Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
71d670c07ef040c357e96a0bbde5e25434ed1117Att avskaffa spårbytet utmanar vår tillit.
Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena.
Avskaffandet av spårbyte är mer än en förändring av svensk migrationspolitik. Det väcker en principiell fråga om rättssäkerhet och tillit: Hur mycket ska människor kunna lita på de lagar som gäller när de arbetar, etablerar sig och bygger sin framtid i Sverige?
År 2008 reformerade alliansregeringen reglerna för arbetskraftsinvandring. Regeringen bestod av Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna.
En del av regelverket var möjligheten till så kallat spårbyte. Vissa asylsökande som fått avslag men arbetade och uppfyllde lagens krav kunde ansöka om arbetstillstånd utan att först lämna Sverige.
Spårbyte fanns i närmare 17 år. Under denna tid fick människor arbetstillstånd, etablerade sig på arbetsmarknaden och byggde sina liv utifrån ett regelverk som staten själv hade skapat.
År 2025 avskaffades möjligheten. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – tre av de partier som satt i regeringen när systemet infördes – befann sig nu i den regering som tog bort det.
Att politiska partier ändrar uppfattning är varken ovanligt eller odemokratiskt. Lagar kan förändras. Men frågan är inte bara om staten får ändra reglerna, utan vilket ansvar staten har för människor som redan under många år har levt efter dem.
När spårbyte avskaffades infördes inga generella övergångsbestämmelser som skyddade dem som redan befann sig i systemet.
Lagrådet uppmärksammade problematiken. En central fråga var risken för att personer i jämförbara situationer skulle kunna få olika utfall beroende på när Migrationsverket fattade beslut i deras ärenden.
Därmed handlar frågan inte enbart om migrationspolitik. Den berör rättssäkerhet, likabehandling och förutsägbarhet.
Det finns en principiell skillnad mellan den som vill träda in i ett system efter en lagändring och den som flera år tidigare fått tillstånd enligt samma system, arbetat och anpassat sitt liv efter statens krav.
Avskaffandet av spårbyte bör också ses i ljuset av de senaste årens åtstramningar av arbetskraftsinvandringen. I november 2023 höjdes exempelvis försörjningskravet för arbetstillstånd till 80 procent av medianlönen, då 27 360 kronor i månaden. Från 1 juni 2026 höjdes det till 90 procent av medianlönen dvs 34.470 kr i månaden.
Men en fråga har fått betydligt mindre uppmärksamhet:
Hur stor del av kostnaden för en politisk kursändring är det rimligt att lägga på människor som inte har brutit mot reglerna, utan tvärtom har uppfyllt de krav staten ställde?
Just den frågan riskerar att försvinna i den polariserade diskussionen om huruvida Sverige ska ha ”mer” eller ”mindre” migration.
Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna bedriver i dag migrationspolitik i ett annat politiskt landskap än 2008. Tidösamarbetet och Sverigedemokraternas inflytande är en del av förändringen. Men det befriar inte regeringspartierna från ansvar för de beslut de själva fattar.
För Liberalerna är frågan hur politiken går ihop med partiets traditionella betoning av individens rättigheter och rättssäkerhet.
För Kristdemokraterna handlar det om hur en politik som kan skapa djup osäkerhet för familjer som levt länge i Sverige förhåller sig till partiets betoning av familjens betydelse.
Och för Moderaterna, som länge framhållit arbete, egen försörjning och etablering som centrala delar av integrationen, uppstår en tydlig motsättning: Vilket budskap skickas till den som har gjort precis det politiken efterfrågat men ändå riskerar att förlora möjligheten att stanna?
Kostnaden stannar inte hos den enskilde. Arbetsgivare kan förlora erfaren personal, familjer drabbas och samhällen förlorar människor som under lång tid arbetat och varit en del av dem.
Man kan förespråka en restriktiv migrationspolitik och samtidigt försvara rättssäkerhet. Det finns ingen motsättning i det.
Sverige har rätt att sätta nya regler för framtidens migration. Men ju större konsekvenser en lagändring får för en människas liv och ju längre hen har organiserat sitt liv efter de tidigare reglerna, desto starkare blir argumentet för genomtänkta övergångsbestämmelser.
En rättsstats trovärdighet mäts inte bara i dess förmåga att stifta och ändra lagar. Den mäts också i hur staten behandlar människor som har följt och litat på de regler staten själv har beslutat om.
Därför kvarstår den avgörande frågan:
När staten ändrar spelreglerna mitt i spelet – vilket ansvar har den då för dem som under många år har byggt sina liv efter de gamla?
Fereshteh Javani, initiativtagare och administration för Facebook-nätverket “Vi är 4700 arbetare”
Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena.
71d670c07ef040c357e96a0bbde5e25434ed1117
2770e153371c7bdda95f8bffdda8f44f97e7fd7c
TITLE: När spelreglerna ändras mitt i spelet DESCRIPTION: Att avskaffa spårbytet utmanar vår tillit. Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Avskaffandet av spårbyte är mer än en förändring av svensk migrationspolitik. Det väcker en principiell fråga om rättssäkerhet och tillit: Hur mycket ska människor kunna lita på de lagar som gäller när de arbetar, etablerar sig och bygger sin framtid i Sverige? År 2008 reformerade alliansregeringen reglerna för arbetskraftsinvandring. Regeringen bestod av Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. En del av regelverket var möjligheten till så kallat spårbyte. Vissa asylsökande som fått avslag men arbetade och uppfyllde lagens krav kunde ansöka om arbetstillstånd utan att först lämna Sverige. Spårbyte fanns i närmare 17 år. Under denna tid fick människor arbetstillstånd, etablerade sig på arbetsmarknaden och byggde sina liv utifrån ett regelverk som staten själv hade skapat. År 2025 avskaffades möjligheten. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – tre av de partier som satt i regeringen när systemet infördes – befann sig nu i den regering som tog bort det. Att politiska partier ändrar uppfattning är varken ovanligt eller odemokratiskt. Lagar kan förändras. Men frågan är inte bara om staten får ändra reglerna, utan vilket ansvar staten har för människor som redan under många år har levt efter dem. En fråga om rättssäkerhet När spårbyte avskaffades infördes inga generella övergångsbestämmelser som skyddade dem som redan befann sig i systemet. Lagrådet uppmärksammade problematiken. En central fråga var risken för att personer i jämförbara situationer skulle kunna få olika utfall beroende på när Migrationsverket fattade beslut i deras ärenden. Därmed handlar frågan inte enbart om migrationspolitik. Den berör rättssäkerhet, likabehandling och förutsägbarhet. Det finns en principiell skillnad mellan den som vill träda in i ett system efter en lagändring och den som flera år tidigare fått tillstånd enligt samma system, arbetat och anpassat sitt liv efter statens krav. Avskaffandet av spårbyte bör också ses i ljuset av de senaste årens åtstramningar av arbetskraftsinvandringen. I november 2023 höjdes exempelvis försörjningskravet för arbetstillstånd till 80 procent av medianlönen, då 27 360 kronor i månaden. Från 1 juni 2026 höjdes det till 90 procent av medianlönen dvs 34.470 kr i månaden. Men en fråga har fått betydligt mindre uppmärksamhet: Hur stor del av kostnaden för en politisk kursändring är det rimligt att lägga på människor som inte har brutit mot reglerna, utan tvärtom har uppfyllt de krav staten ställde? Just den frågan riskerar att försvinna i den polariserade diskussionen om huruvida Sverige ska ha ”mer” eller ”mindre” migration. Partierna måste stå för sina beslut Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna bedriver i dag migrationspolitik i ett annat politiskt landskap än 2008. Tidösamarbetet och Sverigedemokraternas inflytande är en del av förändringen. Men det befriar inte regeringspartierna från ansvar för de beslut de själva fattar. För Liberalerna är frågan hur politiken går ihop med partiets traditionella betoning av individens rättigheter och rättssäkerhet. För Kristdemokraterna handlar det om hur en politik som kan skapa djup osäkerhet för familjer som levt länge i Sverige förhåller sig till partiets betoning av familjens betydelse. Och för Moderaterna, som länge framhållit arbete, egen försörjning och etablering som centrala delar av integrationen, uppstår en tydlig motsättning: Vilket budskap skickas till den som har gjort precis det politiken efterfrågat men ändå riskerar att förlora möjligheten att stanna? Tilliten till lagen Kostnaden stannar inte hos den enskilde. Arbetsgivare kan förlora erfaren personal, familjer drabbas och samhällen förlorar människor som under lång tid arbetat och varit en del av dem. Man kan förespråka en restriktiv migrationspolitik och samtidigt försvara rättssäkerhet. Det finns ingen motsättning i det. Sverige har rätt att sätta nya regler för framtidens migration. Men ju större konsekvenser en lagändring får för en människas liv och ju längre hen har organiserat sitt liv efter de tidigare reglerna, desto starkare blir argumentet för genomtänkta övergångsbestämmelser. En rättsstats trovärdighet mäts inte bara i dess förmåga att stifta och ändra lagar. Den mäts också i hur staten behandlar människor som har följt och litat på de regler staten själv har beslutat om. Därför kvarstår den avgörande frågan: När staten ändrar spelreglerna mitt i spelet – vilket ansvar har den då för dem som under många år har byggt sina liv efter de gamla? Fereshteh Javani, initiativtagare och administration för Facebook-nätverket “Vi är 4700 arbetare” Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: När spelreglerna ändras mitt i spelet DESCRIPTION: Att avskaffa spårbytet utmanar vår tillit. Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Avskaffandet av spårbyte är mer än en förändring av svensk migrationspolitik. Det väcker en principiell fråga om rättssäkerhet och tillit: Hur mycket ska människor kunna lita på de lagar som gäller när de arbetar, etablerar sig och bygger sin framtid i Sverige? År 2008 reformerade alliansregeringen reglerna för arbetskraftsinvandring. Regeringen bestod av Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. En del av regelverket var möjligheten till så kallat spårbyte. Vissa asylsökande som fått avslag men arbetade och uppfyllde lagens krav kunde ansöka om arbetstillstånd utan att först lämna Sverige. Spårbyte fanns i närmare 17 år. Under denna tid fick människor arbetstillstånd, etablerade sig på arbetsmarknaden och byggde sina liv utifrån ett regelverk som staten själv hade skapat. År 2025 avskaffades möjligheten. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – tre av de partier som satt i regeringen när systemet infördes – befann sig nu i den regering som tog bort det. Att politiska partier ändrar uppfattning är varken ovanligt eller odemokratiskt. Lagar kan förändras. Men frågan är inte bara om staten får ändra reglerna, utan vilket ansvar staten har för människor som redan under många år har levt efter dem. En fråga om rättssäkerhet När spårbyte avskaffades infördes inga generella övergångsbestämmelser som skyddade dem som redan befann sig i systemet. Lagrådet uppmärksammade problematiken. En central fråga var risken för att personer i jämförbara situationer skulle kunna få olika utfall beroende på när Migrationsverket fattade beslut i deras ärenden. Därmed handlar frågan inte enbart om migrationspolitik. Den berör rättssäkerhet, likabehandling och förutsägbarhet. Det finns en principiell skillnad mellan den som vill träda in i ett system efter en lagändring och den som flera år tidigare fått tillstånd enligt samma system, arbetat och anpassat sitt liv efter statens krav. Avskaffandet av spårbyte bör också ses i ljuset av de senaste årens åtstramningar av arbetskraftsinvandringen. I november 2023 höjdes exempelvis försörjningskravet för arbetstillstånd till 80 procent av medianlönen, då 27 360 kronor i månaden. Från 1 juni 2026 höjdes det till 90 procent av medianlönen, dvs. 34 470 kr i månaden. Men en fråga har fått betydligt mindre uppmärksamhet: Hur stor del av kostnaden för en politisk kursändring är det rimligt att lägga på människor som inte har brutit mot reglerna, utan tvärtom har uppfyllt de krav staten ställde? Just den frågan riskerar att försvinna i den polariserade diskussionen om huruvida Sverige ska ha ”mer” eller ”mindre” migration. Partierna måste stå för sina beslut Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna bedriver i dag migrationspolitik i ett annat politiskt landskap än 2008. Tidösamarbetet och Sverigedemokraternas inflytande är en del av förändringen. Men det befriar inte regeringspartierna från ansvar för de beslut de själva fattar. För Liberalerna är frågan hur politiken går ihop med partiets traditionella betoning av individens rättigheter och rättssäkerhet. För Kristdemokraterna handlar det om hur en politik som kan skapa djup osäkerhet för familjer som levt länge i Sverige förhåller sig till partiets betoning av familjens betydelse. Och för Moderaterna, som länge framhållit arbete, egen försörjning och etablering som centrala delar av integrationen, uppstår en tydlig motsättning: Vilket budskap skickas till den som har gjort precis det politiken efterfrågat men ändå riskerar att förlora möjligheten att stanna? Tilliten till lagen Kostnaden stannar inte hos den enskilde. Arbetsgivare kan förlora erfaren personal, familjer drabbas och samhällen förlorar människor som under lång tid arbetat och varit en del av dem. Man kan förespråka en restriktiv migrationspolitik och samtidigt försvara rättssäkerhet. Det finns ingen motsättning i det. Sverige har rätt att sätta nya regler för framtidens migration. Men ju större konsekvenser en lagändring får för en människas liv och ju längre hen har organiserat sitt liv efter de tidigare reglerna, desto starkare blir argumentet för genomtänkta övergångsbestämmelser. En rättsstats trovärdighet mäts inte bara i dess förmåga att stifta och ändra lagar. Den mäts också i hur staten behandlar människor som har följt och litat på de regler staten själv har beslutat om. Därför kvarstår den avgörande frågan: När staten ändrar spelreglerna mitt i spelet – vilket ansvar har den då för dem som under många år har byggt sina liv efter de gamla? Fereshteh Javani, initiativtagare och administration för Facebook-nätverket ”Vi är 4700 arbetare” Inlägget När spelreglerna ändras mitt i spelet dök först upp på Dagens Arena.
2770e153371c7bdda95f8bffdda8f44f97e7fd7c
71d670c07ef040c357e96a0bbde5e25434ed1117
1ab65fefedf81ca0b5f1923957c96906aa1d00f6Veckans avsnitt av Magasinet handlar om Centerpartiets roll i regeringsbildningen.
Inlägget Kommer Centerpartiet släppa sina röda linjer? dök först upp på Dagens Arena.
Veckans avsnitt av Magasinet handlar om Centerpartiets roll i regeringsbildningen.
Hur ser möjligheterna ut för partiet att trots allt kompromissa och vad kommer man i så fall vilja ha i utbyte politiskt?
Gäst: Olof Jonmyren, politisk redaktör på centerpartistiska Sörmlands Nyheter.
Programledare: Jon Andersson.
Ni kan lyssna på avsnittet här eller på andra ställen där poddar finns.
Inlägget Kommer Centerpartiet släppa sina röda linjer? dök först upp på Dagens Arena.
71fd78df8803a60d5d12f7c79ab99c673b813411Veckans avsnitt av Magasinet handlar om Centerpartiets roll i regeringsbildningen.
Inlägget Kommer Centerpartiet att släppa sin röda linjer? dök först upp på Dagens Arena.
Veckans avsnitt av Magasinet handlar om Centerpartiets roll i regeringsbildningen.
Hur ser möjligheterna ut för partiet att trots allt kompromissa och vad kommer man i så fall vilja ha i utbyte politiskt?
Gäst: Olof Jonmyren, politisk redaktör på centerpartistiska Sörmlands Nyheter.
Programledare: Jon Andersson.
Ni kan lyssna på avsnittet här eller på andra ställen där poddar finns.
Inlägget Kommer Centerpartiet att släppa sin röda linjer? dök först upp på Dagens Arena.
80eacd2cf930101d8abb57d43c0d2aa5026c78e8Viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade plattformen för egna syften.
Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena.
”The Social Reckoning” är en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina plattformar för egna syften. Samtidigt blir manuset stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara företagets alla strategier för att behålla användarna på plattformarna. Det tycker Jon Andersson, som sett Aaron Sorkins film med en lysande Jeremy Strong i rollen som Mark Zuckerberg.
Filmer om undersökande journalistik har nästan blivit en egen genre. Den mest kända är förmodligen Alan J. Pakulas ”Alla presidentens män” (1976), om avslöjandet av Watergateskandalen. Men det finns modernare exempel. Tom McCarthys ”Spotlight” från 2015, om Boston Globes avslöjande om katolska kyrkans mörkläggning av sexuella övergrepp på barn, är ett lysande exempel. Michael Manns ”The Insider” (1999), med Russell Crowe och Al Pacino i huvudrollerna, är också värd att nämnas.
Jag är själv ett stort fan av den här typen av filmer. Det finns en tjusning att se journalister som genom idogt arbete lyckas avslöja makten med byxorna nere. Mina förväntningar är därför höga när jag går in i biosalongen för att se Aaron Sorkins ”The Social Reckoning”.
Filmen kan ses som en fristående fortsättning på ”The Social Network”. En film om Facebooks födelse som Sorkin skrev manuset till. Den här gången har Sorkin inte bara skrivit manus utan också regisserat.
I filmen, som precis som ”The Social Network” är baserad på en verklig händelse, får vi följa den undersökande journalisten Jeff Horwitz (Jeremy Allen White) som med hjälp av visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen (Mikey Madison) lyckas avslöja några av Facebooks bäst bevarade hemligheter. Det handlar bland annat om hur Facebook bidrar till att radikalisera människor politiskt och hur Instagramanvändande leder till ökad kroppshets hos unga tjejer.
Jeremy Allen White som den undersökande journalisten Jeff Horwitz och Mikey Madison som visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen. Foto: SF Studios
Avslöjandet blev känt som ”Facebookläckan”, och fick stor uppmärksamhet då Wall Street Journal började publicera Horwitz artiklar i september 2021. I filmen får vi följa Horwitz arbete från att han först får kontakt med Haugen via en chatt på LinkedIn till att det hela når offentlighetens ljus. I en parallell historia får vi vara med när Facebooks grundare, vd och styrelseordförande Mark Zuckerberg förbereder sig för ett senatsförhör. Något som gör att vi får en inblick i Zuckerbergs och företagets sätt att tänka.
I rollen som Zuckerberg ser vi Jeremy Strong, som gjort sig känd som en av Hollywoods bästa metodskådespelare. Och han gör ingen besviken i den här filmen heller. Strong är fullkomligt lysande som den känslokalla och kantige Zuckerberg, med misstänkt autistiska drag. Det är också i scenerna med Strong som filmen blir mest engagerande. Både på grund av hans skådespel, men också för att dialogen känns mer otvungen och realistisk. Scenerna med White och Madison känns däremot mer konstruerade och redovisande. Något som nog snarare beror på manuset än på skådespelarinsatserna.
Aaron Sorkin är en av världens skickligaste manusförfattare. Samtidigt har han varken förr eller senare kommit upp samma nivå som mästerverket, tv-serien ”Vita Huset”. Den här gången blir det stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara alla Facebooks (nuvarande Metas) strategier för att behålla användarna på plattformarna.
Samtidigt är det här en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina sociala medieplattformar för egna syften, med målet att få folk att stanna där så länge som möjligt. Detta trots att det ledde till saker som var dåliga för samhället, som ökad extremism och självhat hos ungdomar. Facebook och Twitter var ju också en viktig plattform för Donald Trumps uppviglande retorik, något som blir tydligt i slutet av filmen då vi får följa Zuckerbergs agerande vid stormningen av Kapitolium i januari 2021.
Eftersom de flesta av oss har en relation till sociala medieplattformar som Facebook och Instagram blir filmen också väldigt allmängiltig. Det handlar inte om problem långt borta från vår vardag utan något vi möter varje dag.
Om det som avslöjades har förändrat de sociala medieföretagen i grunden är väl dock tveksamt. Men det har förmodligen lett till att vi konsumenter på ett tydligare sätt fått upp ögonen för plattformarnas fel och brister. Det är något jag tror att de flesta som ser filmen kommer att fortsätta att diskutera långt efter att eftertexterna slutat rulla.
Jon Andersson
Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena.
39558edb543b12cd13eda76f5686ceac65eba1bd
80eacd2cf930101d8abb57d43c0d2aa5026c78e8
TITLE: Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama DESCRIPTION: Viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade plattformen för egna syften. Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Social Reckoning “The Social Reckoning” är en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina plattformar för egna syften. Samtidigt blir manuset stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara företagets alla strategier för att behålla användarna på plattformarna. Det tycker Jon Andersson, som sett Aaron Sorkins film med en lysande Jeremy Strong i rollen som Mark Zuckerberg. Filmer om undersökande journalistik har nästan blivit en egen genre. Den mest kända är förmodligen Alan J. Pakulas “Alla presidentens män” (1976), om avslöjandet av Watergateskandalen. Men det finns modernare exempel. Tom McCarthys “Spotlight” från 2015, om Boston Globes avslöjande om katolska kyrkans mörkläggning av sexuella övergrepp på barn, är ett lysande exempel. Michael Manns “The Insider” (1999), med Russell Crowe och Al Pacino i huvudrollerna, är också värd att nämnas. Jag är själv ett stort fan av den här typen av filmer. Det finns en tjusning att se journalister som genom idogt arbete lyckas avslöja makten med byxorna nere. Mina förväntningar är därför höga när jag går in i biosalongen för att se Aaron Sorkins “The Social Reckoning”. Fristående fortsättning Filmen kan ses som en fristående fortsättning på “The Social Network”. En film om Facebooks födelse som Sorkin skrev manuset till. Den här gången har Sorkin inte bara skrivit manus utan också regisserat. I filmen, som precis som “The Social Network” är baserad på en verklig händelse, får vi följa den undersökande journalisten Jeff Horwitz (Jeremy Allen White) som med hjälp av visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen (Mikey Madison) lyckas avslöja några av Facebooks bäst bevarade hemligheter. Det handlar bland annat om hur Facebook bidrar till att radikalisera människor politiskt och hur Instagramanvändande leder till ökad kroppshets hos unga tjejer. Jeremy Allen White som den undersökande journalisten Jeff Horwitz och Mikey Madison som visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen. Foto: SF Studios Avslöjandet blev känt som “Facebookläckan”, och fick stor uppmärksamhet då Wall Street Journal började publicera Horwitz artiklar i september 2021. I filmen får vi följa Horwitz arbete från att han först får kontakt med Haugen via en chatt på LinkedIn till att det hela når offentlighetens ljus. I en parallell historia får vi vara med när Facebooks grundare, vd och styrelseordförande Mark Zuckerberg förbereder sig för ett senatsförhör. Något som gör att vi får en inblick i Zuckerbergs och företagets sätt att tänka. Strong är lysande I rollen som Zuckerberg ser vi Jeremy Strong, som gjort sig känd som en av Hollywoods bästa metodskådespelare. Och han gör ingen besviken i den här filmen heller. Strong är fullkomligt lysande som den känslokalla och kantige Zuckerberg, med misstänkt autistiska drag. Det är också i scenerna med Strong som filmen blir mest engagerande. Både på grund av hans skådespel, men också för att dialogen känns mer otvungen och realistisk. Scenerna med White och Madison känns däremot mer konstruerande och redovisande. Något som nog snarare beror på manuset än på skådespelarinsatserna. Aaron Sorkin är en av världens skickligaste manusförfattare. Samtidigt har han varken förr eller senare kommit upp samma nivå som mästerverket, tv-serien ”Vita Huset”. Den här gången blir det stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara alla Facebooks (nuvarande Metas) strategier för att behålla användarna på plattformarna. Viktig film Samtidigt är det här en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina sociala medieplattformar för egna syften, med målet att få folk att stanna där så länge som möjligt. Detta trots att det ledde till saker som var dåliga för samhället, som ökad extremism och självhat hos ungdomar. Facebook och Twitter var ju också en viktig plattform för Donald Trumps uppviglande retorik, något som blir tydligt i slutet av filmen då vi får följa Zuckerbergs agerande vid stormningen av Kapitolium i januari 2021. Eftersom de flesta av oss har en relation till sociala medieplattformar som Facebook och Instagram blir filmen också väldigt allmängiltig. Det handlar inte om problem långt borta från vår vardag utan något vi möter varje dag. Om det som avslöjades har förändrat de sociala medieföretagen i grunden är väl dock tveksamt. Men det har förmodligen lett till att vi konsumenter på ett tydligare sätt fått upp ögonen för plattformarnas fel och brister. Det är något jag tror att de flesta som ser filmen kommer att fortsätta att diskutera långt efter att eftertexterna slutat rulla. Jon Andersson Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama DESCRIPTION: Viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade plattformen för egna syften. Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Social Reckoning ”The Social Reckoning” är en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina plattformar för egna syften. Samtidigt blir manuset stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara företagets alla strategier för att behålla användarna på plattformarna. Det tycker Jon Andersson, som sett Aaron Sorkins film med en lysande Jeremy Strong i rollen som Mark Zuckerberg. Filmer om undersökande journalistik har nästan blivit en egen genre. Den mest kända är förmodligen Alan J. Pakulas ”Alla presidentens män” (1976), om avslöjandet av Watergateskandalen. Men det finns modernare exempel. Tom McCarthys ”Spotlight” från 2015, om Boston Globes avslöjande om katolska kyrkans mörkläggning av sexuella övergrepp på barn, är ett lysande exempel. Michael Manns ”The Insider” (1999), med Russell Crowe och Al Pacino i huvudrollerna, är också värd att nämnas. Jag är själv ett stort fan av den här typen av filmer. Det finns en tjusning att se journalister som genom idogt arbete lyckas avslöja makten med byxorna nere. Mina förväntningar är därför höga när jag går in i biosalongen för att se Aaron Sorkins ”The Social Reckoning”. Fristående fortsättning Filmen kan ses som en fristående fortsättning på ”The Social Network”. En film om Facebooks födelse som Sorkin skrev manuset till. Den här gången har Sorkin inte bara skrivit manus utan också regisserat. I filmen, som precis som ”The Social Network” är baserad på en verklig händelse, får vi följa den undersökande journalisten Jeff Horwitz (Jeremy Allen White) som med hjälp av visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen (Mikey Madison) lyckas avslöja några av Facebooks bäst bevarade hemligheter. Det handlar bland annat om hur Facebook bidrar till att radikalisera människor politiskt och hur Instagramanvändande leder till ökad kroppshets hos unga tjejer. Jeremy Allen White som den undersökande journalisten Jeff Horwitz och Mikey Madison som visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen. Foto: SF Studios Avslöjandet blev känt som ”Facebookläckan”, och fick stor uppmärksamhet då Wall Street Journal började publicera Horwitz artiklar i september 2021. I filmen får vi följa Horwitz arbete från att han först får kontakt med Haugen via en chatt på LinkedIn till att det hela når offentlighetens ljus. I en parallell historia får vi vara med när Facebooks grundare, vd och styrelseordförande Mark Zuckerberg förbereder sig för ett senatsförhör. Något som gör att vi får en inblick i Zuckerbergs och företagets sätt att tänka. Strong är lysande I rollen som Zuckerberg ser vi Jeremy Strong, som gjort sig känd som en av Hollywoods bästa metodskådespelare. Och han gör ingen besviken i den här filmen heller. Strong är fullkomligt lysande som den känslokalla och kantige Zuckerberg, med misstänkt autistiska drag. Det är också i scenerna med Strong som filmen blir mest engagerande. Både på grund av hans skådespel, men också för att dialogen känns mer otvungen och realistisk. Scenerna med White och Madison känns däremot mer konstruerade och redovisande. Något som nog snarare beror på manuset än på skådespelarinsatserna. Aaron Sorkin är en av världens skickligaste manusförfattare. Samtidigt har han varken förr eller senare kommit upp samma nivå som mästerverket, tv-serien ”Vita Huset”. Den här gången blir det stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara alla Facebooks (nuvarande Metas) strategier för att behålla användarna på plattformarna. Viktig film Samtidigt är det här en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina sociala medieplattformar för egna syften, med målet att få folk att stanna där så länge som möjligt. Detta trots att det ledde till saker som var dåliga för samhället, som ökad extremism och självhat hos ungdomar. Facebook och Twitter var ju också en viktig plattform för Donald Trumps uppviglande retorik, något som blir tydligt i slutet av filmen då vi får följa Zuckerbergs agerande vid stormningen av Kapitolium i januari 2021. Eftersom de flesta av oss har en relation till sociala medieplattformar som Facebook och Instagram blir filmen också väldigt allmängiltig. Det handlar inte om problem långt borta från vår vardag utan något vi möter varje dag. Om det som avslöjades har förändrat de sociala medieföretagen i grunden är väl dock tveksamt. Men det har förmodligen lett till att vi konsumenter på ett tydligare sätt fått upp ögonen för plattformarnas fel och brister. Det är något jag tror att de flesta som ser filmen kommer att fortsätta att diskutera långt efter att eftertexterna slutat rulla. Jon Andersson Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena.
80eacd2cf930101d8abb57d43c0d2aa5026c78e8
39558edb543b12cd13eda76f5686ceac65eba1bd
39558edb543b12cd13eda76f5686ceac65eba1bdViktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade plattformen för egna syften.
Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena.
“The Social Reckoning” är en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina plattformar för egna syften. Samtidigt blir manuset stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara företagets alla strategier för att behålla användarna på plattformarna. Det tycker Jon Andersson, som sett Aaron Sorkins film med en lysande Jeremy Strong i rollen som Mark Zuckerberg.
Filmer om undersökande journalistik har nästan blivit en egen genre. Den mest kända är förmodligen Alan J. Pakulas “Alla presidentens män” (1976), om avslöjandet av Watergateskandalen. Men det finns modernare exempel. Tom McCarthys “Spotlight” från 2015, om Boston Globes avslöjande om katolska kyrkans mörkläggning av sexuella övergrepp på barn, är ett lysande exempel. Michael Manns “The Insider” (1999), med Russell Crowe och Al Pacino i huvudrollerna, är också värd att nämnas.
Jag är själv ett stort fan av den här typen av filmer. Det finns en tjusning att se journalister som genom idogt arbete lyckas avslöja makten med byxorna nere. Mina förväntningar är därför höga när jag går in i biosalongen för att se Aaron Sorkins “The Social Reckoning”.
Filmen kan ses som en fristående fortsättning på “The Social Network”. En film om Facebooks födelse som Sorkin skrev manuset till. Den här gången har Sorkin inte bara skrivit manus utan också regisserat.
I filmen, som precis som “The Social Network” är baserad på en verklig händelse, får vi följa den undersökande journalisten Jeff Horwitz (Jeremy Allen White) som med hjälp av visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen (Mikey Madison) lyckas avslöja några av Facebooks bäst bevarade hemligheter. Det handlar bland annat om hur Facebook bidrar till att radikalisera människor politiskt och hur Instagramanvändande leder till ökad kroppshets hos unga tjejer.
Jeremy Allen White som den undersökande journalisten Jeff Horwitz och Mikey Madison som visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen. Foto: SF Studios
Avslöjandet blev känt som “Facebookläckan”, och fick stor uppmärksamhet då Wall Street Journal började publicera Horwitz artiklar i september 2021. I filmen får vi följa Horwitz arbete från att han först får kontakt med Haugen via en chatt på LinkedIn till att det hela når offentlighetens ljus. I en parallell historia får vi vara med när Facebooks grundare, vd och styrelseordförande Mark Zuckerberg förbereder sig för ett senatsförhör. Något som gör att vi får en inblick i Zuckerbergs och företagets sätt att tänka.
I rollen som Zuckerberg ser vi Jeremy Strong, som gjort sig känd som en av Hollywoods bästa metodskådespelare. Och han gör ingen besviken i den här filmen heller. Strong är fullkomligt lysande som den känslokalla och kantige Zuckerberg, med misstänkt autistiska drag. Det är också i scenerna med Strong som filmen blir mest engagerande. Både på grund av hans skådespel, men också för att dialogen känns mer otvungen och realistisk. Scenerna med White och Madison känns däremot mer konstruerande och redovisande. Något som nog snarare beror på manuset än på skådespelarinsatserna.
Aaron Sorkin är en av världens skickligaste manusförfattare. Samtidigt har han varken förr eller senare kommit upp samma nivå som mästerverket, tv-serien ”Vita Huset”. Den här gången blir det stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara alla Facebooks (nuvarande Metas) strategier för att behålla användarna på plattformarna.
Samtidigt är det här en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina sociala medieplattformar för egna syften, med målet att få folk att stanna där så länge som möjligt. Detta trots att det ledde till saker som var dåliga för samhället, som ökad extremism och självhat hos ungdomar. Facebook och Twitter var ju också en viktig plattform för Donald Trumps uppviglande retorik, något som blir tydligt i slutet av filmen då vi får följa Zuckerbergs agerande vid stormningen av Kapitolium i januari 2021.
Eftersom de flesta av oss har en relation till sociala medieplattformar som Facebook och Instagram blir filmen också väldigt allmängiltig. Det handlar inte om problem långt borta från vår vardag utan något vi möter varje dag.
Om det som avslöjades har förändrat de sociala medieföretagen i grunden är väl dock tveksamt. Men det har förmodligen lett till att vi konsumenter på ett tydligare sätt fått upp ögonen för plattformarnas fel och brister. Det är något jag tror att de flesta som ser filmen kommer att fortsätta att diskutera långt efter att eftertexterna slutat rulla.
Jon Andersson
Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena.
39558edb543b12cd13eda76f5686ceac65eba1bd
80eacd2cf930101d8abb57d43c0d2aa5026c78e8
TITLE: Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama DESCRIPTION: Viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade plattformen för egna syften. Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Social Reckoning “The Social Reckoning” är en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina plattformar för egna syften. Samtidigt blir manuset stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara företagets alla strategier för att behålla användarna på plattformarna. Det tycker Jon Andersson, som sett Aaron Sorkins film med en lysande Jeremy Strong i rollen som Mark Zuckerberg. Filmer om undersökande journalistik har nästan blivit en egen genre. Den mest kända är förmodligen Alan J. Pakulas “Alla presidentens män” (1976), om avslöjandet av Watergateskandalen. Men det finns modernare exempel. Tom McCarthys “Spotlight” från 2015, om Boston Globes avslöjande om katolska kyrkans mörkläggning av sexuella övergrepp på barn, är ett lysande exempel. Michael Manns “The Insider” (1999), med Russell Crowe och Al Pacino i huvudrollerna, är också värd att nämnas. Jag är själv ett stort fan av den här typen av filmer. Det finns en tjusning att se journalister som genom idogt arbete lyckas avslöja makten med byxorna nere. Mina förväntningar är därför höga när jag går in i biosalongen för att se Aaron Sorkins “The Social Reckoning”. Fristående fortsättning Filmen kan ses som en fristående fortsättning på “The Social Network”. En film om Facebooks födelse som Sorkin skrev manuset till. Den här gången har Sorkin inte bara skrivit manus utan också regisserat. I filmen, som precis som “The Social Network” är baserad på en verklig händelse, får vi följa den undersökande journalisten Jeff Horwitz (Jeremy Allen White) som med hjälp av visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen (Mikey Madison) lyckas avslöja några av Facebooks bäst bevarade hemligheter. Det handlar bland annat om hur Facebook bidrar till att radikalisera människor politiskt och hur Instagramanvändande leder till ökad kroppshets hos unga tjejer. Jeremy Allen White som den undersökande journalisten Jeff Horwitz och Mikey Madison som visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen. Foto: SF Studios Avslöjandet blev känt som “Facebookläckan”, och fick stor uppmärksamhet då Wall Street Journal började publicera Horwitz artiklar i september 2021. I filmen får vi följa Horwitz arbete från att han först får kontakt med Haugen via en chatt på LinkedIn till att det hela når offentlighetens ljus. I en parallell historia får vi vara med när Facebooks grundare, vd och styrelseordförande Mark Zuckerberg förbereder sig för ett senatsförhör. Något som gör att vi får en inblick i Zuckerbergs och företagets sätt att tänka. Strong är lysande I rollen som Zuckerberg ser vi Jeremy Strong, som gjort sig känd som en av Hollywoods bästa metodskådespelare. Och han gör ingen besviken i den här filmen heller. Strong är fullkomligt lysande som den känslokalla och kantige Zuckerberg, med misstänkt autistiska drag. Det är också i scenerna med Strong som filmen blir mest engagerande. Både på grund av hans skådespel, men också för att dialogen känns mer otvungen och realistisk. Scenerna med White och Madison känns däremot mer konstruerande och redovisande. Något som nog snarare beror på manuset än på skådespelarinsatserna. Aaron Sorkin är en av världens skickligaste manusförfattare. Samtidigt har han varken förr eller senare kommit upp samma nivå som mästerverket, tv-serien ”Vita Huset”. Den här gången blir det stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara alla Facebooks (nuvarande Metas) strategier för att behålla användarna på plattformarna. Viktig film Samtidigt är det här en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina sociala medieplattformar för egna syften, med målet att få folk att stanna där så länge som möjligt. Detta trots att det ledde till saker som var dåliga för samhället, som ökad extremism och självhat hos ungdomar. Facebook och Twitter var ju också en viktig plattform för Donald Trumps uppviglande retorik, något som blir tydligt i slutet av filmen då vi får följa Zuckerbergs agerande vid stormningen av Kapitolium i januari 2021. Eftersom de flesta av oss har en relation till sociala medieplattformar som Facebook och Instagram blir filmen också väldigt allmängiltig. Det handlar inte om problem långt borta från vår vardag utan något vi möter varje dag. Om det som avslöjades har förändrat de sociala medieföretagen i grunden är väl dock tveksamt. Men det har förmodligen lett till att vi konsumenter på ett tydligare sätt fått upp ögonen för plattformarnas fel och brister. Det är något jag tror att de flesta som ser filmen kommer att fortsätta att diskutera långt efter att eftertexterna slutat rulla. Jon Andersson Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama DESCRIPTION: Viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade plattformen för egna syften. Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: The Social Reckoning ”The Social Reckoning” är en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina plattformar för egna syften. Samtidigt blir manuset stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara företagets alla strategier för att behålla användarna på plattformarna. Det tycker Jon Andersson, som sett Aaron Sorkins film med en lysande Jeremy Strong i rollen som Mark Zuckerberg. Filmer om undersökande journalistik har nästan blivit en egen genre. Den mest kända är förmodligen Alan J. Pakulas ”Alla presidentens män” (1976), om avslöjandet av Watergateskandalen. Men det finns modernare exempel. Tom McCarthys ”Spotlight” från 2015, om Boston Globes avslöjande om katolska kyrkans mörkläggning av sexuella övergrepp på barn, är ett lysande exempel. Michael Manns ”The Insider” (1999), med Russell Crowe och Al Pacino i huvudrollerna, är också värd att nämnas. Jag är själv ett stort fan av den här typen av filmer. Det finns en tjusning att se journalister som genom idogt arbete lyckas avslöja makten med byxorna nere. Mina förväntningar är därför höga när jag går in i biosalongen för att se Aaron Sorkins ”The Social Reckoning”. Fristående fortsättning Filmen kan ses som en fristående fortsättning på ”The Social Network”. En film om Facebooks födelse som Sorkin skrev manuset till. Den här gången har Sorkin inte bara skrivit manus utan också regisserat. I filmen, som precis som ”The Social Network” är baserad på en verklig händelse, får vi följa den undersökande journalisten Jeff Horwitz (Jeremy Allen White) som med hjälp av visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen (Mikey Madison) lyckas avslöja några av Facebooks bäst bevarade hemligheter. Det handlar bland annat om hur Facebook bidrar till att radikalisera människor politiskt och hur Instagramanvändande leder till ökad kroppshets hos unga tjejer. Jeremy Allen White som den undersökande journalisten Jeff Horwitz och Mikey Madison som visselblåsaren och dataingenjören Frances Haugen. Foto: SF Studios Avslöjandet blev känt som ”Facebookläckan”, och fick stor uppmärksamhet då Wall Street Journal började publicera Horwitz artiklar i september 2021. I filmen får vi följa Horwitz arbete från att han först får kontakt med Haugen via en chatt på LinkedIn till att det hela når offentlighetens ljus. I en parallell historia får vi vara med när Facebooks grundare, vd och styrelseordförande Mark Zuckerberg förbereder sig för ett senatsförhör. Något som gör att vi får en inblick i Zuckerbergs och företagets sätt att tänka. Strong är lysande I rollen som Zuckerberg ser vi Jeremy Strong, som gjort sig känd som en av Hollywoods bästa metodskådespelare. Och han gör ingen besviken i den här filmen heller. Strong är fullkomligt lysande som den känslokalla och kantige Zuckerberg, med misstänkt autistiska drag. Det är också i scenerna med Strong som filmen blir mest engagerande. Både på grund av hans skådespel, men också för att dialogen känns mer otvungen och realistisk. Scenerna med White och Madison känns däremot mer konstruerade och redovisande. Något som nog snarare beror på manuset än på skådespelarinsatserna. Aaron Sorkin är en av världens skickligaste manusförfattare. Samtidigt har han varken förr eller senare kommit upp samma nivå som mästerverket, tv-serien ”Vita Huset”. Den här gången blir det stundtals lite väl styltigt i ivern att förklara alla Facebooks (nuvarande Metas) strategier för att behålla användarna på plattformarna. Viktig film Samtidigt är det här en viktig film som visar hur Facebook cyniskt utnyttjade sina sociala medieplattformar för egna syften, med målet att få folk att stanna där så länge som möjligt. Detta trots att det ledde till saker som var dåliga för samhället, som ökad extremism och självhat hos ungdomar. Facebook och Twitter var ju också en viktig plattform för Donald Trumps uppviglande retorik, något som blir tydligt i slutet av filmen då vi får följa Zuckerbergs agerande vid stormningen av Kapitolium i januari 2021. Eftersom de flesta av oss har en relation till sociala medieplattformar som Facebook och Instagram blir filmen också väldigt allmängiltig. Det handlar inte om problem långt borta från vår vardag utan något vi möter varje dag. Om det som avslöjades har förändrat de sociala medieföretagen i grunden är väl dock tveksamt. Men det har förmodligen lett till att vi konsumenter på ett tydligare sätt fått upp ögonen för plattformarnas fel och brister. Det är något jag tror att de flesta som ser filmen kommer att fortsätta att diskutera långt efter att eftertexterna slutat rulla. Jon Andersson Inlägget Jeremy Strong briljerar som Mark Zuckerberg i Facebookdrama dök först upp på Dagens Arena.
80eacd2cf930101d8abb57d43c0d2aa5026c78e8
39558edb543b12cd13eda76f5686ceac65eba1bd
f12301ebad1bed2de573b89fab257814942d5639Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet.
Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll.
Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik.
När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet.
I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök.
Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck.
Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde.
I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen.
Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna.
Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade.
1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor.
Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare.
Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«.
Och nu är det alltså dags igen?
Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara.
Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar.
Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”.
Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar:
”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026.
Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar.
Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18).
Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent.
Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB.
Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv.
Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs.
Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program.
Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat.
Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet.
Liv Beckström
Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
7cfc82290152cdac131491db2b689df652c8546c
f12301ebad1bed2de573b89fab257814942d5639
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”. Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: ”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”. Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: ”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar. Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
db6eef9b012f779dd500c4c990b69d7c1edbb2fd
7cfc82290152cdac131491db2b689df652c8546c
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och Barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordgrens skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar “hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över.” Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: “Trettio år senare har ordet ”backlash” fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ”jämställdhet” som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar Sverige halkar från första- till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40-60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: “Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att “kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”. Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: ”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
f12301ebad1bed2de573b89fab257814942d5639
7cfc82290152cdac131491db2b689df652c8546c
db6eef9b012f779dd500c4c990b69d7c1edbb2fd
7cfc82290152cdac131491db2b689df652c8546cHar inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet.
Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll.
Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik.
När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet.
I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök.
Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck.
Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde.
I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen.
Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna.
Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade.
1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor.
Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare.
Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«.
Och nu är det alltså dags igen?
Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara.
Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar.
Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”.
Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar:
”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026.
Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar
Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18).
Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent.
Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB.
Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv.
Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs.
Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program.
Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat.
Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet.
Liv Beckström
Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
7cfc82290152cdac131491db2b689df652c8546c
f12301ebad1bed2de573b89fab257814942d5639
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”. Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: ”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”. Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: ”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar. Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
db6eef9b012f779dd500c4c990b69d7c1edbb2fd
7cfc82290152cdac131491db2b689df652c8546c
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och Barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordgrens skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar “hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över.” Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: “Trettio år senare har ordet ”backlash” fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ”jämställdhet” som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar Sverige halkar från första- till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40-60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: “Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att “kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”. Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: ”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
f12301ebad1bed2de573b89fab257814942d5639
7cfc82290152cdac131491db2b689df652c8546c
db6eef9b012f779dd500c4c990b69d7c1edbb2fd
db6eef9b012f779dd500c4c990b69d7c1edbb2fdHar inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet.
Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll.
Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och Barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik.
När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet.
I Nordgrens skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök.
Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck.
Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde.
I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen.
Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna.
Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade.
1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor.
Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare.
Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«.
Och nu är det alltså dags igen?
Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara.
Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar.
Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar “hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över.”
Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar:
“Trettio år senare har ordet ”backlash” fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ”jämställdhet” som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026.
Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar
Sverige halkar från första- till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18).
Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40-60 procent.
Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB.
Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: “Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv.
Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att “kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs.
Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program.
Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat.
Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet.
Liv Beckström
Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
7cfc82290152cdac131491db2b689df652c8546c
f12301ebad1bed2de573b89fab257814942d5639
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”. Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: ”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”. Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: ”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar. Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
db6eef9b012f779dd500c4c990b69d7c1edbb2fd
7cfc82290152cdac131491db2b689df652c8546c
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och Barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordgrens skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar “hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över.” Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: “Trettio år senare har ordet ”backlash” fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ”jämställdhet” som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar Sverige halkar från första- till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40-60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: “Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att “kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Jämställdheten backar i Sveriges Radio DESCRIPTION: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har inte kvar jämställdheten som villkor för det nya sändningstillståndet. Att radioledningen accepterat den borgerliga riksdagsmajoritetens utrensning är en nedvärdering både av kvinnors plats i samhället och public services roll. Det är en spännande, välskriven och bitvis besk berättelse Karin Nordberg, journalist, historiker och medieforskare levererar i Bakslag och barrikader: Kvinnor och radio under hundra år (Carlssons). Radiohistorien, som tidigare oftast avfärdat kvinnornas medverkan på några rader, får ett välbehövligt tillskott. Nordberg beskriver och analyserar kvinnors plats och inflytande i den svenska radion genom att följa program särskilt riktade till en kvinnlig publik. När AB Radiotjänst startade 1925 hade kvinnorna just fått politisk rösträtt. Boken guidar oss genom 100 år där kvinnan inte alls var självklar i det nya mediet. En sista feministisk suck I Nordbergs skildring swishar ett sekel av politisk och journalistisk kvinnokamp förbi, tolkat och vidarebefordrat genom den apparat som från början kostade en månadslön, men snart skulle stå i vartenda kök. Vi serveras rubriker som ”Bort med käringen”, Läroplan för Den Nya Kvinnan, Oraklet i folkhemmet, Skafferiet vid fronten, Det ambivalenta 50-talet, där “kvinnofrågan kränger som en båt i sjönöd, kastas mellan husmorsplikter och frigörelse” (en mening som kunde varit skriven i dag), Från kökstjatter till ekonomieko, Radio Ellen – ”en feministisk störningssändare ” samt Gender – en sista feministisk suck. Då var året 2007 och de kvinnospecifika programmen upphörde. I dag är apparaten ofta en app, hemmafrun och husmodern har döpts om till tradwife eller softgirl, men Sveriges Radio är fortfarande en del av Sverige med ett villkorat sändningstillstånd från riksdagen. Kompakt manligt motstånd Trots Radiotjänsts tidiga uppdrag om folkbildning, samt att forma Den Moderna Kvinnan genom husmorsfostran, mötte kvinnorna ett kompakt, internt manligt motstånd när de skulle vara med och göra jobbet. 9 av 10 saknade möjligheter att skaffa sig den akademiska utbildning som krävdes för anställning. Den kvinnliga radiorösten ansågs flera decennier olämplig för annat än sång, uppläsning av sagor och dikter plus ett och annat föredrag av en lärd kvinna. Ett inlägg från Alva Myrdal är en av få kvinnoröster, bevarade i radions ljudarkiv från 1930-talet. En manlig medarbetarstab dominerade. 1935 sändes de första föredragen för husmödrar. Där berättar radions manliga reportrar i ”Praktiska kvarten” hur de lagar supéer och cyklar, skakar drinkar, skrapar båtar och pressar byxor. Ett test med en kvinnlig nyhetsuppläsare 1938 blev en sådan chock för lyssnarna att radions ledning inte vågade göra om försöket förrän ett drygt kvartssekel senare. Nordberg summerar: »Genom hela radions historia finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med omöjliggjorts«. Och nu är det alltså dags igen? Med samlade krafter från 14 svenska kvinnoföreningar bröts den kvinnliga radiotystnaden. Gradvis insåg ledningen att där kvinnorna befann sig, där skulle även radion vara. Även kvinnorna hade konflikter om målen, i synnerhet synen på hemmafruar. Inspirerad av Faludi Karin Nordberg tillägnar boken sin mamma Maja och hennes medsystrar ”hemmafruarna som så oförsonligt klandrades av sina döttrar för ett livsval de hade små möjligheter att råda över”. Bokens titel är inspirerad av Susan Faludis debattbok Backlash, Kriget mot kvinnorna (1992), som anklagade medierna för att ha förrått kvinnokampen för jämställdhet. Karin Nordberg konstaterar: ”Trettio år senare har ordet ’backlash’ fått förnyad aktualitet”, Antifeministiska strömningar ifrågasätter kvinnokampen och har gjort feminismen suspekt, samtidigt som den borgerliga regeringen med radioledningens goda minne överger ’jämställdhet’ som villkor i radions nya sändningstillstånd”, från 2026. Ett Sverige är de det backar Beslutet är i linje med ett Sverige där jämställdheten backar Sverige halkar från första till sjunde plats på Världsekonomiskt forums Global Gender Gap Index som mäter skillnaderna mellan kvinnor och män inom ekonomi, utbildning, hälsa och politiskt inflytande. (SvD 26-09-18). Sverige ligger visserligen högt globalt med 37 procent kvinnor representerade i nyhetsutbudet, men för att det ska kallas jämställt krävs en representation på 40–60 procent. Män leder inkomstligan, och deras inkomster ökade mer än kvinnors senaste året, enligt SCB. Jämställdhetsmyndigheten ger en dyster lägesbild för de sju jämställdhetspolitiska delmålen: ”Vi har långt kvar till ett jämställt samhälle”, där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Radion hänvisar till sin personal som garant för ett jämställt utbud. SR-ledningen tror att ”kvinnoprogram” spelat ut sin roll och att ordet jämställdhet inte längre behövs. Men även om Sveriges Radio 2022 utnämndes till Sveriges mest jämställda arbetsgivare garanterar det inte att Sveriges Radio har Sveriges mest jämställda program. Bara mellan 33 och 36 procent av publiken upplever en jämn könsfördelning av innehållet, vilket Granskningsnämnden påpekat. Det är upprörande att vår gemensamma radio numera ser så lättvindigt på uppdraget som funnits som ett kitt i samhällsbygget sedan 1970-talet. Liv Beckström Inlägget Jämställdheten backar i Sveriges Radio dök först upp på Dagens Arena.
f12301ebad1bed2de573b89fab257814942d5639
7cfc82290152cdac131491db2b689df652c8546c
db6eef9b012f779dd500c4c990b69d7c1edbb2fd
5307156b73560241e61c66b61cce60515c4660edFöreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande.
Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena.
Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande.
Lars Calmfors är en av våra mest kända nationalekonomer, han skriver mycket och har åsikter om det ena och andra. Numera är han en senior forskare som bidrar till den offentliga debatten, vilket hedrar honom.
Diskussionen blir bättre och sakligare om forskare och akademiker gör sin röst hörd.
Politiskt befinner han sig väl någonstans där Folkpartiet (Liberalerna) placerade sig på den gamla goda socialliberala tiden, i skarven mellan Bengt Westerberg och Lars Leijonborg.
Men forskare kan aldrig tvätta bort sina värderingar och politiska åsikter från sina egna politiska förslag. Inte ens när det kommer till nationalekonomer. Men när nationalekonomerna presenterar sin forskning och sina förslag får man ibland intrycket att det är fråga om objektiva sanningar. Akademiker gör därför klokt i att redovisa sin egen politiska värdeskala.
Ordet demokrati har två led: folk och styre. Det vill säga folkstyrelse. Eller som det heter i Sveriges författning: ”All offentlig makt utgår från folket.” Inte all makt, men den offentliga makten. Demokratin bäddas in i ett konstitutionellt regelverk, där de folkvalda har att följa gemensamt upprättade lagar, regler och normer. De politiska partierna och de offentliga institutionerna, departementen, rättsstaten och ämbetsverken har här skilda men kompletterande roller.
Där möts i den bästa av världar politiska värderingar och sakliga underlag i ett konstruktivt samspel. Politikerna fattar de avgörande besluten, baserade på värderingar, avvägningar och kompromisser mellan olika intressen och politiska förslag.
Men föreställningen om att det ovanför allt detta existerar en opolitisk politik är alltid lockande för en och annan, särskilt för de som själva innehar en ”expertroll”. Från tid till annan luftas därför idén om expertstyre. Särskilt när det är stökigt i politiken. Och vi lever nu i en rörig och orolig politisk tid.
Och det är precis det Lars Calmfors nu gör, han förespråkar i en artikel i Dagens Nyheter idén om en tjänstemannaregering här i Sverige. Skälet är att regeringsbildningen verkar dra ut på tiden. Det är osäkert hur en kommande regering ska se ut och när den kan tillträda, om den kan tillträda. Kanske blir det nyval. Därför borde tjänstemännen och experterna ta över. Menar Calmfors.
Han presenterar också några namn som skulle kunna utgöra kärnan i en sådan regering. Han nämner Riksbankschefen Erik Thedéen (statssekreterare i finansdepartementet när Fredrik Reinfeldt var statsminister), riksdagsdirektören Ingvar Mattson, den tidigare liberala ministern och EU-kommissionären Cecilia Malmström och Swedbanks VD Jens Henriksson (statssekreterare när Göran Persson regerade landet).
Namnförslagen vittnar förstås om Lars Calmfors egna preferenser om vilka han anser är lämpade att styra konungariket Sverige, och som skulle kunna föra en politik han själv sympatiserar med.
Detta är själva komplikationen i sammanhanget.
Jag avstår från att föreslå fyra personer som tidigare varit politiker eller i mina ögon har gott omdöme, som nu verkar som tjänstemän eller experter. Jag är inte heller säker på att de namnen skulle falla Lars Calmfors i smaken.
Det mest kända och långvariga svenska försöket i den vägen är Hjalmar Hammarskjölds regering 1914 till 1917. Detta var före den allmänna rösträttens införande. Regeringen bildades efter att kungen och högern tvingat fram liberalen Karl Staaffs avgång (som på den tiden stod till vänster i politiken). Kungens borggårdstal beseglade hans öde.
Regeringen regerade höjd ovanför de politiska partierna.
Den var lojal med kungen och konservativt lagd, med starka sympatier för Tyskland. Så starka att Hammarskjöld vägrade att skriva under ett handelsavtal med Storbritannien. Livsmedelsförsörjningen försvårades. Statsministern hette i folkmun nu ”Hungerskjöld”. Efter en kortvarig högerregering genomdrev sedan en liberal-socialdemokratisk regering den allmänna rösträtten och åtta timmars arbetsdag.
Mario Monti ledde förstås en teknokratisk regering i Italien i början av 2010-talet. Och Mario Draghi formade från 2021 en liknande regering i 20 månader innan det tog slut.
Efter det italienska nyvalet 2022 vann högerpopulisten Giorgia Meloni makten. Hon har sina rötter i den postfascistiska högern.
Kanske är det också en lärdom. Expertstyre kan bereda vägen för populister. Men det kan förstås även politiska blockeringar och handlingsförlamning förorsakad av låsningar och ovilja eller oförmåga att kompromissa mellan de politiska partierna.
En ämbetsmannaregering är kanske en nödlösning under extrema omständigheter. Där är vi inte. Men expertregeringar tenderar ofta att bli kortvariga, eftersom de per definition inte kan vara opolitiska och i slutändan ändå måste söka stöd bland de personer och partier som väljarna röstat fram.
Man kan förstås läsa Lars Calmfors inhopp i eftervalsdebatten på olika sätt. Han propagerar för en ämbetsmannaregering som driver hans egen ekonomiska politik. Den välvillige bör se det som uppmaning till de politiska partierna att ta sig samman. Röda linjer försvårar kompromisser. Utan kompromisser inga regeringar och inga beslut. Då kan någon komma på den dåliga idén att ta Lars Calmfors på orden.
Håkan A Bengtsson
Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena.
7dfa6ae7fe0e12e7d530da93624d81a0ff4c1bbd
5307156b73560241e61c66b61cce60515c4660ed
TITLE: Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik DESCRIPTION: Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande. Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande. Lars Calmfors är en av våra mest kända nationalekonomer, han skriver mycket och har åsikter om det ena och andra. Numera är han en senior forskare som bidrar till den offentliga debatten, vilket hedrar honom. Diskussionen blir bättre och sakligare om forskare och akademiker gör sin röst hörd. Politiskt befinner han sig väl någonstans där Folkpartiet (Liberalerna) placerade sig på den gamla goda socialliberala tiden, i skarven mellan Bengt Westerberg och Lars Leijonborg. Men forskare kan aldrig tvätta bort sina värderingar och politiska åsikter från sina egna politiska förslag. Inte ens när det kommer till nationalekonomer. Men när nationalekonomerna presenterar sin forskning och sina förslag får man ibland intrycket att det är fråga om objektiva sanningar. Akademiker gör därför klokt i att redovisa sin egen politiska värdeskala. En rörig politisk tid Ordet demokrati har två led: folk och styre. Det vill säga folkstyrelse. Eller som det heter i Sveriges författning: ”All offentlig makt utgår från folket.” Inte all makt, men den offentliga makten. Demokratin bäddas in i ett konstitutionellt regelverk, där de folkvalda har att följa gemensamt upprättade lagar, regler och normer. De politiska partierna och de offentliga institutionerna, departementen, rättsstaten och ämbetsverken har här skilda men kompletterande roller. Där möts i den bästa av världar politiska värderingar och sakliga underlag i ett konstruktivt samspel. Politikerna fattar de avgörande besluten, baserade på värderingar, avvägningar och kompromissen mellan olika intressen och politiska förslag. Men föreställningen om att det ovanför allt detta existerar en opolitisk politik är alltid lockande för en och annan, särskilt för de som själva innehar en ”expertroll”. Från tid till annan luftas därför idén om expertstyre. Särskilt när det är stökigt i politiken. Och vi lever nu i en rörig och orolig politisk tid. Och det är precis det Lars Calmfors nu gör, han förespråkar en artikel i Dagens Nyheter idén om en tjänstemannaregering här i Sverige. Skälet är att regeringsbildningen verkar dra ut på tiden. Det är osäkert hur en kommande regering ska se ut och när det kan tillträda, om den kan tillträda. Kanske blir det nyval. Därför borde tjänstemännen och experterna ta över. Menar Calmfors. Calmfors egna preferenser Han presenterar också några namn som skulle kunna utgöra kärnan i en sådan regering. Han nämner Riksbankschefen Erik Thedéen (statssekreterare i finansdepartementet när Fredrik Reinfeldt var statsminister), riksdagsdirektören Ingvar Mattson, den tidigare liberala ministern och EU-kommissionären Cecilia Malmström och Swedbanks VD Jens Henriksson (statssekreterare när Göran Persson regerade landet). Namnförslagen vittnar förstås om Lars Calmfors egna preferenser om vilka han anser är lämpade att styra konungariket Sverige, och som skulle kunna föra en politik han själv sympatiserar med. Detta är själva komplikationen i sammanhanget. Jag avstår från att föreslå fyra personer som tidigare varit politiker eller i mina ögon har gott omdöme, som nu verkar som tjänstemän eller experter. Jag är inte heller säker på att de namnen skulle falla Lars Calmfors i smaken. Före rösträttens införande Det mest kända och långvariga svenska försöket i den vägen är Hjalmar Hammarskjölds regering 1914 till 1917. Detta var före den allmänna rösträttens införande. Regeringen bildades efter att kungen och högern tvingat fram liberalen Karl Staafs avgång (som på den tiden stod till vänster i politiken). Kungens Borggårdstal beseglade hans öde. Regeringen regerade höjda ovanför de politiska partierna. Den var lojal med kungen och konservativt lagd, med starka sympatier för Tyskland. Så starka att Hammarskjöld vägrade att skriva under ett handelsavtal med Storbritannien. Livsmedelsförsörjningen försvårades. Statsministern hette i folkmun nu ”Hungerskjöld”. Efter en kortvarig högerregering genomdrev sedan en liberal-socialdemokratisk regering den allmänna rösträtten och åtta timmars arbetsdag. Mario Monti ledde förstås en teknokratisk regering i Italien i början av 2010-talet. Och Mario Draghi formade från 2021 en liknande regering i 20 månader innan det tog slut. Efter det italienska nyvalet 2022 vann högerpopulister Giorgia Meloni makten. Hon har sina rötter i den postfascistiska högern. Kanske är det också en lärdom. Expertstyre kan bereda vägen för populister. Men det kan förstås även politiska blockeringar och handlingsförlamning förorsakad av låsningar och ovilja eller oförmåga att kompromissa mellan de politiska partierna. Uppmaning att ta sig samman En ämbetsmannaregering är kanske en nödlösning under extrema omständigheter. Där är vi inte. Men expertregeringar tenderar ofta att bli kortvariga, eftersom de per definition inte kan vara opolitiska och i slutändan ändå måste söka stöd bland de personer och partier som väljarna röstat fram. Man kan förstås läsa Lars Calmfors inhopp i eftervalsdebatten på olika sätt. Han propagerar för en ämbetsmannaregering som driver hans egen ekonomiska politik. Den välvillige bör se det som uppmaning till de politiska partierna att ta sig samman. Röda linjer försvårar kompromisser. Utan kompromisser inga regeringar och inga beslut. Då kan någon komma på den dåliga idén att ta Lars Calmfors på orden. Håkan A Bengtsson Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik DESCRIPTION: Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande. Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande. Lars Calmfors är en av våra mest kända nationalekonomer, han skriver mycket och har åsikter om det ena och andra. Numera är han en senior forskare som bidrar till den offentliga debatten, vilket hedrar honom. Diskussionen blir bättre och sakligare om forskare och akademiker gör sin röst hörd. Politiskt befinner han sig väl någonstans där Folkpartiet (Liberalerna) placerade sig på den gamla goda socialliberala tiden, i skarven mellan Bengt Westerberg och Lars Leijonborg. Men forskare kan aldrig tvätta bort sina värderingar och politiska åsikter från sina egna politiska förslag. Inte ens när det kommer till nationalekonomer. Men när nationalekonomerna presenterar sin forskning och sina förslag får man ibland intrycket att det är fråga om objektiva sanningar. Akademiker gör därför klokt i att redovisa sin egen politiska värdeskala. En rörig politisk tid Ordet demokrati har två led: folk och styre. Det vill säga folkstyrelse. Eller som det heter i Sveriges författning: ”All offentlig makt utgår från folket.” Inte all makt, men den offentliga makten. Demokratin bäddas in i ett konstitutionellt regelverk, där de folkvalda har att följa gemensamt upprättade lagar, regler och normer. De politiska partierna och de offentliga institutionerna, departementen, rättsstaten och ämbetsverken har här skilda men kompletterande roller. Där möts i den bästa av världar politiska värderingar och sakliga underlag i ett konstruktivt samspel. Politikerna fattar de avgörande besluten, baserade på värderingar, avvägningar och kompromisser mellan olika intressen och politiska förslag. Men föreställningen om att det ovanför allt detta existerar en opolitisk politik är alltid lockande för en och annan, särskilt för de som själva innehar en ”expertroll”. Från tid till annan luftas därför idén om expertstyre. Särskilt när det är stökigt i politiken. Och vi lever nu i en rörig och orolig politisk tid. Och det är precis det Lars Calmfors nu gör, han förespråkar i en artikel i Dagens Nyheter idén om en tjänstemannaregering här i Sverige. Skälet är att regeringsbildningen verkar dra ut på tiden. Det är osäkert hur en kommande regering ska se ut och när den kan tillträda, om den kan tillträda. Kanske blir det nyval. Därför borde tjänstemännen och experterna ta över. Menar Calmfors. Calmfors egna preferenser Han presenterar också några namn som skulle kunna utgöra kärnan i en sådan regering. Han nämner Riksbankschefen Erik Thedéen (statssekreterare i finansdepartementet när Fredrik Reinfeldt var statsminister), riksdagsdirektören Ingvar Mattson, den tidigare liberala ministern och EU-kommissionären Cecilia Malmström och Swedbanks VD Jens Henriksson (statssekreterare när Göran Persson regerade landet). Namnförslagen vittnar förstås om Lars Calmfors egna preferenser om vilka han anser är lämpade att styra konungariket Sverige, och som skulle kunna föra en politik han själv sympatiserar med. Detta är själva komplikationen i sammanhanget. Jag avstår från att föreslå fyra personer som tidigare varit politiker eller i mina ögon har gott omdöme, som nu verkar som tjänstemän eller experter. Jag är inte heller säker på att de namnen skulle falla Lars Calmfors i smaken. Före rösträttens införande Det mest kända och långvariga svenska försöket i den vägen är Hjalmar Hammarskjölds regering 1914 till 1917. Detta var före den allmänna rösträttens införande. Regeringen bildades efter att kungen och högern tvingat fram liberalen Karl Staaffs avgång (som på den tiden stod till vänster i politiken). Kungens borggårdstal beseglade hans öde. Regeringen regerade höjd ovanför de politiska partierna. Den var lojal med kungen och konservativt lagd, med starka sympatier för Tyskland. Så starka att Hammarskjöld vägrade att skriva under ett handelsavtal med Storbritannien. Livsmedelsförsörjningen försvårades. Statsministern hette i folkmun nu ”Hungerskjöld”. Efter en kortvarig högerregering genomdrev sedan en liberal-socialdemokratisk regering den allmänna rösträtten och åtta timmars arbetsdag. Mario Monti ledde förstås en teknokratisk regering i Italien i början av 2010-talet. Och Mario Draghi formade från 2021 en liknande regering i 20 månader innan det tog slut. Efter det italienska nyvalet 2022 vann högerpopulisten Giorgia Meloni makten. Hon har sina rötter i den postfascistiska högern. Kanske är det också en lärdom. Expertstyre kan bereda vägen för populister. Men det kan förstås även politiska blockeringar och handlingsförlamning förorsakad av låsningar och ovilja eller oförmåga att kompromissa mellan de politiska partierna. Uppmaning att ta sig samman En ämbetsmannaregering är kanske en nödlösning under extrema omständigheter. Där är vi inte. Men expertregeringar tenderar ofta att bli kortvariga, eftersom de per definition inte kan vara opolitiska och i slutändan ändå måste söka stöd bland de personer och partier som väljarna röstat fram. Man kan förstås läsa Lars Calmfors inhopp i eftervalsdebatten på olika sätt. Han propagerar för en ämbetsmannaregering som driver hans egen ekonomiska politik. Den välvillige bör se det som uppmaning till de politiska partierna att ta sig samman. Röda linjer försvårar kompromisser. Utan kompromisser inga regeringar och inga beslut. Då kan någon komma på den dåliga idén att ta Lars Calmfors på orden. Håkan A Bengtsson Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena.
5307156b73560241e61c66b61cce60515c4660ed
7dfa6ae7fe0e12e7d530da93624d81a0ff4c1bbd
7dfa6ae7fe0e12e7d530da93624d81a0ff4c1bbdFöreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande.
Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena.
Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande.
Lars Calmfors är en av våra mest kända nationalekonomer, han skriver mycket och har åsikter om det ena och andra. Numera är han en senior forskare som bidrar till den offentliga debatten, vilket hedrar honom.
Diskussionen blir bättre och sakligare om forskare och akademiker gör sin röst hörd.
Politiskt befinner han sig väl någonstans där Folkpartiet (Liberalerna) placerade sig på den gamla goda socialliberala tiden, i skarven mellan Bengt Westerberg och Lars Leijonborg.
Men forskare kan aldrig tvätta bort sina värderingar och politiska åsikter från sina egna politiska förslag. Inte ens när det kommer till nationalekonomer. Men när nationalekonomerna presenterar sin forskning och sina förslag får man ibland intrycket att det är fråga om objektiva sanningar. Akademiker gör därför klokt i att redovisa sin egen politiska värdeskala.
Ordet demokrati har två led: folk och styre. Det vill säga folkstyrelse. Eller som det heter i Sveriges författning: ”All offentlig makt utgår från folket.” Inte all makt, men den offentliga makten. Demokratin bäddas in i ett konstitutionellt regelverk, där de folkvalda har att följa gemensamt upprättade lagar, regler och normer. De politiska partierna och de offentliga institutionerna, departementen, rättsstaten och ämbetsverken har här skilda men kompletterande roller.
Där möts i den bästa av världar politiska värderingar och sakliga underlag i ett konstruktivt samspel. Politikerna fattar de avgörande besluten, baserade på värderingar, avvägningar och kompromissen mellan olika intressen och politiska förslag.
Men föreställningen om att det ovanför allt detta existerar en opolitisk politik är alltid lockande för en och annan, särskilt för de som själva innehar en ”expertroll”. Från tid till annan luftas därför idén om expertstyre. Särskilt när det är stökigt i politiken. Och vi lever nu i en rörig och orolig politisk tid.
Och det är precis det Lars Calmfors nu gör, han förespråkar en artikel i Dagens Nyheter idén om en tjänstemannaregering här i Sverige. Skälet är att regeringsbildningen verkar dra ut på tiden. Det är osäkert hur en kommande regering ska se ut och när det kan tillträda, om den kan tillträda. Kanske blir det nyval. Därför borde tjänstemännen och experterna ta över. Menar Calmfors.
Han presenterar också några namn som skulle kunna utgöra kärnan i en sådan regering. Han nämner Riksbankschefen Erik Thedéen (statssekreterare i finansdepartementet när Fredrik Reinfeldt var statsminister), riksdagsdirektören Ingvar Mattson, den tidigare liberala ministern och EU-kommissionären Cecilia Malmström och Swedbanks VD Jens Henriksson (statssekreterare när Göran Persson regerade landet).
Namnförslagen vittnar förstås om Lars Calmfors egna preferenser om vilka han anser är lämpade att styra konungariket Sverige, och som skulle kunna föra en politik han själv sympatiserar med.
Detta är själva komplikationen i sammanhanget.
Jag avstår från att föreslå fyra personer som tidigare varit politiker eller i mina ögon har gott omdöme, som nu verkar som tjänstemän eller experter. Jag är inte heller säker på att de namnen skulle falla Lars Calmfors i smaken.
Det mest kända och långvariga svenska försöket i den vägen är Hjalmar Hammarskjölds regering 1914 till 1917. Detta var före den allmänna rösträttens införande. Regeringen bildades efter att kungen och högern tvingat fram liberalen Karl Staafs avgång (som på den tiden stod till vänster i politiken). Kungens Borggårdstal beseglade hans öde.
Regeringen regerade höjda ovanför de politiska partierna.
Den var lojal med kungen och konservativt lagd, med starka sympatier för Tyskland. Så starka att Hammarskjöld vägrade att skriva under ett handelsavtal med Storbritannien. Livsmedelsförsörjningen försvårades. Statsministern hette i folkmun nu ”Hungerskjöld”. Efter en kortvarig högerregering genomdrev sedan en liberal-socialdemokratisk regering den allmänna rösträtten och åtta timmars arbetsdag.
Mario Monti ledde förstås en teknokratisk regering i Italien i början av 2010-talet. Och Mario Draghi formade från 2021 en liknande regering i 20 månader innan det tog slut.
Efter det italienska nyvalet 2022 vann högerpopulister Giorgia Meloni makten. Hon har sina rötter i den postfascistiska högern.
Kanske är det också en lärdom. Expertstyre kan bereda vägen för populister. Men det kan förstås även politiska blockeringar och handlingsförlamning förorsakad av låsningar och ovilja eller oförmåga att kompromissa mellan de politiska partierna.
En ämbetsmannaregering är kanske en nödlösning under extrema omständigheter. Där är vi inte. Men expertregeringar tenderar ofta att bli kortvariga, eftersom de per definition inte kan vara opolitiska och i slutändan ändå måste söka stöd bland de personer och partier som väljarna röstat fram.
Man kan förstås läsa Lars Calmfors inhopp i eftervalsdebatten på olika sätt. Han propagerar för en ämbetsmannaregering som driver hans egen ekonomiska politik. Den välvillige bör se det som uppmaning till de politiska partierna att ta sig samman. Röda linjer försvårar kompromisser. Utan kompromisser inga regeringar och inga beslut. Då kan någon komma på den dåliga idén att ta Lars Calmfors på orden.
Håkan A Bengtsson
Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena.
7dfa6ae7fe0e12e7d530da93624d81a0ff4c1bbd
5307156b73560241e61c66b61cce60515c4660ed
TITLE: Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik DESCRIPTION: Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande. Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande. Lars Calmfors är en av våra mest kända nationalekonomer, han skriver mycket och har åsikter om det ena och andra. Numera är han en senior forskare som bidrar till den offentliga debatten, vilket hedrar honom. Diskussionen blir bättre och sakligare om forskare och akademiker gör sin röst hörd. Politiskt befinner han sig väl någonstans där Folkpartiet (Liberalerna) placerade sig på den gamla goda socialliberala tiden, i skarven mellan Bengt Westerberg och Lars Leijonborg. Men forskare kan aldrig tvätta bort sina värderingar och politiska åsikter från sina egna politiska förslag. Inte ens när det kommer till nationalekonomer. Men när nationalekonomerna presenterar sin forskning och sina förslag får man ibland intrycket att det är fråga om objektiva sanningar. Akademiker gör därför klokt i att redovisa sin egen politiska värdeskala. En rörig politisk tid Ordet demokrati har två led: folk och styre. Det vill säga folkstyrelse. Eller som det heter i Sveriges författning: ”All offentlig makt utgår från folket.” Inte all makt, men den offentliga makten. Demokratin bäddas in i ett konstitutionellt regelverk, där de folkvalda har att följa gemensamt upprättade lagar, regler och normer. De politiska partierna och de offentliga institutionerna, departementen, rättsstaten och ämbetsverken har här skilda men kompletterande roller. Där möts i den bästa av världar politiska värderingar och sakliga underlag i ett konstruktivt samspel. Politikerna fattar de avgörande besluten, baserade på värderingar, avvägningar och kompromissen mellan olika intressen och politiska förslag. Men föreställningen om att det ovanför allt detta existerar en opolitisk politik är alltid lockande för en och annan, särskilt för de som själva innehar en ”expertroll”. Från tid till annan luftas därför idén om expertstyre. Särskilt när det är stökigt i politiken. Och vi lever nu i en rörig och orolig politisk tid. Och det är precis det Lars Calmfors nu gör, han förespråkar en artikel i Dagens Nyheter idén om en tjänstemannaregering här i Sverige. Skälet är att regeringsbildningen verkar dra ut på tiden. Det är osäkert hur en kommande regering ska se ut och när det kan tillträda, om den kan tillträda. Kanske blir det nyval. Därför borde tjänstemännen och experterna ta över. Menar Calmfors. Calmfors egna preferenser Han presenterar också några namn som skulle kunna utgöra kärnan i en sådan regering. Han nämner Riksbankschefen Erik Thedéen (statssekreterare i finansdepartementet när Fredrik Reinfeldt var statsminister), riksdagsdirektören Ingvar Mattson, den tidigare liberala ministern och EU-kommissionären Cecilia Malmström och Swedbanks VD Jens Henriksson (statssekreterare när Göran Persson regerade landet). Namnförslagen vittnar förstås om Lars Calmfors egna preferenser om vilka han anser är lämpade att styra konungariket Sverige, och som skulle kunna föra en politik han själv sympatiserar med. Detta är själva komplikationen i sammanhanget. Jag avstår från att föreslå fyra personer som tidigare varit politiker eller i mina ögon har gott omdöme, som nu verkar som tjänstemän eller experter. Jag är inte heller säker på att de namnen skulle falla Lars Calmfors i smaken. Före rösträttens införande Det mest kända och långvariga svenska försöket i den vägen är Hjalmar Hammarskjölds regering 1914 till 1917. Detta var före den allmänna rösträttens införande. Regeringen bildades efter att kungen och högern tvingat fram liberalen Karl Staafs avgång (som på den tiden stod till vänster i politiken). Kungens Borggårdstal beseglade hans öde. Regeringen regerade höjda ovanför de politiska partierna. Den var lojal med kungen och konservativt lagd, med starka sympatier för Tyskland. Så starka att Hammarskjöld vägrade att skriva under ett handelsavtal med Storbritannien. Livsmedelsförsörjningen försvårades. Statsministern hette i folkmun nu ”Hungerskjöld”. Efter en kortvarig högerregering genomdrev sedan en liberal-socialdemokratisk regering den allmänna rösträtten och åtta timmars arbetsdag. Mario Monti ledde förstås en teknokratisk regering i Italien i början av 2010-talet. Och Mario Draghi formade från 2021 en liknande regering i 20 månader innan det tog slut. Efter det italienska nyvalet 2022 vann högerpopulister Giorgia Meloni makten. Hon har sina rötter i den postfascistiska högern. Kanske är det också en lärdom. Expertstyre kan bereda vägen för populister. Men det kan förstås även politiska blockeringar och handlingsförlamning förorsakad av låsningar och ovilja eller oförmåga att kompromissa mellan de politiska partierna. Uppmaning att ta sig samman En ämbetsmannaregering är kanske en nödlösning under extrema omständigheter. Där är vi inte. Men expertregeringar tenderar ofta att bli kortvariga, eftersom de per definition inte kan vara opolitiska och i slutändan ändå måste söka stöd bland de personer och partier som väljarna röstat fram. Man kan förstås läsa Lars Calmfors inhopp i eftervalsdebatten på olika sätt. Han propagerar för en ämbetsmannaregering som driver hans egen ekonomiska politik. Den välvillige bör se det som uppmaning till de politiska partierna att ta sig samman. Röda linjer försvårar kompromisser. Utan kompromisser inga regeringar och inga beslut. Då kan någon komma på den dåliga idén att ta Lars Calmfors på orden. Håkan A Bengtsson Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik DESCRIPTION: Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande. Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Föreställningen att det ovanför allt existerar en opolitisk politik är alltid lockande. Lars Calmfors är en av våra mest kända nationalekonomer, han skriver mycket och har åsikter om det ena och andra. Numera är han en senior forskare som bidrar till den offentliga debatten, vilket hedrar honom. Diskussionen blir bättre och sakligare om forskare och akademiker gör sin röst hörd. Politiskt befinner han sig väl någonstans där Folkpartiet (Liberalerna) placerade sig på den gamla goda socialliberala tiden, i skarven mellan Bengt Westerberg och Lars Leijonborg. Men forskare kan aldrig tvätta bort sina värderingar och politiska åsikter från sina egna politiska förslag. Inte ens när det kommer till nationalekonomer. Men när nationalekonomerna presenterar sin forskning och sina förslag får man ibland intrycket att det är fråga om objektiva sanningar. Akademiker gör därför klokt i att redovisa sin egen politiska värdeskala. En rörig politisk tid Ordet demokrati har två led: folk och styre. Det vill säga folkstyrelse. Eller som det heter i Sveriges författning: ”All offentlig makt utgår från folket.” Inte all makt, men den offentliga makten. Demokratin bäddas in i ett konstitutionellt regelverk, där de folkvalda har att följa gemensamt upprättade lagar, regler och normer. De politiska partierna och de offentliga institutionerna, departementen, rättsstaten och ämbetsverken har här skilda men kompletterande roller. Där möts i den bästa av världar politiska värderingar och sakliga underlag i ett konstruktivt samspel. Politikerna fattar de avgörande besluten, baserade på värderingar, avvägningar och kompromisser mellan olika intressen och politiska förslag. Men föreställningen om att det ovanför allt detta existerar en opolitisk politik är alltid lockande för en och annan, särskilt för de som själva innehar en ”expertroll”. Från tid till annan luftas därför idén om expertstyre. Särskilt när det är stökigt i politiken. Och vi lever nu i en rörig och orolig politisk tid. Och det är precis det Lars Calmfors nu gör, han förespråkar i en artikel i Dagens Nyheter idén om en tjänstemannaregering här i Sverige. Skälet är att regeringsbildningen verkar dra ut på tiden. Det är osäkert hur en kommande regering ska se ut och när den kan tillträda, om den kan tillträda. Kanske blir det nyval. Därför borde tjänstemännen och experterna ta över. Menar Calmfors. Calmfors egna preferenser Han presenterar också några namn som skulle kunna utgöra kärnan i en sådan regering. Han nämner Riksbankschefen Erik Thedéen (statssekreterare i finansdepartementet när Fredrik Reinfeldt var statsminister), riksdagsdirektören Ingvar Mattson, den tidigare liberala ministern och EU-kommissionären Cecilia Malmström och Swedbanks VD Jens Henriksson (statssekreterare när Göran Persson regerade landet). Namnförslagen vittnar förstås om Lars Calmfors egna preferenser om vilka han anser är lämpade att styra konungariket Sverige, och som skulle kunna föra en politik han själv sympatiserar med. Detta är själva komplikationen i sammanhanget. Jag avstår från att föreslå fyra personer som tidigare varit politiker eller i mina ögon har gott omdöme, som nu verkar som tjänstemän eller experter. Jag är inte heller säker på att de namnen skulle falla Lars Calmfors i smaken. Före rösträttens införande Det mest kända och långvariga svenska försöket i den vägen är Hjalmar Hammarskjölds regering 1914 till 1917. Detta var före den allmänna rösträttens införande. Regeringen bildades efter att kungen och högern tvingat fram liberalen Karl Staaffs avgång (som på den tiden stod till vänster i politiken). Kungens borggårdstal beseglade hans öde. Regeringen regerade höjd ovanför de politiska partierna. Den var lojal med kungen och konservativt lagd, med starka sympatier för Tyskland. Så starka att Hammarskjöld vägrade att skriva under ett handelsavtal med Storbritannien. Livsmedelsförsörjningen försvårades. Statsministern hette i folkmun nu ”Hungerskjöld”. Efter en kortvarig högerregering genomdrev sedan en liberal-socialdemokratisk regering den allmänna rösträtten och åtta timmars arbetsdag. Mario Monti ledde förstås en teknokratisk regering i Italien i början av 2010-talet. Och Mario Draghi formade från 2021 en liknande regering i 20 månader innan det tog slut. Efter det italienska nyvalet 2022 vann högerpopulisten Giorgia Meloni makten. Hon har sina rötter i den postfascistiska högern. Kanske är det också en lärdom. Expertstyre kan bereda vägen för populister. Men det kan förstås även politiska blockeringar och handlingsförlamning förorsakad av låsningar och ovilja eller oförmåga att kompromissa mellan de politiska partierna. Uppmaning att ta sig samman En ämbetsmannaregering är kanske en nödlösning under extrema omständigheter. Där är vi inte. Men expertregeringar tenderar ofta att bli kortvariga, eftersom de per definition inte kan vara opolitiska och i slutändan ändå måste söka stöd bland de personer och partier som väljarna röstat fram. Man kan förstås läsa Lars Calmfors inhopp i eftervalsdebatten på olika sätt. Han propagerar för en ämbetsmannaregering som driver hans egen ekonomiska politik. Den välvillige bör se det som uppmaning till de politiska partierna att ta sig samman. Röda linjer försvårar kompromisser. Utan kompromisser inga regeringar och inga beslut. Då kan någon komma på den dåliga idén att ta Lars Calmfors på orden. Håkan A Bengtsson Inlägget Calmfors ämbetsmannaregering ska driva hans ekonomiska politik dök först upp på Dagens Arena.
5307156b73560241e61c66b61cce60515c4660ed
7dfa6ae7fe0e12e7d530da93624d81a0ff4c1bbd