Tornevall Networks

Över 70 procent av svenskarna tycker att vinstutdelning i välfärden inte ska tillåtas. Ändå har det inte tagits några sådana politiska beslut och flera partier driver en annan linje. Vi frågade Niklas Bolin, professor i statsvetenskap vid Mittuniversitetet, hur det kan komma sig.

Hur kan det komma sig att vi inte har något politiskt beslut om förbud mot vinster i välfärden, trots den starka opinionen mot det?

– En möjlig förklaring är att vi inte röstar om enskilda frågor utan på partier som står för paket av åsikter. Det kan vara så att många väljare är emot vinster i välfärden, men att frågan inte är avgörande när de väljer parti. Andra frågor kan väga tyngre. Det spelar alltså inte bara roll vad väljarna tycker i en fråga, utan också hur viktig den är för deras partival. Och i slutändan krävs förstås också en parlamentarisk majoritet för att förändra systemet, säger Niklas Bolin.

Niklas Bolin. Fotograf: Marlene Berg.

Även om opinionen inte lett till något avskaffande av vinster i välfärden, har den fått andra genomslag i politiken? Har partierna på något sätt ändrat sin hållning i frågan de senaste åren?

– Ja, det tycker jag att man kan säga. Även bland partier som inte vill förbjuda vinster har diskussionen förskjutits mot hårdare reglering och kontroll, inte minst när det gäller friskolor. Opinionen kan alltså få genomslag utan att förstahandsalternativet genomförs. Den kan påverka vilka förslag partierna driver och hur de pratar om frågan.

Finns det fler frågor där en majoritet av väljarna tycker en sak, medan de flesta partier driver en annan linje? 

– Migration är ett ganska tydligt historiskt exempel. Där fanns under lång tid ett glapp där väljarna generellt ville se en mer restriktiv politik än vad många av partierna stod för. Det glappet har sedan minskat när flera partier lagt om sin migrationspolitik efter den stora ökningen av antalet asylsökande 2015. Det visar också att partier inte alltid reagerar direkt på opinionen, men att ett långvarigt glapp kan skapa ett tryck på partierna att förändra sin politik, särskilt om det sammanfaller med en reellt förändrad situation, säger Niklas Bolin.

Inlägget Varför har vi inte avskaffat vinster i välfärden? dök först upp på Dagens Arena.

Sverigedemokraterna låtsas bry sig om sjuka människor. Men i riksdagen röstar de gång på gång igenom förslag som försvårar villkoren inom socialförsäkringen. Det är ett hyckleri som är djupt skadligt, skriver nätverket #116omdagen.

När Jimmie Åkesson (SD) och Simona Mohamsson (L) den 25 juli gick ut i en gemensam debattartikel i Expressen där de presenterade ett gemensamt vallöfte: att stoppa Försäkringskassans återkrav.

Bara Liberalerna har löftet på sin hemsida. Sverigedemokraterna har istället ett filmklipp från Youtube på sin Facebook där titeln är ”Vi behöver sätta stopp för orimliga återkrav” och inte nämner en enda gång att det bara gäller i LSS, inte för oss i sjukförsäkringen.

Att Liberalerna historiskt har agerat omänskligt i sjukförsäkringen, men slår sig för bröstet kring LSS, vet nog många redan. Men att Sverigedemokraterna som påstår sig vara försvarare mot en försämring av sjukförsäkringen agerar tvärtom, är det få som vågar/orkar/vill granska. Därför blir det extra upprörande när de utnyttjar att folk inte läser mer än rubriker.

Hånet och hyckleriet visar sig exempelvis när man ser att SD:s egna riksdagsledamöter, bara månader tidigare, i maj 2026, röstade ja till bland annat förödande straffavgifter och en bidragsspärr i socialförsäkringen. Det här vill SD nu försöka tysta genom att påstå att man jagar fuskare/kriminella för att skydda de kroniskt sjuka och funktionsnedsatta (se debattartikeln).

SD hycklar om sjuka människor

SD:s politik är alltså en fasad av smutsig dubbelmoral där de lovar sjuka och skadade människor att de bryr sig. Men bakom lyckta dörrar och i riksdagens kammare, röstar de för de kontrollsystem och budgetar vars konsekvenser driver människor i desperation, djup depression och i de mest tragiska fallen – även självmord.

Tyvärr är det inte ”bara” med  det nya vallöften kring återkravet som vi ser hur SD hycklar. De hävdar stolt att de stoppade regeringens utredning (SOU 2024:26) om att bland annat rulla tillbaka tidsgränserna vid dag 180. Men enligt riksdagens dokumentation är den inte stoppad utan pågår fortfarande.

När SD stolt röstar ja till regeringens budgetar har SD gett regeringen fria händer att bland annat styra Försäkringskassan via ”smygbeslut” genom myndighetens regleringsbrev och andra direktiv.

För att dölja hur rehabiliteringsmötena nästan uteblivit helt, trots politiska slagord om ökad rehabilitering, har myndigheten ändrat hur statistiken räknas fram. Därför kan antalet rehabmöten inte kan jämföras med åren innan 2024. Allt sker i skydd av en teknisk rökridå, men konsekvenserna för oss i sjukförsäkringen är brutala när vi inte får hjälp.

Siffror om fusk består av gissningar

Vårt nätverk, #116omdagen, föddes ur ren och skär ilska över hur dåligt sjukförsäkringspolitiken fungerande 2018. Namnet togs direkt från Försäkringskassans statistik över hur många som då fick avslag eller indrag på sin sjukpenning, varje dag. Sedan dess har vi publicerat hundratals vittnesmål, en del anonyma och en del vid namn eller ett alias.

Genom dessa vittnesmål blir det tydligt vad dubbelmoral, hyckleri och smyginsatta politiska mål gör för människor i verkliga livet. Vi anser att sjukförsäkringen borde vara något alla partier kunde samarbeta om, tillsammans med oberoende expertis, för att få en långsiktig och rättssäker sjukförsäkring.

Vi motsäger oss inte att fuskare ska avslöjas, men det finns inte en enda ojävig undersökning kring fusk. Allt grundar sig i Försäkringskassans gissade statistik gällande det som myndigheten anser är fusk och som de sedan kräver återkrav på. Det här trots att Inspektionen för socialförsäkringen har undersökt Försäkringskassans utredningar i dessa ”fuskärenden” och kommit fram till att Försäkringskassan brister i 74 procent av dem.

Jimmie Åkesson, du säger att politik är att vilja. Var finns din vilja för oss i sjukförsäkringen? Vi ser bara hyckleri och tomma ord. SD kan inte längre gömma sig bakom att de bara är ett ”stödparti”. Utan era röster i riksdagen faller regeringens budgetar och förslag.

Varje administrativ straffavgift som slår mot en utmattad människa, varje avslag som drivs fram av de dolda sparkraven, sker med ert godkännande.

Nätverket #116omdagen, genom anonyma administratörer för de drabbade 

Inlägget SD:s dubbelspel i sjukförsäkringen krossar liv dök först upp på Dagens Arena.

Tillväxten blir lägre när företagen har för stor lönesättarmakt.

I valrörelsen handlar debatten mycket om hur den ekonomiska tillväxten ska öka. Det är positivt, men de växande resurserna som tillväxten skapar förutsätter en klok politik.

I det avseendet finns det i valdebatten en del övrigt att önska. Vi vet att de senaste decenniernas fokus på kraftigt sänkta kapitalskatter, urholkade välfärdsystem, en offentlig sektor på ständig svältkur, en underfinansierad högre utbildning, en obefintlig yrkesutbildning, avdrag för ROT och RUT och snabbt växande inkomstskillnader inte har fallit väl ut. Det som utlovades har inte infriats.

Att fokusera tillväxtpolitiken på att ta ytterligare steg i den här riktningen kommer därför att misslyckas. De positiva ekonomiska effekterna kommer att utebli, men livschanserna för utsatta grupper kommer att begränsas ytterligare, vilket i sin förlängning kommer att sänka tillväxten.

Utmanas av internationell forskning

De här stegen utmanas även av internationell forskning. Det ser vi i den forskning som visar att den här politiska inriktningen är en förklaring till högerpopulismens framväxt. Detta har inte bara lett till en auktoritär och xenofobisk utveckling runt om i västvärlden, utan även till ett populistiskt och tillväxthämmande politiskt klimat. Att marknadsliberalismen har banat väg för högerpopulismen är för många svårt att acceptera.

Ett annat exempel är den forskning som visar att ett byte till en VD med en företagsekonomisk utbildning från en handelshögskola leder till att löneandelen i företaget minskar – utan att tillväxt eller produktivitet förbättras. Detta fokus på aktieägarvärde och minskade lönekostnader leder alltså till att anställda och samhälle blir förlorare. Den här effekten förklaras av utbildningen, inte av att VD:n började utbildningen med en viss uppsättning värderingar.

Det här sambandet är starkare när företag har så kallad lönesättarmakt. Det betyder att företag har en så stark ställning på marknaden att de kan sätta de anställdas löner under värdet på deras bidrag till verksamheten. Forskning visar, som ett tredje exempel, att den här makten är vanligt förekommande i västvärlden och att den försämrar tillväxten. Minskad lönesättarmakt kan således vara en klok politik som gynnar samhällsintresset.

En förklaring till låg tillväxt

Ett sätt att begränsa den här makten är, förutom infrastrukturinvesteringar och kompetensutveckling, att minska användningen av konkurrensklausuler – förbudet för löntagare att konkurrera med sin tidigare arbetsgivare efter att anställningen har upphört. Användningen av de här klausulerna har ökat i västvärlden och ses som en förklaring till den svaga tillväxten. Skälet är att de minskar rörligheten på arbetsmarknaden.

Samtidigt har företag ett legitimt intresse av att inte sprida företagshemligheter till utomstående. Den här balansen är delikat, men ny forskning visar att Sverige är det OECD-land där arbetsgivarna rapporterar den högsta andelen anställda som binds av en konkurrensklausul (40 %).

Forskarna menar att klausulerna används för många fler yrkesgrupper än vad som var avsikten. Därutöver är klausulerna ofta alltför långtgående och en stor majoritet av dem bedöms av arbetsgivarna inte klara en rättslig prövning. Effekten av detta är att klausulerna håller tillbaka innovationskraft och produktivitet. Att förändra balansen mellan företags- och samhällsintresset kan, i likhet med vad som nu händer i andra länder, i detta fall vara tillväxtdrivande.

Förbättrad livskvalitet

Ett sista exempel rör forskningen om subjektivt välbefinnande. En klok tillväxtpolitik förutsätter inte bara en diskussion om hur den förda politiken påverkar olika grupper ekonomiskt, utan den bör även bidra till förbättrad livskvalitet. I det avseendet vet vi att tillväxt inte automatiskt leder till förbättrad livskvalitet. Tre tydliga exempel är Tyskland, USA och Storbritannien. Detta är länder som ligger på ungefär samma ekonomiska nivå som Sverige, men som ligger avsevärt lägre när det kommer till subjektivt välbefinnande. USA:s ranking på 29:e plats i världen ska jämföras med Sveriges på femte.

Relaterat till detta bör även nämnas den forskning som visar att ett högt välbefinnande i arbetet gynnar tillväxten. En god och utvecklande arbetsmiljö är något som är lönsamt för företagen och som med sina betydande spridningseffekter gynnar samhället i sin helhet.

Gamla hjulspår

De här fyra exemplen visar att svensk tillväxtdebatt trampar runt i gamla hjulspår. Vad vi behöver i valrörelsen är mindre av inhemsk navelskådning och mer av internationell nyfikenhet. Vi behöver mindre av gammal skåpmat som vi vet inte fungerar och vi behöver mer av en helhetssyn – både vad gäller tillväxtpolitikens effekter för olika grupper och om den förda politiken gynnar livskvaliteten.

Som väljare är vi förtjänta av att valrörelsen i högre grad präglas av en mer långsiktig tillväxtdebatt som resonerar i både tre och fyra led. En debatt som inte domineras av innehållssvag retorik och motbevisade löften, utan av reformer som tar sin utgångspunkt i hur olika delar av samhällsbygget kompletterar varandra – systemrationaliteten – och därmed bidrar till högre tillväxt och livskvalitet samtidigt som livschanserna fördelas mer jämlikt.

En förutsättning för att komma dit är att partierna klarar av att sortera i och diskutera vad som är företagsintresse och vad som är samhällsintresse. Om vi inte når dit är risken uppenbar att tron på den ekonomiska tillväxten som sådan tar långsiktig skada – till förfång för Sveriges fortsatta välståndsutveckling.

Daniel Lind

Inlägget Kvaliteten på valrörelsens tillväxtdebatt måste höjas dök först upp på Dagens Arena.

Håkan A Bengtsson skriver om kommunismen – i litteraturen och verkligheten. 

Det var på den tiden när Arena flyttade till Drottninggatan 83, närmare bestämt för trettio år sedan. En dag hittade vi en stor och tung anslagstavla i en container utanför porten, som visade sig vara ett arkeologiskt fynd från det röda 1968.

För yngre läsare vill jag inflika att anslagstavlor ofta användes före digitaliseringen för skriftliga meddelanden om möten och evenemang.

Varifrån den där anslagstavlan kom vet jag inte. Den var av trä och vackert snidad, färglagd med blommor och blad som slingrade sig runt ramen, och på överkanten fanns ett inristat Mao Zedong-citat ”Det är rätt att göra uppror”. Dessa ord myntade den store rorsmannen under den kinesiska kulturrevolutionen i slutet av 1960-talet. En av Arenaredaktörerna tyckte att den borde räddas till eftervärlden och den släpades upp till våra lokaler. Men vad skulle vi göra med den? Ville vi verkligen hänga upp den? Gick det överhuvudtaget att fästa denna tunga pjäs på någon av väggarna? Och var skulle den få plats?

Strindbergs sista bostad

Vi hade precis flyttat in till city från frilansgruppen ”Intervista” på Södermalm. Men nu befann vi oss i ett annat historiskt sammanhang. I gårdshuset hade poeten Sonja Åkesson en gång bott och skrivit: ”Jag lever ett lugnt liv/ på Drottninggatan 83a på dagarna/ snyter ungar och putsar golv/ och kopparpottor/ och kokar rotmos och pölsa.” En feministisk replik till Lawrence Ferlinghettis: ”I am leading a quiet life / in Mike’s Place every day / watching the champs / of the Dante Billiard Parlor.”

Liberala Afton-tidningen hade haft sina redaktionslokaler på 83:an. Helge Cohn skrev i sina minnen att huset på Drottninggatan 83 var en ”samlingsplats för unga radikaler och radikalt betonade kulturpersonligheter”. Med namn som Richard Berg, Ellen Key, Erik Hedén, Hjalmar Öhrvall, Carl Lindhagen och inte minst August Strindberg. Hans sista bostad var ju i Blå tornet på 85:an. Frilansgruppen vi bildade fick namnet Blå Kontoret. Senare skulle LO köpa huset och inhyste under en period Byggnadsarbetareförbundets förbundskontor.

Inte långt från Drottninggatan 83 låg Kårhuset, som studenterna ”ockuperade” – sitt eget hus – 1968. Aktionen upplöstes om inte i god så i varje fall i organiserad ordning. Men någon passade på att måla ”Det är rätt att göra uppror” på kårhusets fasad. Trots att den målats över syntes texten länge när väggen fuktades under regniga dagar, något jag själv bevittnade under promenaderna hem till Sibirien.

Och nu hade vi fått en kvarlämning från 1968 på halsen, från den korta maoistiska eran i svensk politik. Det var väl något med den där uppmaningen som skavde. Vi var nog radikala, men uppror? Kommunism var aldrig vår grej. Kommunismen hade vid det här laget (1996) gått hädan. Sovjet var upplöst. Medan Kina var på väg att bli ett statskommunistiskt ekonomiskt mirakel under kommunistpartiets enväldiga kontroll.

Och anslagstavlan? Vi bestämde oss för att inte behålla den, men gjorde ett försök att intressera några museer, dock utan framgång. Den förpassades tillbaka till den där containern. Vem eller vilka som gjorde den är höljt i dunkel. Var det någon som bott i huset eller i kvarteren? Kan det ha varit ett maoistiskt kollektiv, rentav en cell i den ökända Rebellrörelsen? Eller någon front-organisation som sedan upplöstes och förpassades till den stora glömska som lägger historien till rätta?

Skarprättare mot högeravvikare

Nu har det gått ytterligare trettio år och jag kommer osökt att tänka på den där anslagstavlan, nu när Rebellrörelsen åter är på tapeten. Sommaren 1968 formades i Stockholm och Uppsala små celler som avskilde sig från omvärlden och levde för sig själva. De var förstås inspirerade av den kinesiska kulturrevolutionens ”Rödgardister”, unga aktivister som agerade skarprättare mot högeravvikare och ”kapitalistfarare”.

På samma sätt ville rebellerna skapa rättning i de maoistiska leden här i Sverige, i KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) och Clarté, vars medlemmar hellre, menade rebellerna, pratade om revolution är gjorde revolution. Metoden var att bilda celler och skola och härda fram sanna revolutionärer.

Den västerländska arbetarklassen var mutad av konsumism. Den revolutionära glöden fanns i den tredje världen. Men en revolutionär förtrupp kunde frammana en revolutionär konfrontation även i välfärdens och demokratins Sverige.

Så gick tankegångarna. Därav de hårda kraven på sammanhållning och asketism. Flera av de här mekanismerna kan förstås uppstå också i andra sekter, såväl politiska som religiösa. Eller för den delen i vanligt förekommande gruppdynamik i föreningar, företag och sammanslutningar och behöver förstås inte slå över i gruppförtryck. Men Rebellrörelsen tog detta ett steg längre med 1968 års revolutionära våg som utlösande och inspirerande fond.

Rebellrörelsen dansade bara en sommar och upplöstes lika fort som den uppstått. Den har förstås blivit föremål för åtskilliga reportage och artiklar under årens lopp. Redan 1971 kom Torbjörn Säfves bok ”Rebellerna i Sverige. Dokumentation, kritik, vision” på ärevördiga Författarförlaget. I höst kommer Johan Erlandssons ”Mao-sekten. Rebellrörelsen i Sverige”. I Lukas Moodyssons roman ”Rebellerna” från i våras får en fiktiv (?) medlem i Rebellrörelsen berätta sin historia, det yttre händelseförloppet stämmer överens med de verkliga händelserna. Moodysson har en unik sensibilitet för människors ljusa och mörka sidor, och spänningen mellan det vardagliga och himlastormande. Det är de enskilda människorna som träder fram, snarare än de storvulna proklamationerna. Jag tänker förstås på filmerna ”Tillsammans” och ”Tillsammans 99” där han skildrade ett vänsterkollektivs inre liv. De var gjorda med värme, humor och medkänsla, och omsorg om de enskilda livsödena. Moodysson skulle förresten nog för egen del inte kunna inordna sig i ett kollektiv.

På tragikens brant

”Rebellerna” har ett sorgligare stråk. Berättarrösten halkar in i Rebellrörelsen av en tillfällighet (via en pojkvän som var med) men blir, som nyfrälsta ofta tenderar att bli, den mest övertygade och hårdföra i den revolutionära cellen.

Men hennes senare liv blir inte någon dans på rosor, hon tycks leva med och har formats av minnena från den där sommaren med rebellerna. Boken är fylld av träffsäkra iakttagelser och självinsikter. Till sist utbildar hon sig till psykolog och konstaterar att hon har en förmåga att förstå och kunna se och läsa sina ”patienter”:

”Så var det 1968 också. Jag kunde se rakt in i mina kamraters själar, men jag kunde inte se in i mig egen.”  Smärtpunkterna är starka. Hennes pojkvän hoppar av och flyttar ut ur kollektivboendet, men hon väljer rebellerna före kärleken. Hon gör ett försök att få honom tillbaka och söker upp honom: ”I mina drömmar. I mina fantasier, nu nästan sextiotvå år senare, står jag i den dörren igen. Tobias öppnar.” Men den dörren stänger hon.

Rebellerna balanserade på tragikens brant. Det fysiska våldet låg nära till hands. Men det gick aldrig så långt. Sverige fick aldrig någon vänsterterrorism, det var i huvudsak fråga om traditionellt folkrörelsearbete om än i kommunistisk skrud. Men berättarrösten vidgår att ”rebellerna var de enda som var beredda att kämpa för revolutionen med vapen i händerna”.

”Jag önskar att vi hade använt mer våld, men att vi hade riktat det åt rätt håll, vi borde ha tänt eld på ett varuhus, vi borde ha arbetat inte enbart för en revolution som skulle komma långt in i framtiden, vi borde ha arbetat mer för att förändra situationen där och då.”

Hon tänker på RAF ibland, att hon ”hade kunnat vara en av dem”, och citerar Ulrike Meinhof: ”Den väpnade kampen är den lilla motorn som drar igång den stora motorn.” Det kanske hade varit nästa steg om Rebellrörelsen hade överlevt i någon form?

Berättaren avsvär sig inte de revolutionära ambitionerna. Det är inte någon ljummen mittendemokrat som talar. Men bokens röst är inte heller okritisk till vänsterrörelsen och dess irrgångar. Vilket gör den mer intressant och komplex: ”Jag vet att Mao hade rätt, inget nytt kan byggas om inte det gamla först rivs ner, men det är inte sant, det är fel, det är inte fel men det gäller inte allt. Gamla fina hus ska renoveras, inte rivas. Jag hatar socialdemokraterna.”

Efter ett långt arbetsliv som psykolog har berättaren kommit till insikt om att det mörka finns i oss alla, och att det ”bara är tunt papper mellan ondskan och alla våra goda tankar och gärningar, mellan vår vilja att förstöra och vår vilja att bygga något nytt som är fint och rättvist för alla människor.”

Är det en åldrad och ärrad revolutionär som talar, eller författaren själv?

Kommunistiskt arv i två böcker

I sin förra bok ”Stalin på Östermalm” dissekerade Martin Jonols sin uppväxt i en känd och framträdande vänsterfamilj på Östermalm. I centrum stod hans morfar Gustav Johansson, en Moskvatrogen stalinist och ledande i kommunistpartiet under flera decennier. Han var långvarig riksdagsledamot och chefredaktör för Ny Dag. Ända tills CH Hermansson tog över först Ny Dag och sedan partiledarposten och började agera mer självständigt utan att bryta med kommunismen eller Moskva.

Gustav Johansson kom från ”enkla förhållanden” som det lite nedlåtande brukar heta. Arbetaren Gustav var med om en imponerande politisk resa, men också en rätt ovanlig klassresa för en rättrogen stalinist. Han inledde sin bana i Socialdemokraterna, men valde vänstern och kommunisterna efter 1917. Äktenskapet med Eva Palmær blev en inträdesbiljett till Östermalm och ett annat slags liv. Där levde han i en stor och fin våning – med tjänstefolk. Gustav Johansson var agitator och ledamot av andra kammaren, men alltså också redaktör och författare. Och han skrev revytexter till både Karl Gerhard och Ernst Rolf.

Den förra boken kom på vänsterförlaget ”Verbal förlag”. Den nya boken ”Samtida bekännelser” har getts ut av Timbro förlag. I den senare brottas författaren med att högern nu börjar intressera sig för hans skriverier. Han visar själv viss sympati för högerns kritik av skjutningar och utanförskap. Jonols har ett långt liv i kultursektorn bakom sig, men påstår nu att svenska kulturarbetare underordnar sig vad ”politiker eller den politiskt korrekta offentliga smaken fordrar”. Han kanske själv kan bära vittnesmål därom. För kommunismen gick i arv från paret Johansson-Palmær till Jonols morbröder Ola och Carsten Palmær.

Carsten Palmær är journalist och skrev många av Fria Proteaterns mest kända nummer. Ola översatte ”Befria Södern” till svenska. Jonols nämner för övrigt att en av hans morbröder var aktiv i Rebellrörelsen. Och arvet överfördes vidare till Martin själv, som tidigt blev medlem i SKP:s (tidigare KFML) ungdomsförbund Röd Ungdom. Detta tunga kommunistiska arv har han nu bearbetat i två böcker. Han är rolig och träffsäker, om än en smula spretig. Men ibland lite för intim för min smak. Informationen om att Gustav Johansson hade haft sex strax före sin bortgång är mer pikant än relevant. För att bara ta ett exempel.

Total avsaknad av konflikträdsla

Men Jonols känner sig inte hemma i dagens vänster och inte i den gamla heller, han konstaterar man får ”hitta de verkligt djärva vildhjärnorna någon annanstans”. Det vill säga på högerkanten. Han ser nu radikalkonservativa drag hos Gustav Johansson. Ultima Thule, bandet som många nu ledande sverigedemokrater lyssnade på och formades av, ”lånade” några rader från Gustav Johanssons ”Sång till hemlandet”, som i sin tur är inspirerad av en sovjetisk sång från Stalintiden. Ultima Thules låt fick namnet ”Kring Sveriges Fana”. Samma nationalism här som där? Jonols är chockad ”av likheter mellan min morfars oborstade framtoning och några av de ledande sverigedemokraterna. Politiskt är de långt ifrån varandra, men de förenas av en till synes total avsaknad av konflikträdsla”.

Jonols leker med det envisa (men oftast avvisade) ryktet att det var Gustav Johansson som skrev texten till Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”. Med tanke på att Gustav Johansson (enligt Jonols) ledde den Moskvastyrda kommunistiska internationalens illegala arbete i Sverige, får de här spekulationerna en särskild laddning. I Karl Gerhards sång är det Hitlertyskland som tar sig in i landet medelst den trojanska hästen. I så fall, var texten ett uttryck för ett slags förträngning och lek med hemligheter och förräderi? Kanske ett ärende som lämpar sig för politisk psykoanalys. Eller för en John le Carré-roman. Kanske beror allt på en sammanblandning. Gustav Johansson skrev nämligen en kuplett till Trojamelodin, men riktad mot USA och Marshallhjälpen efter kriget, som Ny Dag och kommunisterna förstås motsatte sig. Något som omnämns i Snedtänkts avsnitt om ”Salongsbolsjeviken Karl Gerhard”.

Gustav Johanssons hustru Eva Palmær figurerar för övrigt också i en annan Timbrobok, Magnus Utviks ”Stoppa Sovjetimperialismen. Hur borgerliga aktivister utmanade världens mäktigaste totalitära stat”. Magnus Utvik har själv en bakgrund i den lilla pro-albanienvänstern (!) och senare i VPK. Men det var längesedan. I flera böcker har han kritiskt analyserat Vänsterpartiets historia och inte minst brist på en genomgripande självrannsakan.

Eva Palmær var ordförande i ”Förbundet Sverige-Sovjetunionen” (egentligen ”Sällskapet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen”). Som för övrigt spelade en viktig roll när Sovjetdagarna genomfördes på Skansen 1979, som inleder boken. Programmet innefattade sång och dans med sovjetiska grupper, rysk underhållning för barn. Det var en stor utställning vid Skansens huvudingång. Sovjetiska föreläsare och författare höll föredrag om sovjetisk arbetarhistoria. Det fanns ryska dockor och träskedar att köpa på Bollnästorget och sovjetisk mat på Stora gungans krog. Skrattet fastnar i halsen när man konfronteras med den här historien berättad långt senare.

Men ”Östeuropeiska Solidaritetskommittén” (ÖESK) ordnade en demonstration på Skansen mot hela arrangemanget. Vilket ledde till konfrontationer med svensk polis och KGB-agenter på plats.

Sveriges relation till Sovjet var komplex

Magnus Utvik berättar nu den bortglömda historien om ÖESK, mestadels bestående av liberaler som i hög grad var knutna till Folkpartiet. Men det var sannerligen ingen stor rörelse, dess numerär försumbar. Till skillnad från exempelvis antiapartheidrörelsen och FNL-grupperna, som hade ett brett folkligt stöd. Man kan invända att de förstås inte var ensamma om att stödja oppositionen i Östeuropa, vilket också framgår av boken och några av de mötes- och demonstrationsaffischer boken återpublicerar. Men ÖESK drev den mest kompromisslösa och aktivistiska linjen, utifrån en liberal hemvist.

Kulturdagarna på Skansen sticker förstås ut. De reser frågan om hur vi i Sverige låg lågt i kritiken mot supermakten på andra sidan Östersjön men kunde vara mer explicita när det kom till diktaturer i tredje världen. Den bistra sanningen är väl att Sveriges relation till Sovjet var komplex. Det fanns inte minst en inrikespolitisk och utrikespolitisk sida av saken.

I politiken fanns en brett omfattad antikommunistisk överideologi. Kommunistpartiet var litet och isolerat, uteslutet från utrikesutskottet på grund av sitt beroende av Moskva. De bekämpades i de fackliga organisationerna, delar av arbetarklassen hade kommunistiska sympatier och kommunistiska bastioner i vissa fackliga organisationer. I praktiken sorterades kommunisterna ut från många arbetsplatser, i ett tyst samförstånd mellan arbetarrörelsen och arbetsgivarna.

Allt detta har senare kommit att granskas med en kritisk lupp. Inte minst efter 1968. Isoleringen av kommunisterna kan säkert ha inneburit att relationerna med kommunistländerna fick en stor betydelse för partiet och kan ha förstärkt partiets utanförskap och sekterism. Östländerna däremot bjöd på middagar på sina ambassader i fina salar, med god mat och dyra viner. Där var Gustav Johansson och Eva Palmær flitiga gäster. Ledande kommunister kunde göra studiebesök på andra sidan järnridån, ofta något som närmast kan liknas vid ett officiellt statsbesök. Vid kulturdagarna på Skansen verkar det som att vänskapsförbundet med Sovjet hade en halvofficiell roll. Allt detta stärkte förmodligen sammanhållningen i ett parti som i övrigt verkade i den samhälleliga marginalen.

Samtidigt rådde på svensk offentlig nivå en stor försiktighet i relation till Sovjetunionen. Det var inte fråga om ”finlandisering” som i vårt östra grannland, utan snarare en realpolitisk pragmatism. Sovjet ligger där det ligger och det låg i Sveriges intresse att kunna tala med Moskva. Länge fanns ett kulturellt utbyte, för att inte tala om handel med Sovjet och hela Östeuropa, där näringslivet förstås hade ekonomiska intressen.

Legitimitet till grupper som krävde frihet

Vi som växte upp under kalla kriget har egna erfarenhet av den där tiden. Det räcker att ta en blick på kartan före 1989 för att få en bild av hur maktbalansen såg ut. Stora delar av Östersjöns kust var en del av Sovjetunionen (de tre baltiska länderna är nu fria stater) liksom Polen och Östtyskland, som befann sig under Moskvas ”beskydd”. Finland var en stabil demokrati och en del av det nordiska samarbetet. Men Finlands handlingsutrymme var i praktiken begränsat. Relationen till Sovjetunionen laddad med outtalade och ibland öppna hot, fördraget om ”vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd” som undertecknades 1948 bekräftade denna maktrelation. Denna realitet innebar att även Sverige praktiserade ett mått av försiktighet i relationerna till länderna runt Östersjön.

Vid Säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975 undertecknades en central och viktig överenskommelse mellan öst och väst. Man kan säga att den bekräftade världen som den såg ut efter andra världskriget. Staterna erkände de befintliga gränserna. Men erkände också ”respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inklusive frihet för tankar, samvete, religion eller tro”.

Detta var västs stora ”seger”. I praktiken var det senare förstås bara en passus utan sanktionsmöjligheter, som enskilda länder kunde strunta i, som Moskva högaktningsfullt gav fan i. Samtidigt som Helsingfors 1975 gav legitimitet till grupper som ställde krav på frihet. I Tjeckoslovakien bildades Charta 77 ett par år senare. Polska KOR (Arbetarnas försvarskommitté) hade bildats, Solidaritet 1980. Och några år senare introducerade den nye kommunistledaren Gorbatjov glasnost och perestrojka. Som sedermera slutade med kommunismens fall, även om syftet från början var att rädda ”systemet”. Och det är kanske mot den här bakgrunden (inte minst Helsingfors 1975) det där arrangemanget på Skansen 1979 ska betraktas och bör ses?

Historien kan inte heller bara kan läsas med vår tids raster. I samband med att den framstående historikern Alf W Johansson nyligen gick bort lyfte tidskriften Respons (som han var djupt engagerad i) en av hans essäer, ”Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget”, som nog har en allmängiltig relevans, också applicerbar på efterkrigstiden:

Historia kan skrivas utifrån ett då eller ett nu. Då-perspektivet kräver en medveten ansträngning att fatta en annan tids samhällstillstånd och medvetandehorisonter. Nu-perspektivet däremot lägger nuets värderingar på det förflutna. I kritiskt syfte lyfts det förflutna in i en aktuell »diskurs«. Det förflutna tenderar att reduceras till en form av efterblivenhet i jämförelse med nuets upplysta ståndpunkt. Nu-perspektivet på det förflutna brukar kallas presentism, då-perspektivet historism. Denna artikel vill anlägga ett historistiskt (det vill säga av historismen präglat) perspektiv på Sveriges historia under andra världskriget – ett försök att förklara historien utifrån dess kontextuella sammanhang. Den är formad utifrån tanken att historievetenskapens uppgift inte bara är kritisk utan också att »försvara« det förflutna gentemot nuets fördomar och inbilskhet.

Valet mellan demokrati och diktatur

Detta om historien. Men så är det några som vill väcka kommunismen till liv igen. I DN kultur hyllar Athena Farrokhzad Lars Forssells ”Oktoberdikter”, som är från 1971 men handlar om 1917, som uppskattas för att författaren inte garderar sig genom ”en mångtydighet som underminerar utsagan”. Och i Aftonbladet skriver Kajsa Ekis Ekman om ”Who Paid the Pipers of Western Marxism”, vilket hon hävdar är det mest ”banbrytande och omvälvande verk” hon läst det senaste decenniet. Ty den avslöjar varför europeiska vänsterintellektuella är så lama och urvattnade. De har helt enkelt varit ”betalade av CIA”, inte var och en och inte alla, utan för att de varit utsatta för och fallit till föga för ett ”enormt påverkansarbete”. Pengarna från CIA syftade till att få Europa att ta avstånd från ”realsocialismen”, den tidens beteckning av de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa. I valet ”mellan kapitalism och realsocialism, skulle de alltid välja kapitalismen”.

För mig har det första och avgörande valet alltid stått mellan demokrati och diktatur, det senare tillåter inte flerpartisystem, fria folkrörelser och självständiga fackföreningar.

Jag noterar att författaren till den där boken, Gabriel Rockhill, låtit sig intervjuas av ”Global Times”, som ges ut av det kinesiska kommunistpartiets tidning ”Folkets Dagblad”. Där säger han bland annat att Kina erbjuder en ”antikolonial väg till modernisering”. Han hyllar den kinesiska ekonomiska modellen, som är inriktad på att ”tjäna folket”. Rockhill själv har deltagit i ”World Congress of Marxism” i det stora landet, och är imponerad av och tacksam för Kinas ambitioner att befrämja ”internationellt intellektuellt utbyte”.

Ja, vad ska man säga? Att historien går igen? Vi är kanske helt enkelt inte är klara med kommunismen på länge än. Möjligen hänger detta samman med att de demokratiska partierna tappat sin visionära förmåga, minimerar risker och rabblar talepunkter. Som om ingen tror på något längre. Och kan börja tro på vad som helst.

Håkan A Bengtsson

Inlägget Vi är inte klara med kommunismen på länge än dök först upp på Dagens Arena.

Ola Bo Larsson reflekterar över den svenska gatumusiken och en irländare som gått bort. 

Samma söndag som jag och halva Södermalm var tillbaka från semestern passerade jag ett komplett rockabillyband som underhöll Götgatan. Jag lämnade motvilligt den medryckande musiken i riktning Slussen för att uträtta mitt viktiga ärende bara för att stöta på åtta andra coola musiker som spelade i ett brassband. 

I varenda hörn

När jag senare eftersökte vad som hade varit på gång hittade jag varken en gatumusikfestival eller något annat som kunde tyda på att jag stött på en organiserad musikfest. Däremot gav sökningen ”gatumusik på Södermalm” info om att Södergården, typ en fritidsgård på Södermalm, tidigare i sommar samarbetat med Stockholms stad som erbjudit sommarjobb till ungdomar som ville ge sig ut på Söders gator för att spela. 

Hur det gick för sommarjobbarna på Söder vet jag inte då jag inte var i Stockholm i somras. Men jag tillbringade årets varmaste dag med att driva omkring i Hässleholm och längta efter de badmöjligheter stan saknade. Det som däremot fanns i Hässleholm, i vartenda gathörn, var nervösa tonåringar som lajvade gatumusikanter. I en stad som i övrigt var helt öde. (Berätta inte för din närmaste ”slöserihatande” Tidöväljare om trenden att låta kommuners kultur- och fritidsbudget gå till dylika sommarjobb. Det skulle vara som att lämna målet tomt och öppet). 

Irländsk kultur

I tisdags begravdes den irländska gatumusikern och skådespelaren Glen Hansard, som 56 år gammal kraschade med sin motorcykel. Hela den irländska musikeliten var på plats. Som Bono från U2, som likt Glen Hansard började som gatumusikant (”busker”). Glen Hansard blev känd för filmerna “The Commitments” och “Once” och skrev den Oscarsbelönade låten ”Falling slowly”. 

På Irland har gatumusikerna  alltid haft en viktig plats i den irländska kulturen. Man brukar prata om ”The Grafton Street Effect” när man ska beskriva det irländska musikundret.

Glen Hansard. Foto: Wikimedia

Gatumusiken bär den levande muntliga traditionen för att det sedan gammalt finns många gågator i städerna,  en tillåtande attityd från myndigheterna – i Sverige blev det tillåtet med gatumusik först 1977 och sedan förbjudet i t-banan 2016 – och för att många ”buskers” har ett samhällspatos som bland annat tar sig uttryck i att de under julen spelar ihop pengar åt de fattiga. 

Ändrade förutsättningar

Min sökning om gatumusiken i Stockholm ledde mig till boalley.com på nätet. En snygg hemsida för gatumusikanter och publiken i Stockholm. ”Inga kommande spelningar just nu” står det i kalendariet, vilket får tolkas som att det går lite trögt för gatumusiken i Stockholm. 

Annat var det förr, kanske ni invänder. Folk från förr minns såklart kristna Maria med sin orgel på Sergels torg. Eller latinamerikanska panflöjter på samma plats. Eller Rebell-Robban i tunnelbanan. 

Och det är väl sant att förutsättningarna för gatumusiken i Sverige förändrats på 2000-talet. Hemlösa och fattiga har tagit över gatorna från olika ”buskers”. Musiken är kvar som ett inslag, men motivet är nästan alltid primärt att få ihop sitt levebröd. Känslan inför musiken är annorlunda. 

Mindre lockande

De flesta rimliga svenska medborgare känner sig frustrerade och handlingsförlamade inför de behövande, som fram till 90-talet inte syntes ute på svenska gator och togs om hand av det offentliga.

Kanske har det också känts mindre lockande som ung gatumusikant att spela för pengar bredvid en behövande hemlös eller fattig EU-migrant. Idén att gå ut på gatan och spela för pengar var åtminstone inte ett alternativ när mina barn och deras kompisar växte upp efter millennieskiftet. 

Nu löste sig många jobbiga möten för oss stackars skuldtyngda svenskar genom att vi satte hörlurar i öronen och slutade använda kontanter. Idag är gatorna inte längre lika upptagna. 

Det som hände mig i söndags på Götgatan knyter an till några av mina få positiva erfarenheter av gatumusik – men som samtidigt kanske är mina bästa kulturupplevelser då de inte varit planerade. Varken av mig själv som publik eller av någon annat än musikernas lust att spela och mötas. 

Tiktok-trubadur

I Umeå, i slutet av 80-talet, var jag bekant med postpunkbandet Trio Lligo, som skrev på svenska och var kända i hela Öst på stan. De tog tåget ut i Europa med en ståbas, virvelkagge och gitarr med syftet att bli bättre som musiker men framför allt för att möta folk och växa som människor. Inte för att tjäna pengar, frälsa någon eller göra karriär.  Akustiskt, nyfiket och befriat från algoritmer. Som Tiktok-trubadurenWilliam Sundman Sääf som under de senaste åren blivit viral genom att lägga upp klipp där han sjunger svenska visor i just Stockholms tunnelbana där allt kan hända i mötet med resenärer och ordningsvakter. 

Det är kanske så att hemsidan, boalley.com, snart kommer att fyllas på med gatumusikanter i Stockholm. Eller så bara kör musikanterna på utan att planera, som en riktig ”busker”. Inom konsten dras både utövare och publik till det fysiska och det ögonblickliga. Kanhända är det nu dags för musikpubliken att gå samma väg?  

Medan studieförbund och kommunala musikskolan skapade det gamla svenska musikundret kanske gatumusiken à la Irland driver fram det nya.

Ola Bo Larsson

Inlägget Liket lever – en krönika om den svenska gatumusiken dök först upp på Dagens Arena.

Samtidigt som jag är positiv till Moulas ansats har jag invändningar mot hans filosofiska lösningar. Det skriver Mats Wingborg som läst Payam Moulas bok ”Det goda – om livets mening, demokratins kris och politikens förnyelse”.

Sällan handlar den politiska debatten om politikens grundvalar, vad som ytterst definierar ett gott samhälle och ett gott liv. Payam Moulas bok ”Det goda – om livets mening, demokratins kris och politikens förnyelse” (Tiden 2026) är ett välkommet undantag. Moula är också skolad i ämnet. Han är utbildad filosof och har ett särskilt intresse för moralfilosofi, därtill är han redaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden och har tidigare varit sakkunnig åt energiminister Ibrahim Baylan.

Inspirerad av naturrätt 

Moula bidrar med andra ord till att lyfta politikens underliggande premisser. I många konkreta frågor är vi också överens, som att det behövs en omfördelande politik och att det är hög tid att göra upp med vinstintresset inom den offentligt finansierade välfärden, däribland skolan.

Samtidigt som jag är positiv till Moulas ansats har jag invändningar mot hans filosofiska lösningar. Moula är inspirerad av naturrätt och dygdeetik. En särskild förebild är Aristoteles och hans verk ”Nicomachiska etiken”. Tanken är att moraliska principer kan härledas ur människans natur. Den relevanta moraliska frågan, enligt denna tradition, är inte vad som är rätt, orätt eller en plikt, utan vad för slags karaktärsdrag vi bör dana.

Moulas tankegång är att vi utifrån studier av människan kan beskriva hennes natur. Ur den kunskapen kan vi, menar Moula, dra slutsatser om vad som är ett gott liv och vilka dygder som ska främjas. Och med det som grund kan vi till sist dra slutsatser om hur det goda samhället bör vara beskaffat.

Inget oskrivet blad

Människan är inget oskrivet blad. Homo sapiens, som vår art kallas, har en gemensam genbank som skapar ramar för våra liv. Det betyder inte att det är givet hur den mänskliga naturen ska ringas in. Handlar det om beteenden och karaktärsdrag som gäller för de allra flesta? Eller hur ska vi gå tillväga? 

Ännu mer oklart är hur en beskrivning av människans natur ska omsättas i en moralisk teori. Jag tror inte att en sådan övergång är möjlig, det normativa kan inte härledas ur det empiriska. På denna punkt är jag inte ensam i min kritik. Filosofen George Edward Moore (1873-1958) kritiserade en gång i tiden tanken att det går att definiera moral utifrån vad som ingår i människans natur eller vad som är biologiskt betingat. Moore kallade denna typ av resonemang för det ”naturalistiska felslutet”. 

Det är också värt att notera att förespråkare av naturrätt och dygdeetik inte är överens om vilken moral och vilka dygder som påstås kunna härledas ur människans natur. Därtill blir ofta den föreslagna etiken alltför allmänt hållen för att ge vägledning för konkret politik. Moula hävdar, i likhet med Aristoteles, att vi bör främja karaktärsdrag som får en människa att ”blomstra”. Moula preciserar dessa tankegångar genom hänvisningar till filosofen Martha Nussbaum, även hon inspirerad av Aristoteles. Nussbaum lyfter fram ett antal, enligt henne, fundamentala mänskliga ”förmågor”, däribland fysisk hälsa, kroppslig integritet, fantasi, praktiskt förnuft och samhörighet. 

Bakvänd bevisföring

Mest konkret av detta är fysisk hälsa och det går förstås att hitta många politiska reformer som skulle bidra till att förbättra folkhälsan. Men även bland dem som vill främja folkhälsan finns många olika förslag och en del kommer i konflikt med andra politiska mål, någon konkret politik följer knappast av förslaget. Ännu svårare är det att omsätta övriga förmågor till politiska reformer. De ger helt enkelt en begränsad vägledning.

I mina ögon är Moulas bevisföring bakvänd. När politiska reformförslag motiveras borde utgångspunkten vara hur de påverkar människors livsvillkor, preferenser och välbefinnande. Varför ta omvägen över människans natur? Därigenom uppstår det naturalistiska felslutet och det gör resonemanget stumt och okänsligt för hur människor faktiskt påverkas. Här finns ett kärnproblem: Kan ett samhälle och en politik grundad på människans natur komma i konflikt med vad som bäst gynnar människans villkor, preferenser och välbefinnande? Om svaret är ja, tyder det på att teorin är orimlig. Om svaret är nej, talar det för att teoribygget om en politik grundad på människans natur är överflödig.

Liberalismen begränsad

Moula försvarar inte bara en naturrättslig dygdeetik. Han avvisar också andra konkurrerande idéer som utilitarism, nihilism, existentialism och socialliberalen Rawls rättviseteori. Särskilt den sistnämnda kritiken är intressant. Moula menar att Rawls – och liberalismen överhuvudtaget – är alltför tunn och att den i stort sett bara ger argument för fri- och rättigheter och ett samhälle utan djupa klassklyftor. Enligt Moula är detta otillräckligt. 

Han menar att liberalismen är alltför begränsad och inte användbar för att försvara kulturpolitik och insatser för att skapa mer gemenskap. Underförstått att hans egen ansats – med naturrätt och dygdeetik – ger betydligt fler och bredare svar på frågan om hur samhället ska se ut. När Moula förklarar vilken konkret politik som kan härledas ur filosofiska teoribyggen blir han emellertid ganska svepande. Hans käpphäst är att människan enligt naturen är en social varelse och att politiken därför ska motverka ensamhet, men hur det resonemanget ska omsättas i praktiska reformer förblir oklart. 

Ändrar karaktär

Några kapitel senare ändrar Moulas bok karaktär. Han diskuterar inte längre politikens grundvalar utan konkreta reformer och ”meningen med socialdemokrati”. Han hävdar att det behövs en politik som är mer materiellt inriktad och att människors frihet idag begränsas av arbetslöshet, ofrivillig deltid och låga löner. När det gäller alla dessa resonemang står han och jag på samma sida. Samtidigt kritiserar Moula det han beskriver som socialdemokratisk kulturradikalism. Han har själv beskrivit sin position som att han står till vänster i den ekonomiska politiken men till höger efter GAL-TAN-skalan (grön, alternativ libertär kontra traditionell, auktoritär, nationalistisk). 

Även på denna punkt är emellertid Moula sparsam med konkretiseringar. En av få saker han nämner är att han står bakom socialdemokratins stramare migrationspolitik. På sista tiden har emellertid socialdemokratin svängt, bland annat i synen på ungdomsutvisningar. Hur ser han på det? Och vad betyder hans position för hbtqi-rättigheter och åtgärder för att motverka etnisk diskriminering? En tolkning är att Moula anser att dessa frågor är viktiga, men inte lika angelägna som den materiella fördelningspolitiken. Ett vanligt men omdiskuterat antagande är också att en sådan hållning är taktiskt motiverad för att maximera det politiska stödet. En annan tolkning är att Moula inte bara tycker att de kulturkritiska åsikterna är mindre viktiga utan också är kritisk till delar av innehållet i den kulturradikala politiken, men om så är fallet vore det önskvärt med fler preciseringar. 

Den stora frågan blir ändå till sist en annan. När Moula i de första kapitlen i boken försvarar en politik grundad på människans natur och dygdeetik förblir den politiska konkretionen vag. När han längre fram i boken intar positionen som vänster i den ekonomiska politiken och till höger på GAL-TAN-skalan finns inte längre några hänvisningar till naturrätt och dygdeetik. Men hur hänger detta ihop? På vilket sätt ger teorierna om en dygdeetik grundad på människans natur stöd för hans högerposition på GAL-TAN-skalan? Här vore ytterligare förklaringar och resonemang välgörande. 

Mats Wingborg

Inlägget Tvivelaktigt om människans natur och det goda livet dök först upp på Dagens Arena.

Ökad produktivitet borde leda till mindre arbete.

Under denna och kommande vecka börjar de flesta svenskar återvända till sina arbetsplatser efter semestern. Vissa sparar sina semesterdagar och har bara tagit tre veckor ledigt. Andra tar fem veckor uppdelat på två perioder. Ytterligare några ser till att börja och avsluta semestern mitt i veckan, för att lura sig själva att semestern är längre än den egentligen är. Sen har vi dem med en mer konservativ syn på ledighet, som kör en klassisk industrisemester vecka 28 till 31.

För min del blev det en kombination av uppdelad semester och arbetsstart mitt i veckan. Jag har svårt att bedöma om det gjorde att semestern kändes längre, som vanligt var den över alldeles för fort.

Jag arbetar för att jag måste

På semestern får vi tid att resa, umgås med vänner och familj, eller bara koppla av och ladda batterierna inför hösten. Det grillas, spelas kubb, läses böcker och dricks kanske en och annan enhet. Vissa säger sig längta tillbaka till arbetet redan efter några dagars ledighet, medan andra får jobbångest när halva semestern har passerat. Oavsett vilket arbete jag haft har känslan alltid varit densamma den där sista kvällen innan det är dags att ställa klockan för att återvända till arbetet: en insikt om att jag arbetar för att jag måste, jag behöver pengar. Pengar för att ha råd med mat, boende och inte minst fritid.

Hade jag varit ekonomiskt oberoende – och inte tvungen att lönearbeta – skulle jag säkert ha någon arbetsliknande sysselsättning då och då, men mindre kravlöst och tidsstyrt. Kanske skulle jag utöka mitt engagemang i föreningslivet eller lägga mer tid åt något av mina fritidsintressen. Jag vet, visst kan det vara skönt för självkänslan att återvända till rutinerna och känna att ens kompetens har ett värde, men samma bekräftelse kan jag njuta av under kaffepausen efter gräsklippningen på semestern också.

Tillväxt för mer fritid?

Jag är dessvärre ännu långt från ekonomiskt oberoende och får istället drömma mig bort till funderingar om hur jag ska ta ut arbetstidsförkortningen som framtida produktivitetstillväxt förhoppningsvis genererar. Är det bäst att korta arbetsdagen med några minuter varje dag eller istället ta en längre sovmorgon varje måndag? Att öka antalet semesterdagar blir tydligt, men det gör bara nytta ett visst antal dagar per år.

Vad som känns som den bästa lösningen varierar från tillfälle till tillfälle. I förra veckan hade jag gärna tagit en extra semesterdag, men nu hade det varit skönt att veta att arbetsveckan slutar lite tidigare på fredag…

Hur det än är tycker jag att vi ska fortsätta avsätta delar av vår produktivitetstillväxt och reallöneökning till mer fritid. Det känner jag särskilt tydligt de sista semesterdagarna varje år. Håller du med?

Vilgot Österlund

Inlägget På semestern förstår jag varför jag arbetar dök först upp på Dagens Arena.

Blue Lock

Filmens premiss om egoism kontra lagspel  är intressant. Tyvärr håller inte idén hela vägen. Det blir alldeles för mycket fokus på otroliga mål och extraordinära fotbollstricks i stället för på grundstoryn. Det tycker Jon Andersson som sett japanska “Blue Lock”, med svensk biopremiär i helgen. 

Varför lyckas aldrig det japanska landslaget i de stora turneringarna och hur ska det förändras? Det frågar sig företrädare för det japanska fotbollsförbundet efter ännu ett tidigt uttåg i en storturnering. Lösningen blir Blue Lock – ett projekt där 300 av landets bästa anfallstalanger på herrsidan samlas för att delta i en extrem överlevnadstävling. Målet – att få fram världens mest egoistiska och dominanta anfallsspelare. 

Intressant premiss

“Blue Lock”, med svensk biopremiär i helgen, är baserad på den populära mangan och animé-serien med samma namn. Precis som anslaget antyder är det en sorts kombination av en fotbollsfilm och en deathgame – film, som “Battle Royal”, Hunger Games” och “Squid Game”. 

Premissen är intressant. De lag som vinner respektive grupp går vidare, men den bäste målskytten i de lag som åker ur tar sig också vidare till nästa omgång. Foto: Njuta Films

Premissen är intressant. Tänk om alla fotbollskännare har fel? Att fotboll egentligen inte är någon lagsport utan en individuell idrott, där den som är så egoistisk som möjligt vinner.

Den teorin lanseras av den sköningslöse coachen och uppfinnaren av Blue Lock  Jinpanchi Ego (Masataka Kubota). Men han har lagt in en tvist. Efter en första utslagningsrunda delas spelarna in i olika elvamannalag, baserat på ranking. De lag som vinner respektive grupp går vidare, men den bäste målskytten i de lag som åker ur tar sig också vidare till nästa omgång. Ska man spela för sig själv eller laget? Vilken taktik är bäst för att ta sig vidare i tävlingen?

Blir tröttsamt

Tyvärr håller inte idén hela vägen. Det blir enligt min mening alldeles för mycket fokus på otroliga mål och extraordinära fotbollstricks i stället för på grundstoryn. Det är visserligen imponerande att se hur filmskaparna lyckas skapa en del av fotbollsscenerna med snurrfinter, cykelsparkar och snygga brytningar. Men efter ett tag blir det tröttsamt. Åtminstone för mig. Det blir för stiliserat och utdraget och grundstoryns intressanta premiss hamnar i skymundan. Dessutom har tricksen och de spektakulära målen ganska lite med riktig fotboll att göra. Men förmodligen är det meningen att lägga filmens fokus på just detta.

Fans av mangaserien lär inte bli besvikna. För oss andra som söker lite mer innehåll och substans rekommenderar jag att gå och se en annan film. 

Jon Andersson

Inlägget För utdraget och stiliserat när japansk manga blir spelfilm dök först upp på Dagens Arena.

Försvaret, välfärden och klimatomställningen kräver stora resurser under kommande år. Samtidigt behöver Sverige investera i kunskap, kompetens och annat som stärker konkurrenskraft och tillväxt.

Men i valdebatten talas det betydligt mer om nya satsningar än om hur helheten ska finansieras, skriver Sacos chefsekonom.

Sverige står inför flera stora åtaganden samtidigt. Försvaret ska byggas ut. Klimatomställningen kräver investeringar. En åldrande befolkning ökar på sikt behoven inom välfärden. Samtidigt behöver Sveriges långsiktiga konkurrenskraft stärkas genom investeringar i bland annat utbildning, forskning och infrastruktur.

Hur ska detta finansieras?

Det borde vara en av de stora frågorna i svensk politik inför valet. Ändå diskuteras områdena oftast var för sig: försvaret utifrån ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, klimatet utifrån behovet av omställning och välfärden utifrån demografin och kommunernas och regionernas ekonomi.

Men ekonomisk politik handlar om helheten. En stark samhällsekonomi är en förutsättning för hög sysselsättning, en trygg välfärd och ökat ekonomiskt välstånd. När många stora behov ska mötas samtidigt måste vi tala om målkonflikter och om vilka prioriteringar som krävs.

Investera – men också spara

Samtidigt förändras förutsättningarna snabbt. Den internationella ekonomin präglas av protektionism och politiska påtryckningar. Klimatförändringarna innebär stora investeringsbehov och växande ekonomiska risker. Sommarens bränder visar hur extremväder förstör fastigheter, skördar och människoliv. På sikt kan det vara klimatförändringar som sätter i gång nästa ekonomiska kris.

AI kan bidra till högre produktivitet och till viss del kompensera för bortfallet av arbetskraft. Men den förändrar också arbetsmarknaden i synnerhet för akademiker och andra med kvalificerade yrken. Förmågan att ta vara på ny teknik, utveckla kompetens genom hela arbetslivet och skapa goda villkor för omställning blir avgörande för svensk konkurrenskraft.

Det ställer krav på långsiktighet. Staten måste kunna möta dagens investeringsbehov utan att förbruka möjligheten att agera när nästa kris kommer.

Sedan 1990-talskrisen har det finanspolitiska ramverket bidragit till stabila offentliga finanser och ett betydande ekonomiskt handlingsutrymme. När ökade utgifter för försvar, säkerhet och infrastruktur nu ska rymmas väcks flera frågor. Hur viktig är statsskuldens storlek? Hur stort handlingsutrymme behöver staten behålla? Och vad är det klokt att låna till i dag för att Sverige ska stå starkare i morgon?

Vad ska vi välja bort?

Det är några av frågorna när Saco den 18 augusti samlar forskare och beslutsfattare till vår samhällsekonomiska konferens Makro. På dagordningen står den internationella ekonomin, finanspolitiken, demografin och AI. Men ytterst handlar diskussionen om något större: Hur skapar vi ekonomiskt utrymme för de åtaganden och investeringar som Sverige behöver?

Det finns inga enkla lösningar. Men förr eller senare måste vi ställa den fråga som politiken alltför ofta undviker:

Om pengarna inte räcker till allt – vad väljer vi bort?

Ska klimatomställningen gå långsammare när försvarsutgifterna ökar? Ska välfärdens ambitionsnivå förändras när andelen äldre växer? Ska andra offentliga åtaganden stå tillbaka? Är vi beredda att finansiera högre ambitioner genom högre skatter eller ökad skuldsättning?

Det är verkliga politiska vägval. Ändå hörs de för lite i debatten inför valet. Det är enklare att presentera en ny satsning än att förklara hur prioriteringarna ser ut eller hur de ska finansieras.

Men ansvarsfull ekonomisk politik kräver just det: att väga behov mot varandra, prioritera och tänka långsiktigt. Det måste göras även under en valrörelse.

På Makro diskuteras både ambitioner och begränsningar. Inte för att Saco sitter på lösningarna, utan för att ett kunskapsbaserat samtal om Sveriges framtid också måste handla om de svåra avvägningarna.

Inför valet bör vi kräva samma sak av de politiska partierna.

Sofia Rydgren Stale, ordförande Saco

Håkan Regnér, chefsekonom Saco

Inlägget Vi måste våga fråga vad Sverige ska välja bort dök först upp på Dagens Arena.

Försvaret, välfärden och klimatomställningen kräver stora resurser under kommande år. Samtidigt behöver Sverige investera i kunskap, kompetens och annat som stärker konkurrenskraft och tillväxt.

Men i valdebatten talas det betydligt mer om nya satsningar än om hur helheten ska finansieras, skriver Sacos ordförande Sofia Rydgren Stale och chefsekonom Håkan Regnér.

Sverige står inför flera stora åtaganden samtidigt. Försvaret ska byggas ut. Klimatomställningen kräver investeringar. En åldrande befolkning ökar på sikt behoven inom välfärden. Samtidigt behöver Sveriges långsiktiga konkurrenskraft stärkas genom investeringar i bland annat utbildning, forskning och infrastruktur.

Hur ska detta finansieras?

Det borde vara en av de stora frågorna i svensk politik inför valet. Ändå diskuteras områdena oftast var för sig: försvaret utifrån ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, klimatet utifrån behovet av omställning och välfärden utifrån demografin och kommunernas och regionernas ekonomi.

Men ekonomisk politik handlar om helheten. En stark samhällsekonomi är en förutsättning för hög sysselsättning, en trygg välfärd och ökat ekonomiskt välstånd. När många stora behov ska mötas samtidigt måste vi tala om målkonflikter och om vilka prioriteringar som krävs.

Investera – men också spara

Samtidigt förändras förutsättningarna snabbt. Den internationella ekonomin präglas av protektionism och politiska påtryckningar. Klimatförändringarna innebär stora investeringsbehov och växande ekonomiska risker. Sommarens bränder visar hur extremväder förstör fastigheter, skördar och människoliv. På sikt kan det vara klimatförändringar som sätter i gång nästa ekonomiska kris.

AI kan bidra till högre produktivitet och till viss del kompensera för bortfallet av arbetskraft. Men den förändrar också arbetsmarknaden i synnerhet för akademiker och andra med kvalificerade yrken. Förmågan att ta vara på ny teknik, utveckla kompetens genom hela arbetslivet och skapa goda villkor för omställning blir avgörande för svensk konkurrenskraft.

Det ställer krav på långsiktighet. Staten måste kunna möta dagens investeringsbehov utan att förbruka möjligheten att agera när nästa kris kommer.

Sedan 1990-talskrisen har det finanspolitiska ramverket bidragit till stabila offentliga finanser och ett betydande ekonomiskt handlingsutrymme. När ökade utgifter för försvar, säkerhet och infrastruktur nu ska rymmas väcks flera frågor. Hur viktig är statsskuldens storlek? Hur stort handlingsutrymme behöver staten behålla? Och vad är det klokt att låna till i dag för att Sverige ska stå starkare i morgon?

Vad ska vi välja bort?

Det är några av frågorna när Saco den 18 augusti samlar forskare och beslutsfattare till vår samhällsekonomiska konferens Makro. På dagordningen står den internationella ekonomin, finanspolitiken, demografin och AI. Men ytterst handlar diskussionen om något större: Hur skapar vi ekonomiskt utrymme för de åtaganden och investeringar som Sverige behöver?

Det finns inga enkla lösningar. Men förr eller senare måste vi ställa den fråga som politiken alltför ofta undviker:

Om pengarna inte räcker till allt – vad väljer vi bort?

Ska klimatomställningen gå långsammare när försvarsutgifterna ökar? Ska välfärdens ambitionsnivå förändras när andelen äldre växer? Ska andra offentliga åtaganden stå tillbaka? Är vi beredda att finansiera högre ambitioner genom högre skatter eller ökad skuldsättning?

Det är verkliga politiska vägval. Ändå hörs de för lite i debatten inför valet. Det är enklare att presentera en ny satsning än att förklara hur prioriteringarna ser ut eller hur de ska finansieras.

Men ansvarsfull ekonomisk politik kräver just det: att väga behov mot varandra, prioritera och tänka långsiktigt. Det måste göras även under en valrörelse.

På Makro diskuteras både ambitioner och begränsningar. Inte för att Saco sitter på lösningarna, utan för att ett kunskapsbaserat samtal om Sveriges framtid också måste handla om de svåra avvägningarna.

Inför valet bör vi kräva samma sak av de politiska partierna.

Sofia Rydgren Stale, ordförande Saco

Håkan Regnér, chefsekonom Saco

Inlägget Vi måste våga fråga vad Sverige ska välja bort dök först upp på Dagens Arena.