Tornevall Networks

Ny bok går igenom effekterna av den nya tidens biståndspolitik. Möt författaren David Isaksson i DA-tv. 

I veckans avsnitt av Dagens Arenas talk show, DA-TV träffar vi David Isaksson, som ger ut bok om de stora förändringarna på biståndsområdet som gjorts under Tidöregeringen, liksom i Trumps USA. David Isaksson är journalist och författare som under många år skrivit om internationella frågor och bistånd och som driver Global Bar Magasin.

Det blir också mer från Mia och Vanessa i Opinionsrummet. och tips på motstånd i vardagen från Fredrik Pettersson.

Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.

Se avsnittet här. 

Inlägget DA-tv: Isaksson om Biståndsmassakern dök först upp på Dagens Arena.

Ny bok går igenom effekterna av den nya tidens biståndspolitik. DA-tv träffar författaren. 

I dagens avsnitt av Dagens Arenas talk show, DA-TV träffar vi David Isaksson, som ger ut bok om de stora förändringarna på biståndsområdet som gjorts under Tidöregeringen, liksom i Trumps USA. David Isaksson är journalist och författare som under många år skrivit om internationella frågor och bistånd och som driver Global Bar Magasin.

Det blir också mer från Mia och Vanessa i Opinionsrummet. och tips på motstånd i vardagen från Fredrik Pettersson.

Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.

Se avsnittet här. 

Inlägget DA-tv: Isaksson om Biståndsmassakern dök först upp på Dagens Arena.

När Lagrådet avstyrker lagförslag i deras helhet bör svaret vara att stanna upp och göra om beredningen. De föreslagna straffskärpningarna och fördubbling av straff för kriminella nätverk har inte förutsättningar för att bli en fungerande lag. Riksdagen måste rösta nej, skriver Frans Schlyter.

När Lagrådet har avstyrkt ett helt lagstiftningspaket som nu presenteras i om att fördubbla straff för medlemmar i kriminella närverk och höja straffskalor borde politiken stanna upp. Inte därför att Lagrådet alltid ska få sista ordet. Det ska det inte. Men därför att Lagrådet har en särskild roll i ett land utan författningsdomstol. Det är en av de få institutioner som på förhand granskar om ny lagstiftning håller ihop med grundlagen, rättsordningen, rättssäkerhetens krav och de problem som kan uppstå i tillämpningen.

Just därför är det uppseendeväckande, och ja, provocerande, att regeringen i detta läge väljer att lyssna selektivt. Vissa språkliga och lagtekniska justeringar har tagits in. Men det viktigaste budskapet har inte tagits på allvar. Lagrådet säger att beredningen inte uppfyller regeringsformens krav, att lagstiftningsprojektet framstår som ett hastverk och att förslagen måste beredas mer grundligt innan det går att ta ställning till om de kan genomföras.

Ändå går regeringen vidare med propositionen och presenterar reformen som en rättvis och nödvändig skärpning av straffsystemet. Propositionen innehåller fortfarande närmare femtio skärpta straffskalor, en ny reglering som innebär att det högsta straffet vid flerfaldig brottslighet kan bli det högsta maximistraffet dubblerat, möjlighet till livstids fängelse som gemensamt straff i vissa fall och en ny nätverksregel där straffvärdet som utgångspunkt ska bedömas som dubbelt så högt som annars.

Omöjligt att överblicka förslagen

Det verkligt oroande är att Lagrådets kärninvändning träffar själva hjärtat i rättsstaten. När Lagrådet säger att beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen inte är uppfyllt, då handlar det inte om stil, smak eller juridisk petighet. Då handlar det om ifall regeringen har gjort det arbete som krävs innan staten använder sitt yttersta maktmedel mot medborgarna.

Lagrådet pekar på en utredning som fick för kort tid, ett remissmaterial på nära 1900 sidor, en remisstid som till stor del låg över sommaren och ett stort reformkomplex som kommer i en strid ström av olika ärenden utan tydlig samordning. Resultatet, enligt Lagrådet, är att det i princip är omöjligt att överblicka förslagen och deras konsekvenser.

Det är också provocerande eftersom regeringen samtidigt talar om brottsoffer, trygghet och rättvisa, men väljer att inte lyssna på den forskningskritik som Lagrådet uttryckligen lyfter fram. Lagrådet konstaterar att regeringen inte har beaktat kritiken om att det saknas stöd i forskningen för att en avsevärd repressionsökning har förutsättningar att minska brottsligheten och öka tryggheten.

Bristande proportionalitet

Och det är här proportionaliteten börjar krackelera.

Ta våld i nära relation. En person med koppling till ett kriminellt nätverk misshandlar en annan person i samma miljö efter en skuld- eller statuskonflikt. Slag, sparkar, brutet näsben, blåmärken, sjukskrivning. Samma typ av våld utövas av en man mot sin sambo i hemmet, inför barnen, som en del av ett kontrollerande förhållande. I det första fallet kan nätverkskopplingen leda till att straffvärdet som utgångspunkt bedöms som dubbelt så högt.

I det andra fallet beaktas närheten, utsattheten och kränkningen, men det finns ingen motsvarande generell regel om att straffvärdet ska dubblas. Resultatet kan bli att våld mellan två kriminella män behandlas strängare än samma våld mot en kvinna i hennes eget hem.

Eller skadegörelsen. En person slår sönder rutorna på en bil som tillhör en rivaliserande gruppering. Gärningen är ett led i en gängkonflikt. En annan person slår sönder sin före detta partners bil för att hindra henne från att ta sig till arbetet, hämta barnen eller lämna relationen. I det första fallet kan sammanhanget ge ett kraftigt straffrättsligt påslag. I det andra kan gärningen vara djupt integritetskränkande och kontrollerande, men utan samma schabloniserade förstärkningsmekanism.

Samma skevhet kan uppstå vid våld mot äldre. En person i ett kriminellt nätverk slår en annan nätverksanknuten person i ansiktet efter en konflikt om pengar. En annan person slår en äldre granne i ansiktet under ett rånliknande förlopp. Den äldre blir rädd, isolerad och får långvariga trygghetsproblem. I det första fallet kan nätverkskontexten ge en kraftig straffhöjning. I det andra är offrets skyddslöshet central, men straffvärdet fördubblas inte enligt en generell regel. Det blir en straffrätt där gärningsmannens sammanhang riskerar att väga tyngre än brottsoffrets utsatthet.

Eller ta barnets skyddslöshet. En person begår ett våldsbrott mot en annan person i en kriminell konflikt. Gärningen är farlig, men båda rör sig i samma miljö. En annan person begår ett våldsbrott mot ett barn i hemmet. Barnet är beroende, skyddslöst och kan bära skadan under lång tid. Ändå kan nätverksfallet få ett tydligare och kraftigare straffvärdepåslag. Den politiskt obekväma frågan blir då: varför ska statens starkaste straffrättsliga förstärkning utlösas av gängkontexten snarare än av barnets utsatthet?

Lätt att förutse kommande rättsskandaler

Det är lätt att redan nu föreställa sig framtida nyhetsartiklar och insändare. ”Gängman fick dubbelt så högt straff som man som misshandlade sin sambo.” ”Hot mot rival bedömdes hårdare än hot mot tidigare partner.” ”Våld i kriminell miljö gav större påslag än våld mot äldre.” Då kommer politiken att säga att domstolarna har dömt fel. Men domstolarna kommer bara att tillämpa den lagstiftning som politiken nu driver igenom.

Reformen kommer dessutom att låsa fast enorma resurser i längre fängelsestraff. Kriminalvården planerar redan för en historiskt stor expansion, där antalet platser i häkte och anstalt enligt myndigheten behöver öka med 11 000 fasta platser under de närmaste tio åren. Det innebär mer än en dubblering jämfört med dagens nivå. Varje sådan plats kostar pengar (minst 1,2 miljoner kronor per år), personal och politisk uppmärksamhet.

Varje krona som binds i fler och längre frihetsberövanden är en krona som inte kan användas till brottsofferstöd, socialt arbete, avhopparverksamhet, behandling, skola, BUP, psykiatri eller lokalt trygghetsarbete.

Lagstiftningens legitimitet står på spel

Det betyder inte att grov organiserad brottslighet ska behandlas milt. Det betyder inte att nätverksbrottslighet saknar särskild samhällsfarlighet. Men rättsstaten får inte byggas på vrede, symbolpolitik och lagtekniska genvägar. Straffrätten måste kunna förklara varför två likartade gärningar behandlas olika.

Det är därför Lagrådets kritik är så allvarlig. Den handlar inte bara om paragrafer. Den handlar om lagstiftningens legitimitet. Om riksdagen accepterar att en så långtgående reform drivs igenom trots att Lagrådet anser att beredningskravet i grundlagen inte är uppfyllt, då flyttas en viktig gräns. Då säger man i praktiken att grundlagens krav kan vika när den politiska viljan med kanske en rösts övervikt är tillräckligt stark.

Riksdagen bör därför behandla kritiken från Lagrådet som det konstitutionella varningsljus det är.

När Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet bör svaret inte vara selektiv lydnad och fortsatt marsch framåt. Svaret bör vara att stanna upp, göra om beredningen, analysera konsekvenserna och pröva om lagstiftningen går att förena med proportionalitet, rättssäkerhet och ett verkligt brottsofferperspektiv. För annars är det inte bara straffskalorna som skärps. Det är rättsstatens motståndskraft som försvagas.

Det föreslagna lagstiftningspaketet har inte förutsättningar för att bli en fungerande lag.

Riksdagen bör avvisa hela paketet!

Frans Schlyter, jur.kand. och redaktör på Tidskrift för Kriminalvård

Inlägget Regeringen skärper straffen men försvagar rättsstaten dök först upp på Dagens Arena.

Politikens konst är svår, skriver Håkan A Bengtsson i en genomgång av 1900-talets många koalitioner, minoritetsregeringar politiska spel.

För vissa partier är blockpolitiken oundgänglig och önskvärd. För andra en tvångströja. Det är tydligt och uppenbart även inför höstens val. Tidöpartierna går till val i samlad tropp och är nu överens om att Sverigedemokraterna ska ingå i nästa regering.

I boken ”Tidöpakten”, konstateras att detta inte bara är ett politiskt resonemangsäktenskap utan utvecklats till en ”pakt” för en specifik utveckling i högernationell riktning.

Just nu tyder förstås alla opinionsmätningar på att Ulf Kristersson inte får fyra år till. Sverigedemokraterna är Sveriges största parti, men också det mest illa sedda. En rimlig hypotes är att väljarna tycker att tyngdpunkten förflyttats för långt högerut.

På den andra kanten finns inte någon motsvarande pakt eller överenskommelse. Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade gärna velat ha ett formaliserat samarbete. Men Socialdemokraterna vill gå till val på egen hand och hålla nästan alla dörrar öppna. Här finns också svårhanterbara röda linjer.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver ministerposter för att rösta för en s-ledd regering. Centern vill inte göra affärer med Vänsterpartiet.

Hur hamnade vi här? Ja, varför gör dom på detta viset? Som vanligt är det klokt att söka vägledning i historien. Det förflutna sätter ramarna för framtiden vare sig vi vill eller inte, eller ens alltid är fullt ut medvetna därom.

Inte helt genomtänkta budgetar

”Vi behöver inte ha allianser av dagens typ”, så uttryckte sig statsvetarprofessorn Olof Ruin i en intervju här på Dagens Arena 2014. Alliansens åtta år i regering gick då mot sitt obevekliga slut.

Den första mandatperioden hade Alliansen majoritet i riksdagen. De sista fyra åren ledde Reinfeldt en minoritetsregering och hade svårare att få igenom sin politik.

Sedan följde två mandatperioder med Stefan Löfven och på slutet Magdalena Andersson som statsministrar. De ledde en rödgrön minoritetsregering.

Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet syftade till Sverige skulle kunna regeras. Men avtalen blev inte långvariga. Eftersom flera partier samkörde föll regeringens budget ett par gånger, den rödgröna regeringen tvingades leva med oppositionens inte helt genomtänkta budgetar.

Efter förra valet bildade visserligen Ulf Kristersson också en minoritetsregering men genom Tidöavtalet fick den Sverigedemokraternas stöd av en majoritet i riksdagen, om än med en mycket liten övervikt. Priset var politiskt kännbart, Jimmie Åkesson kunde inkassera stora segrar. Det var en scenförändring för fram till förra valet ville inget av de borgerliga partierna ens tala med Sverigedemokraterna.

Hänger samman med valsystemet

Många av de här utmaningarna är inte nya, men de hänger i grunden samman med att Sverige valde ett proportionellt valsystem i början av 1900-talet. Valen till andra kammaren omvandlades från majoritetsval till ett proportionellt valsystem.

Socialdemokraterna och Liberalerna kastade på den tiden längtansfulla blickar på den brittiska modellen med majoritetsval enligt principen ”First Past the Post”. Men Allmänna Valmansförbundet och Arvid Lindman var rädd för att ett brittiskt valsystem skulle innebära att högern förpassades till evig opposition, eftersom de arbetande klasserna utgjorde en överlägsen numerär.

Sverige har sedan dess proportionella val och tillämpar en negativ parlamentarism, det vill säga en statsminister kan tillträda så länge inte en majoritet i kammaren röstar emot. En regering kan alltså accepteras trots att fler röstar emot än för. Det har underlättandet bildandet av minoritetsregeringar. Men det finns många nyanser i spannet mellan majoritetsregeringar (eller regeringar som har ett ”garanterat” stöd i riksdagen) och minoritetsregeringar.

Samlingsregeringen är en extremvariant

1920-talets frekventa regeringsbyten var, menade Tage Erlander, ett elände med alla sina svaga och kortvariga regeringar. Det var något som borde undvikas. Ingvar Karlsson ärvde den här erfarenheten och reflexen.

Per Albin Hansson ledde under andra världskriget en samlingsregering med alla partier utom Sveriges kommunistiska parti. Han tyckte att det gick så bra att han ville att den skulle bestå även efter kriget. Så blev det inte.

Samlingsregeringen är en extremvariant av det statsvetarna kallar ”samarbetsdemokrati”, alla eller nästan alla partier ingår i en regering och förhandlar (”samarbetar”) inbördes. Någon opposition att tala om finns det varken utrymme för eller behov av.

Olof Ruin var väl inte förespråkare för samlingsregeringar däremot skeptisk till fasta allianser innan val. Det skulle försvåra för en minoritetsregering att kunna söka samarbete med partier i riksdagen, vilket väl är precis vad som hänt de senaste decennierna.

Leif Lewin, också han professor i statsvetenskap, argumenterar snarare för ”majoritetsdemokrati”, för att väljarna ska ha en möjligt att utkräva ansvar, och avsätta ogillade styresmän och -kvinnor.

Idealet är en stark regering som regerar, och en potent opposition som opponerar och håller makthavarna i schack. Vissa drag påminner väl om den brittiska demokratimodellen, även om vi i Sverige har proportionella val.

Aldrig avsätta en arbetarregering

I Sverige har minoritetsregeringar och samarbeten och kompromisser i riksdagen snarast varit normen, men sedan 1970-talet har vi gått mot mer av majoritetsdemokrati och haft fler majoritetsregeringar, och det har blivit svårare att regera i minoritet. Inte minst efter att första kammaren avskaffades 1970 och vi övergick till en enkammarriksdag.

Under sitt långa regeringsinnehav från 1932 till 1976 regerade Socialdemokraterna mestadels i minoritet, men var i kraft av ett starkt väljarstöd på mellan 45 och 50 procent ett block i sig själv. Även om partiet ett år efter valet 1968 kunde regera med stöd av en egen majoritet i enpartiregering.

Socialdemokraterna regerade i koalition med Centern på 1930-talet och 1950-talet. Men samtidigt kunde Socialdemokraterna lita på att SKP senare VPK och numera Vänsterpartiet aldrig skulle ”avsätta en arbetarregering”. Detta garanterade ett socialdemokratiskt regeringsinnehav, och möjliggjorde också att partiet kunde luta sig vänsterut i många frågor, men i andra också söka stöd och samarbeta över blockgränsen när det passade. Som när det kom till försvaret, skattereformer och den ekonomiska politiken.

I många välfärdspolitiska frågor var avståndet till Folkpartiet och Centern inte heller så stort, på den tiden. Det fanns inte heller något borgerligt block utan bara borgerliga partier utan formella knytningar till varandra.

Spretigt på den borgerliga sidan

Detta utnyttjade Socialdemokraterna skickligt. Valrörelse efter valrörelse efterlystes svar på hur det borgerliga regeringsunderlag och regeringsprogrammet såg ut. Det bet på väljarna.

I dag försöker högersidan använda samma argument för att underminera Socialdemokraternas trovärdighet och varna för en ”rödgrön röra”, som Carl Bildt gjorde 1994.

Länge fanns det en stark inre konkurrens och en ideologisk spretighet på den borgerliga sidan. Efterhand växte emellertid efterfrågan på borgerlig samverkan, inte minst eftersom Socialdemokraterna bara regerade på år efter år, decennium efter decennium.

Motståndet mot de socialistiska idéerna band successivt samman borgerligheten mer och mer. En stark fiende kan mana till disciplin och sammanhållning.

Visserligen blev initiativet ”Medborgerlig samling” i Skåne på 1960-tyalet inte någon vidare framgång. Men det banade ändå väg för framtida borgerlig samverkan och i förlängningen senare tiders blockpolitik.

Första steg var ”mittensamverkan” mellan Centern och Folkpartiet på 1970-talet som Moderaterna sedan anslöt sig till. En kommande borgerlig regering skulle vila på ”mittenpolitikens grund”, var budskapet, inte på högerpolitik. Det fanns också långt framskridna planer på en sammanslagning av mittenpartierna Centern och Folkpartiet. Centerns dåvarande partiledare Thorbjörn Fälldin var personligen mycket drivande, men hans eget förtroenderåd ratade förslaget 1973, samma år som Centern nådde sitt bästa valresultat någonsin, sedan har väljarstödet dalat.

Gick inte så bra

Inför valet 1976 fanns något av en samordning mellan de tre borgerliga partierna, även om det var svårt att få till bilder med de tre borgerliga partiledare tillsammans. Personkemin var inte den bästa. Icke desto mindre vann de borgerliga partierna en historisk seger det året.

44 år av socialdemokratiskt regeringsinnehav, ett världsrekord i ett demokratiskt land, var över.

Sedan gick det inte så bra. Ekonomin krisade. Och de interna spänningarna om kärnkraften och skatterna sprängde trepartikoalitionen två gånger. 1991 var borgerligheten mer förberedd, Carl Bildt och Bengt Westerberg skrev ihop programmet ”Ny start för Sverige” som Kristdemokraterna och Centern sedan anslöt sig till. Men de ledde en minoritetsregering, som underhandlade med Ny Demokrati för att baxa igenom sin politik i riksdagen.

2006 vann Fredrik Reinfeldt en historisk seger med Alliansen där de fyra borgerliga partierna gick till val med ett gemensamt namn och program.

Ulf Kristersson fick 2022 ihop Tidöavtalet, även om innehållet och Liberalernas medverkan presenterades och förhandlades fram först efter valet.

En följd av allt detta är att de borgerliga partiernas särart delvis gått förlorad, i stället tycks de ha konvergerat mot regeringarnas konkreta politik, av lätt insedda skäl möjligen – politiker tenderar att försvara den politik partiet bedriver och kompromissat sig fram till.

Det kanske är fråga om en internalisering av kompromisserna, eller att man införlivar andras politiska idéer och värderingar och göra dem till sina egna.

Tänk på tonårsutvisningar och att barn nu sätts i fängelse!

Att hålla ihop och sammanfoga blocken blir en central maktfråga för att kunna uppvisa regeringsduglighet och trovärdighet. Vissa vassa kanter slipats ner och partier byter fot.

Det mest symboliska skiftet var väl när Centerpartiet efter många decennier övergav sitt kärnkraftsmotstånd. Partibytena har också blivit vanligare. Allianserna tenderar att bli större än partierna. Joakim Jacobsson var till exempel tidigare partisekreterare i Liberalerna men är nu Ulf Kristersson statssekreterare.

Summa summarum har borgerligheten och högerns väg till makten gått via förmågan att hålla ihop ett block, kunna presentera en allians och presentera en trovärdig kommande regering, innan valet. Strategin var väl inte på plats 1976. Men däremot 1991, 2006 och 2022, men samtidigt har alliansen med Sverigedemokraterna har splittrat borgerligheten och tycks leda till ett betydande väljartapp i höst.

Så varför gör inte Socialdemokraterna samma sak och går till val på ett tydligt regeringsalternativ med de andra oppositionspartierna?

Ett slags tvåpartisystem

En förklaring kan sökas i det som hände 2010. Alliansen hade vunnit valet 2006 och trycket på att oppositionen måste få till ett liknande samarbete för att vinna valet 2010 var uppenbar och sågs av många som ett logiskt svar. Först krokade Socialdemokraterna arm med Miljöpartiet, men sedan drev en kritisk intern opposition inom arbetarrörelsen fram att även Vänsterpartiet skulle tas med i det rödgröna samarbetet.

De tre partierna samordnade sig då inför valet på samma sätt som alliansen 2006.

Det gick inte så bra.

Socialdemokraterna fick vidkännas ett stor väljartapp.

Moderaterna gjorde sitt bästa valresultat och hamnade på över 30 procent, bara 0,6 procent efter Socialdemokraterna.

Men det fanns forskning som visade att väljarna tenderar att rösta borgerlig om två allianser ställs mot varandra.

Vi får genom allianser av det här slaget ett slags tvåpartisystem som ju tenderar att dominera i länder med majoritetsval.

Vänstersidan missgynnas i länder med majoritetsval, medan det omvända gäller i länder med proportionella val.

Det var då. Det vore intressant att uppdatera den analysen utifrån vad som hänt under senare år. Medelklassen har ju gått åt vänster, delar av arbetarklassen hoppat till högerpopulisterna. Storstäderna är i dag mera progressiva, röda och gröna. Landsbygden mer konservativ. Kvinnor röstar rödgrönt, män blåbrunt. Men erfarenheterna från 2010 landade i att socialdemokraterna framgent inte är benägna att kroka arm med något annat parti före valet och vill hålla (nästan) ”alla dörrar öppna”.

Lite som det alltid låtit från Sveavägen 68.

Högermajoritet sedan 2006

Sverige hade länge en strukturell vänstermajoritet i väljarkåren. Men efter 2010 har vi haft en betydande högermajoritet i Sveriges riksdag. Det har också blivit svårare att göra uppgörelser över blockgränserna, eftersom blocken blivit mer fasta och sammansvetsade. Den polarisering vi ser runt om i världen märks också i den svenska politiken. 1976 hade Folkpartiet och Centerpartiet stöd av 36 procent av väljarna.

I den mån de i dag kan sägas vara mittenpartier kan förstås diskuteras, men dom har just nu bara 8–9 procent av väljarna bakom sig.

Globalt har också högermitten- och vänstermitten-partier (och renodlade gamla mittenpartier) tappat mark det senaste decennierna.

Komplext mellan S och V

Frågan om samarbete mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet faller tillbaka på en komplex, konfliktfylld och komplicerad historia. Vänstern är en utbrytning ur socialdemokratin, var först vänstersocialdemokrater men blev senare som kommunister som tog direktiv från Moskva.

Samtidigt som partierna är besläktade, är de också varandras bästa fiender. Det har varit många avhopp åt båda hållen under årens lopp. Konkurrensen om makten i fackföreningsrörelsen har tidvis varit brutal. Socialdemokratin har varit genuint anti-kommunistisk och hållit partiet borta från reellt politiskt inflytande. Vänsterpartiet har under alla år anklagat socialdemokratin för att ha svikit sin ideal. Samtidigt är Vänsterpartiet programmatiskt numera något annat än tidigare, väl så revisionistiska som Socialdemokraterna.

Men historien skuggor komplicerar ändå möjligheterna till samarbete.

När samarbete kommer på tal spelar inte bara 2010 en roll, utan även det så kallade Kosackvalet 1928, då högern bedrev en hård kampanj mot Socialdemokraterna för att de gick Moskvas ledband.

Det var inte bara för att Ernst Wigforss skrivit en motion om arvsskatt (som en senare s-regering avskaffade!) där det stod att att ”fattigdomens fördrages med jämnmod då den delas av alla”.

Det användes för att göra gällande att Socialdemokraterna ville befrämja fattigdom.

En intressant och lärorik parallell till dagens diskussion om miljardärer, som Liberalerna vill se fler av. Det är som om vissa debatter går igen, om i en annan kontext. Men 1928 hade Socialdemokraterna och SKP en valteknisk samverkan, inte för att det var några varmare känslor mellan de två partierna, utan eftersom de borgerliga partierna också hade en sådan samverkan, för att maximera antalet mandat. På valsedlarna ovanför partinamnet stod ”Arbetarpartiet”. Detta finns fortfarande kvar på Socialdemokraternas valsedlar, dock inte på Vänsterpartiets.

Svårsmält för VPK

Allt detta blev 1928 dock grundval för en furiös högerkampanj om att Sverige skulle bli kommunistiskt, om inte väljarna röstade rätt. Kampanjen gick hem. Socialdemokraterna backade med drygt 4 procentenheter, SKP däremot gick fram. Allmänna valmansförbundet ökande sitt stöd och kunde efter valet bilda regering.

Parallellen till 2010 är förstås slående.

När Socialdemokraterna återkom regeringsmakten till 1982 ville Olof Palme finansiera sina vallöften med höjd moms. Det var synnerligen svårsmält för VPK eftersom sänkt moms på mat var ett av partiets viktigaste krav. Partiledaren Lars Werner hotade nu i riksdagens talarstol att fälla regeringen. Det blev en förhandling inför öppen ridå. Ställd inför hotet om att få avgå erbjöd Olof Palme från riksdagens talarstol sänkt pris på mjölk för att VPK skulle acceptera höjd moms. Förslaget accepterades. Denna kohandel eller mjölkhandel är förstås synnerligen minnesvärd.

VPK och senare Vänsterpartiet skulle sedan inte längre sitta lika tyst i båten som tidigare under efterkrigstiden. 1990 fällde VPK den socialdemokratiska regeringen och röstade emot ett krisprogram med pris-, löne- och strejkstopp. Ingvar Karlsson återkom visserligen, men utan krisprogram.

Under Göran Perssons regeringstid samarbetade Socialdemokraterna sedan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet utan att de satt i regeringen. Eller som Vänsterpartisten Lars Bäckström stolt uttryckte det: ”vi ingår i regeringen men ändå inte”. 2021 röstade Vänsterpartiet för att fälla regeringen Löfven när den föreslog marknadshyror i nyproduktionen.

Det förbättrade väl inte relationen mellan de två partierna, särskilt ledande socialdemokrater var förbannade. Men dessförinnan hade Jonas Sjöstedt avvisats som samarbetspartner när Liberalerna och Centern i Januariavtalet fått igenom ett förbud mot att förhandla med Vänsterpartiet.

Det skapade förstås bitterhet i Vänsterpartiet. Och nu kräver Nooshi Dadgostar att få sitta kommande regering annars kommer partiet att rösta emot en S-regering.

Fingervisning om hösten

Detta är bara historia och en bakgrund, men ger väl något av fingervisning om vad som väntar i höst. Det blir inte lätt. I den politiska världen behöver väl valet sinte stå mellan pest eller kolera. Men det bästa alternativet kanske är det minst dåliga, som förstås ofta är svårsmält.

Politikens matematik är på ett sätt enkel: två slår den tredje. Det handlar om att vinna eller försvinna.

Politikens konst är svårare: det gäller att förhandla och kohandla. I sådana processer kan man både vinna och förlora på en och samma gång. Men det är lätt att förlora sig själv. Och partier kan uppenbarligen gå vilse i regeringskansliet och i riksdagens korridorer.

Men den som bemästrar såväl matematiken som konsten i politiken kan forma samhällsutvecklingen.

Håkan A Bengtsson

Inlägget Det gäller att förhandla och kohandla dök först upp på Dagens Arena.

 Tidöpakten har gett oss fyra förlorade år.

Man kan inte sminka en gris, var det någon som sade, och uttrycket kommer osökt till mig när jag läser om Sverigedemokraternas nya program för ”landsbygden”.

Jag skriver ordet inom citattecken, för i praktiken är det ett program för jordbruket på landsbygden.

Det är en viktig fråga. Svensk matproduktion behöver öka, både av beredskapsskäl och för att vi vill ha öppna och levande miljöer på landsbygden.

Men Sverigedemokraternas program är långt ifrån någon lösning för den som vill åstadkomma detta.

Varför kommer de på detta nu?

I huvudsak handlar deras förslag om att minska miljö- och klimatreglerna. Det är möjligen ett hinder, men att ta bort sådana regler skulle dels bryta mot en rad EU-regler, dels är det kortsiktigt. Ett lantbruk som vill överleva måste moderniseras, och i det ingår att klimatanpassa produktionen. Men SD har aldrig brytt sig om miljö- och klimatfrågor.

Ett par frågor är av mer ekonomisk karaktär. Bland annat vill de ta bort arbetsgivaravgifterna för tre personer i varje företag, för att gynna småföretagande. Men empirin visar att den sortens åtgärder sällan så effektiva, och dessutom skulle en sådan förändring främst gynna storstäderna, där det finns avsevärt fler småföretag med ett par tre anställda.

Den ena punkt där deras förslag skulle ge någon effekt är att de föreslår ökat statsstöd till jordbruket. Det kanske kan fungera, men det finns också risker med en sån åtgärd, beroende på hur stödet i så fall utformas.

Den avgörande frågan är dock varför SD presenterar detta först nu?

Faktum är ju att Sverigedemokraterna under fyra år hållit taktpinnen i Tidösamarbetet. Under den tiden har de inte klarat av att förbättra villkoren på landsbygden över huvud taget.

Tvärtom.

En ny rapport från Arena Idé beskriver sveket mot landsbygden i några punkter. Det handlar bland annat om att Tidöpartierna bromsat klimatomställningen, och därmed fördröjt en omställning som kommer bli nödvändig.

Fixering vid sänkta skatter

Regeringens fixering vid att sänka priset på bensin och diesel kan på ytan synas som ett sätt att gynna de som bor på landsbygden och behöver använda bilen oftare och köra längre sträckor än de som bor i stora städer. Men på lite längre sikt, när priset på drivmedel ändå kommer gå upp, blir det just dessa grupper som kommer missgynnas av att omställningen bromsats in och skjutits upp under hela mandatperioden.

Det handlar också om Tidösamarbetets fixering vid att sänka skatterna, vilket gått mest till de med höga löner, och de bor i högre grad i de stora städerna.

Det saknas också pengar för landsbygdsutveckling i Tidös budgetar. Små summor fanns med 2023 och 2024, men i ”Statsbudgetarna för 2025 och 2026 saknar ett eget reformpaket för landsbygden”, konstaterar Arena Idé.

Det handlar förstås också om att Tidöpartierna minskat stöden till kommunerna och regionerna. Samtidigt som man lagt på dem stora nya utgifter genom detaljregleringar på bland annat skolans område. Som Karin Källström konstaterar på den centerpartistiska ledarsidan i Hela Gotland skulle det behövas ett rejält omtag i regionalpolitiken. Hon skriver att ”Sveriges Kommuner och Regioner larmar om en kraftig underfinansiering av ”reformstormen” i dess halvårsvisa ekonomirapport” och att Sveriges Lärare konstaterat att ”regeringens förslag om reglerad undervisningstid kommer kosta närmare 7,5 miljarder kronor, medan den planerade finansieringen endast uppgår till 2,5 miljarder.”

Inte gamla lösningar

Och då jag ändå inte nämnt Tidös migrationspolitik, som gör det svårare för landets landsbygdskommuner att få personal till bland annat vården och omsorgen.

En verklig och fungerande regionalpolitik kan inte utgå från och desperat hålla fast vid gammal teknik och gamla lösningar.

Den måste säkra välfärden i landets små kommuner.

Den måste investera i landsbygden. Inte sänka skatten för de som redan har mycket.

I det sammanhanget framstår SD:s förslag för jordbruket både som missriktade och futtiga.

Jesper Bengtsson

Inlägget Det krävs en riktig landsbygdspolitik dök först upp på Dagens Arena.

Den senaste tiden har det spekulerats allt mer i att kriget i Ukraina kanske snart är över. Inte minst efter att Vladimir Putin nyligen sagt att kriget kan vara på väg att ta slut.

Vilken sida har övertaget i kriget just nu, ligger det något bakom det Putin säger och hur skulle ett fredsavtal i så fall kunna se ut?

Gäst: Kalle Kniivilä , journalist som bevakat Ukraina och Ryssland under många år.

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns

Inlägget Är kriget i Ukraina på väg att ta slut? dök först upp på Dagens Arena.

Vissa av de strejkande Tesla-arbetarna ska i dag ha gått tillbaka i arbete, enligt medieuppgifter. Det ska handla om en ny strategi och inte en nedtrappning. Men IF Metall vill inte kommentera.

 På förmiddagen rapporterade Dagens Industri om uppgifter som tydde på att arbetare som strejkat gått tillbaka till arbete i Malmö och Uppsala. Före det hade Dagens Arbete skrivit om att IF Metall gett besked om att strejken går in i ett nytt skede.

Senare kunde Dagens Arbete berätta att de arbetare som gått tillbaka till arbetet ska ha gjort det på uppdrag av IF Metall. Men IF Metall vill inte kommentera uppgifterna. Däremot intygar förbundets presstalesperson Jesper Pettersson att ”konflikten är inte över”.

Dagens Arbete har också uppgifter från flera källor om att idén om en partiell strejk, en slags jojo-strejk, lyftes på ett stormöte inom förbundet tidigare i vår. Idén var att de anställda ska växla mellan att arbeta och att strejka.

”Man ska chocka Tesla”

– Tanken är att man ska chocka Tesla, säger en anonym källa till Dagens Arbete.

Under stormötet ska oro ha lyfts för att de strejkande som går tillbaka till sitt arbete skulle kunna skickas utomlands på uppdrag.

Den 19 maj lade IF Metall en blockad mot allt utlandsarbete för Tesla-arbetarna. IF Metall vill inte kommentera om blockaden hör samman med uppgifter om att personal återupptagit sitt arbete, skriver Dagens Arbete.

Anders Kjellberg, professor emeritus i sociologi som forskat om facklig organisering, tolkar det som händer nu som att IF Metall försöker göra det bästa av situationen.

– De har ju strejkat väldigt länge och det finns ett missnöje med hur facket skötte det här med skatten där de strejkande arbetarna tvingades betala tillbaka pengar de fått.* Så då kan en lösning vara att man växelvis låter Tesla-anställda jobba och växelvis strejka, säger han.

Kan göra det svårt för Tesla

Att låta de strejkande Tesla-arbetarna gå tillbaka till arbetet delvis kan också spara pengar åt IF Metall som nu använt sin strejkkassa i två och ett halvt år som strejken har varat.

– Ett tredje skäl kan vara att många ägare av Teslabilar kan bli irriterade om de aldrig kan reparera dem. IF Metall har tidigare gett dispenser för strejkande att arbeta för att reparera svårt skadade bilar, säger Anders Kjellberg.

Anders Kjellberg menar att en slags ”jojo-strejk” absolut kan vara en strategi från facket för att göra det besvärligt för arbetsgivaren.

– Det gör det svårt för företaget att planera. Man har nyanställt personal för att få arbetet att flyta så då ställer det till det när de strejkande arbetarna kommer tillbaka till arbetet. Det kan vara en ny konfliktåtgärd.

• IF Metall betalade in pengar till Skatteverket för att täcka inkomstskatt och arbetsgivaravgifter för de strejkande, så de inte skulle förlora sin SGI eller pensionsinbetalningar. Men Skatteverket ansåg att man inte kan göra så och betalade ut pengarna till de strejkande så de har att välja mellan att behålla pengarna eller att betala in pengarna till facket som erbjudit sig att stå för motsvarande pensionsavsättningar, a-kassa mm.

Inlägget Uppgifter: Vissa Tesla-strejkande tillbaka på jobbet dök först upp på Dagens Arena.

Vissa av de strejkande Tesla-arbetarna ska i dag ha gått tillbaka i arbete, enligt medieuppgifter. Det ska handla om en ny strategi och inte en nedtrappning. Men IF Metall vill inte kommentera.

 På förmiddagen rapporterade Dagens Industri om uppgifter som tydde på att arbetare som strejkat gått tillbaka till arbete i Malmö och Uppsala. Före det hade Dagens Arbete skrivit om att IF Metall gett besked om att strejken går in i ett nytt skede.

Senare kunde Dagens Arbete berätta att de arbetare som gått tillbaka till arbetet ska ha gjort det på uppdrag av IF Metall. Men IF Metall vill inte kommentera uppgifterna. Däremot intygar förbundets presstalesperson Jesper Pettersson att ”konflikten är inte över”.

Dagens Arbete har också uppgifter från flera källor om att idén om en partiell strejk, en slags jojo-strejk, lyftes på ett stormöte inom förbundet tidigare i vår. Idén var att de anställda ska växla mellan att arbeta och att strejka.

“Man ska chocka Tesla”

– Tanken är att man ska chocka Tesla, säger en anonym källa till Dagens Arbete.

Under stormötet ska oro ha lyfts för att de strejkande som går tillbaka till sitt arbete skulle kunna skickas utomlands på uppdrag.

Den 19 maj lade IF Metall en blockad mot allt utlandsarbete för Tesla-arbetarna. IF Metall vill inte kommentera om blockaden hör samman med uppgifter om att personal återupptagit sitt arbete, skriver Dagens Arbete.

Anders Kjellberg, professor emeritus i sociologi som forskat om facklig organisering, tolkar det som händer nu som att IF Metall försöker göra det bästa av situationen.

– De har ju strejkat väldigt länge och det finns ett missnöje med hur facket skötte det här med skatten där de strejkande arbetarna tvingades betala tillbaka pengar de fått. Så då kan en lösning vara att man växelvis låter Tesla-anställda jobba och växelvis strejka, säger han.

Kan göra det svårt för Tesla

Att låta de strejkande Tesla-arbetarna gå tillbaka till arbetet delvis kan också spara pengar åt IF Metall som nu använt sin strejkkassa i två och ett halvt år som strejken har varat.

– Ett tredje skäl kan vara att många ägare av Teslabilar kan bli irriterade om de aldrig kan reparera dem. IF Metall har tidigare gett dispenser för strejkande att arbeta för att reparera svårt skadade bilar, säger Anders Kjellberg.

Anders Kjellberg menar att en slags ”jojo-strejk” absolut kan vara en strategi från facket för att göra det besvärligt för arbetsgivaren.

– Det gör det svårt för företaget att planera. Man har nyanställt personal för att få arbetet att flyta så då ställer det till det när de strejkande arbetarna kommer tillbaka till arbetet. Det kan vara en ny konfliktåtgärd.

Inlägget Uppgifter: Vissa Tesla-strejkande tillbaka på jobbet dök först upp på Dagens Arena.

Återställ Våtmarker hävdar att torvbrytning skadar klimatet allvarligt, men det stämmer inte. Jobb och välfärd skulle däremot ta stryk om vi slutar bryta torv, eftersom torv används i hög grad i produktion av livsmedel och växter, skriver företrädare för Svensk Torv i en replik till Pontus Bergendahl.

Sverige ska inte styras av ett brottsbelastat aktivistnätverk med över 100 domar mot sig som är under lupp hos Finansinspektionen för ekonomiska tveksamheter (anmälda av Svensk Torv). Det är tragikomiskt att en organisation som själva struntar i demokratiskt framtagna lagar menar att vi andra ska följa deras odemokratiska infall.

Att vi lever i den yttersta tiden rimmar inte heller med vad vetenskapen faktiskt säger, de mest extrema scenarierna kommer inte att inträffa.

Det finns mycket som kan skrivas om Återställ Våtmarkers bristande demokratisyn, men vi väljer här att fokusera på felaktigheterna gällande torvbranschen. Torvproduktion släpper inte ut mer växthusgaser än det svenska inrikesflyget. Summan av Sveriges samtliga dikade våtmarker, 2,3 miljoner hektar, släpper teoretiskt ut den mängden. På dikade vårmarker är upptaget av koldioxid högre än utsläppet, helt enkelt för att det växer skog på dem.

På 0,5 procent av den redan dikade torvmarken, cirka 12 000 hektar, skördas det torv. De samlade rapporterade utsläppen från torvtäkter och användning av odlingstorv var 303 000 ton koldioxidekvivalenter 2024. Det är ungefär 0,6 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser, exklusive markanvändningssektorn, vilket skulle sänka andelen ytterligare.

Att stoppa torvbrytning skadar Sverige

Att stoppa torvproduktion skulle inte göra någon skillnad för klimatet vilket också konstaterades i en statlig utredning. Det skulle däremot göra stor skillnad för jobb och välfärd inte bara i Europa utan även i Sverige där jobb skulle gå förlorade. Att aktivisterna anser att sallad, kryddor, färska bär, medicinalväxter och skogsplantor vara produkter som inte behövs i samhället får stå för dem.

Att Sveaskog skulle sluta med torv är en lögn som avslöjas bara genom ett klick på den hänvisade länken. Sveaskog använder torv med inblandning av andra material men torven finns fortfarande kvar som en stor komponent. Eftersom vi har fördelen att sitta med faktiska siffror över försäljning av torv men även andra substrat så vet vi att torvanvändningen i livsmedelsproduktionen inte minskar, varken i Sverige eller i EU. Det är faktiskt precis tvärtom.

Alternativen, de få som finns, är inte heller bättre för miljön, varken stenull eller kokosfiber utgör ett realistiskt alternativ. Även om de allra flesta inte lyssnar på dess organisationer behöver man från tid till annan ändå belysa deras fabulerande.

Resultatet av Återställ våtmarkers ”kamp” leder till ett försvagat Sverige. Detta är viktigt att ha med sig i vardagen och i beslutfattandet. En sak är uppenbar. Det handlar egentligen inte om torven. Det handlar om ett aktivistnätverk med oklar finansiering som vill störta den parlamentariska demokratin.

Robert Wedmo, ordförande Svensk Torv

Rickard Axdorff, generalsekreterare Svensk Torv

Inlägget Replik: Återställ Våtmarker har fel om torvbrytning dök först upp på Dagens Arena.

Dagens system måste ses över, inte minst för att sjukförsäkringen ändrats så dramatiskt.

Det är dags att ta fram megafonen när det gäller pensionerna, säger LO:s ordförande Johan Lindholm på ett LO-seminarium om pensionerna.

För alltför många räcker inte pensionen till ett tryggt och värdigt liv. Vi kommer att säga åt alla medlemmar i ett LO-förbund att sticka in huvudet i varenda valstuga och fråga: Vad kommer ni göra för att höja min pension?

Anledningen är att det nuvarande pensionssystemet inte levererar. Särskilt inte för arbetarna. Pensionssystemet slår mot dem som börjar jobba tidigt, som tar de tyngsta passen. Det slår mot dem som drar lasset: de samhällsbärande undersköterskorna, bostadsbyggarna, barnskötarna.

Djupt orättvist

Joel Stade påminner på LO:s seminarium om att pensionerna ska uppfylla två syften: försäkra inkomsten, och förhindra fattigdom.

Inget av syftena uppfylls i dag för arbetare.

Som för Anette, född 1961, som jobbat som elevassistent sedan hon slutade gymnasiet, från det att hon var 19 tills hon fyllde 67. I LO:s räkneexempel har hon arbetat heltid och har en lön på 30 000 kronor före skatt. Hon får med dagens system 19 140 kr i pension, lite drygt 60 procent av lönen. En lärare som jobbat på samma skola får inte bara mer pension i kronor räknat, utan också en högre andel av sin lön i pension. Det är djupt orättvist.

Den som tjänat mindre, eller jobbat deltid, får en pension som inte är större än för de som inte jobbat alls. Det är respektlöst. Samtidigt är pensionen så låg att den inte räcker för att hålla fattigdomen borta. Det är ovärdigt.

Om Anette tvingats sluta jobba vid säg 63 års ålder – hur många decennier skulle du själv orka vistas 8 timmar om dagen i en högstadiekorridor eller en stimmig fritidsklubb för mellanstadiebarn? – så blir pensionen bara 14 106 kr på grund av dagens orimligt strikta regler för sjukförsäkring.

Frys riktåldern

Det är en viktig anledning till att pensionssystemet måste ses över: arkitekterna hade inte föreställt sig att sjukförsäkringssystemet skulle se ut som det gör i dag. I början av 1990-talet fanns det fortfarande en inkomstförsäkring om du blev sjuk eller skadad av jobbet, en försäkring som kunde ge trygghet åt dem som tagit stryk av ett långt arbetsliv innan de uppnått pensionsålder. Det finns det inte i dag.

LO:s krav är enkla. Höj pensionerna. Och höj inte pensionsåldern. Dagens riktålder följer medellivslängden. När medellivslängden ökar, höjs pensionsåldern för alla. Men medellivslängden ökar inte lika mycket för alla, och skillnaderna i livslängd mellan arbetare och tjänstemän har ökat. LO kräver att man fryser riktåldern tills man ändrat beräkningsmodellen, ”så att den speglar utveckling av hälsa och livslängd i breda grupper”. Och tills det finns ”ett tryggt och välfungerande system på plats för den som inte orkar jobba hela vägen”.

Det gamla ATP-systemet fanns i 30 år innan det ersattes av det nuvarande pensionssystemet. Nu har det gått mer än 30 år sedan det infördes i början på 1990-talet. Det är dags att reformera pensionssystemet igen. Vi kanske inte behöver ett helt nytt system. Men vi behöver en helrenovering.

Socialdemokraternas ”arbetarpension” måste fyllas med konkret innehåll. De måste kunna svara ja på frågan som Sveriges arbetare ställer: Ja, din pension ska höjas.

Lisa Pelling

Inlägget Höj pensionerna – inte pensionsåldern dök först upp på Dagens Arena.