Tornevall Networks

Veckans avsnitt handlar om VM i fotbol, och Centerpartiet. 

En somalisk fotbollsdomare vägras inresa till USA och fotbollsvärlden står bara och tittar. Samtidigt som en irakisk spelare förhörs i sju timmar. Det är en skam för VM och en symbol för den nya värld vi befinner oss i. Även om fotbolls-VM blir en underbar fest.

Dessutom handlar veckans avsnitt om Centerns, (förväntade) besked att man står bakom Magdalena Andersson som regeringsbildare.

Med: Cecilia Malmström och Jesper Bengtsson.

Du kan lyssna på avsnittet här. 

Inlägget En skam för fotbolls-VM dök först upp på Dagens Arena.

Svensk Torv vågar kalla oss odemokratiska trots att en stor majoritet av svenska folket vill se kraftiga åtgärder mot klimatförändringar och ett återställande av våtmarker, skriver Pontus Bergendahl från Återställ Våtmarker i en slutreplik till Svensk Torv.

Fossilindustrin har i decennier aktivt motarbetat klimatfakta och åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser. De senaste åren har deras ansträngningar accelererat och industrin har nu fått backning av politiker i sitt desinformationsarbete. FN går därför nu ut med en varning. Kampanjerna är massiva och de är uppbackade av enorma resurser. Därför anser FN att det är extra viktigt att vi alla förklarar hur nödvändiga klimatåtgärderna är och vad konsekvenserna blir om vi inte agerar.

Återställ Våtmarker har gjort precis detta sedan 2022. Vår kamp står idag mot den fossila torvindustrin men strukturen, maktbalansen och lobbyorganisationen Svensk Torvs metoder är samma som de stora oljebolagens. Vår uppgift är att dra fram deras smutsiga metoder i ljuset för att visa hur det går till bakom de stängda dörrarna.

Det är när man sätter press på systemet, genom exempelvis radikala aktioner, som maktstrukturerna blir tydliga och fossilindustrin avslöjar sitt rätta ansikte. I år tillsattes den MAGA-inspirerade Torvgeneralen, Rickard Axdorff, som generalsekreterare för Svensk Torv och han drar sig inte ens för att sno vår hemsidaför att ljuga, missleda och förvilla.

Strategin är att skapa tvivel kring fakta

När Torvgeneralen och hans kumpan Robert Wedmo, ordförande Svensk Torv, svarar på vår artikel tonar de på klassiskt manér ner klimathotet, mot beprövad vetenskap, genom att länka en politisk artikel istället för att hänvisa till vetenskaplig fakta. På samma sätt påstår de att vi ljuger när vi skriver att torvindustrin släpper ut mer än inrikesflyget och att Sveaskog inte kommer köpa ett gram torv under 2026, trots att vi redovisat källor. Strategin är välkänd: att skapa tvivel kring etablerade fakta och framställa dem som åsikter.

Rickard Axdorff antyder också att det skulle vara något fuffens med våra finanser och har anmält oss till Finansinspektionen för att försöka smutskasta oss. Vad han inte räknar med är att vi och våra finansiärer kör med öppna kort. Climate Emergency Funds årsrapport ligger öppen. Vår metod att vinna är att vara brutalt ärliga och öppna med allt vi gör.

Torvgeneralen däremot tar till tvivelaktiga metoder när han togdirektkontaktmed en minister för att få hjälp att frysa våra tillgångar. För den som springer i regeringskansliet är reglerna runt ministerstyre bara ett hinder, vilket Rickard Axdorff även aktivt har debatterat.

Vi har inga regeringskontakter

Ytterligare ett exempel på vilken påverkan Svensk Torv har på regeringen är att de lyckats förhala ett förbud mot torvbrytning. Miljömålsberedningen, en parlamentarisk tillsatt grupp, föreslog ett förbud mot torvbrytning 2026. Istället för att ett beslut togs tillsattes Odlingstorvsutredningen där Svensk Torv lyckades komma med som enda externa expert.

Varken forskare, lantbruksorganisationer eller klimatorganisationer bjöds in. Återställ Våtmarker har inga kontakter med regeringen eller myndigheterna så vår metod att uppmärksamma det stinkande korrupta upplägget var att spruta ner finansdepartementets fasad med färg.

Trots torvlobbyisternas ljusskygga spel så har de har mage att påstå att vi är odemokratiska när 89% vill ha kraftfullare åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna, 75% av svenska folket anser att vi bör återväta våtmarker för klimatet och nu senast 97% (av 9611 röster) röstade för ett NEJ till fortsatt torvbrytning. Opinionen är tydlig, men frågan lyfts ändå inte av något riksdagsparti. De rödgröna räknar att de ändå kommer få de gröna rösterna och Tidöpartierna vill fortsätta frotteras med fossillobbyn. Så tystas en av de viktigaste frågorna ner mitt under en valrörelse och folkviljan begravs.

Vi har drivit folkbildning, opinionsbildning och nu senast en valrörelse. I sommar åker vi till Grimsås och stänger ner deras smutsiga industri. Det är demokrati!

Pontus Bergendahl, talesperson för Återställ Våtmarker

Inlägget Slutreplik: Aggressiva lobbyister är demokratins dödgrävare dök först upp på Dagens Arena.

Under nästan tjugo år har olika studier upprepats som ger samma resultat: Personer med utländsk bakgrund, inte minst de med arabiska namn, diskrimineras på svensk arbetsmarknad. Ändå har mycket lite gjorts för att bekämpa diskriminering, skriver forskarna Ali Ahmed och Mats Hammarstedt. 

Människor med utländsk bakgrund väljs bort i rekryteringsprocessen. För knappt tjugo år sedan gjordes de första vetenskapliga fältexperimenten i syfte att studera förekomsten av etnisk diskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Fältexperimenten var enkelt förklarat designade så att olika fiktiva sökande skickade ansökningar till utannonserade platsannonser. De sökande hade likvärdiga meriter i sina ansökningar och identiska egenskaper i alla avseenden utom beträffande deras namn. Här lät forskarna de fiktiva personerna ha antingen ett ”typiskt arabiskt namn” eller ett ”typiskt svenskt namn”.

Resultaten visade att människor med ”typiskt arabiska namn” diskrimineras när de söker jobb. Det framkom bland annat att en person med ett ”typiskt arabiskt namn” i genomsnitt var tvungen att söka efter 1,5 gånger så många lediga jobb som en person med ett ”typiskt svenskt namn” för att ha samma sannolikhet att bli inbjuden till anställningsintervju.

Diskriminering minskar inte över tid

Undersökningarna bekräftade vad som vid den tiden uppmärksammats i anekdoter och fick relativt stor uppmärksamhet såväl på debattsidor som i övrig media. Under de nästan tjugo år som passerat har experimenten replikerats och resultat presenterats i ett antal forskningsartiklar i olika ämnesdiscipliner. Förändringarna över tid är små.

Även om det inte är problemfritt att jämföra resultat från fältexperiment som genomförts vid olika tidpunkter och i olika kontexter är likheten med de resultat som erhölls för nästan tjugo år sedan slående. En person med ett ”typiskt arabiskt namn” måste söka omkring 1,5 gånger så många jobb som en person med ett ”typiskt svenskt namn” för att ha samma sannolikhet att bli kallad till anställningsintervju.

Mot bakgrund av samstämmigheten i resultaten har en återkommande fråga under årtiondena varit: Hur ska man förändra situationen, och vilka åtgärder är bäst lämpade för att motverka diskriminering? Det är ingen överdrift att påstå att flera ambitiösa åtgärder genomförts och alltjämt genomförs i syfte att motverka diskriminering på olika områden.

Ett exempel är det övergripande och omfattande ramverk för aktiva åtgärder i syfte att motverka diskriminering som infördes i diskrimineringslagstiftningen under 2016 (SFS 2016:828). När frågan om hur diskriminering ska motverkas diskuteras sker det dessutom allt som oftast med konstaterandet att ”på detta område krävs ett långsiktigt arbete”.

Integration kan inte enbart läggas på individen

Vi kan dock konstatera att åtgärderna för att bryta diskrimineringen inte varit tillräckliga. Mycket lite har förändrats över tid. Vad som däremot hänt är att den utrikes födda befolkningen vuxit avsevärt i storlek under samma tidsperiod. Mängden människor som löper risk att diskrimineras på grund av sin utländska bakgrund är alltså betydligt större idag än för tjugo år sedan.

I ljuset av de resultat som dokumenterar förekomsten av diskriminering på arbetsmarknaden och dagens kriser i omvärlden – från Ukraina till Mellanöstern – blir det tydligt att integration inte kan reduceras till en fråga om individers utbildning, språkkunskaper eller vilja att etablera sig. Om människor systematiskt möter hinder när de söker arbete riskerar samhället att förstärka utanförskap, segregation och misstro.

Vi kan konstatera att diskrimineringen alltjämt utgör ett hinder på arbetsmarknaden. Ett faktum som är förödande för såväl individer som samhällsekonomin. Efter att i decennier ha konstaterat att diskrimineringen är en realitet finns således alla skäl att verkligen identifiera verkningsfulla sätt att bryta den.

Ali Ahmed, professor i nationalekonomi vid Linköpings universitet

Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet och Institutet för Näringslivsforskning

Länkar:

LÄNK1

Carlsson & Rooth, 2007

https://doi.org/10.1016/j.labeco.2007.05.001

https://doi.org/10.1111/obes.12454

LÄNK3

SFS 2016:828

Inlägget Åtgärderna mot diskriminering har varit otillräckliga dök först upp på Dagens Arena.

Filmen No other land, som skildrar kampen för palestinskt land på Västbanken, blev en stor internationell succé och kritikerfavorit. Därför är besvikelsen stor över att mottagandet inte har bidragit till några politiska förändringar för palestinierna, säger Basel Adra, en av filmens regissörer.

Det börjar med en diskussion om visum. Att bara få lämna Palestina är ingen självklarhet, även om det finns en inbjudan från ett annat land. Basel Adra, en av två regissörer bakom filmen No other land, har ett visum från Spanien, men behövde ändå ansöka om att få åka till Sverige. Hans mamma, Kifa Adra, som är med för att delta på Stockholm Fashion Week med skomärket Resolute, fick ett visum inom 24 timmar när Basel Adra skulle ta emot sin Oscar. Men förra året fick hon avslag på sin visumansökan. Och när de nu skulle besöka Sverige drog det ut på tiden:

– I år gjorde myndigheterna det svårt för dem, de behövde bevisa att de är mina släktningar. Och de gav mig bara ett visum för sex dagar, säger Basel Adra.

Nu är de i alla fall på plats i Stockholm: Basel Adra, Kifa Adra och Sana Adra, kusin till Basel. De två sistnämnda arbetar med skoföretaget Resolute genom sina broderier.

Hyllad film gav uppmärksamhet

Det har gått drygt två år sedan dokumentären No other land hade premiär på filmfestivalen Berlinale. Filmen skildrar i Masafer Yattas mångåriga kamp mot bosättarattacker och israeliska myndigheters återkommande rivningar av hus. Den handlar också om vänskapen mellan Basel Adra, boende i en av byarna på Västbanken, och israeliske Yuval Abraham, som kan röra sig fritt mellan Västbanken och Israel.  Filmen har hyllats av kritiker och överrösts av utmärkelser, varav den tyngsta förmodligen var en Oscar för bästa dokumentärfilm.

Men filmens genomslag har inte lett till någon förändring på marken. För palestinierna på Västbanken, däribland byarna i Masafer Yatta där familjen Adra bor, har situationerna snarast förvärrats successivt. Medregissören Hamdan Ballal attackerades och skadades svårt av bosättare med IDF-soldater närvarande i mars förra året. Senare samma år sköts aktivisten Awdah Hataleen, också medverkande i filmen, ihjäl av en bosättare som greps men snart släpptes på fri fot.

Det är bara några exempel på attacker mot det tjugotal byar i området Masafer Yatta där Basel Adra och hans familj lever. Sedan januari 2025 har över 400 bosättarattacker dokumenterats i området söder om staden Hebron och över 700 personer har fördrivits från området.

– Vårt samhälle har blivit känt genom medier och det internationella samfundet. Men överallt på Västbanken, i Jerusalem och i Gaza utsätts palestinier för ständiga brott av ockupationsmakten. Vi är verkligen arga och upprörda på det internationella samfundet och på regeringar som ser vad vi utsätts för, men inte vidtar några seriösa åtgärder för att stoppa de här brotten, säger Basel Adra.

Hög arbetslöshet och mer våld

Vardagen i Masafer Yatta präglas svårt av attackerna mot de boende och att Israel begränsat möjligheterna till självförsörjning. Dessutom har de som arbetat för Palestinska myndigheten förlorat jobbet eftersom Israel håller inne med betalningar till myndigheten sedan nästan tre år, vilket gör att de inte har råd att betala ut löner. Även byggarbetare och jordbruksarbetare som brukade arbeta i Israel har blivit av med jobbet, säger Basel Adra. Samtidigt har bosättarattacker intensifierats. De bränner grödor, förstör olivträd och stjäl eller dödar boskap.

– För två veckor sedan blev en familj med en äldre, halvt förlamad man av med alla sina får. De kom mitt i natten, maskerade bosättare beväpnade med käppar, öppnade fårhägnet och pepparsprejade familjen innan de ens hann gå ut ur sitt hus. I en annan by nyligen fick bosättare hjälp att stjäla får av soldater, genom att de attackerade och grep de boende. De spärrade av vägen för oss när vi ville ta oss dit, och för ambulansen. De orsakade allvarliga skador, säger Basel Adra.

Basel Adra, Kifa Adra och Sana Adra.

På frågan om hur familjer överlever som blir av med alla sina inkomstmöjligheter säger Basel Adra att de försöker hjälpa varandra i byarna. Familjen som blev av med alla får kan få ett får av var och en av familjer som har kvar sina. Det finns fortfarande internationella hjälporganisationer på plats, men det de kan bidra med är ”en droppe i havet”, menar han.

– De kanske delar ut en låda med mat till varje familj var tredje månad, säger Basel Adra.

Svårt att planera en framtid

Dessutom blockerar bosättarna skolvägen för barn som ska gå till skolan. Basel Adra har själv blivit pappa sedan No other land kom ut, något han nämnde i sitt tal under Oscarsgalen.

Hur är det att få barn under de omständigheter ni lever under?

– Det är väldigt glädjefyllt, men jag är också väldigt orolig för hennes framtid. Sedan hon föddes har armén invaderat vårt hem fem gånger, både natt- och dagtid. Det är galet. Jag oroar mig för att hon ska växa upp i den här situationen. Jag hoppas att det blir bättre, säger Basel Adra.

Kan ni planera för framtiden, vad ni vill några år framåt, du och din familj?

 – Det är svårt att planera för framtiden för makten som kontroller våra liv är starkare än oss. Men inte bara några år framåt, ibland bara för nästa dag. Du planerar att åka och hälsa på släktingar eller handla några saker, men när du vaknar upp på morgonen är där bulldozers som håller på att riva ditt hem eller bosättare som attackerar grannar som du behöver stödja. Så det är väldigt svårt att planera sitt liv, säger Basel Adra.

– Vi lever i ett fängelse i vårt hem. Det är väldigt svårt att planera en framtid med bosättarna runt omkring oss. Vi försöker skydda våra barn från attacker, säger Kifa Adra och Sana Adra.

Basel Adra är aktivist sedan länge, utbildad jurist, men såg en möjlighet i journalistiken för att sprida information om vad som händer i hans by och på Västbanken. För honom går rollerna som aktivist och journalist ihop.

Broderi gav kvinnor inkomst och gemenskap

Palestinska myndigheten är inget stöd för palestinier idag och inget att hoppas på för utsatta palestinier på Västbanken.

– Jag tror att priset vi betalar idag som palestinier beror på Osloavtalet. I det avtalet gav Palestinska myndigheten bort all den politiska tyngd de kunde ha använt i en förhandling. Om Israel vill förhandla med Palestinska myndigheten idag, har den inget att sätta emot. De kan inte ge oss palestinier några vinster. Många ser dem som kollaboratörer med ockupationsmakten, vars syfte bara är att hitta någon som försökt göra något mot Israel för att fängsla den personen, säger Basel Adra.

Det företag, Resolute, som Basel Adras mamma och kusin är i Sverige för att marknadsföra började som en broderiverksamhet bland kvinnorna i Masafer Yatta under den andra intifadan, kring år 2 000. Verksamheten var ett sätt att hitta en alternativ inkomstkälla och ett sammanhang då situationen gjorde det allt svårare att leva på traditionella inkomster. Bosättarattackerna mot byarna ökade, i försök att få befolkningen att fly.

– Jag minns den här perioden när jag var ung. De strödde ut förgiftade grödor över fälten och när våra får kom dit och betade på morgonen dog de. De förgiftade också kycklingar och slängde dem i brunnar, säger Basel Adra.

Från början sålde kvinnokollektivet främst sina produkter till internationella delegationer och organisationer som besökte Västbanken för att stötta befolkningen. Kifa Adra berättar, med översättningshjälp av Basel Adra, hur verksamheten utvecklades, trots utmaningar med att lyckas ta sig till städer för att köpa material till verksamheten.

– Ibland mötte vi också socialt motstånd mot att använda broderiet som ett arbete. Men fler kvinnor anslöt till kollektivet och vi började också ordna aktiviteter för barn och utflykter för att åka till havet till exempel.

Det här var kring 2006, och samma möjlighet till utflykter till havet existerar inte idag. Därför har broderiet blivit ännu viktigare idag, när andra inkomstmöjligheter är kraftigt begränsade. Kifa Adra säger att verksamheten blev extra viktig under pandemin, då besökare slutade komma till Västbanken och handla produkterna.

– Nu har vi kriget och väldigt svåra omständigheter, så att ha den här möjligheten har gjort att kvinnorna kan börja arbeta igen och på så sätt tjäna pengar till sina familjer, säger Kifa Adra.

Hoppas att medskyldiga ska ställas till svars

Företaget Resolute lanserades först för ett och ett halvt år sedan, och bygger på en idé som utarbetas sedan sju-åtta år med hjälp från internationella aktörer. I dag är verksamheten baserad i USA, men alla intäkter skickas direkt till Västbanken. Hittills har 7 000 par skor sålts och man arbetar nu på hur man ska expandera verksamheten, säger Joseph Levin som är en av medgrundarna till företaget och sitter med under intervjun.

Kifa Adra säger att broderi är en stark del av palestiniers identitet och en kunskap som förs över från mor till döttrar i generationer. Mesta delen av tiden arbetar kvinnorna i sina egna hem, men emellanåt samlas de på samma ställe.

– När vi samlas kan vi prata och arbeta tillsammans, unga som gamla, och vi lär unga kvinnor hantverket. Projektet samlar kvinnor från olika byar vilket är väldigt bra, då det ger oss en chans att mötas. Det stärker oss socialt och känslomässigt, säger Sana Adra.

Basel Adra säger att det inte finns något alternativ till att fortsätta kämpa för de egna byarnas existens och att sprida budskapet om vad som händer. På frågan om den bästa vägen framåt för att åstadkomma förändring, när det är svårt att få till en politisk förändring internationellt, säger han:

– Att tänka på det eller på hopp idag är väldigt svårt. Men en sak vet vi, och det är att vi inte kan ge upp. Så länge vi lever behöver vi fortsätta sprida vårt budskap och fortsätta skapa oss ett liv trots all denna galenskap och den dubbelmoral som präglar det internationella samfundet behandlar oss palestinier. Vårt hopp är att en dag ska alla brottslingar, inte bara i Israel men alla som stöttar dem, ställas till svars för vad de har gjort och för deras tystnad och medskyldighet. Därför är det väldigt viktigt att dokumentera det som sker både här och i Gaza.

Inlägget No other land-regissören: ”Det är svårt att tänka på hopp” dök först upp på Dagens Arena.

Fällningar för brott mot folkrätten kommer att bli ännu vanligare efter dagens beslut, skriver Thord Eriksson.

I dag kommer riksdagsmajoriteten att rösta för regeringens proposition ”Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt” som befäster Sveriges position som ett av Europas minst flyktingvänliga länder.

En mycket kort sammanfattning av det drygt tusensidiga förslaget är att den som söker sig till Sverige kommer att stå mer ensam än tidigare och ha sämre chanser att få stanna i landet.

Det senare är ett uttalat mål och ett av sätten att kunna hindra fler från att få uppehållstillstånd är att inte längre ge dem som söker skydd rätt till offentligt juridiskt ombud. Hjälpen bantas ned till två timmars rådgivning och det är inte förrän efter ett avslag som juristerna kommer att släppas fram på statens bekostnad. På bara en vecka – i dag är fristen normalt tre veckor – ska de sedan prestera överklaganden kring ärenden vars detaljer de dittills inte känt till.

Sådan är inte verkligheten

Förändringen är en del av Sveriges anpassning till EU:s nya migrations- och asylpakt som träder i kraft den 12 juni. Men den hade kunnat se ut på ett annat sätt, skrev åtta advokater på DN debatt häromdagen (5/6): ”Sverige hade kunnat välja en modell som värnar rättssäkerheten.”

Deras slutsats är att de genom sitt sena inträde i asylprocesserna inte längre kommer att kunna leva upp till sina advokatetiska skyldigheter. ”En advokat kan inte åta sig ett uppdrag som från början är utformat på ett sätt som gör det omöjligt att ge individuella, välgrundade och professionella juridiska råd.”

Det skulle kunna vara så att rätten till juridiskt ombud tas bort för att Tidöpartierna är övertygade om Migrationsverkets förmåga att alltid fatta rätt beslut.

Men sådan är inte verkligheten, vilket regeringen känner till. Det var nämligen på regeringens uppdrag som Statskontoret häromåret gjorde en utvärdering av Migrationsverkets asylprocesser. Kritiken blev hård. Myndighetens beslut skilde sig till exempel kraftigt åt beroende på var i organisationen de fattats, och ”generaldirektören saknar tillräckligt underlag för att ta sitt ansvar för den rättsliga kvaliteten inför regeringen”.

Nationella kvalitetsuppföljningar

Rapporten ledde till att Migrationsverket numera gör nationella kvalitetsuppföljningar av sitt arbete. Den första – diarienummer MVA-2025-00233 – kom i slutet av förra året och får inte direkt extern juridisk hjälp att framstå som överflödigt slöseri. Myndighetens egen slutsats var att nästan en fjärdedel av asylbesluten var felaktiga och att utredningarna var behäftade med stora brister. Detta förklarades bland annat med en intern kultur där kvantitet främjas framför kvalitet och handläggarna nöjer sig med att prestera ”good enough”.

I utvärderingen hade stor vikt lagts vid barns asylärenden. Även där visade sig brister som bland annat bedömdes bero på att barn inte ses som ”individuella rättighetsbärare” utan bara som en del av sin familj.

Förtroendeingivande?

Svängrummet för den här myndighetsutövningen kommer utvidgas genom dagens riksdagsbeslut.

Underskruvad sarkasm

I sitt yttrande om lagändringarna som ska klubbas har Lagrådet konstaterat att regeringen inte har reflekterat över att människor med rätt till skydd riskerar att slängas ut.

”Det förefaller som om regeringen inte på någon punkt anlägger ett flyktingperspektiv eller ser till den enskilda människan … en förenklad syn på flyktinginvandring har lett till förslag som är otillräckligt genomlysta … detta viktiga rättsområde förtjänar en grundligare och demokratiskt förankrad översyn inom en inte alltför avlägsen framtid.”

Att skriva att Lagrådet är kritiskt gör inte formuleringarna full rättvisa. Formuleringen som rör den avskaffade rätten till offentligt biträde dryper till och med av underskruvad sarkasm:

”Om det antas att det inte handlar om att minska flyktinginvandringen genom att undanhålla det biträde som den enskilde kan ha behov av och inte heller om en allmän markering av att flyktinginvandring ogillas oavsett den enskildes behov av internationellt skydd, så återstår bara den statsfinansiella synpunkten. Men den finns inte nämnd, och inte heller finns det några uppskattningar om hur mycket som kan bedömas inbesparat genom den restriktiva inställningen.”

Inte smickrande för Sverige

Med jämna mellanrum fälls Sverige redan för brott mot folkrätten – konkreta följder av bristerna som Migrationsverket på egen hand blottagt i sin kvalitetsutvärdering. På sistone har det handlat om en afghansk man som blivit ”västerniserad” efter många år på svensk mark. Europadomstolen slog fast att en utvisning skulle strida mot Europakonventionens artikel om förbud mot tortyr. Och i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter kom nyligen en fällning på grund av deportationen av en svårt funktionsnedsatt 21-åring, trots vetskap om att hans hemland inte kunde förse honom med läkemedel och adekvat vård.

Det är inte smickrande för Sverige att den här sortens fällningar kommer att bli ännu vanligare efter dagens beslut. De som röstar för delar ansvaret med regeringen och med en myndighet som nöjer sig med att jobb som inte är bättre än good enough.

Thord Eriksson

Inlägget I dag fullföljer Tidöpartierna sitt paradigmskifte dök först upp på Dagens Arena.

Israels hållning försvårar en mer långsiktig fred. 

Bomberna faller över Israel och Iran, och vapenvilan i Mellanöstern hänger på en skör tråd. Enligt de flesta bedömare handlar det om ifall USA:s president Donald Trump lyckas övertala Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att upphöra med sina attacker.

”I´m calling the shots”, sade presidenten till en början, med sedvanligt självförtroende.

”Sluta skjuta!”, säger han nu.

Nu verkar det som att båda parter åter gått med på att sluta eskalera, men hans auktoritet har sjunkit som en sten sedan krigsutbrottet, och upplevelsen av att presidenten lever i en alldeles egen verklighet har förstärkts.

Det var trots allt Trump som vid krigsutbrottet sade att kriget skulle vara max några veckor, och som gång på gång ändrat sig när någon ställt frågan om vad krigets mål varit.

Det är trots allt han som ungefär varannan dag hävdat att Iran är slaget i spillror, att ledarskapet i landet styr från grottor, och som försäkrat att Irans militär är helt utslagen. För att dagen efter tvingas ändra sig.

Det är han som ena dagen har sagt att målet är regimskifte, sedan hävdat att regimen redan fallit, för att därefter säga att det hela tiden varit Irans uran som varit målet. Tills inte heller den saken var så viktig.

Södra Libanon som buffertzon

Den nya upptrappningen gäller först och främst konflikten mellan Israel och Hizbollah i Libanon. Trumps problem är att Israel aldrig riktigt upphört med sin del av kriget. Raketbeskjutningar från Hizbollah har mötts av kraftfulla militära svar.

Redan dagen efter USA och Iran enats om en skakig vapenvila dödades 300 personer i Libanon av israeliska bomber. Israel har gått in i södra Libanon och enligt flera FN-organ och humanitära organisationer finns nu mellan 1,1 och 1,2 miljoner internflyktingar. I slutet av mars 2026 sade Israels försvarsminister Israel Katz att Israel tänker etablera en buffertzon som efter kriget sträcker sig ända till Litani River.

Samtidigt har Israel fortsatt sina operationer i Gaza. FN:s människorättskontor uppgav i april 2026 att israeliska flyganfall, beskjutning och drönarattacker har fortsatt att orsaka civila dödsoffer i Gaza trots vapenvilan. Omkring 950 palestinier har dödats. Och på Västbanken fortsätter militära räder, arresteringar och bosättningsexpansion trots att området formellt inte är en aktiv krigszon.

Våld som enda lösning

Palestinier lever under en verklighet där mark konfiskeras, rörelsefriheten begränsas och våld från både militär och extremistiska bosättare är en del av vardagen. Och varje ny våldsvåg gör utsikterna till en tvåstatslösning alltmer avlägsna.

Inget av detta betyder förstås att Hamas eller Hizbollah eller regimen i Iran ska ursäktas. Attacker mot civila är oacceptabla oavsett vem som utför dem.

Men det är slående hur Israels premiärminister Benjamin Netanyahu dels tycks se våldet som den enda lösningen på konflikterna, dels tar tillfället i akt att genomföra en utvidgning av Israels geografiska kontroll som kommer göra det ännu svårare att nå en långsiktig fred.

Jesper Bengtsson

Inlägget Netanyahus enda svar är krig dök först upp på Dagens Arena.

Israels hållning försvårar en mer långsiktig fred. 

Bomberna faller över Israel och Iran, och vapenvilan i Mellanöstern hänger på en skör tråd. Enligt de flesta bedömare handlar det om ifall USA:s president Donald Trump lyckas övertala Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att upphöra med sina attacker.

”I´m calling the shots”, sade presidenten till en början, med sedvanligt självförtroende.

”Sluta skjuta!”, säger han nu.

Hans auktoritet har sjunkit som en sten sedan krigsutbrottet, och upplevelsen av att presidenten lever i en alldeles egen verklighet har förstärkts.

Det var trots allt Trump som vid krigsutbrottet sade att kriget skulle vara max några veckor, och som gång på gång ändrat sig när någon ställt frågan om vad krigets mål varit.

Det är trots allt han som ungefär varannan dag hävdat att Iran är slaget i spillror, att ledarskapet i landet styr från grottor, och som försäkrat att Irans militär är helt utslagen. För att dagen efter tvingas ändra sig.

Det är han som ena dagen har sagt att målet är regimskifte, sedan hävdat att regimen redan fallit, för att därefter säga att det hela tiden varit Irans uran som varit målet. Tills inte heller den saken var så viktig.

Södra Libanon som buffertzon

Den nya upptrappningen gäller först och främst konflikten mellan Israel och Hizbollah i Libanon. Trumps problem är att Israel aldrig riktigt upphört med sin del av kriget. Raketbeskjutningar från Hizbollah har mötts av kraftfulla militära svar.

Redan dagen efter USA och Iran enats om en skakig vapenvila dödades 300 personer i Libanon av israeliska bomber. Israel har gått in i södra Libanon och enligt flera FN-organ och humanitära organisationer finns nu mellan 1,1 och 1,2 miljoner internflyktingar. I slutet av mars 2026 sade Israels försvarsminister Israel Katz att Israel tänker etablera en buffertzon som efter kriget sträcker sig ända till Litani River.

Samtidigt har Israel fortsatt sina operationer i Gaza. FN:s människorättskontor uppgav i april 2026 att israeliska flyganfall, beskjutning och drönarattacker har fortsatt att orsaka civila dödsoffer i Gaza trots vapenvilan. Omkring 950 palestinier har dödats. Och på Västbanken fortsätter militära räder, arresteringar och bosättningsexpansion trots att området formellt inte är en aktiv krigszon.

Våld som enda lösning

Palestinier lever under en verklighet där mark konfiskeras, rörelsefriheten begränsas och våld från både militär och extremistiska bosättare är en del av vardagen. Och varje ny våldsvåg gör utsikterna till en tvåstatslösning alltmer avlägsna.

Inget av detta betyder förstås att Hamas eller Hizbollah ska ursäktas. Attacker mot civila är oacceptabla oavsett vem som utför dem.

Men det är slående hur Israels premiärminister Benjamin Netanyahu dels tycks se våldet som den enda lösningen på konflikterna, dels tar tillfället i akt att genomföra en utvidgning av Israels geografiska kontroll som kommer göra det ännu svårare att nå en långsiktig fred.

Jesper Bengtsson

Inlägget Netanyahus enda svar är krig dök först upp på Dagens Arena.

Ett av våra mest försummade politikområden kan vara nyckeln till att stoppa radikalhögerns framfart, skriver German Bender.

I övermorgon (10/6) släpper vi på Arena Idé stora granskning partiernas arbetsmarknadspolitik inför årets val (anmäl dig till seminariet här).

Tyvärr ligger arbetsmarknadspolitiken och jobben lågt på väljarnas agenda. Så var det också när vi publicerade liknande granskningar inför valen 2018 och 2022.

Kanske är det därför som arbetsmarknadspolitiken under flera år behandlats styvmoderligt och ibland rentav föraktfullt av svenska politiker. Åtgärder, stöd och myndigheter som ska minska arbetslösheten och hjälpa de arbetslösa har skurits ned, försummats, omreglerats gång på gång.

Men bortsett från fackföreningsrörelsen och ett fåtal forskare har få höjt sina röster i protest.

Kanske hade protesterna varit mer högljudda om vi vetat att nedmonteringen av arbetsmarknadspolitiken troligen har varit en viktig förklaring till Sverigedemokraternas triumftåg de senaste tjugo åren.

Två färska forskningsstudier pekar åt samma håll: när skyddet mot arbetslöshet försvagas ökar stödet för missnöjespartier, när skyddet stärks minskar stödet.

Forskningen är tydligare än debatten

I den första studien analyserar statsvetarna Chase Foster och Jeff Frieden 134 nationella val i 16 västeuropeiska länder mellan 1990 och 2021, kompletterat med individdata från European Social Survey.

Resultatet är robust: länder som lägger mer på arbetsmarknadspolitik och har högre ersättningsgrad i arbetslöshetsförsäkringen har lägre stöd för populistiska partier. Omvänt är nedskärningar är kopplade till ökade populistiska röstandelar. Effekterna är störst bland fackföreningsmedlemmar och personer som har varit arbetslösa.

En avgörande slutsats i studien är också att alla välfärdsutgifter inte spelar samma roll. Det som biter är program som tydligt kompenserar för arbetsmarknadsrisk och inkomstbortfall. Alltså arbetsmarknadspolitik som märks tydligt för den enskilde.

Forskarna prövar dessutom invändningen att generös välfärd skulle göda främlingsfientlighet (eftersom den även gynnar invandrare), men finner inget stöd för den. Även väljare med negativa attityder till invandring blir mindre benägna att rösta populistiskt när skyddet är starkare.

Den andra studien, en rapport för Bertelsmann Stiftung av fyra forskare, undersöker tyska förhållanden. Också här finns en stabiliserande effekt, men bara under vissa villkor. Riktade infrastruktursatsningar dämpar högerextrema AfD:s tillväxt, och dessutom starkast i de regioner som pressas hårdast av den gröna omställningen. Däremot finner forskarna ingen sådan effekt av stöd som går till företag, eller till regioner som redan är starka.

Vi kan dra ett antal viktiga slutsatser av studierna: staten måste spendera på rätt saker och insatserna måste vara synliga, kännbara och möjliga att tillskriva en handlande stat och ansvariga politiker.

Sverige har gjort motsatsen

Mot den här bakgrunden framstår svensk politik de senaste två decennierna närmast som ett experiment i hur man göder ett missnöjesparti. När alliansregeringen 2007 höjde avgifterna till a-kassan lämnade omkring nästan en halv miljon människor försäkringen. Taket i ersättningen låg dessutom nominellt stilla mellan 2002 och 2015 medan lönerna steg, så att bara en minoritet av heltidsarbetande fick ut de 80 procent av tidigare inkomst som utlovats (dessutom omfattades allt färre av inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning överhuvudtaget).

Sedan dess har arbetslöshetsförsäkringen förbättrats en aning, men riktningen över tid har varit och är en försvagad a-kassa.

Samtidigt har den aktiva arbetsmarknadspolitiken rustats ned kraftigt. Sverige var i början av 1990-talet mest ambitiöst i hela OECD, med insatser på omkring 1,5 procent av BNP. Sedan dess har utgifterna för utbildning, omställning och matchning rasat.

Sedan 2019 har Arbetsförmedlingens bemannade kontor kapats från 238 till 78 och i 83 kommuner saknar myndigheten nu helt lokal närvaro. Precis den lokala, synliga statliga närvaro som de tyska forskarna lyfter fram som stabiliserande har alltså dragits tillbaka från landsbygd och mindre industriorter.

Under tiden har Sverigedemokraterna vuxit i val efter val, från ett marginellt och stigmatiserat parti till den mest tongivande kraften i svensk politik och det näst största partiet i riksdagen.

Radikalhögerns giftiga ironi

Ironiskt nog är Sverigedemokraternas väljarbas överrepresenterad bland de grupper som är mest exponerade för arbetsmarknadsrisker och starkt beroende av socialförsäkringar. Därför måste Jimmie Åkesson påstå sig värna a-kassan, samtidigt som hans parti faktiskt gynnas av att försäkringen urholkas. Framgångsstrategin är därför att skära i trygghetssystemen, men lägga ansvaret på någon annan.

Mycket riktigt har Tidöpartierna med Sverigedemokraterna i spetsen drivit igenom kraftiga nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen och andra trygghetssystem. Så länge väljarna riktar frustrationen mot invandringen, och möjligen de borgerliga partierna, kan Sverigedemokraterna skörda väljarstödet som missnöjet genererar utan att hållas ansvariga för orsakerna.

En viktig pusselbit

Givetvis är orsakssambandet inte enkelt, andra faktorer har spelat roll. Populismens och extremhögerns andra drivkrafter – såsom globalisering, snabba teknikskiften, inkomstojämlikhet och migration – försvinner förstås inte med en höjd a-kassa.

Men den nya forskningen pekar mot en hittills ouppmärksammad mekanism. Att nedskärningar i välfärden kan göda radikalhögern är ingen nyhet, men vi kan nu börja sortera i vilken sorts nedskärningar som är farligast och vilka satsningar som kan ge bäst effekt om vi vill vända utvecklingen. Arbetsmarknadspolitiken, som enskilda länder förfogar över, kan påverka de politiska konsekvenserna av dessa förändringar.

Det är ingen slump att extremhögern vuxit i takt med att tryggheten minskat. En stat som synligt försäkrar sina medborgare mot risk dämpar missnöjet, medan en stat som drar sig tillbaka förstärker det. Vi som vill pressa tillbaka Sverigedemokraternas stöd bör börja med de delar av välfärden som rustas ner mest – och som märks mest i människors vardag.

German Bender är utredningschef på Arena Idé

Inlägget Så stoppas Sverigedemokraterna dök först upp på Dagens Arena.

Den 1 juli halverar regeringen priset på månadskortet i kollektivtrafiken. Detta gäller fram till 31 december i år. Vi frågade Johan Wadman, vd på branschorganisationen Svensk Kollektivtrafik, om detta kommer att leda till att fler ställer bilen och tar bussen i stället.

Kommer fler att välja att resa kollektivt nu?

– Det är svårt att säga. Vi har inte sett en så här stor prisförändring tidigare och kommer att följa hur resenärerna reagerar. Det finns elasticitetsmodeller, men det är osäkert hur väl de fångar effekterna i det här fallet. Vi hoppas och tror att resandet ökar, men hur mycket vet vi inte, säger Johan Wadman.

Han fortsätter:

– Främst är det de som reser ofta som får billigare biljetter, men det innebär inte nödvändigtvis att man reser mer. Däremot kan resenärer som av olika skäl inte köper månadsbiljett utan reser med enkelbiljett göra en omräkning och se att det blir mer ekonomiskt nu att välja månadsbiljett. När man väl har den, då tenderar man att resa mer. Men om vi kommer att få in nya resenärer, läs bilister, där är vi inte lika övertygade. För det är många andra saker som påverkar hur man reser. Det vill säga, utbudet, tid och bytesmöjligheter. Med bilen har man större frihet i när och hur man åker. Sen säger regeringen själva att det här är ett stöd till resenärer som upplever att det är för dyrt i dag.

Vilka andra effekter kan det här förslaget få?

– Vi tycker att det är positivt att regeringen lyfter kollektivtrafiken. Men om man vill ha långsiktiga förändringar krävs flera åtgärder. Till exempel att göra reseavdraget mer färdmedelsneutralt, i dag gynnar det bilresande väldigt mycket. Det behövs också stöd för ökad framkomlighet och kapacitet på järnvägen, säger Johan Wadman.

Han fortsätter:

– På kort sikt kan det här förslaget ge mer trängsel om resandet ökar efter sommaren och fokuseras kring rusningstid. För det är svårt att trolla fram nya resurser som bussar, tåg och personal på kort tid. Nu förbereder man sig runt om i landet för att försöka parera detta. För om man får ett ökat resande vill man kunna möta det med en bra leverans.

Är det för dyrt att resa med kollektivtrafiken i dag?

– Nej, det tycker jag inte. Kollektivtrafiken är redan kraftigt skattesubventionerad. I Stockholm till exempel täcks kostnaden till över 50 procent av regionskatten. Och det vi ser som det viktigaste för att öka resandet är faktiskt utbudet. Och att det är bra punktlighet, helt, rent och attraktivt att resa kollektivt. Det ser vi på utbyggnaden av regionaltågtrafiken de senaste 25 åren, det har ökat resandet med 100 procent. Det är en effekt av utbyggda system med nya moderna tåg, säger Johan Wadman.

Inlägget Kommer fler att resa kollektivt nu när priset halveras? dök först upp på Dagens Arena.

Idéburna skolor förverkligar friskolereformens ursprungliga mål om mångfald och valfrihet. Trots det missgynnas de av ett system som premierar stordrift, koncerner och ett statligt kontrollsystem som utformats för vinstdrivande aktörer, skriver Idéburna Skolors Riksförbund.

Vi har under lång tid argumenterat för att skolor som drivs i fristående regi inte kan jämföras med bolag som tillverkar bilar eller erbjuder olika datatjänster – och att det måste vara möjligt att skilja mellan skolföretag som delar ut vinst och skolor som inte gör det. Vi som representerar landets Idéburna skolor mötte länge inte något som helst gehör för detta synsätt.

Istället hävdade politiker, utredare, myndigheter och inte minst näringslivsföreträdare att EU-rätten föreskriver att privat skolverksamhet måste ses som vilket företagande som helst.

Senast utgick den statliga vinstutredningen från att alla friskolor bedriver ekonomisk verksamhet, vilket förstås passade bra för de stora skolkoncernerna. Vi bad till slut två erfarna jurister göra en genomgripande granskning av vad som egentligen gäller. Deras slutsats var entydig: EU-domstolens fasta praxis är att offentligt finansierad utbildning inte är ekonomisk verksamhet – och detta gäller oavsett om utföraren är kommunal eller fristående.

Och så äntligen!

Regeringen lyssnade äntligen

I en lagrådsremiss inför kommande proposition bedömer nu regeringen – med hänsyn till just praxis från EU-domstolen – att den utbildningsverksamhet som såväl offentliga som enskilda huvudmän bedriver inom det offentligt finansierade svenska skolväsendet utgör icke-ekonomisk verksamhet av allmänt intresse i EU-rättslig mening.

Regeringen skriver att man delar ”bland annat Idéburna Skolors Riksförbunds och Föräldraalliansens uppfattning i denna fråga till skillnad från bland annat Svenskt Näringsliv”.

Det här kan tyckas som teknikalitet, men det öppnar för politiken att på allvar närma sig folkopinionen. Även i andra länder kan elever välja mellan offentliga och privata alternativ. Men det svenska systemet är unikt genom att det tillåter friskolor att dela ut vinst. Detta trots att SOM-institutet konstaterar att tre av fyra svenskar vill förbjuda vinstintresset i skolan.

Den tolkning av EU-rätten som Idéburna skolor länge förfäktat – och som nu regeringen anslutit sig till – gör det möjligt att förbjuda skolföretag att dela ut vinst. Eller att styra vinstutdelande skolföretag på ett sätt och civilsamhällets icke-vinstutdelande på ett annat sätt.

Vinstuttag går emot skolans ändamål

Ekonomiska vinstuttag är oförenliga med skollagens ändamålsparagraf. Den tydliggör att ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt”. Det kommer alltid finnas elever som kan utvecklas längre. Så det finns inget läge där barn och elever har utvecklats tillräckligt och skolans resterande resurser kan delas ut till ägare. Skattefinansierade medel som är avsedda för skolverksamhet och elever ska alltså alltid stanna i skolverksamheten.

Friskolereformen infördes i början av 1990-talet utan en föregående systemutredning. Den motiverades av konkurrens, valfrihet, pedagogisk mångfald och lokala initiativ. I praktiken har systemet utvecklats mot storskalighet, koncernbildning och starkt styrande ekonomiska incitament, samtidigt som skolans kompensatoriska och bildande uppdrag har försvagats.

Forskning och myndighetsrapporter pekar på:

• ökad skolsegregation och minskad likvärdighet

• betygsinflation och minskad tilltro till betygssystemet

• en växande resultatstyrning med fokus på efterkontroll

• försämrat professionellt handlingsutrymme för lärare.

Avskaffa aktiebolag i skolan

Idéburna Skolors Riksförbund har i samarbete med Sveriges Lärare tagit fram en vägvisande plattform för att förändra systemet. Vi kallar den ”Friskolereform 2.0 – från marknad till samhällsansvar”. Här är några av plattformens huvudpunkter:

• Avskaffa aktiebolag som driftsform för skolor.

• Inför en ny associationsform eller tillåt endast idéburna aktörer att driva friskolor.

• Säkerställ att överskott återinvesteras i skolan.

• Gör om skolpengen så att små skolor och kvalitet gynnas.

• Stärk den statliga styrningen.

• Belöna skolor med hög lärartäthet och behörighet.

• Minska administrativa överbyggnaden.

Idéburna skolor erbjuder verklig mångfald

Idéburna skolor förverkligar flera av friskolereformens ursprungliga mål och erbjuder mångfald och valfrihet utan vinstintresse, är ofta lokalt förankrade och återinvesterar överskott för långsiktig stabilitet. Vi bidrar till innovation och ansvarstagande, tar ansvar i glesbygd och skapar trygga lärmiljöer med hög lärartäthet och god måluppfyllelse.

Trots detta missgynnas idéburna huvudmän av ett system som premierar stordrift, koncerner och ett statligt kontrollsystem som utformats för vinstdrivande aktörer. Slutsatsen är att det är de idéburna skolorna som bäst realiserar reformens ursprungliga intentioner.

Det är inte för sent för verklig förändring av det svenska friskolesystemet – men det brådskar. Regeringens så kallade ”helrenovering” räcker inte.

Håkan Wiclander, ordförande Idéburna Skolors Riksförbund                                  

Thomas Lerner, styrelseledamot Idéburna Skolors Riksförbund 

Inlägget Friskolor kan förbjudas att dela ut vinst – och så bör ske dök först upp på Dagens Arena.