Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
5cbc27b0ffdca3af52c0073044bd6cfbe4535af2Det verkliga hotet från AI är upplevelsen att inte vara behövd.
Inlägget Använd men ersättlig dök först upp på Dagens Arena.
Det verkliga hotet från AI är inte massarbetslöshet, utan att också tjänstemannaklassen gradvis förlorar upplevelsen av att vara behövd.
Regeringens nya AI-strategi betonar konkurrenskraft, innovation och samhällsnytta. Det är begripligt – men för smalt. Den avgörande frågan är inte bara vad AI gör med Sveriges produktivitet, utan vad den gör med människors upplevelse av att vara behövda. Det största hotet är inte att maskinen tar ditt jobb. Det är att den tar det du trodde var ditt.
Vi befinner oss i ett historiskt skifte där mänsklig kompetens inte längre självklart är ekonomins motor. I stället riskerar den att reduceras till en säkerhetsfunktion. Vi bygger ett samhälle där du fortfarande får din lön, men där kärnan i ditt arbete utförs någon annanstans.
Om AI blir för hjärnan vad elektrifieringen blev för kroppen i slutet av 1800-talet, står vi inför ett systemskifte. Elektrifieringen ökade produktiviteten dramatiskt, men flyttade också makt till dem som ägde infrastrukturen. AI gör nu något liknande med det kognitiva arbetet.
Skillnaden är vad som ersätts.
Industrimaskinerna tog över muskelkraften. AI tar över delar av det kvalificerade tankearbetet. En jurist med AI-stöd kan göra sådant som tidigare krävde flera biträdande jurister. En kommunikatör kan producera innehåll i en takt som tidigare förutsatte ett team. En chef kan få analyser som tidigare låg hos externa rådgivare.
Det är frestande att kalla detta effektivisering. Och visst: produktiviteten stiger. Men när arbetets kärna flyttas till systemen, flyttas också värdeskapandet – och därmed makten över vem som får del av värdet.
En ny hierarki växer fram mellan dem som orkestrerar modellerna och dem som reduceras till att granska och korrigera deras svar. Konsekvensen är inte i första hand massarbetslöshet utan psykologisk marginalisering.
Den svenska samhällsmodellen vilar på en bred tjänstemannaklass som upplever sig kompetent, behövd och relativt trygg. När centrala delar av yrkesrollen gradvis tas över av AI riskerar denna självbild att brytas ned. Man är inte arbetslös i statistiken, men man är inte längre nödvändig i sin expertis.
Det syns redan i arbetsmarknadens nedre trappsteg, där vägen till det första kvalificerade jobbet blir längre. Men den större frågan är vad som händer när också de som redan är inne gradvis slutar uppleva sig som behövda.
Historien visar att detta är ett farligt tillstånd. När stora grupper förlorar sin upplevda betydelse söker de nya förklaringar, nya identiteter och i förlängningen nya fiender.
Därför är detta ytterst en demokratifråga.
Industrialiseringen gav upphov till arbetarrörelsen och välfärdsstaten därför att maktförskjutningen blev politiskt ohållbar. Om AI skapar en utbredd känsla av att vara använd men ersättlig riskerar vi inte bara ökade klyftor, utan en djupare legitimitetskris. Ett samhälle där många känner sig överflödiga blir inte stabilt, hur höga BNP-siffrorna än är.
Samtidigt finns en möjlighet. Om AI frigör tid från rutinmässigt tankearbete kan mer energi läggas på relationer, omdöme, kreativitet och gemenskap. Men det sker inte automatiskt. Det förutsätter en medveten systemdesign.
Vad krävs då?
För det första: vi måste tala om ägandet av produktiviteten. När AI flyttar värdeskapande från arbete till system flyttas också makten till dem som äger infrastrukturen. Om vinsterna från AI-driven effektivisering koncentreras till kapital och globala plattformar, medan arbetsinkomster blir mer osäkra, slits samhällskontraktet isär. Nya former för beskattning kommer att behövas, där mindre av skattebasen vilar på arbete och mer på kapital, vinster och automatiserat värdeskapande.
Men skattefrågan räcker inte. De modeller som i allt högre grad tolkar världen åt oss ägs av ett fåtal globala aktörer. Det är ingen teknisk detalj, utan en fråga om vem som kontrollerar den infrastruktur som formar beslut, språk och verklighetsförståelse. Vi kan inte nöja oss med en diskussion om hur AI används. Vi måste också minska det offentliga beroendet av några få plattformar, ställa hårdare krav på insyn och säkerställa att samhällskritiska verksamheter kan agera självständigt.
För det andra: utbildningssystemet måste i högre grad utbilda för omdöme, inte bara för yrkesidentitet. En juriststudent måste behärska rättspraxis djupare än någonsin – inte för att reproducera information, utan för att kunna avgöra när systemet har fel och överpröva det. En läkarstudent behöver inte bara diagnostisera, utan förstå när maskinen har fel och varför det är hennes ansvar att agera. Auktoritet utan ansvar är farligt. Ansvar utan auktoritet är ohållbart.
För det tredje: meningsfullhet är inte ett lyxproblem. Industrialiseringen skapade inte bara en arbetarrörelse därför att människor utnyttjades, utan därför att de förlorade kontrollen över sitt arbete. Det vi riskerar nu är en liknande dynamik, men utan ett tydligt mål för missnöjet. Frustrationen finns. Riktningen saknas.
Den avgörande prövningen för Sverige är inte om vi är ledande inom AI. Det är om vi förmår bygga ett samhälle där människor fortfarande upplever sig som behövda, ansvariga och delaktiga. Inte som en trivselfråga, utan som en demokratisk nödvändighet.
Om vi misslyckas kommer det inte först att synas i tillväxttalen. Det kommer att märkas när misstron fördjupas och får en ny social bas: när också den breda tjänstemannaklass som länge uppfattat sig som kompetent och samhällsbärande börjar förlora känslan av att vara behövd.
Johan Lindahl
Inlägget Använd men ersättlig dök först upp på Dagens Arena.
ca1ee307001de440b699392c623fec915b359787Större klyftor påverkar både tillit och samhällsutveckling.
Inlägget Varför ökar ojämlikheten i Sverige? dök först upp på Dagens Arena.
Dagens Arena har frågat Per Molander, samhällsdebattör och tidigare generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen, om de växande klyftorna i Sverige. Han är aktuell med boken Politik för ett mänskligt samhälle.
Har ojämlikheten i Sverige ökat?
– Det är odiskutabelt att ojämlikheten har blivit större. Tittar man över tid ser man att klyftorna i Sverige har vuxit, oavsett om man mäter inkomster eller förmögenheter. Men det handlar inte bara om pengar. Vi ser också större skillnader i till exempel utbildning och hälsa. I vissa städer i Sverige kan medellivslängden minska fem-sex år om man går från ett bostadsområde till ett annat.
Vad är det som egentligen ligger bakom de växande klyftorna?
– I stor utsträckning handlar det om politiska beslut. Under de senaste decennierna har skattesystem, transfereringar och andra institutioner i Sverige förändrats på ett sätt som har ökat klyftorna. Samtidigt finns det också en underliggande mekanism som gör att ojämlikhet tenderar att förstärka sig själv över tid – de som har mer resurser i början får också bättre möjligheter att dra ifrån ytterligare.
Spelar det någon roll att klyftorna växer om alla ändå får det bättre?
– Det spelar stor roll. Även om levnadsstandarden blivit bättre i genomsnitt, så påverkar stora klyftor hur människor upplever samhället. Vi jämför oss med varandra, och om skillnaderna blir för stora urholkas tilliten och legitimiteten till samhället. I förlängningen innebär detta också en politisk risk. Om resurser koncentreras till en liten grupp kan de med ekonomisk makt bli en till politisk makt – vilket hotar demokratin. Det är denna trend vi ser just nu i USA.
Julia Qiu
Inlägget Varför ökar ojämlikheten i Sverige? dök först upp på Dagens Arena.
9478765c847381754ce7c3d4c7bc03ea3b12a4b2
ca1ee307001de440b699392c623fec915b359787
TITLE: Veckans fråga – Varför ökar ojämlikheten i Sverige? DESCRIPTION: Större klyftor påverkar både tillit och samhällsutveckling. Inlägget Veckans fråga – Varför ökar ojämlikheten i Sverige? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har frågat Per Molander, samhällsdebattör och tidigare generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen, om de växande klyftorna i Sverige. Han är aktuell med boken Politik för ett mänskligt samhälle. Har ojämlikheten i Sverige ökat? – Det är odiskutabelt att ojämlikheten har blivit större. Tittar man över tid ser man att klyftorna i Sverige har vuxit, oavsett om man mäter inkomster, förmögenheter eller vilka som tar del av det ekonomiska överskottet i samhället. Men det handlar inte bara om pengar. Vi ser också större skillnader i till exempel utbildning och hälsa. I vissa städer i Sverige kan medellivslängden minska fem-sex år om du går från ett bostadsområde till ett annat. Vad är det som egentligen ligger bakom de växande klyftorna? – I stor utsträckning handlar det om politiska beslut. Under de senaste decennierna har skattesystem, transfereringar och andra institutioner i Sverige förändrats på ett sätt som har ökat klyftorna. Samtidigt finns det också en underliggande mekanism där ojämlikhet tenderar att förstärka sig själv över tid – de som har mer resurser i början får också bättre möjligheter att dra ifrån ytterligare. Spelar det någon roll att klyftorna växer om alla ändå får det bättre? – Det spelar roll. Även om levnadsstandarden blivit bättre i genomsnitt, så påverkar stora klyftor hur människor upplever samhället. Vi jämför oss med varandra, och om skillnaderna blir för stora urholkas tilliten och legitimiteten till samhället. I förlängningen innebär detta också en politisk risk. Om resurser koncentreras till en liten grupp kan de med ekonomisk makt bli en till politisk makt – vilket hotar demokratin. Det är denna trend vi ser just nu i USA. Julia Qiu Inlägget Veckans fråga – Varför ökar ojämlikheten i Sverige? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Varför ökar ojämlikheten i Sverige? DESCRIPTION: Större klyftor påverkar både tillit och samhällsutveckling. Inlägget Varför ökar ojämlikheten i Sverige? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Dagens Arena har frågat Per Molander, samhällsdebattör och tidigare generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen, om de växande klyftorna i Sverige. Han är aktuell med boken Politik för ett mänskligt samhälle. Har ojämlikheten i Sverige ökat? – Det är odiskutabelt att ojämlikheten har blivit större. Tittar man över tid ser man att klyftorna i Sverige har vuxit, oavsett om man mäter inkomster eller förmögenheter. Men det handlar inte bara om pengar. Vi ser också större skillnader i till exempel utbildning och hälsa. I vissa städer i Sverige kan medellivslängden minska fem-sex år om man går från ett bostadsområde till ett annat. Vad är det som egentligen ligger bakom de växande klyftorna? – I stor utsträckning handlar det om politiska beslut. Under de senaste decennierna har skattesystem, transfereringar och andra institutioner i Sverige förändrats på ett sätt som har ökat klyftorna. Samtidigt finns det också en underliggande mekanism som gör att ojämlikhet tenderar att förstärka sig själv över tid – de som har mer resurser i början får också bättre möjligheter att dra ifrån ytterligare. Spelar det någon roll att klyftorna växer om alla ändå får det bättre? – Det spelar stor roll. Även om levnadsstandarden blivit bättre i genomsnitt, så påverkar stora klyftor hur människor upplever samhället. Vi jämför oss med varandra, och om skillnaderna blir för stora urholkas tilliten och legitimiteten till samhället. I förlängningen innebär detta också en politisk risk. Om resurser koncentreras till en liten grupp kan de med ekonomisk makt bli en till politisk makt – vilket hotar demokratin. Det är denna trend vi ser just nu i USA. Julia Qiu Inlägget Varför ökar ojämlikheten i Sverige? dök först upp på Dagens Arena.
ca1ee307001de440b699392c623fec915b359787
9478765c847381754ce7c3d4c7bc03ea3b12a4b2
a348997e05e05bc32d084445c33214d14b1520d3I nya avsnittet av DA-tv analyserar Mohammad Fazlhashemi utvecklingen i kriget.
Inlägget Varför faller inte regimen i Iran? dök först upp på Dagens Arena.
I nya avsnittet av DA-tv analyserar Mohammad Fazlhashemi utvecklingen i kriget.
Hur är läget inne i Iran nu, bakgrunden till diktaturen, konflikten med USA och vad oppositionen har för chanser om det blir en deal med USA. Mohammad Fazlhashemi, en av landets främsta Irankännare, gästar DA-tv.
Silvia pratar om Sudan, världens största humanitära katastrof, som vi ser mycket lite av i medierna.
Jesper rantar om Ebba Buschs påhopp på SVT och berömmer Henrik Jönsson för hans helt och hållet, hundra procent opartiska intervju med energiministern.
Dessutom: Mia och Vanessa tar en titt på kampanjen för en av dansk politiks största profiler, den storrökande Lkke Rasmusen.
Inlägget Varför faller inte regimen i Iran? dök först upp på Dagens Arena.
2a8d0c1b9450a3d1a460f3235cee521e941ce7a6En skarp kritik av Europas militärstrategiska och ekonomiska beroende av USA.
Inlägget Fransk spionroman är litterär bomb dök först upp på Dagens Arena.
En modig och skarp kritik av Europas militärstrategiska och ekonomiska beroende av USA.
Frankofilen John le Carré skulle ha stämt in i hyllningskören i Frankrike som i fjol utsåg Gilbert Gallernes Våra kära allierade (Nos Chers alliés) till årets bästa spionroman.
Priset instiftades 2023 av en grupp tidigare chefstjänstemän inom de sex franska underrättelsetjänsterna – ja, så många är de – som nu verkar i vänskapsföreningen l’Amicale des anciens des services spéciaux, en organisation med rötter i motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget.
I dag agerar de sex organisationerna över hela världen,”på marken med hjälp av många utlandsfransmän, på haven och i rymden”.*
Ordföranden i L´Amicale, André Juillet, är en tidigare chef för en av dessa organ, DGSE, den franska motsvarigheten till CIA.
I styrelsen finns ännu en före detta DGSE-chef, generalen Francois Mermet, som under president Jacques Chirac var chef för det franska kärnvapentesten i Stilla Havet.
Medlemmarna deltar flitigt i den politiska debatten. På tal om dagens amerikanska utrikespolitik jämförde Juillet den i ett tv-program med president Bush fatala Irakkrig 2001:
”När amerikanerna hävdade att Saddam Hussein hade en atombomb så förklarade vi i DGSE för president Chirac och utrikesminister de Villepin att hela historien var falsk, när både våra brittiska och amerikanska kolleger höll med Bush”.
Våra kära allierade är en litterär bomb i sitt slag, som en mix av John le Carré och Albert Camus. Den speglar den växande uppskattningen i Frankrike av presidenterna Charles de Gaulles och François Mitterrands skeptiska syn på USA.
President de Gaulles ord vid landets dramatiska uttåg ur Natos integrerade militära kommando för 60 år sedan citeras nu flitigt:”Frankrike har bestämt sig för att återvinna sin fulla suveränitet över hela sitt territorium”.
Med andra ord: inga amerikanska baser eller soldater på fransk mark.
Som president förvaltade Mitterrand arvet från de Gaulles nationalism i ett bittert inlägg; ”Frankrike vet det inte, men vi är i krig med Amerika”.
Hans uttalande återges i boken.
I Vår kära allierade framstår det nuvarande politiska och industriella ledarskiktet i USA inte som en kär allierad utan som en hänsynslös fiende och ett hot mot Europas säkerhet.
La Revue économique de France ser boken inte bara som en politisk thriller utan också som en modig och skarp kritik av Europas militärstrategiska och ekonomiska beroende av USA och nödvändig för att förstå dagens brutala verklighet.
Le Monde understryker den europeiska dimensionen av ett korrupt politiskt spel där utländska geopolitiska intressen och inrikespolitiska industrijättar kämpar om herraväldet, med mord och megamutor som insats.
Gallernes berättande är medryckande, fienden är tydlig, och faran för Europas demokrati uppenbar. Redan i första kapitlet kastas läsaren in i ett mord på en undersökande journalist vid namn Rafael Arno. Genom telefonavlyssning har ett amerikanskt företag förstått att han har kommit deras lugubra verksamhet på spåren. Två av företagets mördare bryter sig in i Arnos charmiga taklägenhet och kastar ut honom från balkongen mot en säker död.
Korruptionen är lika gigantisk som de enorma summor som står på spel. Det rör sig inte om nya stridsvagnar eller missiler utan om det i verkligheten pågående jaktplanprojektet SCAF (Système de combat aérien du futur), som drivs av Frankrike, Tyskland och Spanien och avses bli en hörnsten i en europeisk strategisk autonomi.
SCAF lanserades 2017 av Emmanuel Macron och Angela Merkel och ska ersätta nuvarande Rafale och Eurofighter Typhoon efter 2040.
I boken är det inte polisen, Must eller Säpo som klarar upp historien utan journalistens gudfar, en pensionerad före detta chef för det inhemska underrättelseorganet DGSI.
Korruptionen visade sig ha gått högst upp i de politiska och industriella kretsarna som sätter Mammon före Jeanne d´Arc. Thrillerns kärna blir då en påminnelse om hur sårbar demokratin kan bli, ställd mot dagens sofistikerade och hänsynslösa krafter i de pengastinna globala ”säkerhetsföretagen”.
Gallerne lyfter fram institutioner och företag som utnyttjas i sammanhanget.
Bland dessa finns Western Institute for Security Cooperation som sedan bildandet 1946 har format generationer av latinamerikanska officerare, och mera än 60 000 militärer, till att bli villiga verktyg åt det riktiga CIA.
Men skarpast är Gallerne i sin kritik mot det amerikanska dataanalysföretaget Palantir, ”som finansieras av CIA”. Företaget lär utnyttjas av ICE, Trumps organisation för att bekämpa ”illegal invandring” och av Israels militär.
Samma Palantir som svensk polis använder sig av och som diskuterats i riksdagen.
Våra kära allierade rekommenderas varmt och särskilt till försvarsminister Pål Jonson och ÖB Michael Claesson som i olika omgångar, mitt under amerikanska bombanfall i Karibien och Iran, har gästat Trumps krigsdepartement och dess chef krigsminister Pete Hegseth utan att med ett ord ha kommenterat dessa uppenbara brott mot folkrätten.
Pierre Schori
*DGSE (typ CIA), DGSI (FBI), DRM (MUST), DSRD (FRA), DNRED (Tullen) och TRACFIN (mot internationell ekonomisk kriminalitet och terrorism).
Inlägget Fransk spionroman är litterär bomb dök först upp på Dagens Arena.
852d182be6d14e39f9c1c129d4199090fc69e766Det kanske kommer som en överraskning för ministern, men fackförbund deltar ofta i den politiska debatten.
Inlägget Bohlin verkar inte tåla kritik dök först upp på Dagens Arena.
Det kanske kommer som en överraskning för ministern, men fackförbund deltar ofta i den politiska debatten.
I torsdags samlades ett antal organisationer på Gustav Adolfs torg i Stockholm för att protestera mot Tidöregeringens sänkning av straffåldern till 13 år.
Bland andra Svenska Kyrkan, BRIS, Rädda Barnen och fackförbundet ST, där en stor del av personalen på fängelserna är medlemmar.
Frågan om straffåldern har under det senaste året engagerat många, och de myndigheter, experter och organisationer som svarat på remissen har mer eller mindre unisont sågat förslaget, men regeringen har ändå gått vidare med det.
Därför protesterade de.
Men det skulle de inte ha gjort. I alla fall inte enligt civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin, mannen som gett arga leken ett ansikte.
Bohlin blev förbannad, särskilt på ST som i flera frågor de senaste åren varit kritiska mot regeringens politik, och skrev i sociala medier: ”Fackförbundet ST demonstrerar tillsammans med Revolutionär kommunistisk ungdom mot regeringens rättspolitik … Om jag hade varit statstjänsteman och medlem i förstnämnda organisation hade jag ställt mig frågan exakt vilken nytta min medlemsavgift gjort i ett sådant sammanhang.”
Det är ett märkligt, men typisk utfall.
Ett exempel på den ”guilt by association” som Tidöpolitiker allt oftare ägnar sig åt.
När det riktas kritik mot regeringens politik vill de tysta detta genom att koppla samman kritikerna med extremister.
Det märktes tydligt även under de stora palestinademonstrationerna för något år sedan.
Debatten kom inte att handla om kriget, som borde varit huvudfrågan, utan om demonstranterna var högljudda och om det fanns de som skanderade stöd för Hamas.
Och här valde Bohlin alltså återigen att flytta fokus från sakfrågan, att 13-åringar ska kunna sättas i fängelse, och i stället peka på att både ST och en organisation på den yttersta vänsterkanten fanns med.
Det kanske kommer som en överraskning för ministern, men det är ganska vanligt att fackförbund deltar i den politiska debatten. Det har faktiskt varit så sedan det uppstod fackförbund. Och ibland gör de det genom offentliga manifestationer. Särskilt vanligt är det när det politiska förslag som debatteras berör fackförbundets egna medlemmar, som i det här fallet.
Men dagens Tidöministrar ser vänsterextremism och skum extremism i allt och alla som inte håller med dem. Och eftersom de också argumenterar för att alla som har “samröre med extremism” ska stängas ute från offentliga medel och rent allmänt motarbetas får man anta att det var i den andan Bohlin uttalade sig den här gången.
Samma beröringsskräck, som han anser att ST måste ha, känner dock inte Carl-Oskar Bohlin själv. Förra året fick han kritik för att han på plattformen X hade delat ett inlägg från Lauren Southern, en kanadensisk ultranationalist, som bland annat besökt och hyllat Alexandr Dugin, som står Putin nära.
Ställd inför frågan i SVT:s 30 minuter sade Bohlin att han inte såg några som helst problem med att han delat högerextremistens inlägg.
Programledaren frågade om Bohlin hade kunnat dela ett inlägg som var “sant” även om det kom från till exempel Hamas?
”Det beror på sammanhanget”, svarade ministern.
Låt mig ändå gissa att Bohlin hade varit något mindre snabb att dela ett inlägg från Hamas än från den aktuella ultranationalisten.
Men vad vet jag.
Man kan nu tycka vad man vill om att en svensk minister delar ett inlägg från en högerextrem Putinkramare, men om Bohlin nu är så upprörd över den där demonstrationen i Stockholm är väl det minsta man kan begära att väl att ministern ska ställa samma krav på sig själv som han gör på andra?
Jesper Bengtsson
Inlägget Bohlin verkar inte tåla kritik dök först upp på Dagens Arena.
2caab23d6fb335a7e08a0831e07523ceb042c86cRisken är att vi byter ett beroende mot ett annat.
Inlägget Europa jagar gas och bygger nya beroenden dök först upp på Dagens Arena.
Europa vill säkra sin energi. Men risken är att vi byter ett beroende mot ett annat, längre bort och svårare att kontrollera.
Efter Rysslands invasion av Ukraina förändrades Europas energipolitik snabbt. Rysk gas skulle bort och nya leverantörer skulle in. Målet var trygghet, stabilitet och mindre sårbarhet. Men mitt i den snabba omställningen har en viktig fråga hamnat i skymundan. Blir vi verkligen mindre beroende, eller bara beroende av något nytt, längre bort och mer svårt att styra?
Samtidigt har omvärlden blivit allt mer osäker. Kriget mellan USA, Israel och Iran skakar energimarknaderna, pressar upp priserna och visar samma sårbarhet.
När priser och leveranser ändras av konflikter vi inte styr över blir det tydligt att energi inte bara handlar om ekonomi. Det handlar också om säkerhet och politik.
Nu planeras och byggs stora nya gasprojekt i flera afrikanska länder. Gas ska transporteras genom långa ledningar, passera flera länder och sedan vidare till Europa. Det beskrivs som en lösning på energibehov och som ett sätt att skapa stabilitet.
Men det finns viktigare problem som ofta hamnar i skymundan.
Ju längre bort energin kommer ifrån, desto fler risker byggs in i systemet. Det handlar inte bara om pris. Det handlar om politiska beslut, konflikter och länder som Europa inte kan påverka direkt. När leveranser måste passera många gränser blir systemet mer känsligt. En störning i ett land kan påverka många andra.
Det som ofta kallas riskspridning kan i själva verket bli ett mer komplicerat beroende. Fler avtal ska skrivas, fler intressen ska vägas, och fler delar kan störas. Beroendet minskar inte, det blir bara mer svårt att se och styra.
I många av de länder där gasen tas upp eller passerar är energibrist fortfarande ett stort problem. Många människor saknar stabil tillgång till el. Samtidigt byggs stora system som i första hand är gjorda för export. Det riskerar att medföra att den lokala utvecklingen inte får den energi som behövs för att växa.
Samtidigt handlar diskussionen i Europa fortfarande mest om var gasen ska komma ifrån. Mindre om hur beroendet kan minska. Det talas om trygg energiförsörjning, men mindre om hur mycket energi som faktiskt används, och hur mycket som skulle kunna sparas genom effektivisering och förändrade vanor.
Men gasledningar och annan infrastruktur byggs inte för kort tid.
De ska användas i decennier. När de väl finns på plats skapas ett tryck att fortsätta använda dem. På så sätt riskerar dagens beslut att låsa fast både Europa och producentländer i ett fossilberoende långt in i framtiden.
Norge är redan en viktig leverantör av gas till Europa, med etablerade system och kortare transportvägar. Ändå riktas mycket fokus mot nya och längre leveranskedjor. Det visar en tydlig tendens: problemet ska lösas genom att byta plats på beroendet, inte genom att minska det.
Det finns andra vägar. Europa kan satsa mer på förnybar energi, minska sin egen energianvändning och samtidigt stödja andra länder i att bygga upp lokal energiförsörjning. Det skulle kunna ge mer stabilitet på riktigt, både här och där gasen produceras.
Men det kräver mer än snabba beslut. Det kräver en tydlig riktning och politiskt mod. Att våga se bortom kortsiktiga lösningar och istället tänka långsiktigt.
Europa står därför inför ett val. Antingen fortsätter man att bygga nya beroenden i nya geografier. Eller så tar man ansvar för att minska dem.
Just nu verkar valet landa på det första.
Det är inte en lösning. Det är en upprepning av samma misstag, bara på längre avstånd.
Sara Benabdellah
Inlägget Europa jagar gas och bygger nya beroenden dök först upp på Dagens Arena.
228bd09dd0b1a993e8a84254e391637f0105c399Lägre lön vid fackligt arbete, karensavdraget kan bli valfråga, kortare arbetsvecka testas.
Inlägget 5 fackliga nyheter från veckan som gått dök först upp på Dagens Arena.
Lärare riskerar lägre lön vid fackligt arbete, karensavdraget kan bli en valfråga och kortare arbetsvecka testas i äldreomsorgen. Här är fem fackliga nyheter från veckan som gått.
Lärare i friskolor kan gå miste om tusentals kronor i månaden när de engagerar sig fackligt. Det visar ett avslöjande under Sveriges Lärares stora politikerdebatt på Nalen, Stockholm.
Bakgrunden är reglerna för statsbidraget Lärarlönelyftet, där arbetsgivare inte får ersättning för lärare som undervisar mindre än 75 procent. För lärare med större fackliga uppdrag kan det innebära att lönetillägg kan försvinna helt. Enligt uppgifter kan det handla om flera tusen kronor i månaden och tiotusentals kronor om året.
”Jag som varit facklig jättelänge får lägre lön och lägre pension”, säger Jessica Fryksten.
Fackliga företrädare varnar nu för att utvecklingen riskerar att avskräcka från engagemang.
”Det är allvarligt, risken är att man avstår att engagera sig” säger Nils Legge, som själv förlorar omkring 24 000 kronor om året.
Samtidigt har vissa arbetsgivare, som Academedia, valt att kompensera lärare för bortfallet genom egna medel efter förhandlingar med facket.
Frågan om att slopa karensavdraget seglar upp som en möjlig valfråga. LO och Socialdemokraterna vill avskaffa avdraget helt, men Sverigedemokraterna dröjer med sitt besked.
Partiet uppger att de arbetar med ett eget förslag, riktat mot vissa yrkesgrupper som anses särskilt utsatta, exempelvis inom förskola, vård och omsorg. Samtidigt kan de inte säga när ett sådant förslag presenteras. Frågan fick nytt bränsle i november när Socialdemokraterna lade ett utskottsinitiativ i riksdagen som röstades ner av Tidöpartierna och Centerpartiet. Sverigedemokraterna hade öppnat för att rösta för initiativet, men röstade nej.
”Vi är fyra partier som ska vara överens, och det här har vi inte nått fram med i de förhandlingarna helt enkelt”, säger Jimmie Åkesson.
Karensavdraget innebär i dag att den som blir sjuk förlorar 20 procent av sin sjuklön. Kritiker menar att avdraget slår hårt mot låginkomsttagare. Motståndare till ett slopande varnar samtidigt för ökade kostnader och högre sjukfrånvaro, och frågan väntas bli en tydlig skiljelinje i valrörelsen.
Undersköterskor i Karlstad kan få kortare arbetsveckor genom ett nytt pilotprojekt inom äldreomsorgen. Målet är att skapa ett mer hållbart arbetsliv och få fler att orka stanna kvar i yrket. ”Det är viktigt att vi hittar en modell som gör att man orkar jobba inom äldreomsorgen”, säger Stefan Jonsson (S).
Förslaget innebär att vissa anställda kan arbeta exempelvis ständig kväll eller helg, vilket ofta innebär arbetstid ner mot 30 timmar i veckan. Projektet väntas starta i höst.
Satsningen får stöd av facket, men kritiseras av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), som avråder från lokala försök och vill se centrala förhandlingar om arbetstidsförkortning.
Förespråkare menar att kortare arbetstid kan minska sjukskrivningar och personalbrist, medan kritiker varnar för ökade kostnader och svårigheter att bemanna verksamheten.
I slutet av april fattar riksdagen beslut om att ratificera ILO:s konvention 190 om våld och trakasserier i arbetslivet. Regeringen beskriver det som ett viktigt steg för att stärka rätten till en trygg arbetsmiljö.
Konventionen omfattar både fysiskt och psykiskt våld, inklusive trakasserier och hot i arbetslivet. Men i praktiken väntas få konkreta förändringar. Enligt utredaren Anna Middelman krävs inga nya lagar, och konventionen saknar direkta sanktioner.
Däremot kan ratificeringen innebära att Sverige kan kritiseras internationellt om arbetsmarknadens parter anser att arbetsmiljöarbetet brister. Flera förslag om tydligare regler och informationsinsatser har också lyfts, men ännu inte genomförts. Det har även lyfts att man vill utreda att använda ID-nummer istället för personalens namn, då hot och våld mot tjänstepersoner har ökat, särskilt inom vissa områden där man fattar obekväma beslut.
Tidningen Arbetet har lanserat en ny valkompass inför valet 2026, med särskilt fokus på frågor som rör arbetslivet.
Valkompassen låter väljare ta ställning i frågor som pensioner, bidragstak och kortare arbetstid, och visar sedan vilket parti man står närmast. Den ersätter inte väljarens egna ställningstagande, utan är tänkt som ett stöd för väljare som vill orientera sig i politiken.
Bakom valkompassen står TT Nyhetsbyrån tillsammans med statsvetarna Christer Isaksson och Tommy Möller.
Julia Qiu
Inlägget 5 fackliga nyheter från veckan som gått dök först upp på Dagens Arena.
96aedf26a12b7f0a3714ba8881d0e8f057f69d9dVar fjärde svensk har mindre än 500 kronor före lönen kommer.
Inlägget Pank innan löning? Du är inte ensam dök först upp på Dagens Arena.
Var fjärde svensk har mindre än 500 kronor före löning.
Siffror från Länsförsäkringar visar att var fjärde svensk har mindre än 500 kronor på kontot sista dagen före löning.
Var fjärde svensk.
Låt det sjunka in.
Du har budgeterat, lagat matlådor och försökt hålla tillbaka på spenderandet. Ändå blir det inte mycket kvar i slutet av månaden. Men detta kanske inte är så konstigt.
Siffrorna visar nämligen också på en tydlig ökning. På bara ett år har andelen som har mindre än 500 kronor på kontot ökat från var femte svensk till var fjärde. Samtidigt har andelen som har 15 000 kronor eller mer ökat.
Och det verkar inte som att svenskar har så mycket över till sparkontot heller. Finansinspektionens kartläggning från 2025 tyder på att detta är en vardag för många. Ungefär hälften av alla svenskar saknar en sparbuffert på över 10 000 kronor. Hälften av befolkningen är alltså sårbar om något skulle hända.
Det här är en vardag många känner igen. Du tar examen, efter åratal av att ha levt under en studentbudget, och förväntar dig att äntligen ha lite mer ekonomisk frihet. I stället börjar uppförsbacken. Först ska du ta dig in på bostadsmarknaden. Sen ska bostaden fyllas – möbler, saker, dekoration. Ett liv.
Någonstans däremellan ska du också få plats att spara. Men du vill ju också leva. ”Vi tar en resa inom Europa, det blir billigare”, konstaterar man. Och sen ska ju barnen komma.
Även om regeringens vårbudget innehåller förslag på stöd till hushåll är frågan om det verkligen räcker – och vilka det når. Mycket av åtgärderna riktas mot sänkt skatt på drivmedel och elstöd, vilket främst gynnar hushåll som bor i villa och kör bil. Men de som lever med mindre marginaler bor ofta i hyresrätt och äger ingen bil, och får därmed mindre stöd. Regeringen borde fråga sig om stöden verkligen når dit de behövs som mest. Att inflationsjustera barnbidraget eller återinföra gratis tandvård för unga hade kunnat göra bra mycket mer skillnad.
Vi är alla uppvuxna med avsnitten av Lyxfällan på hemkunskapslektionerna. Här fick vi som barn se personer som inte visste vad ränta betydde, eller par som använde sms-lån för att fylla sina budgetar – den som har skulder ska ju skylla sig själv, trots allt.
Men i dag kan det vara svårt att få vardagen att gå ihop, även om du gör allt rätt för dig. En femårig utbildning i bakfickan är inte alltid tillräcklig – en fjärdedel av nyexaminerade akademiker tjänar mindre än studiemedlet fyra månader efter examen. Och då har vi inte ens nämnt de som saknar jobb. Den halva miljonen svenskar som är arbetslösa – hur går vardagen ihop för dessa människor?
Så nej – problemet är inte du.
Du är bara en av fyra.
Julia Qiu
Inlägget Pank innan löning? Du är inte ensam dök först upp på Dagens Arena.
dece62faceccf6fc0674fbe8b60085966131def7Ny rapport om fotbollen är en varningssignal.
Inlägget Jaget före laget dök först upp på Dagens Arena.
Ny rapport om fotbollen är en varningssignal.
Fotbollen är Sveriges mest folkliga sport. Både vad det gäller publikantal och hur många som spelar själva. De allra flesta barn och ungdomar har någon gång prövat på träningar och matcher. Många lägger dagar, veckor, månader och år på en sport de älskar.
Frågar du vilken genomsnittlig tioåring som helst finns fotbollsproffs med på listan över framtida drömjobb.
Samtidigt har just fotbollen blivit allt mer kommersialiserad, och präglad av ett elittänkande som långsiktigt riskerar sportens själ.
I en ny rapport från Centrum för idrottsforskning (CIF) visar idrottsforskarna Stefan Wagnsson, Johan Högman och Krister Hertting att det blivit allt dyrare för de föräldrar vars barn kommer med i någon av landets många fotbollsakademier. Kostnaden kan uppgå till så mycket som femtio sextio tusen kronor på ett år.
Det säger sig självt att det har inte alla föräldrar råd med.
Akademier är de föreningar som satsar mot elitnivån. De präglas av högre grad av professionalitet, större utslagning och en tydligare nivågruppering. Ofta redan i tidig ålder.
– Om landets idrottsklubbar inte görs medvetna om hur de själva bidrar till kostnadsökningen riskerar idrottsrörelsen till slut att stå med en verksamhet som är avgränsad till enbart vissa grupper, säger idrottsforskaren Johan R Norberg till Dagens Nyheter.
Utredarna har intervjuat 41 föräldrar med barn i akademier. De konstaterar att de flesta är positiva till akademierna och att deras barn kommit med där. Så nöjda att en av föräldrarna beskriver det som en fjäder i hatten för hela familjen. Som att “ha en Ferrari på uppfarten”.
Men rapportförfattarna reser flera varningsflagg.
Den ena handlar om att akademierna premierer jaget före laget.
“I samma anda framträder en miljö där individens utveckling prioriteras framför lagets, ett slags “jaget före laget”-logik.
Detta tar sig uttryck i individuella utvecklingsplaner, återkommande nivåindelningar och en vardag där konkurrensen om platser i både laget och akademin är ständigt närvarande:
”Man är inte så intresserad av varandra som kompisar. Det är mer utbildning. Man är där för att maxa, utvecklas och ganska mycket armbåga sig fram. Inte ta hand om varandra.” (Mamma till pojke, 11 år)”
Rapporten, och DN:s artikel, handlar om akademierna, de som gör uttalade elitsatsningar. Min upplevelse, och jag tror att jag delar den med många tidigare fotbollsföräldrar, är att hela fotbollen allt mer har anpassat sig till samma logik.
Som förälder förväntas man lägga mer pengar än tidigare, även i lag som inte elitsatsar. Men det gör å andra sidan fler än de vill erkänna.
På elitnivå har ju fotbollen allt mer anpassat sig till en marknadslogik. De yttersta topplagen suger upp talanger från den näst högsta nivån, den näst högsta från nivån under och så vidare ned till de lägsta serierna. Samma logik återspeglas på junior- och ungdomsnivåerna, i många fall ända ned till vanliga föreningar med högst ordinära resultat rent sportsligt.
Ofta drivs det på av föräldrar som hoppas att deras barn ska visa sig vara riktigt bra på fotboll och därmed avancera uppåt i näringskedjan, och eftersom tränarna ofta är samma personer som dessa föräldrar finns det ingen som bromsar den trenden. Från tolv-trettonårsåldern börjar selekteringen och nivågrupperingen. Ibland tidigare, ibland lite senare.
En selektering som leder till att många barn slutar för att de inte platsar längre, eller kanske för att de bara är rädda för att inte göra det. Det samma gäller de som spelar för att de tycker att det är väldigt roligt, kanske det roligaste som finns, men som inte vill göra den satsning som krävs efter att de blivit tonåringar.
De akademier som idrottsforskarna granskat är de tydligaste exemplen på detta.
Det betyder inte att elitsatsning alltid är fel. Det måste nog trots allt finnas lag för de som är beredda att satsa allt. Men från vilken ålder? Och är det verkligen rimligt att akademiernas logik och sätt att fungera präglar allt mer av tänkandet i allt större delar av landets största folkrörelse?
De flesta ungdomslag som gör något som liknar en elitsatsning misslyckas ju ändå längs vägen. De kanske i bästa fall lyckas ta fram en eller ett par spelare som landar i division tre eller fyra. Och är den saken verkligen så viktig att det är värt att tappa alla dessa ungdomar som är med för att de tycker att fotboll bara är roligt? Och de som skulle blomma ut sent i sin idrott?
Jesper Bengtsson
Inlägget Jaget före laget dök först upp på Dagens Arena.
5ab760bac87d92124f4cd7f486349cd3f074b526Att inte screena för benskörhet drabbar äldre - och främst kvinnor.
Inlägget Inför screening för benskörhet – för jämställd hälsa dök först upp på Dagens Arena.
Benskörhet leder till försämrad hälsa och avancerad och dyr vård när den inte upptäcks i tid. Ändå finns ingen screening för att upptäcka och behandla sjukdomen i förtid. Kvinnors hälsa behöver prioriteras mer, skriver läkaren Christina Doctare.
Det måste sägas: i Sverige ökar livslängden och vi mår bättre. Samhället har satsat stora resurser på att skapa en ”god och jämlik vård,” portalparagrafen för hälso- och sjukvårdslagen. Kort sagt: vi har en bra och fungerande och tillgänglig vård. Det har skett en enorm utveckling av folkhälsan generellt och även av hälsan på individnivå. Uttrycket ” 70 är det nya 50” stämmer.
För SPF:s fem lokalföreningar i Stockholms innerstad är genomsnittsåldern för medlemmarna 75 – 85 år. Socialt aktiva med många intressen som deltar i för dem meningsfulla verksamheter. Förvisso finns det en hel del hälsoproblem, men som generellt har blivit upptäckta, åtgärdade och behandlade och som möjliggör ett fortsatt gott liv och bra livskvalitet. Men, så finns det något som förbryllar. Som är närmast oförklarligt.
Det är en diagnos där hälsopanoramat ser helt annorlunda ut och livskvaliteten avsevärt försämras. Ett tydligt tecken på att här fungerar inte sjukvården. Det handlar om Osteoporos, benskörhet. Det är en tyst, smygande sjukdom, som inte ger några symptom förrän olyckan är framme och skadan är skedd. Det är när personen har ramlat eller halkat och ådragit sig en eller flera frakturer.
Det räcker alltså med fall från egen höjd, som i sig är i lågintensivt, men med ett skört skelett blir det alltså komplicerade benbrott. Dessa kräver oftast ortopedkirurgiska åtgärder. Det betyder fler vårddygn och risk för komplikationer med infektioner och organpåverkan, inte sällan leder det till desorientering och kognitiv påverkan. Allt detta leder till en försämrad livskvalitet och risk för en för tidig död.
Osteoporos drabbar både kvinnor och män, med fördelningen 80 procent kvinnor och 20 procent män, till en kostnad för samhället på cirka 20 miljarder kronor, enligt Socialstyrelsen. Det är svindlande belopp. Detta trots att det är en sjukdom som enkelt går att upptäcka och behandla och botas! Varför görs inte detta? Det framstår som obegripligt att detta får pågå år ut och år in.
Prognosen och tiden för behandling påverkas också av i vilket stadium som sjukdomen upptäcks. Ju tidigare upptäckt, desto bättre prognos och snabbare behandling. Osteoporos går att behandla innan skelettet blir så skört att det går sönder efter minimalt trauma, det vill säga lågenergitrauma.
Screening som mäter bentäthet är en enkel undersökning som gör att sjukdomen kan upptäckas i tid, behandlas och botas. Det uppstår givetvis kostnader för att organisera denna nya vårdmodell. Men vinsterna är så uppenbara att frågan istället blir: har vi råd att inte agera?
Detta förslag kan jämföras med bröstcancerscreening som har erbjudits kvinnor under flera årtionden. Screening har lett till bättre bot, behandling och en god livskvalitet för drabbade kvinnor. Av någon obegriplig anledning har Socialstyrelsen satt stopp för screening för bröstcancer hos kvinnor vid 74 år ålder. Detta trots att forskning visar att ju äldre kvinnor blir, desto större risk för mer aggressiv bröstcancer. Återigen till höga kostnader för samhället och stort lidande för den enskilda individen. Varför har man slutat vid 74? Som om cancern ”lyfter på hatten och tackar för sig och försvinner” när kvinnor blir 74.
Frågan måste ställas. Handlar denna underlåtenhet om att det är kvinnor och i så fall varför denna brist på jämlikhet? Men 20 procent är män när det gäller osteoporos. Tycker vi att det är rimligt att dåligt omhändertagande och/eller fördomsfullhet skall få dränera våra gemensamma sjukvårdsresurser, genom att kosta massor och inte fungera?
Med mitt förslag om screening för osteoporos skulle vi kunna spara stora belopp. Individen skulle dessutom slippa en oerhörd försämring av livskvaliteten, stort lidande och riskera för för tidig död. Exempelvis är kostnaden för en läkemedelsinfusion som ges en gång per år för Osteoporos enbart 200 kronor per behandling.
Det som pågår är ett ofattbart slöseri: har vi råd att inte agera?
Christina Doctare, läkare och författare och samhällsdebattör.
Inlägget Inför screening för benskörhet – för jämställd hälsa dök först upp på Dagens Arena.