Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
bdb121d71909eb3c64dac8cd42539c28a6f4a11fKan kaoset leda till en ny regering?
Inlägget Efter valet – vad nu? dök först upp på Dagens Arena.
Kaoset, kan det leda till en ny regering?
Dagens Arena TV efter valet: Lisa Pelling, chef för Arena Idé, reder ut varför Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte når fram, vad Centerpartiet kan välja och vad en regering av S, V, MP och C skulle kunna enas om. Dessutom valfusk-debatten, marknadsskolan och veckans bild: mellanårsvalet i USA.
Inlägget Efter valet – vad nu? dök först upp på Dagens Arena.
60d1f3a61acf1bc5a3dc0cec8513325499d57f7bVi frågade Peter Beijron, statistikansvarig på Medlingsinstitutet.
Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena.
Enligt Medlingsinstitutet minskade lönegapet mellan män och kvinnor med 0,4 procent 2024 jämfört med åren innan. Dagens Arena frågade Peter Beijron, statistikansvarig på myndigheten, om det bara handlar om en tillfällig trend.
– Att inkomstskillnaderna minskar mellan kvinnor och män är inte en tillfällig trend skulle jag säga, utan något som pågått kontinuerligt, om än relativt långsamt, de senaste 15–20 åren. Det beror även lite på hur man gör jämförelsen. Jämför man medelvärden mellan kvinnor och män är inte trenden lika tydlig. Det beror på att de allra högsta inkomsterna påverkar jämförelsen ganska mycket. De inkomsterna, som till stor del är kapitalinkomster, kan dessutom variera relativt mycket mellan enskilda år. Jämför man i stället medianinkomsten för kvinnor och män, alltså den mittersta inkomsten i fördelningen, blir bilden något annorlunda. Då är skillnaden mindre och minskningen mer tydlig och konsekvent från år till år, säger Peter Beijron.
– Att det går långsamt beror på att förändringar endast sker gradvist på arbetsmarknaden. Även om vi ser trender med minskad könssegregering på yrkesnivå, minskade löneskillnader och mindre deltidsarbete bland kvinnliga anställda så är det mesta beständigt från ett år till ett annat. Det är i mångt och mycket samma personer som är anställda i samma tjänst som föregående år med nästan samma lön som föregående år, säger Peter Beijron.
Han fortsätter:
– En person befinner sig dessutom ofta på arbetsmarknaden i många årtionden. Det tar därför lång tid för skillnader som en gång uppstått att försvinna ur arbetskraften. Många kvinnor och män som gjorde sitt inträde för många decennier sedan är fortfarande kvar på arbetsmarknaden idag. Och man kan se det som att de i någon mening bär med sig de skillnaderna som en gång varit än idag. Dessutom när vi tittar på inkomsterna för hela befolkningen så kommer ju de skillnaderna som tidigare funnits på arbetsmarknaden leva kvar via skillnader i pensionsinkomster bland kvinnor och män.
– Ett genomgående mönster som man kan se när man jämför skillnader mellan kvinnor och män i olika grupper är att det är större skillnad ju högre inkomstnivån är. Stockholms län är det län där de genomsnittliga inkomsterna är högst, och även den genomsnittliga skillnaden. Det finns ett antal faktorer som spelar in, den absoluta toppen i inkomstfördelningen är till stor del lokaliserad där. Det är individer som är högutbildade och antingen tjänstemän i privat sektor eller som driver företag, säger Peter Beijron.
Han fortsätter:
– Samtidigt kan man konstatera att jämför vi istället skillnaden i medianinkomst har Stockholms län istället den tredje lägsta inkomstskillnaden, efter Jämtland och Gotland. Störst är inkomstskillnaden då istället i Västmanlands län. Det är ett bra exempel på hur stor påverkan de allra högsta inkomsterna kan ha på jämförelsen.
Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena.
80517fe1c36e6e933eefc724f6836140e4b62c92
60d1f3a61acf1bc5a3dc0cec8513325499d57f7b
TITLE: Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? DESCRIPTION: Vi frågade Peter Beijron, statistikansvarig på Medlingsinstitutet. Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Enligt Medlingsinstitutet minskade lönegapet mellan män och kvinnor med 0,4 procent 2024 jämfört med åren innan. Dagens Arena frågade Peter Beijron, statistikansvarig på myndigheten, om det bara handlar om en tillfällig trend. Ser vi en bestående eller tillfällig trend med minskade inkomstskillnader mellan könen? – Att inkomstskillnaderna minskar mellan kvinnor och män är inte en tillfällig trend skulle jag säga, utan något som pågått kontinuerligt, om än relativt långsamt, de senaste 15-20 åren. Det beror även lite på hur man gör jämförelsen. Jämför man medelvärden mellan kvinnor och män är inte trenden lika tydlig. Det beror på att de allra högsta inkomsterna påverkar jämförelsen ganska mycket. De inkomsterna, som till stor del är kapitalinkomster, kan dessutom variera relativt mycket mellan enskilda år. Jämför man i stället medianinkomsten för kvinnor och män, alltså den mittersta inkomsten i fördelningen, blir bilden något annorlunda. Då är skillnaden mindre och minskningen mer tydlig och konsekvent från år till år, säger Peter Beijron. Varför minskar gapet så långsamt trots decennier av jämställdhetsarbete? – Att det går långsamt beror på att förändringar endast sker gradvist på arbetsmarknaden. Även om vi ser trender med minskad könssegregering på yrkesnivå, minskade löneskillnader och mindre deltidsarbete bland kvinnliga anställda så är det mesta beständigt från ett år till ett annat. Det är i mångt och mycket samma personer som är anställda i samma tjänst som föregående år med nästan samma lön som föregående år, säger Peter Beijron. Han fortsätter: – En person befinner sig dessutom ofta på arbetsmarknaden i många årtionden. Det tar därför lång tid för skillnader som en gång uppstått att försvinna ur arbetskraften. Många kvinnor och män som gjorde sitt inträde för många decennier sedan är fortfarande kvar på arbetsmarknaden idag. Och man kan se det som att de i någon mening bär med sig de skillnaderna som en gång varit än idag. Dessutom när vi tittar på inkomsterna för hela befolkningen så kommer ju de skillnaderna som tidigare funnits på arbetsmarknaden leva kvar via skillnader i pensionsinkomster bland kvinnor och män. Varför är skillnaderna störst i Stockholms län, tror du? – Ett genomgående mönster som man kan se när man jämför skillnader mellan kvinnor och män i olika grupper är att det är större skillnad ju högre inkomstnivån är. Stockholms län är det län där de genomsnittliga inkomsterna är högst, och även den genomsnittliga skillnaden. Det finns ett antal faktorer som spelar in, den absoluta toppen i inkomstfördelningen är till stor del lokaliserad där. Det är individer som är högutbildade och antingen tjänstemän i privat sektor eller som driver företag, säger Peter Beijron. Han fortsätter: – Samtidigt kan man konstatera att jämför vi istället skillnaden i medianinkomst har Stockholms län istället den tredje lägsta inkomstskillnaden, efter Jämtland och Gotland. Störst är inkomstskillnaden då istället i Västmanlands län. Det är ett bra exempel på hur stor påverkan de allra högsta inkomsterna kan ha på jämförelsen. Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? DESCRIPTION: Vi frågade Peter Beijron, statistikansvarig på Medlingsinstitutet. Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Enligt Medlingsinstitutet minskade lönegapet mellan män och kvinnor med 0,4 procent 2024 jämfört med åren innan. Dagens Arena frågade Peter Beijron, statistikansvarig på myndigheten, om det bara handlar om en tillfällig trend. Ser vi en bestående eller tillfällig trend med minskade inkomstskillnader mellan könen? – Att inkomstskillnaderna minskar mellan kvinnor och män är inte en tillfällig trend skulle jag säga, utan något som pågått kontinuerligt, om än relativt långsamt, de senaste 15–20 åren. Det beror även lite på hur man gör jämförelsen. Jämför man medelvärden mellan kvinnor och män är inte trenden lika tydlig. Det beror på att de allra högsta inkomsterna påverkar jämförelsen ganska mycket. De inkomsterna, som till stor del är kapitalinkomster, kan dessutom variera relativt mycket mellan enskilda år. Jämför man i stället medianinkomsten för kvinnor och män, alltså den mittersta inkomsten i fördelningen, blir bilden något annorlunda. Då är skillnaden mindre och minskningen mer tydlig och konsekvent från år till år, säger Peter Beijron. Varför minskar gapet så långsamt trots decennier av jämställdhetsarbete? – Att det går långsamt beror på att förändringar endast sker gradvist på arbetsmarknaden. Även om vi ser trender med minskad könssegregering på yrkesnivå, minskade löneskillnader och mindre deltidsarbete bland kvinnliga anställda så är det mesta beständigt från ett år till ett annat. Det är i mångt och mycket samma personer som är anställda i samma tjänst som föregående år med nästan samma lön som föregående år, säger Peter Beijron. Han fortsätter: – En person befinner sig dessutom ofta på arbetsmarknaden i många årtionden. Det tar därför lång tid för skillnader som en gång uppstått att försvinna ur arbetskraften. Många kvinnor och män som gjorde sitt inträde för många decennier sedan är fortfarande kvar på arbetsmarknaden idag. Och man kan se det som att de i någon mening bär med sig de skillnaderna som en gång varit än idag. Dessutom när vi tittar på inkomsterna för hela befolkningen så kommer ju de skillnaderna som tidigare funnits på arbetsmarknaden leva kvar via skillnader i pensionsinkomster bland kvinnor och män. Varför är skillnaderna störst i Stockholms län, tror du? – Ett genomgående mönster som man kan se när man jämför skillnader mellan kvinnor och män i olika grupper är att det är större skillnad ju högre inkomstnivån är. Stockholms län är det län där de genomsnittliga inkomsterna är högst, och även den genomsnittliga skillnaden. Det finns ett antal faktorer som spelar in, den absoluta toppen i inkomstfördelningen är till stor del lokaliserad där. Det är individer som är högutbildade och antingen tjänstemän i privat sektor eller som driver företag, säger Peter Beijron. Han fortsätter: – Samtidigt kan man konstatera att jämför vi istället skillnaden i medianinkomst har Stockholms län istället den tredje lägsta inkomstskillnaden, efter Jämtland och Gotland. Störst är inkomstskillnaden då istället i Västmanlands län. Det är ett bra exempel på hur stor påverkan de allra högsta inkomsterna kan ha på jämförelsen. Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena.
60d1f3a61acf1bc5a3dc0cec8513325499d57f7b
80517fe1c36e6e933eefc724f6836140e4b62c92
80517fe1c36e6e933eefc724f6836140e4b62c92Vi frågade Peter Beijron, statistikansvarig på Medlingsinstitutet.
Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena.
Enligt Medlingsinstitutet minskade lönegapet mellan män och kvinnor med 0,4 procent 2024 jämfört med åren innan. Dagens Arena frågade Peter Beijron, statistikansvarig på myndigheten, om det bara handlar om en tillfällig trend.
– Att inkomstskillnaderna minskar mellan kvinnor och män är inte en tillfällig trend skulle jag säga, utan något som pågått kontinuerligt, om än relativt långsamt, de senaste 15-20 åren. Det beror även lite på hur man gör jämförelsen. Jämför man medelvärden mellan kvinnor och män är inte trenden lika tydlig. Det beror på att de allra högsta inkomsterna påverkar jämförelsen ganska mycket. De inkomsterna, som till stor del är kapitalinkomster, kan dessutom variera relativt mycket mellan enskilda år. Jämför man i stället medianinkomsten för kvinnor och män, alltså den mittersta inkomsten i fördelningen, blir bilden något annorlunda. Då är skillnaden mindre och minskningen mer tydlig och konsekvent från år till år, säger Peter Beijron.
– Att det går långsamt beror på att förändringar endast sker gradvist på arbetsmarknaden. Även om vi ser trender med minskad könssegregering på yrkesnivå, minskade löneskillnader och mindre deltidsarbete bland kvinnliga anställda så är det mesta beständigt från ett år till ett annat. Det är i mångt och mycket samma personer som är anställda i samma tjänst som föregående år med nästan samma lön som föregående år, säger Peter Beijron.
Han fortsätter:
– En person befinner sig dessutom ofta på arbetsmarknaden i många årtionden. Det tar därför lång tid för skillnader som en gång uppstått att försvinna ur arbetskraften. Många kvinnor och män som gjorde sitt inträde för många decennier sedan är fortfarande kvar på arbetsmarknaden idag. Och man kan se det som att de i någon mening bär med sig de skillnaderna som en gång varit än idag. Dessutom när vi tittar på inkomsterna för hela befolkningen så kommer ju de skillnaderna som tidigare funnits på arbetsmarknaden leva kvar via skillnader i pensionsinkomster bland kvinnor och män.
– Ett genomgående mönster som man kan se när man jämför skillnader mellan kvinnor och män i olika grupper är att det är större skillnad ju högre inkomstnivån är. Stockholms län är det län där de genomsnittliga inkomsterna är högst, och även den genomsnittliga skillnaden. Det finns ett antal faktorer som spelar in, den absoluta toppen i inkomstfördelningen är till stor del lokaliserad där. Det är individer som är högutbildade och antingen tjänstemän i privat sektor eller som driver företag, säger Peter Beijron.
Han fortsätter:
– Samtidigt kan man konstatera att jämför vi istället skillnaden i medianinkomst har Stockholms län istället den tredje lägsta inkomstskillnaden, efter Jämtland och Gotland. Störst är inkomstskillnaden då istället i Västmanlands län. Det är ett bra exempel på hur stor påverkan de allra högsta inkomsterna kan ha på jämförelsen.
Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena.
80517fe1c36e6e933eefc724f6836140e4b62c92
60d1f3a61acf1bc5a3dc0cec8513325499d57f7b
TITLE: Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? DESCRIPTION: Vi frågade Peter Beijron, statistikansvarig på Medlingsinstitutet. Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Enligt Medlingsinstitutet minskade lönegapet mellan män och kvinnor med 0,4 procent 2024 jämfört med åren innan. Dagens Arena frågade Peter Beijron, statistikansvarig på myndigheten, om det bara handlar om en tillfällig trend. Ser vi en bestående eller tillfällig trend med minskade inkomstskillnader mellan könen? – Att inkomstskillnaderna minskar mellan kvinnor och män är inte en tillfällig trend skulle jag säga, utan något som pågått kontinuerligt, om än relativt långsamt, de senaste 15-20 åren. Det beror även lite på hur man gör jämförelsen. Jämför man medelvärden mellan kvinnor och män är inte trenden lika tydlig. Det beror på att de allra högsta inkomsterna påverkar jämförelsen ganska mycket. De inkomsterna, som till stor del är kapitalinkomster, kan dessutom variera relativt mycket mellan enskilda år. Jämför man i stället medianinkomsten för kvinnor och män, alltså den mittersta inkomsten i fördelningen, blir bilden något annorlunda. Då är skillnaden mindre och minskningen mer tydlig och konsekvent från år till år, säger Peter Beijron. Varför minskar gapet så långsamt trots decennier av jämställdhetsarbete? – Att det går långsamt beror på att förändringar endast sker gradvist på arbetsmarknaden. Även om vi ser trender med minskad könssegregering på yrkesnivå, minskade löneskillnader och mindre deltidsarbete bland kvinnliga anställda så är det mesta beständigt från ett år till ett annat. Det är i mångt och mycket samma personer som är anställda i samma tjänst som föregående år med nästan samma lön som föregående år, säger Peter Beijron. Han fortsätter: – En person befinner sig dessutom ofta på arbetsmarknaden i många årtionden. Det tar därför lång tid för skillnader som en gång uppstått att försvinna ur arbetskraften. Många kvinnor och män som gjorde sitt inträde för många decennier sedan är fortfarande kvar på arbetsmarknaden idag. Och man kan se det som att de i någon mening bär med sig de skillnaderna som en gång varit än idag. Dessutom när vi tittar på inkomsterna för hela befolkningen så kommer ju de skillnaderna som tidigare funnits på arbetsmarknaden leva kvar via skillnader i pensionsinkomster bland kvinnor och män. Varför är skillnaderna störst i Stockholms län, tror du? – Ett genomgående mönster som man kan se när man jämför skillnader mellan kvinnor och män i olika grupper är att det är större skillnad ju högre inkomstnivån är. Stockholms län är det län där de genomsnittliga inkomsterna är högst, och även den genomsnittliga skillnaden. Det finns ett antal faktorer som spelar in, den absoluta toppen i inkomstfördelningen är till stor del lokaliserad där. Det är individer som är högutbildade och antingen tjänstemän i privat sektor eller som driver företag, säger Peter Beijron. Han fortsätter: – Samtidigt kan man konstatera att jämför vi istället skillnaden i medianinkomst har Stockholms län istället den tredje lägsta inkomstskillnaden, efter Jämtland och Gotland. Störst är inkomstskillnaden då istället i Västmanlands län. Det är ett bra exempel på hur stor påverkan de allra högsta inkomsterna kan ha på jämförelsen. Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? DESCRIPTION: Vi frågade Peter Beijron, statistikansvarig på Medlingsinstitutet. Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Enligt Medlingsinstitutet minskade lönegapet mellan män och kvinnor med 0,4 procent 2024 jämfört med åren innan. Dagens Arena frågade Peter Beijron, statistikansvarig på myndigheten, om det bara handlar om en tillfällig trend. Ser vi en bestående eller tillfällig trend med minskade inkomstskillnader mellan könen? – Att inkomstskillnaderna minskar mellan kvinnor och män är inte en tillfällig trend skulle jag säga, utan något som pågått kontinuerligt, om än relativt långsamt, de senaste 15–20 åren. Det beror även lite på hur man gör jämförelsen. Jämför man medelvärden mellan kvinnor och män är inte trenden lika tydlig. Det beror på att de allra högsta inkomsterna påverkar jämförelsen ganska mycket. De inkomsterna, som till stor del är kapitalinkomster, kan dessutom variera relativt mycket mellan enskilda år. Jämför man i stället medianinkomsten för kvinnor och män, alltså den mittersta inkomsten i fördelningen, blir bilden något annorlunda. Då är skillnaden mindre och minskningen mer tydlig och konsekvent från år till år, säger Peter Beijron. Varför minskar gapet så långsamt trots decennier av jämställdhetsarbete? – Att det går långsamt beror på att förändringar endast sker gradvist på arbetsmarknaden. Även om vi ser trender med minskad könssegregering på yrkesnivå, minskade löneskillnader och mindre deltidsarbete bland kvinnliga anställda så är det mesta beständigt från ett år till ett annat. Det är i mångt och mycket samma personer som är anställda i samma tjänst som föregående år med nästan samma lön som föregående år, säger Peter Beijron. Han fortsätter: – En person befinner sig dessutom ofta på arbetsmarknaden i många årtionden. Det tar därför lång tid för skillnader som en gång uppstått att försvinna ur arbetskraften. Många kvinnor och män som gjorde sitt inträde för många decennier sedan är fortfarande kvar på arbetsmarknaden idag. Och man kan se det som att de i någon mening bär med sig de skillnaderna som en gång varit än idag. Dessutom när vi tittar på inkomsterna för hela befolkningen så kommer ju de skillnaderna som tidigare funnits på arbetsmarknaden leva kvar via skillnader i pensionsinkomster bland kvinnor och män. Varför är skillnaderna störst i Stockholms län, tror du? – Ett genomgående mönster som man kan se när man jämför skillnader mellan kvinnor och män i olika grupper är att det är större skillnad ju högre inkomstnivån är. Stockholms län är det län där de genomsnittliga inkomsterna är högst, och även den genomsnittliga skillnaden. Det finns ett antal faktorer som spelar in, den absoluta toppen i inkomstfördelningen är till stor del lokaliserad där. Det är individer som är högutbildade och antingen tjänstemän i privat sektor eller som driver företag, säger Peter Beijron. Han fortsätter: – Samtidigt kan man konstatera att jämför vi istället skillnaden i medianinkomst har Stockholms län istället den tredje lägsta inkomstskillnaden, efter Jämtland och Gotland. Störst är inkomstskillnaden då istället i Västmanlands län. Det är ett bra exempel på hur stor påverkan de allra högsta inkomsterna kan ha på jämförelsen. Inlägget Ser vi en bestående trend med minskat lönegap mellan könen? dök först upp på Dagens Arena.
60d1f3a61acf1bc5a3dc0cec8513325499d57f7b
80517fe1c36e6e933eefc724f6836140e4b62c92
1fbc294562dbd3f15986f37df65ab201dd670cbeBrist på kunskap om vad som händer när tekniken möter verkligheten.
Inlägget AI utvecklas i rekordfart – men samhället hänger inte med dök först upp på Dagens Arena.
Utvecklingen av artificiell intelligens (AI) går i rekordfart. Men vår förmåga att omsätta tekniken i verklig samhällsnytta utvecklas hänger inte med, skriver tre forskare.
Sveriges AI-problem är inte längre brist på teknik. Det är brist på kunskap om vad som händer när tekniken möter verkligheten.
Vi investerar stort i datorkraft, modeller och alltmer avancerade AI-system, men betydligt mindre i kunskapen om hur de ska införas, styras och följas upp, och om de faktiskt förbättrar människors liv.
Gapet är särskilt tydligt i vård, omsorg och socialtjänst. Där räcker det inte att en algoritm presterar väl tekniskt. AI måste skapa mätbar nytta för patienter, brukare och personal, fungera i komplexa verksamheter och vara säker, kostnadseffektiv och jämlikt, även över tid.
AI är redan en del av Europas hälso- och sjukvård. Enligt WHO kartläggning av 27 EU-länder använder 74 procent AI inom diagnostik och 63 procent AI-baserade chatbotar. Ca hälften har etablerat särskilda roller inom AI och data science. Frågan är därför inte längre om AI ska användas, utan hur vi säkerställer att den skapar verklig nytta.
I Sverige växer samtidigt ett implementeringsgap. AI införs snabbare än styrning, uppföljning och organisatorisk beredskap utvecklas.
Socialstyrelsen betonar behovet av systematisk uppföljning även efter införandet. AI-system kan förändras över tid, prestera olika för olika patientgrupper och avvika från professionens bedömningar.
Patientsäkerhet och samhällsnytta kräver därför mer än fungerande algoritmer. De kräver kontinuerlig uppföljning, tydligt ansvar och evidens för vad som faktiskt fungerar, för vem och under vilka förutsättningar.
Samma gap syns i kommunerna. AI-användningen ökar, men endast 21 procent har en formell AI-plan och användningen är fortfarande främst koncentrerad till dokumentation och stödprocesser snarare än kärnverksamheten.
Här finns en tydlig jämlikhetsrisk. Kommuner och regioner har olika tillgång till data, resurser och kompetens, inte bara teknisk expertis, utan förmågan att kritiskt bedöma AI möjligheter, begränsningar och konsekvenser. Om varje organisation ska klara omställningen på egen hand riskerar tillgången till säker och effektiv AI att avgöras av var i Sverige du bor.
AI-utvecklingen accelererar. Evidensen, kompetensen och styrningen måste hinna i kapp.
Därför måste vi vända på frågan. I stället för att börja med ”Vad kan AI göra?” bör vi fråga: Vilket problem ska AI lösa, för vem, under vilka förutsättningar, och hur vet vi att det faktiskt blev bättre?
AI är därför inte bara en teknikfråga. Det är en fråga om forskningspolitik, styrning och jämlikhet.
Fem förändringar krävs för att omsätta AI-utvecklingen i verklig samhällsnytta.
Börja med samhällsproblemet, inte tekniken. Offentliga AI-satsningar ska utgå från ett tydligt behov: vilket problem ska lösas, för vem och vilken mätbar förbättring ska AI åstadkomma? AI ska vara ett verktyg, inte ett mål.
Matcha AI-investeringarna med implementeringsforskning. Satsningar på modeller, datorkraft och infrastruktur måste följas av forskning om hur AI fungerar i komplexa verksamheter, och vilka effekter och risker som uppstår.
3, Kräv evidens, inte fler isolerade pilotprojekt. AI måste följas över tid. Förbättras hälsa, kvalitet, arbetsmiljö och resursanvändning, och minskar eller ökar ojämlikheten? Utan uppföljning vet vi inte om AI skapar verklig nytta.
Bygg AI-kompetens inte bara AI-system. Vård och välfärd behöver kompetens att förstå AI möjligheter, begränsningar och konsekvenser. Annars riskerar skillnader i kompetens och kapacitet mellan kommuner och regioner att skapa en ny digital ojämlikhet.
Bygg en nationell kunskapsinfrastruktur för AI. Kommuner och regioner ska inte behöva uppfinna hjulet var för sig. Sverige behöver en gemensam kunskapsbas för AI-lösningar, evidens, effekter och risker samt gemensamma modeller för uppföljning. EU AI-förordning sätter ramarna. Sverige måste bygga kunskapen om vad som fungerar, för vem och under vilka förutsättningar.
Sverige har investerat stort i att utveckla AI. Nu krävs samma kraft i evidens, kompetens och styrning.
Målet ska inte vara att införa mest AI snabbast, utan att använda rätt AI där den skapar verklig nytta. Det som fungerar ska skalas, det som inte fungerar ska stoppas.
Sarah Wamala Andersson, professor, hälso- och välfärdsteknik, Mälardalens universitet. Expert, Scientific Advisory Board, WHO Europe.
Néna Roa Seïler, forskare och expert, Människocentrerad teknik, Mälardalens universitet
Maria Hägglund, professor, implementeringsforskning med särskilt fokus på e-hälsa och hälsoinformatik, Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset. Ordförande, Svenska forskarnätverk för Digitalvård
Inlägget AI utvecklas i rekordfart – men samhället hänger inte med dök först upp på Dagens Arena.
9707c8f332528ae8520ac7065a51d53ff5ce31ddKjell Östbergs bok om Socialdemokratin förtjänar att tas på allvar.
Inlägget Kjell Östberg gisslar socialdemokratin dök först upp på Dagens Arena.
Kjell Östbergs bok om Socialdemokratin förtjänar att tas på allvar. Det tycker Mats Wingborg som läst ”Mellan makten och rörelsen – Socialdemokratins väg från Palm till Andersson”.
Under min gymnasietid hade jag vänner som pratade entusiastiskt om Jan Lindhagens två böcker om socialdemokratins historia. Båda utgavs på 70-talet och var i det närmaste kultförklarade, särskilt av dem inom SSU som förespråkade en ekonomi byggd på självförvaltning. En av Lindhagens teser var att socialdemokratins ursprungliga ambitioner och röda linjer blivit urvattnade.
Det brukar ta emot att läsa om böcker som jag en gång har högaktat. Ofta tycker jag att innehållet inte håller längre. Men jag övervann mitt eget motstånd den här gången, bara för att konstatera att Lindhagens båda verk inte längre håller. Författaren är kunnig, men texten ter sig rapsodisk och det som jag en gång upplevde som djupsinnigt tycker jag idag är dunkelt och tomt.
En nyutkommen bok som också sätter socialdemokratins utveckling i fokus är historikern Kjell Östbergs ”Mellan makten och rörelsen – Socialdemokratins väg från Palm till Andersson” (Ordfront, 2026). Östberg är minst lika kunnig som Lindhagen och har en tes som liknar den senares, nämligen att socialdemokratin har givit upp flera av sina tidigare positioner.
Ansatsen och stilen är dock annorlunda än sin företrädares. Östberg skriver utan dimridåer och tankegångarna är lätta att följa. Texten är beskrivande och analyserande, men det normativa budskapet utgör en tydlig undertext och det går inte att missta sig på vad som gjort Östberg besviken och vad han skulle önska. Ofta är jag överens med Östberg – och det är utmärkt att han lyfter frågan om kvinnornas ställning inom socialdemokratin – men i några fall tycker jag att hans teser kan problematiseras och ifrågasättas.
Östbergs redogör för hur det socialdemokratiska partiet redan efter införandet av den allmänna rösträtten börjar professionaliseras. Utvecklingen har därefter successivt förstärkts och partiet har fått en allt tyngre stab av anställda tjänstemän kring den politiska ledningen. Hos Östberg finns ett vemod när han beskriver förskjutningen. Hans sympatier finns utan tvekan främst hos de aktivister som strider underifrån och inte hos den centraliserade överbyggnaden.
I linje med denna analys återkommer Östberg flera gånger till spänningen mellan den socialdemokratiska basen och den centrala apparaten. Utöver det lokala opinionstrycket nämner Östberg också andra aktörer som enligt honom står nära socialdemokratin och utövar en progressiv påverkan, däribland Dagens Arena och tankesmedjan Katalys. Samtidigt menar han att den socialdemokratiska ledningen inte lyssnar på dessa aktörer eller att de själva tar för lite utrymme.
Jag har själv ofta mött den radikalitet som Östberg skriver om, inte minst bland lokala företrädare i olika arbetarkommuner. Ändå finns det något som skaver. Tankefiguren om motsättningar mellan basen och toppen förvandlas ofta till en klyscha där både bas och ledning beskrivs som mer enhetliga än vad de i verkligheten är. Det gäller för övrigt också Dagens Arena, som spänner över ganska många hållningar och åsikter.
Jag tycker också att det oftare borde erkännas att olika positioner inom en organisation i sig skapar olika typer av villkor för det politiska agerandet. Att befinna sig i ledningen ger makt, men kräver också att flera hänsyn tas, vilket begränsar utrymmet för vad som går att driva och på vilket sätt. Det brukar ofta hävdas att makt korrumperar. Det ligger något i det, men det är också sant att makt begränsar och skapar ett smalt utrymme för hur man kan agera och vad som är möjligt att yttra offentligt.
Ännu mer tveksam är jag till uppfattningen att en mer radikal politik eller för den delen en större lokal aktivism skulle vinna fler röster i valet. Det vore förstås trevligt om påståendet vore sant, men den förhoppningen är alltför klichéartad. Inte bara i Sverige utan i stora delar av Europa har stödet för socialdemokratiska och socialistiska partier sjunkit och det förefaller inte finns något tydligt samband mellan om partierna rört sig åt höger eller vänster och hur mycket de har tappat.
För att svara på frågan om den europeiska socialdemokratins tillbakagång behövs betydligt mer komplexa och mångfacetterade förklaringar. En nyckel tror jag är grundläggande strukturella förändringar; minskad industriarbetarklass, utbildningsexplosionen, globalisering med fler utländska företag i Sverige, mediernas roll och utbredningen av digitala plattformar.
Östberg pekar särskilt ut två områden där socialdemokratin har givit upp tidigare ideal. Det första handlar om det kollektiva ägandet och den demokratiska kontrollen över produktionen. Östberg beskriver hur frågan först begravdes i en ”socialiseringsnämnd” och en kommitté för industriell demokrati. Länge var ägandet avfört från dagordningen för att under 1970-talet dyka upp igen genom Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder. Socialdemokratin förlorade striden och därefter har frågan om det kollektiva ägandet begravts en andra gång.
Vad Östberg inte nämner är den bristande entusiasm som löntagarfondsförslaget mötte från grupper till vänster om socialdemokratin. Det var i stort sett enbart LO och delar av socialdemokratin som fick driva debatten. När förslaget däremot tunnades ut dök det upp röster till vänster som förklarade att de tidigare förslagen varit bättre. Min bild är med andra ord att även vänstern hade ett ansvar för nederlaget.
Ett annat område där Östberg anser att socialdemokratin har backat från tidigare ambitioner handlar om den solidariska välfärdsstaten. Här delar jag Östbergs upprördhet. Konsekvenserna av utförsäljningar, privatiseringar och marknadisering är tragiska. Själv har jag särskilt följt vad som har hänt inom skolan och med järnvägsunderhållet, i båda fallen har en ortodox övertro på marknadens krafter lett till förödande resultat.
Östberg menar att socialdemokratins motstånd mot privatiseringar successivt har brutits ner. Några år in på 1980-talet liknade Palme de enstaka privata förskolorna i regi av företaget Pysslingen med snabbmatskedjan Kentucky Fried Chicken. Ett drygt decennium senare var detta motstånd kraftigt försvagat och partiet gav exempelvis upp ambitionen att återinföra Lex Pysslingen, det vill säga lag som förbjöd att offentliga medel fick gå till privata förskolor. En motsvarande eftergivenhet skedde inom skolans område där socialdemokratin accepterade både aktiebolag och att friskolorna skulle få en lika stor skolpeng som de kommunala skolorna.
Vad Östberg samtidigt inte lyfter är att vinden har vänt igen och att det socialdemokratiska motståndet mot privatisering av välfärden åter har ökat. Inte minst var det tydligt vid den senaste socialdemokratiska partikongressen och i valrörelsen där Magdalena Andersson gång på gång nämnde att friskolors möjlighet att ta ut vinst måste stoppas. Vad som nu efter valet blir möjligt att få stöd för i riksdagen återstår samtidigt att se.
Slutligen: Östberg har en vänsteragenda. Han medverkar bland annat återkommande i tidningen Internationalen. Jag tror att det är en orsak till att hans bok knappt har nämnts i medier som står socialdemokratin nära. För mig är det ett fattigdomsbevis. Östberg är utan tvekan en skicklig historiker och bakom hans bok ligger ett gediget researcharbete som sträcker sig över decennier. Den förtjänar att tas på allvar.
Mats Wingborg
Inlägget Kjell Östberg gisslar socialdemokratin dök först upp på Dagens Arena.
1a39673113839c931ee5e10f4a56ef7e8bacb150Fullt rimligt att spela pjäsen nu när den toxiska manligheten gjort comeback.
Inlägget Kvinnor och äppelträd i manosfärens tidevarv dök först upp på Dagens Arena.
Det är fullt rimligt att spela “Kvinnor och äppelträd” just nu när den toxiska manligheten gjort comeback. Det tycker Ola Bo Larsson som sett en ny teateruppsättning av Moa Martinsons klassiska roman.
Det gläder mig, både innan och efter att ha sett föreställningen, att “Kvinnor och äppelträd” blir teater år 2026.
När Moa Martinson debuterade med Kvinnor och äppelträd 1933 väckte romanen uppmärksamhet och blev omstridd. Hon skildrade arbetarkvinnors liv utan omsvep: barnafödande, sexualitet, övergrepp och en fruktansvärd fattigdom och nöd.
Nästan hundra år senare blir berättelsen till scenkonst i en samproduktion mellan Riksteatern och Västerbottensteatern. Tora von Platen har dramatiserat romanen, och Julia Marko-Nord har regisserat föreställningen.
I centrum står Sally och Ellen, som växer upp i Norrköpings fattigkvarter i slutet av 1800-talet. De formas av samma hårda villkor men möter omvärldens (läs: patriarkatets) tuffa villkor på olika sätt. Sally tar plats medan Ellen håller sig i bakgrunden, men båda är fattiga som löss.
Uppsättningen gör den kvinnliga vänskapen dem emellan till berättelsens bärande relation.
Romanen “Kvinnor och äppelträd” har ofta lästs politiskt. Martinson visade hur kvinnorna höll ihop sina liv genom att hjälpa varandra, mot fattigdom och våldsamma män. Enligt regissören ska uppsättningen föra den politiska kraften vidare till en nutida scen.
Jag är inte bara glad att Moa Martinson aktualiseras, eftersom hennes starka författarskap ständigt undervärderas. Det är framför allt fullt rimligt att spela “Kvinnor och äppelträd” just nu när den toxiska manligheten gjort comeback och krig och kris utgör fonden för vår tid på nästan samma sätt som när Moa, Sally och Ellen levde. Även om fattigdomen i Sverige under 1800-talet och i början av 1900-talet naturligtvis inte går att jämföra med idag.
I “Kvinnor och äppelträd” finns männen i bakgrunden, och är för det mesta direkt elaka och som bäst försupna stolpskott, som Ellens man, rallaren Bernard, som inte kan förstå Ellens sexuella barndomstrauman och tidens sexualmoral för kvinnor. Och hur det är att föda barn mitt i all fattigdom.
Samma begränsning visade den svenska manliga kritikerkåren upp när “Kvinnor och äppelträd” kom ut 1933. Ebba Witt-Brattström skriver så här i en artikel:
Enligt Anders Österling i Svenska Dagbladet präglades Kvinnor och äppelträd av ”elände, skvaller och drift”. Han beklagade att den trots allt talangfulla debutanten låtit ”underlivssynpunkten” dominera. Men det som Österling reducerade till en av många tänkbara ”synpunkter” var för Moa Martinson ett vidvinkelfokus. Genom att placera sexualiteten i förgrunden lyckades hon skildra kvinnornas existentiella livsvillkor.
Under föreställningen återkommer tankarna på kvinnosynen i dagens manosfär och könskriget, vilket gör att “Kvinnor och äppelträd” tyvärr är aktuell idag.
Det finns utmaningar med att dramatisera den fylliga och lätt krängande romanen “Kvinnor och äppelträd”. För det mesta lyckas regissören väl med att hantera övergångarna mellan de olika sekvenserna så att dramat drivs framåt.
På det stora hela tror jag att föreställningen fungerar också utan att man har romanen i bakhuvudet, vilket alltid är en svårighet när romaner blir till teater.
Den stora utmaningen med dramatiseringen av “Kvinnor och äppelträd” är att ersätta Moa Martinsons fina naturskildringar som suger in läsaren i Ellens och de andras liv. Det är där Martin Hederos suggestiva musik kommer in i bilden, vilken ligger som en ljudmatta över nästan hela föreställningen.
Alla skådespelarna är på scen hela tiden. Det bidrar också till att kompensera för den i romanen så viktiga miljön. Skådespelarekollektivet bråkar som barn och fulla män, och förstärker socialisten Sallys reaktion när dottern, 16-åriga Edit, gått med i Frälsningsarmén. Genom att falla och åter falla mot marken. Det är vackert.
Scenen är byggd som en generisk svensk landsbygd med hjälp av vackra träplankor på både golv och vägg. Den sparsmakade men prydliga kostymen, ljuset och rekvisitan – med en badså, en trälår och några trästolar – tar oss bortom tid och rum och in i vårt tillfälliga fiktiva universum som ska föreställa ett svenskt fattigt rum.
Min största invändning mot Riksteaterns “Kvinnor och äppelträd” handlar om att scenbilden signalerar lika mycket Norrgavel som fattigdom. Känslan av fattig instängdhet som finns i romanen går därför delvis förlorad.
Det är svårt att skildra fattigdom. Såsom Moa Martinson gjorde.
Sally och Ellen gestaltas väl av Emilia Roosmann och Tuuli Heinonen. Sally är, i föreställningen precis som i romanen, lite svårare att få grepp om; nära författaren Moa som hon är. Maria Sundbom, Mårten Andersson och Emil Grudemo El Hayek gör övriga roller också med den äran. Komediennen Maria Sundbom är en av de bidragande orsakerna till att föreställningen lyfter sig över den redovisning som en dramatisering av “Kvinnor och äppelträd”, och andra dramatiseringar, riskerar att bli.
Pjäsen och föreställningen följer i stort romanen. Med en avgörande skillnad: föreställningen, till skillnad från romanen, tycker det är viktigare att åka till Paris för att träffa sonen än att gifta sig till trygghet.
Detta är en av flera delar av föreställningen som är värda att diskutera vidare efter att ha sett Tora von Platens och Julia Marko-Nords uppsättning av Moa Martinsons “Kvinnor och äppelträd”. En föreställning som trots många sceniska utmaningar lyckas väl med sina intentioner.
Riksteatern turnerar med Kvinnor och äppelträd till över 40 orter, från Lund till Kiruna, med premiär den 4 oktober i Växjö. Den 20 januari har föreställningen nypremiär på Västerbottensteatern.
Ola Bo Larsson
Inlägget Kvinnor och äppelträd i manosfärens tidevarv dök först upp på Dagens Arena.
8c5f3bf219d5ebf8a6579de4974aff417637d5ceHistorien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma.
Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek dök först upp på Dagens Arena.
Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma.
Året var 1976. Efter 44 år förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Det hade visserligen varit såväl koalitions- som samlingsregeringar under den där långa tiden.
Sommaren 1936 tillträdde en regering ledd av Bondeförbundet, den så kallade ”semesterregeringen”, men redan hösten 1936 var S-ordningen återställd.
Men 1976 bildades så en borgerlig trepartiregering ledd av Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin.
Den fick en svår och tuff resa.
Inte bara på grund av den djupa strukturella ekonomiska kris som hamnade på regeringens bord. De tre partierna var inte heller särskilt samkörda. Folkpartiet och Centerpartiet ville regera på ”mittenpolitikens grund”, medan Moderaterna var på väg högerut, inspirerade av den nyliberala våg som började göra sig gällande under den här tiden. Personkemin mellan Fälldin, Boman och Ahlmark var inte den bästa. Det blev inte lättare av Centerledaren Thorbjörn Fälldins löfte om att inte ladda de nya kärnkraftverk som var färdigbyggda. Detta var om man så vill en röd linje. Men Fälldin fick efter många, komplicerande och förnedrande turer ge med sig.
Tomas Ramberg beskriver allt detta i sin bok ”Att dagtinga med sin övertygelse” (det var så Fälldin uttryckte det), en bred och fascinerande berättelse om ”Historien om Sverige och kärnkraften”. En slutsats är att i politikens värld gör man klokt i att möjligaste mån akta sig för definitiva löften och utfästelser. För röda linjer leder inte sällan till stora svek.
Femtio år senare ser det politiska landskapet annorlunda ut. Men det är omöjligt att inte uppmärksamma parallellerna. Varje tid har sina röda linjer.
Tre veckor efter valet står Centern fortfarande fast vid att inte stödja eller vara med i en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänstern är lika bestämd i sitt krav på att få ministerposter. Mitt emellan har vi Socialdemokraterna, som nog när det kommer till kritan inte heller vill ha med Vänsterpartiet. Alternativet skulle kanske kunna vara någon form av Tidö-modell, med ett avtal och formaliserat samarbete med Vänstern. Något Centerpartiet inte verkar utesluta. Miljöpartiet däremot förordar en fyrpartiregering, men accepterar nog vilken lösning som helst.
Men en sak är säker, någon måste överge sin röda linje om det ska bli något. Men till vilket pris?
De fyra partierna i det rödgröna blocket har alla sina skavanker, tillgångar och inte minst en förhistoria präglad av ömsesidiga antipatier och inte så få samarbeten. Centern har historiskt sett varit den närmaste samarbetspartnern för Socialdemokraterna, som i kohandeln på 30-talet, koalitionsregerandet på 30- och 50-talen och inte minst samarbetet på 90-talet.
70-talet präglades förstås av en tuff holmgång mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, då Centern framgångsrikt utmanade Socialdemokraterna om regeringsmakten och vann valet 1976.
Olof Johansson som kom efter Fälldin samarbetade däremot gärna med Socialdemokraterna. Men när Maud Olofsson blev partiledare var Centern ett uttalat Alliansparti och hade utvecklats åt det liberala, rentav nyliberala hållet. Ekohumanismen som präglade Centern på 70-talet lades till handlingarna.
På 70-talet hade Centern krokat arm med VPK i kampen mot kärnkraften. Centern bar också på den tiden miljöfrågorna och förebådade med sina gröna idéer på många sätt Miljöpartiet som bildades efter folkomröstningen 1980. Därför har det väl inte varit några varmare känslor mellan Centern och Miljöpartiet. Men framför allt hade Miljöpartiet länge en laddad relation till socialdemokratin. På den tiden ställdes jobb ofta mot miljö, som ett antingen-eller-val.
Den motsättningen är numera i hög grad överspelad. Socialdemokraterna har tagit till sig miljörörelsens grundläggande argument och Miljöpartiet har blivit mer pragmatiskt. De två partierna har ju också regerat under två mandatperioder, även om Miljöpartiet hoppade av strax före valet 2022. Spänningarna mellan Vänstern och Miljöpartiet är hanterliga, även om de två partierna i hög grad konkurrerar om samma väljare.
Det är ingen tillfällighet att friktionen i det rödgröna fältet är som störst mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centern står för en traditionell borgerlig ekonomisk politik, sänkta skatter och marknadslösningar. Vänsterpartiet ligger längst från Centern på den traditionella vänster–höger-skalan.
Men vi ska förstås inte glömma den underliggande spänningen mellan Vänstern och Socialdemokraterna.
Dagens vänsterparti bildades som en utbrytning/uteslutning ur det Socialdemokratiska partiet och var sedermera ett kommunistiskt parti fram till 1989 när k-et bara ströks och man gick vidare. Före partisplittringen 1917 var den ”partivänster” som senare bildade ett nytt parti särskilt kritisk till ”ministersocialismen”, det vill säga att Socialdemokraterna skulle bilda regering med den tidens liberaler för att genomdriva reformer och den allmänna rösträtten.
Det är en historiens ironi att Vänsterpartiet i dag verkligen vill bilda regering med liberala Centerpartiet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet/VPK har historiskt sett varit bittra konkurrenter, trots gemensamma politiska rötter eller kanske just därför. Även om de sakpolitiskt ofta har haft lättare att komma överens, än med de två andra partierna i det röd-gröna laget.
Men relationerna har blivit mer frostiga på sistone. Vad beror det på? En faktor är förstås att Vänsterpartiet exkluderades från allt inflytande genom Januariavtalet, något Centern och Folkpartiet ställde krav på för att inte rösta emot Stefan Löfven som statsminister 2022. Man bör förstås se Vänsterns starka krav på regeringsmedverkan 2026 mot den här bakgrunden. Partiet vill ha revansch. Hundra år av politiskt utanförskap nationellt har satt sina spår, även om de rödgröna ju samarbetade när Göran Persson var statsminister.
Samtidigt har de två partierna också förändrats.
Socialdemokraterna har inte samma breda stöd som förr om åren och tappade ännu fler väljare i det senaste valet. I någon mån söker Socialdemokraterna efter sin ”reason to be” efter nedmonteringen av vänsterns gamla käpphästar och ideologier.
Vänsterpartiet har från sitt håll närmat sig Socialdemokraterna rent ideologiskt och är inte samma gamla leninistiska parti som under den kommunistiska tiden, utan ett mer spretigt och aktivistiskt parti. Vänsterpartiet har inspirerats av nya vänsterpartier och rörelser som Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och Enhetslistan i Danmark, som inhyser en rad vänstergrupper med olika hemvist och ursprung.
Allt detta komplicerar relationerna.
Vänsterpartiet framhåller ofta att partiet har blivit mer pragmatiskt och kompromissvilligt, men inte när det gäller frågan om medverkan i regeringen. Hur det är med andra frågor återstår att se, om det blir några förhandlingar.
Var detta landar är svårt att förutsäga. Så här långt finns inget som tyder på att varken Vänsterpartiet eller Centerpartiet är berett att överge sina respektive röda linjer. Kanske väntar nyval, eller så slutar det med att en annan konstellation får möjlighet att bilda regering. Vi får se om politiken är det möjligas eller omöjligas konst. Utifall att Magdalena Andersson lyckas få ihop en rödgrön regering i någon form väntar svåra förhandlingar om en rad sakfrågor. Och en svår och osäker politisk resa framöver.
Och hur gick efter valet 1976? Jo, först sprack den borgerliga regeringen 1978 och Folkpartiet regerade själv i ett år. Efter valet 1979 tillträdde en ny borgerlig trepartiregering, men efter skatteöverenskommelsen med Socialdemokraterna under ”den underbara natten” hoppade Moderaterna av.
Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. I bästa fall kan vi lära oss något av den.
Håkan A Bengtsson
Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek dök först upp på Dagens Arena.
79e5eec3fd5d69c12cc9d5e22776ea88e5ad4ced
8c5f3bf219d5ebf8a6579de4974aff417637d5ce
TITLE: Röda linjer leder inte sällan till stora svek. DESCRIPTION: Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek. dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. Året var 1976. Efter 44 år förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Det hade visserligen varit såväl koalitions- som samlingsregeringar under den där långa tiden. Sommaren 1936 tillträdde en regering ledd av Bondeförbundet, den så kallade ”semesterregeringen”, men redan hösten 1936 var S-ordningen återställd. Men 1976 bildades så en borgerlig trepartiregering ledd av Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin. Den fick en svår och tuff resa. Inte bara på grund av den djupa strukturella ekonomiska kris som hamnade på regeringens bord. De tre partierna var inte heller särskilt samkörda. Folkpartiet och Centerpartiet ville regera på ”mittenpolitikens grund”, medan Moderaterna var på väg högerut, inspirerade av den nyliberala våg som började göra sig gällande under den här tiden. Personkemin mellan Fälldin, Boman och Ahlmark var inte den bästa. Det blev inte lättare av Centerledaren Thorbjörn Fälldins löfte om att inte ladda de nya kärnkraftverk som var färdigbyggda. Detta var om man så vill en röd linje. Men Fälldin fick efter många, komplicerande och förnedrande turer ge med sig. Landskapet ser annorlunda ut Tomas Ramberg beskriver allt detta i sin bok ”Att dagtinga med sin övertygelse” (det var så Fälldin uttryckte det), en bred och fascinerande berättelse om ”Historien om Sverige och kärnkraften”. En slutsats är att i politikens värld gör man klokt i att möjligaste mån akta sig för definitiva löften och utfästelser. För röda linjer leder inte sällan till stora svek. Femtio år senare ser det politiska landskapet annorlunda ut. Men det är omöjligt att inte uppmärksamma parallellerna. Varje tid har sina röda linjer. Tre veckor efter valet står Centern fortfarande fast vid att inte stödja eller vara med i en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänstern är lika bestämd i sitt krav på att få ministerposter. Mitt emellan har vi Socialdemokraterna, som nog när det kommer till kritan inte heller vill ha med Vänsterpartiet. Alternativet skulle kanske kunna vara någon form av Tidö-modell, med ett avtal och formaliserat samarbete med Vänstern. Något Centerpartiet inte verkar utesluta. Miljöpartiet däremot förordar en fyrpartiregering, men accepterar nog vilken lösning som helst. Men en sak är säker, någon måste överge sin röda linje om det ska bli något. Men till vilket pris? Centern krokade arm med VPK De fyra partierna i det rödgröna-blocket har alla sina skavanker, tillgångar och inte minst en förhistoria präglad ömsesidiga antipatier och inte så få samarbeten. Centern har historiskt sett varit den närmaste samarbetspartnern för Socialdemokraterna, som i kohandeln på 30-talet, koalitionsregerandet på 30- och 50-talen och inte minst samarbetet på 90-talet. 70-talet präglades förstås av en tuff holmgång mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, då Centern framgångsrik utmanade Socialdemokraterna om regeringsmakten och vann valet 1976. Olof Johansson som kom efter Fälldin samarbetade däremot gärna med Socialdemokraterna. Men när Maud Olofssons blev partiledare var Centern ett uttalat Alliansparti och hade utvecklats åt det liberala, rentav nyliberala hållet. Ekohumanismen som präglade Centern på 70-talet lades till handlingarna. På 70-talet hade Centern krokat arm med VPK i kampen mot kärnkraften. Centern bar också på den tiden miljöfrågorna och förebådade med sina gröna idéer på många sätt Miljöpartiet som bildades efter folkomröstningen 1980. Därför har det väl inte varit några varmare känslor mellan Centern och Miljöpartiet. Men framför allt hade Miljöpartiet länge en laddad relation till Socialdemokratin. På den tiden ställdes jobb ofta mot miljö, som ett antingen-eller val. Har regerat under två mandatperioder Den motsättningen är numera i hög grad överspelad. Socialdemokraterna har tagit till sig miljörörelsens grundläggande argument och Miljöpartiet har blivit mer pragmatiskt. De två partierna har ju också regerat under två mandatperioder, även om Miljöpartiet hoppade av strax före valet 2002. Spänningarna mellan Vänstern och Miljöpartiet är hanterliga, även om de två partierna i hög grad konkurrerar om samma väljare. Det är ingen tillfällighet att friktionen i det rödgröna fältet är som störst mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centern står för en traditionell borgerlig ekonomisk politik, sänkta skatter och marknadslösningar. Vänsterpartiet ligger längst från Centern på den traditionella vänster-höger-skalan. Men vi ska förstås inte glömma den underliggande spänningen mellan Vänstern och Socialdemokraterna. Historiskt bittra konkurrenter Dagens vänsterparti bildades som en utbrytning/uteslutning ur det Socialdemokratiska partiet och var sedermera ett kommunistiskt parti fram till 1989 när k-et bara ströks och man gick vidare. Före partisplittringen 1917 var den ”partivänster” som senare bildade ett nytt parti särskilt kritisk till ”ministersocialismen”, det vill säga att Socialdemokraterna skulle bilda regering med den tidens liberaler för att genomdriva reformer och den allmänna rösträtten. Det är en historiens ironi att Vänsterpartiet i dag verkligen vill bilda regering med liberala Centerpartiet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet/VPK har historiskt sett varit bittra konkurrenter, trots gemensamma politiska rötter eller kanske just därför. Även om de sakpolitiskt ofta har haft lättare att komma överens, än med de två andra partierna i det röd-gröna laget. Exkluderades av Januariavtalet Men relationerna har blivit mer frostig på sistone. Vad beror det på? En faktor är förstås att Vänsterpartiet exkluderades från allt inflytande genom Januariavtalet, något Centern och Folkpartiet ställde krav på för att inte rösta emot Stefan Löfvén som statsminister 2022. Man bör förstås se Vänsterns starka krav på regeringsmedverkan 2026 mot den här bakgrunden. Partiet vill ha revansch. Hundra år av politiskt utanförskap nationellt har satt sina spår, även om de rödgröna ju samarbetade när Göran Persson var statsminister. Samtidigt har de två partierna också förändrats. Socialdemokraterna har inte samma breda stöd som förr om åren och tappade ännu fler väljare i det senaste valet. I någon mån söker Socialdemokraterna efter sin ”reason to be” efter nedmonteringen av vänsterns gamla käpphästar och ideologier. Vänsterpartiet har från sitt håll närmat sig Socialdemokraterna rent ideologiskt och är inte samma gamla leninistiska parti som under den kommunistiska tiden, utan ett mer spretigt och aktivistiskt parti. Vänsterpartiet har inspirerats av nya vänsterpartier och rörelser som Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och Enhetslistan i Danmark, som inhyser en rad vänstergrupper med olika hemvist och ursprung. Allt detta komplicerar relationerna. Vänsterpartiet framhåller ofta att partiet har blivit mer pragmatiskt och kompromissvilligt, men inte när det gäller frågan om medverkan i regeringen. Hur det är med andra frågor återstår att se, om det blir några förhandlingar. Osäker politisk resa Var detta landar är svårt att förutsäga. Så här långt finns inget som tyder på att varken Vänsterpartiet eller Centerpartiet är berett att överge sina respektive röda linjer. Kanske väntar nyval, eller så slutar det med att en annan konstellation får möjlighet att bilda regering. Vi får se om politiken är det möjligas eller omöjligas konst. Utifall att Magdalena Andersson lyckas få ihop en rödgrön regering i någon form väntar svåra förhandlingar om en rad sakfrågor. Och en svår och osäker politisk resa framöver. Och hur gick efter valet 1976? Jo, först sprack den borgerliga regeringen 1978 och Folkpartiet regerade själv i ett år. Efter valet 1979 tillträdde en ny borgerlig trepartiregering, men efter skatteöverenskommelsen med Socialdemokraterna under ”den underbara natten” hoppade Moderaterna av. Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. I bästa fall kan vi lära oss något av den. Håkan A Bengtsson Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek. dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Röda linjer leder inte sällan till stora svek DESCRIPTION: Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. Året var 1976. Efter 44 år förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Det hade visserligen varit såväl koalitions- som samlingsregeringar under den där långa tiden. Sommaren 1936 tillträdde en regering ledd av Bondeförbundet, den så kallade ”semesterregeringen”, men redan hösten 1936 var S-ordningen återställd. Men 1976 bildades så en borgerlig trepartiregering ledd av Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin. Den fick en svår och tuff resa. Inte bara på grund av den djupa strukturella ekonomiska kris som hamnade på regeringens bord. De tre partierna var inte heller särskilt samkörda. Folkpartiet och Centerpartiet ville regera på ”mittenpolitikens grund”, medan Moderaterna var på väg högerut, inspirerade av den nyliberala våg som började göra sig gällande under den här tiden. Personkemin mellan Fälldin, Boman och Ahlmark var inte den bästa. Det blev inte lättare av Centerledaren Thorbjörn Fälldins löfte om att inte ladda de nya kärnkraftverk som var färdigbyggda. Detta var om man så vill en röd linje. Men Fälldin fick efter många, komplicerande och förnedrande turer ge med sig. Landskapet ser annorlunda ut Tomas Ramberg beskriver allt detta i sin bok ”Att dagtinga med sin övertygelse” (det var så Fälldin uttryckte det), en bred och fascinerande berättelse om ”Historien om Sverige och kärnkraften”. En slutsats är att i politikens värld gör man klokt i att möjligaste mån akta sig för definitiva löften och utfästelser. För röda linjer leder inte sällan till stora svek. Femtio år senare ser det politiska landskapet annorlunda ut. Men det är omöjligt att inte uppmärksamma parallellerna. Varje tid har sina röda linjer. Tre veckor efter valet står Centern fortfarande fast vid att inte stödja eller vara med i en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänstern är lika bestämd i sitt krav på att få ministerposter. Mitt emellan har vi Socialdemokraterna, som nog när det kommer till kritan inte heller vill ha med Vänsterpartiet. Alternativet skulle kanske kunna vara någon form av Tidö-modell, med ett avtal och formaliserat samarbete med Vänstern. Något Centerpartiet inte verkar utesluta. Miljöpartiet däremot förordar en fyrpartiregering, men accepterar nog vilken lösning som helst. Men en sak är säker, någon måste överge sin röda linje om det ska bli något. Men till vilket pris? Centern krokade arm med VPK De fyra partierna i det rödgröna blocket har alla sina skavanker, tillgångar och inte minst en förhistoria präglad av ömsesidiga antipatier och inte så få samarbeten. Centern har historiskt sett varit den närmaste samarbetspartnern för Socialdemokraterna, som i kohandeln på 30-talet, koalitionsregerandet på 30- och 50-talen och inte minst samarbetet på 90-talet. 70-talet präglades förstås av en tuff holmgång mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, då Centern framgångsrikt utmanade Socialdemokraterna om regeringsmakten och vann valet 1976. Olof Johansson som kom efter Fälldin samarbetade däremot gärna med Socialdemokraterna. Men när Maud Olofsson blev partiledare var Centern ett uttalat Alliansparti och hade utvecklats åt det liberala, rentav nyliberala hållet. Ekohumanismen som präglade Centern på 70-talet lades till handlingarna. På 70-talet hade Centern krokat arm med VPK i kampen mot kärnkraften. Centern bar också på den tiden miljöfrågorna och förebådade med sina gröna idéer på många sätt Miljöpartiet som bildades efter folkomröstningen 1980. Därför har det väl inte varit några varmare känslor mellan Centern och Miljöpartiet. Men framför allt hade Miljöpartiet länge en laddad relation till socialdemokratin. På den tiden ställdes jobb ofta mot miljö, som ett antingen-eller-val. Har regerat under två mandatperioder Den motsättningen är numera i hög grad överspelad. Socialdemokraterna har tagit till sig miljörörelsens grundläggande argument och Miljöpartiet har blivit mer pragmatiskt. De två partierna har ju också regerat under två mandatperioder, även om Miljöpartiet hoppade av strax före valet 2022. Spänningarna mellan Vänstern och Miljöpartiet är hanterliga, även om de två partierna i hög grad konkurrerar om samma väljare. Det är ingen tillfällighet att friktionen i det rödgröna fältet är som störst mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centern står för en traditionell borgerlig ekonomisk politik, sänkta skatter och marknadslösningar. Vänsterpartiet ligger längst från Centern på den traditionella vänster–höger-skalan. Men vi ska förstås inte glömma den underliggande spänningen mellan Vänstern och Socialdemokraterna. Historiskt bittra konkurrenter Dagens vänsterparti bildades som en utbrytning/uteslutning ur det Socialdemokratiska partiet och var sedermera ett kommunistiskt parti fram till 1989 när k-et bara ströks och man gick vidare. Före partisplittringen 1917 var den ”partivänster” som senare bildade ett nytt parti särskilt kritisk till ”ministersocialismen”, det vill säga att Socialdemokraterna skulle bilda regering med den tidens liberaler för att genomdriva reformer och den allmänna rösträtten. Det är en historiens ironi att Vänsterpartiet i dag verkligen vill bilda regering med liberala Centerpartiet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet/VPK har historiskt sett varit bittra konkurrenter, trots gemensamma politiska rötter eller kanske just därför. Även om de sakpolitiskt ofta har haft lättare att komma överens, än med de två andra partierna i det röd-gröna laget. Exkluderades av Januariavtalet Men relationerna har blivit mer frostiga på sistone. Vad beror det på? En faktor är förstås att Vänsterpartiet exkluderades från allt inflytande genom Januariavtalet, något Centern och Folkpartiet ställde krav på för att inte rösta emot Stefan Löfven som statsminister 2022. Man bör förstås se Vänsterns starka krav på regeringsmedverkan 2026 mot den här bakgrunden. Partiet vill ha revansch. Hundra år av politiskt utanförskap nationellt har satt sina spår, även om de rödgröna ju samarbetade när Göran Persson var statsminister. Samtidigt har de två partierna också förändrats. Socialdemokraterna har inte samma breda stöd som förr om åren och tappade ännu fler väljare i det senaste valet. I någon mån söker Socialdemokraterna efter sin ”reason to be” efter nedmonteringen av vänsterns gamla käpphästar och ideologier. Vänsterpartiet har från sitt håll närmat sig Socialdemokraterna rent ideologiskt och är inte samma gamla leninistiska parti som under den kommunistiska tiden, utan ett mer spretigt och aktivistiskt parti. Vänsterpartiet har inspirerats av nya vänsterpartier och rörelser som Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och Enhetslistan i Danmark, som inhyser en rad vänstergrupper med olika hemvist och ursprung. Allt detta komplicerar relationerna. Vänsterpartiet framhåller ofta att partiet har blivit mer pragmatiskt och kompromissvilligt, men inte när det gäller frågan om medverkan i regeringen. Hur det är med andra frågor återstår att se, om det blir några förhandlingar. Osäker politisk resa Var detta landar är svårt att förutsäga. Så här långt finns inget som tyder på att varken Vänsterpartiet eller Centerpartiet är berett att överge sina respektive röda linjer. Kanske väntar nyval, eller så slutar det med att en annan konstellation får möjlighet att bilda regering. Vi får se om politiken är det möjligas eller omöjligas konst. Utifall att Magdalena Andersson lyckas få ihop en rödgrön regering i någon form väntar svåra förhandlingar om en rad sakfrågor. Och en svår och osäker politisk resa framöver. Och hur gick efter valet 1976? Jo, först sprack den borgerliga regeringen 1978 och Folkpartiet regerade själv i ett år. Efter valet 1979 tillträdde en ny borgerlig trepartiregering, men efter skatteöverenskommelsen med Socialdemokraterna under ”den underbara natten” hoppade Moderaterna av. Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. I bästa fall kan vi lära oss något av den. Håkan A Bengtsson Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek dök först upp på Dagens Arena.
8c5f3bf219d5ebf8a6579de4974aff417637d5ce
79e5eec3fd5d69c12cc9d5e22776ea88e5ad4ced
79e5eec3fd5d69c12cc9d5e22776ea88e5ad4cedHistorien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma.
Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek. dök först upp på Dagens Arena.
Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma.
Året var 1976. Efter 44 år förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Det hade visserligen varit såväl koalitions- som samlingsregeringar under den där långa tiden.
Sommaren 1936 tillträdde en regering ledd av Bondeförbundet, den så kallade ”semesterregeringen”, men redan hösten 1936 var S-ordningen återställd.
Men 1976 bildades så en borgerlig trepartiregering ledd av Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin.
Den fick en svår och tuff resa.
Inte bara på grund av den djupa strukturella ekonomiska kris som hamnade på regeringens bord. De tre partierna var inte heller särskilt samkörda. Folkpartiet och Centerpartiet ville regera på ”mittenpolitikens grund”, medan Moderaterna var på väg högerut, inspirerade av den nyliberala våg som började göra sig gällande under den här tiden. Personkemin mellan Fälldin, Boman och Ahlmark var inte den bästa. Det blev inte lättare av Centerledaren Thorbjörn Fälldins löfte om att inte ladda de nya kärnkraftverk som var färdigbyggda. Detta var om man så vill en röd linje. Men Fälldin fick efter många, komplicerande och förnedrande turer ge med sig.
Tomas Ramberg beskriver allt detta i sin bok ”Att dagtinga med sin övertygelse” (det var så Fälldin uttryckte det), en bred och fascinerande berättelse om ”Historien om Sverige och kärnkraften”. En slutsats är att i politikens värld gör man klokt i att möjligaste mån akta sig för definitiva löften och utfästelser. För röda linjer leder inte sällan till stora svek.
Femtio år senare ser det politiska landskapet annorlunda ut. Men det är omöjligt att inte uppmärksamma parallellerna. Varje tid har sina röda linjer.
Tre veckor efter valet står Centern fortfarande fast vid att inte stödja eller vara med i en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänstern är lika bestämd i sitt krav på att få ministerposter. Mitt emellan har vi Socialdemokraterna, som nog när det kommer till kritan inte heller vill ha med Vänsterpartiet. Alternativet skulle kanske kunna vara någon form av Tidö-modell, med ett avtal och formaliserat samarbete med Vänstern. Något Centerpartiet inte verkar utesluta. Miljöpartiet däremot förordar en fyrpartiregering, men accepterar nog vilken lösning som helst.
Men en sak är säker, någon måste överge sin röda linje om det ska bli något. Men till vilket pris?
De fyra partierna i det rödgröna-blocket har alla sina skavanker, tillgångar och inte minst en förhistoria präglad ömsesidiga antipatier och inte så få samarbeten. Centern har historiskt sett varit den närmaste samarbetspartnern för Socialdemokraterna, som i kohandeln på 30-talet, koalitionsregerandet på 30- och 50-talen och inte minst samarbetet på 90-talet.
70-talet präglades förstås av en tuff holmgång mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, då Centern framgångsrik utmanade Socialdemokraterna om regeringsmakten och vann valet 1976.
Olof Johansson som kom efter Fälldin samarbetade däremot gärna med Socialdemokraterna. Men när Maud Olofssons blev partiledare var Centern ett uttalat Alliansparti och hade utvecklats åt det liberala, rentav nyliberala hållet. Ekohumanismen som präglade Centern på 70-talet lades till handlingarna.
På 70-talet hade Centern krokat arm med VPK i kampen mot kärnkraften. Centern bar också på den tiden miljöfrågorna och förebådade med sina gröna idéer på många sätt Miljöpartiet som bildades efter folkomröstningen 1980. Därför har det väl inte varit några varmare känslor mellan Centern och Miljöpartiet. Men framför allt hade Miljöpartiet länge en laddad relation till Socialdemokratin. På den tiden ställdes jobb ofta mot miljö, som ett antingen-eller val.
Den motsättningen är numera i hög grad överspelad. Socialdemokraterna har tagit till sig miljörörelsens grundläggande argument och Miljöpartiet har blivit mer pragmatiskt. De två partierna har ju också regerat under två mandatperioder, även om Miljöpartiet hoppade av strax före valet 2002. Spänningarna mellan Vänstern och Miljöpartiet är hanterliga, även om de två partierna i hög grad konkurrerar om samma väljare.
Det är ingen tillfällighet att friktionen i det rödgröna fältet är som störst mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centern står för en traditionell borgerlig ekonomisk politik, sänkta skatter och marknadslösningar. Vänsterpartiet ligger längst från Centern på den traditionella vänster-höger-skalan.
Men vi ska förstås inte glömma den underliggande spänningen mellan Vänstern och Socialdemokraterna.
Dagens vänsterparti bildades som en utbrytning/uteslutning ur det Socialdemokratiska partiet och var sedermera ett kommunistiskt parti fram till 1989 när k-et bara ströks och man gick vidare. Före partisplittringen 1917 var den ”partivänster” som senare bildade ett nytt parti särskilt kritisk till ”ministersocialismen”, det vill säga att Socialdemokraterna skulle bilda regering med den tidens liberaler för att genomdriva reformer och den allmänna rösträtten.
Det är en historiens ironi att Vänsterpartiet i dag verkligen vill bilda regering med liberala Centerpartiet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet/VPK har historiskt sett varit bittra konkurrenter, trots gemensamma politiska rötter eller kanske just därför. Även om de sakpolitiskt ofta har haft lättare att komma överens, än med de två andra partierna i det röd-gröna laget.
Men relationerna har blivit mer frostig på sistone. Vad beror det på? En faktor är förstås att Vänsterpartiet exkluderades från allt inflytande genom Januariavtalet, något Centern och Folkpartiet ställde krav på för att inte rösta emot Stefan Löfvén som statsminister 2022. Man bör förstås se Vänsterns starka krav på regeringsmedverkan 2026 mot den här bakgrunden. Partiet vill ha revansch. Hundra år av politiskt utanförskap nationellt har satt sina spår, även om de rödgröna ju samarbetade när Göran Persson var statsminister.
Samtidigt har de två partierna också förändrats.
Socialdemokraterna har inte samma breda stöd som förr om åren och tappade ännu fler väljare i det senaste valet. I någon mån söker Socialdemokraterna efter sin ”reason to be” efter nedmonteringen av vänsterns gamla käpphästar och ideologier.
Vänsterpartiet har från sitt håll närmat sig Socialdemokraterna rent ideologiskt och är inte samma gamla leninistiska parti som under den kommunistiska tiden, utan ett mer spretigt och aktivistiskt parti. Vänsterpartiet har inspirerats av nya vänsterpartier och rörelser som Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och Enhetslistan i Danmark, som inhyser en rad vänstergrupper med olika hemvist och ursprung.
Allt detta komplicerar relationerna.
Vänsterpartiet framhåller ofta att partiet har blivit mer pragmatiskt och kompromissvilligt, men inte när det gäller frågan om medverkan i regeringen. Hur det är med andra frågor återstår att se, om det blir några förhandlingar.
Var detta landar är svårt att förutsäga. Så här långt finns inget som tyder på att varken Vänsterpartiet eller Centerpartiet är berett att överge sina respektive röda linjer. Kanske väntar nyval, eller så slutar det med att en annan konstellation får möjlighet att bilda regering. Vi får se om politiken är det möjligas eller omöjligas konst. Utifall att Magdalena Andersson lyckas få ihop en rödgrön regering i någon form väntar svåra förhandlingar om en rad sakfrågor. Och en svår och osäker politisk resa framöver.
Och hur gick efter valet 1976? Jo, först sprack den borgerliga regeringen 1978 och Folkpartiet regerade själv i ett år. Efter valet 1979 tillträdde en ny borgerlig trepartiregering, men efter skatteöverenskommelsen med Socialdemokraterna under ”den underbara natten” hoppade Moderaterna av.
Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. I bästa fall kan vi lära oss något av den.
Håkan A Bengtsson
Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek. dök först upp på Dagens Arena.
79e5eec3fd5d69c12cc9d5e22776ea88e5ad4ced
8c5f3bf219d5ebf8a6579de4974aff417637d5ce
TITLE: Röda linjer leder inte sällan till stora svek. DESCRIPTION: Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek. dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. Året var 1976. Efter 44 år förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Det hade visserligen varit såväl koalitions- som samlingsregeringar under den där långa tiden. Sommaren 1936 tillträdde en regering ledd av Bondeförbundet, den så kallade ”semesterregeringen”, men redan hösten 1936 var S-ordningen återställd. Men 1976 bildades så en borgerlig trepartiregering ledd av Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin. Den fick en svår och tuff resa. Inte bara på grund av den djupa strukturella ekonomiska kris som hamnade på regeringens bord. De tre partierna var inte heller särskilt samkörda. Folkpartiet och Centerpartiet ville regera på ”mittenpolitikens grund”, medan Moderaterna var på väg högerut, inspirerade av den nyliberala våg som började göra sig gällande under den här tiden. Personkemin mellan Fälldin, Boman och Ahlmark var inte den bästa. Det blev inte lättare av Centerledaren Thorbjörn Fälldins löfte om att inte ladda de nya kärnkraftverk som var färdigbyggda. Detta var om man så vill en röd linje. Men Fälldin fick efter många, komplicerande och förnedrande turer ge med sig. Landskapet ser annorlunda ut Tomas Ramberg beskriver allt detta i sin bok ”Att dagtinga med sin övertygelse” (det var så Fälldin uttryckte det), en bred och fascinerande berättelse om ”Historien om Sverige och kärnkraften”. En slutsats är att i politikens värld gör man klokt i att möjligaste mån akta sig för definitiva löften och utfästelser. För röda linjer leder inte sällan till stora svek. Femtio år senare ser det politiska landskapet annorlunda ut. Men det är omöjligt att inte uppmärksamma parallellerna. Varje tid har sina röda linjer. Tre veckor efter valet står Centern fortfarande fast vid att inte stödja eller vara med i en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänstern är lika bestämd i sitt krav på att få ministerposter. Mitt emellan har vi Socialdemokraterna, som nog när det kommer till kritan inte heller vill ha med Vänsterpartiet. Alternativet skulle kanske kunna vara någon form av Tidö-modell, med ett avtal och formaliserat samarbete med Vänstern. Något Centerpartiet inte verkar utesluta. Miljöpartiet däremot förordar en fyrpartiregering, men accepterar nog vilken lösning som helst. Men en sak är säker, någon måste överge sin röda linje om det ska bli något. Men till vilket pris? Centern krokade arm med VPK De fyra partierna i det rödgröna-blocket har alla sina skavanker, tillgångar och inte minst en förhistoria präglad ömsesidiga antipatier och inte så få samarbeten. Centern har historiskt sett varit den närmaste samarbetspartnern för Socialdemokraterna, som i kohandeln på 30-talet, koalitionsregerandet på 30- och 50-talen och inte minst samarbetet på 90-talet. 70-talet präglades förstås av en tuff holmgång mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, då Centern framgångsrik utmanade Socialdemokraterna om regeringsmakten och vann valet 1976. Olof Johansson som kom efter Fälldin samarbetade däremot gärna med Socialdemokraterna. Men när Maud Olofssons blev partiledare var Centern ett uttalat Alliansparti och hade utvecklats åt det liberala, rentav nyliberala hållet. Ekohumanismen som präglade Centern på 70-talet lades till handlingarna. På 70-talet hade Centern krokat arm med VPK i kampen mot kärnkraften. Centern bar också på den tiden miljöfrågorna och förebådade med sina gröna idéer på många sätt Miljöpartiet som bildades efter folkomröstningen 1980. Därför har det väl inte varit några varmare känslor mellan Centern och Miljöpartiet. Men framför allt hade Miljöpartiet länge en laddad relation till Socialdemokratin. På den tiden ställdes jobb ofta mot miljö, som ett antingen-eller val. Har regerat under två mandatperioder Den motsättningen är numera i hög grad överspelad. Socialdemokraterna har tagit till sig miljörörelsens grundläggande argument och Miljöpartiet har blivit mer pragmatiskt. De två partierna har ju också regerat under två mandatperioder, även om Miljöpartiet hoppade av strax före valet 2002. Spänningarna mellan Vänstern och Miljöpartiet är hanterliga, även om de två partierna i hög grad konkurrerar om samma väljare. Det är ingen tillfällighet att friktionen i det rödgröna fältet är som störst mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centern står för en traditionell borgerlig ekonomisk politik, sänkta skatter och marknadslösningar. Vänsterpartiet ligger längst från Centern på den traditionella vänster-höger-skalan. Men vi ska förstås inte glömma den underliggande spänningen mellan Vänstern och Socialdemokraterna. Historiskt bittra konkurrenter Dagens vänsterparti bildades som en utbrytning/uteslutning ur det Socialdemokratiska partiet och var sedermera ett kommunistiskt parti fram till 1989 när k-et bara ströks och man gick vidare. Före partisplittringen 1917 var den ”partivänster” som senare bildade ett nytt parti särskilt kritisk till ”ministersocialismen”, det vill säga att Socialdemokraterna skulle bilda regering med den tidens liberaler för att genomdriva reformer och den allmänna rösträtten. Det är en historiens ironi att Vänsterpartiet i dag verkligen vill bilda regering med liberala Centerpartiet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet/VPK har historiskt sett varit bittra konkurrenter, trots gemensamma politiska rötter eller kanske just därför. Även om de sakpolitiskt ofta har haft lättare att komma överens, än med de två andra partierna i det röd-gröna laget. Exkluderades av Januariavtalet Men relationerna har blivit mer frostig på sistone. Vad beror det på? En faktor är förstås att Vänsterpartiet exkluderades från allt inflytande genom Januariavtalet, något Centern och Folkpartiet ställde krav på för att inte rösta emot Stefan Löfvén som statsminister 2022. Man bör förstås se Vänsterns starka krav på regeringsmedverkan 2026 mot den här bakgrunden. Partiet vill ha revansch. Hundra år av politiskt utanförskap nationellt har satt sina spår, även om de rödgröna ju samarbetade när Göran Persson var statsminister. Samtidigt har de två partierna också förändrats. Socialdemokraterna har inte samma breda stöd som förr om åren och tappade ännu fler väljare i det senaste valet. I någon mån söker Socialdemokraterna efter sin ”reason to be” efter nedmonteringen av vänsterns gamla käpphästar och ideologier. Vänsterpartiet har från sitt håll närmat sig Socialdemokraterna rent ideologiskt och är inte samma gamla leninistiska parti som under den kommunistiska tiden, utan ett mer spretigt och aktivistiskt parti. Vänsterpartiet har inspirerats av nya vänsterpartier och rörelser som Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och Enhetslistan i Danmark, som inhyser en rad vänstergrupper med olika hemvist och ursprung. Allt detta komplicerar relationerna. Vänsterpartiet framhåller ofta att partiet har blivit mer pragmatiskt och kompromissvilligt, men inte när det gäller frågan om medverkan i regeringen. Hur det är med andra frågor återstår att se, om det blir några förhandlingar. Osäker politisk resa Var detta landar är svårt att förutsäga. Så här långt finns inget som tyder på att varken Vänsterpartiet eller Centerpartiet är berett att överge sina respektive röda linjer. Kanske väntar nyval, eller så slutar det med att en annan konstellation får möjlighet att bilda regering. Vi får se om politiken är det möjligas eller omöjligas konst. Utifall att Magdalena Andersson lyckas få ihop en rödgrön regering i någon form väntar svåra förhandlingar om en rad sakfrågor. Och en svår och osäker politisk resa framöver. Och hur gick efter valet 1976? Jo, först sprack den borgerliga regeringen 1978 och Folkpartiet regerade själv i ett år. Efter valet 1979 tillträdde en ny borgerlig trepartiregering, men efter skatteöverenskommelsen med Socialdemokraterna under ”den underbara natten” hoppade Moderaterna av. Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. I bästa fall kan vi lära oss något av den. Håkan A Bengtsson Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek. dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Röda linjer leder inte sällan till stora svek DESCRIPTION: Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. Året var 1976. Efter 44 år förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Det hade visserligen varit såväl koalitions- som samlingsregeringar under den där långa tiden. Sommaren 1936 tillträdde en regering ledd av Bondeförbundet, den så kallade ”semesterregeringen”, men redan hösten 1936 var S-ordningen återställd. Men 1976 bildades så en borgerlig trepartiregering ledd av Centerpartiet och Thorbjörn Fälldin. Den fick en svår och tuff resa. Inte bara på grund av den djupa strukturella ekonomiska kris som hamnade på regeringens bord. De tre partierna var inte heller särskilt samkörda. Folkpartiet och Centerpartiet ville regera på ”mittenpolitikens grund”, medan Moderaterna var på väg högerut, inspirerade av den nyliberala våg som började göra sig gällande under den här tiden. Personkemin mellan Fälldin, Boman och Ahlmark var inte den bästa. Det blev inte lättare av Centerledaren Thorbjörn Fälldins löfte om att inte ladda de nya kärnkraftverk som var färdigbyggda. Detta var om man så vill en röd linje. Men Fälldin fick efter många, komplicerande och förnedrande turer ge med sig. Landskapet ser annorlunda ut Tomas Ramberg beskriver allt detta i sin bok ”Att dagtinga med sin övertygelse” (det var så Fälldin uttryckte det), en bred och fascinerande berättelse om ”Historien om Sverige och kärnkraften”. En slutsats är att i politikens värld gör man klokt i att möjligaste mån akta sig för definitiva löften och utfästelser. För röda linjer leder inte sällan till stora svek. Femtio år senare ser det politiska landskapet annorlunda ut. Men det är omöjligt att inte uppmärksamma parallellerna. Varje tid har sina röda linjer. Tre veckor efter valet står Centern fortfarande fast vid att inte stödja eller vara med i en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänstern är lika bestämd i sitt krav på att få ministerposter. Mitt emellan har vi Socialdemokraterna, som nog när det kommer till kritan inte heller vill ha med Vänsterpartiet. Alternativet skulle kanske kunna vara någon form av Tidö-modell, med ett avtal och formaliserat samarbete med Vänstern. Något Centerpartiet inte verkar utesluta. Miljöpartiet däremot förordar en fyrpartiregering, men accepterar nog vilken lösning som helst. Men en sak är säker, någon måste överge sin röda linje om det ska bli något. Men till vilket pris? Centern krokade arm med VPK De fyra partierna i det rödgröna blocket har alla sina skavanker, tillgångar och inte minst en förhistoria präglad av ömsesidiga antipatier och inte så få samarbeten. Centern har historiskt sett varit den närmaste samarbetspartnern för Socialdemokraterna, som i kohandeln på 30-talet, koalitionsregerandet på 30- och 50-talen och inte minst samarbetet på 90-talet. 70-talet präglades förstås av en tuff holmgång mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin, då Centern framgångsrikt utmanade Socialdemokraterna om regeringsmakten och vann valet 1976. Olof Johansson som kom efter Fälldin samarbetade däremot gärna med Socialdemokraterna. Men när Maud Olofsson blev partiledare var Centern ett uttalat Alliansparti och hade utvecklats åt det liberala, rentav nyliberala hållet. Ekohumanismen som präglade Centern på 70-talet lades till handlingarna. På 70-talet hade Centern krokat arm med VPK i kampen mot kärnkraften. Centern bar också på den tiden miljöfrågorna och förebådade med sina gröna idéer på många sätt Miljöpartiet som bildades efter folkomröstningen 1980. Därför har det väl inte varit några varmare känslor mellan Centern och Miljöpartiet. Men framför allt hade Miljöpartiet länge en laddad relation till socialdemokratin. På den tiden ställdes jobb ofta mot miljö, som ett antingen-eller-val. Har regerat under två mandatperioder Den motsättningen är numera i hög grad överspelad. Socialdemokraterna har tagit till sig miljörörelsens grundläggande argument och Miljöpartiet har blivit mer pragmatiskt. De två partierna har ju också regerat under två mandatperioder, även om Miljöpartiet hoppade av strax före valet 2022. Spänningarna mellan Vänstern och Miljöpartiet är hanterliga, även om de två partierna i hög grad konkurrerar om samma väljare. Det är ingen tillfällighet att friktionen i det rödgröna fältet är som störst mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centern står för en traditionell borgerlig ekonomisk politik, sänkta skatter och marknadslösningar. Vänsterpartiet ligger längst från Centern på den traditionella vänster–höger-skalan. Men vi ska förstås inte glömma den underliggande spänningen mellan Vänstern och Socialdemokraterna. Historiskt bittra konkurrenter Dagens vänsterparti bildades som en utbrytning/uteslutning ur det Socialdemokratiska partiet och var sedermera ett kommunistiskt parti fram till 1989 när k-et bara ströks och man gick vidare. Före partisplittringen 1917 var den ”partivänster” som senare bildade ett nytt parti särskilt kritisk till ”ministersocialismen”, det vill säga att Socialdemokraterna skulle bilda regering med den tidens liberaler för att genomdriva reformer och den allmänna rösträtten. Det är en historiens ironi att Vänsterpartiet i dag verkligen vill bilda regering med liberala Centerpartiet. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet/VPK har historiskt sett varit bittra konkurrenter, trots gemensamma politiska rötter eller kanske just därför. Även om de sakpolitiskt ofta har haft lättare att komma överens, än med de två andra partierna i det röd-gröna laget. Exkluderades av Januariavtalet Men relationerna har blivit mer frostiga på sistone. Vad beror det på? En faktor är förstås att Vänsterpartiet exkluderades från allt inflytande genom Januariavtalet, något Centern och Folkpartiet ställde krav på för att inte rösta emot Stefan Löfven som statsminister 2022. Man bör förstås se Vänsterns starka krav på regeringsmedverkan 2026 mot den här bakgrunden. Partiet vill ha revansch. Hundra år av politiskt utanförskap nationellt har satt sina spår, även om de rödgröna ju samarbetade när Göran Persson var statsminister. Samtidigt har de två partierna också förändrats. Socialdemokraterna har inte samma breda stöd som förr om åren och tappade ännu fler väljare i det senaste valet. I någon mån söker Socialdemokraterna efter sin ”reason to be” efter nedmonteringen av vänsterns gamla käpphästar och ideologier. Vänsterpartiet har från sitt håll närmat sig Socialdemokraterna rent ideologiskt och är inte samma gamla leninistiska parti som under den kommunistiska tiden, utan ett mer spretigt och aktivistiskt parti. Vänsterpartiet har inspirerats av nya vänsterpartier och rörelser som Podemos i Spanien, Syriza i Grekland och Enhetslistan i Danmark, som inhyser en rad vänstergrupper med olika hemvist och ursprung. Allt detta komplicerar relationerna. Vänsterpartiet framhåller ofta att partiet har blivit mer pragmatiskt och kompromissvilligt, men inte när det gäller frågan om medverkan i regeringen. Hur det är med andra frågor återstår att se, om det blir några förhandlingar. Osäker politisk resa Var detta landar är svårt att förutsäga. Så här långt finns inget som tyder på att varken Vänsterpartiet eller Centerpartiet är berett att överge sina respektive röda linjer. Kanske väntar nyval, eller så slutar det med att en annan konstellation får möjlighet att bilda regering. Vi får se om politiken är det möjligas eller omöjligas konst. Utifall att Magdalena Andersson lyckas få ihop en rödgrön regering i någon form väntar svåra förhandlingar om en rad sakfrågor. Och en svår och osäker politisk resa framöver. Och hur gick efter valet 1976? Jo, först sprack den borgerliga regeringen 1978 och Folkpartiet regerade själv i ett år. Efter valet 1979 tillträdde en ny borgerlig trepartiregering, men efter skatteöverenskommelsen med Socialdemokraterna under ”den underbara natten” hoppade Moderaterna av. Historien upprepar sig aldrig. Men den tenderar att rimma. I bästa fall kan vi lära oss något av den. Håkan A Bengtsson Inlägget Röda linjer leder inte sällan till stora svek dök först upp på Dagens Arena.
8c5f3bf219d5ebf8a6579de4974aff417637d5ce
79e5eec3fd5d69c12cc9d5e22776ea88e5ad4ced
2ce1ecb060ff131f997d1b82d9bff055e13b74f1Facket ser flera negativa konsekvenser medan arbetsgivarna är positiva.
Inlägget Ett år med nya a-kassan – ”En press mot golvet” dök först upp på Dagens Arena.
Nu är det ett år sedan den ny a-kassan infördes. LO ser flera negativa konsekvenser för individ och samhället medan Almega menar att reformen stärker arbetslinjen.
Den 1 oktober 2025 reformerades a-kassan. Bland annat gick kvalificeringen till den från att vara baserad på arbetstid till inkomst. Ambitionen var enligt regeringen att fler arbetslösa skulle kunna kvalificera sig till a-kassan. Men LO-ekonomen Nima Farrahi framhåller att man under det senaste året inte kunnat se någon förbättring.
– Under fjärde kvartalet 2025 var täckningsgraden bland nya öppet arbetslösa två procent lägre än motsvarande kvartal 2023 och 2024. Det visar en rapport från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF. Minskningen tillskrivs dock inte reformen, då utvecklingen kan ha påverkats av bland annat konjunkturen, men man ser i alla fall än så länge ingen ökad täckningsgrad, säger Nima Farrahi.
Nima Farrahi. Foto: LO.
Han lyfter samtidigt att de nya kvalificeringsvillkoren innebär att ersättningsperioden kan skilja sig mycket beroende på hur inkomsterna sett ut före arbetslösheten.
– Tidigare var huvudregeln 300 dagar. Nu kan det vara 66, 100, 200 eller 300 dagar, beroende på hur många månader den sökande haft en tillräckligt hög inkomst, alltså minst 11 000 kronor. Detta slår olika hårt beroende på hur stadig arbetsmarknadsanknytning och inkomst man har haft. Deltidsarbete och mer oregelbundna inkomster är vanligare i många LO-grupper. Så vi ser nu att nästan 30 procent av våra medlemmar som får ersättning från LO-förbundens a-kassor har en kortare ersättningsperiod än 300 dagar. I Akademikernas och Unionens a-kassor var andelen 14 respektive 15 procent, säger Nima Farrahi.
Den största försämringen med den nya a-kassan är dock enligt LO den brantare nedtrappningen av ersättningen som infördes. Efter 80 procent av den tidigare inkomsten i hundra dagar får man 70 procent och efter ytterligare 100 dagar endast 65 procent. Enligt LO:s beräkningar handlar det om omkring 2 000 – 3 000 kronor mindre i månaden än med de gamla reglerna. Bland ersättningstagarna i Kommunals a-kassa har andelen med en ersättningsnivå på 80 procent minskat från fyra av fem i november 2025 till drygt hälften i juli 2026. Nu har ungefär var femte medlem en ersättningsnivå på 60 procent eller lägre.
– Det ökar den ekonomiska pressen på den arbetslöse och kan försämra förutsättningarna för en bra matchning på arbetsmarknaden, men också hela samhället. Forskning visar att a-kassan är viktig som en automatisk stabilisator under lågkonjunkturer. När flera är arbetslösa måste man kunna hålla uppe konsumtionen. Folk ska kunna handla och betala hyran. Annars spär man bara på lågkonjunkturen, säger Nima Farrahi.
Samtidigt som regeringen ofta lyfter att man höjt taket i a-kassan konstaterar Nima Farrahi att taket fortfarande är långt under inkomstnivåerna.
– 65 procent av alla löntagare ligger över taket och har inte hela inkomsten försäkrad. Bland tjänstemännen är siffran ännu högre. Det gör att kompletterande försäkringar blir ännu viktigare, exempelvis genom fackliga inkomstförsäkringar eller kollektivavtalade lösningar.
På arbetsgivarorganisationen Almega är man dock mer positiv till reformen. Organisationens näringspolitiska chef Fredrik Östbom menar bland annat att den snabbare nedtrappningen av ersättningen stärker arbetslinjen.
”När skillnaden mellan ersättning och arbetsinkomst ökar tidigare blir det mer lönsamt att ta ett arbete, vilket kan underlätta rekryteringar”, skriver han i ett mail till Dagens Arena.
Fredrik Östbom. Foto: Almega.
Han lyfter också att en förbättring för arbetsgivarna är att arbetsgivarintyget har förenklats.
”När a-kassan i större utsträckning bygger på uppgifter från arbetsgivardeklarationerna behövs inte längre samma detaljerade tidsredovisningar som tidigare. Det minskar administrationen, risken för fel och behovet av kompletteringar”, skriver Fredrik Östbom.
Men på LO vill man se att nästa regering tar bort nedtrappningen av ersättningen och att den höjer och indexerar taket så att det följer löneutvecklingen.
– Minst 70 procent av löntagarna ska få 80 procent av lönen. Och ge alla som kvalificerar sig rätt till 300 ersättningsdagar. Det ska vara en omställningsförsäkring som är bra för matchning och för samhället, inte en ekonomisk press mot golvet, säger Nima Farrahi.
Inlägget Ett år med nya a-kassan – ”En press mot golvet” dök först upp på Dagens Arena.
ba618afb7dc5772944d511b4f1c75cb32061feb8Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning.
Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning.
Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteater. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras.
Stumfilm omvandlad till … stumteater.
Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest.
Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning.
Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister.
Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar.
För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret.
Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna. Och pianisten, Thodoris Economou, sliter hårdast av dem alla.
Dessutom måste ljuset nämnas. Snyggt, lyfter föreställningen ett extra snäpp.
Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt.
För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen.
Jesper Bengtsson
Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
38bc3bb5a825b37e41e3227e5645059a2603691a
ba618afb7dc5772944d511b4f1c75cb32061feb8
TITLE: Chaplin blir underbart teaterexperiment DESCRIPTION: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Betyg Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteatet. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras. Stumfilm omvandlad till … stumteater. Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest. Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning. Fattiglappens blick på överklassen Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister. Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar. För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret. Sliter entusiastiskt Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna Och så pianisten. Thodoris Economou sliter hårdast av dem alla. Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt. För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen. Jesper Bengtsson Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Chaplin blir underbart teaterexperiment DESCRIPTION: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Stadens Ljus Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteater. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras. Stumfilm omvandlad till … stumteater. Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest. Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning. Fattiglappens blick på överklassen Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister. Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar. För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret. Sliter entusiastiskt Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna. Och pianisten, Thodoris Economou, sliter hårdast av dem alla. Dessutom måste ljuset nämnas. Snyggt, lyfter föreställningen ett extra snäpp. Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt. För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen. Jesper Bengtsson Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
c838dd9e659b24a67dbee60c2075775c22ed5c01
38bc3bb5a825b37e41e3227e5645059a2603691a
TITLE: Chaplin blir underbart teaterexperiment DESCRIPTION: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteater. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras. Stumfilm omvandlad till … stumteater. Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest. Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning. Fattiglappens blick på överklassen Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister. Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar. För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret. Sliter entusiastiskt Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna. Och pianisten, Thodoris Economou, sliter hårdast av dem alla. Dessutom måste ljuset nämnas. Snyggt, lyfter föreställningen ett extra snäpp. Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt. För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen. Jesper Bengtsson Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Chaplin blir underbart teaterexperiment DESCRIPTION: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Betyg Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteatet. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras. Stumfilm omvandlad till … stumteater. Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest. Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning. Fattiglappens blick på överklassen Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister. Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar. För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret. Sliter entusiastiskt Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna Och så pianisten. Thodoris Economou sliter hårdast av dem alla. Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt. För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen. Jesper Bengtsson Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
c5aa256b53e61c0231f3de38e01349aaaffdb3c7
c838dd9e659b24a67dbee60c2075775c22ed5c01
TITLE: Chaplin blir underbart teaterexperiment DESCRIPTION: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Betyg Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteater. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras. Stumfilm omvandlad till … stumteater. Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest. Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning. Fattiglappens blick på överklassen Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister. Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar. För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret. Sliter entusiastiskt Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna Och så pianisten. Thodoris Economou sliter hårdast av dem alla. Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt. För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen. Jesper Bengtsson Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Chaplin blir underbart teaterexperiment DESCRIPTION: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteater. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras. Stumfilm omvandlad till … stumteater. Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest. Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning. Fattiglappens blick på överklassen Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister. Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar. För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret. Sliter entusiastiskt Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna. Och pianisten, Thodoris Economou, sliter hårdast av dem alla. Dessutom måste ljuset nämnas. Snyggt, lyfter föreställningen ett extra snäpp. Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt. För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen. Jesper Bengtsson Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
cfdf60a290f25af9ed9ff167e3f01fffb466a1bf
c5aa256b53e61c0231f3de38e01349aaaffdb3c7
TITLE: Chaplin blir underbart teaterexperiment DESCRIPTION: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Betyg: Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteatet. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras. Stumfilm omvandlad till … stumteater. Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest. Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning. Fattiglappens blick på överklassen Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister. Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar. För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret. Sliter entusiastiskt Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna Och så pianisten. Thodoris Economou sliter hårdast av dem alla. Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt. För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen. Jesper Bengtsson Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Chaplin blir underbart teaterexperiment DESCRIPTION: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Betyg Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteater. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras. Stumfilm omvandlad till … stumteater. Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest. Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning. Fattiglappens blick på överklassen Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister. Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar. För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret. Sliter entusiastiskt Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna Och så pianisten. Thodoris Economou sliter hårdast av dem alla. Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt. För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen. Jesper Bengtsson Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
6145cb475127c6693fc9b6d5dc629339c22f84aa
cfdf60a290f25af9ed9ff167e3f01fffb466a1bf
TITLE: Chaplin blir underbart teaterexperiment DESCRIPTION: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteatet. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras. Stumfilm omvandlad till … stumteater. Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest. Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning. Fattiglappens blick på överklassen Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister. Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar. För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret. Sliter entusiastiskt Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna Och så pianisten. Thodoris Economou sliter hårdast av dem alla. Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt. För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen. Jesper Bengtsson Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Chaplin blir underbart teaterexperiment DESCRIPTION: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppsala stadsteater går på knock efter lite trevande inledning. Betyg: Chaplins klassiska ”Stadens Ljus” som musikteatet. Helt utan dialog och bara några få sånger där orden får höras. Stumfilm omvandlad till … stumteater. Hade någon för en vecka sedan frågat mig om det var en bra idé hade jag varit tveksam. Men faktum är att Uppsala stadsteaters uppsättning är rena knockouten. En drygt två timmar lång koreografisk och musikalisk gestaltningsfest. Det måste ha varit fruktansvärt roligt, och kanske även frustrerande, att repetera fram det här verket, där hela berättelsen bärs fram av rörelser och ansiktsuttryck och relationerna mellan karaktärerna. Allt hundra procent synkroniserat med pianomusiken, i Chaplinkaraktärens fall ned till minsta ögonbrynshöjning. Fattiglappens blick på överklassen Stadens ljus är en romantisk komedi från 1931, en av Chaplins mer kända filmer. Chaplin själv, den slitne men godhjärtade luffaren, stöter på en blind blomsterförsäljerska och de blir blixtförälskade. Därefter ramlar han över en olycklig rik man som han räddar från att begå självmord. Scenerna från den ”rika” miljön speglar Chaplins politiska sida. Den kringflackande fattiglappens blick på överklassen är underbart avslöjande, och ungefär lika nyansrik som en fars av Stefan och Krister. Det visar sig snart att den unga kvinnans synfel går att bota men att det kostar pengar… ja, ni fattar vartåt det barkar. För fyra år sedan sattes den här scenanpassningen av filmen upp på Nationalteatern i Aten i regi av Amalia Bennett, med den grekiske skådespelaren Prokopis Agathokleous i Chaplins roll och Thodoris Economou vid pianot. Nu spelas den på Uppsala stadsteater, med samma personer vid rodret. Sliter entusiastiskt Prokopis Agathokleous är fullkomligt fantastisk som Chaplin. Emelie Falk spelar den blinda flickan och lyckas med ensemblens minsta gester göra henne djupt rörande. Ensemblen sliter hårt och entusiastiskt med alla scen-, kostym- och karaktärsbyten och Frida Linell, Robin Keller och Jeff Lindström bär fram sångerna Och så pianisten. Thodoris Economou sliter hårdast av dem alla. Själva berättelsen är inte perfekt. Det är trots allt en nästan 100 år gammal film, från en tid då dramaturgi och karaktärer såg lite annorlunda ut än i dag. Och inledningen känns lite trevande, vilket kanske beror på att det tar lite tid för publiken att vänja sig och köpa in sig på konceptet med stumteater. Och kanske kan det vara ett hinder för den yngre publiken, som inte vuxit upp med Chaplins filmer. Jag såg föreställningen med två personer i tjugoårsåldern. I pausen var de inte helt övertygade av konceptet, men blev det desto mer i andra akt. För min del kan jag gärna säga: ta er till Uppsala stadsteater. Stadens ljus är ett underbart experiment, olikt det mesta ni sett på en scen. Jesper Bengtsson Inlägget Chaplin blir underbart teaterexperiment dök först upp på Dagens Arena.
ba618afb7dc5772944d511b4f1c75cb32061feb8
38bc3bb5a825b37e41e3227e5645059a2603691a
c838dd9e659b24a67dbee60c2075775c22ed5c01
c5aa256b53e61c0231f3de38e01349aaaffdb3c7
cfdf60a290f25af9ed9ff167e3f01fffb466a1bf
6145cb475127c6693fc9b6d5dc629339c22f84aa