemska befolkningen med argumentet att det skulle locka fler invandrare till Sverige. Denna extrema hållning gör att SD sticker ut bland högerradikala partier i Europa. Medan Victor Orbán i Ungern och Giorgia Meloni i Italien satsat på att stärka barnfamiljers ekonomi för att vända födelsetalen, så har SD stoppat höjningar av barnbidraget och vill särskilt dra in ekonomiskt stöd som riktar sig till familjer med många barn. Tidöpartierna har gjort vad de lovade när det kommer till migrationspolitiken – så pass att man nu tvingas på reträtt när konsekvenserna blir synliga i form av utvisningar av tonåringar och välintegrerade löntagare. De har också levererat på tuffare tag i kriminalpolitiken – men gängmiljön är oförändrat stor och sprängningarna ökar samtidigt som skjutningarna minskar. Och skatterna har sänkts kraftigt – mest för dem som tjänar mest – samtidigt som finansministern själv varnar för att pengarna är slut. Men samtidigt har Tidöpartiet svikit på andra områden. När valet var över betydde löftena om billigare el och falukorv inte särskilt mycket, och regeringen satt på händerna under inflationen. Tillväxten är låg och arbetslösheten har ökat med 100 000 personer. Jimmie Åkesson svek sitt heliga löfte – att fälla Ulf Kristersson om han sänker a-kassan. Likaså har SD svikit löftet om att ta bort karensavdraget för anställda inom vård och skola. Trots Kristdemokraternas löfte om ”århundradets vårdreform” har deras styre inte inneburit något fall framåt, förutom för vårdköerna som nu är rekordlånga. SD:s löfte om ett högkostnadsskydd motsvarande sjukvården har ersatts av en ”framtandsreform” för pensionärer, finansierad genom kraftiga försämringar för unga vuxna. Liberalernas seger i Tidöavtalet – att marknadsskolan skulle regleras – har blivit till en dans på stället. Och för klimatet har Tidöstyret varit en katastrof. Nu kräver SD att få sitta i nästa regering. En SD-regering på riktigt – med eller utan Åkesson som statsminister – skulle innebära att partiets ministrar kan ge direktiv till myndigheter, tillsätta och avsätta myndighetschefer och förhandla med andra regeringar. Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod. Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod. SD är landets minst konservativa parti, med programmet för ett etnonationalistiskt systemskifte som i korta drag kan sammanfattas med ”Kör ut dem!”. Men de får bara inflytande om andra är beredda att ge dem det. Sverigedemokraterna har dominerat svensk politik från sidlinjen under tio års tid. I årets val kan de ta steget in i regeringen. Men valet kan också leda till en vänstermajoritet – för första gången på tjugo år. På valdagen säger vi ”Hej då Tidö”. Men vad som kommer efteråt – det är upp till väljarna. Peter GustavssonMats Wingborgförfattare till ”Hej då Tidö – Bokslut över en regering” (Verbal förlag)
90325a9e3c74d2d9fff3bb76eaf19293afc8850e
e078b2cd3ca3b8c69a325e0183e9cc7beca2a0f4