Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
0d02509310ddfe65aba6401cca7f6f2bd9752326Långsiktigheten är kraften – tålamod är utmaningen
Inlägget Nu drar avtalsrörelsen 2027 igång. dök först upp på Dagens Arena.
Långsiktigheten är kraften – tålamod är utmaningen
Vi människor tenderar att överskatta vad vi kan åstadkomma på kort sikt men underskatta vad vi kan göra på längre sikt. Det är en klyscha som sagts många gånger men den tål att upprepas – inte minst när vi nu går in i en ny avtalsrörelse.
Avtalsrörelsen 2027 berör 3,4 miljoner människor och över 500 avtal ska förhandlas. Precis som många gånger tidigare betonar Svenskt Näringsliv den osäkra omvärlden och att högre löner riskerar att försämra svenska företags konkurrenskraft. Fackförbundet å sin sida lyfter med rätta det faktum att man fortfarande inte tagit ikapp det reallönetapp som inflationen 2022–2023 innebar.
I förra avtalsrörelsen – som hade avtal som tog vid under våren 2025 – blev arbetstidsförkortning en viktig fråga för flera fackförbund. Märket för avtalsrörelsen resulterade i löneökningar på 3,4 respektive 3,1 procent, där sammanlagt 0,5 procent avsattes i arbetstidsförkortning. Det var första gången som arbetstidsförkortning var en del av samtliga avtal på industrisidan. Inför kommande avtalsrörelse har Unionen nyligen beslutat om sina prioriteringar. Viktigast är löneökningar och därefter fortsatt arbetstidsförkortning.
För den som drömmer om fyradagarsvecka eller 7 timmars arbetsdag framstår arbetstidsförkortningen från avtalsrörelsen 2025 som smulor. 0,5 procent i arbetstidsförkortning motsvarar 2 minuter och 24 sekunder per dag, det kommer ju ingen märka av? Jo, för i de flesta fall blev utfallet antingen en ledig dag eller ytterligare åtta timmar in på arbetstidsbanken. Med samma takt i framtida avtalsrörelser är den sammanlagda arbetstidsförkortningen fem veckor efter 50 år.
50 år är ju extremt långt fram i tiden? Ja, men de stora kliven tar tid. För 50 år sedan lagstiftades den femte semesterveckan. Med idog strävan och samma utfall i arbetstidsförkortning som senaste avtalsrörelsen hade det i dag varit möjligt att ha nästan nio veckors semester.
Det är dock inte så enkelt att alla yrkesgrupper och fackförbund kan avsätta en del av löneutrymmet till arbetstidsförkortning. Arbetsmarknaden är precis som samhället ojämlikt och ojämställt. För avtal inom yrken med lägre löner, ofta kvinnodominerade inom offentlig sektor, har man från fackligt håll upplevt sig tvungen att prioritera högre lön framför kortare arbetstid. Det är mot den bakgrunden som flera fackförbund driver att arbetstiden ska förkortas genom lagstiftning.
LO begärde i februari förhandlingar med Svenskt Näringsliv för att hantera frågan om arbetstidsförkortning på central nivå. Än så länge har det inte kommit något ut av de förhandlingarna och Svenskt Näringsliv har varit kritiska och inte intresserade av förhandling. Om deras hållning består ökar sannolikt pressen inom LO att istället driva på för kortare arbetstid via lagstiftning.
Vilgot Österlund
Inlägget Nu drar avtalsrörelsen 2027 igång. dök först upp på Dagens Arena.
0d02509310ddfe65aba6401cca7f6f2bd9752326
997aa31bb24a1f22513a19cba2ae774c56833e4c
TITLE: Nu drar avtalsrörelsen 2027 igång. DESCRIPTION: Långsiktigheten är kraften – tålamod är utmaningen Inlägget Nu drar avtalsrörelsen 2027 igång. dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Långsiktigheten är kraften – tålamod är utmaningen Vi människor tenderar att överskatta vad vi kan åstadkomma på kort sikt men underskatta vad vi kan göra på längre sikt. Det är en klyscha som sagts många gånger men den tål att upprepas – inte minst när vi nu går in i en ny avtalsrörelse. Avtalsrörelsen 2027 berör 3,4 miljoner människor och över 500 avtal ska förhandlas. Precis som många gånger tidigare betonar Svenskt Näringsliv den osäkra omvärlden och att högre löner riskerar att försämra svenska företags konkurrenskraft. Fackförbundet å sin sida lyfter med rätta det faktum att man fortfarande inte tagit ikapp det reallönetapp som inflationen 2022–2023 innebar. Arbetstiden viktig fråga I förra avtalsrörelsen – som hade avtal som tog vid under våren 2025 – blev arbetstidsförkortning en viktig fråga för flera fackförbund. Märket för avtalsrörelsen resulterade i löneökningar på 3,4 respektive 3,1 procent, där sammanlagt 0,5 procent avsattes i arbetstidsförkortning. Det var första gången som arbetstidsförkortning var en del av samtliga avtal på industrisidan. Inför kommande avtalsrörelse har Unionen nyligen beslutat om sina prioriteringar. Viktigast är löneökningar och därefter fortsatt arbetstidsförkortning. För den som drömmer om fyradagarsvecka eller 7 timmars arbetsdag framstår arbetstidsförkortningen från avtalsrörelsen 2025 som smulor. 0,5 procent i arbetstidsförkortning motsvarar 2 minuter och 24 sekunder per dag, det kommer ju ingen märka av? Jo, för i de flesta fall blev utfallet antingen en ledig dag eller ytterligare åtta timmar in på arbetstidsbanken. Med samma takt i framtida avtalsrörelser är den sammanlagda arbetstidsförkortningen fem veckor efter 50 år. Arbetsmarknaden är ojämlik 50 år är ju extremt långt fram i tiden? Ja, men de stora kliven tar tid. För 50 år sedan lagstiftades den femte semesterveckan. Med idog strävan och samma utfall i arbetstidsförkortning som senaste avtalsrörelsen hade det i dag varit möjligt att ha nästan nio veckors semester. Det är dock inte så enkelt att alla yrkesgrupper och fackförbund kan avsätta en del av löneutrymmet till arbetstidsförkortning. Arbetsmarknaden är precis som samhället ojämlikt och ojämställt. För avtal inom yrken med lägre löner, ofta kvinnodominerade inom offentlig sektor, har man från fackligt håll upplevt sig tvungen att prioritera högre lön framför kortare arbetstid. Det är mot den bakgrunden som flera fackförbund driver att arbetstiden ska förkortas genom lagstiftning. LO begärde i februari förhandlingar med Svenskt Näringsliv för att hantera frågan om arbetstidsförkortning på central nivå. Än så länge har det inte kommit något ut av de förhandlingarna och Svenskt Näringsliv har varit kritiska och inte intresserade av förhandling. Om deras hållning består ökar sannolikt pressen inom LO att istället driva på för kortare arbetstid via lagstiftning. Vilgot Österlund Inlägget Nu drar avtalsrörelsen 2027 igång. dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Nu drar avtalsrörelsen 2027 igång DESCRIPTION: Långsiktigheten är kraften – tålamod är utmaningen Inlägget Nu drar avtalsrörelsen 2027 igång dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Långsiktigheten är kraften – tålamod är utmaningen Vi människor tenderar att överskatta vad vi kan åstadkomma på kort sikt men underskatta vad vi kan göra på längre sikt. Det är en klyscha som sagts många gånger men den tål att upprepas – inte minst när vi nu går in i en ny avtalsrörelse. Avtalsrörelsen 2027 berör 3,4 miljoner människor och över 500 avtal ska förhandlas. Precis som många gånger tidigare betonar Svenskt Näringsliv den osäkra omvärlden och att högre löner riskerar att försämra svenska företags konkurrenskraft. Fackförbundet å sin sida lyfter med rätta det faktum att man fortfarande inte tagit ikapp det reallönetapp som inflationen 2022–2023 innebar. Arbetstiden viktig fråga I förra avtalsrörelsen – som hade avtal som tog vid under våren 2025 – blev arbetstidsförkortning en viktig fråga för flera fackförbund. Märket för avtalsrörelsen resulterade i löneökningar på 3,4 respektive 3,1 procent, där sammanlagt 0,5 procent avsattes i arbetstidsförkortning. Det var första gången som arbetstidsförkortning var en del av samtliga avtal på industrisidan. Inför kommande avtalsrörelse har Unionen nyligen beslutat om sina prioriteringar. Viktigast är löneökningar och därefter fortsatt arbetstidsförkortning. För den som drömmer om fyradagarsvecka eller 7 timmars arbetsdag framstår arbetstidsförkortningen från avtalsrörelsen 2025 som smulor. 0,5 procent i arbetstidsförkortning motsvarar 2 minuter och 24 sekunder per dag, det kommer ju ingen märka av? Jo, för i de flesta fall blev utfallet antingen en ledig dag eller ytterligare åtta timmar in på arbetstidsbanken. Med samma takt i framtida avtalsrörelser är den sammanlagda arbetstidsförkortningen fem veckor efter 50 år. Arbetsmarknaden är ojämlik 50 år är ju extremt långt fram i tiden? Ja, men de stora kliven tar tid. För 50 år sedan lagstiftades den femte semesterveckan. Med idog strävan och samma utfall i arbetstidsförkortning som senaste avtalsrörelsen hade det i dag varit möjligt att ha nästan nio veckors semester. Det är dock inte så enkelt att alla yrkesgrupper och fackförbund kan avsätta en del av löneutrymmet till arbetstidsförkortning. Arbetsmarknaden är precis som samhället ojämlikt och ojämställt. För avtal inom yrken med lägre löner, ofta kvinnodominerade inom offentlig sektor, har man från fackligt håll upplevt sig tvungen att prioritera högre lön framför kortare arbetstid. Det är mot den bakgrunden som flera fackförbund driver att arbetstiden ska förkortas genom lagstiftning. LO begärde i februari förhandlingar med Svenskt Näringsliv för att hantera frågan om arbetstidsförkortning på central nivå. Än så länge har det inte kommit något ut av de förhandlingarna och Svenskt Näringsliv har varit kritiska och inte intresserade av förhandling. Om deras hållning består ökar sannolikt pressen inom LO att istället driva på för kortare arbetstid via lagstiftning. Vilgot Österlund Inlägget Nu drar avtalsrörelsen 2027 igång dök först upp på Dagens Arena.
997aa31bb24a1f22513a19cba2ae774c56833e4c
0d02509310ddfe65aba6401cca7f6f2bd9752326
40c85549d013e72eab3cae06fc26225257aabfaaSverige måste stödja FN:s försök att reglera globala bolagsskatter.
Inlägget Reglera kapitalet – för Ukrainas skull dök först upp på Dagens Arena.
Att finansiella flöden hemlighålls mellan länder är en stor säkerhetsrisk. Det möjliggör för högerextrema miljardärer att påverka demokratin i Europa och för Ryssland att kringgå sanktioner. För Ukrainas skull behöver Sverige sluta obstruera FN:s försök att reglera globala bolagsskatter, skriver Simon Vinge, chefsekonom på SSR.
Vi hör ofta att Ukrainas sak är vår. Det verkar dock, förutom i retoriken, bara genomsyra ett politiskt område: det militära. Att beredskapen för det övriga samhället som välfärd och demokratiska institutioner bara får en tummetott för att rustas upp är vi kanske vana vid.
Det stora gapande såret i politiken gentemot Putins Ryssland och hans högerextrema kompisar är däremot det kanske allra viktigaste: pengarna.
Som många vet pågår ett omfattande arbete i FN att reglera de internationella bolagsskatterna. Bakgrunden är att de idag i princip är helt oreglerade: bolag kan etablera sig lite där de känner för och på så vis spela ut stater mot varandra.
Hur flöden, vinster och skatter ser ut vet vi i princip ingenting om på grund av en värld av skatteparadis med obefintlig insyn. Vi ser hur skalföretag och brevlådeföretag håller ägandeförhållandena hemliga, dolda för demokratiska ögon.
Dagens system med en stor finansiell undre värld undanhåller inte bara enorma resurser – det spelar även Putin och hans vänner rakt i händerna. För det första tillåter det en massiv finansiering av de krafter som hotar demokratin i hela Europa. Pengar från amerikanska tech-oligarker flödar mot högerextrema krafter i Europa.
Ett av många exempel är Elon Musk som har gett pengar direkt till Nigel Farages populistexperiment Reform i Storbritannien och tecknat mångmiljardupphandlingar med Giorgia Melonis Italien där täta kontakter länge odlats med fascistvurmarna i Italiens bröder.
Samme tech-oligark har utnämnt Frankrikes Marine Le Pen till ”landets sista hopp” – och ivrigt hejat på tyska Alternativ för Tysklands, AfD:s, valframgångar på sin egen plattform X, före detta Twitter. Ett medium som trots glansdagarna bakom sig når hundratals miljoner ögon och fortsatt påverkar debatten även här i Sverige.
Har även pengar flödat till de tyska nynazisterna, i strid mot landets fortfarande strikta valfinansieringslagar? Det korta svaret är att vi inte har någon aning.
För det andra så är det inte bara sponsringen av de högerextrema attackerna mot demokratier som döljs i dagens system, det är dessutom själva sanktionerna mot Ryssland som kan rundas. Ett av Europas och USA:s viktigaste vapen mot diktaturen har länge varit strikta och ambitiösa sanktioner mot landets industrier för att hindra pengar från att användas utanför det egna landet.
Trots detta kunde tidningen Financial Times så sent som förra veckan rapportera om en incident där 6,9 miljarder dollar kunnat slussas ut ur landet, via konton hos några av världens största banker som Citigroup, Deutsche Bank och JP Morgan.
Vårt oreglerade finansiella system gör att sanktionerna läcker som ett såll, och det finns ingen demokratisk institution som kan granska vad de pengarna sedan går till.
Kort sagt behövs en seriös reglering av de globala kapitalflödena, som under generationer bara symboliskt underkastats tandlösa regler. Rika länder som Sverige har kanske trott att det som var bra för företagen var bra för landet, men nu har vi sett några av konsekvenserna. Dagens system står i vägen för såväl ett stopp för Rysslands krig som för en återuppbyggnad av ett demokratiskt Ukraina när kriget tar slut.
Om Sverige tar detta på allvar, om Ukrainas sak verkligen är vår, då måste Sverige omedelbart upphöra med att obstruera FN-processen för att reglera globala bolagsskatter.
Simon Vinge, chefsekonom Akademikerförbundet SSR
Inlägget Reglera kapitalet – för Ukrainas skull dök först upp på Dagens Arena.
616ee801f60cf61dd61bba1e5f61b52c759d506dFilmen viker inte från att vända och vrida på svåra ämnen.
Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena.
Filmen viker inte från att ta upp svåra ämnen och vända och vrida på dem. Det tycker Jon Andersson som sett rumänsk-norska Guldplamsvinnaren ”Fjord”, med svensk biopremiär i helgen.
Rumänske Mihai har tillsammans med sin norska fru Lisbeth uppfostrat sina barn i Rumänien. Men när Mihais föräldrar dör bestämmer sig paret för att flytta till Norge för att komma närmare Lisbeths familj, som precis som Mihai och Lisbeth är djupt religiösa. Från början är allt frid och fröjd. Familjen blir vänner med grannfamiljen som består av skolans rektor Mats, hustrun Mia och dottern Rakel. Men när paret anklagas för att ha misshandlat sina barn ställs allt på ända och barnen placeras i fosterhem.
Från början verkar det ganska enkelt. Det känns självklart att barnen omhändertas. Inte minst efter att vi i biopubliken blivit vittne till familjens tuffa bestraffningssystem, som bland annat resulterar i att de två äldsta syskonen förbjuds att gå på Rakels födelsedagskalas. Men ju längre filmen går desto mer komplicerat blir det. Är det verkligen rätt av samhället att separera barnen från sina föräldrar? Inte minst eftersom barnen verkar vilja komma tillbaka hem och bevisen för att de verkligen blivit misshandlade inte är entydiga.
Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Foto: TriArt Film
”Fjord”, som vann Guldpalmen i Cannes i våras, är ett både välspelat och känslomässigt gripande familjedrama. Regissören och manusförfattaren Cristian Mungiu, mest känd för abortdramat ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” (2007) , har än en gång visat att han är en mästare på att levandegöra de dilemman vi människor ställs inför. Det är en film med mycket hjärta som inte viker från att ta sig an svåra ämnen och vända och vrida på dem.
Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Men de är inte ensamma. Hela skådespelarensemblen är lysande. Något som bidrar till filmens realism och intensitet.
Filmen är inspirerad av riktiga händelser och Mungiu har sagt att han ser filmen som en reflektion kring den ökade polariseringen i samhället. Det är också en kommentar kring att även i ett välvilligt demokratiskt samhälle som Norge kan staten ibland trampa fel. Om det nu är vad som sker? En av de stora styrkorna med filmen är nämligen att den inte tar ställning. Det är upp till oss i publiken att dra våra egna slutsatser.
Jon Andersson
Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena.
e859ab6d815a0110cdebcdb9d2ced4fbb8d08e2b
616ee801f60cf61dd61bba1e5f61b52c759d506d
TITLE: Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama DESCRIPTION: Filmen viker inte från att vända och vrida på svåra ämnen. Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Fjord Filmen viker inte från att ta upp svåra ämnen och vända och vrida på dem. Det tycker Jon Andersson som sett rumänsk-norska Guldplamsvinnaren “Fjord”, med svensk biopremiär i helgen. Rumänske Mihai har tillsammans med sin norska fru Lisbeth uppfostrat sina barn i Rumänien. Men när Mihais föräldrar dör bestämmer sig paret för att flytta till Norge för att komma närmare Lisbeths familj, som precis som Mihai och Lisbeth är djupt religiösa. Från början är allt frid och fröjd. Familjen blir vänner med grannfamiljen som består av skolans rektor Mats, hustrun Mia och dottern Rakel. Men när paret anklagas för att ha misshandlat sina barn ställs allt på ända och barnen placeras i fosterhem. Verkar enkelt Från början verkar det ganska enkelt. Det känns självklart att barnen omhändertas. Inte minst efter att vi i biopubliken blivit vittne till familjens tuffa bestraffningssystem, som bland annat resulterar i att de två äldsta syskonen förbjuds att gå Rakels födelsedagskalas. Men ju längre filmen går desto mer komplicerat blir det. Är det verkligen rätt av samhället att separera barnen från sina föräldrar? Inte minst eftersom barnen verkar vilja komma tillbaka hem och bevisen för att de verkligen blivit misshandlade inte är entydiga. Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Foto: TriArt Film “Fjord”, som vann Guldpalmen i Cannes i våras, är ett både välspelat och känslomässigt gripande familjedrama. Regissören och manusförfattaren Cristian Mungiu, mest känd för abortdramat “4 månader, 3 veckor och 2 dagar” (2007) , har än en gång visat att han är en mästare på att levandegöra de dilemman vi människor ställs inför. Det är en film med mycket hjärta som inte viker från att ta sig an svåra ämnen och vända och vrida på dem. Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Men de är inte ensamma. Hela skådespelarensemblen är lysande. Något som bidrar till filmens realism och intensitet. Filmen är inspirerad av riktiga händelser och Mungiu har sagt att han ser filmen som en reflektion kring den ökade polariseringen i samhället. Det är också en kommentar kring att även i ett välvilligt demokratiskt samhälle som Norge kan staten ibland trampa fel. Om det nu är vad som sker? En av de stora styrkorna med filmen är nämligen att den inte tar ställning. Det är upp till oss i publiken att dra våra egna slutsatser. Jon Andersson Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama DESCRIPTION: Filmen viker inte från att vända och vrida på svåra ämnen. Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Fjord Filmen viker inte från att ta upp svåra ämnen och vända och vrida på dem. Det tycker Jon Andersson som sett rumänsk-norska Guldplamsvinnaren ”Fjord”, med svensk biopremiär i helgen. Rumänske Mihai har tillsammans med sin norska fru Lisbeth uppfostrat sina barn i Rumänien. Men när Mihais föräldrar dör bestämmer sig paret för att flytta till Norge för att komma närmare Lisbeths familj, som precis som Mihai och Lisbeth är djupt religiösa. Från början är allt frid och fröjd. Familjen blir vänner med grannfamiljen som består av skolans rektor Mats, hustrun Mia och dottern Rakel. Men när paret anklagas för att ha misshandlat sina barn ställs allt på ända och barnen placeras i fosterhem. Verkar enkelt Från början verkar det ganska enkelt. Det känns självklart att barnen omhändertas. Inte minst efter att vi i biopubliken blivit vittne till familjens tuffa bestraffningssystem, som bland annat resulterar i att de två äldsta syskonen förbjuds att gå på Rakels födelsedagskalas. Men ju längre filmen går desto mer komplicerat blir det. Är det verkligen rätt av samhället att separera barnen från sina föräldrar? Inte minst eftersom barnen verkar vilja komma tillbaka hem och bevisen för att de verkligen blivit misshandlade inte är entydiga. Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Foto: TriArt Film ”Fjord”, som vann Guldpalmen i Cannes i våras, är ett både välspelat och känslomässigt gripande familjedrama. Regissören och manusförfattaren Cristian Mungiu, mest känd för abortdramat ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” (2007) , har än en gång visat att han är en mästare på att levandegöra de dilemman vi människor ställs inför. Det är en film med mycket hjärta som inte viker från att ta sig an svåra ämnen och vända och vrida på dem. Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Men de är inte ensamma. Hela skådespelarensemblen är lysande. Något som bidrar till filmens realism och intensitet. Filmen är inspirerad av riktiga händelser och Mungiu har sagt att han ser filmen som en reflektion kring den ökade polariseringen i samhället. Det är också en kommentar kring att även i ett välvilligt demokratiskt samhälle som Norge kan staten ibland trampa fel. Om det nu är vad som sker? En av de stora styrkorna med filmen är nämligen att den inte tar ställning. Det är upp till oss i publiken att dra våra egna slutsatser. Jon Andersson Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena.
616ee801f60cf61dd61bba1e5f61b52c759d506d
e859ab6d815a0110cdebcdb9d2ced4fbb8d08e2b
e859ab6d815a0110cdebcdb9d2ced4fbb8d08e2bFilmen viker inte från att vända och vrida på svåra ämnen.
Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena.
Filmen viker inte från att ta upp svåra ämnen och vända och vrida på dem. Det tycker Jon Andersson som sett rumänsk-norska Guldplamsvinnaren “Fjord”, med svensk biopremiär i helgen.
Rumänske Mihai har tillsammans med sin norska fru Lisbeth uppfostrat sina barn i Rumänien. Men när Mihais föräldrar dör bestämmer sig paret för att flytta till Norge för att komma närmare Lisbeths familj, som precis som Mihai och Lisbeth är djupt religiösa. Från början är allt frid och fröjd. Familjen blir vänner med grannfamiljen som består av skolans rektor Mats, hustrun Mia och dottern Rakel. Men när paret anklagas för att ha misshandlat sina barn ställs allt på ända och barnen placeras i fosterhem.
Från början verkar det ganska enkelt. Det känns självklart att barnen omhändertas. Inte minst efter att vi i biopubliken blivit vittne till familjens tuffa bestraffningssystem, som bland annat resulterar i att de två äldsta syskonen förbjuds att gå Rakels födelsedagskalas. Men ju längre filmen går desto mer komplicerat blir det. Är det verkligen rätt av samhället att separera barnen från sina föräldrar? Inte minst eftersom barnen verkar vilja komma tillbaka hem och bevisen för att de verkligen blivit misshandlade inte är entydiga.
Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Foto: TriArt Film
“Fjord”, som vann Guldpalmen i Cannes i våras, är ett både välspelat och känslomässigt gripande familjedrama. Regissören och manusförfattaren Cristian Mungiu, mest känd för abortdramat “4 månader, 3 veckor och 2 dagar” (2007) , har än en gång visat att han är en mästare på att levandegöra de dilemman vi människor ställs inför. Det är en film med mycket hjärta som inte viker från att ta sig an svåra ämnen och vända och vrida på dem.
Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Men de är inte ensamma. Hela skådespelarensemblen är lysande. Något som bidrar till filmens realism och intensitet.
Filmen är inspirerad av riktiga händelser och Mungiu har sagt att han ser filmen som en reflektion kring den ökade polariseringen i samhället. Det är också en kommentar kring att även i ett välvilligt demokratiskt samhälle som Norge kan staten ibland trampa fel. Om det nu är vad som sker? En av de stora styrkorna med filmen är nämligen att den inte tar ställning. Det är upp till oss i publiken att dra våra egna slutsatser.
Jon Andersson
Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena.
e859ab6d815a0110cdebcdb9d2ced4fbb8d08e2b
616ee801f60cf61dd61bba1e5f61b52c759d506d
TITLE: Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama DESCRIPTION: Filmen viker inte från att vända och vrida på svåra ämnen. Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Fjord Filmen viker inte från att ta upp svåra ämnen och vända och vrida på dem. Det tycker Jon Andersson som sett rumänsk-norska Guldplamsvinnaren “Fjord”, med svensk biopremiär i helgen. Rumänske Mihai har tillsammans med sin norska fru Lisbeth uppfostrat sina barn i Rumänien. Men när Mihais föräldrar dör bestämmer sig paret för att flytta till Norge för att komma närmare Lisbeths familj, som precis som Mihai och Lisbeth är djupt religiösa. Från början är allt frid och fröjd. Familjen blir vänner med grannfamiljen som består av skolans rektor Mats, hustrun Mia och dottern Rakel. Men när paret anklagas för att ha misshandlat sina barn ställs allt på ända och barnen placeras i fosterhem. Verkar enkelt Från början verkar det ganska enkelt. Det känns självklart att barnen omhändertas. Inte minst efter att vi i biopubliken blivit vittne till familjens tuffa bestraffningssystem, som bland annat resulterar i att de två äldsta syskonen förbjuds att gå Rakels födelsedagskalas. Men ju längre filmen går desto mer komplicerat blir det. Är det verkligen rätt av samhället att separera barnen från sina föräldrar? Inte minst eftersom barnen verkar vilja komma tillbaka hem och bevisen för att de verkligen blivit misshandlade inte är entydiga. Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Foto: TriArt Film “Fjord”, som vann Guldpalmen i Cannes i våras, är ett både välspelat och känslomässigt gripande familjedrama. Regissören och manusförfattaren Cristian Mungiu, mest känd för abortdramat “4 månader, 3 veckor och 2 dagar” (2007) , har än en gång visat att han är en mästare på att levandegöra de dilemman vi människor ställs inför. Det är en film med mycket hjärta som inte viker från att ta sig an svåra ämnen och vända och vrida på dem. Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Men de är inte ensamma. Hela skådespelarensemblen är lysande. Något som bidrar till filmens realism och intensitet. Filmen är inspirerad av riktiga händelser och Mungiu har sagt att han ser filmen som en reflektion kring den ökade polariseringen i samhället. Det är också en kommentar kring att även i ett välvilligt demokratiskt samhälle som Norge kan staten ibland trampa fel. Om det nu är vad som sker? En av de stora styrkorna med filmen är nämligen att den inte tar ställning. Det är upp till oss i publiken att dra våra egna slutsatser. Jon Andersson Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama DESCRIPTION: Filmen viker inte från att vända och vrida på svåra ämnen. Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Fjord Filmen viker inte från att ta upp svåra ämnen och vända och vrida på dem. Det tycker Jon Andersson som sett rumänsk-norska Guldplamsvinnaren ”Fjord”, med svensk biopremiär i helgen. Rumänske Mihai har tillsammans med sin norska fru Lisbeth uppfostrat sina barn i Rumänien. Men när Mihais föräldrar dör bestämmer sig paret för att flytta till Norge för att komma närmare Lisbeths familj, som precis som Mihai och Lisbeth är djupt religiösa. Från början är allt frid och fröjd. Familjen blir vänner med grannfamiljen som består av skolans rektor Mats, hustrun Mia och dottern Rakel. Men när paret anklagas för att ha misshandlat sina barn ställs allt på ända och barnen placeras i fosterhem. Verkar enkelt Från början verkar det ganska enkelt. Det känns självklart att barnen omhändertas. Inte minst efter att vi i biopubliken blivit vittne till familjens tuffa bestraffningssystem, som bland annat resulterar i att de två äldsta syskonen förbjuds att gå på Rakels födelsedagskalas. Men ju längre filmen går desto mer komplicerat blir det. Är det verkligen rätt av samhället att separera barnen från sina föräldrar? Inte minst eftersom barnen verkar vilja komma tillbaka hem och bevisen för att de verkligen blivit misshandlade inte är entydiga. Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Foto: TriArt Film ”Fjord”, som vann Guldpalmen i Cannes i våras, är ett både välspelat och känslomässigt gripande familjedrama. Regissören och manusförfattaren Cristian Mungiu, mest känd för abortdramat ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” (2007) , har än en gång visat att han är en mästare på att levandegöra de dilemman vi människor ställs inför. Det är en film med mycket hjärta som inte viker från att ta sig an svåra ämnen och vända och vrida på dem. Sebastian Stan och Renate Reinsve är mycket bra i rollerna som Mihai och Lisbet. Men de är inte ensamma. Hela skådespelarensemblen är lysande. Något som bidrar till filmens realism och intensitet. Filmen är inspirerad av riktiga händelser och Mungiu har sagt att han ser filmen som en reflektion kring den ökade polariseringen i samhället. Det är också en kommentar kring att även i ett välvilligt demokratiskt samhälle som Norge kan staten ibland trampa fel. Om det nu är vad som sker? En av de stora styrkorna med filmen är nämligen att den inte tar ställning. Det är upp till oss i publiken att dra våra egna slutsatser. Jon Andersson Inlägget Välspelat och känslomässigt gripande familjedrama dök först upp på Dagens Arena.
616ee801f60cf61dd61bba1e5f61b52c759d506d
e859ab6d815a0110cdebcdb9d2ced4fbb8d08e2b
e04ff13932036248034fa07c913e681515ab7172Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis om Vänsterpartiets roll i regeringsförhandlingarna.
Inlägget Kommer Vänsterpartiet få en plats i regeringen? dök först upp på Dagens Arena.
Kommer Vänsterpartiet lyckas få en plats i regeringen och hur långt är man beredda att gå för att få de åtråvärda ministerposterna?
Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis diskuterar Vänsterpartiets roll i regeringsförhandlingarna.
Programledare: Jon Andersson
Gäst: Leonidas Aretakis, chefredaktör Flamman.
Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.
Inlägget Kommer Vänsterpartiet få en plats i regeringen? dök först upp på Dagens Arena.
003952387d60aadcba959192df3be107e283bb5aKan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt.
Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
“Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen.
Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”.
Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt.
Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros
“Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen.
Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget.
Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu.
Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det.
Jon Andersson
Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
003952387d60aadcba959192df3be107e283bb5a
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
652e253fce4bba46ca9791f4fe298c13eac31546
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
003952387d60aadcba959192df3be107e283bb5a
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
652e253fce4bba46ca9791f4fe298c13eac31546
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt.
Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
“Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen.
Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”.
Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt.
Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros
“Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen.
Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget.
Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu.
Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det.
Jon Andersson
Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
003952387d60aadcba959192df3be107e283bb5a
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
652e253fce4bba46ca9791f4fe298c13eac31546
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
003952387d60aadcba959192df3be107e283bb5a
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
652e253fce4bba46ca9791f4fe298c13eac31546
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaaKan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt.
Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
“Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen.
Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”.
Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt.
Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros
“Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar.
Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget.
Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu.
Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det.
Jon Andersson
Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
003952387d60aadcba959192df3be107e283bb5a
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
652e253fce4bba46ca9791f4fe298c13eac31546
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
003952387d60aadcba959192df3be107e283bb5a
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
652e253fce4bba46ca9791f4fe298c13eac31546
652e253fce4bba46ca9791f4fe298c13eac31546Kan liknas vid en lök under varje lager döljer sig ett nytt.
Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
“Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen.
Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”.
Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt.
Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros
“Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar.
Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget.
Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu.
Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det.
Jon Andersson
Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
003952387d60aadcba959192df3be107e283bb5a
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
652e253fce4bba46ca9791f4fe298c13eac31546
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En film som är som Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Kan liknas vid en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger “Digger” kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus nya film , med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid att skala en lök, under varje lager döljer sig ett nytt. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget En film som är som Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
003952387d60aadcba959192df3be107e283bb5a
b463843ab17198dfa6fa99f21156a5fd66404b06
caa9be4f92bfa09a8db4ae269309c3e0c512beaa
652e253fce4bba46ca9791f4fe298c13eac31546
058468157af9f557008661f0195252a4a65fb7b2Filmen kan liknas vid en lök där det hela tiden döljer sig något nytt under skalet.
Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
Filmen kan liknas vid en lök där det hela tiden döljer sig något nytt under skalet. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus “Digger”, med svensk premiär i helgen.
Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”.
Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Man kan likna filmen vid en lök där det hela tiden döljer sig något nytt under skalet.
Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros
“Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar.
Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget.
Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu.
Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det.
Jon Andersson
Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
fdcac37209a533380a5f18bc714028cfad3ff17b
058468157af9f557008661f0195252a4a65fb7b2
TITLE: Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Filmen kan liknas vid en lök som hela tiden avslöjar något nytt. Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger Filmen kan liknas vid en lök som hela tiden avslöjar något nytt under skalet. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus “Digger”, med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid en lök som hela tiden avslöjar något nytt under skalet. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Filmen kan liknas vid en lök där det hela tiden döljer sig något nytt under skalet. Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger Filmen kan liknas vid en lök där det hela tiden döljer sig något nytt under skalet. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus “Digger”, med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Man kan likna filmen vid en lök där det hela tiden döljer sig något nytt under skalet. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
058468157af9f557008661f0195252a4a65fb7b2
fdcac37209a533380a5f18bc714028cfad3ff17b