Tornevall Networks

Begreppet ”medicinsk cannabis” används brett och kan avse allt från godkända cannabinoidbaserade läkemedel till cannabisprodukter som saknar vetenskapligt stöd. Därför behövs en gemensam definition på EU-nivå, skriver Peter Moilanen, Narkotikapolitiskt Center och Cressida de Witte, World Federation Against Drugs.

I en ny rapport, Prescribed Ambiguity: Medical Cannabis in Europe, kartlägger vi utvecklingen i ett flertal länder. Tydligt är att frånvaron av en gemensam definition och ett harmoniserat regelverk har skapat ett splittrat europeiskt landskap – där somliga länder låtit folkhälsan stå i fokus, medan andra gett utrymme till politiska och starka kommersiella intressen.

Samtidigt varnar både enskilda läkare och läkarförbund för otydliga riktlinjer, bristfällig utbildning och en utveckling där medicinsk cannabis riskerar att fungera som en väg in i bredare legalisering.

I Frankrike inleddes ett pilotprogram för medicinsk cannabis 2021. Programmet har omfattat över 3 200 patienter men i slutet av 2024 återstod bara omkring 1 850, ofta på grund av bristande effekt eller biverkningar. Trots detta planerar Frankrike att införa ett permanent regelverk, vilket mött kritik om både osäker evidens, kostnader och risken att medicinsk reglering kan bana väg för bredare legalisering.

Marknad blir viktigare än läkemedel

Andra länder – som Spanien, Portugal och Storbritannien – har satsat på odling och export, där fokus i praktiken kommit att ligga på marknad och tillväxt snarare än medicinsk nytta och patientbehov.

Tyskland är det land som har gått längst. Där har medicinsk cannabis inte bara blivit en fråga om behandling, utan också om tillgänglighet och i praktiken en bredare normalisering. Det system som skapats, med digitala snabbspår till recept där torkad cannabis i praktiken kunnat levereras inom en timme, har till slut gått så långt att regeringen nu försöker strama åt regelverket. Regeringens narkotikakommissionär, Hendrik Streck, beskrev för några dagar sedan hur en marknad vuxit fram som inte har med medicin att göra längre.

Svensk reglering otydlig

Det finns även tecken på att svensk reglering har svårt att hålla jämna steg. Läkemedelsverket har på regeringens uppdrag tagit fram förslag om tydligare reglering av jordbrukshampa, där odling i dag används för andra ändamål än intentionen med lagen. Trots detta har frågan blivit liggande i beredning i över två år.

Att forskning inom området ska kunna bedrivas och godkända cannabinoidbaserade läkemedel förskrivas är självklart, men de ska hanteras på samma sätt som andra läkemedel vad gäller evidens, godkännande, indikation och uppföljning. Saknas detta ska de inte ges medicinsk legitimitet genom oklara begrepp eller undantagslösningar.

Tydligare definition av medicinsk cannabis behövs

Det är också här den europeiska otydligheten blir problematisk. När definitioner, riktlinjer och tillsyn skiljer sig kraftigt mellan länder skapas inte bara medicinska och rättsliga gråzoner. Det öppnar även upp för en marknad som driver utvecklingen snabbare än kunskapsläget motiverar. Vi menar att Sverige därför bör trycka på för:

En tydlig och rättsligt hållbar definition på EU-nivå som skiljer cannabinoidbaserade läkemedel från ”medicinsk cannabis”.

*Samma krav på evidens, indikation, myndighetsgodkännande och uppföljning som för andra läkemedel.

*En reglering som utgår från patientnytta och folkhälsa, inte kommersiella intressen eller politiska glidningar mot en bredare legalisering.

• En prioritering av förslag till ändrad lagstiftning i de fall dagens regelverk uppenbart kringgås.

Sverige är ett av flera länder i Europa som visat att folkhälsa och patientsäkerhet kan väga tyngre än kommersiella intressen. Vi behöver nu ta en mer aktiv roll för att forma ett mer kunskapsbaserat regelverk på både svensk och europeisk nivå, men det förutsätter att politiken är beredd att agera och inte lämnar utvecklingen åt marknaden.

Peter Moilanen, chef Narkotikapolitiskt Center

Cressida de Witte, bitr sekreterare för World Federation Against Drugs (WFAD) och rapportförfattare

Inlägget Gemensam definition av medicinsk cannabis behövs i EU dök först upp på Dagens Arena.

Ungern är kanske inte stora vändpunkten, men visar att högerpopulismen kan besegras.

Man ska generellt vara försiktig med att utropa några absoluta vändpunkter, eller att glatt utropa att högerpopulismen nu passerat krönet och är på väg utför.

Många av oss var till exempel övertygade om att Donald Trumps förlust i presidentvalet 2020, hans försök att stjäla valet, var ”peak Trump”.

Vi spådde att det skulle bli svårt den orange mannen och hans anhängare att komma tillbaka i amerikansk politik.

Och se hur det gick.

Med detta sagt: visst är Péter Magyars och partiet Tiszas seger i det ungerska valet ett enormt bakslag för ytterhögern i Europa.

Inget livstidspatent på makten

Det var den nu avgångne Viktor Orbán som inledde segertåget för kontinentens högerpopulister. Partier som spelar på nationalism och missnöje, som använder invandrare och minoriteter som syndabockar och som hatar allt var EU heter.

Och nu, efter 16 år, tappar Orbán makten.

Även om Péter Magyars politiska karriär började i Orbáns parti Fidesz, och även om han måste betraktas som en i grunden konservativ politiker, har han gått till val på ett program som utmanar några av grundstenarna i Orbáns allt mer auktoritära styre.

Tisza strävar efter att ompositionera Ungern i EU, där landet under 16 år agerat som gossen Ruda och mer gått Putins än unionens egna ärenden. Målet är att förbättra relationerna med Bryssel och västvärlden.

Partiet vill reformera statliga institutioner, stärka rättsstaten och minska korruptionen.

Tisza planerar också en författningsändring som begränsar tiden en premiärminister kan sitta till maximalt åtta år. Orbán, som framstått som både kung, president och premiärminister, eller någon som han, ska inte kunna livstidspatent på makten.

Risk att vågen sveper vidare

På det ekonomiska området föreslår Magyars parti bland annat skattelättnader för de med låga inkomster och satsningar på att öka stödet till barnfamiljer.

Men viktigast av allt: kommer Ungern nu inte längre att blockera EU:s stöd till Ukraina? Det är i alla fall förhoppningen, även om Magyar inte varit glasklar på den punkten.

Inget av detta betyder i sig att den högerpopulistiska vågen i Europa är bruten. I Italien, Tjeckien och Slovakien sitter Fidesz syskonpartier i regeringsställning. I Sverige, Finland och Holland har de stort inflytande över regeringspolitiken.

Där finns det fortfarande stora risker att den auktoritära vågen sveper vidare.

Men i Italien förlorade Melonis regering nyligen en folkomröstning om att öka den politiska kontrollen över rättsväsendet. I Polen vann Donald Tusks liberala parti regeringsmakten redan för två år sedan, och i Sverige visar opinionsundersökningarna att Tidöregeringen ligger rejält efter den rödgröna oppositionen.

Så även om det är för tidigt att öppna alla champagneflaskorna kan vi väl korka upp en av dem? Och lägga de andra på kylning.

Jesper Bengtsson

Inlägget Ett enormt bakslag för ytterhögern dök först upp på Dagens Arena.

Mannen, myten, legenden gästar DA-tv.

– Kapitalismen har visat sig vara en mycket, mycket starkare kraft än vi någonsin kunnat föreställa oss, den har slagit sönder mycket, även folkrörelserna, och den konservativa motreaktionen, högerpopulismen, har blivit svaret. Vänsterkanten har varit på defensiven. Det säger Göran Greider i det nya avsnittet av DA-tv, som släpps i dag, söndag.

– Det hindrar inte att vi ska ha visioner, sådana är nödvändiga och behovet ännu större i dag, säger Greider.

I DA-tv får man även träffa Vilgot Österlund, som reder it vad fan vi får för pengarna. De vi betalar i skatt alltså.

Du kan se hela avsnittet här. 

Inlägget Göran Greider om kapitalismen och det rödgröna samarbetet dök först upp på Dagens Arena.

Kanske ser vi fotbolls-VM som något närmast extatiskt och religiöst.

Det är påskafton i Neapel, men bara i kyrkorna råder tystnad och stillhet i väntan på firandet av Jesus uppståndelse. I övrigt är det inget som vittnar om någon vidare religiös återhållsamhet. Snarare tycks helgledigheten bidra till större uppsluppenhet än vanligt och med Maradona som det eviga all-year-round-helgonet – alltid värd en extra skål och ännu en selfie.

Den argentinske fotbollslegendaren kom som en frälsare till Neapel på åttiotalet och lyfte klubben Napoli från botten till himmelska höjder. Han dog för sex år sedan och finns nu förevigad både på enorma fasadmålningar och som gloriaförsedd souvenir, stående tätt intill Jesus som om de vore två stolta lagkamrater.

Flexibel syn på mirakel

Utan tvekan finns det något både pragmatiskt och flexibelt i synen på mirakel. Kanske räcker det bara att slå tillräckligt många med häpnad tillräckligt ofta. Och i Neapel, där alltför många kämpar mot fattigdom, arbetslöshet och social utsatthet, fortsätter Maradona att påminna om att det gudomliga lika gärna kan uppenbara sig i närkampen framför ett fotbollsmål som bland lärljungar i det heliga landet. Även om han bara hann spela här under sju år och gjorde sitt sista mål för Napoli 1991.

Själv har jag inte svårt att, åtminstone i teorin, begripa både kraften och fascinationen inför ett spel som gång på gång spränger gränserna för det möjliga. Däremot känns det extatiska förgudligandet bara alltmer främmande ju mer jag ser av det. Inte minst i Neapels trånga spanska kvarter där ett vanligt gathörn förvandlats till en officiell helgedom för Maradona-kulten och dit tillbedjare från hela världen gör skrålande pilgrimsresor med öl och selfiestavar. Medlidandet är stort med de boende runtomkring som knappast har valt att dras in i denna blå-vita galenskap. Och eftersom det är fattiga kvarter, är det dessutom få som har möjlighet att flytta härifrån.

Vår tröst och vårt hopp

På kvällen läser jag Joel Halldorfs nya bok ”Makten och det heliga” om religionens återkomst på den politiska scenen. På ett ställe liknar han erfarenheten av det heliga som: ”Den eld som brinner i universums mitt och får människan att inse att hon är stoft och aska – men kallad till stora ting.”

Jag tänker på den allra största muralmålningen av Maradona intill ett hjärta med texten ”Dios existe” och funderar på om känslorna kan vara desamma inför en fotbollsspelare med sällsamt snabba fötter. Kan också någon som han skapa denna särskilda känsla av ödmjukhet och utvaldhet?

Sedan vandrar tankarna vidare till sommarens fotbolls-VM och Sveriges vinst över Polen. Hur få det är som har invänt mot att mästerskapet arrangeras i Trumps USA, trots det självklara i alla sådana invändningar. Som att vi valt att se årets VM som något närmast existentiellt, eller ja, religiöst kanske. Ett återuppväckande av en sommar för länge sedan för att se om extasen kan uppstå på nytt. Vår tröst och vårt hopp i en tid där så lite av just detta finns. Nästan ett slags förgudligande av de förväntade ögonblicken som en kort stund ska få oss att sväva, och som tillåter oss att bortse både från verkligheten och möjliga konsekvenser.

Djupt mänskligt förstås. Därmed inte nödvändigtvis det rätta.

Gabriella Ahlström

Inlägget Är Maradona och Jesus lagkamrater? dök först upp på Dagens Arena.

Uppsluppenhet blandades med sorg och allvar under rättegången i Attunda tingsrätt där 17 klimataktivister stod åtalade för skadegörelse i samband med en aktion mot privatflygplan. ”Jag har slutat med mitt engagemang” säger en av aktivisterna som blivit avskräckt av de oväntade brottsanklagelserna.

Den moderna säkerhetssalen på källarplanet i Attunda tingsrätt går i bruna nyanser. Inne i salen sitter ett tjugotal personer: de åtalade och deras advokater. Åhörarna, ett 15-tal anhöriga, aktivister och någon enstaka journalist, sitter bakom en glasvägg. Det är torsdagen den 9 april , rättegångens tredje och sista dag och förhöret med Isabelle Letellier är på väg att avslutas.

Aktion mot privatflygplan

Åtalet gäller en demonstration mot privatflygplan mot Bromma flygplats i september 2023 där två aktivister kastade röd färg på terminalen. Åklagaren menar att filmen som aktivisterna själva publicerat från aktionen pekar på att samtliga på plats antingen aktivt främjat eller åtminstone samtyckt till skadegörelsen i form av den kastade färgen. Bevisen är, enligt åklagaren, bland annat att någon hållit en väska, och att en annan ska ha sett färgen innan den kastades. Försvaret menar däremot att det är orimligt att alla 17 som deltog vid aktionen ses som kollektivt skyldiga, då bara två har kastat färg.

Nästa punkt är att domstolen vill höra vad de tilltalade har för personliga förhållanden, omyndiga barn, inkomster och tidigare domar. Flera har aldrig dömts förut och har fast inkomst. Vissa är pensionärer. Några är aktivister och lever mer eller mindre på gåvor eller sparpengar, en uppger att hon försörjs av sin man.

Björn Paxling, med långt klimatengagemang, vill lägga till en dom från Norge som rätten missat i sin sammanställning:

– Jag vill bara vara ärlig.

Rättegången har redan i förväg fått internationell uppmärksamhet efter att FN:s specialrapportör för miljöförsvarare under Århuskonventionen, Michel Forst, riktat kritik mot behandlingen av en av de åtalade, Isabelle Letellier, som fick avslag på sin ansökan om medborgarskap på grund av att hon är brottsanklagad. FN-rapportören har även riktat kritik mot fallet Marie, och minister Carl-Oskar Bohlins agerande, när en kvinna förlorade jobbet på Energimyndigheten, vilket ska ha varit kopplat till hennes engagemang i Rebellmammorna. Försvaret ville kalla Michel Forst som vittne till rättegången, men fick nej av domstolen. Forst skulle ändå ha kommit till Sverige, som åhörare, men fick förhinder.

Isabelle Letellier på Attunda tingsrätt. Bild: Martin Smedjeback.

Viktigt med medborgarskap

Isabelle Letellier har tidigarevittnat i medier om hur hon hölls i arresten i nio timmar, blev förhörd utan att tillfrågas om att få en advokat och tvingades klä av sig naken för polisen. Om chocken över att vara brottsanklagad för att “ha hållit i en banderoll”, som hon säger. Under lunchpausen på rättegångens sista dag känner Isabelle Letellier både lättnad och oro:

– Nu har jag just gjort mitt förhör så jag känner mig lättad, det fanns en press i kroppen senaste dagarna som ökade och ökade. Men jag skulle såklart helst göra mitt vanliga jobb. Jag är lite spänd över hela situation och vad det kan leda till.

För Isabelle Letelliers del handlar oron framför allt om det faktum att hon 2024 nekades svenskt medborgarskap med hänvisning till den aktion hon åtalats för. Hon har bott i Sverige sedan 2013, har man och två svenska barn, och vill kunna delta i det svenska samhället fullt ut.

– För mig har det blivit viktigt med medborgarskap för jag tänker att det är viktigt att rösta och vara med i samhällsdebatten. Men i nuläget tror jag att alla invandrare, även EU-medborgare, börjar känna att de kanske behöver skydda sig genom att bli svenska medborgare. Debatten om invandrare är faktiskt helt galen.

Lärt sig mycket

Gruppen av 17 aktivister som genomförde aktionen vid Bromma flygplats kallar sig Scientist Rebellion (en systerorganisation till Extinction Rebellion) och många av dem är därför forskare. Flera använde sina förhör för att dela med sig av resultat av den egna och andras forskning som argument för behovet av klimataktioner. En aktivist som vi kallar Karl menar att det finns goda skäl att agera mot privatflygande, något han ville ta upp i sin sakframställan, men inte fick:

– Privatjet och lyxkonsumtion är ett hinder för klimatomställning. Inte bara för att de släpper ut enorma mängder koldioxid, men för att de symboliserar en orättvisa som gör att resten av samhället inte vill ställa om. Varför ska de ha högre bränslepriser vid pumpen när andra fortsätter flyga privat?

Det generella intrycket från aktivister och advokater som Dagens Arena talat med och som uttalat sig under rättegången var att det fanns goda möjligheter att lyfta bevis och forskning inför rätten. Jeanette Eggers, skogsforskare och en av talespersonerna för aktivisterna, jämför rättegången med en forskningskonferens, och andra uppger att de lärt sig mycket.

Hårdare straff

Men grundkritiken kvarstår från försvaret mot att aktivisterna kollektivt åtalas för skadegörelse då bara två av dem kastat färg, vilket de erkänt. Det handlar om vattenlöslig röd färg som träffat terminalbyggnaden, ett flygplan och bilar, enligt åtalet, något som enligt fakturor från Grafair, som äger terminalen, kostade 95 000 kronor att sanera. I första hand yrkar åklagaren på att merparten av de åtalade ska dömas för skadegörelse, och i andra hand att de som inte själva kastade färg döms för medhjälp till skadegörelse.

Advokat Pia Björstrand

– Det strider mot konventionsrätt att åtala 17 stycken som har varit medverkande i en aktion när det tydligt är två som har begått civil olydnad, säger Pia Björstrand, advokat som företrädde Isabelle Letellier i målet.

Hon ser en oroväckande tendens där man yrkar på allt hårdare straff för demonstranter.

– Jag tror att polis och åklagare försöker utvidga straffansvaret för demonstranter. Det är något som har pågått i flera år i Sverige.

Politiken är inriktad på hårdare straff nu, men rättsväsendet ska ju vara självständigt från politiken?

– Ja, det ska ju det. Men jag tror att det finns en koppling ändå. Det blir ett större tryck på både polis och åklagare att straffa de som begår brott.

Oro för fällande dom

Försvaret riktade också hård kritik mot att utredningen har tagit så lång tid, och flera advokater yrkade på mildare straff med hänvisning till den tid som gått sedan händelsen.

– Det fanns inga bevis förutom vår film, inga vittnen. Så vad har de gjort i två och ett halvt år? frågar sig skogsforskaren Jeanette Eggers.

Stämningen är  omväxlande uppsluppen och gravallvarlig i rättegångssalen. När åklagaren yrkar på tre månaders fängelse för en av de aktivister som kastat färgen hörs ironiska suckar bland åhörarna. När Björn Paxling i slutet av rättegången inleder med att tacka åklagaren och rätten för en saklig rättegång, men avslutar med att kalla åklagaren medgärningsman – eftersom hon med sina straffyrkanden stärkt Paxlings egna övertygelser och ökat nyhetsvärdet för målet – skrattar både aktivisterna och åhörarna.

När Jeanette Eggers håller ett anförande om det ansvar hon har som forskare för att agera på sin kunskap, talar om de människor som dör i förtid på grund av utsläpp från privatflygplan, om sitt förstfödda barn som dog och avslutar med att kalla aktionen en ”kärlekshandling” till livet, då hörs snyftningar bland åhörarna.

Över allting ligger en stor oro hos flera av aktivisterna. Oron för vad en fällande dom kan innebära.

– Det blir såklart inte kul om jag får villkorlig dom. Kontexten med vandelslagen och ett val i september, gör att jag tänker att jag inte vet om jag överlever en till Tidö-regering, säger Isabelle Letellier.

Inte vanliga kriminella

Och Karl, som också är forskare, säger att han slutade att delta i klimataktioner efter att brottsmisstankarna mot honom stod klara:

– Det är för stora risker för mig och det känns väldigt ledsamt för mig att tänka på det. Men eftersom det är som det är och man kan bli gripen fast man agerar inom ramen för lagen. Det var helt enkelt en demonstration som är skyddad av demonstrationsrätten i grundlagen, säger Karl.

Hur är känslan nu under sista dagen på rättegången?

– Jag är orolig. Det är min första rättegång så jag är orolig. Det känns läskigt bara att sitta i den salen. Sedan kommer det att vara oroligt att vänta på domen om två veckor.

I sin slutplädering gör advokat Pia Björstrand en presentation med bilder, där hon jämför klimataktivisternas agerande med de som genom historien gjort motstånd mot slaveri, mot naziregimen i Tyskland och agerat för kvinnlig rösträtt: handlingar som då var olagliga, men som hyllas i nutid.

– Det här är inte vanliga kriminella, det är djupt engagerade svensk medborgare som sätter sin tid, hälsa, energi och frihet på spel för att värna om vår framtid och vår demokrati, säger Pia Björstrand.

Flera av aktivisterna berättar i rätten hur de känner att deras aktioner har större påverkan än den forskning på klimatområdet de bedriver.

– Jag är stolt över att ha stått med en banderoll på aktionen vilket kanske påverkat klimatet mer än min forskning om frågorna, säger Karl.

Rätten har avböjt att kommentera målet.

Inlägget Aktion mot privatflyg i domstol – oro bland aktivister dök först upp på Dagens Arena.

Demokrater över hela världen håller tummarna för det ungerska valet.

Ungern har varit spjutspetsen i den nyhöger som de senaste 15 åren förändrat det europeiska politiska landskapet. Man skulle, om man så vill, kunna säga att Viktor Orbán har varit med och skrivit instruktionsboken för hur ett högerextremt parti ska agera för att ta kontroll över hela samhället, inte bara den politiska apparaten.

I Ungern har regeringen bland annat:

• Försvagat oberoende domstolar. Orbáns regering har förändrat hur domare utses och hur rättssystemet styrs, vilket har gjort att politiken fått större kontroll över domstolarna. Det minskar domstolarnas oberoende – en viktig del i en demokrati.

• Begränsat mediernas frihet. Regeringen och dess allierade har tagit kontroll över stora delar av medielandskapet. Många medier ägs eller påverkas av regeringsvänliga aktörer, vilket gör att kritiska röster får mindre utrymme.

• Ändrat valsystemet till sin fördel. Orbán och hans parti har ändrat vallagar och valkretsar (till exempel omritning av distrikt), vilket gör det svårare för oppositionen att vinna val och stärker regeringens makt.

• Ökat kontrollen av akademin och det civila samhället. Viktor Orbáns regering har genom lagar, politiska kampanjer och ekonomisk styrning ökat kontrollen över det ungerska organisationslivet genom att försvåra för de som får utländsk finansiering, misstänkliggöra kritiska aktörer, begränsa akademisk frihet – vilket bland annat drabbade Central European University – samt skapa beroenden via statlig finansiering som gynnar regeringsvänliga organisationer och missgynnar kritiska röster.

Till dessa fyra punkter kan läggas att Viktor Orbán gått Putins och Rysslands ärenden. Ungern har flera gånger röstat emot ökat stöd till Ukraina, mot sanktioner mot Ryssland och nyligen kom det fram att ungerska ministrar kastat sig på telefonen efter hemliga möten inom EU för att informera Kreml om vad som sagts.

Åter till mittfåran?

Metoderna för att ta landet i auktoritär riktning har använts i alla länder där den nya auktoritära högern kommit till makten. Det gäller USA under Trump, Tjeckien under Andrej Babiš och Italien under Meloni. Det gäller förstås även Sverige under Tidöregeringen, även om utvecklingen inte gått lika långt i vårt eget land. Ännu.

Skulle Viktor Orbáns regering falla efter valet på söndag skulle det vara en enorm seger för alla som är oroliga för de senaste årens utveckling. Det skulle visa att det går att vända utvecklingen. Utmanaren Péter Magyar har gått till val på att minska korruptionen, väldig under Orbán, och närma Ungern till mittfåran bland de europeiska demokratierna.

Däremot går det inte säga att segern är vunnen, även om utmanaren Péter Magyar skulle få majoritet i valet. Dels är han ännu ett oskrivet kort och det är osäkert hur stora förändringar han faktiskt vill se.

Dels krävs det två tredjedelars majoritet i parlamentet för att rulla tillbaka mycket. ”Orbán har under 16 år bemannat landets institutioner med lojala personer och stiftat ett stort antal så kallade kardinallagar som kräver just tvåtredjedels majoritet för att ändras”, skriver Europaportalen.

Klarade inte av att leverera

Det är inte heller givet att en seger för den mer demokratiskt sinnade oppositionen på söndag innebär att den auktoritära trenden helt är bruten.

I Polen, det andra land som länge fungerade som nyhögerns skyltfönster, förlorade Lag och rättvisa parlamentsvalet och den EU-vänlige liberalen Donald Tusk blev premiärminister. Men hans regering har inte klarat av att leverera vad väljarna hoppats och förra året kunde Lag och rättvisa återta en del av initiativet när deras kandidat Andrzej Duda vann presidentposten.

Men det vore fel att måla fan på väggen. Det ser lovande ut i Ungern.

För första gången på 16 år kan landet byta riktning och kanske bli spjutspets för något annat än minskad demokrati.

Jesper Bengtsson

Inlägget Kan Orbán äntligen besegras? dök först upp på Dagens Arena.

En poet

“En poet”, är trots viss spretighet, en väl genomförd dramakomedi om konst, klass och familjeralationer. Det tycker Jon Andersson som sett den colombianske manusförfattaren och regissören Simón Mesa Sotos “En poet”, med svensk premiär i helgen. 

Oscar (Ubeimar Rios) är en riktig loser. Han är arbetslös, bor hemma hos sin mamma och drömmer om att lyckas som poet. Att det var åratal sedan hans senaste diktsamling publicerades verkar inte bekymra honom. I stället för att skriva nya dikter ägnar han det mesta av sin tid åt att dricka alkohol och hänga i det lokala poesisällskapets lokaler. När Oscar träffar den lovande unga poeten Yurlady (Rebeca Andrade), efter att motvilligt ha hoppat in som lärare, ser han möjligheten att fostra en ny talang på poesihimlen. 

Svart komedi

Den colombianske manusförfattaren och regissören Simón Mesa Sotos “En poet” är en svart komedi om vad en människa är villig att göra för konsten och poesin. Men det är också en historia om klass. Yurlady kommer från ett mindre bemedlat område och blir direkt uppmanad av medlemmarna i poesisällskapet att skriva om de svåra sociala förhållandena i området där hon bor. Detta trots att hon helst vill skriva om andra och mer lättsamma saker. 

Rebeca Andrade som den talangfulle poeten Yurlady. Foto: TriArt Film

Poesisällskapet ser till att göra ett tv-inslag om den nya “autentiska poeten” från det utsatta området. De får till och med hjälp med marknadsföring och finansiering av den nederländska ambassaden. Yurlady är tveksam till det hela men övertalas av sin fattiga familj. De ser det som en möjlighet att tjäna pengar. När en skandal uppdagas i anslutning till den årliga poesifestivalen ställs allt på sin spets.

Medelklassperspektiv

Det är i mötet mellan Oscar och hans poetvänners medelklassperspektiv och Yurladys arbetarklassbakgrund som filmen blir mest intressant. Budskapet är tydligt. Vi släpper gärna fram unga talanger från mindre bemedlade områden, men då vill vi att de ska ha något viktigt att berätta. Det räcker inte med att det är bra poesi. Det måste också beröra de svåra social förhållanden som dessa talanger kommer ifrån. 

Bekantskapen med Yurlady gör också att Oscar börjar reflektera över relationen med sin egen dotter, som är i ungefär samma ålder. En relation som är allt annat än god. Det är där i förhållandet mellan Oscar och dottern som filmen hittar sin känslomässiga grund. 

Det är där i förhållandet mellan Oscar och hans dotter som filmen hittar sin känslomässiga grund. Foto: TriArt film

“En poet”, är trots viss spretighet, en väl genomförd dramakomedi om konst, klass och familjeralationer. Ubeimar Rios är ett fynd i rollen som den patetiska Oscar. Något som ytterligare bidrar till att göra “En poet” till en mycket sevärd film. 

Jon Andersson 

Inlägget Sevärd film om klass och poesi dök först upp på Dagens Arena.

Det har skett ett paradigmskifte. Nu måste det största oppositionspartiet visa sig. 

Tidöavtalet har styrt Sverige i snart fyra år och vi lever i ett annat Sverige. Störst förändringar har skett inom migrationspolitikens område. Det var förutsägbart: en tredjedel av Tidöavtalet, tjugo av sextio sidor, handlar just om migrations- och integrationsfrågor.

På punkt efter punkt har avtalet genomförts.

FARR har gjort en grundlig genomgång. Det börjar vid gränsen med ökade befogenheter till polisen vid gränsen och vid inre utlänningskontroller: kroppsvisitationer, genomsökning av fordon, beslagtagande av pass. Tidigare behövde polisen ha en “grundad” anledning, nu behöver de inte det. Reva på speed.

Ett paradigmskifte

Den som lyckas ta sig till Sverige får svårare att få skydd. Fler kommer att få avslag enligt en ”snabbprocedur”: en asylansökan ska räknas som uppenbart ogrundad om mindre än 20 procent av sökande från samma land beviljats asyl inom EU det senaste kända året. ”En livsfarlig regel både för asylsökande och för asylrätten”, sammanfattar FARR. Förslaget kommer från miniminivåutredningen, och är en av många förändringar som ska säkerställa att Sverige ligger på EU:s miniminivå. Från föregångsland till släpankare. Samtidigt avskaffas rätten till offentligt biträde i asylutredningen, och asylsökande bara får rätt till en timmes individuell rådgivning.

Det första mötet med Sverige blir ett transitcenter där de asylsökande har närvaroplikt. Ansökan om uppehållstillstånd ska betraktas som återkallad, enligt den nya mottagandelagen, om de asylsökande inte bor på ett anvisat asylboende.

De som får uppehållstillstånd får tillfälliga sådana – permanenta uppehållstillstånd ska, precis som Tidöavtalet lovade, utmönstras helt. Vandelskrav gör det svårare att förnya de tillfälliga tillstånden, och samtidigt blir det svårare att få medborgarskap.

Det är, som Tidöregeringen också skriver, ett paradigmskifte inom svensk migrationspolitik.

Frågan under hela den här mandatperioden har varit: var är det största oppositionspartiet?

Några givna åtgärder

Nu ska vi snart lämna den här mandatperioden, och frågan blir än mer pressande: vad hvilja socialdemokraterna? Den frågan är lika grundläggande i dag som när den retoriskt ställdes av August Palm i partiets barndom. Hur vi reglerar människors rätt att röra på sig är ju lika viktigt i dag som när statarsystemet avskaffades, och när de förhatliga lösdriverilagarna togs bort. Lika viktigt som när den moderna asylrätten infördes i deklarationen om de mänskliga rättigheterna, artikel 14: Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

Om Socialdemokraterna vill ha en mer human migrationspolitik finns det några givna åtgärder att börja med.Byta de tillfälliga tillståndens otrygghet mot förutsättningar för etablering med åtminstone treåriga tillstånd, som kan omvandlas till permanenta uppehållstillstånd. Avskaffa tonårsdeportationerna genom att åtminstone höja åldersgränsen för familjeanknytning till 21 år, och återinför den humanitära ventilen som infördes 2021 (och sedan avskaffades igen, med S stöd).

Sätter press nedåt

Dessutom måste S självklart och med all kraft motsätta sig förslagen om kvalificering till välfärden. Det är ett sluttande plan som utmanar själva idéen med den generella välfärden. Dessutom ett hot mot de svenska lönerna, efter människor som inte får del av trygghetssystemen tvingas acceptera att jobba till lägre lön och sämre villkor. Det sätter press nedåt på löner och villkor – för alla.

”Det stämmer inte att S röstat för alla SD-förslag” bedyrar den socialdemokratiska riksdagsledamoten Ola Möller. Socialdemokraterna har motsatt sig de höjda återvandringsbidragen och varit emot privatiseringen av förvarsverksamheten, lyfter han fram. Men faktum är ju att de lagändringar som lett fram till dagens tonårsdeportationer har haft Socialdemokraternas stöd. Vartenda en.

Nu har de ändrat sig om tonårsavisningarna. Det är bra. Men frågan kvarstår: vad hvilja socialdemokraterna i migrationspolitiken?

Lisa Pelling

Inlägget Vad hvilja socialdemokraterna i migrationspolitiken? dök först upp på Dagens Arena.

Den så kallade ”vandelslagen” bör ses som ett lackmustest för demokratins motståndskraft, skriver Fereshteh Javani, från Facebook-nätverket ”Vi är 4700 arbetare” och Helena Jönebratt.

Om lagstiftning innebär en förskjutning bort från jämlikhet måste frågan ställas: är detta ett steg mot ökad trygghet för alla – eller ett uttryck för en politisk kontroll där exkludering ges företräde framför rättvisa? Och viktigast av allt: vilket samhälle håller vi på att forma, om vissa människors rättigheter ifrågasätts?

Utredaren av den så kallade ”vandelslagen” uppmanar medborgare i länder utanför EU att ”vakta sin tunga”. I en tid där säkerhet har kommit att dominera det politiska samtalet finns en påtaglig risk att demokratins mest grundläggande principer gradvis urholkas. Vandelsagen placerar sig mitt i denna spänning – mellan ambitionen att stärka tryggheten och risken att försvaga själva fundamentet för rättsstaten.

Frågan är: kan ett samhälle bygga hållbar säkerhet genom att institutionalisera skillnader mellan människor?

Farligt att dela upp människor utifrån ursprung

En central komponent i vandelsagen är att skillnad görs mellan migranter från länder utanför EU och övriga invånare. Den signalerar en normativ förskjutning där principen om likhet inför lagen inte längre framstår som självklar. Därmed öppnas dörren för en rättsordning där tillhörighet och bakgrund riskerar att väga tyngre än mänskliga rättigheter – ett förhållande som står i direkt motsättning till demokratins kärnvärden.

Historien erbjuder en rad varnande exempel på vad som sker när rättssystem börjar kategorisera människor utifrån ursprung. Ett av de mest tydliga är apartheid i Sydafrika, där lagstadgad segregation legitimerades med hänvisning till ordning och stabilitet. Resultatet blev inte mer trygghet, utan istället att samhället delades upp och att tilliten minskade under lång tid.

De samhälleliga konsekvenserna av denna typ av lagstiftning sträcker sig bortom det juridiska planet. När en del av befolkningen systematiskt benämns som potentiellt avvikande eller mindre skyddsvärd, riskerar detta att undergräva den grundläggande tilliten mellan individ och stat. I förlängningen kan detta leda till minskad samhällsdelaktighet, ökade motsättningar och en försvagad social sammanhållning – faktorer som i sig utgör grogrund för just den otrygghet lagen avser att bekämpa.

Hållbar säkerhet bör bygga på tillit och inkludering

Samtidigt sänder lagen ett bredare budskap till hela samhällskroppen: att rättigheter inte nödvändigtvis gäller för alla, utan kan bli föremål för politisk omförhandling. I ett sådant klimat förskjuts gränsen mellan jämlika medborgare och de som endast villkorligt omfattas av rättsstatens skydd – en utveckling som riskerar att normalisera en hierarkisk syn på människovärde.

Hållbar säkerhet kan inte reduceras till kontrollmekanismer eller exkluderande åtgärder. Den förutsätter i stället ett långsiktigt arbete med att stärka rättvisa, tillit och inkludering. När dessa principer sätts ur spel, riskerar varje kortsiktig vinst att ersättas av långsiktiga förluster – inte bara för de direkt berörda, utan för samhället i dess helhet.

Om dessa frågor inte kan besvaras utan tvekan, är det inte bara lagens konsekvenser som bör ifrågasättas – utan dess legitimitet i grunden.

Fereshteh Javani, grundare av Facebook nätverket ”Vi är 4700 arbetare”

Helena Jönebratt,  pensionerad gymnasielärare 

Inlägget Lagen om bristande vandel – säkerhet till vilket pris? dök först upp på Dagens Arena.

Liberalerna har det tufft, inte minst i Sverige. Men det finns ett liberalernas drömland – Kanada – där de regerat sedan 2015. Och nu kan de ha egen majoritet inom räckhåll.

I slutet av april förra året gick Kanada till val. Tidigare premiärministern Justin Trudeau hade klarat sig genom tre val, men hade knappast klarat ett fjärde. Trudeau avgick och efter en omröstning bland de liberala partimedlemmarna valdes Mark Carney till Trudeaus efterträdare, ny som politiker men tidigare riksbankschef i både Kanada och England.

Valet i april 2025 blev en framgång, dock ledde det inte till egen majoritet för Liberalerna i parlamentet.

Men den 13 april är det val igen, fast bara i tre valkretsar. Och nu hoppas Liberalerna att det ska ge dem egen majoritet i parlamentet.

25-årigt hopp

För sedan valet har fyra ledamöter, tre konservativa och en från socialdemokratiska NDP, har lämnat sina partier för Liberalerna. Det gör att de i dag har 170 ledamöter av 343. Två av valen sker i valkretsar som betraktas som stabila liberala fästen. Det skulle ge dem 172 mandat, men kräva att den liberala talmannen deltar i alla omröstningar, vilket man helst vill undvika.

Så hoppet står till att 25-åriga Tatiana Auguste ska ta hem segern i valkretsen Terrebonne i norra Montreal. Det gjorde hon i förra årets val, där hon besegrade kandidaten från separatistiska partiet Bloq Québécois. Fast bara med en (1) rösts övervikt. När så valresultatet överklagades efter oklarheter om hur en poströst hade hanterats ledde det till beslut om omval.

Liberalernas kandidat Tatiana Auguste föddes i Port-au-Prince, Haiti, och kom till Kanada 2008. En miljon av de över fyra miljoner som bor i Stor-Montreal är födda utomlands.

Och vad är de lokala valfrågorna i Terrebonne? Jo, den nationella politiken sätter sina spår här också.

“Time to build”

Mark Carney presenterade sig för hela världen genom sitt uppmärksammade tal på Davoskonferensen i januari. För kanadensarna presenterade han sig dessförinnan med den samlande parollen ”It´s time to build”. Tänkt både som viljan att bygga en starkare kanadensisk ekonomi, men också mer bokstavligt i form av nya bostäder och infrastruktur.

Hans första år som premiärminister har präglats av de allt sämre relationerna med grannen i söder och stämningen mellan Carney och Trump är minst sagt kylig efter amerikanska presidentens tullar och utspel om att Kanada borde bli USA:s 51:a delstat. Men Carney har gjort sig populär och vore det federalt val i dag skulle Liberalerna få över 200 mandat enligt opinionsmätningarna.

Ett inslag i satsningarna på infrastruktur är planerna på höghastighetståg mellan Toronto och Quebec City, där banan för tågen är tänkt att gå genom bland annat just Terrebonne. Och Tatiana Auguste försäkrar sina lokala väljare att deras åsikter kommer att vägas in i planeringen av den nya höghastighetsbanan.

Som av en slump håller Liberalerna sitt årliga konvent i just Montreal helgen före omvalet. Det finns de som gissar att det kanske finns tid över för en stunds dörrknackning i Terrebonne.

Och Liberalerna har redan lärt sig att varje röst har betydelse.

Janne Sundling

Inlägget Carney på väg mot egen majoritet? dök först upp på Dagens Arena.