Tornevall Networks

Förskjutningen sker inte genom stora deklarationer, utan genom till synes tekniska reformer.

Valrörelsen är i praktiken redan igång. Och som så många gånger tidigare är det invandringen – och de invandrade – som står i centrum.

Sverigedemokraterna kommer att göra det de alltid gör: peka ut människor med utländsk bakgrund som problem. Skrämselbilder om hur farlig invandringen påstås vara förväntas återigen ge röster.

Men de är inte ensamma.

Inom Tidöavtalet ser vi hur flera partier rör sig i samma riktning. Kristdemokraterna driver krav på burkaförbud – symbolfrågor som riktas mot redan utsatta grupper och förstärker motsättningen mellan ”vi” och ”dom”.

Det är lätt att tro att detta är hela berättelsen.

Det är det inte.

Genomför systemskifte

För samtidigt pågår något annat. En förändring som det är märkligt tyst om – och som därför behöver sägas högt.

Det är genom reformeringen av migrationspolitiken som Sverigedemokraterna och regeringen steg för steg genomför ett systemskifte.

Det som kallas ett ”snabbspår” för arbetande invandrare är ett tydligt exempel. Det presenteras som en lösning. I själva verket är det ett principiellt brott. Logiken är enkel: den som tjänar mer ska snabbare få tillgång till välfärdens trygghetssystem. Den som tjänar mindre får vänta.

Detta är inte arbetslinjen.

Det är en inkomstlinje.

Jag har under lång tid följt – och varit en del av – den politiska idé som byggde den svenska välfärdsstaten. Den vilade på en enkel men avgörande princip: tryggheten skulle vara gemensam.

Rättigheter skulle inte köpas. De skulle gälla alla som lever, arbetar och bidrar här. Nu håller den principen på att förskjutas.

Inte genom stora deklarationer, utan genom till synes tekniska reformer.

Snabbspåret gör inte skillnad mellan den som arbetar och den som inte gör det. Det gör skillnad mellan olika lönenivåer. Mellan ingenjören och undersköterskan. Båda går till jobbet. Båda betalar skatt. Men bara den ena ska snabbare räknas in.

Detta är inte en justering.

Det är en värdering.

Krav och sanktioner byggs ut

När inkomstnivå blir kvalificeringsgrund förändras relationen mellan individ och stat. Välfärden förskjuts från att vara en gemensam institution till att bli något som förtjänas – och förtjänas olika snabbt. Det är så en generell modell urholkas.

Inte genom ett stort beslut – utan genom många små.

Samtidigt ser vi andra förändringar som pekar i samma riktning. Socialbidrag görs allt mer villkorade och differentierade. Krav och sanktioner byggs ut. I debatten talas det om parallella rättssystem – där olika grupper förväntas leva under olika villkor och bedömas efter olika måttstockar.

Var för sig kan dessa förändringar framstå som rimliga eller nödvändiga. Tillsammans tecknar de en annan bild. Av ett samhälle där likabehandling inte längre är självklar utgångspunkt. Där rättigheter gradvis knyts till prestation, inkomst eller grupptillhörighet. Och medan detta sker fylls det politiska utrymmet av skrämsel om invandring.

Det är ingen slump.

Konflikten om människor döljer systemskiftet i politiken.

För frågan är inte bara vem som kommer till Sverige. Frågan är vilket Sverige som formas. Ett samhälle där rättigheter gäller lika för alla som arbetar och bidrar. Eller ett samhälle där din plats avgörs av din lön.

Vägval för S

För socialdemokratin är detta ett vägval som inte går att ducka.

Det räcker inte att tala om krav, integration och egenförsörjning. Om vi samtidigt accepterar att högre inkomster ska ge snabbare tillgång till grundläggande rättigheter, då har vi redan lämnat en del av det som byggde vår styrka.

Den generella välfärden var aldrig naiv. Den var ett sätt att hålla ihop ett ojämlikt samhälle. När den ersätts av en prestationslogik förändras inte bara systemen – utan också tilliten mellan människor. Och utan tillit blir det lättare att ställa människor mot varandra. Så i ett valår där invandringen återigen görs till huvudfråga finns det skäl att väcka liv i det som det talas tyst om.

Inte vem som ska få trygghet först. Utan om tryggheten fortfarande ska vara gemensam.

Så länge debatten handlar om vilka människor som ska misstänkliggöras kan systemskiftet fortsätta i tystnad.

Juan Fonseca

Inlägget När välfärden blir en klassfråga dök först upp på Dagens Arena.

Landet kan också utstråla tillförsikt: de har erfarenheter från tidigare amnestier.

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har nyligen drivit igenom en amnesti för papperslösa migranter. Upp emot en halv miljon människor som i dag saknar giltiga uppehållstillstånd får en möjlighet att få ett ettårigt förnyelsebart uppehållstillstånd. Kravet är att man kan visa att man redan vistats i Spanien i minst fem månader, och inte har begått brott.

Sánchez initiativ står i skärande skarp kontrast mot läget i Sverige.

I Sverige skryter regeringen om hur mycket invandringen har minskat, i Spanien säger premiärministern att invandrare hjälper oss att ”bygga det rika, öppna och mångfaldiga Spanien som vi är och som vi strävar efter att vara”.

I Sverige möts asylsökande av rättsosäkra snabbförfaranden och transitcenter.

I Spanien av en möjlighet att få stanna.

Behöver en amnesti

Den spanska politiken är pragmatisk, principfast och progressiv.

Pragmatisk, eftersom den utgår ifrån situationen som den är. Det bästa vore så klart om det fanns lagliga vägar för arbetskraftsinvandring, och ett robust asylsystem för dem som behöver skydd. Till Spanien, till EU. Det måste vara polstjärnan, mot detta måste vi ställa kompassen. Men när lagliga vägar saknas måste politiken agera. En amnesti är kanske en sista utväg, men det är en utväg som förhindrar att enskilda människor hamnar i kläm och får bära bördan av politiska misslyckanden. Som när politiken drabbar människor retroaktivt eller när beslutsfattarna inser att deras beslut får mer omänskliga konsekvenser än de (säger att de) kunnat förutse  – Sverige behöver en amnesti för att stoppa tonårsdeportationerna.

Principfast, eftersom politiken i Spanien utgår ifrån att migranter har rättigheter. Även papperslösa migranter har rättigheter som arbetstagare, enligt ILO:s konventioner och FN:s konvention för skydd av migrantarbetares och deras familjers rättigheter, men i praktiken är möjligheten att utöva rättigheterna, på arbetsplatsen, i en fackförening, avhängigt ett tryggt uppehållstillstånd.

Progressiv, eftersom Sánchez regering angriper den spanska skuggekonomin med samma beslutsamhet som den skyddar migrantarbetares rättigheter. Södra Europa är skådeplatsen för ett industriellt utnyttjande av migrantarbetare, som den europeiska fackföreningsrörelsens ledare Esther Lynch kallat det. Och detta utnyttjande är ett hot mot allas rättigheter, överallt. Ingen progressiv ledare kan blunda för det.

Kompetens och självförtroende

I Barcelona, där Pedro Sánchez i helgen var värd för Global Progressive Mobilisation, som samlade världsledare från Brasiliens president Lula da Silva till Minnesotas guvernör Tim Walz, var Spaniens migrationspolitik temat för en rad paneldiskussioner. Det som utmärker de länder som lyckats bra med en öppen men ordnad hantering av migrationen, som Colombia som tagit emot nära tre miljoner flyktingar från Venezuela, eller Brasilien där organisationer möter migranter vid gränsen med erbjudanden om jobb och bostad i någon av Brasiliens delstater, är competence and confidence, säger en amerikansk expert som jag lyssnar på.

För att kunna inge väljare förtroende för att migrationspolitiken är kompetent måste den vara kunskapsbaserad. Två rapporter har varit vägledande för den spanska regeringens politik, säger migrationsminister Elma Saiz Delgado. En om de ekonomiska vinsterna av invandring. Och en om rasismens kostnader.

Spanien kan också utstråla tillförsikt: de har erfarenheter och evidens från tidigare amnestier, senast den omfattande amnesti som utfärdades under socialistledaren Zapateros regering 2005. Den ledde inte till Spaniens undergång, som kritikerna förutspådde. Idag har Spanien en av EU:s snabbast växande ekonomier, och även om arbetslösheten fortfarande är hög stiger sysselsättningen snabbt.

Spanien visar vägen mot en migrationspolitik som är pragmatisk samtidigt som den är principfast och progressiv. De spanska socialisterna utstrålar dessutom både kompetens och tillförsikt. Inspirerande.

Lisa Pelling

Inlägget Spanien visar värdig migrationspolitik dök först upp på Dagens Arena.

Kari Parman skriver ett öppet brev till Socialdemokraterna om deras inställning till att samarbeta med Vänsterpartiet.

Det finns frågor som inte försvinner hur ofta de än rundas. En sådan riktar sig till Socialdemokraterna: på vilket sätt är Vänsterpartiet ett extremistiskt parti?

Det är ingen retorisk fråga, utan en fråga om politisk hederlighet. Under senare år har Socialdemokraterna återkommande markerat avstånd, ibland öppet, ibland genom tal om ansvar, regeringsduglighet och behovet av mittenförankring. Oavsett formulering landar signalen i samma sak: Vänsterpartiet anses stå utanför det rimliga.

Det är ett allvarligt påstående. Och allvarliga påståenden kräver sakliga grunder.

Om invändningen gäller historia, partiets rötter i kommunismen, uppstår ett problem. Flera partier bär på historiska arv som i dag framstår som problematiska. Ändå bedöms de utifrån vad de är nu. Vänsterpartiet har bytt namn, förändrat sin politik och verkar inom det parlamentariska systemet. Ska historien vara avgörande måste den principen gälla konsekvent. Annars framstår den som selektiv.

Krävs konkretion

Om det i stället är politiken som anses extrem krävs konkretion. Är det synen på välfärden, viljan att begränsa vinster i skola och omsorg? Arbetsmarknadspolitiken, att stärka fackliga rättigheter? Den ekonomiska politiken, att minska klyftor genom omfördelning? Eller utrikespolitiken?

Det är fullt legitimt att invända mot allt detta. Men skillnad är inte detsamma som extremism. För att ett parti ska beskrivas som extremistiskt krävs att det ifrågasätter demokrati, rättsstat eller grundläggande fri- och rättigheter. Det är svårt att hävda att Vänsterpartiet gör det i dag.

Samtidigt påverkas trovärdigheten av Socialdemokraternas egna positionsförflyttningar, inte minst inom migration, rättspolitik och säkerhet. Politik förändras, men när gränser flyttas förändras också vad som uppfattas som “extremt”.

Partier med samma tradition

För många väljare är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fortfarande delar av en gemensam tradition med värden som jämlikhet, välfärd och solidaritet. När avståndet markeras så tydligt riskerar det att uppfattas som mer än taktik, som ett avståndstagande också från väljare.

Därför är det svårt att bortse från att frågan kanske handlar mindre om extremism och mer om strategi och positionering. Om så är fallet vore det mer klargörande att säga det.

Oenighet är naturlig i politiken. Men den måste beskrivas korrekt. Att använda etiketter som antyder att någon står utanför det demokratiskt acceptabla kräver saklig grund, inte politisk bekvämlighet.

Frågan kvarstår: på vilket sätt är Vänsterpartiet ett extremistiskt parti, och varför motiverar det att Socialdemokraterna inte samarbetar med dem?

Ett tydligt svar skulle bidra till en mer hederlig politisk debatt.

Kari Parman, före detta ordförande i Gnosjö Arbetarekommun

Inlägget På vilket sätt är Vänsterpartiet extremt? dök först upp på Dagens Arena.

Två miljoner svenskar känner ångest för sin ekonomi. Det visar en ny undersökning från Oxfam. 

Undersökningen, som gjorts av Verian på uppdrag av Oxfam Sverige, visar att en av fyra vuxna upplever olika typer av ångestsyndrom kopplade till ekonomi. 

Politikerna får underkänt

Det handlar bland annat om sömnsvårigheter, stress och socialt utanförskap. Organisationen vill därför att ekonomisk ångest ska klassas som en folksjukdom. 

– Vår undersökning visar att två miljoner svenskar känner ångest över sin ekonomi, och många berättar om oro för att inte klara en oväntad utgift eller om livet hastigt skulle förändras exempelvis genom en sjukskrivning. Samtidigt får politikerna underkänt av en majoritet, 60 procent av väljarna tycker inte att politikerna arbetar för att förbättra deras ekonomi, säger Suzanne Standfast, generalsekreterare för Oxfam Sverige i ett pressmeddelande. 

Nu vill biståndsorganisationen att politikerna agerar. 

– Att en av fyra lever med ekonomisk ångest är inget annat än ett politiskt misslyckande. Den oroliga tid vi lever i, med geopolitiska spänningar, krig i vårt närområde, ökande konflikter och klimatkris, ställer nya krav på robusta samhällen. Ojämlika samhällen med stora klyftor är allt annat än trygga och robusta, säger Suzanne Standfast.

Jon Andersson 

Inlägget Oxfam vill klassa ekonomisk ångest som folksjukdom dök först upp på Dagens Arena.

Konflikten kring Hormuzsundet fortgår och det kan snart bli nödvändigt att ransonera bensin och diesel, tror råvaruanalytikern. De höjda oljepriserna drabbar fattiga länder värst.

Den tillfälliga vapenvilan mellan Iran och USA har inte löst konflikten kring Hormuzsundet. Senast meddelade Iran på fredagen att man öppnar sundet, men dagen efter stängdes det igen, med hänvisning till att USA blockerar landets fartyg.

Dieselpriset sänktes visserligen på måndagen, men det väntas snart gå upp igen.

Enligt råvaruanalytikern Christian Kopfer vid investmentbanken Arctic Securities är oljeproduktionen nu nere på ett underskott motsvarande 12-13 miljoner fat om dagen jämfört med normalläge. Än så länge löser de flesta aktörer det hela med att ta av sina oljelager, vilket gör att en konkret brist inte riktigt visar sig än.

Inställda flyg

Flygbranschen har dock redan reagerat på höjda oljepriser genom att ställa in flighter.

– Det beror på att jetbränslet är väldigt exponerat mot moderna raffinaderier i Mellanöstern, säger Christian Kopfer.

Christian Kopfer

Samma fenomen märks i plast- och kemiindustrin, säger han. Där har de höjda oljepriserna i sig lett till att man dragit ned på produktionen. Det här är de första två faserna av ransonering, menar Christian Kopfer:

– I nästa fas blir det brist på diesel, och den kommer kanske redan i maj. Det beror på att diesel också är mer exponerat mot Mellanöstern och råolja. Diesel finns inget substitut för; lastbilar, fartyg och jordbrukssektorn är väldigt beroende av diesel. Det kommer leda till ransonering av diesel, och då kommer man prioritera samhällsviktiga delar, som jordbruk och vissa transporter.

Bensin kan ransoneras

Den sista fasen väntas inträffa i juni, och kommer påverka bensin, som främst konsumeras av privatbilister. Men kan vi vara säkra på att politikerna kommer att fatta de här svåra besluten om ransonering? Ja, menar Christian Kopfer.

– Politiskt måste man gripa in, det kommer vara nödvändigt.

Parallellt med att vi går mot ransonering, kommer priset på bensin vid pump kunna nå så högt som 30 kronor litern.

– Kanske kommer frågan delvis lösas genom en ”frivillig” konsumtionsminskning, genom att priserna går upp så mycket. Delvis kommer den vara påtvingad av staten.

Fast i oljeberoende

När det gäller konsumenternas smärtgräns för bensinpris, säger Christian Kopfer att det inte går att slå fast, då konsumenter har olika ekonomiska förutsättningar.

– Tittar men historiskt är det väldigt låg efterfråge-elasticitet just vad gäller olja, eftersom man inte konsumerar för nöjes skull. Men vad gäller nöjesresor med flyg, har vi redan skett en minskning till viss del. Innan kriget förväntades efterfrågan på olja öka under året, men nu förväntas den minska.

Även Per Högselius, professor i teknikhistoria vid KTH, slår fast att efterfrågan på olja kvarstår länge även vid prishöjningar:

– Det belyser hur fast vi är i oljeberoendet, säger han.

Även gasbrist

Per Högselius betonar att det inte råder någon fysisk brist på olja, det är istället enbart en transportkris. Det handlar inte heller bara om olja som har svårt att nå konsumenter. Kriget i Mellanöstern begränsar också tillgången på naturgas som används för elproduktion i stora delar av Europa.

Per Högselius, KTH.

– Mycket av gasinfrastrukturen är förstörd i Gulf-staterna, och när gaspriserna går upp går även elpriserna upp. Mycket gas kommer från Gulf-området: man säger att det handlar om 20 procent av produktionen både vad gäller gas och olja globalt sett. När gaspriserna i Europa går upp driver det upp elpriser även i Sverige, vilket vi såg i början av Ukraina-kriget, säger Per Högselius.

 Vad kan vi vänta oss närmast från politiken?

– Det är en svår situation eftersom det också är valår i Sverige, så det är känsligt att göra något nu som riskerar att alienera vissa väljargrupper. Det finns en konflikt mellan klimatmålen och att kunna sänka kostnaderna för konsumenter.

Globalt sett förstärker krisen de redan stora orättvisorna.

– Det här får kraftiga effekter i fattiga länder, där man inte har råd att använda den olja man behöver använda.

Kan öka stöd för omställning

Per Högselius ser positivt på EU:s åtgärder för att ställa om i grön riktning. Samtidigt ser han nu en risk för att nästa steg i utsläppshandelssystemet kan hotas av höjda energipriser:

– Vi har haft ett framgångsrikt utsläppshandelssystem fram till nu, vilket främst har handlar om att stänga ned kolkraftverk. Men nu ska det utvidgas till att inkludera transport och uppvärmning, och det är politiskt och socialt väldigt känsligt. Att få bort olje- och gasuppvärmning av hus griper in i privatpersoners liv mycket mer.

I bästa fall kan den nuvarande oljekrisen skapa större stöd för en grön omställning i samhället, säger Per Högselius:

– Förhoppningsvis kan man få med sig grupper som tidigare varit skeptiska mot en omställning. I slutänden handlar det också om solidaritet: mellan länder och mellan olika grupper i samhället, för att lyckas ställa om.

Inlägget Experten: Bensinpriset vid pump kan bli 30 kronor dök först upp på Dagens Arena.

Kravet bygger på en genuin misstro mot socialdemokratin.

I helgen som gick gav Vänsterpartiets kongress med bred marginal tummen upp för partiledningens strategi att ställa ett absolut krav på ministerposter i en rödgrön regering efter valet.

Det går att förstå den stampande frustrationen hos ett parti som alltid varit en del av socialdemokratins regeringsunderlag.

Ändå är det ett taktiskt vågspel som kan slå väldigt fel.

Ja, det är spelteori

Många har skrivit detta, men det är inte mindre troligt för det.

Låt oss till exempel säga både Centern och Vänsterpartiet kräver att få vara med i en regering, men Centern kräver att Nooshi Dadgostars parti hålls utanför för att rösta fram den i riksdagen. Och Vänsterpartiet kräver att få vara med.

Läget blir helt låst. Någon måste vika ned sig.

I det läget måste både Socialdemokraterna och Centern söka sig högerut. Kanske för att bilda en regering med S, Mp, C och Kd.

Precis det scenario Vänsterpartiet vill undvika.

Alternativet är att det blir det ett nyval, som troligen inte skulle ändra särskilt mycket på mandatfördelningen. Möjligen skulle det gynna Tidöpartierna och göra det möjligt för dem att regera vidare.

Det kan tyckas som spelteori, men det är ju också spelteori, som driver Vänsterpartiet att ställa sitt ultimativa krav. Detta i kombination med en genuin och grundmurad misstro mot Socialdemokratin.

Det senare är djupt nedlagt i hela partiets DNA, själva grunden till att partiet en gång bildades som en revolutionärernas utbrytning från socialdemokratin.

Vänsterpartiet ser sig som den äkta varan. Socialdemokratin är högeravfällingar. Kravet på ministerposter handlar om att vänsterpartisterna ser sig som det enda riktiga korrektivet till denna svekfulla socialdemokrati.

Sanningshalten i den uppfattningen lämnar jag till läsaren att bedöma.

Behöver V inte kompromissa?

Man ser sig också som en garant för att Centerns nyliberala politik inte får genomslag i en kommande regeringspolitik.

Den saken upprepades gång på gång från talarstolen på Vänsterns kongress i helgen.

Men vad händer som både V och C trots allt skulle krävas för att bilda regering. Tror vänsterpartisterna att de inte behöver kompromissa då?

Eller för att vara konkret: om Centern till slut går med på att ta in dem i en gemensam regering, men bara på villkoret att man inför marknadshyror och behåller systemet med vinster i skolan, ska V säga ja då?

Och om inte, är det då bättre med en mer högerorienterad regering?

Där någonstans finns kärnan i varför ultimativa krav av den här typen kan bli kontraproduktiva.

Personligen skulle jag, om man ser till sakpolitiken, helst se en rödgrön regering efter valet, och det allra bästa vore om S, V och Mp fick egen majoritet i riksdagen.

Som det ser ut nu i opinionen är det ingen omöjlighet.

Men samtidigt är det parlamentariska läget så instabilt, och det är månader kvar till valet, att jag tror att partierna gör klokt i att vänta med att skriva ut exakt vilka regeringsunderlag de kan tänka sig att ställa sig bakom.

Jesper Bengtsson

Inlägget Vänsterpartiets vågspel dök först upp på Dagens Arena.

Tidöpartierna hävdar att en rödgrön regering ledd av Socialdemokraterna skulle driva fram en tvångsblandning av befolkningen. Argumenten för att bevisa denna tes har med tiden blivit alltmer desperata.

I Timbros tidskrift Smedjan skriver Carl Eos om hur denna tvångblandning ska genomföras. Enligt Eos består den av flera komponenter. Det handlar bland annat om en stark allmännytta, möjligheten för kommuner att göra förköp av mark, möjligheten för kommuner att styra var bostäder ska byggas och förslag om att begränsa friskolorna.

Enligt Carl Eos föreställningsvärld ska dessa komponenter tillsammans användas för att styra var människor vill bo. Hans lösning är att politiken ska abdikera och överlåta styrningen av bostadspolitiken till marknaden. En sådan politik kan knappast beskrivas om konservativ. Han förespråkar istället en politik som radikalt skulle stöpa om bostadsmarknaden och skapa en accelererande segregation. I själva verket skulle hans politik även stöta sig med de flesta Tidöpartiernas ambitioner.

Nästan alla kommuner har allmännytta

I 250 av landets kommuner finns det allmännyttiga bostadsföretag. Totalt står allmännytta för omkring 850 000 bostäder. Det är visserligen sant att partier till höger oftare är benägna att säja delar av allmännyttan. Det är också sant att allmännyttans andel av det totala bostadsbeståndet successivt minskat, men den övergripande bilden är ändå att en bred politisk majoritet vill ha kvar en stark allmännytta liksom möjligheten för kommuner att påverka bostadsbyggandet.

Hittills har många åtgärder varit inriktade på att stötta enskilda individer, vilket ofta lett till att de flyttat ifrån utsatta områden och nya personer flyttat in. Resultatet har blivit ett segregationen mellan olika bostadsområden cementerats eller till och med förstärkts. För att på allvar motverka segregationen är det avgörande att inte bara bedriva en politik som är inriktad på enskilda individer utan också höjer statusen på utsatta bostadsområden.

Höja status är inte tvångsblandning

Att höja statusen på bostadsområden handlar om många saker; yttre miljö, tillgång till butiker och service, bra skolor och attraktiva bostäder. Denna typ av satsningar existerar också i praktiken. Ett exempel är Fokus Järva som initierats av det rödgröna styret i Stockholms stad. Tidöpartierna avfärdar dock denna typ av satsningar med argumentet att det skulle handla om tvångsblandningar, även om det förstås inte finns ett enda förslag om att någon skulle utsättas för någon typ av tvång.

Carl Eos spar inte på krutet när han beskriver vilka effekterna kommer att bli av en rödgrön politik. Han menar att effekten kommer att bli ett ”prisfall” på bostäder i attraktiva områden. Detta är förstås inget annat än skrämselproganda. Kan han ens peka på något exempel från rödgrönt styrda kommuner där detta blivit fallet?

Samtidigt hävdar Eos att det ändå kommer att bli kvar några ”dyra villaområden och innerstadsområden”. Där kan, enligt Eos, ”socialdemokratiska toppolitiker bo” och de kan ”ha sina barn på de få kvarvarande friskolorna”. Det är minst sagt förvånande att Smedjan är beredd att sprida en hopsnickrad och grundlös konspirationsteori på denna lågvattennivå.

Nyliberal högerradikalism

Carl Eos artikel i Smedjan är samtidigt intressant av ett andra skäl. Han har en bakgrund som facklig förhandlare inom fackförbundet Vision, men blev av med sitt jobb efter att Expo avslöjat att han under synonym skrev högerradikala texter. Numera är han senior fellow vid den SD närstående tankesmedjan Oikos. Carl Eos hör med andra ord främst hemma i den högerradikala fåran och inte Smedjans nyliberala.

Men som vi konstaterar i boken ”Hejdå Tidö” är den svenska högerradikalismen extremt nyliberal jämfört med andra länder. Det gäller förstås främst SD som på denna punkt böjt sig för Moderaterna. Det är också denna förskjutning som banat väg för samverkan mellan Moderaterna och SD. Den har lett till att Oikos och Timbro tillsammans gett ut rapporten Tidö 2.0, som förklarar vilken politik som borde bedrivas av en ny regering där SD och Moderaterna skulle lägga beslag på nästan alla ministerposter.

Detta är också förklaringen till att högerradikalen Carl Eos försvarar en oreglerad bostadsmarknad där politikerna håller tassarna borta.

Peter Gustavsson & Mats Wingborg, författare till boken ”Hejdå Tidö – ett bokslut över en regering”

Inlägget Löjeväckande påståenden om ”tvångsblandning”, Carl Eos dök först upp på Dagens Arena.

9 av 10 svenskar tror att AI kommer att användas för att skapa falska bilder för att påverka valet 2026. Samtidigt upplever nästan hälften att det är svårt att avgöra om ett politiskt inlägg är skapat av AI. Det visar en ny rapport från Internetstiftelsen.

I Internetstiftelsens färska rapport ”Svenskarna och internet: Valspecial” uppger 88 procent av svenskarna att de tror att AI kommer att användas för att skapa falska bilder och videoklipp för att försöka påverka valutgången. Samtidigt anser hela 41 procent att det är svårt att identifiera om ett inlägg är skapat av AI. Endast en sjättedel av svenskarna tycker att det är lätt.

– Många tror att AI ska användas för att sprida falska bilder och videos, och det finns en stor medvetenhet om risken. Utvecklingen har gått snabbt och många, 8 av 10 svenskar, vill att AI-genererade inlägg med politiskt innehåll ska märkas upp, säger Jannike Tillå, chef för kommunikation och samhällsnytta på Internetstiftelsen.

6 av 10 vill att det regleras hur politiker och partier får använda AI. Jannike Tillå påpekar att vi dagligen sköljs av information på internet och att det finns en risk att vi tappar tilltro till den, när vi inte är säkra på vad som är AI-genererat och inte. Samtidigt använder 1 av 10 svenskar AI-tjänster för att skriva om politik och samhällsfrågor. Bland svenskar födda på 80-talet och framåt använder mellan 16 och 17 procent AI för det.

– De yngre generationerna har gått i bräschen för att använda AI-tjänster. Det är ett nytt verktyg i den digitala världen för information. Det kan det vara väldigt förenklat, att man laddar upp sina värderingar för att se vilka partier som passar en. Det kan också vara att man vill fördjupa sig i komplexa frågor som energipolitik och ta reda på olika statistik. Spännvidden på hur det används är väldigt stor, säger Jannike Tillå.

Tiktok allt viktigare

Rapporten visar också att medan kanaler för politiskt innehåll som TV, nyhetstidningar och Facebook har tappat användare sedan valet 2022 har andelen användare som tar del av politisk information på Tiktok ökat. Bland förstagångsväljare har andelen användare ökat kraftigt. Från 23 procent 2022 till 48 procent 2026. Bland de vuxna är det dock mindre än var tionde som som tar del av politiskt innehåll på Tiktok.

Jannike Tillå framhåller att det skett en enorm förändring i hur politiken tänker kring Tiktok. I dag finns alla politiska partier och influencers där och man vet att väljarna som använder kanalen är mer rörliga, påpekar hon.

– Generellt skattar vi sociala medier lägre när det kommer till viktighet. Men andelen förstagångsväljare som tycker att Tiktok är en viktig kanal för politiskt innehåll har ökat från endast 6 procent 2022 till 32 procent i år, säger Jannike Tillå.

Det skiljer sig också något mellan män och kvinnor i hur de använder sociala medier. Medan 15 procent av de manliga väljarna tar del av politiskt innehåll på plattformen X gör endast 4 procent av de kvinnliga väljarna det. På Youtube tar 22 procent av männen del av politiskt innehåll och endast 9 procent av kvinnorna.

– Vi vet att det är flera kvinnor som har lämnat X. Man upplever att det är för högervridet och för hårt samtalsklimat där. Fler män än kvinnor anger sig vara politiskt intresserade och det finns en korrelation mellan politiskt intresse och att prata politik på sociala medier, säger Jannike Tillå.

Tystar sig själva

Undersökningen visar även att det är många som undviker politisk diskussion på nätet på grund av hårt samtalsklimat. Mer än var femte svensk har avstått från att uttrycka sina politiska åsikter på grund av rädsla för hård kritik, hat eller hot. Bland förstagångsväljare har var fjärde avstått från politisk diskussion på nätet på grund av samtalsklimatet.

– Nivåmässigt är det lika många som tystar sig själva som 2022. Det är bekymmersamt att vi inte får bukt med det. Både stängda och öppna politiska samtal minskar. 2018 såg vi en hög förväntan bland unga väljare att framför allt engagera sig politiskt på nätet och att kunna ha dialog med politiker, men det har vi inte klarat av att förvalta, säger Jannike Tillå.

Mycket ligger i plattformens logik, menar hon. De vill att vi ska stanna så länge som möjligt och algoritmerna premierar underhållning och polemik. Det som engagerar och håller oss kvar.

– Det är ingen plattform för att vi ska mötas och ha en dialog. Det är stökiga samtalsmiljöer och man vet ganska ofta inte om det är en bot, ett trollkonto eller en riktig människa som svarar. Andelen som anmäler hat mot politiska inlägg har minskat, för man upplever att det inte har gett effekt, säger Jannike Tillå.

Samtidigt behöver politikerna vara där väljarna finns, poängterar hon.

– Men det är bekymmersamt när politikerna blir slavar under plattformens medielogik. Man anpassar sig efter den och det blir väldigt olika perspektiv och utbud i de olika plattformarna beroende på algoritmerna. Man måste finnas där väljarna finns men man får inte glömma vikten av det vanliga samtalet mellan människor som man får genom dörrknackning till exempel, säger Jannike Tillå.

Inlägget 9 av 10 tror att AI kommer användas för att påverka valet dök först upp på Dagens Arena.

Utan en andra chans slutar unga våga välja svårt

I Sverige älskar vi andra chanser. På Melodifestivalen har vi länge haft ”andra chansen” för att ge artister en extra möjlighet att nå finalen. Hela vårt skolsystem är utformat med möjligheten att ge andra chanser – via Komvux, vuxenutbildningar och sist men inte minst högskoleprovet.

I lördags skrev över 100 000 personer högskoleprovet. För många handlar det om att öka sina chanser att komma in på en utbildning. För andra handlar det om möjligheten till en andra chans.

Den senaste tiden har debatten om högskoleprovet handlat mycket om kvalitet. Rapporter från Riksrevisionen och Sveriges Ingenjörer visar att studenter som antas via provet ibland presterar sämre än de som antas på betyg. Därför har kraven varit tydliga: att minska provets betydelse, särskilt på ingenjörsutbildningar. Men den diskussionen missar en avgörande poäng.

Om högskoleprovet inte fanns hade jag inte vågat välja naturvetenskapsprogrammet. Och jag tror inte att jag är ensam.

Tryggheten som gjorde att jag vågade

För mig var det vetskapen om att högskoleprovet fanns, som gjorde att jag vågade hoppa. Trots att klasskamrater valde bort ökända kurser som matte 4 eller matte 5, läste jag dem av intresse – men också för att betygen inte var min enda chans. Det gjorde att jag vågade testa sådant jag var nyfiken på och faktiskt fokusera på att lära mig – inte bara prestera.

I åttan sa min fysiklärare: ”väljer ni natur kommer ni bara plugga hela tiden. Välj samhällsprogrammet istället.”

Och sådana kommentarer biter sig fast. Jag hade klasskamrater som valde bort vissa program just för rädslan att de inte skulle klara det.

När vi pratar om antagning handlar det ofta om rättvisa i slutet och de elever som kommer in. Men vi behöver titta mer på det som händer långt innan själva högskolevalet sker, och vad som avgör vilka barn som ens vågar försöka.

När elever väljer strategi framför intresse

Sveriges Ingenjörer har i en analys av 200 000 elever visat att många elever gör taktiska val till gymnasieprogrammen. Elever som väljer natur och teknik får i genomsnitt lägre betyg än jämförbara elever på andra program. Resultatet blir att många väljer bort natur och teknik – trots intresse – eftersom andra program ses som lättare och ger högre betyg.

Men om tilliten till högskoleprovet försvagas, finns det inte en risk att dessa taktikval förstärks?

Att begränsa högskoleprovet är som att sätta plåster på ett djupt sår i Sveriges utbildningssystem. Men det är ett sår som börjar långt tidigare – redan i grundskolan – och som kräver betydligt mer än så.

Vill vi att fler barn ska våga välja svårt, välja rätt och välja efter intresse?

Om möjligheten till en andra chans försvinner, så slutar barn att våga hoppa.

Julia Qiu

Inlägget Utan högskoleprovet hade jag inte vågat välja natur dök först upp på Dagens Arena.

USA begår oräkneliga övergrepp både mot andra länder och i det egna landet. Nu krävs att Sveriges regering fördömer folkrättsbrott – vem som än begår dem, skriver Pär Salander.

Borgerligheten har aldrig lyft ett finger mot USA:s övergrepp på folkrätten. Detta trots att vi via forskning vet att det är USA, och inte Ryssland (trots kriget i Ukraina) som har ett otvetydigt världsrekord i att intervenera politiskt och militärt i andra länder, odemokratiska som demokratiska. Så har det varit redan före Vietnamkrigets dagar. I stället har man hänvisat till USA som ”världens ledande demokrati” i kontrast till autokratier som Ryssland och Kina. Viftandet med demokrati-flaggan har fått skymma USA:s maktambitioner i världen.

USA har nu under Trumps ledning återkommit till sina anspråk på Grönland men också på Kuba. Han har torpederat venezuelanska och argentinska båtar och bombat i Caracas för att kidnappa president Maduro. USA är vidare garanten för att Israel kan fortsätta med den etniska rensning och det folkmord i Gaza som påtalats av flertalet internationella hjälporganisationer och FN:s internationella domstol.

Ja-sägare kring Trump

Trump hotar nu med att bomba Iran ”tillbaka till stenåldern” och att ”utrota en civilisation”. USA:s och Israels bombningar mot Iran har satt Mellanöstern i brand. Vidare agerar Trump aktivt inrikespolitiskt för att tysta kritisk journalistik, juridiska instanser och universitet som inte går i hans ledband. Han söker styra Högsta domstolens arbete, utfärdar sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen. Samtidigt benådar han sina beundrare som stormade Kapitolium för att få valförlusten 2020 underkänd.

Kort och gott: utrikespolitiskt ropar USA:s president högt om USA:s rätt till dominans och inrikespolitiskt om att alla är skyldiga att nicka instämmande till hans agenda. Om inte hotar makten med repressalier varför ja-sägandet sprider sig. Fler och fler bedömare påtalar att USA håller på att lämna demokratins väg för att utvecklas till en autokrati som styrs av Trump och en liten krets ja-sägare kring honom. Andra talar till och med om att fascismen håller på att få ännu ett ansikte. NATO:s Marc Rutte däremot smickrar ”Daddy”, men de flesta ledare i Väst begränsar sig till tystnad.

Sverige tysta

Att vifta med ”världens ledande demokrati”-flaggan för att kamouflera USAs övergrepp i världen är nu mindre trovärdigt än någonsin. Tidöpartierna inställer sig i stället i tystnadens kör. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard mumlar allmänt om ”vikten av att följa folkrätten” och nu senast om kriget i Mellanöstern att hon ’känner för de drabbades anhöriga’. Svårt att säga emot, men inte ett ord om ansvarsfrågan: att det är USA/Israel som satt Mellanöstern i brand.

Det enda rimliga, om nu orden ’demokrati’ och ’folkrätt’ betyder något, vore att Tidöpartierna tog blad från mun och höjde rösten som man gör mot andra autokratier och, i konsekvensens namn, omedelbart säga upp DCA-avtalet med USA. Kristersson borde därför ropa: ”Ingen autokrati på våra marker!”. Dessutom borde Malmer Stenergard se till att Sverige avbryter sitt försvarsindustriella samarbete med det bombande och folkmordsanklagade Israel.

Den etiska-moraliska kompassen finns inte. Kompassen styrs i stället av vem som bombar och bryter mot folkrätten och inte av folkrättsbrotten i sig.

Pär Salander, professor emeritus i socialt arbete, och politisk debattör

Inlägget Regeringen selektiv i att fördöma folkrättsbrott dök först upp på Dagens Arena.