Tornevall Networks

Wasteman

Filmen blir även en implicit kritik mot fängelsesystemet. Det menar Jon Andersson som sett fängelsedramat “Wasteman”, med biopremiär i helgen. 

Efter 13 år i fängelset får Taylor (David Jonsson) möjlighet att släppas i förtid. Om han kan uppvisa ett gott beteende. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Precis efter beskedet om frigivningen får Taylor en ny cellkamrat. Dee (Tom Blyth) är vänlig mot Taylor och låter honom låna en telefon så att han kan höra av sig till sin son som han förlorat kontakten med. Men cellkamratens närvaro innebär också en hel del problem. Dee säljer droger, vilket upprör Paul (Alex Hassell) och Gaz (Corin Silva) som fram till nu haft monopol på drogförsäljningen på avdelningen. Taylor befinner sig plötsligt mitt emellan de två stridande fraktionerna samtidigt som han gör allt för att släppas från fängelset så att han kan återförenas med sin son. 

Kritik mot fängelsesystemet

En av producenterna bakom filmen är Philip Barantini, som regisserat filmen “Boiling Point” och den prisbelönta dramaserien “Adolescence”. Det var två oerhört täta och emotionellt drabbade dramer som stilmässigt stack ut, då allt var filmat i en tagning. “Adolescence” får nog ses som ett av de bästa och viktigaste verk som gjorts på film eller tv under 2020-talet. Det var en serie som också sa mycket om vårt samhälle och om hur sociala medier och bristande vuxenansvar kan bidra till att leda en ung pojke i fördärvet.  

Riktigt så bra är inte “Wasteman”. Men Cal McMau, som debuterar som långfilmsregissör, har skapat ett både tätt och gripande fängelsedrama. Det är våldsamt, brutalt och drabbande. De vanliga filmsekvenserna varvas med bilder inifrån fängelset filmade med mobilkamera. Ett innovativt stilgrepp som bidrar till filmens autenticitet. 

David Jonsson som den försiktige Taylor och Tom Blyth som den karismatiske Dee gör båda mycket bra skådespelarinsatser. Foto: Rio Pictures

Filmen blir även en implicit kritik mot fängelsesystemet, som antingen blundar för eller ignorerar det brutala våldet och drogförsäljningen. Taylor har till exempel ett konstant inflöde av droger, vilket får en att fundera över hur han ska kunna återanpassa sig till samhället när han kommer ut. Föreställningen om fängelset som ett ställe där människor kan fortsätta att begå brott i stället för att rehabiliteras stärks med filmen. 

Emotionell dimension

Filmen skiljer sig också från andra fängelsedramer jag sett som nästan helt fokuserar på våld och interna strider. Det finns här också, men sidoberättelsen om Taylors försök att återknyta kontakten med sin son bidrar med en emotionell dimension som ofta saknas i den här typen av dramer.

Filmens huvudberättelse känns dock stundtals lite konventionell. Men de känslomässiga aspekterna och tvisten i slutet gör ändå att filmen åtminstone till viss del kan erbjuda något nytt. 

Skådespelarinsatserna är bra. Inte minst imponerar Tom Blyth som den karismatiske Dee. David Jonsson är också bra som den betydligt mer försiktige Taylor. En karaktär det är lätt för oss i biopubliken att identifiera oss med. 

“Wasteman” är ett mycket sevärt fängelsedrama som bjuder på såväl nagelbitande spänning som ett känslomässigt djup. Dessutom innehåller filmen en hel del samhällskritik. I en tid där allt fler ställer krav på högre straff och ser fängelset som det enda svaret på hur den ökade brottsligheten ska bekämpas blir “Wasteman” ett avskräckande exempel.

Jon Andersson

Inlägget Våldsamt och brutalt om fängelsets hårda verklighet dök först upp på Dagens Arena.

Regimen fortsätter att vara demokrati- och frihetsfientlig. På denna årsdag av massakern på Himmelska Fridens torg uppmanar vi Sverige och andra demokratiska länder att bryta beroendet av Kina, skriver Kurdo Baksi och Tao Chan.

Idag är det 37 år sedan diktaturen Kina genomförde en massaker på frihetstörstande studenter på Himmelska Fridens torg i hjärtat av Peking.  Kinas kommunistparti (KKP) vägrade dialog med demokratikämparna. I stället förvandlades fredliga protester för demokrati och frihet till ett blodbad som nu gått till historieböckerna.

37 år senare kan vi konstatera att dagens regim fortsätter vara demokrati- och frihetsfientlig. Makthavarna i Peking kan inte stava till press- och yttrandefrihet. Kina är det land som fängslar flest journalister och innehar just nu plats nummer 179 av total 180 länder i Reportrar utan gränsers färska pressfrihetsindex.

Landets medborgare matas med propaganda dygnet runt. Den som kritiserar regimen eller dess myndigheter straffas hårt. Den svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai sitter i en fängelsecell i Kina sedan hösten 2015 bara för att han har publicerat regimkritisk litteratur i Hongkong och lyckats sälja i FastlandsKina.

Världsledare köar för att träffa Xi Jinping

Med andra ord är Kina så långt man kan komma från demokrati. Ändå står världsledare i kö för att besöka Peking. Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, Tysklands förbundskansler Friedrich Merz, Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och USA:s president Donald Trump har alla träffat Xi Jinping i Peking i hopp om att stabilisera eller förbättra relationerna.

Det är i sig inte fel att tala med Kina. Diplomati behövs. Men när Europas oberoende står på spel måste vi se hela bilden.

Samma Peking som tar emot västledare med röda mattor tar också emot Nordkoreas Kim Jong-un, Irans Masoud Pezeshkian och Rysslands Vladimir Putin. Att Kina är ett globalt hot det fria ordet, friheten och demokratin och KKP arbetar långsiktigt för att göra Kina till en dominerande supermakt, bryr sig ingen världsledare om. Samtiden med handelsturbulens, krig och växande osäkerhet verkar snarast stärka Kinas popularitet.

Handeln övertrumfar demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Europa stärker handeln med Kina utan att ta hänsyn till långsiktiga strategiska konsekvenser. Till exempel skickar Europa pengar och vapen till Ukraina för att stå emot rysk aggression, samtidigt som vi genom vår handel med Kina bidrar till att stärka Rysslands viktigaste strategiska partner.

Skapa ett demokratiskt nätverk för handel

Kan Sverige och andra demokratiska länder minska beroendet av Kina? Ja! Ett handelsnätverk av demokratiska och vänligt sinnade länder är mer motståndskraftigt än ett beroende av en auktoritär stormakt som slukar industrier, kontrollerar kritiska råvaror och använder marknadstillträde som politiskt vapen.

Vad är alternativet? Ett handelsnätverk av mellanstora vänligt sinnade länder är mindre känsligt än att skapa ett beroende mot en kommunistisk jätte som slukar industrier i sin väg.

Väljer ett mellanstort land att bli fientlig så finns det stora möjligheter att hitta nya handelsvägar, men för närvarande har vi satt oss i en situation där Kina kan hålla inne sina sällsynta jordartsmetaller eller strypa handeln av högteknologiska komponenter utan att Europa kan sätta emot. Vi behöver successivt minska beroendet och öka motståndskraften genom egna förmågor.

Idag, den fjärde juni, ska vi inte bara minnas de tusentals människor som miste livet i Peking 1989. Vi ska också minnas Hongkongprotesterna som slogs ned för några år sedan, förtrycket av miljontals uigurer och tibetaner samt hotet mot Taiwan.

Vi får inte kompromissa bort vår ställning på lång sikt för kortsiktiga ekonomiska vinster. Och vi får inte låta Trumps oförutsägbarhet driva oss från ett beroende till ett annat. USA:s problem får inte bli Kinas möjlighet.

Låt inte Trump driva oss i famnen på Xi!

Kurdo Baksi, författare

Tao Chan, ordförande Befria Hongkong

Inlägget Låt inte Trump driva oss i famnen på Xi dök först upp på Dagens Arena.

Även vid förlust för Tidö kommer SD vara svensk högers främsta företrädare.

Man ska inte ta ut något i förskott. En valrörelse innehåller alltid överraskningar. Småpartier har chansen att lyfta och bli valets ”raket”.

Opinionen kan fortfarande vända, och kanske kan den stora SCB-mätningen som presenteras under torsdagen i så fall ge en fingervisning om den saken.

Men det mesta tyder ändå på att det blir regeringsskifte efter valet den 13 september.

Det verkar även Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna ha insett, och deras strategi under de kvarvarande månaderna handlar inte nödvändigtvis om höstens val.

Sverigedemokraterna siktar redan på 2030.

SD borde tonat ned sig

Sedan Kristersson, Busch och Mohamsson knutit banden till Sverigedemokraterna ännu hårdare och lovat med plats i en ny Tidöregering har det gått rakt nedåt i opinionen. De rödgrönas försprång har ökat från sex sju procentenheter till omkring tio.

En svårintaglig ledning.

Väljarnas protest mot att ett parti med rötterna i nazismen ska sitta i Sveriges regering borde, med en rimlig strategi, ha lett till att Sverigedemokraterna tonade ned sin extremism och sina maktambitioner.

I stället har det blivit tvärtom.

Jimmie Åkesson krävde nyligen att få omkring hälften av ministerposterna i en ny Tidöregering, och nämnde finansminister, utrikesminister och justitieminister som några av alternativen. Kravet är inte orimligt. Svensk tradition är att partierna i en regeringskoalition får ministerposter utifrån väljarstöd.

Men som strategi för att återfå väljare från den rödgröna sidan är det, milt uttryckt, kontraproduktivt.

Även när det gäller politiska krav har SD skärpt tonen. Nyligen sade riksdagsledamoten Oscar Sjöstedt att partiet vill lägga ned biståndsmyndigheten och i princip skrota hela biståndet.

Arbetar med de långa linjerna

Man kan säga mycket om Sverigedemokraterna men tålmodighet är inte en av partiets brister.

Åkesson har varit partiledare i över 20 år. Under den tiden har han och hans generationskamrater, de som träffades redan under studietiden i Lund, lyft partiet från någon enstaka procents stöd till att vara svensk högers nya flaggskepp. Genom ett idogt opinionsbildningsarbete, ökad organisatorisk styrka och en politisk ”smartness” som få i svensk politik kan mäta sig med har Sverigedemokraternas frågor och svar kommit att dominera dagordningen i hela samhällsdebatten.

Genom Tidöavtalet har flera av dessa svar också blivit konkret regeringspolitik.

Nu ser det sista steget ut att dröja. Det verkar inte bli någon ny Tidöregering. Men för ett parti som hela tiden arbetat med de långa linjerna är det inte något avgörande bakslag.

För hur det än går i kampen mellan blocken kommer Sverigedemokraterna efter valet ha stärkt sin position som det största borgerliga partiet.

Tidösamarbetet har sänkt Moderaterna och drivit Kristdemokraterna till en politik som nästan är identisk med SD:s. Liberalerna ser ut att åka ur riksdagen.

Endast Åkesson står kvar. Stärkt av de andras förluster.

För det är inte SD eller Åkesson som kommer framstå som valets förlorare om opinionssiffrorna står sig.

Och i nästa val kommer han att vara den givna statsministerkandidaten från högerblocket.

Jag tror att det är så planen ser ut nu.

Jesper Bengtsson

Inlägget Åkesson verkar redan sikta på 2030 dök först upp på Dagens Arena.

Studentfirandet har dragit igång runt om i landet. De senaste fem åren har kostnaden för firandet gått upp rejält och för många familjer är det en tid av ekonomisk stress.

– Det har blivit en klassfråga, hundra procent, säger Ziba Davijani, ombud på Stockholms Stadsmission.

Studentskivor, middagar, champagnefrukost, smörgåstårta och mössa. Det är mycket firande och konsumtion kring studenten i Sverige. Och många är överens om att det kostar på. Enligt en undersökning från SEB uppskattar föräldrar att kostnaden för en studentmottagning ligger på omkring 20 000 kronor. Banken har för andra året i rad tagit fram ett studentfirandeindex för att titta på hur de klassiska utgiftsposterna utvecklats över tid. Inte minst på grund av inflationen.

Enligt indexet har priserna för själva studentmottagningen – mat, dryck, studentkläder och mössa – ökat med drygt 28 procent på fem år. Under samma period har KPI, konsumentprisindex, ökat med drygt 23 procent.

– Det är i mångt och mycket på grund av matkostnaderna som det blivit dyrare. Sen är kostnaden för en studentmössa, med brodyr på fram- och baksidan, 1 800 kronor. Men den kan bli flera tusenlappar dyrare med tillval. Det är få aktörer som säljer dem och det kan väldigt snabbt bli prisökningar som inte motiveras av det allmänna prisläget i ekonomin, säger Américo Fernandez. 

Köpkraften ökar

Han menar att det kan ses som oroande att priserna för studentmottagningen stigit snabbare än priserna i övrigt i ekonomin. Samtidigt, påpekar han, finns ett stort socialt krav på studentfirandet och det är svårt att dra ner på det. Det är ett stort socialt pris och runt hörnet väntar semester och aktiviteter, framhåller Américo Fernandez. Men i år ser utvecklingen mer sund ut, konstaterar han. Mellan mars 2025 och mars 2026 ökade studentfirandeindex med 0,4 procent medan KPI ökade med 0,5 procent.

– Vi ser en dämpad utveckling på priserna. Jag tror inte att det kommer bli billigare men kanske har vi nått en platå nu. Sen ser möjligheterna att bekosta det bättre ut. Köpkraften hos hushållen ökar, lönerna stiger och inflationen går ner. De senaste årens skattesänkningar, inte minst för de som arbetar, slår igenom på barnfamiljer och deras köpkraft, säger Américo Fernandez.

För hushåll med försörjningsstöd har det däremot inte blivit lättare att bekosta barnens studentfirande. Det märker Ziba Davijani, ombud på Stadsmissionens mobila team Råd och stöd. 

– Jag träffar många barnfamiljer som pratar om hur tufft det är att köpa studentmössa. De lever på ekonomiskt bistånd och det räcker inte långt. Pengarna går till boende och el. Vissa har 20 000 kronor i hyra. Samtidigt är det dyrt med studentkläder, mat och barnen ska iväg på middagar. Förra veckan ville en mamma ha hjälp med smörgåstårta till dotterns avslutning. Studentfrågan har varit jättestor de senaste månaderna, säger Ziba Davijani.

Risk för konsumtionslån

Hon berättar att Klara kyrka har en fond man kan ansöka om två gånger om året, i oktober och i maj, och att det i år var många som uppgav att de ville ha hjälp för att fira sitt barns student. Många köade i flera timmar för att ansöka om fonden. Det var kaos, säger Ziba Davijani.

– Studentfirandet har blivit en klassfråga, hundra procent. Många av studenterna sjukskriver sig för att de inte har råd att gå på middagar med skolan. Även bland mina vänner som har jobb pratar man om hur dyrt det är, säger Ziba Davijani.

Américo Fernandez framhåller att det finns en påtaglig risk att fler tar konsumtionslån kring studenttiden. 

– Även hushåll med små marginaler upplever samma press på hur mycket hur mycket pengar man behöver spendera. Har man små möjligheter att spara och planera löper man större risk för ångest och ekonomisk stress och att lösa det med kreditkort. Jag har ingen principiell invändning mot att hushåll använder kreditkort, problemet är om du inte betalar fakturan i tid och tar med dig skulden ända in i hösten. Det är det sämsta scenariet, säger Américo Fernandez. 

Inlägget ”Studentfirandet har blivit en klassfråga” dök först upp på Dagens Arena.

Det nya lönekravet för arbetskraftsinvandrare är ett tecken på en ny människosyn.

Den 1 juni höjdes lönekravet för arbetskraftsinvandrare till 33 390 kronor i månaden. Regeringen beskriver reformen som ett sätt att motverka missbruk av arbetskraftsinvandringen. Men bakom de tekniska formuleringarna döljer sig något betydligt större.

Det handlar inte bara om arbetstillstånd.

Det handlar om vilket Sverige vi vill vara.

Mindre önskvärd

Under generationer har arbete varit en av de mest grundläggande värderingarna i det svenska samhället. Den som arbetar, betalar skatt och försörjer sig själv har gjort rätt för sig. Arbete har varit vägen in i samhället, vägen till gemenskap och delaktighet.

Nu håller den principen på att överges. Med de nya reglerna räcker det inte längre att arbeta. Det räcker inte att försörja sig själv. Det räcker inte att betala skatt. Det räcker inte att följa lagarna. För människor födda utanför EU krävs dessutom att staten anser att deras lön är tillräckligt hög.

Detta är inte bara ett nytt lönekrav.

Det är en ny människosyn.

Under de år jag arbetat som ombud för arbetskraftsinvandrare har jag mött människor som gjort precis det som politiker i åratal sagt att de ska göra. De har arbetat, lärt sig svenska, bildat familj och etablerat sig i samhället. Nu får många av dem veta att det inte räcker. När deras arbetstillstånd ska förnyas riskerar de att utvisas därför att regeringen har bestämt att deras arbete inte är tillräckligt värdefullt.

Vilket budskap skickar det?

Att den som arbetar på ett hotell är mindre önskvärd än den som arbetar på ett kontor?

Att den som serverar mat på en restaurang är mindre välkommen än den som skriver kod på ett IT-företag?

Att vissa arbeten är fina nog att ge rätt att leva i Sverige medan andra inte är det?

Svårigheter att rekrytera personal

I ett land som säger sig värna arbetslinjen är det en anmärkningsvärd utveckling. Men motsägelsen stannar inte där.

Samtidigt som regeringen höjer lönekraven rapporterar företag över hela landet om svårigheter att rekrytera personal. Samtidigt förlorar staten skatteintäkter när människor som arbetar tvingas lämna landet. Samtidigt förlorar kommuner invånare och företag medarbetare.

Politiken är inte bara omänsklig. Den är också ologisk. För om syftet vore att stärka svensk ekonomi är reformen fel väg.

Om syftet vore att förbättra kompetensförsörjningen är reformen fel väg.

Om syftet vore att värna arbetslinjen är reformen fel väg.

När så många argument talar emot politiken blir det svårt att undgå slutsatsen att det egentliga syftet är ett annat.

Under de senaste åren har migrationspolitiken allt oftare slutat handla om människors handlingar och allt oftare börjat handla om deras bakgrund. Fokus har flyttats från vad människor gör till vilka människor de är. Arbete har fått mindre betydelse. Ursprung har fått större betydelse. Det är därför människor som arbetar, betalar skatt och följer lagarna ändå riskerar att utvisas. Det är därför familjer som klarar sin egen försörjning ändå riskerar att splittras. Det är därför barn som växer upp i Sverige ändå riskerar att förlora sitt hem.

Målet är exkludering

I Sverige sätts löner normalt inte av staten utan genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen bygger på att fackförbund och arbetsgivare tillsammans kommer överens om vilka löner som ska gälla. När staten nu inför ett politiskt lönegolv för arbetskraftsinvandrare sätter man sig i praktiken över den modell som man samtidigt säger sig försvara.

Det är svårt att se detta som något annat än ännu ett steg i den utveckling där målet inte längre är integration utan exkludering.

Ett Sverige där arbete inte längre räcker för att få höra till är ett fattigare Sverige – ekonomiskt, socialt och moraliskt.

Och det är en utveckling som borde oroa långt fler än dem som idag riskerar att utvisas.

Juan Fonseca

Inlägget Sverige utvisar dem som arbetar dök först upp på Dagens Arena.

Han ger egentligen inga intervjuer just nu. Men för ABF:s kulturmagasin Fönstret i samarbete med Dagens Arena gör Tarik Saleh ett undantag. För vägen mot Cannes, guldbaggar och en plats på Oscarsgalans shortlist började med en kurs i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm – och med den folkbildningstanke han kallar ”bland det finaste vi har”.

En journalist sätter sig i soffan hemma hos en hyllad filmregissör på Södermalm i Stockholm. De säger något om den fantastiska utsikten där han bor med fru och två döttrar. Regissören hämtar två glas vatten.

Om det här skulle vara första scenen i en film …

– … så skulle det krävas ett spänningsmoment. Inte falsk dramatik av typen att du skulle komma från egyptiska underrättelsetjänsten med en bomb i väskan, säger Tarik Saleh.

© 2026 Photographer Anna-Lena Ahlström annalenaahlstrom.se

 Det är alltså hos honom vi är.

Tarik Salehs film Boy from heaven var en av femton filmer som klarade första gallringen och shortlistades till en Oscar. Han har fått guldbaggar i Sverige och prestigepris i Cannes. Nu tittar han upp i taket och funderar några sekunder innan han fortsätter:

– Jag skulle nog bygga scenen på att regissören har något att dölja, något som precis har hänt. Regissören skulle få svara motvilligt så att tittaren ska ana en konflikt.

Hela uppväxten var det brist på pengar, brist på allt

Nu är det inte första scenen i en film utan första minuterna av en intervju. En konflikt skulle i och för sig kunna ligga och pyra eftersom Tarik Saleh där i soffan med utsikten konstaterar att den här intervjun görs när han är mitt i en privat skrivarperiod då han egentligen inte ger några intervjuer alls.

Ändå sitter vi där. Han förklarar:

– Det beror faktisk bara på en sak. ABF. För mig är ABF något viktigt, inte bara som en politisk idé, jag har en personlig relation till ABF som förändrade mitt liv.

Man frågar förstås ”hur då?” Och svaret kommer. Så småningom. Att intervjua Tarik Saleh är nämligen lite som att se hans filmer. När man minst anar det överraskar ett stickspår. En fråga får ofta en lång omväg fram till svaret.

Här börjar omvägen i barndomen så soffan med utsikten blir för en stund terapisoffa.

– Min uppväxt var väldigt kaotisk. Mamma är svensk, pappa kommer från Egypten. Jag bodde med mamma tills jag var sexton år men hade kontakt med pappa. Hela uppväxten var det brist på pengar, brist på allt. Utom kreativitet. Mamma och pappa var präglade av en hippieattityd, regler gäller liksom inte dem. De var, eller rättare sagt är, extremt konsekventa i att vara egensinniga.

Känslan var att han flyttade hela barndomen.

– Vi bodde andrahand. Innan nian hade jag bytt skola fem gånger. Jag har lovat att aldrig utsätta mina barn för det. Jag hittade en sorglig gammal önskelista som jag skrev. På förstaplats står det ”en lägenhet” och på andraplats ”en cykel”. Ett barn i ett av världens rikaste länder ska inte behöva önska sig en fast bostad.

Själv målade jag graffiti hela skoltiden

Han skrattar högt åt minnet att han som sjuåring gick i demonstrationståg och skanderade ”shahen av Iran är en rutten banan”.

– 1970-talet var en väldigt idealistisk tid med starka värderingar. Det fanns en sorts idé om rättvisa, men jag minns också en enorm rädsla för kärnkraft. Jag var åtta år när kärnkraftsomröstningen var. Jag trodde verkligen att vi skulle hamna i ett kärnvapenkrig eller i en stor kärnkraftsolycka där vi skulle äta jodtabletter och gömma oss …

Han funderar en stund.

– Det finns en psykologisk övning där frågan är om man skulle vilja ha någon annans uppväxt eller någon annans föräldrar. Jag känner en del som skulle svara ja på den frågan. Då vet man att deras uppväxt, i en dålig lägenhet eller i en stor fin villa, var jävligt tuff. Men jag själv skulle inte svara ja på den frågan. Min uppväxt var ett spännande kaos. Fast det kunde gått åt helvete.

© 2026 Photographer Anna-Lena Ahlström annalenaahlstrom.se

Han väger orden och sammanfattar:

– Mitt inre liv, min fantasi och min associationsförmåga är väldokumenterad vid det här laget. Den har lett till stora internationella framgångar men, tro mig, det kunde lika gärna ha lett till psykisk ohälsa.

-Att förvandla trauman till kreativitet är inget man kan rekommendera. Man kan inte ge rådet ”utsätt barnen för total ovisshet så får ni fram en regissör som vinner pris i Cannes”. Det är ett högriskspel, men jag landade på fötterna.

Man tänker precis påminna om frågan om hans personliga ABF-koppling när svaret kringelikrokar sig vidare.

Tarik Salehs pappa är konstnär och hans kompisar var kulturelit som tecknaren Jan Lööf, komikern och författaren Hans Alfredson, konstnären Carl Johan de Geer, fotografen Lennart Nilsson …

– Det var självklart inspirerande att träffa dem. Själv målade jag graffiti hela skoltiden. Jag drömde om att gå Konstfack, Konsthögskolan, Beckmans eller Berghs. Konstfack och Konsthögskolan kom jag inte in på och Beckmans och Berghs kostade pengar så det var uteslutet.

Det paradoxala i att jag, som står där och pratar, lärde mig jobbet på ABF och inte på Berghs

Målet var att jobba med grafisk formgivning.

– Jag hittade en kurs i layoutprogrammet Quarkxpress på ABF. Jag glömmer aldrig lektionerna i ABF-lokalen på Sveavägen i Stockholm och hur jag efter kursen kontaktade mina favoritformgivare för att fråga om råd för att ta sig vidare.

Sagt och gjort.

– Jag drog till Alexandria i Egypten och gick en konstskola ett år och startade en tidning där med några kompisar. Utan ABF hade jag inte kunnat göra det. Fortfarande när en ny kurskatalog från ABF kommer bläddrar jag i den och fantiserar om kurser jag skulle vilja gå. För mig är folkbildningstanken bland det finaste vi har. Det finns en plats för alla, den ger en andra chans, den ger möjlighet att bli klokare och våga drömma.

Vad han är sugen på just nu?

– Trummor skulle vara kul!

Sedan tjugo år har han en stående halvdag som föreläsare på Berghs.

– Då berättar jag alltid den här historien och det paradoxala i att jag, som står där och pratar, lärde mig jobbet på ABF och inte på Berghs.

Och där landar till slut svaret på frågan om varför han sa ja till intervjun i Fönstret trots att han inte gör några intervjuer nu ”eftersom den film jag ska sälja i intervjuer, Eagles of the republic, så att säga redan är såld”.

– ABF är något jag tror på, ABF förändrade mitt liv, ABF står därför över min agenda.

Hela uppväxten var det brist på pengar, brist på allt

Karriären tog fart när han fick jobb på Sveriges Television som grafisk formgivare, blev programledare för samhällsmagasinet Elbyl i slutet av 1990-talet och var involverad i en rad program och serier.

Han blev känd för en större publik, tyckte till, intervjuades och började göra egna filmer. Det finns en historia om när han gjorde den, förstås, prisbelönta animerade filmen Metropia år 2009. Han hade kört fast lite i skrivandet och fick frågan av producenten hur de skulle kunna lösa det. Tarik hade en idé om att författaren Stig Larsson var den bästa skribenten – som han dessutom gärna skulle ta hjälp av. Tänk om de skulle våga fråga …

Stig Larsson sa ja. De två möttes. Tarik var förkyld och hade med en flaska av den receptbelagda hostmedicinen Cocillana. Stig Larsson ville smaka, svepte ett halvt glas och kom på den briljanta idén att ”vi måste åka till Madrid och bo på Reina Victoria, där finns en bra känsla om vi ska skriva”.

Vi lämnar terapisoffan med utsikt och går mot hans bil, som skulle kunna ha rollen som stökig bil i en film om småbarnsföräldrar, för att åka till fotograf Anna-Lena Ahlströms studio. Två killar, påverkade av någon substans, kommer emot oss. Den ena känner igen Tarik från medierna, gratulerar till alla framgångar och vill ta en selfie. Tarik håller om honom och ler in i kameran. Den andra frågar vem han är.

Killarna drar vidare. Tarik berättar att det händer ganska ofta att folk kommer fram och vill prata, ta en bild eller få en autograf. Han säger att i princip alla är trevliga.

– Roligast är nästan när det kommer en överklassgubbe på Östermalm och vill tacka. Då kan jag känna att, yes, han har lite oväntat tagit till sig min film.

Tror man inte på Gud så kommer de att ruttna i jorden

Donald Trump i USA har den här morgonen gjort något nytt utspel som får världen att skaka. Vladimir Putin i Ryssland har sagt något som håller Europa på tårna. Tarik Saleh suckar lätt.

– Världen styrs just nu av gubbar som är tjugo år äldre än vad jag är. De försöker desperat att vrida tillbaka klockan men det har ju historiskt aldrig gått. Vi kommer ofrånkomligt att hamna i framtiden. Den goda nyheten med det är att de här gubbarna kommer att dö. Tror man på Gud så kommer de att hamna i helvetet och tror man inte på Gud så kommer de att ruttna i jorden.

© 2026 Photographer Anna-Lena Ahlström annalenaahlstrom.se

Han låter det sjunka in och slår fast.

– De som nu är barn kommer att växa upp och ha helt andra idéer om möjligheterna i världen. Utvecklingen går så snabbt. Skiftet från industrialism till nätverkssamhälle är så grundläggande för människan att våra hjärnor förändras biologiskt. Jag märker hur mina barn, sju och tio år, redan ser på världen på ett helt annat sätt.

– Ta bara rörlig bild, det jag sysslar med och har lärt mig i vuxen ålder. Barnen har kunnat filma från de var två år gamla och har ett helt annat sätt att se på rörligt material. Eller ta konceptet ”privat”. För min generation var privat allt utom det man valde att göra offentligt. För mina barn är privat en setting, allt annat är så att säga in public, allt annat sker på en scen. Samma sak med konceptet ”vän”.

När han var i sina barns ålder hade han några få vänner. De på gården där han bodde, en kusin kanske, någon han lärt känna på förskolan …

– I dag har en av mina döttrar två av sina närmaste vänner i Malaysia. De har aldrig träffats, men hon pratar med dem varje dag och de delar kärleken till popstjärnan Sabrina Carpenter och plattformen Roblox. Och när jag säger pratar menar jag att de verkligen pratar i telefon, inte bara chattar. Det är häftigt och sådant kommer såklart att få betydelse för framtiden.

Vi i Sverige lever i ett otroligt land med otroliga möjligheter

Kairotrilogin – filmerna The Nile Hilton incident, Boy from heaven, Eagles of the republic – har det regnat priser över. Han har gjort serier och filmer i USA och har sin kanske mest trogna publik i Frankrike.

Tarik Saleh är, kort sagt, internationell.

– Jag reser mycket i världen och ser därför att vi i Sverige lever i ett otroligt land med otroliga möjligheter. Och att Europa är en fantastisk kontinent med fyra, fem civilisationer under bältet. Titta på museerna, konsten, kulturen, alla fantastiska huvudstäder. Ändå pratar vi så mycket om USA, men they could only dream of what we have.

Han kastar ofta in engelska uttryck när han pratar.

– Man pratar om ”the American dream” där vem som helst kan lyckas. Men det är ju en historia, en saga, som man berättar för att skapa inspiration. Ofta om immigranter, ibland svenskar, som kom dit utan någonting men lyckades. Den drömmen är verklighet här hos oss i Sverige. Man kan komma från ingenstans och gå hela vägen. Jag är själv ett bevis på den drömmen. En kille som knappt gått ut med fullständiga gymnasiebetyg, hade tvåa i svenska men har vunnit pris för bästa manus i Cannes.

Han understryker det fina i att det finns ett system som gör det möjligt. Han hyllar avgiftsfri utbildning generellt – ”även om jag önskar att jag själv hade pluggat mer på gymnasiet och sedan läst på universitet” – och kommer tillbaka till hur folkbildning och folkhögskolor kan ge människor en andra chans.

– Det var möjligt tack vare det Sverige som jag föddes i. Det är sorgligt att de politiker som tagit över arvet att bygga det samhället nu står helt utan ord när ett litet gäng före detta nazister vill montera ned det samhället. Varför de vill montera ned? Jo, för att de egentligen hatar Sverige. Jag och Jimmie Åkesson är i ungefär samma ålder. Vi växte båda upp i ett Sverige präglat av solidaritet, jämställdhet, öppenhet, nyfikenhet, innovation …

Han sänker tempot och pratar sakta och tydligt.

– … så han och hans gäng drömmer om ett Sverige som de aldrig själva har upplevt. De tycker inte om den amerikanska drömmen när den faktiskt finns i verkligheten i Sverige. De är i stället fantasilösa och drivna av rädsla.

Ett problem är att jag inte har sett Socialdemokraterna presentera någonting som gör att jag känner tilltro

När Tarik Saleh pratar låter han som en politisk agitator från förr. Inte särskilt förvånande brinner det till lite extra när kulturen och kulturpolitiken kommer på tal.

– Politiken mår inte så bra. Sverige och Europa har, i någon mening, inte kunnat presentera en vision som människor blir inspirerade av. Nu får de som snackar skit om det vi har byggt upp prata ostört.

– Men kulturutövarna i Sverige är fortfarande starka, även om Jimmie och hans gäng gör sitt bästa för att förstöra det. Sverigedemokraterna är de enda som är intresserade av kulturen, men de är det för att ersätta den fantastiska vi har med någon sorts Ultima Thule-version.

Kulturminister Parisa Liljestrand, moderat, är den som kulturvärlden ofta skäller på. Inte minst efter hennes uppmärksammade invigningstal av Göteborgs filmfestival 2025. Talet möttes av buanden och i debatten efteråt kallades hon ”okunnig, föraktfull och livsfarlig”.

– På ett privat plan gillar jag Parisa Liljestrand och har träffat henne några gånger. Hon har sagt att hon älskar mina filmer och det har känts väldigt genuint. Hon har rötter i den delen av världen som filmerna utspelar sig i och förstår säkert dem. Men som kulturminister …

Han letar ord.

– … är hon en fullständig katastrof.

– Ett problem är att jag inte har sett Socialdemokraterna presentera någonting som gör att jag känner tilltro. Men det blir svårt att inte göra jobbet bättre än Parisa Liljestrand och den regering vi har nu. Målet är öppet. Bollen ligger på straffpunkten. Sparka in den nu! Sparka den inte åt andra hållet! In med resurser till kommunala musikskolan, folkbildning, folkhögskolor, kulturen.

– Det som skrämmer mig som kulturutövare är att, hallå, om politiker är så här dåliga på kultur, gäller det även de andra områdena också? Jag misstänker det. För Sverige är ett av världens rikaste länder med enorma naturresurser, stor intelligentia i landet, bra och fri utbildning och så vidare. Ändå har vi så hög arbetslöshet, så låg tillväxt, så mycket som går åt fel håll. Jag tror att politiken i Sverige behöver en ny generation med nya idéer, ny inspiration och ny vision.

Du kan förändra hur människor ser på världen genom ett enda konstverk

Han kanske själv borde ge sig in i politiken?

– Nej, nej, nej. Den främsta anledningen är att mitt jobb är så roligt. Stig Larsson, författaren som på allvar lärde mig skriva, sa en gång att ”om folk visste hur kul det vi gör är så skulle det vara förbjudet”.

– Så, nej, det skulle vara frustrerande att byta det arbetslivet mot att sitta och diskutera med en snubbe från Sölvesborg som inte har sett världen, inte vet något om andra kulturer och religioner.

Han suckar.

– Du måste ta diskussionen, säger en del. Måste jag det? Det är inte min uppgift att utbilda en människa som inte vill lära sig, inte vill förstå.

Många politiker, från alla partier, hör av sig till Tarik och vill träffas över en lunch.

– Jag säger ofta ja. Det är intressant att höra hur diskussionerna går. Jag tycker mig däremot se att de flesta som jobbar med politik också ser politikens begränsningar. De begränsningarna finns däremot inte i konsten. Den är helt gränslös. Du kan förändra hur människor ser på världen genom ett enda konstverk.

Även om han inte tycker att han behöver ta diskussionen är det svårt att låta bli.

– Jag såg en debatt på tv mellan Moderaternas migrationsminister Johan Forssell och Miljöpartiets migrationstalesperson Annika Hirvonen. Johan Forssell ville utvisa människor som hade demonstrerat och stöttat Hamas. Jag sa till mig själv att, Tarik, stäng av debatten nu för den jävla skitstövlen Forssell väcker känslor som du inte vill gå och lägga dig med.

Men han kunde inte låta bli.

– Forssell var värre än vanligt. Han pratade nedlåtande mot henne. Hon höll fattningen och framförde bara argumenten, att vi bor i ett land och samma sak måste gälla för alla. Antingen har vi yttrandefrihet eller så har vi inte det. Jag minns att jag tänkte, vad är det som gör att du Johan Forssell vill utvisa barn och att du står där i tv och försöker förminska någon? Jag tänkte skriva något jävligt elakt på sociala medier.

Men …

– Något kändes inte bra. Vad var det jag inte såg? Jag funderade och kom på det. Jag såg ju inte henne när hon står där och försvarar vår yttrandefrihet och vår demokrati medan han försöker förminska henne.

– Så i stället letade jag upp henne på Facebook och skrev vad bra hon var. Jag insåg att det är nyckeln. Ger man de korrupta skitstövlarna motstånd använder de det som bränsle. Fokusera i stället på dem som är bra, bygg upp dem, det är vägen framåt.

Då ville jag säga att, Johan, det är tufft att vara förälder ibland

Nu, många månader efter den tv-debatten, konstaterar han:

– Senare kom det ju fram att Johan Forssells son har varit med i högerextrema kretsar. Då ville jag säga att, Johan, det är tufft att vara förälder ibland. Du kanske borde ha varit mer närvarande hemma i stället för att ge dig på andra föräldrar.

Och apropå att vara förälder. Efter fotograferingen, där man slås av hur lätt Tarik Saleh har att småprata med alla involverade, skyndar vi mot hans bil. Han kollar klockan och är lite sen. Barnen, frun och soffan med utsikt väntar. Plötsligt slänger han ur sig:

– Det skulle vara kul att leda en ABF-kurs i hur man gör en film, jag tänker kanske tre inspirationsträffar med tre teman; manusskrivande, hur man gör själva filmen, post production.

Han? Frivilligt? Världsregissören?

Man hinner tänka att han kanske skojar när han vänder sig till Fönstrets chefredaktör Eric Sundström:

-Vore inte det kul? Jag ska fundera på ett upplägg. Hör av dig om ett par veckor så kollar vi på datum. Det är ju ändå ABF.

Stay tuned.

Text: Ola Liljedahl

Foto: Anna-Lena Ahlström

Smink: Gio Liljebäck

Intervjun publicerar i samarbeta med ABF:s tidning Fönstret.

Inlägget “För mig är folkbildningstanken bland det finaste vi har” dök först upp på Dagens Arena.

Aktieägarna har köpt sig jättelika sugrör som de stuckit ner i skolverksamheten.

Efter valet i höst kan det äntligen vara dags för de vinstdrivande skolföretagen att avveckla sig själva.

Det vore en stor vinst. För alla som genom åren argumenterat för att skolelever och aktiebolag inte hör ihop. Och för själva skolan, som äntligen kan låta resurserna gå till det de ska: undervisning, vackra klassrum, pedagogiska skolgårdar, välfyllda skolbibliotek.

Vinstdriften har inte tillfört skolan några resurser. Tvärtom, aktieägarna har ju investerat i löften om framtida avkastning, vartenda öre de lagt in vill de ha tillbaka, med saftig ränta. En ren förlustaffär för samhället. Aktieägarna har köpt sig jättelika sugrör som de stuckit ner i skolverksamheten, redo att suga upp så mycket som marknadsföringen klarar av att sminka över.

Gigantiska systemfel

För att det ska bli så mycket avkastning som möjligt sätter skolföretagen press på större klasser, färre och billigare lärare, mindre skolgårdar, nedbantad elevhälsa. Skolbibliotek? Glöm det. Det räcker med en samling böcker, det har Skolinspektionen slagit fast, visar en viktig rapport från fackförbundet Dik.

Jag ska inte tynga den här texten med beskrivningar av det gigantiska systemfel som den världsunika svenska marknadsskolan utgör. Att vi dessutom överlåtit myndighetsutövning i form av betygssättning till vinstdrivande företag är grädden på moset, om betygen inte duger kan du byta till en skola som är mer generös med betygen, det är absurt. Citerar Per Molander och Tormod Johansen som skrev vasst om detta i Dagens Arena häromdagen: Ingen argumenterar för konkurrerande domstolar som jagar kunder med mottot ”Om du är missnöjd med din dom – vänd dig till oss”.

Inget annat land har tagit efter, och nu ska vi ju snart lämna den bakom oss även i Sverige.

Nu klipper vi sugrören. Vi kommer inte att sakna dem.

Fortsatt mångfald

Nej, det innebär inte att mångfalden försvinner. Tvärtom. De stora friskolekoncernerna är just nu i färd med att köpa upp och konkurrera ut mindre, idéburna skolor. Utan jättar som Academedia (visste du att de har en egen, kommersiell kedja med ”Montessori-skolor”, Montessori Mondial?) skulle sådana skolor kunna blomstra och bli fler.

Ja, det kan bli praktiska problem under en övergångstid. Men nej, friskolekoncernerna är inte ”too big to fail” som Marcus Larsson påminner om.

Koncernerna bedyrar ju gång på gång att det inte handlar om vinsten, att de driver skolor för elevernas och lärarnas skull. Självklart kommer de att övergå i andra driftsformer på ett ansvarsfullt sätt. AB kan bli SVB – aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning (formen finns redan), eller stiftelser. Eller varför inte låta lärarna ta över, vi brukar ju få höra att det var för att lärarna skulle få ”alternativa arbetsgivare” som friskolorna startades.

Koncerner ägda av riskkapitalbolag får ombilda sig till nätverk av skolor. No big deal, ingen stor dramatik, driftsformen spelar ju ingen roll?

Inför valet lanserar tjänsteföretagens arbetsgivar- och lobbyorganisation Almega kampanjen ”Välfärden bortom rubrikerna”. Almega tycker att debatten handlar för mycket om ”system, ägande och vinster”. De vill hellre prata om ”människor som går till jobbet varje dag för att undervisa barn, vårda patienter och skapa trygghet för äldre”.

Ja, låt oss äntligen göra det.

Lisa Pelling

Inlägget Äntligen blir vi av med vinstdriften i skolan dök först upp på Dagens Arena.

Varje ny opinionsmätning visar ett underläge för Tidöpartierna som framstår som närmast omöjligt att hämta in. Det har allt att göra med Sverigedemokraterna, skriver Payam Moula, Tankesmedjan Tiden.

Vid vilken tidpunkt förlorade Tidöpartierna valet? Svaret tycks alltmer uppenbart: den 14 oktober 2022.

Men innan vi går in på vad som inträffade då behövs lite bakgrund.

Frågan om hur Tidöregeringen förlorade valet blir allt mer aktuell. Varje ny opinionsmätning visar ett underläge som framstår som närmast omöjligt att hämta in. Ser man till opinionen under hela mandatperioden så har Tidöpartiernas underläge varit anmärkningsvärt stabilt, och stort. Varför?

Visst slog regeringen rekord i brutna vallöften till en början. Och visst går det att peka på massarbetslösheten, den svaga tillväxten, underbemanningen i välfärden eller de ökade klimatutsläppen. Alla exempel på viktiga samhällsproblem som regeringen valt att prioritera bort. Man kan även peka på Kristerssons svaga ledarskap.

Kvinnorna och Sverigedemokraterna

Det mest träffsäkra svaret om partiers långsiktiga utveckling i opinionen handlar alltid om samhällsproblemen och partiernas förmåga att svara mot dem, vilket är varför Socialdemokraterna lagt så stor energi på att förnya sig under mandatperioden och ta fram ny politik.

Men i det korta loppet kan annat spela roll, och faktum kvarstår. Opinionen har stått förvånansvärt stilla i tre och ett halvt år. För att förstå detta finns två viktiga delförklaringar: kvinnorna och Sverigedemokraterna. Och de hänger ihop.

Att läsa Moderaternas egen valanalys från 2022 är en märkligt upplevelse. För partiet har gjort exakt det man själv varnade för.

I analysen frågar sig Moderaterna varför de inte vann valet med större marginal. Svaret lyder: ”förklaringen är sannolikt aversionen mot Sverigedemokraterna”. Partiet konstaterar att stödet bland kvinnor måste öka om man ska kunna bli återvald. Ordet ”Sverigedemokraterna” nämns 119 gånger i analysen.

Men kan verkligen en betydande del av regeringens svaga opinionsläge förklaras av relationen till SD?

Ett svar får man av opinionsinstitutet Indikator som år 2024 frågade svenska folket ”Finns det något eller några partier du tycker mycket illa om?”. 57 procent av kvinnorna svarade SD.

Ett kompletterande svar får man genom att gå tillbaka till vad Ulf Kristersson sade före valet. ”Jag har sagt till Sverigedemokraterna, och det står jag för, att vi samarbetar gärna med er i frågor där vi tycker ungefär lika.” Denna formulering, ungefär lika, upprepades som ett mantra. Löftet var att SD inte skulle få något inflytande i frågor där de avvek från övriga partier.

Motståndet mot SD är kompakt

Sedan kom den 14 oktober 2022. Dagen då Tidöavtalet presenterades, dagen då SD:s stora inflytande blev uppenbart. Sedan den dagen har regeringen legat hopplöst efter i opinionen.

SOM-institutets nationella undersökning från 2025 visar de starka antipatier Sverigedemokraterna väcker. SD är det klart minst populära partiet bland sympatisörer till samtliga oppositionspartier, alltså de väljare Tidöpartierna behöver vinna tillbaka.

Men SD är också det minst populära partiet bland liberala väljare. Till och med bland moderata sympatisörer är motståndet kompakt, M-väljare tycker ungefär lika illa om S och SD.

Vid valrörelsen 2022 ville jag att S skulle prata mer om sin egna politik, mindre om andras. Därför trodde jag aldrig att jag skulle säga det här, men: arbetarrörelsen har allt att vinna på att göra kommande val till en fråga om Sverigedemokraterna.

Inför valet 2022 lovade Kristersson att inte släppa in SD i regering. ”Om man bildar regering ska man vara hundra procent överens”, sade han när han förklarade varför SD inte skulle få ministerposter.

Nu lovar han att om han vinner valet ska nästa regering bestå av nästan hälften Sverigedemokrater. De ska få ett ännu större inflytande, över allting. Vi pratar, utan att överdriva, om Sverigedemokrater på poster såsom finans-, utrikes- och försvarsminister.

Det finns ingen majoritet i Sverige för en sådan regering.

Adjö Tidö.

Payam Moula, chefredaktör Tankesmedjan Tiden

Inlägget Tidöpartierna har sedan länge förlorat valet dök först upp på Dagens Arena.

Nästan var femte ung vuxen tvekar inför att bilda familj på grund av bostadsbristen. Andelen har mer än fördubblats på fyra år. Allt fler tvekar dessutom inför att påbörja en utbildning eller ta ett jobb. Det visar en ny undersökning från Hyresgästföreningen.

Barnafödandet har sjunkit drastiskt i Sverige. Från nästan 2 barn per kvinna 2010 till färre än 1,5 barn per kvinna 2025. Förra året föddes 97 500 barn vilket är det lägsta antalet födda på 23 år. Fenomenet har i en statlig utredning fått benämningen ”Den tysta krisen” och man framhåller att utvecklingen kan få allvarliga konsekvenser för Sveriges ekonomi. I det värsta scenariot kan befolkningen minska med 4 miljoner till nästa sekelskifte.

Nu visar en ny undersökning från Hyresgästföreningen att bostadsbristen kan vara en bakomliggande orsak till att barnafödandet sjunker. Sedan 2022 har andelen unga mellan 18 och 29 år som tvekar inför att bilda familj på grund av bostadsbristen ökat kraftigt. Från 4 procent till 18 procent.

– Det är en anmärkningsvärd ökning vi har sett de senaste fyra åren. Det får allvarliga konsekvenser för hela samhället när unga inte kan planera för sin framtid och leva på det sätt de vill. Det är absurt att vi låter ske, och att vi låter det bli värre, säger Ola Palmgren, vice ordförande för Hyresgästföreningen.

Byggkollaps

Bostadsbristen bromsar inte bara planerna på familjebildning utan även andra delar av livet. Andelen unga vuxna som tvekar inför att påbörja en utbildning eller ta ett jobb på grund av bostadsbristen har ökat från 9 procent till 23 procent sedan 2022. Ola Palmgren menar att det delvis kan handla om att det blivit lättare att jobba och plugga på distans sedan pandemin, men understryker att den stora orsaken är bostadsbristen.

–  Vi har sett en enorm byggkollaps i Sverige. Delvis på grund av stigande räntor som hängde ihop med kriget i Ukraina. Men man tog också bort det statliga investeringsstödet som såg till att det skulle finnas fler lägenheter med lägre hyror. Det här får långsiktiga effekter då det blir svårare att hitta bostad och det som byggs är väldigt dyrt.

Ola Palmgren, vice ordförande Hyresgästföreningen. Foto: David Thunander

Var fjärde ung vuxen uppger att de har boendekostnader som överstiger 40 procent av inkomsten. Nära en tredjedel har svårt att betala för både boende och hushållskostnader. Siffrorna förvånar inte Ola Palmgren.

– Gå in på valfri bostadsförmedlings-sida och se vad det kostar att hyra i andra hand. Det är i princip marknadshyra. Samtidigt är hyrorna i nybyggda hyresrätter jättehöga. När vi hade investeringsstödet gav det i snitt 2 000 kronor lägre hyra, vilket är en betydande skillnad för en människa som flyttar hemifrån. Även bostadspriserna är väldigt höga och man måste betala mycket i ränta till banken, säger Ola Palmgren.

”Politiskt misslyckande”

Enligt Boverkets årliga bostadsmarknadsenkät är det färre kommuner som uppger att de har bostadsbrist i år. Man förväntar sig också en viss återhämtning i bostadsbyggandet. Däremot konstaterar kommunerna att det är brist på och finns ett stort behov av prisrimliga bostäder.

– Det är den prisrimliga delen som saknas och har försvunnit. Det är det stora problemet. Sen har vi en stor ojämlikhet i landet. På landsbygden finns orter där det står tomma lägenheter som behöver rivas. För folk flyttar därifrån eftersom de inte hittar jobb där. De söker dit det finns möjligheter, men där är det i stället bostadsbrist. Det gör att dina livsmöjligheter begränsas, säger Ola Palmgren.

Ola Palmgren menar att det rör sig om ett politiskt misslyckande och att staten måste ta ett större ansvar för bostadsförsörjningen om man ska lyckas vända krisen. Hyresgästföreningen vill se förmånliga bygglån och ett investeringsstöd som pressar priserna. På kort sikt kräver man att bostadsbidraget, som släpat efter i 30 års tid, höjs. Man vill också att fler bostäder förmedlas efter behov i stället för kötid.

– Man kan inte överlåta en så grundläggande sak som rätten till bostad enbart till marknadskrafterna. De unga får sina liv förstörda av situationen på bostadsmarknaden. Det pratas mycket om det låga barnafödandet och utmaningarna på arbetsmarknaden, då behöver man se de här problemen som finns och lösa dem, säger Ola Palmgren.

Inlägget Allt fler unga tvekar inför att ta ett jobb på grund av bostadsbristen dök först upp på Dagens Arena.

Det stämmer inte att bilbesiktningsföretag anpassat sig till kundernas önskemål efter konkurrensutsättningen. Priserna har ökat, men det beror på investering och kraftigt förbättrad tillgänglighet, skriver Tord Fornander, Fordonsbesiktningsbranschen. 

Per Molander och Tormod Johansen skriver i Dagens Arena om verksamheter som inte bör utsättas för konkurrens. Huvudfokus ligger på skolan, men även fordonsbesiktning får en släng av sleven. Därför behöver Fordonsbesiktningsbranschen, som samlar de ackrediterade besiktarna i Sverige, klargöra fakta.

Kraven på utförare av samhällsuppdraget fordonsbesiktning är höga. Ett oberoendekrav skyddar mot jäviga intressen som påverkar myndighetsutövningen. Innehållet i besiktningen och grunderna för underkännande är strikt reglerat. Kraven på kompetens är höga. Besiktning ska ske likvärdigt. Därför samordnas utförarnas tolkning av regelverk.

Färre underkänns, men det kan förklaras

Debattörerna hävdar att andelen underkända fordon minskat sedan konkurrensutsättningen 2010, att detta beror på en ”anpassning till kundernas önskemål” och att det ger skäl att återförstatliga verksamheten.

Det stämmer att underkännandegraden har minskat över tid, men det finns ingen grund för att detta är en anpassning till kundkrav. Ett regelverk från 1970-talet som tillämpas på modernare fordon är i stället skälet. Regler saknas för modern avgasmätning, elbilars komponenter och nya förarstödsystem, vilket vi utförare länge varnat för.

Ett annat skäl till färre underkännanden är att kraven vid miljökontroll lättades 2018. Det är staten som har urholkat besiktningens relevans.

I författarnas text i Förvaltningsrättslig tidskrift erkänns att tolkningen ”är osäker”. Debattörerna vet inte varför underkännandena minskat, men hänvisar till en avhandling med tio år gamla data. Den kan användas som ett verktyg för riskbaserad tillsyn, men ger inte stöd för något värde av återmonopolisering.

Debattörerna framför en åsikt, inte forskningsresultat

Med hänvisning till Riksrevisionen säger debattörerna att klagomålen ökat. Utöver att detta motsäger påståendet om anpassning till kunders önskemål, så sägs felaktigt att klagomålen i huvudsak rör teknikernas kompetens. Det står inte i Riksrevisionens rapport.

Det stämmer att priserna för en besiktning har ökat. Det beror bland annat på att stora investeringar i nya stationer och utökade öppettider. Tillgängligheten har ökat dramatiskt i hela landet – även i glesbygd. Det är en anpassning till kundernas önskemål som saknades under monopoltiden då tider tilldelades. Stordrift gick före tillgänglighet.

Debattörerna saluför en åsikt, inte forskningsresultat. De som värnar god tillgänglig bör värna dagens modell och samtidigt verka för att regelverket görs relevant för trafiksäkerhet och minskade utsläpp.

Tord Fornander, ordförande Fordonsbesiktningsbranschen

Inlägget Replik: Kraven på fordonsbesiktning är höga dök först upp på Dagens Arena.