Tornevall Networks

Father Mother Sister Brother

Den amerikanska indieregissörens nya film är bra, men inte en av hans allra starkaste. Det tycker Jon Andersson som sett  “Father Mother Sister Brother”, med svensk premiär i helgen.

“Jag skulle hellre göra en film om en kille som rastade sin hund än om kejsaren av Kina.” Citatet kommer från en intervju som gjordes med Jim Jarmusch 1989. Något som än i dag stämmer väl in på den amerikanska indieregissörens syn på vad en intressant film ska innehålla. I Jarmuschs värld är vardagliga händelser betydligt mer intressanta än det spektakulära och storvulna.  Något som illustreras väl i Jarmusch film “Paterson” från 2016. En film som kan ses som en hyllning till vardagslivet, där en del av handlingen just går ut på att en man rastar sin hund. 

Gestaltar spänd stämning 

Jarmusch slog igenom på 80-talet med filmer som “Stranger Than Paradise” och “Down by Law”. De var filmade i svartvitt och hade en minimalistisk stil, både när det gällde handling och scenografi. En stil Jarmusch fortsatt att anamma genom åren, även om filmerna nu är inspelade i färg. 

Adam Driver och Mayim Bialik spelar ett syskonpar som besöker sin frånvarande pappa. Foto: Noble Entertainment

Den amerikanska regissörens nya film “Father Mother Sister Brother” är inget undantag. Det är en episodfilm uppbyggd kring tre fristående historier kallade för “Father”, “Mother” och “Sister Brother”. I den första filmen får vi följa ett syskonpar (Adam Driver och Mayim Bialik) som besöker sin pappa (Tom Waits). Syskonen har en ganska dålig relation till pappan och har inte träffat honom på flera år. Jarmusch lyckas på ett mycket effektfullt och trovärdigt sätt gestalta den spända stämningen mellan pappan och barnen genom sättet de pratar på och agerar. Det döljer sig hela tiden något under ytan. Vad det är får vi i biopubliken försöka gissa oss till.

Kärlek och ömhet

Något liknande kan sägas om den andra delen av filmen. Den handlar om en mamma (​​Charlotte Rampling) som träffar sina döttrar (Cate Blanchett och Vicky Krieps) en gång om året genom att bjuda på te och bakelser i sitt prydliga hem. Även här är relationen märkbart spänd och det är inte svårt att förstå varför mamman och döttrarna ses så sällan. 

Den tredje och sista delen av filmen skildrar en betydligt varmare relation mellan ett tvillingpar (Indya Moore och Luka Sabbat), som precis förlorat sina föräldrar i en flygolycka. Genom bilder och andra föremål från barndomen minns syskonen tillbaka på deras liv med föräldrarna. Det är en episod som till skillnad från de två andra sprudlar av kärlek och ömhet.

Charlotte Rampling spelar en mamma som träffar sina döttrar (Cate Blanchett och Vicky Krieps) en gång om året genom att bjuda på te och bakelser i sitt prydliga hem. Foto: Noble Entertainment

Små medel

“Father Mother Sister Brother” är på många sätt en typisk Jim Jarmusch-film. Det är en film där outtalade repliker och små detaljer, som huruvida man kan skåla med te eller kaffe är i fokus snarare än dramatiska utbrott och händelser. Skådespelarinsatserna håller som vanligt hög klass. Från Cate Blanchetts duktiga storasyster till Indya Moore och Luka Sabbat som det bohemiska tvillingparet.

Jag kan tycka att det är lite synd att Jarmusch den här gången valt att förlägga historien på tre olika episoder i stället för att fokusera mer djupgående på en av dem. Det hade varit intressant att veta mer om karaktärerna och deras relationer. Nu lämnar vi dem i stället precis när det börjar bli intressant. 

Det gör att “Father Mother Sister Brother” inte riktigt kommer upp i samma klass som Jarmusch starkaste filmer på 2000-talet som “Broken Flowers” och “Paterson”. Men det är fortfarande en mycket bra film. Jarmusch lyckas än en gång, med hjälp av små medel och gester, säga något om oss människor på ett sätt som få filmskapare klarar av. 

Jon Andersson

Inlägget En typisk Jim Jarmusch-film dök först upp på Dagens Arena.

If I had legs I’d kick you

Den Golden Globe-belönade skådespelarens prestation är den  största men långtifrån den enda behållningen med filmen. Det tycker Jon Andersson som sett “If I had legs I’d kick you”, med svensk premiär i helgen.

Linda (Rose Byrne) lever ett minst sagt hektiskt liv. Dottern lider av någon form av ätstörning och får näring via en slang. Maken jobbar som sjökapten och är borta nästan jämt. Deras huvudsakliga interaktion består av telefonkonversationer där maken säger åt Linda hur han tycker att hon ska sköta dottern och andra saker som har med hemlivet att göra. Till råga på allt rasar taket i deras lägenhet in, vilket innebär att Linda och dottern tvingas flytta in på ett motell. 

Rolig och jobbig

Ni hör själva. I  Mary Bronsteins svarta dramakomedi “If I had legs I’d kick you” är det mesta kaos. En hel del av det har att göra med Linda själv, som långtifrån är någon idealisk mamma. Hon vägrar att dyka upp på möten om dotterns behandling och följa läkarens råd. Till råga på allt lämnar hon dottern ensam på kvällarna, dricker enorma mängder vin och köper illegala droger på nätet. Samtidigt går det också att förstå henne. Även om makens råd och förmaningar ofta är vettiga är det Linda som den största delen av tiden är lämnad ensam att ta hand om dottern. Någon egentid är det inte tal om. 

Conan O’Brien som terapeut och Rose Byrn på terapisoffan.

“If I had legs I’d kick you” är rolig, men också väldigt jobbig att titta på. Det är som att Lindas ångest förs över från bioduken direkt till oss i salongen. Som åskådare är man också hela tiden orolig för att Linda ska göra något dumt. Pinsamhetsfaktorn är stor. 

Årets skådespelarprestation

Den allra största behållningen med filmen är Rose Byrn, som är fullkomligt lysande i rollen som Linda. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att kalla det för årets skådespelarprestation. Byrn lyckas på ett oerhört effektfullt sätt gestalta den kaotiska Linda med både värme och humor. Birollsinnehavarna är också bra. Det gäller inte minst Conan O’Brien som Lindas terapeut och ASAP Rocky som hennes granne på motellet. 

Men det är inte bara skådespelarpretationerna som sticker ut. Dialogen är knivskarp och manuset bjuder på en del oväntade vändningar. Vi bjuds också på flera lyckade filmiska grepp. Det gäller inte minst beslutet att inte visa Lindas dotter i bild, vilket gör att vi bara får se hur Linda agerar på det dottern säger och gör. Detsamma gäller Lindas make som vi under större delen av filmen  inte heller får se utan bara höra i de samtal som de äkta makarna har på telefon. 

Mary Bronstein, som både regisserat och skrivit manus har gjort en mycket sevärd svart dramakomedi. Med betoning på svart.  “If I had legs I’d kick you” är en på många sätt jobbig film att titta på. Men det är värt besväret. Det är en filmupplevelse jag definitivt inte skulle vilja vara utan.

Jon Andersson

Inlägget En imponerande skådespelarinsats dök först upp på Dagens Arena.

Tillgången till rehabilitering vid reumatisk sjukdom har försämrats de senaste fem åren. Det är allvarligt när vi vet att rehabilitering kan avgöra om någon kan jobba eller behöver vara sjukskriven, skriver förbundets ordförande Lotta Håkansson.

Rehabilitering är en insats från vården som syftar till att individen ska kunna leva ett så självständigt och aktivt liv som möjligt. Den sker ofta i samverkan mellan olika professioner och kan inkludera träning, hjälpmedel, anpassningar och stöd i vardagen. Men vilken rehabilitering individen erbjuds ser väldigt olika ut och det kan bli mycket jagande för den enskilda patienten för att få den rehabilitering som behövs.

En av förklaringarna är att rehabiliteringen i stort sett stängdes ned under pandemin, och vården har fortfarande inte kommit tillbaka till samma nivå som tidigare. En annan förklaring är neddragningarna i vården – när det ska dras ner på kostnader hamnar ofta rehabiliteringen i skottgluggen.

Under våren 2026 har Reumatikerförbundet genomfört en nationell medlemsenkät om tillgången till rehabilitering för människor med reumatiska sjukdomar. Sjukdomarna ingår i kategorin “rörelseorganens sjukdomar” som orsakar cirka 20 procent av alla läkarbesök i primärvården.

Rehabilitering avgör vardagen

Resultatet från medlemsenkäten och de över 6000 svar som kommit in ger en bild av hur rehabiliteringen för reumatiker ser ut i Sverige i dag. En majoritet av respondenterna, 84 procent, uppger att rehabilitering är viktig eller mycket viktig för deras liv och hälsa, vilket är en tydlig ökning jämfört med 2022 och 2018 då de senaste enkäterna genomfördes. Bland dem som fått rehabilitering anser nästan tre av fyra att insatserna har stor effekt på deras hälsa.

När respondenterna får precisera vilka effekter rehabilitering ger dem svarar de så här:

84 procent anser att rehabiliteringen gör att de klarar av vardagen bättre (38 procent instämmer helt och 46 procent instämmer delvis).

60 procent uppger att den förbättrar deras arbetsförmåga (23 procent instämmer helt, 37 procent instämmer delvis).

81 procent säger att de kan vara mer fysiskt aktiva (34 procent instämmer helt, 47 procent instämmer delvis).

Majoriteten anser alltså att rehabilitering på ett avgörande sätt förbättrar deras livskvalitet och möjligheter att klara sitt vardagsliv. Med detta i åtanke är det beklämmande att ta del av en av enkätens slutsatser: att en hög andel av respondenterna inte har fått någon rehabilitering alls. Hela 42 procent svarar nej på frågan. Av dessa säger sju av tio att de gärna skulle vilja få rehabilitering.

Regeringen behöver agera

Riksdagen röstade nyligen igenom förslaget om att alla kommuner ska tillsätta en medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR), något som Reumatikerförbundet och andra aktörer har verkat för i många år. Nu ser vi fram emot Socialstyrelsens förslag på nationell strategi och handlingsplan för rehabilitering och habilitering. Vi förutsätter att den kommer att innehålla flera kloka förslag, som regeringen sedan omsätter i förslag till ny lagstiftning. Nya resurser kommer också att behöva tillföras.

Rehabilitering behöver inte bara vara skillnaden mellan jobb och sjukskrivning. Den kan också vara skillnaden mellan att kunna leka med sina barn eller barnbarn eller att tvingas titta på. Att orka genomföra en resa eller bli hemmavid. Att kunna klara städningen själv eller behöva be om hjälp.

Alla med behov måste erbjudas rehabilitering, oavsett var de bor. Låt fler få möjlighet att leva sina liv fullt ut.

Lotta Håkansson, förbundsordförande, Reumatikerförbundet

Inlägget Rehabilitering avgör reumatikers livskvalitet dök först upp på Dagens Arena.

I Norge var det rättviseskäl, i Tyskland en åtgärd för att minska arbetslösheten och i Danmark en del av en omfattande krisbekämpning. I samtliga fall ledde det till att arbetstiden kortades. Trots benhårt motstånd från arbetsgivarna hoppas nu LO åstadkomma kortare arbetstid också i Sverige.

När det gäller reformer och åtgärder på arbetsmarknaden som åstadkommits genom samarbete mellan fack och arbetsgivare brukar Sverige nämnas som ett föregångsland.

Men partsansträngningarna gäller definitivt inte arbetstiden i Sverige. Medan facken i Norge, Danmark och Tyskland tog strid för kortare arbetstid under 1980-talet var det tyst i Sverige. Nu, 40 år senare, har frågan om arbetstidsförkortning blivit het.

Hård strid

För att lära mer av vad som faktiskt hände i några länder som har kortare arbetstid än Sveriges 40-timmarsvecka besökte Tommy Öberg och jag Norge, Danmark, och Tyskland*). Det som blev uppenbart var att facklig kamp för att korta arbetstiden är en jobbig resa som ofta leder till konflikt och hård strid med arbetsgivarna.

I Tyskland formulerade landets mäktigaste fackförbund, IG Metall, krav på 35-timmarsvecka redan i slutet av 1970-talet. Men det var först några år in på 1980-talet som kraven ledde till konkreta åtgärder. 1984 genomförde förbundet strejker och arbetsgivarna svarade med mycket omfattande lockouter.  Trots att både arbetsgivarna och den konservativa regeringen var emot tvingades de till sist ge med sig.

En gradvis förkortning ner till 35 timmars arbetsvecka genomfördes. Ett av IG Metalls viktigaste argument för förkortningen var den höga arbetslösheten i Tyskland. Med kortare arbetstid kunde arbetslösa få jobb.

Många tjänstemän hade det redan

I Norge och Danmark fanns också fackliga krav på kortare arbetstid under 1980-talet. Inte oväntat inspirerades facken av vad som hände i Tyskland. Avstampet för krav på arbetstidsförkortning tog norska LO i början av 1980-talet. Efter en intern diskussion om behovet av en rad olika reformer fattades beslutet att LO skulle kräva att arbetstiden sänktes från 40 till 37,5 timmar.

Många tjänstemän hade redan 37,5 timmar och därför ansågs det rättvist att också arbetarna fick samma arbetstid. Vid förhandlingarna 1986 gjorde arbetsgivarna som sina tyska kollegor och besvarade strejkerna med omfattande lockouter. Men också i Norge tvingades arbetsgivarna till sist ge med sig. En uppgörelse träffades inom industrin som innebär att arbetstiden stegvis minskade till 37,5 timmar. Övriga parter på arbetsmarknaden följde efter.

I Danmark ställdes fackliga krav om arbetstidsförkortning mot den konservativa regeringens försök att få ordning på den usla danska ekonomin. Regeringen vill ha ner inflationen och lönekostnaderna. Facken krävde 35-timmarsvecka – ett krav som arbetsgivarna avvisade vid förhandlingarna 1985. En omfattande strejk inleddes och för få slut på konflikten ingrep regeringen. Ett lagförslag presenterades som innebar att arbetstiden kortades med en timme samtidigt som löneökningarna begränsades kraftigt. Till sist accepterade danska LO motvilligt regeringsförslaget. Vid nästa förhandling året därpå återkom facken med nya krav på förkortningar. Och den här gången träffades ett avtal inom industrin om att stegvis korta arbetstiden till 37 timmar. Liksom i Norge följde övriga parter på arbetsmarknaden efter.

Oklart i Sverige

På många andra håll i Europa kämpar fackförbund för kortare arbetstid. Europafacket försöker också på olika sätt att uppmuntra förbunden att träffa avtal om förkortningar.

Vad som kommer att hända i Sverige är oklart. Att LO bestämt sig för att driva frågan är tydligt. Men lika tydligt är arbetsgivarmotståndet. LO vill som bekant helst förhandla om förkortningen på centralnivå och inte via förbunden. Men det är enligt Svenskt Näringsliv uteslutet – en uppfattning som de delar med de privatanställda tjänstemännen.

Inom den kommunala sektorn är arbetsgivarna inom Sveriges Kommuner och Regioner minst lika negativa som de privata arbetsgivarna – samtidigt som det finns fackliga krav på förkortningar.

Det har tagit tid innan fackliga krav om kortare arbetstid nått Sverige, men nu är de här. Den centrala förhandlingen som LO hoppas på med Svenskt Näringsliv verkar visserligen inte bli av. Men frågan blir med all säkerhet viktig i avtalsrörelsen. Med tanke på vad som hänt i våra grannländer kan avtalsförhandlingarna 2027 bli en konfliktfylld historia – om facken lyckas mobilisera medlemmarna.

Anna Danielsson Öberg

*) Intrycken redovisas i rapporten ”Den eviga striden om tiden” som finns att ladda ner på Arena Idé

Inlägget Blir det kortare arbetstid? dök först upp på Dagens Arena.

Anklagelsen mot Anne Ramberg följer ett tydligt högerextremt mönster.

Den extrema högerns strategi blir allt tydligare. Alla som är emot dem ska stämplas som vänsterblivna extremister. Eller islamister. Det gäller myndighetspersoner som bara gör sitt jobb, jurister som försynt påpekar att det är viktigt med rättssäkerhet och journalister granskar makten.

Alla ska hängas ut och fördömas, utsättas för så hårt tryck att de tvingas till tystnad.

Strategin ingår i den mest grundläggande av högerextremismens handböcker, och senast i raden att drabbas av svaveloset är Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet.

Kvinnors rättigheter

Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson och Patrik Reslow skriver i en debattartikel att Anne Ramberg  bör fråntas alla sina offentliga uppdrag, bland annat som ordförande för Uppsala universitet.

Men varför? Enligt Åkesson och Reslow beror det på att hon talat om kvinnors rättigheter i Iran på en konferens och i en tv-kanal kopplad till organisationen Folkets Mujahedin. De båda skriver:

”Genom att sprida och legitimera propaganda från extremistiska miljöer – i detta fall kopplat till sekteristiska och islamistiska narrativ – visar Ramberg att hon inte längre besitter det omdöme som krävs för att inneha offentliga uppdrag.”

Anne Ramberg svarar på anklagelsen i en egen debattartikel: “Allvarliga anklagelser över skammens gräns”.

Och ja, anklagelsen går verkligen över skammens gräns. På samma konferens, som enligt det största Tidöpartiet alltså borde diskvalificera Ramberg från offentliga uppdrag, talade en mycket lång rad politiker och offentliga personer från stabila demokratiska länder. Tidigare utrikesministrar (bland annat från Frankrike), presidenter, statsministrar (bland annat från Finland), parlamentsledamöter, ambassadörer, senatorer och andra. Listan finns publicerad på Rambergs blogg.

Svaret blir att stämpla ut kritiker

Men det spelar ingen roll för Åkesson och Reslow. Och skälet är förstås att Ann Ramberg också är en ivrig kritiker av den rätts- och kriminalpolitik som Tidöregeringen bedriver. Under de senaste åren har hon lyft fram bristen på rättssäkerhet när nya lagar bereds, regeringens ovilja att lyssna på den juridiska expertisen när remisser lämnas och påpekat att det är ett brott mot internationell rätt att sätta barn i fängelse. Hon gjorde det bland annat i ett avsnitt av DA-tv strax innan jul.

Sånt vill inte Åkesson höra. Det kan ju få hela hans världsbild att rämna, och hans väljarunderlag att krackelera om fler skulle lyssna på Ramberg och andra jurister som kommer med samma kritik.

Svaret blir att stämpla ut kritikerna som aktivister, inte experter, och i det här fallet gå så långt som att säga att Ramberg understödjer extremism.

I den anklagelsen blottläggs det som högerextremismen betraktar som sitt triumfkort. Deras politiska projekt, resan mot ett mer auktoritärt Sverige, motiveras med att just extremister, och allra helst islamister, är på väg att ta över Sverige. Är du inte extremist/islamist själv kan du alltid länkas till sådana. För vad som är att definiera som extremism är högst subjektivt.

Den här gången var det Ramberg

Men den ”tropen” återkommer allt oftare i retoriken. I sin artikel skriver Åkesson och Reslow att Sverige och Europa befinner sig i ett säkerhetspolitiskt skymningsläge: ”Hoten mot vår demokrati och våra västerländska värderingar är inte längre teoretiska; de är högst påtagliga och rör sig fritt i våra offentliga rum.”

Att just Anne Ramberg, som är en distingerad och – tror jag – i grunden borgerligt sinnad advokat, ska drabbas av banbullan hade varit underhållande om det inte så tydligt var ett led i arbetet för att stämpla ut och tysta Sverigedemokraternas kritiker. Och som förebud för vad som är att vänta om Sverigedemokraterna kommer in i regeringen är det djupt oroväckande.

Sverigedemokraten Kent Ekeroth bekräftar den bilden i en artikel i Samnytt. Han skriver:

“Att börja med Anne Ramberg är inte fel. Låt oss nu hoppas att detta inte är sista, utan första steget i att rensa upp i den djupa staten.”

Om det den här gången handlar om Ramberg, när kommer det att handla om mig? Eller dig?

Jesper Bengtsson

Inlägget Snart blir du också utpekad som extremist dök först upp på Dagens Arena.

Blir det maktskifte i Ungern och kommer det i så fall innebära att landet tar ett steg bort från Orbáns auktoritära och EU-fientliga politik? Peter Karlsson, förlagsredaktör och Ungernkännaren, intervjuas i senaste avsnittet av Magasinet inför valet i Ungern på söndag. 

Med bara dagar kvar till valet skakas premiärminister Viktor Orban och hans parti Fidesz av flera skandaler som har uppdagats den senaste tiden. Något som lett till ytterligare missnöje med den ungerske premiärministern och hans parti.

– Det handlar dels om kopplingen till Ryssland. Det har släppts några inspelningar när utrikesminister Péter Szijjártó pratar med sin ryske kollega Sergej Lavrov och stämmer av beslut inom EU i förväg. Det har också kommit ytterligare inspelningar som nu har släppts där Szijjártó erbjuder sig att skicka olika dokument till Lavrov via den ungerska ambassaden i Moskva. Men det handlar även om något som kallas för Ungerns Watergate, där det kommit fram att den ungerska underrättelsetjänsten har försökt infiltrera oppositionspartiet Tiszas IT-system, säger Peter Karlsson.

Demokrati och öppenhet

Orbans utmanare oppositionsledaren Péter Magyar kommer ursprungligen från Orbans parti Fidesz. Något som kan vara en fördel, enligt Peter Karlsson.

– Det som är lite speciellt med honom är att han har ett sätt att tilltala dem som tidigare röstat på Fidesz. På ett sätt kan man säga att hans budskap är det som Fidesz gick ut med i början på 90-talet. Mer demokrati, mer öppenhet, ingen partistat som håller på och styr, inget smusslande. Sen handlar det om att han vill att Ungern ska närma sig EU igen och bort från Ryssland. 

Peter Karlsson.

Magyar har drivit en väldigt intensiv kampanj de sista veckorna inför valet. Kan du beskriva lite hur det har gått till?

– Ja. Det har varit en väldigt intensiv kampanj. Den här sista veckan inför valet blir den mest intensiva. Från tisdag till lördag kommer han att tala på 29 orter. Han pratar 45 minuter, en timme kanske. Sen åker han vidare till nästa ställe. Han har energi hela tiden och han är vältalig. Dels har han ju sitt budskap. Men han är också bra på att använda sig av anspelningar på litterära verk och han tar gärna upp välkända episoder ur Ungerns historia. Allt det här tilltalar åhörarna. Det är väldigt effektivt.

Tror Tisza vinner

Det låter ju som att det är en medvind för Peter Magyar och hans parti. Hur ser hans chanser ut att vinna valet?

– I opinionen så är det medvind. Han har lett opinionsmätningarna i ett och ett halvt år. Och de där sista månaderna så har det bara ökat och ökat. Enligt en opinionsmätning som kom nyligen så skulle hans parti Tisza få över två tredjedelars majoritet. Det skulle innebära att Orban inte bara förlorar makten utan att man också kan göra något åt hela det illiberala, auktoritära systemet som Ungern har just nu. 

Hur tror du att Ungern kommer att styras om ett halvår? 

– Jag tror att Tisza kommer att vinna. Och jag tror inte att Orban och Fidesz skulle riskera sin position eller sitt anseende genom att göra allt för stort motstånd mot ett sådant valresultat. Om Tisza tar makten tror jag att man kommer att försöka ändra en del av de kritiserade lagar som har gjort att Ungen inte får EU-medel i samma utsträckning som förr. Och bara en sån sak kommer naturligtvis att underlätta för den ungerska ekonomin som är i ett ganska bedrövligt skick just nu. Man kommer naturligtvis också att behöva ha någon sorts relationer med Ryssland, precis som alla andra länder har. Men de kommer absolut inte vara lika kamratliga som de är med den nuvarande utrikesministern och premiärministern.

Ni kan lyssna på hela avsnittet här eller på andra ställen där poddar finns.

Jon Andersson

Inlägget Skandalerna kan sänka Orban dök först upp på Dagens Arena.

Anne Ramberg gästade nyligen DA-tv, och riktade hård kritik mot Tidöregeringens rättspolitik.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson skriver i endebattartikel att juristen Ann Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet, bör fråntas alla sina offentliga uppdrag.

Men varför? Enligt Åkesson beror det på att hon talat om kvinnors rättigheter i Iran i en tv-kanal kopplad till organisationen Folkets Mujahedin. Anne Ramberg svarar på anklagelsen i en egen debattartikel. “Allvarliga anklagelser över skammens gräns”, skriver hon.

Ann Ramberg är också en ivrig kritiker av den rätts- och kriminalpolitik som Tidöregeringen bedriver och många menar att Sverigedemokraternas försök att kancellera Ramberg beror på att de vill tysta en viktig röst i debatten.

I ett avsnitt av DA-tv berättade Anne Ramberg om hur hon anser att den enskildes skydd försvagas med den politik som just nu bedrivs av regeringen. 

– En demokratisk rättsstats viktigaste uppgift är att skydda den enskilde mot statens maktutövning. Alla är lika inför lagen och det bygger på människors jämlikhet. Men den sittande regeringen driver inte den politiken utan man delar upp befolkningen i olika grupper, som förenklat uttryckt består av infödda svenskar och invandrare. Det är närmast rasistisk och extremt främlingsfientlig. Det tycker jag är väldigt oroväckande, säger Anne Ramberg i programmet.

Hon är extra kritisk mot regeringens förslag att man i framtiden ska kunna sätta 13-åringar i fängelse. 

– Utredaren fick uppdrag att se över om straffmyndighetsåldern kan sänkas till 14 år. Och det gjorde hon motvilligt och kom hon med ett sådant förslag. I den utredningen var sju av nio experter motståndare till det. Efter det har alla remissinstanser, med undantag för två tror jag, sågat det här med fotknölarna. Vad gör regeringen då? Jo, då kommer de med ett förslag att sänka det till 13 år. Det är sällsynt, arrogant och obegripligt. Det strider mot barnkonventionen och FN:s barnrättskommittés rekommendationer. Jag påstår att det strider mot svensk lag också.

Plakatpolitik

Anne Ramberg menar att det är ett tecken på att svensk lagstiftningsteknik inte är lika gedigen som den tidigare varit. 

– Vi har haft väldigt hög kvalitet på vår lagstiftning. Det bygger på att man har haft öppna direktiv, att man har tillsatt en utredning och att man har haft experter och sakkunniga. I normalfallet ska lagstiftaren lyda det här beredningskravet och också givetvis ta intryck av de råd som kommer från remissinstanserna och inte minst från lagrådet. Och här ser vi en tydlig förändring. Dels är det så att man har väldigt smala direktiv, det är liksom beställningsjobb. Sen så bryr man sig ju inte om ens vad experterna säger i utredningarna.

Samtidigt befinner vi oss i en situation med väldigt hög kriminalitet. Är det inte rimligt att man får en sådan här diskussion om hårdare straff och att det behöver bli lättare att sätta folk i fängelse?

– Kriminalpolitiken har ju som syfte att förhindra att brott begås och se till att de som nu begår brott kan återanpassas i samhället. Men de förslag som nu presenteras, varav väldigt många är initiativ från Socialdemokraterna och Morgan Johansson och inte från Gunnar Strömmer, finns det ingen evidens för att de skulle vara effektiva när det gäller att förhindra brott. Det är, enligt min mening, en plakatpolitik som ger intryck av att man tar tag i de här svåra problemen. Jag har inte någon patentlösning. Men man löser inte det här med den gigantiska repression vi nu ser komma.

Se hela intervjun med Anne Ramberg här. 

Jon Andersson

Inlägget Varför vill Jimmie Åkesson tysta Anne Ramberg? dök först upp på Dagens Arena.

Regimen i Iran sitter kvar. Kanske till och med starkare.

USA verkställde inte Trumps hot om att helt utplåna Irans civilisation.

Att man kan inleda en text med den meningen säger något om hur bisarr den amerikanska administrationen blivit under Trumps presidentskap.

I modern tid har alla presidenter i Vita huset har agerat militärt, men ingen har gjort det med sådan uttalad blodtörst som Donald Trump. Eller med en sådan uppenbar arrogans inför civila offer.

Befolkningen inte övertygad

Presidentens retorik har också speglat den totala bristen på mål med kriget. Ofta har han låtit direkt debil, och i USA är det allt fler som säger att Trump blivit galen.

Till en början lät som att målet var att ersätta den iranska regimen med ett nytt styre. Sedan svängde det till att handla om Irans kärnkraftsprogram. Sedan blev det olja, som Trump sade att han skulle “ta”. Sedan sade han att en regimförändring redan ägt rum och att det går att prata med de nya ledarna.

Befolkningen i Iran är nog inte övertygad om den saken.

Helt klart är att det inte fanns någon plan eller tydlig strategi bakom attacken. Kraftfulla bombningar och mord på två-tre lager av det iranska ledarskapet.

Det räckte inte.

Trump hävdade även att ingen talat om för honom att Iran kunde stänga Hormuzsundet, eller att det fanns en risk för att Iran skulle attackera de omkringliggande länderna. Det är förstås en lögn. Alla visste att det var en trolig utveckling.

Kraftfullt vapen

Nu har det blivit vapenvila. Till att börja med i två veckor. Kanske kan det leda till mer konkreta fredsförhandlingar. Men läget kommer förbli spänt och osäkert under lång tid.

Mindre osäkert är att Iran tack vare kriget vet att de sitter på ett kraftfullt vapen: kontrollen över oljeleveranserna från hela Mellanöstern.

Och som tidigare utrikesministern Carl Bildt konstaterade i SR:s morgonprogram efter vapenvilan kommer det i stora delar av omvärlden nu uppfattas som att Iran är den segrande parten. Regimen utsattes för ett massivt bombanfall, men systemet stod pall.

Det var inte det utfall den breda majoriteten inne i Iran hoppades på när kriget inleddes.

Inte det resultatet alla miljoner exiliranier önskade.

Nu återstår att gå tillbaka till ritbordet och börja från noll. Hur ska en regimförändring bli möjlig?

Det återstår också att se om freden håller och vad kriget innebär på lång sikt. Att Iran skulle stå närmare demokrati i dag jämfört med för fem veckor sedan är dock mycket svårt att föreställa sig.

Däremot är det uppenbart att det internationella systemet kring hur konflikter ska hanteras är skadat i grunden. internationell rätt förlorade. USA förlorade. Iran förlorade troligen också. Liksom befolkningen i Iran.

Jesper Bengtsson 

Inlägget Är Trumps galna krig över nu? dök först upp på Dagens Arena.

Hela listan: här hamnar våra skattepengar.

Enligt den europeiska statistikmyndigheten Eurostat uppgick Sveriges offentliga utgifter år 2024 till 3 200 miljarder kronor eller 50,7 procent av BNP. Att siffran avviker så mycket från skattekvoten, som är omkring 41 procent av BNP, beror på att även utbetalningar från pensionssystemet ingår i de offentliga utgifterna.

Men vart går egentligen alla pengar?

De stora  utgifterna

De tre största utgiftsområdena står tillsammans för två tredjedelar av Sveriges utgifter och de är i fallande storleksordning socialt skydd, hälso- och sjukvård, samt utbildning. Socialt skydd, som utgör 37 procent av de offentliga utgifterna, är till största del pensionsutbetalningar, men här finns också resterande delar av socialförsäkringssystemet med exempelvis sjukpenning, a-kassa och barnbidrag.

Hälso- och sjukvård och utbildning står vardera för drygt 14 procent av de offentliga utgifterna. Här är de stora utgiftsposterna öppen- och slutenvård samt utgifter för förskola och grundskola.

Ytterligare två stora områden som står för omkring 10 procent vardera är offentlig förvaltning (här ingår forskningsanslag och Sveriges internationella bistånd) och näringslivsfrågor (framförallt transportinfrastruktur). Sen kommer försvarsutgifter och utgifter som rör samhällskydd och rättsfrågor. De sista fem procenten av våra gemensamma utgifter går till kultur- och fritid, bostadsförsörjning och miljöskydd.

Ett skyddsnät

Våra skattepengar går till ett ekonomiskt skyddsnät, till fri utbildning, till en behovsprövad sjukvård, samt till barn- och äldreomsorg. Lägg därtill upprätthållande av lag- och ordning, internationell säkerhet, samhällsinfrastruktur som möjliggör transporter för både hushåll och företag, stöd till fritidsaktiviteter och forskningsanslag, så har du den absoluta majoriteten av Sveriges offentliga utgifter. Även om allt inte är perfekt –  läckaget till välfärdsföretagen kan minska, ersättningsnivåerna i socialförsäkringen är för låga och villkoren för offentliganställda måste bli bättre – så är det slående hur mycket som ryms inom de offentliga utgifterna.

Det vi möjligen kan rikta kritik mot i svensk offentlig förvaltning är – vilket dock är en följd av dess effektivitet och uppdragsfokus – bristen på att kommunicera till allmänheten just hur kostnadseffektiv och omfattande verksamheten är.

Krävs ökade skatteintäkter

Om allmänhetens kunskap om offentlig förvaltning varit högre skulle kanske dåvarande ordförande i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, ha sluppit sin värsta skandal. Efter att år 2017 ha konfronterats av SVTs Uppdrag Granskning om sitt skatteupplägg på Malta brast han ut: “Vad fan får jag för pengarna?”

Det korta svaret är: Du får så jävla mycket! Och det fina är att du får precis lika mycket om du blir sjuk, arbetslös, förälder eller miljonär. Ska det fortsätta vara så även i framtiden måste vi inse att när utgifterna ökar inom ett område, till exempel försvaret, så krävs ökade skatteintäkter. Annars kommer annan välfärd att bli lidande.

Vilgot Österlund

Inlägget Du får så jävla mycket för pengarna dök först upp på Dagens Arena.

Lärare larmar om att alltför många elever på gymnasiets teoretiska program, som förbereder för högskolestudier, inte kan skriva begriplig text. Eleverna är utan ett funktionellt skriftspråk. Det skriver Henrik Magnusson, svensklärare och ordförande för Sveriges Lärare Lund.

På konferensen för svensklärare på gymnasieskolan där jag jobbar var lärarna rörande överens om att alltför många elever inte kan skriva en funktionell text nuförtiden. Men diskussionen om hur vi ska ta oss an problemet och lösa det uteblir. Inte för att vi inte vet hur det skulle kunna lösas utan för att vi har inte mandat att påverka det som behövs för att ta itu med problemet. Innerst inne tänker nog de flesta att det som händer i svensk skola i dag är ett stort svek mot barnen. Ett svek mot en hel generation. 

Långt efter

Efter konferensen tittade jag och min kollega på några elevtexter för att diskutera bedömning. Vi vill inte underkänna elevtexter eftersom det blir svårt att godkänna dem i kursen om de inte skriver godkända texter. Och därför tar vi gärna hjälp av varandra. Men egentligen vet vi. Vi vill bara kolla hur lågt nivån har sjunkit så att vi åtminstone gör likadant.  Vi är redan långt under den nivå som de flesta lärare menar att kurskraven pekar ut. När vi tittar på texterna konstaterar vi att de inte innehåller en enda korrekt mening. Eleverna går på teoretiska gymnasieprogram och vi förstår inte hur vi ska kunna skicka dem vidare mot högre studier när de inte kan formulera sig någorlunda korrekt i skrift. Varför har ingen i skolan hjälpt dem tidigare? 

En elev på ett teoretiskt gymnasieprogram på vår skola har under hela sin tidigare skolgång fått särskilt stöd i svenska. Eleven har tidigt haft så svårt att skriva så att en resursperson har skrivit allt åt eleven. Nu går eleven på gymnasiet och har aldrig skrivit en egen text. Lösningarna är ofta av denna typ. 

Borde ringa varningsklockor 

I stället för att ge stöd och ställa krav så undanröjs motståndet. Men utan motstånd går det inte att lära sig något. Alla kan inte lära sig allt men de allra flesta kan lära sig skriva om de får rätt stöd och hjälp. Men det krävs resurser från skolans sida och en stor arbetsinsats från elevens sida. Det är ett svek att skolan inte lyckas ge alla barn ett funktionellt skriftspråk. 

Det borde ringa varningsklockor överallt, skolledare och lärare borde ha krismöte och politiker borde omprioritera resurser som om vi vore hotade av krig. I stället fortsätter alla att antingen låtsas som om de gör något eller som om att problemet inte existerar.

Problemet jag framställer gäller inte enstaka elever utan en stor grupp som tycks växa för varje år. Läsa-skriva- räknagarantier, särskilt stöd och extra anpassningar, tidigare betyg och nationella prov, betygsreformer och systematiskt kvalitetsarbete. Allt är bara pappersprodukter som inte hjälper på riktigt eftersom de inte åtföljs av resurser. Det är på riktigt ett jättesvek mot våra unga att inte se till att alla kan skriva en funktionell text när de lämnar skolan. 

Pågått för länge

Detta kan inte få fortsätta! Det har redan pågått för länge. Alltför många ungar har under de senaste femton åren gått ut skolan med otillräckliga kunskaper i att formulera sig skriftligt. 

De flesta lärare vet vad som behövs: mer lärartid för varje elev och mindre grupper och speciallärare som kan ge stödundervisning. Vi måste tillföra resurser och tidigt ge intensiv undervisning tills eleverna kan skriva. Men det måste ske på riktigt och vi kanske vill omprioritera och inse att inget annat kommer att vara lönt att hålla på med så länge eleverna inte kan läsa och skriva. 

Henrik Magnusson, svensklärare på Polhemskolan i Lund och ordförande för Sveriges Lärare Lund

Inlägget Det är ett svek mot barnen dök först upp på Dagens Arena.