Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
daad0b705202e22455bd1206992a40afb4bb14efTänk om samhället blir bättre?
Inlägget Svenne Rubins får lägga sig för Ernst Rolf dök först upp på Dagens Arena.
Tänk om samhället blir bättre?
Invigningen av OS i London 2012 är en av de häftigaste kulturyttringarna jag sett på TV.
Inför 80 000 åskådare på London Stadium lyckas britterna iscensätta den industriella revolutionen och på ett lagom kaxigt vis påminna om att Storbritannien minsann var vaggan för denna utveckling.
Ibland undrar jag hur det var att leva då, mitt i en så avgörande del av mänsklighetens tillvaro på jorden. Den industriella revolutionen pågick förstås under lång tid och många människor levde under total misär innan utvecklingen faktiskt var till gagn för gemene man.
Men ändå, tänk att som Emelie i Per Anders Fogelströms Stadserie ha fötts 1870 och levt in till mitten av 1900-talet. Vilken otrolig tid i Sverige att få leva i. Miljontals människor som lyfts ur fattigdom och får tillgång till sjukvård, utbildning och bra bostäder. Jag föreställer mig att en stor del av befolkningen faktiskt kände hur livsvillkoren blev bättre och bättre.
Annat är det i dag.
I musikgruppen Svenne Rubins slagdänga Folköl och dunkadunka får lyssnaren en grundlig genomgång av eländet i det tidiga 1990–talets Sverige. Det är krascher på börsen, vägsalt och valfläsk, ultravioletta strålar, kalhyggen, växthuseffekt och förstås – folköl och dunkadunka.
Med några uppdateringar håller låten än i dag. Vi har krig, klimatförändringar och växande klyftor. Främlingsfientlighet, rasism och energikriser. Sparkcyklar, polarisering och röda linjer. En pandemi har gjort Corona känt för annat än öl. Och senast i går meddelade USA:s krigsminister Pete Hegseth – kanske som motdrag mot kritiken efter den misslyckade avrättningen av Christa Pike – att arkebuseringen av massmördaren Nidal Malik Hasan ska livesändas.
Som att efterlikna IS eller resa tillbaka till medeltiden, kommenterade den demokratiske senatorn Chris Murphy.
Jag vill inte förringa fruktansvärda saker som sker i dag, men tänk om vi samtidigt står i början på ett liknande välståndssprång som det Emelie i Mina drömmars stad fick uppleva? För mitt i allt elände ångar livet och omvärlden på. Den tekniska utvecklingen löser samhällsproblem och möjliggör förbättrade livsvillkor för mängder av människor. Vi får nya vaccin och läkemedel mot folksjukdomar, medan självkörande fordon, AI och en fossilfri industri ökar produktiviteten på ett mer hållbart sätt än tidigare.
Kampen för att tekniska framsteg och ett ökat välstånd kommer alla till del måste fortsätta. Men i kampen är det tillåtet att drömma om en bättre morgondag. För tänk om framtidens människor ser avundsjukt på oss som levde i denna föränderliga tid, och hur vi lyckades forma den till ett bättre samhälle. Kanske är det Ernst Rolf, och inte Svenne Rubins, som ska sätta tonen, med revykupletten Bättre och bättre dag för dag?
Vilgot Österlund
Inlägget Svenne Rubins får lägga sig för Ernst Rolf dök först upp på Dagens Arena.
1dd21e0d8eec335973bd77883d411760ea221cb5Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven.
Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari.
Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari.
Redan i inledningen skiljer Jebari på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jebari lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra.
En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jebari.
Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jebari konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad.
Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jebaris perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten.
Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jebari pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker.
Jebari ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker.
Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jebaris bok ändra på den saken. Det vore välkommet.
Mats Wingborg
Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
a580b89053c8ff78e08a3c6156daf2d58737107f
1dd21e0d8eec335973bd77883d411760ea221cb5
TITLE: Långa perspektiv för att rädda mänskligheten DESCRIPTION: Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Empirisk forskning Redan i inledningen skiljer Jerabi på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jerabi lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra. En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jerabi. Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jerabi konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad. Långsiktiga lösningar Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jerabis perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten. Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jerabi pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker. Sällsynta perspektiv Jerabi ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker. Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jerabis bok ändra på den saken. Det vore välkommet. Mats Wingborg Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Långa perspektiv för att rädda mänskligheten DESCRIPTION: Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Empirisk forskning Redan i inledningen skiljer Jebari på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jebari lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra. En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jebari. Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jebari konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad. Långsiktiga lösningar Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jebaris perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten. Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jebari pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker. Sällsynta perspektiv Jebari ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker. Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jebaris bok ändra på den saken. Det vore välkommet. Mats Wingborg Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
1dd21e0d8eec335973bd77883d411760ea221cb5
a580b89053c8ff78e08a3c6156daf2d58737107f
a580b89053c8ff78e08a3c6156daf2d58737107fBefriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven.
Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari.
Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari.
Redan i inledningen skiljer Jerabi på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jerabi lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra.
En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jerabi.
Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jerabi konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad.
Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jerabis perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten.
Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jerabi pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker.
Jerabi ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker.
Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jerabis bok ändra på den saken. Det vore välkommet.
Mats Wingborg
Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
a580b89053c8ff78e08a3c6156daf2d58737107f
1dd21e0d8eec335973bd77883d411760ea221cb5
TITLE: Långa perspektiv för att rädda mänskligheten DESCRIPTION: Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Empirisk forskning Redan i inledningen skiljer Jerabi på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jerabi lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra. En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jerabi. Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jerabi konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad. Långsiktiga lösningar Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jerabis perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten. Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jerabi pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker. Sällsynta perspektiv Jerabi ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker. Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jerabis bok ändra på den saken. Det vore välkommet. Mats Wingborg Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Långa perspektiv för att rädda mänskligheten DESCRIPTION: Befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. Det tycker Mats Wingborg som har läst ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer”, av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Mänskligheten kommer att kunna leva kvar länge på jorden. Om den inte saboterar för sig själv och framkallar katastrofer som leder till att den desarmeras eller förintas. Hur vi bör agera för att öka sannolikheten för att mänskligheten överlever är utgångspunkten för ”Människans skymning – Politiskt ansvar i en tid av katastrofer” (Verbal, 2026), av filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari. Empirisk forskning Redan i inledningen skiljer Jebari på olika former av hot. Med en global katastrof menar han en händelse som dödar mer än tio miljoner människor på minst två kontinenter, medan en existentiell katastrof innebär att mänskligheten utrotas som art eller att den mänskliga civilisationen kollapsar. Möjliga katastrofer som Jebari lyfter är klimatkris, kärnvapenkrig, pandemier och ekonomisk kollaps. Ett centralt begrepp i resonemanget är polykriser, som inte bara innebär att flera kriser pågår samtidigt utan att de också förstärker varandra. En stor del av Jerabis bok bygger på empirisk forskning, inte minst om sannolikheterna för en klimatkris och vad en sådan skulle innebära för mänskligheten. Om en klimatkris i sin tur bidrar till ekonomisk stagnation, nya flyktingströmmar och ökade spänningar mellan olika stater, skulle en existentiell katastrof vara nära, resonerar Jebari. Samtidigt för han också flera filosofiska resonemang. Han undersöker olika tolkningar av begreppet hållbarhet och förespråkar det han kallar för en dynamisk hållbarhet. Enligt den är samhället hållbart om det gör det möjligt för framtida generationer att möta sina behov med de resurser som kommer att finnas tillgängliga då. För att möjliggöra det måste mänskligheten idag hushålla rätt med sina resurser och göra rätt sorts investeringar. Jebari konstaterar att det inte är orimligt att negativ tillväxt i flera decennier skulle kunna vara ett sätt att kontrollera klimatkrisen och främja långsiktig överlevnad. Långsiktiga lösningar Många av våra politiker talar redan om långsiktiga lösningar och menar ofta reformer som kan hålla i något decennium. Jebaris perspektiv är betydligt längre. Han analyserar strategier som ska vara till stöd för mänskligheten under hundratals och till och med tusentals år framåt. Argumentet är svindlande, men av just detta skäl blir skillnaden också stor mellan en katastrof som leder till att en stor del av mänskligheten dör och en katastrof som helt utrotar mänskligheten. Exakt vilka katastrofer som i störst grad kan komma att hota mänskligheten med utplåning är förstås osäkert, men Jebari pekar bland annat på klimatkrisen och risken för kärnvapenkrig. Ett annat hot som ofta nämns, och som jag gärna hade önskat att Jerabi skrivit mer om, är risken för att vi tappar kontrollen över AI och att artificiell intelligens på egen hand manipulerar digitala system och utlöser vapenattacker. Sällsynta perspektiv Jebari ger exempel på vad vi kan göra idag för att minska risken för globala och existentiella katastrofer: drastiskt minska våra utsläpp, förbjuda kryptovalutor och skatteparadis (båda främjar terrorism och auktoritära stater) och införa starkare och mer kraftfulla globala styrsystem för att hindra väpnade attacker. Det kan förstås vara nedslående att fundera på hur vi ska förhindra att mänskligheten går under. Men det skulle också kunna innebära motsatsen. När politiken allt som oftast fastnar i kortsiktiga lösningar på olika problem är det befriande att lyfta blicken och fundera över de långa och viktiga perspektiven. I internationell debatt finns en del forskning och litteratur på detta tema, som ofta går under benämningen longtermism. I Sverige har de perspektiven hittills varit sällsynta, men kanske kan Jebaris bok ändra på den saken. Det vore välkommet. Mats Wingborg Inlägget Långa perspektiv för att rädda mänskligheten dök först upp på Dagens Arena.
1dd21e0d8eec335973bd77883d411760ea221cb5
a580b89053c8ff78e08a3c6156daf2d58737107f
51f53e73cc4b69bc720d34c22c9304f6f2c42750”Handlar om när dessa världar möts eller i vissa fall kolliderar.”
Inlägget Dagens Arena startar ny podd om idrott och politik dök först upp på Dagens Arena.
Dagens Arena lanserar i dag podden Shut Up and Dribble om idrott och politik. Den kommer ta upp allt från korruptionsskandalerna i Fifa till ryska hockeystjärnan Alexander Ovechkins kopplingar till Putin.
Det är Dagens Arenas redaktionssekreterare Jon Andersson som tillsammans med sin bror Jakob Kakembo Andersson, före detta presschef på Fotbollsförbundet, startar den nya podden. Den kommer att handla om spelet utanför planen, om bojkotter, makt och om idrottarna som höjde rösten, berättar Jakob Kakembo Andersson.
– Om sport och politk hör ihop är en diskussion som funnits hur länge som helst. Podden handlar om när dessa världar möts eller i vissa fall kolliderar.
Jon Andersson fyller i.
– Ända sedan Mussolini har makthavare använt idrott för sina egna syften. Det har blivit allt mer synligt i dag där politiska ledare som Putin och Trump använder idrotten som en viktig del av deras politiska kampanjer.
– Fifa är förmodligen världsidrottens mäktigaste idrottsorganisation som i 50 års tid präglats av anklagelser om korruption och politisk inblandning, säger Jon Andersson.
– ’Shut up and dribble’ var uppmaningen som basketstjärnan Lebron James fick av Fox News-programledare Laura Ingraham efter att han uttalat sig kritiskt om president Trump. James svar var att han var mer än en idrottare. Podden handlar bland annat om idrottare som just som James höjt rösten, säger Jakob Kakembo Andersson.
Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.
Olle Bergvall
Inlägget Dagens Arena startar ny podd om idrott och politik dök först upp på Dagens Arena.
f24850f73e06bcd5dbd65b497c706760023c701fSchulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer.
Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen.
Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort.
Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker att det i barngruppen förekommer såväl mobbning som antisemitism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera.
Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna.
Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox
Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt.
“Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo.
Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen.
“Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet.
Jon Andersson
Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
b14b106c471e38a20d1441db1fb1c39338ccc1e0
f24850f73e06bcd5dbd65b497c706760023c701f
TITLE: Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet DESCRIPTION: Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer. Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Arkipelag Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen. Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort. Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker att det i barngruppen förekommer såväl mobbning som antesmism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera. Olika personligheter Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna. Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt. Imponerande debut “Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo. Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen. “Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet. Jon Andersson Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet DESCRIPTION: Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer. Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Arkipelag Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen. Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort. Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker att det i barngruppen förekommer såväl mobbning som antisemitism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera. Olika personligheter Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna. Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt. Imponerande debut “Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo. Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen. “Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet. Jon Andersson Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
f24850f73e06bcd5dbd65b497c706760023c701f
b14b106c471e38a20d1441db1fb1c39338ccc1e0
b14b106c471e38a20d1441db1fb1c39338ccc1e0Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer.
Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen.
Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort.
Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker att det i barngruppen förekommer såväl mobbning som antesmism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera.
Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna.
Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox
Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt.
“Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo.
Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen.
“Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet.
Jon Andersson
Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
b14b106c471e38a20d1441db1fb1c39338ccc1e0
f24850f73e06bcd5dbd65b497c706760023c701f
TITLE: Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet DESCRIPTION: Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer. Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Arkipelag Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen. Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort. Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker att det i barngruppen förekommer såväl mobbning som antesmism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera. Olika personligheter Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna. Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt. Imponerande debut “Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo. Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen. “Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet. Jon Andersson Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet DESCRIPTION: Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer. Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Arkipelag Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen. Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort. Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker att det i barngruppen förekommer såväl mobbning som antisemitism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera. Olika personligheter Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna. Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt. Imponerande debut “Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo. Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen. “Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet. Jon Andersson Inlägget Bra svenskt Oscarsbidrag om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
f24850f73e06bcd5dbd65b497c706760023c701f
b14b106c471e38a20d1441db1fb1c39338ccc1e0
dd497c00075d9430edf03f41bf47fc0ba536385dSchulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer.
Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen.
Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort.
Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker att det i barngruppen förekommer såväl mobbning som antesmism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera.
Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna.
Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox
Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt.
“Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo.
Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen.
“Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet.
Jon Andersson
Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
3eb5a74918d1a586a95b2efd4bfe8ea8deeba240
dd497c00075d9430edf03f41bf47fc0ba536385d
TITLE: Imponerande regidebut om klassresan från helvetet DESCRIPTION: Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer. Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Arkipelag Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen. Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort. Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker snart att i barngruppen förekommer det såväl mobbning som antesmism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera. Olika personligheter Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna. Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt. Imponerande debut “Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo. Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen. “Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet. Jon Andersson Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Imponerande regidebut om klassresan från helvetet DESCRIPTION: Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer. Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Arkipelag Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen. Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort. Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker att det i barngruppen förekommer såväl mobbning som antesmism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera. Olika personligheter Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna. Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt. Imponerande debut “Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo. Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen. “Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet. Jon Andersson Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
dd497c00075d9430edf03f41bf47fc0ba536385d
3eb5a74918d1a586a95b2efd4bfe8ea8deeba240
3eb5a74918d1a586a95b2efd4bfe8ea8deeba240Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer.
Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen.
Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort.
Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker snart att i barngruppen förekommer det såväl mobbning som antesmism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera.
Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna.
Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox
Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt.
“Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo.
Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen.
“Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet.
Jon Andersson
Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
3eb5a74918d1a586a95b2efd4bfe8ea8deeba240
dd497c00075d9430edf03f41bf47fc0ba536385d
TITLE: Imponerande regidebut om klassresan från helvetet DESCRIPTION: Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer. Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Arkipelag Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen. Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort. Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker snart att i barngruppen förekommer det såväl mobbning som antesmism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera. Olika personligheter Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna. Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt. Imponerande debut “Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo. Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen. “Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet. Jon Andersson Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Imponerande regidebut om klassresan från helvetet DESCRIPTION: Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för obekväma situationer. Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Arkipelag Alex Schulman visar sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det tycker Jon Andersson som har sett Sveriges Oscarsbidrag “Arkipelag”, med svensk premiär i helgen. Bill (Gustaf Skarsgård), Bobo (Fares Fares) och Pontus (Linus Wahlgren) är pappor till tre högstadietjejer. När deras döttrar ska åka på klassresa till en skärgårdsö anmäler sig papporna som frivilliga medresenärer. Ingen från skolan är med utan papporna ska tillsammans med lägerpersonalen, bestående av ett gäng 20-åringar, själva se till att hålla ordning på ungdomarna. Något som ska visa sig bli lättare sagt än gjort. Det blir nämligen långtifrån någon fridfull resa, där papporna kan ha ett trivsamt umgänge med sina döttrar och resten av klassen. Klassresan börjar snart urarta och de tre papporna upptäcker att det i barngruppen förekommer såväl mobbning som antesmism. Problem som de tre männen har helt olika sätt att hantera. Olika personligheter Bill försöker utan framgång tala barnen till rätta, medan Bobo slår näven i bordet och skriker när han ska få sin vilja igenom. En auktoritär stil som verkar funka bättre bland barnen. Pontus rycker å sin sida på axlarna åt det mesta och verkar framför allt vara intresserad av att stöta på en av de unga lägerledarna. Pontus (Linus Wahlgren), Bobo (Fares Fares) och Bill (Gustaf Skarsgård) följer med sina döttrar på klassresan från helvetet. Foto: Scanbox Mycket av filmens styrka ligger i de tre männens olika personligheter och hur det leder till att de råkar i klinch med varandra. Det gäller inte minst Bill och Bobo. Båda präglade av sina uppväxter. Bill är ett före detta mobboffer som tagit med sig mycket av den förudmjukelsen med sig in i vuxenlivet, medan Bobo växt upp med en auktoritär far som misshandlade honom under barndomen. Bill stör sig också med rätta på Bobos och Pontus grabbiga beteende. Något han dock på grund av bristande sociala färdigheter har svårt att uttrycka på ett balanserat sätt. Imponerande debut “Arkipelag” är en svart komedi, där det mesta av skrattet fastnar i halsen. Alex Schulman, som både regisserat och skrivit manus, ska visa sig ha en nästan Ruben Östlundsk talang för att skapa pinsamma och obekväma situationer. Det är också ett mycket välspelat drama, där inte minst Skarsgård och Fares glänser i rollerna som Bill och Bobo. Allt är ackompanjerat av kuslig musik, som närmast kan liknas vid något som används i en skräckfilm. De flygbilder över ön som klipps in då och då bidrar ytterligare till den kusliga stämningen. “Arkipelag” blev nyligen utsedd till Sveriges Oscarsbidrag. Att filmen skulle vinna en statyett är nog ytterst osannolikt. Det är dock utan tvekan en imponerande regidebut om en klassresa från helvetet. Jon Andersson Inlägget Imponerande regidebut om klassresan från helvetet dök först upp på Dagens Arena.
dd497c00075d9430edf03f41bf47fc0ba536385d
3eb5a74918d1a586a95b2efd4bfe8ea8deeba240
cd985c76557e84c715865e64bb64a36dd4299f4fEn rad skäl till varför biståndet bör höjas i budgeten.
Inlägget Ett förlorat biståndsår? dök först upp på Dagens Arena.
En rad skäl till varför biståndet bör höjas i budgeten.
Vad håller ni på med däruppe i Sverige? När jag träffar den tidigare statsministern Stefan Löfven i samband med ett seminarium berättar han att frågan ställs till honom från hans tidigare kollegor inom EU.
De syftar på hur vi har skjutit oss i foten genom att slakta vår biståndspolitik.
Nu tickar klockan för att en ny regering ska hinna återställa biståndet innan nästa års budget träder i kraft.
Svenskt bistånd har en lång historia. Civilsamhället och det offentliga har krokat arm för att se till att de mänskliga rättigheter som omfattar oss i Sverige också ska kunna bli verklighet för människor i andra delar av världen: tillgång till sjukvård, utbildning och rent vatten. Rätten att organisera sig, yttra sig och välja sina politiker. Rätten att försörja sig själv och leva med den man vill. För att bara nämna några av de områden som svenskt bistånd berör.
Som land kan man ägna sig åt internationellt utvecklingsbistånd och humanitär katastrofhjälp av flera skäl. Personligen lutar jag mest åt att det helt enkelt är rätt sak att göra. Om man haft turen att födas i ett av världens rikaste länder, är det naturligt att man tar en viss del av sitt välstånd och ägnar det åt att mildra andra personers lidande. Om jag själv fötts i en fattigare del av världen, hade jag önskat att några i en mer privilegierad sits gjorde samma sak för mig.
Men det är inte bara rätt att ägna sig åt bistånd. Det är också smart. I sin bok Mjuk makt skriver DN-journalisten Martin Gelin om hur stater ägnar sig åt konstprojekt, idrottsevenemang och bistånd för att stärka sin mjuka makt och sitt inflytande i hårda frågor som ekonomi och geopolitik. Den som är hjälpsam och tar ansvar för mer än bara sina egna snäva intressen, den gör sig mer intressant att lyssna till och umgås med på den världspolitiska scenen.
David Isaksson beskriver i sin bok Biståndsmassakern hur Tidöpartierna effektivt ägnat sig åt att slakta svenskt bistånd. Genom sina neddragningsbeslut har de inte bara ställt nödlidande på bar backe. De har också minskat Sveriges möjligheter till inflytande i världen.
När man dragit sig ur sina åtaganden i Liberia, Moçambique, Tanzania, Zimbabwe och Bolivia och minskat sitt stöd till invånarna i Burkina Faso, Mali och Afghanistan gör man sig själv mindre intressant. Parallellt flyttar Ryssland, Kina, Turkiet och gulfstaterna fram sina positioner i utvecklingsländerna. Och då, kära vänner, är det knappast en levande demokrati och en utökning av de mänskliga fri- och rättigheterna som står på agendan.
Därför är det nu med ett tilltagande magont jag ser på regeringsbildningen. Redan den 12 november ska en ny budget lämnas över till riksdagen. Det finns en majoritet i riksdagen för att öka Sveriges bistånd. Såväl Socialdemokraterna som Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker att det är en bra idé. Kanske kan till och med de gamla biståndsvännerna Kristdemokraterna och Liberalerna ställa sig bakom en sådan riktning.
I en värld där andelen människor som lever i demokratier minskar kan man inte vila på hanen. Om de rödgröna inte lyckas komma överens rullar den gamla Tidöregeringens minimibiståndsbudget vidare.
En ny regering har bara fyra år på sig för att sätta sin prägel på politiken. Att gå miste om att utöva sin makt under ett av de fyra åren vore att göra mig och säkerligen fler väljare besvikna. Därför måste valvinnarna öka tempot sista kvarten så att varken Sveriges inflytande i världen eller utvecklingsländernas fattiga blir lidande i onödan.
Silvia Kakembo
Inlägget Ett förlorat biståndsår? dök först upp på Dagens Arena.
2770e153371c7bdda95f8bffdda8f44f97e7fd7cAtt avskaffa spårbytet utmanar vår tillit.
Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena.
Avskaffandet av spårbyte är mer än en förändring av svensk migrationspolitik. Det väcker en principiell fråga om rättssäkerhet och tillit: Hur mycket ska människor kunna lita på de lagar som gäller när de arbetar, etablerar sig och bygger sin framtid i Sverige?
År 2008 reformerade alliansregeringen reglerna för arbetskraftsinvandring. Regeringen bestod av Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna.
En del av regelverket var möjligheten till så kallat spårbyte. Vissa asylsökande som fått avslag men arbetade och uppfyllde lagens krav kunde ansöka om arbetstillstånd utan att först lämna Sverige.
Spårbyte fanns i närmare 17 år. Under denna tid fick människor arbetstillstånd, etablerade sig på arbetsmarknaden och byggde sina liv utifrån ett regelverk som staten själv hade skapat.
År 2025 avskaffades möjligheten. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – tre av de partier som satt i regeringen när systemet infördes – befann sig nu i den regering som tog bort det.
Att politiska partier ändrar uppfattning är varken ovanligt eller odemokratiskt. Lagar kan förändras. Men frågan är inte bara om staten får ändra reglerna, utan vilket ansvar staten har för människor som redan under många år har levt efter dem.
När spårbyte avskaffades infördes inga generella övergångsbestämmelser som skyddade dem som redan befann sig i systemet.
Lagrådet uppmärksammade problematiken. En central fråga var risken för att personer i jämförbara situationer skulle kunna få olika utfall beroende på när Migrationsverket fattade beslut i deras ärenden.
Därmed handlar frågan inte enbart om migrationspolitik. Den berör rättssäkerhet, likabehandling och förutsägbarhet.
Det finns en principiell skillnad mellan den som vill träda in i ett system efter en lagändring och den som flera år tidigare fått tillstånd enligt samma system, arbetat och anpassat sitt liv efter statens krav.
Avskaffandet av spårbyte bör också ses i ljuset av de senaste årens åtstramningar av arbetskraftsinvandringen. I november 2023 höjdes exempelvis försörjningskravet för arbetstillstånd till 80 procent av medianlönen, då 27 360 kronor i månaden. Från 1 juni 2026 höjdes det till 90 procent av medianlönen, dvs. 34 470 kr i månaden.
Men en fråga har fått betydligt mindre uppmärksamhet:
Hur stor del av kostnaden för en politisk kursändring är det rimligt att lägga på människor som inte har brutit mot reglerna, utan tvärtom har uppfyllt de krav staten ställde?
Just den frågan riskerar att försvinna i den polariserade diskussionen om huruvida Sverige ska ha ”mer” eller ”mindre” migration.
Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna bedriver i dag migrationspolitik i ett annat politiskt landskap än 2008. Tidösamarbetet och Sverigedemokraternas inflytande är en del av förändringen. Men det befriar inte regeringspartierna från ansvar för de beslut de själva fattar.
För Liberalerna är frågan hur politiken går ihop med partiets traditionella betoning av individens rättigheter och rättssäkerhet.
För Kristdemokraterna handlar det om hur en politik som kan skapa djup osäkerhet för familjer som levt länge i Sverige förhåller sig till partiets betoning av familjens betydelse.
Och för Moderaterna, som länge framhållit arbete, egen försörjning och etablering som centrala delar av integrationen, uppstår en tydlig motsättning: Vilket budskap skickas till den som har gjort precis det politiken efterfrågat men ändå riskerar att förlora möjligheten att stanna?
Kostnaden stannar inte hos den enskilde. Arbetsgivare kan förlora erfaren personal, familjer drabbas och samhällen förlorar människor som under lång tid arbetat och varit en del av dem.
Man kan förespråka en restriktiv migrationspolitik och samtidigt försvara rättssäkerhet. Det finns ingen motsättning i det.
Sverige har rätt att sätta nya regler för framtidens migration. Men ju större konsekvenser en lagändring får för en människas liv och ju längre hen har organiserat sitt liv efter de tidigare reglerna, desto starkare blir argumentet för genomtänkta övergångsbestämmelser.
En rättsstats trovärdighet mäts inte bara i dess förmåga att stifta och ändra lagar. Den mäts också i hur staten behandlar människor som har följt och litat på de regler staten själv har beslutat om.
Därför kvarstår den avgörande frågan:
När staten ändrar spelreglerna mitt i spelet – vilket ansvar har den då för dem som under många år har byggt sina liv efter de gamla?
Fereshteh Javani, initiativtagare och administration för Facebook-nätverket ”Vi är 4700 arbetare”
Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena.
71d670c07ef040c357e96a0bbde5e25434ed1117
2770e153371c7bdda95f8bffdda8f44f97e7fd7c
TITLE: När spelreglerna ändras mitt i spelet DESCRIPTION: Att avskaffa spårbytet utmanar vår tillit. Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Avskaffandet av spårbyte är mer än en förändring av svensk migrationspolitik. Det väcker en principiell fråga om rättssäkerhet och tillit: Hur mycket ska människor kunna lita på de lagar som gäller när de arbetar, etablerar sig och bygger sin framtid i Sverige? År 2008 reformerade alliansregeringen reglerna för arbetskraftsinvandring. Regeringen bestod av Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. En del av regelverket var möjligheten till så kallat spårbyte. Vissa asylsökande som fått avslag men arbetade och uppfyllde lagens krav kunde ansöka om arbetstillstånd utan att först lämna Sverige. Spårbyte fanns i närmare 17 år. Under denna tid fick människor arbetstillstånd, etablerade sig på arbetsmarknaden och byggde sina liv utifrån ett regelverk som staten själv hade skapat. År 2025 avskaffades möjligheten. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – tre av de partier som satt i regeringen när systemet infördes – befann sig nu i den regering som tog bort det. Att politiska partier ändrar uppfattning är varken ovanligt eller odemokratiskt. Lagar kan förändras. Men frågan är inte bara om staten får ändra reglerna, utan vilket ansvar staten har för människor som redan under många år har levt efter dem. En fråga om rättssäkerhet När spårbyte avskaffades infördes inga generella övergångsbestämmelser som skyddade dem som redan befann sig i systemet. Lagrådet uppmärksammade problematiken. En central fråga var risken för att personer i jämförbara situationer skulle kunna få olika utfall beroende på när Migrationsverket fattade beslut i deras ärenden. Därmed handlar frågan inte enbart om migrationspolitik. Den berör rättssäkerhet, likabehandling och förutsägbarhet. Det finns en principiell skillnad mellan den som vill träda in i ett system efter en lagändring och den som flera år tidigare fått tillstånd enligt samma system, arbetat och anpassat sitt liv efter statens krav. Avskaffandet av spårbyte bör också ses i ljuset av de senaste årens åtstramningar av arbetskraftsinvandringen. I november 2023 höjdes exempelvis försörjningskravet för arbetstillstånd till 80 procent av medianlönen, då 27 360 kronor i månaden. Från 1 juni 2026 höjdes det till 90 procent av medianlönen dvs 34.470 kr i månaden. Men en fråga har fått betydligt mindre uppmärksamhet: Hur stor del av kostnaden för en politisk kursändring är det rimligt att lägga på människor som inte har brutit mot reglerna, utan tvärtom har uppfyllt de krav staten ställde? Just den frågan riskerar att försvinna i den polariserade diskussionen om huruvida Sverige ska ha ”mer” eller ”mindre” migration. Partierna måste stå för sina beslut Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna bedriver i dag migrationspolitik i ett annat politiskt landskap än 2008. Tidösamarbetet och Sverigedemokraternas inflytande är en del av förändringen. Men det befriar inte regeringspartierna från ansvar för de beslut de själva fattar. För Liberalerna är frågan hur politiken går ihop med partiets traditionella betoning av individens rättigheter och rättssäkerhet. För Kristdemokraterna handlar det om hur en politik som kan skapa djup osäkerhet för familjer som levt länge i Sverige förhåller sig till partiets betoning av familjens betydelse. Och för Moderaterna, som länge framhållit arbete, egen försörjning och etablering som centrala delar av integrationen, uppstår en tydlig motsättning: Vilket budskap skickas till den som har gjort precis det politiken efterfrågat men ändå riskerar att förlora möjligheten att stanna? Tilliten till lagen Kostnaden stannar inte hos den enskilde. Arbetsgivare kan förlora erfaren personal, familjer drabbas och samhällen förlorar människor som under lång tid arbetat och varit en del av dem. Man kan förespråka en restriktiv migrationspolitik och samtidigt försvara rättssäkerhet. Det finns ingen motsättning i det. Sverige har rätt att sätta nya regler för framtidens migration. Men ju större konsekvenser en lagändring får för en människas liv och ju längre hen har organiserat sitt liv efter de tidigare reglerna, desto starkare blir argumentet för genomtänkta övergångsbestämmelser. En rättsstats trovärdighet mäts inte bara i dess förmåga att stifta och ändra lagar. Den mäts också i hur staten behandlar människor som har följt och litat på de regler staten själv har beslutat om. Därför kvarstår den avgörande frågan: När staten ändrar spelreglerna mitt i spelet – vilket ansvar har den då för dem som under många år har byggt sina liv efter de gamla? Fereshteh Javani, initiativtagare och administration för Facebook-nätverket “Vi är 4700 arbetare” Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När spelreglerna ändras mitt i spelet DESCRIPTION: Att avskaffa spårbytet utmanar vår tillit. Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Avskaffandet av spårbyte är mer än en förändring av svensk migrationspolitik. Det väcker en principiell fråga om rättssäkerhet och tillit: Hur mycket ska människor kunna lita på de lagar som gäller när de arbetar, etablerar sig och bygger sin framtid i Sverige? År 2008 reformerade alliansregeringen reglerna för arbetskraftsinvandring. Regeringen bestod av Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. En del av regelverket var möjligheten till så kallat spårbyte. Vissa asylsökande som fått avslag men arbetade och uppfyllde lagens krav kunde ansöka om arbetstillstånd utan att först lämna Sverige. Spårbyte fanns i närmare 17 år. Under denna tid fick människor arbetstillstånd, etablerade sig på arbetsmarknaden och byggde sina liv utifrån ett regelverk som staten själv hade skapat. År 2025 avskaffades möjligheten. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – tre av de partier som satt i regeringen när systemet infördes – befann sig nu i den regering som tog bort det. Att politiska partier ändrar uppfattning är varken ovanligt eller odemokratiskt. Lagar kan förändras. Men frågan är inte bara om staten får ändra reglerna, utan vilket ansvar staten har för människor som redan under många år har levt efter dem. En fråga om rättssäkerhet När spårbyte avskaffades infördes inga generella övergångsbestämmelser som skyddade dem som redan befann sig i systemet. Lagrådet uppmärksammade problematiken. En central fråga var risken för att personer i jämförbara situationer skulle kunna få olika utfall beroende på när Migrationsverket fattade beslut i deras ärenden. Därmed handlar frågan inte enbart om migrationspolitik. Den berör rättssäkerhet, likabehandling och förutsägbarhet. Det finns en principiell skillnad mellan den som vill träda in i ett system efter en lagändring och den som flera år tidigare fått tillstånd enligt samma system, arbetat och anpassat sitt liv efter statens krav. Avskaffandet av spårbyte bör också ses i ljuset av de senaste årens åtstramningar av arbetskraftsinvandringen. I november 2023 höjdes exempelvis försörjningskravet för arbetstillstånd till 80 procent av medianlönen, då 27 360 kronor i månaden. Från 1 juni 2026 höjdes det till 90 procent av medianlönen, dvs. 34 470 kr i månaden. Men en fråga har fått betydligt mindre uppmärksamhet: Hur stor del av kostnaden för en politisk kursändring är det rimligt att lägga på människor som inte har brutit mot reglerna, utan tvärtom har uppfyllt de krav staten ställde? Just den frågan riskerar att försvinna i den polariserade diskussionen om huruvida Sverige ska ha ”mer” eller ”mindre” migration. Partierna måste stå för sina beslut Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna bedriver i dag migrationspolitik i ett annat politiskt landskap än 2008. Tidösamarbetet och Sverigedemokraternas inflytande är en del av förändringen. Men det befriar inte regeringspartierna från ansvar för de beslut de själva fattar. För Liberalerna är frågan hur politiken går ihop med partiets traditionella betoning av individens rättigheter och rättssäkerhet. För Kristdemokraterna handlar det om hur en politik som kan skapa djup osäkerhet för familjer som levt länge i Sverige förhåller sig till partiets betoning av familjens betydelse. Och för Moderaterna, som länge framhållit arbete, egen försörjning och etablering som centrala delar av integrationen, uppstår en tydlig motsättning: Vilket budskap skickas till den som har gjort precis det politiken efterfrågat men ändå riskerar att förlora möjligheten att stanna? Tilliten till lagen Kostnaden stannar inte hos den enskilde. Arbetsgivare kan förlora erfaren personal, familjer drabbas och samhällen förlorar människor som under lång tid arbetat och varit en del av dem. Man kan förespråka en restriktiv migrationspolitik och samtidigt försvara rättssäkerhet. Det finns ingen motsättning i det. Sverige har rätt att sätta nya regler för framtidens migration. Men ju större konsekvenser en lagändring får för en människas liv och ju längre hen har organiserat sitt liv efter de tidigare reglerna, desto starkare blir argumentet för genomtänkta övergångsbestämmelser. En rättsstats trovärdighet mäts inte bara i dess förmåga att stifta och ändra lagar. Den mäts också i hur staten behandlar människor som har följt och litat på de regler staten själv har beslutat om. Därför kvarstår den avgörande frågan: När staten ändrar spelreglerna mitt i spelet – vilket ansvar har den då för dem som under många år har byggt sina liv efter de gamla? Fereshteh Javani, initiativtagare och administration för Facebook-nätverket ”Vi är 4700 arbetare” Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena.
2770e153371c7bdda95f8bffdda8f44f97e7fd7c
71d670c07ef040c357e96a0bbde5e25434ed1117