Tornevall Networks

Och har alla politiker fel om att Sverige är så uselt på integration?

I dagens avsnitt av Dagens Arenas talk show, DA-TV träffar vi Alex Voronov, Ukrainaexpert, journalist och författare. Vi pratar om läget i Ukraina och vilka utsikter som finns för fred.

Men Alex berättar också om sin senaste bok, Den långa bluffen, som han skrivit tillsammans med Christian Lindell. I boken går de igenom statistik på några av vår tids mest omdiskuterade områden, som integrationen och arbetslösheten, och drar slutsatsen att det inte är så illa som alla politiska partier verkar tycka.

Dessutom: Sveriges gladaste statistiker Vilgot Österlund, synpunkter från Mia och Vanessa i Opinionsrummet, och Fredrik Pettersson berättar om praktiskt motstånd i vardagen.

Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.

Du kan se avsnittet här.

Inlägget Alex Voronov – Vad krävs för att den ryska regimen ska falla? dök först upp på Dagens Arena.

Det pågår en gränslös upprustning och mycket tyder på att vi rustar på fel sätt. Nato-medlemskapet bidrar knappast till Sveriges trygghet då alliansen oss leds av en president som konsekvent bryter mot folkrätten, skriver Pierre Schori.

Fem år efter det att Nato och dess mäktigaste medlem USA kördes ut ur Afghanistan av en påvert utrustad men fanatisk motståndsrörelse stod Sverige för för första gången värd för militäralliansen.

 ”Hedersgästen” på detta första Natotoppmöte i Sverige, utrikesminister Marco Rubio, påminde oss med sin närvaro i hamnstaden Helsingborg om Trumpregimens bistra budskap vad gäller den internationella havsrätten.

Flyganfall mot civila båtar på internationellt vatten ska upprepas närhelst det passar, var Rubios budskap, efter det att amerikanska attacker dödat ett antal venezolaner i en fiskebåt.

Så skedde också några månader senare, den 25 november i fjol, då kollegan krigsministern Pete Hegseth meddelade jublande: ”Detta är bara början. Vi ska döda dem alla”. Inget bevis har visats om att det rörde sig om knarkbåtar. Militära experter i USA menar att dessa attacker utgör ”ett olagligt dödande”.

Olagliga avrättningar till havs

I slutet av maj i år rapporterade New York Times att över 200 förmenta smugglare hade dödats till en kostnad som närmar sig 5 miljarder dollar enligt Brown Universitys’ Costs of War project.

Och inför sin resa till Sverige hotade samme Rubio att starta ett nytt krig, nu mot Kuba, ett land vars brutala historia i mycket präglats av långvarig amerikansk ockupation och ekonomisk imperialism.

Att dagens amerikanska krigshandlingar mot civila kan utgöra ett brott mot folkrätten påpekades av FN organet OHCHR: s experter.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres fördömde den 20 maj i år länder som ostraffat bryter mot folkrätten. Samtidigt har militärutgifterna kraftigt överträffat det globala biståndet med förödande konsekvenser för de mest sårbara i världen, påpekade han. Guterres underströk att det inte är FN som är problemet utan det ligger hos de supermakter som kränker folkrätten och ibland själva skapar konflikterna samt använder sin vetorätt i Säkerhetsrådet för att garantera straffrihet.

För den press och allmänhet som i Nato-mötet såg en viktig säkerhetspolitisk framgång för Sverige, är det upplysande att ta del av vad framstående internationella analytiker anser om en organisation som i verkligheten styrs av Donald Trump och hans devote generalsekreterare Mark Rutte, som dessutom hyllat USA:s olagliga krig mot Iran.

Gränslös upprustning av Tidöregeringen

En av dem är Timothy Snyder, professor i historia vid Yale University i USA, ansedd som en av vår tids mest inflytelserika historiker. Han har i dagarna drastiskt sammanfattat Donald Trumps hot mot USA och omvärlden under rubriken Den amerikanska supermaktens självmord: ”USA spenderar miljarder dollar genom att förlora ett krig i Iran som berikar oligarker, utarmar sina egna medborgare, saboterar sina allianser och stärker sina fiender. Kriget avslöjar en ledande princip i den amerikanske presidentens utrikespolitik: Supermaktens självmord. Och som rättfärdigande av denna självförstörande hjärnlöshet hänvisar Vita huset till Jesus och folkmord”.

Och som en livsviktig upplysning angående den till synes gränslösa militära upprustning som Tidöregeringen igångsatt – bland annat fyra krigsfartyg med leverans på 2030-talet till en kostnad av minst 10 miljarder styck enligt vår försvarsminister Pål Jonsson – fortsätter Snyder:

”Trump-administrationen fokuserar på gårdagens rustning likt den nya klass av krigsfartyg som ska bära Trumps namn. Planen är ren fantasi, sådana fartyg är totalt olämpliga i det moderna kriget vilket har avslöjats i det högtekniska kriget mellan Ryssland och Ukraina”. Sveriges förre utrikesminister Tobias Billström, numera expert hos ett vapenrelaterat företag, har läst Snyder och instämmer.

Ledarna i Tyskland och Frankrike, Merz och Macron, har likt sina företrädare Kohl och Mitterrand, mot denna bakgrund insett den oundvikliga konsekvensen av att underställa sig en Kung Ubus egensinniga vansinne. *

Vad sa Pål Jonsson till Pete Hegseth?

I stället för att underkasta sig mannen i Mar-a-Lago måste även vi i Sverige ta ansvar för vår egen utveckling, att både tänka på ”ett efter våra förhållanden starkt försvar” i stället för det bisarra, ogenomtänkta 5 % -målet som Trump vill ska öka ännu mera.

Och var det så smart att göra Östersjön till ett Nato-hav – som Ulf Kristersson triumferande sa när han spelade pingis i Lidköping i stället för att delta i FN:s åttioårsfirande i New York?

Och vad sa vår försvarsminister Pål Jonsson till krigsminister Pete Hegseth i Pentagon som beslöt att bomba de civila fartygen i Karibien precis under sin svenske kollegas besök?

Och hur kan Sveriges ÖB, också han en flitig gäst i Pentagons värld, vurma för en svensk atombomb utan att någon i regering och riksdag reagerar?

Snyder uttrycker avslutningsvis sin syn på vad som den amerikanska demokratin måste fokusera:

”Att regeringen ska tjäna de ultrarika, är inte förenligt med att vinna krig eller upprätthålla de sociala insatser som får ett modernt samhälle att fungera. I stället för att försöka återgå till det förflutna måste nu krävande ansträngningar till för att i grunden förändra den amerikanska politiken så att medborgarna får större makt att skapa en rättvisare framtid”.

Pierre Schori, författare och tidigare diplomat och politiker

• Kung Ubu  var en sniken, feg, elak och krigisk figur, skapad 1896 av den franske författaren Alfred Jarry i teaterpjäsen med samma namn.

Inlägget Är vi verkligen säkrare nu? dök först upp på Dagens Arena.

Behöver fundera på vad som är verkligt verkningsfulla åtgärder.

Sverigedemokraterna har drabbats av pedofilhysteri efter avslöjandet att en av deras riksdagsledamöter misstänks för innehav av barnpornografi. Hysterin är inte så konstigt. Brotten är avskyvärda. Men lyssnar man på experterna så är hysterin inte särskilt hjälpsam.

Karolinska institutet uppskattar att ungefär fem procent av befolkningen, både män och kvinnor, har sexuella fantasier om barn. Långtifrån alla begår brottsliga handlingar, men mörkertalet är säkerligen stort.

Översatt till riksdagens ledamöter betyder detta statistiskt att ett 17-tal personer berörs. För Sverigedemokraterna blir det extra genant med tanke på deras höga svansföring i frågan, men den sansade förstår att dessa 17 rimligen är jämnt fördelade över samtliga partier.

Straffen förvånande låga

Det är förståeligt att man förfasas och går upp i spinn när hemska övergrepp uppdagas. Det kan man ägna sig åt en dag eller två, men sen behöver man kyla ner hjärnan och fundera över vad som faktiskt vore verkningsfulla åtgärder.

Psykiatrikern och forskaren Christoffer Rahm menar att sexuella övergrepp mot barn är ett folkhälsoproblem. Ungefär var tionde flicka och var tjugonde pojke har utsatts.

Att betrakta sexuella övergrepp mot barn som ett folkhälsoproblem gör också att vi bättre kan förstå vad vi behöver göra för att möta det. 

Straffen bör så klart stå i bättre proportion till brottet. I vissa fall är de förvånande låga och består av böter och villkorliga domar. Uppdrag granskning visar att bara en av tre som dömdes för barnpornografibrott under 2024 fick fängelsestraff. Men utöver straffpåföljder måste vi titta på fler åtgärder för att förhindra att barn utsätts.

Stöd och behandling

Det är naivt att tro att polisen ska lyckas hitta alla förövare och sedan lagföra dem. Därför behöver vi se till att de som har problem själva söker stöd och behandling innan deras tankar lett till handling. Men med rådande pedofilhysteri är chansen stor att vi snarare får motsatt effekt – personer som skulle behöva behandling undviker att söka stöd. Följden blir än fler brottsutsatta.

Det behöver därför bli lättare för personer att söka stöd och behandling i ett tidigt skede, innan de begår brott. Specialiserade insatser som Preventells telefonlinje för oönskad sexualitet är utmärkt, men har begränsad kapacitet. Här måste såklart även de vanliga vårdcentralerna kunna ta emot personer som behöver hjälp. 

Enligt forskarna saknas det botemedel mot pedofili, men tillståndet går att behandla – psykologiskt, socialt och medicinskt – gärna i kombination. Det görs ansträngningar för att utveckla effektiva behandlingsmetoder, men ännu är vi inte framme.

I debatten hörs panikartade skrik om kemisk kastrering. Det låter värre än vad det är, kanske för att politiker vill verka mer handlingskraftiga än de i själva verket är. Kemisk kastrering är detsamma som sexdriftssänkande medicinering som tas i form av tabletter eller sprutor. Detta verkar vara till hjälp så länge medicineringen ges.

Vill hellre se dem som monster

Jag är medveten om att det för många tar emot att tänka att brottsdömda pedofiler också är människor. I en förenklad jakt på de goda och de onda vill vi hellre se dem som monster. Men mycket pekar på att socialt stöd, alltså en meningsfull tillvaro fylld med vettig sysselsättning, kan få färre att återfalla i dessa hemska brott. Social isolering och skambeläggning har visat sig vara kontraproduktivt. Riskfaktorerna puttar förövaren i fel riktning.

På mitt bibliotek kom jag över Börje Svenssons bok “De mest hatade, om pedofiler och andra sexualbrottslingar”. Den handlar om hans erfarenheter av att under tio år behandla sexualbrottslingar på Norrtäljeanstalten. Boken är värdefull läsning för den som vill förstå hur man ur Kriminalvårdens perspektiv handskas med och vårdar denna typ av brottslingar. I kombination med de senaste forskningsrönen och studier på området kan man skapa sig en helhetsbild av vad som behöver göras.

Den som på allvar vill bekämpa detta samhällsproblem måste besinna sig, trots att känslorna går heta. Att skänka pengar till Dumpen, peka ut personer som monster och gasta kemisk kastrering är populistiskt och attackerar inte problemet vid dess rot. 

Pedofilhysterin hjälper ingen, allra minst de utsatta barnen.

Silvia Kakembo

Inlägget Pedofilhysterin hjälper inte de utsatta barnen dök först upp på Dagens Arena.

Olivia Laings premiss i Den tidlösa trädgården är oerhört romantisk.

Vad är egentligen en trädgård? De flesta har sin egen relation till vad en trädgård är, vad den symboliserar och innebär.

Långt ifrån alla har lyxen att leva med en, för vissa är kanske trädgården en utopi, eller ingenting att tänka över alls.

Författaren Olivia Laing ställer frågan från ett annat håll: Vad är ett paradis? Det är en trädgård, visar det sig. Ordet paradis kommer nämligen från persiskan och betyder inhägnad trädgård. I detta tar boken Den tidlösa trädgården – på spaning efter ett gemensamt paradis avstamp.

Praktiskt, svettigt och ändlöst

Laing undersöker i essäform vad trädgårdar har inneburit för oss som en slags reproduktion av Edens lustgård genom tiderna. Premissen är oerhört romantisk, hen och den betydligt äldre livspartnern Ian köper ett hus med en inmurad trädgård i Suffolk i England. Det är pandemi och behovet av att avskärma sig från världen är stort, speciellt då Ians hälsa är skör. Trädgårdsarbetet blir en distraherande sysselsättning, ett praktiskt svettigt och ändlöst arbete med att återställa den praktfulla trädgården, som gömmer sig under all sly och övervuxen otyglad växtlighet som en försummad trädgård innebär.

Trädgårdens ursprungliga ägare var en känd trädgårdsmästare, och Laing, som aldrig tidigare haft en egen trädgård, tar sig an arbetet med att avtäcka hans design med ett hängivet, ibland nästan besatt, engagemang. Det får mig att genast vilja gå ut i min egen trädgård, beskära Wisterian, gräva en ny rabatt, skapa ett eget litet blommande paradis.

John Miltons episka diktverk Paradise Lost och konstnären William Morris genuina trädgårdsintresse och samhällsengagemang ackompanjerar Laing i hennes undersökningar av trädgårdens betydelse. Boken i sig liknar på många sätt en vildvuxen men tämjd trädgård, utan murar men med ett tydligt ramverk. Parallellt med de många praktiska momenten och beskrivningarna av blommor, buskar och träd i Laings trädgård växer något mycket större fram.

Slaveriet går inte undkomma

Omvärlden och historien är ständigt närvarande och Laing väjer inte undan de mer problematiska aspekterna av den engelska trädgårdskulturen. Kolonialismen och slaveriet går inte att undkomma, inte heller överklassens anspråk på värdskap över naturen, eller viljan att kuva den, för att inte tala om de många miljoner människorna som trädgårdsmurarna ämnade att stänga ute.

Laing skriver personligt och levande, både hoppfullt och lite melankoliskt. Som i beskrivningen av konstnären Cedric Morris trädgård, som under 1930-talet blev en fristad för homosexuella konstnärer som inte var välkomna i samhället. Det bitterljuva i Laings egen uppväxt i ett queert hushåll, där trädgården blev ett sätt att försöka smälta in i normen.

Under läsningen upphörs jag inte att överraskas av den oändliga variationen av växter som finns i de minutiöst planerade trädgårdarna Laing besöker, hur mycket tid, energi och skaparglädje som lagts ner i dem. Det får mig att känna mig hoppfull inför att mänsklighetens försummade trädgård kan återskapas till ett gemensamt paradis, fast utan murarna.

Selma Yousif Mesbah

Inlägget Trädgården som ett gemensamt paradis dök först upp på Dagens Arena.

Det är bra med ett strikt regelverk, men när Transportstyrelsen är hänvisade till föranmälda besök för att utöva tillsyn över bilverkstäderna skapas felaktiga incitament, skriver Per Molander och Tormod Johansen i en replik till Tord Fornander från Fordonsbesiktningsbranschen.   

I vår artikel var vi inte ute efter just bilprovningsföretagen utan ville bara peka på att myndighetsutövningsuppgifter är olämpliga att placera hos aktörer som har andra incitament än korrekt myndighetsutövning. Även om de flesta är noggranna och följer gällande regler, är motsättningen mellan vinst, kundnöjdhet och korrekt kontroll en riskfaktor.

Tord Fornander skriver: ”Kraven på utförare av samhällsuppdraget fordonsbesiktning är höga. Ett oberoendekrav skyddar mot jäviga intressen som påverkar myndighetsutövningen. Innehållet i besiktningen och grunderna för underkännande är strikt reglerat. Kraven på kompetens är höga. Besiktning ska ske likvärdigt. Därför samordnas utförarnas tolkning av regelverk.”

Regler är bra, praktiken viktigare

Det är bra med ett strikt regelverk, men det avgörande är inte vad som står i regelverket utan vad som sker på verkstadsgolvet. Det effektivaste sättet att övervaka den faktiska kvaliteten i besiktningarna vore att som Motormännen har gjort för att testa bilverkstäderna: att rigga ett antal fel och sedan kontrollera hur många som upptäcks. Så kan inte en tillsynsmyndighet göra.

Det näst bästa vore då att genomföra ett antal oberoende kontrollbesiktningar för att få en second opinion. Genom skrivningen i sin proposition omöjliggjorde regeringen Reinfeldt även detta. Tillsynsmyndigheten är därför hänvisad till att stå och titta på vid föranmälda besök. Det är inte en effektiv tillsynsmetod. Att Transportstyrelsen enligt Riksrevisionens bedömning har försummat sitt uppdrag är under sådana förutsättningar inte så märkligt.

Antalet underkännanden har varierat över tid, vilket Fornander menar beror på förändringar i fordonsflottan och ändrade regler. Men det som hände när etableringsfriheten infördes var ju först att antalet underkännanden först ökade signifikant för att sedan långsiktigt minska.

Ingen vettig människa tror att detta återspeglar det faktiska tillståndet hos fordonen. All verksamhet av det här slaget innehåller ett bedömningsutrymme, och i en vinstdrivande verksamhet kommer detta utrymme att utnyttjas på det sätt som maximerar den uppskattade avkastningen på kapitalet.

Incitamenten skapar risker

Prisutvecklingen på besiktningar har varit ogynnsam, vilket Fornander erkänner. Prisindex har sedan 2010 ökat ungefär dubbelt så mycket som det allmänna KPI. Han förklarar det med den ökade tillgängligheten, vilket förvisso har bidragit; det råder nu en viss överkapacitet i branschen, vilket producenterna finansierar med högre priser. Men en ökad tillgänglighet hade enkelt kunnat åstadkommas med ett ägardirektiv till den gamla bilprovningen i helstatlig regi.

Jävsregeln som Fornander nämner innebär till exempel att Volkswagen-koncernen inte ska kunna starta en bilprovningskedja i Sverige som specialiserar sig på VW-fordon och är liberal i sina besiktningar. Men om ett föregivet oberoende företag i Sverige startas med hjälp av ett lån i en svensk bank och ett motsvarande belopp reserveras i en utländsk bank, hur ska Transportstyrelsen förväntas upptäcka detta? Nu tror vi inte att detta är det dominerande hotet mot besiktningens integritet. Det är i stället den långsiktiga erosionen av myndighetsutövningen i en konkurrensutsatt verksamhet som är det stora hotet.

Incitamentsstrukturerna skapar risker som vi menar inte går att försvara i samband med myndighetsutövning. Eftersom vår bedömning är att kontrollmekanismerna är för svaga och kommer att så förbli, är det olämpligt att låta privata aktörer i konkurrens få ansvar för myndighetsutövning generellt.

Per Molander, tekn.dr, tidigare generaldirektör, aktuell med boken Politik för ett mänskligt samhälle

Tormod Johansen, docent i offentlig rätt vid Göteborgs universitet

Inlägget Slutreplik: Regler otillräckliga när tillsynen brister dök först upp på Dagens Arena.

Vår granskning av över 100 IVO-beslut visar att kvinnojourernas erfarenhetsbaserade kompetens underkänns. Men problemet är större än så. Staten håller på att förvandla kvinnojourerna till marknadsaktörer och fristående lagstyrda socialkontor, skriver fem forskare.

Kvinnojourerna uppstod som en del av kvinnorörelsen i slutet på 1970-talet. De var ett svar på att det saknades skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor. Mäns våld mot kvinnor sågs om en privat angelägenhet och myndigheters kunskap om våldets mekanismer var obefintlig.

Kvinnojoursrörelsens arbete grundar sig i internationell och svensk våldsforskning som ligger i framkant. Men också i de utsatta kvinnornas erfarenheter. Det är kunskap som idag är integrerad i det sociala arbetet och rättsväsendet. Genom jourernas politiska arbete har våld omvandlats från en privat fråga till ett samhällsansvar. Jourerna har orubbligt stått på kvinnors sida.

Både Tidöregeringen och den förra S-märkta regeringen har släppt in marknadsaktörer för att de ska tillhandahålla skyddat boende. Dock ska både privata skyddade boenden och kvinnojourer drivas enligt marknadslogik.

Det handlar om konkurrens, upphandlingar, tillstånd och långtgående administrativa krav. Därmed överlever enbart de kvinnojourer som har resurser för att anpassa sin ideella verksamhet efter marknadens principer.

Kvinnojourers hela existens hotas

Det riskerar att kvinnojourernas självständiga roll försvagas. När kvinnojourernas existens är beroende av tillstånd, kommunala avtal och marknadsanpassning kan deras kritiska röst komma att tystna. Kommer jourerna att orka stå upp mot socialtjänst, polis och rättsväsende eller blir de en del av samma system. Då finns det inte någon som kan föra de våldsutsatta kvinnornas talan.

En konsekvens av att tillåta privata företag är att regeringen skapat hårdare reglering av boendena för att förhindra välfärdsbrottslighet liknande den vi sett i andra verksamheter. Genom att öppna upp för vinstdrivande företag har man alltså skapat ett problem som inte fanns tidigare. Dessutom är den märkliga lösningen att både privata aktörer och kvinnojourer ska regleras och ansöka om tillstånd för att bedriva sina boenden. Den så kallade tillståndsplikten.

Tillståndsplikten ska garantera att boendena drivs utifrån kunskap och med kvalitet. Det är Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som handlägger tillståndsprocessen. Vi har begärt ut handlingar från IVO och granskat skälen till avslag och vi har sett ett tydligt mönster.

Brist på högskoleutbildning kan ge avslag

När privata skyddade boenden får avslag rör det sig främst om ekonomisk brottslighet eller andra ekonomiska och administrativa oegentligheter. För kvinnojourernas del rör avslagen i huvudsak om att föreståndaren inte anses ha adekvat högskoleutbildning. Trots att många föreståndare har lång arbetslivserfarenhet från jouren och många vidareutbildningar i frågan anses de inte ha tillräcklig kompetens.

Ett bidragande skäl för avslag är att personalen inte har utbildning på eftergymnasial nivå samt att ideella arbetar på jouren. Små jourer har inte resurser för att anställa personal. Trots att regeringar betonat att det ideella arbetet tillför något extra tillåts inte längre ideella arbeta på jouren utan att utbildad personal är på plats.

Sedan tillståndsplikten infördes har minst 37 kvinnojourer tvingats lägga ner sina boenden. När kvinnojourer stänger försvinner inte bara fredade rum utan också kunskap, språkkunskaper och relationer till såväl lokala politiker, myndigheter och lokalsamhället i stort. I mindre kommuner kan kvinnor och barn helt sakna tillgång till skydd.

Ovanstående bild bekräftas indirekt i en delrapport från Statskontoret (juni 2026) Uppföljning av reformen skyddat boenden. Här tar man upp att socialtjänsten är restriktiv med att ge skyddat boende till utsatta kvinnor samt att ett skäl till att färre kvinnor söker hjälp idag kan vara att det finns färre ideella jourer.

Man pekar även på att IVO:s krav visserligen har stängt ute oseriösa aktörer men samtidigt har utbildningskravet på föreståndaren och tolkningen av olika regler i boendet, lett till att ideella jourer fått avslag. Själva tillståndsförfarandet i sig har medverkat till att jourer valt att lägga ner och inte ansöka om tillstånd.

Regelverket ett hot mot kvinnors trygghet

Istanbulkonventionen (EU-rådets konvention för att skydda kvinnor) och CEDAW (FN-konventionen mot mäns våld mot kvinnor) kräver att de som ratificerat dokumenten faktiskt erbjuder stöd och skydd. Kvinnor ska ges tillgång till effektivt, tillgängligt och icke-diskriminerande stöd. Kvinnojourer måste ges rätten att erbjuda kvinnor stöd utan att de registreras hos myndigheter och kvinnor själva ska få avgöra när de behöver fredat boende.

Givetvis ska kvinnojourer hålla hög kvalitet. Kvinnor och barn som utsätts för mäns våld ska mötas av professionellt stöd och vid behov en hög säkerhet. Men regelverk som är utformade för att passa aktörer som oftast inte har kompetens i våldsfrågan och regler för att förhindra välfärdsbrottslighet garanterar inte kvinnor trygghet.

Regeringen borde inte kunna ignorera den kompetens som kvinnojourerna byggt upp genom decennier av arbete. Vi menar därför att regeringen snarast ska:

• utgå från de valideringsmodeller som tagits fram för HVB-hemspersonal och validera jourkvinnors kompetens,

• säkerställa långsiktig finansiering för att jourerna ska kunna uppfylla nya krav,

• stoppa utvecklingen som tvingar kvinnojourer stänga innan ett fungerande system för kompetensvalidering finns på plats.

Om regeringen menar allvar med att bekämpa mäns våld mot kvinnor kan de inte samtidigt montera ned den rörelse som byggt upp dagens kunskap och skydd. Ytterst är det våldsutsatta kvinnor och deras barn som lämnas utan det kompetenta stöd de så väl behöver.

Åsa Eldén, Fil.dr i sociologi, forskare Uppsala universitet

Rúna í Baianstovu, Fil.dr i socialt arbete, forskare Örebro universitet

Dolores Calvo, Fil.dr i sociologi, Uppsala universitet

Eva Diesen, Jur.kand. Stockholm universitet

Linnea Bruno, Fil.dr i sociologi och docent i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet

Carin Holmberg, Fil.dr i sociologi

Inlägget Tystade kvinnojourer en stor förlust för kvinnor dök först upp på Dagens Arena.

Inget är klart innan rösterna räknats.

SCBs partisympatiundersökning som publiceras i dag visar på ett stort övertag för oppositionen. 55,2 procent av väljarna skulle rösta på antingen S, V, MP eller C om det vore val i dag. Endast 42,6 procent skulle rösta på något av Tidöpartierna.

Liberalerna ligger på 2,5 procent och skulle inte klara av riksdagsspärren, vilket i en potentiell mandatfördelning innebär att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle få egen majoritet.

Ändå är det mycket som kan hända fram till valet den 13 september.

Rödgröna ledde 2022

I motsvarande partisympatiundersökning innan förra valet hade det dåvarande rödgröna regeringsunderlaget ett övertag på 51,1 procent jämfört med Tidöpartiernas 46,9 procent. Även med hänsyn till riksdagsspärren, då både Miljöpartiet och Liberalerna hamnade under spärren på fyra procent (MP 3,3 procent och L 3,4 procent), hade de rödgröna partierna en till synes betryggande ledning. De största förändringarna till valresultatet var att Sverigedemokraterna ökade med över 3,5 procentenheter, Socialdemokraterna tappade 3 procent och att såväl Liberalerna som Miljöpartiet med marginal lyckades ta sig över riksdagsspärren.

Om ändå siffrorna i SCBs undersökning står sig kan man spekulera i vilka partiledare i Tidögänget som sitter kvar till valet 2030. Ulf Kristerssons ledarskap har redan ifrågasatts, Ebba Busch har suttit som partiledare sedan 2015 och ingen kommer bry sig om Simona Mohamsson ifall Liberalerna åker ur riksdagen.

Den riktigt intressanta partiledaren är förstås Jimmie Åkesson, som suttit som partiledare i 21 år! Orkar han fyra år till för att sedan på allvar utmana som statsministerkandidat?

SD underskattade tidigare

Valrörelsen 2030 kommer onekligen bli intressant. Genom att Sverigedemokraterna nu gett upp kvittningssystemet i riksdagen skulle de i opposition kunna turnera runt och kampanja medan regeringspartierna hela tiden måste vara fulltaliga i riksdagen. Det, tillsammans med många tillfälliga satsningar som nästa regering måste prioritera bland, skulle kunna ge Tidöpartierna en skjuts inför valet 2030 …

Men blir det då en rödgrön valseger i valet 2026? Ja, mycket tyder på det, men Sverigedemokraterna har blivit underskattade i opinionsundersökningar många gånger tidigare, andelen osäkra väljare är nästan 20 procent och det är fortfarande 101 dagar kvar till valet.

Jag kommer inte ropa hej innan rösterna är färdigräknade på valnatten.

Vilgot Österlund

Inlägget Vilka Tidöledare sitter kvar efter valet? dök först upp på Dagens Arena.

Couture

Det blir så kort och sporadiskt att vi aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Det tycker Jon Andersson som har sett ”Couture”, med Angelina Jolie i en av huvudrollerna.

Modebranschen är ett tacksamt ämne att skildra på film. För bara någon månad sedan kom ”Djävulen bär Prada 2”, uppföljaren till succéfilmen med samma namn med Meryl Streep och Anne Hathaway i huvudrollerna. Alice Winocours ”Couture” är en mer lågmäld version på samma tema. 

Får följa tre kvinnor

I filmen får vi följa tre kvinnor under modeveckan i Paris. Maxine (Angelina Jolie) är en amerikansk filmregissör som kommer till Paris för att filma en stor modeshow. Huvudrollen i både filmen och modeshowen har Ada (Anyier Anei), ett nytt stjärnskott på modehimlen. Samtidigt verkar makeupartisten Angèle (Ella Rumpf) i bakgrunden och ser till att modellerna ska vara så presentabla som möjligt. 

Ella Rumpf som makeupartisten Angèle och Anyier Anei som modellen Ada. Foto: Noble Entertainment

De tre kvinnorna brottas alla med olika problem. Allvarligast är det för Maxine, som efter ankomsten till Paris får veta att hon lider av bröstcancer. Ada, född i Sydsudan, hoppas att modelljobbet ska leda till att hon ska kunna skapa en bättre framtid för sig och sin familj. Men det finns komplikationer. Pappan vet till exempel inte om att hon tagit jobbet som modell. Angèle lever å sin sida med författardrömmar, men får snart känna på hur tufft det kan vara för en ung aspirerande författare. 

Kort och sporadiskt 

Att berätta flera parallella historier på det här sättet kan absolut fungera. Dardennebrödernas senaste film ”Unga mödrar” är ett utmärkt exempel på hur det går att skapa ett djup i många karaktärer med olika sidohistorier. I ”Couture” funkar det inte lika bra. Det blir så kort och sporadiskt att vi aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Med Jolies karaktär funkar det lite bättre, men även där känns det som att vi hade behövt mer tid för en fördjupad karaktärsutveckling. 

Det är lite synd. Alla tre historierna har potential. Jag hade dock velat veta mer om kvinnorna för att få ett riktigt karaktärsdjup. Nu blir det tyvärr lite för ytligt, vilket gör att filmen aldrig riktigt grabbar tag i mig. Filmen snuddar vid en trea, men lyckas aldrig riktigt nå dit.

Jon Andersson

”Couture” har premiär på fredag den 5 juni.

Inlägget Film om modebranschen saknar karaktärsdjup dök först upp på Dagens Arena.

Couture

Det blir så kort och sporadiskt att vi aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Det tycker Jon Andersson som har sett det  ”Couture”, med Angelina Jolie i en av huvudrollerna.

Modebranschen är ett tacksamt ämne att skildra på film. För bara någon månad sedan kom ”Djävulen bär Prada 2”, uppföljaren till succéfilmen med samma namn med Meryl Streep och Anne Hathaway i huvudrollerna. Alice Winocours ”Couture” är en mer lågmäld version på samma tema. 

Får följa tre kvinnor

I filmen får vi följa tre kvinnor under modeveckan i Paris. Maxine (Angelina Jolie) är en amerikansk filmregissör som kommer till Paris för att filma en stor modeshow. Huvudrollen i både filmen och modeshowen har Ada (Anyier Anei), ett nytt stjärnskott på modehimlen. Samtidigt verkar makeupartisten Angèle (Ella Rumpf) i bakgrunden och ser till att modellerna ska vara så representabla som möjligt. 

Ella Rumpf som makeupartisten Angèle och Anyier Anei som modellen Ada. Foto: Noble Entertainment

De tre kvinnorna brottas alla med olika problem. Allvarligast är det för Maxine, som efter ankomsten till Paris får veta att hon lider av bröstcancer. Ada, född i Sydsudan, hoppas att modelljobbet ska leda till att hon ska kunna skapa en bättre framtid för sig och sin familj. Men det finns komplikationer. Pappan vet till exempel inte om att hon tagit jobbet som modell. Angèle lever å sin sida med författardrömmar, men får snart känna på hur tufft det kan vara för en ung aspirerande författare. 

Kort och sporadiskt 

Att berätta flera parallella historier på det här sättet kan absolut fungera. Dardennebrödernas senaste film ”Unga mödrar” är ett utmärkt exempel på hur det går att skapa ett djup i många karaktärer med olika sidohistorier. I ”Couture” funkar det inte lika bra. Det blir så kort och sporadiskt att vi aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Med Jolies karaktär funkar det lite bättre, men även där känns det som att vi hade behövt mer tid för en fördjupad karaktärsutveckling. 

Det är lite synd. Alla tre historierna har potential. Jag hade dock velat veta mer om kvinnorna för att få ett riktigt karaktärsdjup. Nu blir det tyvärr lite för ytligt, vilket gör att filmen aldrig riktigt grabbar tag i mig. Filmen snuddar vid en trea, men lyckas aldrig riktigt nå dit.

Jon Andersson

Inlägget Film om modebranschen saknar karaktärsdjup dök först upp på Dagens Arena.

Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet om SCB:s stora partisympatiundersökning som släpptes på torsdagsmorgonen.

Gäst: Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget “SCB:s mätning är en väldig besvikelse för Liberalerna” dök först upp på Dagens Arena.