Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
fdcac37209a533380a5f18bc714028cfad3ff17bFilmen kan liknas vid en lök som hela tiden avslöjar något nytt.
Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
Filmen kan liknas vid en lök som hela tiden avslöjar något nytt under skalet. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus “Digger”, med svensk premiär i helgen.
Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”.
Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid en lök som hela tiden avslöjar något nytt under skalet.
Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros
“Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar.
Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget.
Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu.
Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det.
Jon Andersson
Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
fdcac37209a533380a5f18bc714028cfad3ff17b
058468157af9f557008661f0195252a4a65fb7b2
TITLE: Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Filmen kan liknas vid en lök som hela tiden avslöjar något nytt. Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger Filmen kan liknas vid en lök som hela tiden avslöjar något nytt under skalet. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus “Digger”, med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Den kan liknas vid en lök som hela tiden avslöjar något nytt under skalet. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Roy Andersson på steroider DESCRIPTION: Filmen kan liknas vid en lök där det hela tiden döljer sig något nytt under skalet. Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Digger Filmen kan liknas vid en lök där det hela tiden döljer sig något nytt under skalet. Jon Andersson förundras över Alejandro G. Iñárritus “Digger”, med svensk premiär i helgen. Digger Rockwell (Tom Cruise) har gjort sig en enorm förmögenhet på oljeutvinning och bryr sig föga om den oreparabla skada på klimatet som hans affärsverksamhet orsakar. Han är en sorts 2020-talsversion av J.R. Ewing i tv-serien “Dallas”. Bara lite rikare och lite mäktigare. Att han dessutom har den Trumpliknande president Compsons (John Goodman) öra är förstås ingen nackdel. Men när en oljeplattform börjar brinna och hotar att skapa en enorm naturkatastrof får Rockwell det minst sagt hett om öronen. Det är anslaget i Alejandro G. Iñárritus svarta komedi “Digger”. Många vändningar Filmen tar en mängd olika vändningar efter detta. Men det vore synd att avslöja mer. “Digger” är nämligen en film fylld av överraskningar och oväntade vändningar. Så snart vi börjat få grepp om filmens handling och dess karaktärer kommer ett oväntat lappkast som vänder upp och ner på allt. Man kan likna filmen vid en lök där det hela tiden döljer sig något nytt under skalet. Tom Cruise som oljemganaten Digger Rockwell och Riz Ahmed som klimatforskaren Ganesh. Foto: Warner Bros “Digger” är däremot långt ifrån en perfekt film. Dialogen är stundtals styltig och skådespeleriet är överdrivet. Men det finns en förklaring till att det är så, vilket gör att man köper det mesta av bristerna. Det är dumt att avslöja mer då det skulle spoliera filmupplevelsen. Men alla som ser filmen kommer att förstå vad jag menar. Liknar inget annat Det jag dock kan avslöja är att “Digger” är en sanslös satir som riktar udden mot alla klimatförnekare, såväl företagsledare som politiker. Den är dessutom en visuell fröjd. Fotot, scenografin och sminket gör filmen till en upplevelse utöver det vanliga. Man skulle kunna beskriva filmen som Roy Andersson på steroider. Lika skruvat och stiliserat men med en betydligt högre budget. Det är inte ofta filmskapare försöker göra något helt nytt. Ovan nämnda Roy Andersson är ett bra exempel på när det ändå sker. När “Sånger från andra våningen” kom ut år 2000 hade den svenske regissören skapat något som i alla fall jag aldrig riktigt sett förut. Detsamma kan sägas om manusförfattaren Charlie Kaufman, som med filmer som “I huvudet på John Malkovich” (1999) och “Adaptation” (2002) utmanande våra traditionella uppfattningar om hur en film ska vara. Exempel som ligger mer i närtid är Ari Asters “Beau Is Afraid” (2023) eller Julia Ducournaus “Titane” (2021). Alla en del av en tradition som går tillbaka ända till avantgarde-filmer på stumfilmstiden via filmskapare som Andrej Tarkovskij och Jean-Luc Godard, till nutida regissörer som just nu Iñárritu. Alejandro G. Iñárritu har visat många gånger tidigare att han inte är rädd för att bryta konventioner och har på så sätt lyckats skapa en annorlunda filmupplevelser. Något som var särskilt lyckat i Oscarsvinnaren “Birdman” (2014). Riktigt så bra är inte “Digger”, men den mexikanska regissören har än en gång gjort en film som inte liknar något annat. Det är få förunnat att lyckas med det. Jon Andersson Inlägget Roy Andersson på steroider dök först upp på Dagens Arena.
058468157af9f557008661f0195252a4a65fb7b2
fdcac37209a533380a5f18bc714028cfad3ff17b
e7af2c5ff903b72c904763910b607d92183835d9Virve Ivarsson är förbannad men tycker att experterna misslyckas att ta ansvar.
Inlägget Grattis SVT, ni har normaliserat destruktiva relationer dök först upp på Dagens Arena.
På bara några veckor har Gift vid första ögonkastet XL lyckats normaliserat åsikten att det är fel med vänskap mellan könen. Virve Ivarsson är förbannad men tycker att experterna misslyckas med att ta eget ansvar och vänder sig åt fel håll när de riktar kritiken mot paren.
I en scen i filmen The Materialist faller huvudpersonen matchmakern Lucys värld samman. Hon har nämligen precis fått reda på att hennes favoritklient blivit våldtagen av mannen hon matchade ihop henne med. Förtvivlad kollar Lucy igenom all research hon gjort om mannen i fråga och ser att hon har massa information om hans ekonomi och utseende men aldrig kollade upp hans brottsregister eller faktiska beteende.
Jag tänker på den scenen när jag ser det näst senaste avsnittet av Gift vid första ögonkastet XL där experten tillika legitimerade psykologen Anna Bennich efter Urban och Olivias första löftescermoni säger till hela gruppen att det inte är en bra sak om en partner hindrar en från att ha vänner av det motsatta könet.
När hon säger detta känner jag först ”ÄNTLIGEN!” eftersom jag sedan Urban började prata om att han inte var okej med att ”hans kvinna” har vänner av motsatt kön undrat varför i helvete SVT inte kommer in och kommenterar att sådana förbud är ett varningstecken på en destruktiv relation samt delar ett nummer till kvinnofridslinjen, stödlinjen för män, stödlinjen för transpersoner och så vidare.
Jag verkar för övrigt inte ha varit den enda som känt så här då 70 anmälningar kommit in till Granskningsnämnden bara efter de två första avsnitten av Gift XL för att Urbans uttalanden fick stå oemotsagda.
Och det är bra att någon från programmets sida säger att kontroll av ens partner och att förbjuda den från att umgås med personer av det andra könet inte är en bra sak, men problemet är att detta sägs i avsnitt sex och lite som en tillsägelse till Olivia och Urban.
Dessutom har SVT lyckats hitta tre (!) män till programmet som alla har åsikten att de inte tror på vänskap mellan könen. Och som om detta inte var nog hade de i programmet Updejt, som diskuterar programmet, bjudit in ännu fler konservativa män – som Jan Emmanuel och Hanif Bali, som det är svårt att förstå vad de gör i detta sammanhang.
Anna Bennich påpekande kommer efter att Urban, Max och Sasans uttalanden om att de inte tror på vänskap mellan könen redan fått kultursidorna att gå i taket i flera veckor och gjort även den mest engagerade ganska trött på diskussionen.
När uttalandet görs vet vi även att tre av sex män bland paren i rummet är emot vänskap mellan könen och ingen av dem får riktigt svara på det Bennich säger, vilket får det att verka som en tillsägelse till dem vilket skapar konstig stämning. Och efter programmet kommenteras sedan scenerna i Updejt av en panel där de enda inbjudna männen är Sasan och Hanif Bali.
Resultatet av allt detta blir då att Bennich framstår som stel, orättvis och oskön medan de som framstår som sköna, obrydda, artiga, i underläge och som att de som har integritet är Urban och Max med partners.
Så grattis SVT – man trodde inte det var möjligt men på bara några veckor har ni lyckats normalisera att förbjuda sin partner från att umgås med personer av motsatt kön.
Det får man säga är en bedrift.
Skämt å sido måste jag dock säga att jag tycker att det här är så himla klantigt och jag vill också påminna om att det här faktiskt rör allvarliga saker.
För visst, många av oss har ”råd” att bara se programmet som en spännande källa till samtalsämnen med kollegorna. Men vi är nog också flera som varvar de diskussionerna med att samtala med en kompis, vars verklighet är att hen inte får umgås med sina kompisar på samma sätt längre sedan hen träffade en ny, kontrollerande partner. I de samtalen upplever jag att en fråga är central, och det är frågan om det är normalt av partnern att kräva detta.
I det sammanhanget kan jag bara inte förstå att ingen i hela produktionen stoppade Gift vid första ögonkastet XL från att, för det första, casta tre män som inte tror på vänskap mellan könen. För om experterna menar allvar med att detta är en dålig grej har jag ett tips – som liknar det som matchmakern Lucy i The materialist lär sig den hårda vägen – kolla upp era deltagares värderingar bättre innan ni gifter bort folk med dem!
Och för det andra, om ni sedan misslyckas med det – vad sägs om att äga och ta ansvar för det själva och tala till både tittarna och deltagarna med ett ursäktande tonfall och säga något i stil med att ni är ledsna att ni inte kollade upp detta bättre men att ni bara vill säga att det är en varningssignal och att här är numren till stödlinjer?
För visst måste konservativa också få finnas i Gift XL, och det behöver förstås inte vara så, att Urban och Olivia och Max och Belinda har destruktiva relationer.
Men fokus hamnar fel när Bennich riktar sig till dem, för då blir det lätt att man som tittare tittar på dem och tänker ”men jag tycker de verkar ha det bra, är inte hon Bennich lite stel och överdriven?”.
Vilket tyvärr riskerar att leda till att man tänker att hela åsikten att ens partner inte får träffa personer av det motsatta könet inte är så farlig fast den verkligen kan vara det såväl i detta som i andra sammanhang.
Så det vore klädsamt om SVT och experterna insåg att ansvaret för denna säsong och de matchade paren är deras och mer ursäktande informerade såväl par som tittare om att isolering är en varningssignal för en destruktiv relation och hur man kan få hjälp mot det.
Och blir det en till säsong borde produktionen verkligen kolla upp ifall deltagarna generellt litar på sin partner och tycker att den får bestämma över sig själv och prioritera denna research över att försöka locka konservativa män till SVT.
Virve Ivarsson
Inlägget Grattis SVT, ni har normaliserat destruktiva relationer dök först upp på Dagens Arena.
8f33503769593bceb1f3286510811e04d87ba7d0I stället för att larma och satsa på klimatomställning.
Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena.
I stället för att larma och satsa på klimatomställning.
Det påstås ibland att skräckscenarier inte får folk att bry sig mer om klimatet. Att skrämmas med framtida översvämningar, skogsbränder och extrema stormar får inte fler att engagera sig för klimatomställningen, sägs det.
Klimatförändringarna upplevs som för långt borta, de är inte tillräckligt konkreta för att motivera människor att ställa om i vardagen.
Tänk om vi istället skulle byta strategi? I stället för att larma: ge upp. Tänk om vi bara struntade i allt vad omställning och miljöhänsyn och klimatanpassning heter.
Antalet personbilar i trafik i Sverige har ökat med nästan en miljon bilar sedan år 2000, från knappt 4 miljoner till 4,9 miljoner fordon i dag. Det är en ökning på nästan 25 procent. Tänk om vi skulle bestämma oss för att det är helt okej att utvecklingen fortsätter i samma takt. Och i stället fokusera på att göra plats för drygt sex miljoner bilar om ett par decennier.
Miljöpartiet i Stockholms stad hallucinerar om en lång grön park på tre av Centralbrons sex körfält. Men tänk er bilköerna på de körfält som är kvar! Nej, bättre att ge upp och acceptera att det blir fler och fler bilar, år från år. Vi måste bredda Centralbron! Riddarholmen och Gamla stan får maka på sig, där har husen stått och tagit plats sedan medeltiden, nu är det bilens tid! Det behövs fler motorleder genom stan: dubbla Essingeleden, på Hornsgatan skulle biltrafiken kunna gå i två våningar, där är luften redan värst i Sverige, hur mycket värre kan det bli?
Samma sak i staden där du bor. Där det idag är gågata har det ju varit biltrafik förr, det kan det väl bli igen. Och bilparkeringen på stora torget på de svartvita fotona från förr, vad var det för fel på den? En miljon bilar till kommer att kräva en del anpassning.
I september var 43 procent av nybilsförsäljningen elbilar, så av den nya miljonen bilar kommer över hälften att drivas med bensin eller diesel nu när vi slutat tjafsa med klimatbonusar och elbilspremier.
Det blir naturligt att ge upp om renare luft i städerna. I dag har vart tredje barn någon gång haft en allergisk sjukdom, och var tionde stockholmare har astma. Allergierna ökar, och det beror bland annat på luftföroreningar och global uppvärmning. Så nu när vi har gett upp om att försöka minska föroreningarna och bromsa uppvärmningen så får vi helt enkelt tugga i oss att ännu fler barn får kliande eksem och rinniga näsor. Lite fler stockholmare kommer att få astma, de får trösta sig med att de istället får fler och bredare motorvägar i kvarteret.
Nu när vi har gett upp om bättre luft. Tänk vad mycket plats vi skulle frigöra för bilarna om vi tog bort träden! Såga ner dem bara, nu i vinter blir de ändå fula. Och skulle de ändå bli fullt på gatorna låt oss ta bort cykelbanorna, cyklisterna är ju mest i vägen. Trottoarerna kan vi också ta bort, bilen är en frihetssymbol, nu är det bilägarnas tur!
Nu när vi har bestämt oss för att inte hindra fossilbilen och slösa pengar på miljömuppiga alternativ får vi tänka om lite. Kungsträdgården skulle bli en utmärkt parkeringsplats, särskilt om vi tar bort träden.
Självklart ska ge upp-strategin inte enbart handla om trafiken. Vi måste också göra upp med tvångsvegetarianismen. Stockholm har precis fått utmärkelsen ”Årets ekologiska förebild”. Vad ska de med det woke-priset till? En miljon måltider serverar kommunen varje år, och tydligen är målet att 70 procent av livsmedlen som köps in ska vara ”ekologiska” till år 2030. Vad är poängen måste vi fråga oss i vårt nya scenario. Konventionell odling är ju så mycket effektivare! Och barnen vill ju ha köttbullar!
Ut med allt vad svenskodlade bönor heter, in med importerat fläsk. Superprocessade korvar och pulvermos, vilken unge säger nej till det? Kidsen skulle bli mer överviktiga, få ännu svårare att koncentrera sig i skolan och bli mer allergiska (och förmodligen lite mer allvarliga sjuka också). Men vem bryr sig?
Den här mandatperioden kan sätta fart på den klimatomställning som ger oss friskare luft, trevligare städer och hälsosammare mat. Eller så kan vi ge upp.
Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena.
fab72ec6d10bbd247c7b06b5efb7a2acd6c86b0a
8f33503769593bceb1f3286510811e04d87ba7d0
TITLE: Tänk om vi skulle sluta bry oss istället DESCRIPTION: I stället för att larma och satsa på klimatomställning. Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: I stället för att larma och satsa på klimatomställning. Det påstås ibland att skräckscenarier inte får folk att bry sig mer om klimatet. Att skrämmas med framtida översvämningar, skogsbränder och extrema stormar får inte fler att engagera sig för klimatomställningen, sägs det. Klimatförändringarna upplevs som för långt borta, de är inte tillräckligt konkreta för att motivera människor att ställa om i vardagen. Tänk om vi istället skulle byta strategi? I stället för att larma: ge upp. Tänk om vi bara struntade i allt vad omställning och miljöhänsyn och klimatanpassning heter. Bättre att ge upp? Antalet personbilar i trafik i Sverige har ökat med nästan en miljon bilar sedan år 2000, från knappt 4 miljoner till 4,9 miljoner fordon i dag. Det är en ökning på nästan 25 procent. Tänk om vi skulle bestämma oss för att det är helt okej att utvecklingen fortsätter i samma takt. Och i stället fokusera på att göra plats för drygt sex miljoner bilar om ett par decennier. Miljöpartiet i Stockholm stad hallucinerar om en lång grön park på tre av Centralbrons sex körfält. Men tänk er bilköerna på de körfält som är kvar! Nej, bättre att ge upp och acceptera att det blir fler och fler bilar, år från år. Vi måste bredda Centralbron! Riddarholmen och Gamla stan får maka på sig, där har husen stått och tagit plats sedan Medeltiden, nu är det bilens tid! Det behövs fler motorleder genom stan: dubbla Essingeleden, på Hornsgatan skulle biltrafiken kunna gå i två våningar, där är luften redan värst i Sverige, hur mycket värre kan det bli? Samma sak i staden där du bor. Där det idag är gågata har det ju varit biltrafik förr, det kan det väl bli igen. Och bilparkeringen på stora torget på de svartvita fotona från förr, vad var det för fel på den? En miljon bilar till kommer att kräva en del anpassning. I september var 43 procent av nybilsförsäljningen elbilar, så av den nya miljonen bilar kommer över hälften att drivas med bensin eller diesel nu när vi slutat tjafsa med klimatbonusar och elbilspremier. Ta bort de fula träden Det blir naturligt att ge upp om renare luft i städerna. I dag har vart tredje barn någon gång haft en allergisk sjukdom, och var tionde stockholmare har astma. Allergierna ökar, och det beror bland annat på luftföroreningar och global uppvärmning. Så nu när vi har gett upp om att försöka minska föroreningarna och bromsa uppvärmningen så får vi helt enkelt tugga i oss att ännu fler barn får kliande eksem och rinniga näsor. Lite fler stockholmare kommer att få astma, de får trösta sig med att de istället får fler och bredare motorvägar i kvarteret. Nu när vi har gett upp om bättre luft. Tänk vad mycket plats vi skulle frigöra för bilarna om vi tog bort träden! Såga ner dem bara, nu i vinter blir de ändå fula. Och skulle de ändå bli fullt på gatorna låt oss ta bort cykelbanorna, cyklisterna är ju mest i vägen. Trottoarerna kan vi också ta bort, bilen är en frihetssymbol, nu är det bilägarnas tur! Parkeringsplats i Kungsträdgården Nu när vi har bestämt oss för att inte hindra fossilbilen och slösa pengar på miljömuppiga alternativ får vi tänka om lite. Kungsträdgården skulle bli en utmärkt parkeringsplats, särskilt om vi tar bort träden. Självklart ska ge upp-strategin in enbart handla om trafiken. Vi måste också göra upp med tvångsvegetarianismen. Stockholm har precis fått utmärkelsen ”Årets ekologiska förebild”. Vad ska de med det woke-priset till? En miljon måltider serverar kommunen varje år, och tydligen är målet att 70 procent av livsmedlen som köps in ska vara ”ekologiska” till år 2030. Vad är poängen måste vi fråga oss i vårt nya scenario. Konventionell odling är ju så mycket effektivare! Och barnen vill ju ha köttbullar! Sätt fart på klimatomställningen Ut med allt vad svenskodlade bönor heter, in med importerat fläsk. Superprocessade korvar och pulvermos, vilken unge säger nej till det? Kidsen skulle bli mer överviktiga, få ännu svårare att koncentrera sig i skolan och bli mer allergiska (och förmodligen lite mer allvarliga sjuka också). Men vem bryr sig? Den här mandatperioden kan sätta fart på den klimatomställning som ger oss friskare luft, trevligare städer och hälsosammare mat. Eller så kan vi ge upp. Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Tänk om vi skulle sluta bry oss istället DESCRIPTION: I stället för att larma och satsa på klimatomställning. Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: I stället för att larma och satsa på klimatomställning. Det påstås ibland att skräckscenarier inte får folk att bry sig mer om klimatet. Att skrämmas med framtida översvämningar, skogsbränder och extrema stormar får inte fler att engagera sig för klimatomställningen, sägs det. Klimatförändringarna upplevs som för långt borta, de är inte tillräckligt konkreta för att motivera människor att ställa om i vardagen. Tänk om vi istället skulle byta strategi? I stället för att larma: ge upp. Tänk om vi bara struntade i allt vad omställning och miljöhänsyn och klimatanpassning heter. Bättre att ge upp? Antalet personbilar i trafik i Sverige har ökat med nästan en miljon bilar sedan år 2000, från knappt 4 miljoner till 4,9 miljoner fordon i dag. Det är en ökning på nästan 25 procent. Tänk om vi skulle bestämma oss för att det är helt okej att utvecklingen fortsätter i samma takt. Och i stället fokusera på att göra plats för drygt sex miljoner bilar om ett par decennier. Miljöpartiet i Stockholms stad hallucinerar om en lång grön park på tre av Centralbrons sex körfält. Men tänk er bilköerna på de körfält som är kvar! Nej, bättre att ge upp och acceptera att det blir fler och fler bilar, år från år. Vi måste bredda Centralbron! Riddarholmen och Gamla stan får maka på sig, där har husen stått och tagit plats sedan medeltiden, nu är det bilens tid! Det behövs fler motorleder genom stan: dubbla Essingeleden, på Hornsgatan skulle biltrafiken kunna gå i två våningar, där är luften redan värst i Sverige, hur mycket värre kan det bli? Samma sak i staden där du bor. Där det idag är gågata har det ju varit biltrafik förr, det kan det väl bli igen. Och bilparkeringen på stora torget på de svartvita fotona från förr, vad var det för fel på den? En miljon bilar till kommer att kräva en del anpassning. I september var 43 procent av nybilsförsäljningen elbilar, så av den nya miljonen bilar kommer över hälften att drivas med bensin eller diesel nu när vi slutat tjafsa med klimatbonusar och elbilspremier. Ta bort de fula träden Det blir naturligt att ge upp om renare luft i städerna. I dag har vart tredje barn någon gång haft en allergisk sjukdom, och var tionde stockholmare har astma. Allergierna ökar, och det beror bland annat på luftföroreningar och global uppvärmning. Så nu när vi har gett upp om att försöka minska föroreningarna och bromsa uppvärmningen så får vi helt enkelt tugga i oss att ännu fler barn får kliande eksem och rinniga näsor. Lite fler stockholmare kommer att få astma, de får trösta sig med att de istället får fler och bredare motorvägar i kvarteret. Nu när vi har gett upp om bättre luft. Tänk vad mycket plats vi skulle frigöra för bilarna om vi tog bort träden! Såga ner dem bara, nu i vinter blir de ändå fula. Och skulle de ändå bli fullt på gatorna låt oss ta bort cykelbanorna, cyklisterna är ju mest i vägen. Trottoarerna kan vi också ta bort, bilen är en frihetssymbol, nu är det bilägarnas tur! Parkeringsplats i Kungsträdgården Nu när vi har bestämt oss för att inte hindra fossilbilen och slösa pengar på miljömuppiga alternativ får vi tänka om lite. Kungsträdgården skulle bli en utmärkt parkeringsplats, särskilt om vi tar bort träden. Självklart ska ge upp-strategin inte enbart handla om trafiken. Vi måste också göra upp med tvångsvegetarianismen. Stockholm har precis fått utmärkelsen ”Årets ekologiska förebild”. Vad ska de med det woke-priset till? En miljon måltider serverar kommunen varje år, och tydligen är målet att 70 procent av livsmedlen som köps in ska vara ”ekologiska” till år 2030. Vad är poängen måste vi fråga oss i vårt nya scenario. Konventionell odling är ju så mycket effektivare! Och barnen vill ju ha köttbullar! Sätt fart på klimatomställningen Ut med allt vad svenskodlade bönor heter, in med importerat fläsk. Superprocessade korvar och pulvermos, vilken unge säger nej till det? Kidsen skulle bli mer överviktiga, få ännu svårare att koncentrera sig i skolan och bli mer allergiska (och förmodligen lite mer allvarliga sjuka också). Men vem bryr sig? Den här mandatperioden kan sätta fart på den klimatomställning som ger oss friskare luft, trevligare städer och hälsosammare mat. Eller så kan vi ge upp. Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena.
8f33503769593bceb1f3286510811e04d87ba7d0
fab72ec6d10bbd247c7b06b5efb7a2acd6c86b0a
fab72ec6d10bbd247c7b06b5efb7a2acd6c86b0aI stället för att larma och satsa på klimatomställning.
Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena.
I stället för att larma och satsa på klimatomställning.
Det påstås ibland att skräckscenarier inte får folk att bry sig mer om klimatet. Att skrämmas med framtida översvämningar, skogsbränder och extrema stormar får inte fler att engagera sig för klimatomställningen, sägs det.
Klimatförändringarna upplevs som för långt borta, de är inte tillräckligt konkreta för att motivera människor att ställa om i vardagen.
Tänk om vi istället skulle byta strategi? I stället för att larma: ge upp. Tänk om vi bara struntade i allt vad omställning och miljöhänsyn och klimatanpassning heter.
Antalet personbilar i trafik i Sverige har ökat med nästan en miljon bilar sedan år 2000, från knappt 4 miljoner till 4,9 miljoner fordon i dag. Det är en ökning på nästan 25 procent. Tänk om vi skulle bestämma oss för att det är helt okej att utvecklingen fortsätter i samma takt. Och i stället fokusera på att göra plats för drygt sex miljoner bilar om ett par decennier.
Miljöpartiet i Stockholm stad hallucinerar om en lång grön park på tre av Centralbrons sex körfält. Men tänk er bilköerna på de körfält som är kvar! Nej, bättre att ge upp och acceptera att det blir fler och fler bilar, år från år. Vi måste bredda Centralbron! Riddarholmen och Gamla stan får maka på sig, där har husen stått och tagit plats sedan Medeltiden, nu är det bilens tid! Det behövs fler motorleder genom stan: dubbla Essingeleden, på Hornsgatan skulle biltrafiken kunna gå i två våningar, där är luften redan värst i Sverige, hur mycket värre kan det bli?
Samma sak i staden där du bor. Där det idag är gågata har det ju varit biltrafik förr, det kan det väl bli igen. Och bilparkeringen på stora torget på de svartvita fotona från förr, vad var det för fel på den? En miljon bilar till kommer att kräva en del anpassning.
I september var 43 procent av nybilsförsäljningen elbilar, så av den nya miljonen bilar kommer över hälften att drivas med bensin eller diesel nu när vi slutat tjafsa med klimatbonusar och elbilspremier.
Det blir naturligt att ge upp om renare luft i städerna. I dag har vart tredje barn någon gång haft en allergisk sjukdom, och var tionde stockholmare har astma. Allergierna ökar, och det beror bland annat på luftföroreningar och global uppvärmning. Så nu när vi har gett upp om att försöka minska föroreningarna och bromsa uppvärmningen så får vi helt enkelt tugga i oss att ännu fler barn får kliande eksem och rinniga näsor. Lite fler stockholmare kommer att få astma, de får trösta sig med att de istället får fler och bredare motorvägar i kvarteret.
Nu när vi har gett upp om bättre luft. Tänk vad mycket plats vi skulle frigöra för bilarna om vi tog bort träden! Såga ner dem bara, nu i vinter blir de ändå fula. Och skulle de ändå bli fullt på gatorna låt oss ta bort cykelbanorna, cyklisterna är ju mest i vägen. Trottoarerna kan vi också ta bort, bilen är en frihetssymbol, nu är det bilägarnas tur!
Nu när vi har bestämt oss för att inte hindra fossilbilen och slösa pengar på miljömuppiga alternativ får vi tänka om lite. Kungsträdgården skulle bli en utmärkt parkeringsplats, särskilt om vi tar bort träden.
Självklart ska ge upp-strategin in enbart handla om trafiken. Vi måste också göra upp med tvångsvegetarianismen. Stockholm har precis fått utmärkelsen ”Årets ekologiska förebild”. Vad ska de med det woke-priset till? En miljon måltider serverar kommunen varje år, och tydligen är målet att 70 procent av livsmedlen som köps in ska vara ”ekologiska” till år 2030. Vad är poängen måste vi fråga oss i vårt nya scenario. Konventionell odling är ju så mycket effektivare! Och barnen vill ju ha köttbullar!
Ut med allt vad svenskodlade bönor heter, in med importerat fläsk. Superprocessade korvar och pulvermos, vilken unge säger nej till det? Kidsen skulle bli mer överviktiga, få ännu svårare att koncentrera sig i skolan och bli mer allergiska (och förmodligen lite mer allvarliga sjuka också). Men vem bryr sig?
Den här mandatperioden kan sätta fart på den klimatomställning som ger oss friskare luft, trevligare städer och hälsosammare mat. Eller så kan vi ge upp.
Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena.
fab72ec6d10bbd247c7b06b5efb7a2acd6c86b0a
8f33503769593bceb1f3286510811e04d87ba7d0
TITLE: Tänk om vi skulle sluta bry oss istället DESCRIPTION: I stället för att larma och satsa på klimatomställning. Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: I stället för att larma och satsa på klimatomställning. Det påstås ibland att skräckscenarier inte får folk att bry sig mer om klimatet. Att skrämmas med framtida översvämningar, skogsbränder och extrema stormar får inte fler att engagera sig för klimatomställningen, sägs det. Klimatförändringarna upplevs som för långt borta, de är inte tillräckligt konkreta för att motivera människor att ställa om i vardagen. Tänk om vi istället skulle byta strategi? I stället för att larma: ge upp. Tänk om vi bara struntade i allt vad omställning och miljöhänsyn och klimatanpassning heter. Bättre att ge upp? Antalet personbilar i trafik i Sverige har ökat med nästan en miljon bilar sedan år 2000, från knappt 4 miljoner till 4,9 miljoner fordon i dag. Det är en ökning på nästan 25 procent. Tänk om vi skulle bestämma oss för att det är helt okej att utvecklingen fortsätter i samma takt. Och i stället fokusera på att göra plats för drygt sex miljoner bilar om ett par decennier. Miljöpartiet i Stockholm stad hallucinerar om en lång grön park på tre av Centralbrons sex körfält. Men tänk er bilköerna på de körfält som är kvar! Nej, bättre att ge upp och acceptera att det blir fler och fler bilar, år från år. Vi måste bredda Centralbron! Riddarholmen och Gamla stan får maka på sig, där har husen stått och tagit plats sedan Medeltiden, nu är det bilens tid! Det behövs fler motorleder genom stan: dubbla Essingeleden, på Hornsgatan skulle biltrafiken kunna gå i två våningar, där är luften redan värst i Sverige, hur mycket värre kan det bli? Samma sak i staden där du bor. Där det idag är gågata har det ju varit biltrafik förr, det kan det väl bli igen. Och bilparkeringen på stora torget på de svartvita fotona från förr, vad var det för fel på den? En miljon bilar till kommer att kräva en del anpassning. I september var 43 procent av nybilsförsäljningen elbilar, så av den nya miljonen bilar kommer över hälften att drivas med bensin eller diesel nu när vi slutat tjafsa med klimatbonusar och elbilspremier. Ta bort de fula träden Det blir naturligt att ge upp om renare luft i städerna. I dag har vart tredje barn någon gång haft en allergisk sjukdom, och var tionde stockholmare har astma. Allergierna ökar, och det beror bland annat på luftföroreningar och global uppvärmning. Så nu när vi har gett upp om att försöka minska föroreningarna och bromsa uppvärmningen så får vi helt enkelt tugga i oss att ännu fler barn får kliande eksem och rinniga näsor. Lite fler stockholmare kommer att få astma, de får trösta sig med att de istället får fler och bredare motorvägar i kvarteret. Nu när vi har gett upp om bättre luft. Tänk vad mycket plats vi skulle frigöra för bilarna om vi tog bort träden! Såga ner dem bara, nu i vinter blir de ändå fula. Och skulle de ändå bli fullt på gatorna låt oss ta bort cykelbanorna, cyklisterna är ju mest i vägen. Trottoarerna kan vi också ta bort, bilen är en frihetssymbol, nu är det bilägarnas tur! Parkeringsplats i Kungsträdgården Nu när vi har bestämt oss för att inte hindra fossilbilen och slösa pengar på miljömuppiga alternativ får vi tänka om lite. Kungsträdgården skulle bli en utmärkt parkeringsplats, särskilt om vi tar bort träden. Självklart ska ge upp-strategin in enbart handla om trafiken. Vi måste också göra upp med tvångsvegetarianismen. Stockholm har precis fått utmärkelsen ”Årets ekologiska förebild”. Vad ska de med det woke-priset till? En miljon måltider serverar kommunen varje år, och tydligen är målet att 70 procent av livsmedlen som köps in ska vara ”ekologiska” till år 2030. Vad är poängen måste vi fråga oss i vårt nya scenario. Konventionell odling är ju så mycket effektivare! Och barnen vill ju ha köttbullar! Sätt fart på klimatomställningen Ut med allt vad svenskodlade bönor heter, in med importerat fläsk. Superprocessade korvar och pulvermos, vilken unge säger nej till det? Kidsen skulle bli mer överviktiga, få ännu svårare att koncentrera sig i skolan och bli mer allergiska (och förmodligen lite mer allvarliga sjuka också). Men vem bryr sig? Den här mandatperioden kan sätta fart på den klimatomställning som ger oss friskare luft, trevligare städer och hälsosammare mat. Eller så kan vi ge upp. Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Tänk om vi skulle sluta bry oss istället DESCRIPTION: I stället för att larma och satsa på klimatomställning. Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: I stället för att larma och satsa på klimatomställning. Det påstås ibland att skräckscenarier inte får folk att bry sig mer om klimatet. Att skrämmas med framtida översvämningar, skogsbränder och extrema stormar får inte fler att engagera sig för klimatomställningen, sägs det. Klimatförändringarna upplevs som för långt borta, de är inte tillräckligt konkreta för att motivera människor att ställa om i vardagen. Tänk om vi istället skulle byta strategi? I stället för att larma: ge upp. Tänk om vi bara struntade i allt vad omställning och miljöhänsyn och klimatanpassning heter. Bättre att ge upp? Antalet personbilar i trafik i Sverige har ökat med nästan en miljon bilar sedan år 2000, från knappt 4 miljoner till 4,9 miljoner fordon i dag. Det är en ökning på nästan 25 procent. Tänk om vi skulle bestämma oss för att det är helt okej att utvecklingen fortsätter i samma takt. Och i stället fokusera på att göra plats för drygt sex miljoner bilar om ett par decennier. Miljöpartiet i Stockholms stad hallucinerar om en lång grön park på tre av Centralbrons sex körfält. Men tänk er bilköerna på de körfält som är kvar! Nej, bättre att ge upp och acceptera att det blir fler och fler bilar, år från år. Vi måste bredda Centralbron! Riddarholmen och Gamla stan får maka på sig, där har husen stått och tagit plats sedan medeltiden, nu är det bilens tid! Det behövs fler motorleder genom stan: dubbla Essingeleden, på Hornsgatan skulle biltrafiken kunna gå i två våningar, där är luften redan värst i Sverige, hur mycket värre kan det bli? Samma sak i staden där du bor. Där det idag är gågata har det ju varit biltrafik förr, det kan det väl bli igen. Och bilparkeringen på stora torget på de svartvita fotona från förr, vad var det för fel på den? En miljon bilar till kommer att kräva en del anpassning. I september var 43 procent av nybilsförsäljningen elbilar, så av den nya miljonen bilar kommer över hälften att drivas med bensin eller diesel nu när vi slutat tjafsa med klimatbonusar och elbilspremier. Ta bort de fula träden Det blir naturligt att ge upp om renare luft i städerna. I dag har vart tredje barn någon gång haft en allergisk sjukdom, och var tionde stockholmare har astma. Allergierna ökar, och det beror bland annat på luftföroreningar och global uppvärmning. Så nu när vi har gett upp om att försöka minska föroreningarna och bromsa uppvärmningen så får vi helt enkelt tugga i oss att ännu fler barn får kliande eksem och rinniga näsor. Lite fler stockholmare kommer att få astma, de får trösta sig med att de istället får fler och bredare motorvägar i kvarteret. Nu när vi har gett upp om bättre luft. Tänk vad mycket plats vi skulle frigöra för bilarna om vi tog bort träden! Såga ner dem bara, nu i vinter blir de ändå fula. Och skulle de ändå bli fullt på gatorna låt oss ta bort cykelbanorna, cyklisterna är ju mest i vägen. Trottoarerna kan vi också ta bort, bilen är en frihetssymbol, nu är det bilägarnas tur! Parkeringsplats i Kungsträdgården Nu när vi har bestämt oss för att inte hindra fossilbilen och slösa pengar på miljömuppiga alternativ får vi tänka om lite. Kungsträdgården skulle bli en utmärkt parkeringsplats, särskilt om vi tar bort träden. Självklart ska ge upp-strategin inte enbart handla om trafiken. Vi måste också göra upp med tvångsvegetarianismen. Stockholm har precis fått utmärkelsen ”Årets ekologiska förebild”. Vad ska de med det woke-priset till? En miljon måltider serverar kommunen varje år, och tydligen är målet att 70 procent av livsmedlen som köps in ska vara ”ekologiska” till år 2030. Vad är poängen måste vi fråga oss i vårt nya scenario. Konventionell odling är ju så mycket effektivare! Och barnen vill ju ha köttbullar! Sätt fart på klimatomställningen Ut med allt vad svenskodlade bönor heter, in med importerat fläsk. Superprocessade korvar och pulvermos, vilken unge säger nej till det? Kidsen skulle bli mer överviktiga, få ännu svårare att koncentrera sig i skolan och bli mer allergiska (och förmodligen lite mer allvarliga sjuka också). Men vem bryr sig? Den här mandatperioden kan sätta fart på den klimatomställning som ger oss friskare luft, trevligare städer och hälsosammare mat. Eller så kan vi ge upp. Inlägget Tänk om vi skulle sluta bry oss istället dök först upp på Dagens Arena.
8f33503769593bceb1f3286510811e04d87ba7d0
fab72ec6d10bbd247c7b06b5efb7a2acd6c86b0a
436345867eb0fc5a82016d9fa4b1fb8612199161Vad händer när språket lägger skulden för utanförskap på de drabbade?
Inlägget Det finns inga utsatta områden – bara utsatta människor dök först upp på Dagens Arena.
Gränserna för det offentligt sägbara har flyttats och vi talar om människor i ”utanförskap”, om ”utsatta” eller ”utanförskapsområden”. Vad händer när språket steg för steg flyttar problemet från de strukturer som skapar ojämlikhet till människorna som lever med konsekvenserna av den? undrar Haris Agic.
Orden har blivit en självklar del av samtidens offentliga samtal. Politiker talar om att ”bryta utanförskapet”, medier rapporterar från ”utsatta områden” och i rapporter, utredningar och politiska program återkommer begreppen som om deras innebörd vore given. De används från höger till vänster, ofta med ambitionen att synliggöra högst verkliga samhällsproblem: segregation, fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet och ojämlika livsvillkor.
Begreppen har också institutionaliserats. Polisen har sedan 2015 använt ”utsatta områden” i sina nationella lägesbilder över områden där kriminalitet påverkar lokalsamhället. Därtill har Boverket och SCB på regeringens uppdrag utvecklat en modell för att identifiera och följa ”utanförskapsområden”. I årets uppföljning identifierades 167 sådana områden – samtidigt som Boverket konstaterar att det saknas en etablerad definition av vad utanförskap är.
Just därför behöver vi ibland stanna upp inför orden. De säger något om verkligheten – men också om vår blick på den. När ett begrepp blivit självklart upphör det lätt att framstå som en tolkning och börjar uppfattas som en beskrivning av verkligheten sådan den helt enkelt är.
”Utanförskap” är ett passivt substantiv som frammanar ett statiskt tillstånd – närmast som en naturlag som lätt kopplas till människor med utländsk bakgrund, annan hudfärg, religion, arbetslöshet, kriminalitet och sociala problem. Strukturella grundorsaker riskerar att osynliggöras och utanförskapet framstå som ett resultat av människors egna brister. De beskrivs som problemet bakom de problem de själva tvingas utstå: en dubbelbestraffning.
Men språk uppstår inte i ett maktvakuum. Ett ”utanför” förutsätter ett ”innanför” – och någon med makt att dra gränsen däremellan. Därför finns anledning att fråga vad det betyder att denna språkliga förskjutning sker under samma period som nationalismen och den radikala högern har flyttat fram sina positioner.
Forskning om svensk politisk och medial diskurs har beskrivit hur föreställningar om migration som tidigare befunnit sig i marginalen gradvis har normaliserats. Det politiska Overtonfönstret – gränsen för vilka idéer och sätt att tala som uppfattas som legitima – har förskjutits. Det bevisar inget enkelt orsakssamband. Men det ger anledning att fråga om samtidigheten verkligen är betydelselös. Det intressanta är kanske inte främst vad ytterhögern säger, utan vad resten av samhället börjar säga utan att längre uppfatta språket som ideologiskt.
Om vi i stället för ”utanförskap” – ett passivt substantiv som beskriver ett tillstånd – talar om exkludering, eller ännu tydligare om ”utanförskapande”, förskjuts perspektivet från tillståndet till själva handlingen. Utanförskap är något människor befinner sig i. Utanförskapande är något som görs. Begreppet väcker därför också frågan om vem som gör vad mot vem. Vem stängs ute, från vad och genom vilka mekanismer?
Begreppet ”utsatta områden” ger lätt intrycket att segregation handlar om vissa bostadsområden och människorna som bor där. ”Bara vi blandar folk lite så kommer det att ordna sig av sig självt”, brukar det låta.
Men Martin Luther King Jr. lärde oss att segregation inte bara handlar om åtskilda människor och platser, utan om ett system som gynnar vissa och missgynnar andra. Det finns insprängt i våra institutioner, på arbetsmarknaden, i skolan och i människors skilda tillgång till makt, resurser och möjligheter.
När vi i stället talar om områden riskerar maktstrukturerna att försvinna ur bilden. Kvar blir kartor, Excelark och diagram – ett tekniskt språk som inte inrymmer det levda livet: kulturell dynamik, gemenskap, skaparkraft, rädsla, kärlek, sorg, hopp och förtvivlan.
Geografiska kategorier kan vara nödvändiga arbetsredskap. Problemet uppstår när de blir allmänna beskrivningar av platserna och människorna som lever där.
I många sammanhang skulle därför ”mångfaldsrika områden” ligga närmare verkligheten. Inte alltid. Mångfald får inte trivialisera maktstrukturer, exkludering, orättvisor och rasism. Men samma områden rymmer olika språk och erfarenheter, gemenskaper, skaparkraft och uttryck.
Ett förändrat språkbruk löser inte segregation, fattigdom eller diskriminering. Men orden påverkar hur problemen blir begripliga för oss, var vi söker deras orsaker och vilka lösningar som framstår som möjliga.
Det finns en gemensam rörelse i det här språket. ”Utanförskap” gör en process till ett tillstånd. ”Utsatta områden” flyttar utsattheten från människan till platsen. ”Utanförskapsområden” ger detta tillstånd geografiska gränser. Steg för steg förskjuts problemet från vad samhället gör med människor till vad det är för fel på människorna.
Här blir frågan om makt omöjlig att komma runt. Den som befinner sig nära samhällets centrum behöver sällan förklara sin plats där. Det är andras integration som mäts, deras bostadsområden som kategoriseras och deras tillhörighet som problematiseras. Det är andra som mäts mot centrum.
Och låt oss med handen på hjärtat erkänna att det egentligen inte finns några ”utsatta områden”, bara utsatta människor. Människor som lever med konsekvenserna av segregation, diskriminering, fattigdom, ojämlikhet och politiska beslut. Samma människor arbetar, älskar, sörjer, skapar, uppfostrar barn, bygger gemenskaper, hoppas och drömmer.
Språk förändrar inte samhället på egen hand. Men ett mer precist och humant språk kan åskådliggöra både människor och strukturer och skapa bättre förutsättningar för den samhällsförändring vi vill se – ett humant Sverige där vi är måna om och angår varandra.
Haris Agic, fil. dr i socialantropologi, strateg och talare
Inlägget Det finns inga utsatta områden – bara utsatta människor dök först upp på Dagens Arena.
2e2cab3e37a199dbf5e4d6aa188c5aa18d7cab32102 människor har mist livet vid gränsen.
Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena.
Brutaliteten vid gränsen mellan Polen och Belarus har omvärldens medgivande, trots systematiska brott mot internationella konventioner. I en ny rapport beskrivs situationen som ett EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter.
Februari 2022: 26-årige Ahmed Al-Shawafi från Jemen ingår i en grupp om 35–40 personer som tar sig över floden Przewłoka på ett ställe där de tror att det är grunt. Men i själva verket är vattnet så djupt att alla blir genomblöta. Det är kallt ute, och väl över på andra sidan börjar Ahmed Al-Shawafi skaka okontrollerat innan han kollapsar och förlorar medvetande. Gruppen försöker hjälpa honom men bestämmer sig sedan för att lämna honom. Att bära honom genom terrängen är inte möjligt. När de möter en patrull från den polska gränsbevakningen anger de Ahmed Al-Shawafis position och ber om hjälp. Men istället för att ta sig fram till honom väljer gränsvakterna att ännu en gång tvinga gruppen tillbaka över gränsen till Belarus. Ahmed Al-Shawafis döda kropp påträffas istället av en slump flera dygn senare.
November 2021: 31-årige Muhammad Yasin Jassem från Syrien tar sig in i Polen tillsammans med sin yngre bror Bashar. Kort efter att de kommit över gränsen börjar Muhammad må dåligt. Bashar blir tvungen att lämna honom i skogen med vatten och lite mat. Han fortsätter på egen hand och slår larm om sin brors situation när han stöter på polska gränsvakter. Men i stället för att skynda till Muhammads undsättning tvingar de Bashar över gränsen till Belarus. Muhammads kropp påträffas flera dygn senare av en skogvaktare.
Februari 2023: 28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien tar sig över gränsen tillsammans med tre andra personer. Strax därefter börjar hon känna sig sjuk och mår snabbt allt sämre. Till slut kan hon inte längre fortsätta. En i gruppen stannar hos henne medan de två andra fortsätter vidare till staden Hajnówka någon kilometer bort för att slå larm. Men inget görs för att hjälpa henne. De andra i gruppen motas tillbaka till Belarus. Mahlet Kassa påträffas död efter nio dygn.
Att få människor att lämna Polen och EU är viktigare än att rädda liv.
Grav med kvarlevor av oidentifierad person som gått under i gränstrakterna mellan Polen och Belarus. I rapporten konstateras 102 dödsfall sedan 2021 och många försvinnanden. Foto: Maciej Moskwa
De tre exemplen är hämtade ur The Death Zone – The Making of a Lethal Pushback Regime Across the Polish–Belarusian Borderlands, som släpptes häromveckan. Rapporten är resultatet av ett samarbete mellan aktörer ur civilsamhället, forskare i Polen, Schweiz, Grekland och Nederländerna samt polska Helsingforskommittén och Border Forensics, som utreder och analyserar gränsvåld.
Utifrån kartläggningar av dessa och många andra dödsfall – i rapporten konstateras 102 människor ha mist livet vid gränsen fram till förra hösten – analyseras gränsregimen som Polen bedriver. Bilden som målas upp på rapportens nästan 450 sidor visar en brutalitet som stöttas av EU och pågår i ett vakuum, oåtkomligt för internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
Symtomatiskt är att utredningarna av dödsfallen i gränstrakterna aldrig leder längre än till kalla konstateranden om direkta orsaker, som ”drunkning” eller ”hypotermi”. Att det är gränsregimens pushbacks som gör att människor hamnar i ett desperat och livshotande läge nämns inte.
Dödsfallen här ovan inträffade mellan 2021 och 2023, men situationen är fortfarande densamma, inte bara i Polen utan också i Lettland och Litauen, de två andra EU-länderna som gränsar mot Belarus.
Antalet människor som försöker ta sig in i unionen har varierat, men i övrigt har läget varit oförändrat sedan sommaren 2021. Det var då Belarus började bevilja visum och på olika andra sätt underlätta människors väg till gränsen. Detta beskrevs redan från början som hybridkrigföring och de som försöker ta sig över gränsen framställs följaktligen som hot, till och med som vapen – en retorik som behändigt rättfärdigar brutalt bemötande.
28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien blev hastigt sjuk efter att hon tagit sig över gränsen från Belarus till Polen i februari 2023. Hennes sällskap lämnade henne i skogen och slog larm. Men i stället för att skynda till undsättning prioriterade den polska gränsbevakningen att tvinga hennes sällskap att återvända till Belarus. Mahlet Kassas döda kropp påträffades nio dygn senare. Foto: Hope and Humanity Poland.
Förutom rutinen att mota bort människor genom så kallade pushbacks handlar vittnesmål i rapporten om tortyrliknande metoder på båda sidor om gränsen. Det händer att människor tvingas klä av sig och förbli nakna i timmar, gå långa sträckor utan kläder och skor, äta cigarettfimpar och mat som har legat på marken. Det förekommer sexuella övergrepp utförda av uniformerad personal, och vittnen berättar att de som har utsatts sedan har hotats till att utföra samma handlingar mot andra på flykt.
I rapporten beskrivs Polens gräns mot Belarus som ett slags EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter.
Belarus uttalade syfte med att släppa fram människor till EU:s gräns är att straffa unionen för sanktioner som infördes mot landet efter valfusket 2020 och de brutala angreppen mot demokratiaktivister. Men, konstaterar rapportförfattarna, det är agerandet på EU-sidan som orsakar fara. ”Medan migranter som söker skydd inte utgör något verkligt hot mot Polen eller EU, utgör underminerandet av fundamentala normer om människors värde, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter det.”
Det som pågår vid gränsen prövas av Europadomstolen i Strasbourg. I början av förra året hölls en öppen hearing kring tre specifika fall i Polen, Lettland respektive Litauen som inträffade 2021 och 2022 (en stor mängd liknande ärenden väntar på att tas upp). Målen är ännu inte avgjorda.
Flera europeiska länder, inklusive Sverige, har uttryckt önskemål om att domstolen ska prioritera nationella intressen framför mänskliga rättigheter. Långsamheten ger en oroande antydan om att detta är något som övervägs av domarna i Strasbourg.
Thord Eriksson
Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena.
d9a8ff2ae07848246d138d8592e2006fe20fcc46
2e2cab3e37a199dbf5e4d6aa188c5aa18d7cab32
TITLE: Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv DESCRIPTION: 102 människor ha mist livet vid gränsen. Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Brutaliteten vid gränsen mellan Polen och Belarus har omvärldens medgivande, trots systematiska brott mot internationella konventioner. I en ny rapport beskrivs situationen som ett EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter. Februari 2022: 26-årige Ahmed Al-Shawafi från Jemen ingår i en grupp om 35–40 personer som tar sig över floden Przewłoka på ett ställe där de tror att det är grunt. Men i själva verket är vattnet så djupt att alla blir genomblöta. Det är kallt ute, och väl över på andra sidan börjar Ahmed Al-Shawafi skaka okontrollerat innan han kollapsar och förlorar medvetande. Gruppen försöker hjälpa honom men bestämmer sig sedan för att lämna honom. Att bära honom genom terrängen är inte möjligt. När de möter en patrull från den polska gränsbevakningen anger de Ahmed Al-Shawafis position och ber om hjälp. Men istället för att ta sig fram till honom väljer gränsvakterna att ännu en gång tvinga gruppen tillbaka över gränsen till Belarus. Ahmed Al-Shawafis döda kropp påträffas istället av en slump flera dygn senare. November 2021: 31-årige Muhammad Yasin Jassem från Syrien tar sig in i Polen tillsammans med sin yngre bror Bashar. Kort efter att de kommit över gränsen börjar Muhammad må dåligt. Bashar blir tvungen att lämna honom i skogen med vatten och lite mat. Han fortsätter på egen hand och slår larm om sin brors situation när han stöter på polska gränsvakter. Men i stället för att skynda till Muhammads undsättning tvingar de Bashar över gränsen till Belarus. Muhammads kropp påträffas flera dygn senare av en skogvaktare. Februari 2023: 28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien tar sig över gränsen tillsammans med tre andra personer. Strax därefter börjar hon känna sig sjuk och mår snabbt allt sämre. Till slut kan hon inte längre fortsätta. En i gruppen stannar hos henne medan de två andra fortsätter vidare till staden Hajnówka någon kilometer bort för att slå larm. Men inget görs för att hjälpa henne. De andra i gruppen motas tillbaka till Belarus. Mahlet Kassa påträffas död efter nio dygn. Att få människor att lämna Polen och EU är viktigare än att rädda liv. Grav med kvarlevor av oidentifierad person som gått under i gränstrakterna mellan Polen och Belarus. I rapporten konstateras 102 dödsfall sedan 2021 och många försvinnanden. Foto: Maciej Moskwa Kalla konstateranden De tre exemplen är hämtade ur The Death Zone – The Making of a Lethal Pushback Regime Across the Polish–Belarusian Borderlands, som släpptes häromveckan. Rapporten är resultatet av ett samarbete mellan aktörer ur civilsamhället, forskare i Polen, Schweiz, Grekland och Nederländerna samt polska Helsingforskommittén och Border Forensics, som utreder och analyserar gränsvåld. Utifrån kartläggningar av dessa och många andra dödsfall – i rapporten konstateras 102 människor ha mist livet vid gränsen fram till förra hösten – analyseras gränsregimen som Polen bedriver. Bilden som målas upp på rapportens nästan 450 sidor visar en brutalitet som stöttas av EU och pågår i ett vakuum, oåtkomligt för internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Symtomatiskt är att utredningarna av dödsfallen i gränstrakterna aldrig leder längre än till kalla konstateranden om direkta orsaker, som ”drunkning” eller ”hypotermi”. Att det är gränsregimens pushbacks som gör att människor hamnar i ett desperat och livshotande läge nämns inte. Tvingas klä av sig Dödsfallen här ovan inträffade mellan 2021 och 2023, men situationen är fortfarande densamma, inte bara i Polen utan också i Lettland och Litauen, de två andra EU-länderna som gränsar mot Belarus. Antalet människor som försöker ta sig in i unionen har varierat, men i övrigt har läget varit oförändrat sedan sommaren 2021. Det var då Belarus började bevilja visum och på olika andra sätt underlätta människors väg till gränsen. Detta beskrevs redan från början som hybridkrigföring och de som försöker ta sig över gränsen framställs följaktligen som hot, till och med som vapen – en retorik som behändigt rättfärdigar brutalt bemötande. 28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien blev hastigt sjuk efter att hon tagit sig över gränsen från Belarus till Polen i februari 2023. Hennes sällskap lämnade henne i skogen och slog larm. Men i stället för att skynda till undsättning prioriterade den polska gränsbevakningen att tvinga hennes sällskap att återvända till Belarus. Mahlet Kassas döda kropp påträffades nio dygn senare. Foto: Hope and Humanity Poland. Förutom rutinen att mota bort människor genom så kallade pushbacks handlar vittnesmål i rapporten om tortyrliknande metoder på båda sidor om gränsen. Det händer att människor tvingas klä av sig och förbli nakna i timmar, gå långa sträckor utan kläder och skor, äta cigarettfimpar och mat som har legat på marken. Det förekommer sexuella övergrepp utförda av uniformerad personal, och vittnen berättar att de som har utsatts sedan har hotats till att utföra samma handlingar mot andra på flykt. I rapporten beskrivs Polens gräns mot Belarus som ett slags EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter. EU-sidan orsakar fara Belarus uttalade syfte med att släppa fram människor till EU:s gräns är att straffa unionen för sanktioner som infördes mot landet efter valfusket 2020 och de brutala angreppen mot demokratiaktivister. Men, konstaterar rapportförfattarna, det är agerandet på EU-sidan som orsakar fara. ”Medan migranter som söker skydd inte utgör något verkligt hot mot Polen eller EU, utgör underminerandet av fundamentala normer om människors värde, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter det.” Det som pågår vid gränsen prövas av Europadomstolen i Strasbourg. I början av förra året hölls en öppen hearing kring tre specifika fall i Polen, Lettland respektive Litauen som inträffade 2021 och 2022 (en stor mängd liknande ärenden väntar på att tas upp). Målen är ännu inte avgjorda. Flera europeiska länder, inklusive Sverige, har uttryckt önskemål om att domstolen ska prioritera nationella intressen framför mänskliga rättigheter. Långsamheten ger en oroande antydan om att detta är något som övervägs av domarna i Strasbourg. Thord Eriksson Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv DESCRIPTION: 102 människor har mist livet vid gränsen. Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Brutaliteten vid gränsen mellan Polen och Belarus har omvärldens medgivande, trots systematiska brott mot internationella konventioner. I en ny rapport beskrivs situationen som ett EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter. Februari 2022: 26-årige Ahmed Al-Shawafi från Jemen ingår i en grupp om 35–40 personer som tar sig över floden Przewłoka på ett ställe där de tror att det är grunt. Men i själva verket är vattnet så djupt att alla blir genomblöta. Det är kallt ute, och väl över på andra sidan börjar Ahmed Al-Shawafi skaka okontrollerat innan han kollapsar och förlorar medvetande. Gruppen försöker hjälpa honom men bestämmer sig sedan för att lämna honom. Att bära honom genom terrängen är inte möjligt. När de möter en patrull från den polska gränsbevakningen anger de Ahmed Al-Shawafis position och ber om hjälp. Men istället för att ta sig fram till honom väljer gränsvakterna att ännu en gång tvinga gruppen tillbaka över gränsen till Belarus. Ahmed Al-Shawafis döda kropp påträffas istället av en slump flera dygn senare. November 2021: 31-årige Muhammad Yasin Jassem från Syrien tar sig in i Polen tillsammans med sin yngre bror Bashar. Kort efter att de kommit över gränsen börjar Muhammad må dåligt. Bashar blir tvungen att lämna honom i skogen med vatten och lite mat. Han fortsätter på egen hand och slår larm om sin brors situation när han stöter på polska gränsvakter. Men i stället för att skynda till Muhammads undsättning tvingar de Bashar över gränsen till Belarus. Muhammads kropp påträffas flera dygn senare av en skogvaktare. Februari 2023: 28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien tar sig över gränsen tillsammans med tre andra personer. Strax därefter börjar hon känna sig sjuk och mår snabbt allt sämre. Till slut kan hon inte längre fortsätta. En i gruppen stannar hos henne medan de två andra fortsätter vidare till staden Hajnówka någon kilometer bort för att slå larm. Men inget görs för att hjälpa henne. De andra i gruppen motas tillbaka till Belarus. Mahlet Kassa påträffas död efter nio dygn. Att få människor att lämna Polen och EU är viktigare än att rädda liv. Grav med kvarlevor av oidentifierad person som gått under i gränstrakterna mellan Polen och Belarus. I rapporten konstateras 102 dödsfall sedan 2021 och många försvinnanden. Foto: Maciej Moskwa Kalla konstateranden De tre exemplen är hämtade ur The Death Zone – The Making of a Lethal Pushback Regime Across the Polish–Belarusian Borderlands, som släpptes häromveckan. Rapporten är resultatet av ett samarbete mellan aktörer ur civilsamhället, forskare i Polen, Schweiz, Grekland och Nederländerna samt polska Helsingforskommittén och Border Forensics, som utreder och analyserar gränsvåld. Utifrån kartläggningar av dessa och många andra dödsfall – i rapporten konstateras 102 människor ha mist livet vid gränsen fram till förra hösten – analyseras gränsregimen som Polen bedriver. Bilden som målas upp på rapportens nästan 450 sidor visar en brutalitet som stöttas av EU och pågår i ett vakuum, oåtkomligt för internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Symtomatiskt är att utredningarna av dödsfallen i gränstrakterna aldrig leder längre än till kalla konstateranden om direkta orsaker, som ”drunkning” eller ”hypotermi”. Att det är gränsregimens pushbacks som gör att människor hamnar i ett desperat och livshotande läge nämns inte. Tvingas klä av sig Dödsfallen här ovan inträffade mellan 2021 och 2023, men situationen är fortfarande densamma, inte bara i Polen utan också i Lettland och Litauen, de två andra EU-länderna som gränsar mot Belarus. Antalet människor som försöker ta sig in i unionen har varierat, men i övrigt har läget varit oförändrat sedan sommaren 2021. Det var då Belarus började bevilja visum och på olika andra sätt underlätta människors väg till gränsen. Detta beskrevs redan från början som hybridkrigföring och de som försöker ta sig över gränsen framställs följaktligen som hot, till och med som vapen – en retorik som behändigt rättfärdigar brutalt bemötande. 28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien blev hastigt sjuk efter att hon tagit sig över gränsen från Belarus till Polen i februari 2023. Hennes sällskap lämnade henne i skogen och slog larm. Men i stället för att skynda till undsättning prioriterade den polska gränsbevakningen att tvinga hennes sällskap att återvända till Belarus. Mahlet Kassas döda kropp påträffades nio dygn senare. Foto: Hope and Humanity Poland. Förutom rutinen att mota bort människor genom så kallade pushbacks handlar vittnesmål i rapporten om tortyrliknande metoder på båda sidor om gränsen. Det händer att människor tvingas klä av sig och förbli nakna i timmar, gå långa sträckor utan kläder och skor, äta cigarettfimpar och mat som har legat på marken. Det förekommer sexuella övergrepp utförda av uniformerad personal, och vittnen berättar att de som har utsatts sedan har hotats till att utföra samma handlingar mot andra på flykt. I rapporten beskrivs Polens gräns mot Belarus som ett slags EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter. EU-sidan orsakar fara Belarus uttalade syfte med att släppa fram människor till EU:s gräns är att straffa unionen för sanktioner som infördes mot landet efter valfusket 2020 och de brutala angreppen mot demokratiaktivister. Men, konstaterar rapportförfattarna, det är agerandet på EU-sidan som orsakar fara. ”Medan migranter som söker skydd inte utgör något verkligt hot mot Polen eller EU, utgör underminerandet av fundamentala normer om människors värde, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter det.” Det som pågår vid gränsen prövas av Europadomstolen i Strasbourg. I början av förra året hölls en öppen hearing kring tre specifika fall i Polen, Lettland respektive Litauen som inträffade 2021 och 2022 (en stor mängd liknande ärenden väntar på att tas upp). Målen är ännu inte avgjorda. Flera europeiska länder, inklusive Sverige, har uttryckt önskemål om att domstolen ska prioritera nationella intressen framför mänskliga rättigheter. Långsamheten ger en oroande antydan om att detta är något som övervägs av domarna i Strasbourg. Thord Eriksson Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena.
2e2cab3e37a199dbf5e4d6aa188c5aa18d7cab32
d9a8ff2ae07848246d138d8592e2006fe20fcc46
d9a8ff2ae07848246d138d8592e2006fe20fcc46102 människor ha mist livet vid gränsen.
Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena.
Brutaliteten vid gränsen mellan Polen och Belarus har omvärldens medgivande, trots systematiska brott mot internationella konventioner. I en ny rapport beskrivs situationen som ett EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter.
Februari 2022: 26-årige Ahmed Al-Shawafi från Jemen ingår i en grupp om 35–40 personer som tar sig över floden Przewłoka på ett ställe där de tror att det är grunt. Men i själva verket är vattnet så djupt att alla blir genomblöta. Det är kallt ute, och väl över på andra sidan börjar Ahmed Al-Shawafi skaka okontrollerat innan han kollapsar och förlorar medvetande. Gruppen försöker hjälpa honom men bestämmer sig sedan för att lämna honom. Att bära honom genom terrängen är inte möjligt. När de möter en patrull från den polska gränsbevakningen anger de Ahmed Al-Shawafis position och ber om hjälp. Men istället för att ta sig fram till honom väljer gränsvakterna att ännu en gång tvinga gruppen tillbaka över gränsen till Belarus. Ahmed Al-Shawafis döda kropp påträffas istället av en slump flera dygn senare.
November 2021: 31-årige Muhammad Yasin Jassem från Syrien tar sig in i Polen tillsammans med sin yngre bror Bashar. Kort efter att de kommit över gränsen börjar Muhammad må dåligt. Bashar blir tvungen att lämna honom i skogen med vatten och lite mat. Han fortsätter på egen hand och slår larm om sin brors situation när han stöter på polska gränsvakter. Men i stället för att skynda till Muhammads undsättning tvingar de Bashar över gränsen till Belarus. Muhammads kropp påträffas flera dygn senare av en skogvaktare.
Februari 2023: 28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien tar sig över gränsen tillsammans med tre andra personer. Strax därefter börjar hon känna sig sjuk och mår snabbt allt sämre. Till slut kan hon inte längre fortsätta. En i gruppen stannar hos henne medan de två andra fortsätter vidare till staden Hajnówka någon kilometer bort för att slå larm. Men inget görs för att hjälpa henne. De andra i gruppen motas tillbaka till Belarus. Mahlet Kassa påträffas död efter nio dygn.
Att få människor att lämna Polen och EU är viktigare än att rädda liv.
Grav med kvarlevor av oidentifierad person som gått under i gränstrakterna mellan Polen och Belarus. I rapporten konstateras 102 dödsfall sedan 2021 och många försvinnanden. Foto: Maciej Moskwa
De tre exemplen är hämtade ur The Death Zone – The Making of a Lethal Pushback Regime Across the Polish–Belarusian Borderlands, som släpptes häromveckan. Rapporten är resultatet av ett samarbete mellan aktörer ur civilsamhället, forskare i Polen, Schweiz, Grekland och Nederländerna samt polska Helsingforskommittén och Border Forensics, som utreder och analyserar gränsvåld.
Utifrån kartläggningar av dessa och många andra dödsfall – i rapporten konstateras 102 människor ha mist livet vid gränsen fram till förra hösten – analyseras gränsregimen som Polen bedriver. Bilden som målas upp på rapportens nästan 450 sidor visar en brutalitet som stöttas av EU och pågår i ett vakuum, oåtkomligt för internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
Symtomatiskt är att utredningarna av dödsfallen i gränstrakterna aldrig leder längre än till kalla konstateranden om direkta orsaker, som ”drunkning” eller ”hypotermi”. Att det är gränsregimens pushbacks som gör att människor hamnar i ett desperat och livshotande läge nämns inte.
Dödsfallen här ovan inträffade mellan 2021 och 2023, men situationen är fortfarande densamma, inte bara i Polen utan också i Lettland och Litauen, de två andra EU-länderna som gränsar mot Belarus.
Antalet människor som försöker ta sig in i unionen har varierat, men i övrigt har läget varit oförändrat sedan sommaren 2021. Det var då Belarus började bevilja visum och på olika andra sätt underlätta människors väg till gränsen. Detta beskrevs redan från början som hybridkrigföring och de som försöker ta sig över gränsen framställs följaktligen som hot, till och med som vapen – en retorik som behändigt rättfärdigar brutalt bemötande.
28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien blev hastigt sjuk efter att hon tagit sig över gränsen från Belarus till Polen i februari 2023. Hennes sällskap lämnade henne i skogen och slog larm. Men i stället för att skynda till undsättning prioriterade den polska gränsbevakningen att tvinga hennes sällskap att återvända till Belarus. Mahlet Kassas döda kropp påträffades nio dygn senare. Foto: Hope and Humanity Poland.
Förutom rutinen att mota bort människor genom så kallade pushbacks handlar vittnesmål i rapporten om tortyrliknande metoder på båda sidor om gränsen. Det händer att människor tvingas klä av sig och förbli nakna i timmar, gå långa sträckor utan kläder och skor, äta cigarettfimpar och mat som har legat på marken. Det förekommer sexuella övergrepp utförda av uniformerad personal, och vittnen berättar att de som har utsatts sedan har hotats till att utföra samma handlingar mot andra på flykt.
I rapporten beskrivs Polens gräns mot Belarus som ett slags EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter.
Belarus uttalade syfte med att släppa fram människor till EU:s gräns är att straffa unionen för sanktioner som infördes mot landet efter valfusket 2020 och de brutala angreppen mot demokratiaktivister. Men, konstaterar rapportförfattarna, det är agerandet på EU-sidan som orsakar fara. ”Medan migranter som söker skydd inte utgör något verkligt hot mot Polen eller EU, utgör underminerandet av fundamentala normer om människors värde, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter det.”
Det som pågår vid gränsen prövas av Europadomstolen i Strasbourg. I början av förra året hölls en öppen hearing kring tre specifika fall i Polen, Lettland respektive Litauen som inträffade 2021 och 2022 (en stor mängd liknande ärenden väntar på att tas upp). Målen är ännu inte avgjorda.
Flera europeiska länder, inklusive Sverige, har uttryckt önskemål om att domstolen ska prioritera nationella intressen framför mänskliga rättigheter. Långsamheten ger en oroande antydan om att detta är något som övervägs av domarna i Strasbourg.
Thord Eriksson
Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena.
d9a8ff2ae07848246d138d8592e2006fe20fcc46
2e2cab3e37a199dbf5e4d6aa188c5aa18d7cab32
TITLE: Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv DESCRIPTION: 102 människor ha mist livet vid gränsen. Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Brutaliteten vid gränsen mellan Polen och Belarus har omvärldens medgivande, trots systematiska brott mot internationella konventioner. I en ny rapport beskrivs situationen som ett EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter. Februari 2022: 26-årige Ahmed Al-Shawafi från Jemen ingår i en grupp om 35–40 personer som tar sig över floden Przewłoka på ett ställe där de tror att det är grunt. Men i själva verket är vattnet så djupt att alla blir genomblöta. Det är kallt ute, och väl över på andra sidan börjar Ahmed Al-Shawafi skaka okontrollerat innan han kollapsar och förlorar medvetande. Gruppen försöker hjälpa honom men bestämmer sig sedan för att lämna honom. Att bära honom genom terrängen är inte möjligt. När de möter en patrull från den polska gränsbevakningen anger de Ahmed Al-Shawafis position och ber om hjälp. Men istället för att ta sig fram till honom väljer gränsvakterna att ännu en gång tvinga gruppen tillbaka över gränsen till Belarus. Ahmed Al-Shawafis döda kropp påträffas istället av en slump flera dygn senare. November 2021: 31-årige Muhammad Yasin Jassem från Syrien tar sig in i Polen tillsammans med sin yngre bror Bashar. Kort efter att de kommit över gränsen börjar Muhammad må dåligt. Bashar blir tvungen att lämna honom i skogen med vatten och lite mat. Han fortsätter på egen hand och slår larm om sin brors situation när han stöter på polska gränsvakter. Men i stället för att skynda till Muhammads undsättning tvingar de Bashar över gränsen till Belarus. Muhammads kropp påträffas flera dygn senare av en skogvaktare. Februari 2023: 28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien tar sig över gränsen tillsammans med tre andra personer. Strax därefter börjar hon känna sig sjuk och mår snabbt allt sämre. Till slut kan hon inte längre fortsätta. En i gruppen stannar hos henne medan de två andra fortsätter vidare till staden Hajnówka någon kilometer bort för att slå larm. Men inget görs för att hjälpa henne. De andra i gruppen motas tillbaka till Belarus. Mahlet Kassa påträffas död efter nio dygn. Att få människor att lämna Polen och EU är viktigare än att rädda liv. Grav med kvarlevor av oidentifierad person som gått under i gränstrakterna mellan Polen och Belarus. I rapporten konstateras 102 dödsfall sedan 2021 och många försvinnanden. Foto: Maciej Moskwa Kalla konstateranden De tre exemplen är hämtade ur The Death Zone – The Making of a Lethal Pushback Regime Across the Polish–Belarusian Borderlands, som släpptes häromveckan. Rapporten är resultatet av ett samarbete mellan aktörer ur civilsamhället, forskare i Polen, Schweiz, Grekland och Nederländerna samt polska Helsingforskommittén och Border Forensics, som utreder och analyserar gränsvåld. Utifrån kartläggningar av dessa och många andra dödsfall – i rapporten konstateras 102 människor ha mist livet vid gränsen fram till förra hösten – analyseras gränsregimen som Polen bedriver. Bilden som målas upp på rapportens nästan 450 sidor visar en brutalitet som stöttas av EU och pågår i ett vakuum, oåtkomligt för internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Symtomatiskt är att utredningarna av dödsfallen i gränstrakterna aldrig leder längre än till kalla konstateranden om direkta orsaker, som ”drunkning” eller ”hypotermi”. Att det är gränsregimens pushbacks som gör att människor hamnar i ett desperat och livshotande läge nämns inte. Tvingas klä av sig Dödsfallen här ovan inträffade mellan 2021 och 2023, men situationen är fortfarande densamma, inte bara i Polen utan också i Lettland och Litauen, de två andra EU-länderna som gränsar mot Belarus. Antalet människor som försöker ta sig in i unionen har varierat, men i övrigt har läget varit oförändrat sedan sommaren 2021. Det var då Belarus började bevilja visum och på olika andra sätt underlätta människors väg till gränsen. Detta beskrevs redan från början som hybridkrigföring och de som försöker ta sig över gränsen framställs följaktligen som hot, till och med som vapen – en retorik som behändigt rättfärdigar brutalt bemötande. 28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien blev hastigt sjuk efter att hon tagit sig över gränsen från Belarus till Polen i februari 2023. Hennes sällskap lämnade henne i skogen och slog larm. Men i stället för att skynda till undsättning prioriterade den polska gränsbevakningen att tvinga hennes sällskap att återvända till Belarus. Mahlet Kassas döda kropp påträffades nio dygn senare. Foto: Hope and Humanity Poland. Förutom rutinen att mota bort människor genom så kallade pushbacks handlar vittnesmål i rapporten om tortyrliknande metoder på båda sidor om gränsen. Det händer att människor tvingas klä av sig och förbli nakna i timmar, gå långa sträckor utan kläder och skor, äta cigarettfimpar och mat som har legat på marken. Det förekommer sexuella övergrepp utförda av uniformerad personal, och vittnen berättar att de som har utsatts sedan har hotats till att utföra samma handlingar mot andra på flykt. I rapporten beskrivs Polens gräns mot Belarus som ett slags EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter. EU-sidan orsakar fara Belarus uttalade syfte med att släppa fram människor till EU:s gräns är att straffa unionen för sanktioner som infördes mot landet efter valfusket 2020 och de brutala angreppen mot demokratiaktivister. Men, konstaterar rapportförfattarna, det är agerandet på EU-sidan som orsakar fara. ”Medan migranter som söker skydd inte utgör något verkligt hot mot Polen eller EU, utgör underminerandet av fundamentala normer om människors värde, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter det.” Det som pågår vid gränsen prövas av Europadomstolen i Strasbourg. I början av förra året hölls en öppen hearing kring tre specifika fall i Polen, Lettland respektive Litauen som inträffade 2021 och 2022 (en stor mängd liknande ärenden väntar på att tas upp). Målen är ännu inte avgjorda. Flera europeiska länder, inklusive Sverige, har uttryckt önskemål om att domstolen ska prioritera nationella intressen framför mänskliga rättigheter. Långsamheten ger en oroande antydan om att detta är något som övervägs av domarna i Strasbourg. Thord Eriksson Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv DESCRIPTION: 102 människor har mist livet vid gränsen. Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Brutaliteten vid gränsen mellan Polen och Belarus har omvärldens medgivande, trots systematiska brott mot internationella konventioner. I en ny rapport beskrivs situationen som ett EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter. Februari 2022: 26-årige Ahmed Al-Shawafi från Jemen ingår i en grupp om 35–40 personer som tar sig över floden Przewłoka på ett ställe där de tror att det är grunt. Men i själva verket är vattnet så djupt att alla blir genomblöta. Det är kallt ute, och väl över på andra sidan börjar Ahmed Al-Shawafi skaka okontrollerat innan han kollapsar och förlorar medvetande. Gruppen försöker hjälpa honom men bestämmer sig sedan för att lämna honom. Att bära honom genom terrängen är inte möjligt. När de möter en patrull från den polska gränsbevakningen anger de Ahmed Al-Shawafis position och ber om hjälp. Men istället för att ta sig fram till honom väljer gränsvakterna att ännu en gång tvinga gruppen tillbaka över gränsen till Belarus. Ahmed Al-Shawafis döda kropp påträffas istället av en slump flera dygn senare. November 2021: 31-årige Muhammad Yasin Jassem från Syrien tar sig in i Polen tillsammans med sin yngre bror Bashar. Kort efter att de kommit över gränsen börjar Muhammad må dåligt. Bashar blir tvungen att lämna honom i skogen med vatten och lite mat. Han fortsätter på egen hand och slår larm om sin brors situation när han stöter på polska gränsvakter. Men i stället för att skynda till Muhammads undsättning tvingar de Bashar över gränsen till Belarus. Muhammads kropp påträffas flera dygn senare av en skogvaktare. Februari 2023: 28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien tar sig över gränsen tillsammans med tre andra personer. Strax därefter börjar hon känna sig sjuk och mår snabbt allt sämre. Till slut kan hon inte längre fortsätta. En i gruppen stannar hos henne medan de två andra fortsätter vidare till staden Hajnówka någon kilometer bort för att slå larm. Men inget görs för att hjälpa henne. De andra i gruppen motas tillbaka till Belarus. Mahlet Kassa påträffas död efter nio dygn. Att få människor att lämna Polen och EU är viktigare än att rädda liv. Grav med kvarlevor av oidentifierad person som gått under i gränstrakterna mellan Polen och Belarus. I rapporten konstateras 102 dödsfall sedan 2021 och många försvinnanden. Foto: Maciej Moskwa Kalla konstateranden De tre exemplen är hämtade ur The Death Zone – The Making of a Lethal Pushback Regime Across the Polish–Belarusian Borderlands, som släpptes häromveckan. Rapporten är resultatet av ett samarbete mellan aktörer ur civilsamhället, forskare i Polen, Schweiz, Grekland och Nederländerna samt polska Helsingforskommittén och Border Forensics, som utreder och analyserar gränsvåld. Utifrån kartläggningar av dessa och många andra dödsfall – i rapporten konstateras 102 människor ha mist livet vid gränsen fram till förra hösten – analyseras gränsregimen som Polen bedriver. Bilden som målas upp på rapportens nästan 450 sidor visar en brutalitet som stöttas av EU och pågår i ett vakuum, oåtkomligt för internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Symtomatiskt är att utredningarna av dödsfallen i gränstrakterna aldrig leder längre än till kalla konstateranden om direkta orsaker, som ”drunkning” eller ”hypotermi”. Att det är gränsregimens pushbacks som gör att människor hamnar i ett desperat och livshotande läge nämns inte. Tvingas klä av sig Dödsfallen här ovan inträffade mellan 2021 och 2023, men situationen är fortfarande densamma, inte bara i Polen utan också i Lettland och Litauen, de två andra EU-länderna som gränsar mot Belarus. Antalet människor som försöker ta sig in i unionen har varierat, men i övrigt har läget varit oförändrat sedan sommaren 2021. Det var då Belarus började bevilja visum och på olika andra sätt underlätta människors väg till gränsen. Detta beskrevs redan från början som hybridkrigföring och de som försöker ta sig över gränsen framställs följaktligen som hot, till och med som vapen – en retorik som behändigt rättfärdigar brutalt bemötande. 28-åriga Mahlet Kassa från Etiopien blev hastigt sjuk efter att hon tagit sig över gränsen från Belarus till Polen i februari 2023. Hennes sällskap lämnade henne i skogen och slog larm. Men i stället för att skynda till undsättning prioriterade den polska gränsbevakningen att tvinga hennes sällskap att återvända till Belarus. Mahlet Kassas döda kropp påträffades nio dygn senare. Foto: Hope and Humanity Poland. Förutom rutinen att mota bort människor genom så kallade pushbacks handlar vittnesmål i rapporten om tortyrliknande metoder på båda sidor om gränsen. Det händer att människor tvingas klä av sig och förbli nakna i timmar, gå långa sträckor utan kläder och skor, äta cigarettfimpar och mat som har legat på marken. Det förekommer sexuella övergrepp utförda av uniformerad personal, och vittnen berättar att de som har utsatts sedan har hotats till att utföra samma handlingar mot andra på flykt. I rapporten beskrivs Polens gräns mot Belarus som ett slags EU-laboratorium för undergrävande av mänskliga rättigheter. EU-sidan orsakar fara Belarus uttalade syfte med att släppa fram människor till EU:s gräns är att straffa unionen för sanktioner som infördes mot landet efter valfusket 2020 och de brutala angreppen mot demokratiaktivister. Men, konstaterar rapportförfattarna, det är agerandet på EU-sidan som orsakar fara. ”Medan migranter som söker skydd inte utgör något verkligt hot mot Polen eller EU, utgör underminerandet av fundamentala normer om människors värde, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter det.” Det som pågår vid gränsen prövas av Europadomstolen i Strasbourg. I början av förra året hölls en öppen hearing kring tre specifika fall i Polen, Lettland respektive Litauen som inträffade 2021 och 2022 (en stor mängd liknande ärenden väntar på att tas upp). Målen är ännu inte avgjorda. Flera europeiska länder, inklusive Sverige, har uttryckt önskemål om att domstolen ska prioritera nationella intressen framför mänskliga rättigheter. Långsamheten ger en oroande antydan om att detta är något som övervägs av domarna i Strasbourg. Thord Eriksson Inlägget Viktigare att tvinga människor lämna EU än att rädda liv dök först upp på Dagens Arena.
2e2cab3e37a199dbf5e4d6aa188c5aa18d7cab32
d9a8ff2ae07848246d138d8592e2006fe20fcc46
3fabb487a336c91b3b24d3f927e16a197d9df85eOrganisering av kvinnliga jordbrukare och avslöjande av hur AI-system skadar utsatta grupper.
Inlägget Här är vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris dök först upp på Dagens Arena.
Organiseringen av kvinnliga småskaliga jordbrukare, arbetet med att avslöja hur AI-system skadar utsatta grupper och kampen mot förtryck av den hazariska minoriteten. Det är några av handlingarna som i år belönas med Right Livelihood-priset.
I dag offentliggörs årets mottagare av Right Livelihood-priset, även känt som det ”alternativa Nobelpriset”. Dagens Arena listar prismottagarna här.
Jalila Haider. Foto: Right Livelihood.
Den hazariska människorättsadvokaten och aktivisten Jalila Haider tilldelas årets Right Livelihood-pris för sitt arbete med att skydda Pakistans mest utsatta grupper mot statlig repression, etniskt våld och patriarkala normer. I motiveringen står det att Jalila Haider har ”säkrat rättvisa för de tusentals som blivit utpekade eller ignorerade av makthavare, specifikt etniska, köns- och religiösa minoriteter samt flyktingar” genom att kombinera juridiskt arbete med gatuaktivism och lokal mobilisering.
Ett exempel på hennes aktivism är när hon 2018 ledde en sju dagar lång hungerstrejk mot attentaten mot den hazariska minoriteten. Aktionen tvingade arméchefen att förhandla direkt med hazariska kvinnor och det ledde till en varaktig nedgång i attacker mot gruppen. Tack vare hennes advokatbyrå har mer än 600 politiska aktivister och människorättsförsvarare återfått sin rörelsefrihet. Och hennes organisation ”We the Humans” har hjälpt över 400 änkor till terroroffer att uppnå ekonomisk självständighet.
Zakithi Sibandze. Foto: Right Livelihood.
Organisationen The Rural Women’s Assembly (RWA) tilldelas priset för sitt arbete med feministisk agroekologi och frösuveränitet. Det är en transnationell, självorganiserad rörelse med över 178 000 kvinnliga småskaliga jordbrukare i elva länder i södra Afrika. Jordbrukarna förenas i att ”försvara land, fröer och kroppslig autonomi mot företags jordbruksnäring och patriarkalt berövande”, står det i motiveringen.
Enligt juryn utmanar RWA företagens kontroll över regionens matsystem samtidigt som de stärkt samhällens motståndskraft mot klimatchocker. Man har etablerat flera platser för fröförökning och dokumenterat hundratals inhemska fröer, vilket försvarar traditionella frösystem mot kommersialisering. Organisationen har, framhåller juryn, lyckats lyfta kvinnor som länge exkluderats från att äga land ”till att bli en förenad och beständig politisk röst”. Den rösten bidrog till en zambisk lag 2016 som slår fast att kvinnor ska tilldelas mark på lika villkor.
Timnit Gebru. Foto: Right Livelihood.
Den amerikanska AI-forskaren Timnit Gebru tilldelas årets Right Livelihood-pris för att ha utmanat maktkoncentrationen inom artificiell intelligens. Enligt juryn är hon en pionjär inom digital teknologi ”som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.”
Timnit Gebru är grundaren till Distributed Artificial Intelligence Research Institute (DAIR) som arbetar med att avslöja skador som AI-system redan orsakar i människors vardagsliv, särskilt bland grupper som utsätts för exkludering och diskriminering. Juryn menar att Timnit Gebrus forskning har bidragit till att omforma den internationella debatten om hur och i vilka syften AI utvecklas och regleras. Hon var också medgrundare till Black in AI som ska öka närvaron av svarta personer inom området.
Hon lämnade sitt födelseland Etiopien vid 15 års ålder under kriget mellan Etiopien och Eritrea som pågick mellan 1998 och år 2000. Hon fick senare asyl i USA. I motiveringen står det att Timnit Gebrus erfarenheter av diskriminering under sitt liv formade hennes förståelse för att forskning och teknologi inte är neutralt utan kan reproducera existerande orättvisor. Hon fick sparken av Google, där hon var en av cheferna för AI-etik, efter en dispyt över en vetenskaplig artikel där hon varnade för riskerna med stora språkmodeller.
– Jag är mycket hedrad, särskilt över att de människorättsliga aspekterna av mitt arbete uppmärksammas på det här sättet. Jag hoppas att detta erkännande visar andra forskare och ingenjörer att vetenskap kan förenas med mänskliga rättigheter, säger Timnit Gebru i ett pressmeddelande.
Foto: Right Livelihood.
Den georgiska människorättsorganisationen Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA, tilldelas priset för sitt arbete med att försvara demokratin och mänskliga rättigheter i landet. Den grundades 1994, efter att Georgien blev självständigt från Sovjetunionen, och är Georgiens äldsta och mest framstående människorättsorganisation. Juryn framhäver att den har haft stor betydelse för landets demokratisering.
Nyligen har regeringen genomförs razzior mot civilsamhällesorganisationer och GYLA är bland de sista icke-statliga organisationerna som är verksamma i Georgien i dag. Innan de senaste årens demokratiska bakslag arbetade organisationen med allt från att tillhandahålla rättshjälp på gräsrotsnivå till att upprätthålla mänskliga rättigheter på nationell och internationell nivå. Men på grund av de nya lagarna mot ”utländska agenter” – som riktar sig mot organisationer som får finansiering från utlandet – har GYLA tvingats minska sin verksamhet och fokusera på att dokumentera kränkningar av mänskliga rättigheter och driva strategiska rättstvister.
– I ett land där utrymmet för oliktänkande fortsätter att krympa har GYLA aldrig slutat att ställa upp. I rättssalar, i byar och för människor som inte hade någon annanstans att vända sig. Detta pris erkänner vad georgierna redan vet: GYLA är den georgiska demokratins ryggrad, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood, i ett pressmeddelande.
Olle Bergvall
Inlägget Här är vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris dök först upp på Dagens Arena.
77c738295d747041a76fef8e0d1c8b4c59a31feaNy film samlar vittnesmål om systematiskt dödande av civila i Gaza.
Inlägget Vittnesmålen i ”Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena.
Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen om det systematiska dödandet av civila borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. Det skriver Jon Andersson som sett dokumentärfilmen ”Naza”, med svensk premiär på torsdag.
Att Israel medvetet dödat civila i Gaza är sedan länge känt. Jag fick själv höra förstahandsvittnesmål som bekräftade detta då jag tidigare i år intervjuade israeliska soldater som tjänstgjort under Gazakriget. Premiärminister Benjamin Netanyahu och den förre försvarsministern Yoav Gallant, står dessutom sedan snart två år tillbaka anklagade för brott mot mänskligheten. Anklagelserna, som kommer från den internationella brottmålsdomstolen, gäller bland annat folkmord och användandet av svält som ett krigsvapen.
Men frågan är om det systematiska dödandet av civila någonsin åskådliggjorts så tydligt som i Yuval Abrahams och Rachel Szors ”Naza”, med svensk biopremiär på torsdag. Filmens titel syftar på den israeliska arméns ord för ”collateral damage”. Alltså de civila som dödas i en militär attack.
– Vi säger 15 naza, inte 15 civila, förklara en av soldaterna som intervjuas i filmen.
Ett sätt att avhumanisera de civila som dödas i attackerna.
I filmen intervjuas 24 soldater och underrättelseofficerare som alla på något sätt varit delaktiga i attackerna mot civila i Gaza. Det är minst sagt skrämmande vittnesmål. Vi får höra om bombningar mot civila i en industriell skala, där repekten för oskyldiga människoliv var i princip noll.
– Vi måste beskriva saker som de var. Vi menade att döda de där barnen, berättar en soldat.
I filmen intervjuas också en av dem som låg bakom det AI-system som skulle identifiera de som tillhörde Hamas. Ett avancerat tekniskt system som gick ut på att hacka misstänka Hamasoperatörers telefoner. Att systemet i snitt tog fel i 15 procent av fallen brydde man sig inte om. Inte heller att man kunde utplåna hela familjer eller bostadsområden för att komma åt en person som tillhörde Hamas. Ibland var Hamasmedlemmarna inte ens hemma, men deras barn dödades ändå.
– Vi kunde förstöra en hel byggnad för en lågt rankad Hamasmedlem. De var så lågt i rang att vi inte ens visste vilka de var, berättar en soldat.
En del av de intervjuade är ångerfulla, medan andra förklarar att de bara gjorde sitt jobb. Om inte de gjorde jobbet skulle någon annan gjort det i stället, lyder deras argumentation.
Det är hjärtskärande att höra hur soldaterna berättar om hur de avlyssnade familjer sekunder innan de skulle spränga ihjäl dem. Helt vanliga familjer som bara höll på med sina vardagsbestyr.
En av soldaterna berättar hur han växte upp med berättelser om förintelsen och att han frågade sig hur tyskarna kunde leva med sig själva efter vad de gjort mot judarna. Nu efter att ha deltagit i dödandet av civila i Gaza har han ett annat perspektiv på saken.
– Jag ser fortfarande nazisterna som onda. Men vad betyder det att jag är?, frågar sig soldaten.
En annan person berättar att tusentals personer dog på grund av attacker han var involverad i.
Lika hemskt är det att höra om kryppskyttarna som dödade folk som tog sig ur matkön för att komma åt mat snabbare. Här finns en inhuman retorik som i princip går ut på att om man inte följer reglerna får man i skylla sig själv om man blir dödad.
Regeringsföreträdare i Israel har hotat med att återkalla regissörerna Yuval Abraham och Rachel Szors medborgarskap. Foto: Folkets Bio.
Intervjuerna är gjorda på ett hustak och bilderna på de intervjuade växlas med bilder filmade utifrån olika flerfamiljshus där vi kan skymta att folk håller på med sina vardagsbestyr. En påminnelse om att de flesta döda i Gaza är som vem som helst. Att det egentligen inte är någon skillnad på dem och de personer som bor i de lägenheter i Tel Aviv som är med i filmen.
Det är först i slutet som vi får se lite bilder från Gaza. Något som både är en styrka och en svaghet. En styrka för att vittnesmålen får stå för sig själva utan att blanda in bilder från lidandet i Gaza. En svaghet för att det ibland kan kännas lite abstrakt och långt ifrån när vi inte får se bilder från förstörelsen i Gaza.
Samtidigt gör det förmodligen filmens slut, då vi får följa en man som letar efter sin barn under en sönderbombad husruin, ännu starkare. Mannens förtvivlan får personifiera den vanmakt och sorg som tusentals Gazabor har upplevt under de senaste åren. Det är omöjligt att inte bli djupt berörd.
I hemlandet har regissörsduon kallats för landsförrädare och regeringen menar att dokumentären innehåller falska anklagelser om att attacker mot civila genomförts medvetet. Regeringsföreträdare har till och med talat om att man borde kunna frånta de två filmskaparna deras medborgarskap.
Men det är inget som avskräcker dem. I förra veckan publicerade Yuval Abraham ett långt inlägg på X där han förklarar att han och Rachel Szor gjort filmen för att väcka en offentlig debatt om regeringens agerande i Gaza. I inlägget berättar han också att filmen kommer att finnas tillgänglig gratis på nätet från och med november, så att så många som möjligt ska kunna se den.
Hittills kan man konstatera att dödandet av över 73 000 människor (varav majoriteten civila) i Gaza långt ifrån väckt den avsky från omvärlden som den borde göra. Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen i ”Naza” borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett.
Jon Andersson
Inlägget Vittnesmålen i ”Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena.
54bae2bb3e55548d436903487442e16c2a4f7d8f
77c738295d747041a76fef8e0d1c8b4c59a31fea
TITLE: Vittnesmålen i “Naza” borde göra det svårare för världen att blunda DESCRIPTION: Ny film samlar vittnesmål om systematiskt dödande av civila i Gaza. Inlägget Vittnesmålen i “Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Naza Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen om det systematiska dödandet av civila borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. Det skriver Jon Andersson som sett dokumentärfilmen “Naza”, med svensk premiär på torsdag. Att Israel medvetet dödat civila i Gaza är sedan länge känt. Jag fick själv höra förstahandsvittnesmål som bekräftade detta då jag tidigare i år intervjuade israeliska soldater som tjänstgjort under Gazakriget. Premiärminister Benjamin Netanyahu och den förre försvarsministern Yoav Gallant, står dessutom sedan snart två år tillbaka anklagade för brott mot mänskligheten. Anklagelserna, som kommer från den internationella brottmålsdomstolen, gäller bland annat folkmord och användandet av svält som ett krigsvapen. Skrämmande vittnesmål Men frågan är om det systematiska dödandet av civila någonsin åskådliggjorts så tydligt som i Yuval Abrahams och Rachel Szors ”Naza”, med svensk biopremiär på torsdag. Filmens titel syftar på den israeliska arméns ord för ”collateral damage”. Alltså de civila som dödas i en militär attack. – Vi säger 15 naza, inte 15 civila, förklara en av soldaterna som intervjuas i filmen. Ett sätt att avhumanisera de civila som dödas i attackerna. I filmen intervjuas 24 soldater och underrättelseofficerare som alla på något sätt varit delaktiga i attackerna mot civila i Gaza. Det är minst sagt skrämmande vittnesmål. Vi får höra om bombningar mot civila i en industriell skala, där repekten för oskyldiga människoliv var i princip noll. – Vi måste beskriva saker som de var. Vi menade att döda de där barnen, berättar en soldat. En del ångerfulla I filmen intervjuas också en av dem som låg bakom det AI-system som skulle identifiera de som tillhörde Hamas. Ett avancerat tekniskt system som gick ut på att hacka misstänka Hamasoperatörers telefoner. Att systemet i snitt tog fel i 15 procent av fallen brydde man sig inte om. Inte heller att man kunde utplåna hela familjer eller bostadsområden för att komma åt en person som tillhörde Hamas. Ibland var Hamasmedlemmarna inte ens hemma, men deras barn dödades ändå. – Vi kunde förstöra en hel byggnad för en lågt rankad Hamasmedlem. De var så lågt i rang att vi inte ens visste vilka de var, berättar en soldat. En del av de intervjuade är ångerfulla, medan andra förklarar att de bara gjorde sitt jobb. Om inte de gjorde jobbet skulle någon annan gjort det i stället, lyder deras argumentation. Det är hjärtskärande att höra hur soldaterna berättar om hur de avlyssnade familjer sekunder innan de skulle spränga ihjäl dem. Helt vanliga familjer som bara höll på med sina vardagsbestyr. En av soldaterna berättar hur han växte upp med berättelser om förintelsen och att han frågade sig hur tysklarna kunde leva med sig själva efter vad de gjort mot judarna. Nu efter att ha deltagit i dödandet av civila i Gaza har han ett annat perspektiv på saken. – Jag ser fortfarande nazisterna som onda. Men vad betyder det att jag är?, frågar sig soldaten. Intervjuer på hustak En annan person berättar att tusentals personer dog på grund av attacker han var involverad i. Lika hemskt är det att höra om kryppskyttarna som dödade folk som tog sig ur matkön för att komma åt mat snabbare. Här finns en inhuman retorik som i princip går ut på att om man inte följer reglerna får man i skylla sig själv om man blir dödad. Regeringsföreträdare i Israel har hotat med att återkalla regissörerna Yuval Abraham och Rachel Szors medborgarskap. Foto: Folkets Bio. Intervjuerna är gjorda på ett hustak och bilderna på de intervjuade växlas med bilder filmade utifrån olika flerfamiljshus där vi kan skymta att folk håller på med sina vardagsbestyr. En påminnelse om att de flesta döda i Gaza är som vem som helst. Att det egentligen inte är någon skillnad på dem och de personer som bor i de lägenheter i Tel Aviv som är med i filmen. Det är först i slutet som vi får se lite bilder från Gaza. Något som både är en styrka och en svaghet. En styrka för att vittnesmålen får stå för sig själva utan att blanda in bilder från lidandet i Gaza. En svaghet för att det ibland kan kännas lite abstrakt och långt ifrån när vi inte får se bilder från förstörelsen i Gaza. Samtidigt gör det förmodligen filmens slut, då vi får följa en man som letar efter sin barn under en sönderbombad husruin, ännu starkare. Mannens förtvivlan får personifiera den vanmakt och sorg som tusentals Gazabor har upplevt under de senaste åren. Det är omöjligt att inte bli djupt berörd. Svårt att blunda I hemlandet har regissörsduon kallats för landsförrädare och regeringen menar att dokumentären innehåller falska anklagelser om att attacker mot civila genomförts medvetet. Regeringsföreträdare har till och med talat om att man borde kunna frånta de två filmskaparna deras medborgarskap. Men det är inget som avskräcker dem. I förra veckan publicerade Yuval Abraham ett långt inlägg på X där han förklarar att han och Rachel Szor gjort filmen för att väcka en offentlig debatt om regeringens agerande i Gaza. I inlägget berättar han också att filmen kommer att finnas tillgänglig gratis på nätet från och med november, så att så många som möjligt ska kunna se den. Hittills kan man konstatera att dödandet av över 73 000 människor (varav majoriteten civila) i Gaza långt ifrån väckt den avsky från omvärlden som den borde göra. Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen i “Naza” borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. Jon Andersson Inlägget Vittnesmålen i “Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Vittnesmålen i ”Naza” borde göra det svårare för världen att blunda DESCRIPTION: Ny film samlar vittnesmål om systematiskt dödande av civila i Gaza. Inlägget Vittnesmålen i ”Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Naza Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen om det systematiska dödandet av civila borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. Det skriver Jon Andersson som sett dokumentärfilmen ”Naza”, med svensk premiär på torsdag. Att Israel medvetet dödat civila i Gaza är sedan länge känt. Jag fick själv höra förstahandsvittnesmål som bekräftade detta då jag tidigare i år intervjuade israeliska soldater som tjänstgjort under Gazakriget. Premiärminister Benjamin Netanyahu och den förre försvarsministern Yoav Gallant, står dessutom sedan snart två år tillbaka anklagade för brott mot mänskligheten. Anklagelserna, som kommer från den internationella brottmålsdomstolen, gäller bland annat folkmord och användandet av svält som ett krigsvapen. Skrämmande vittnesmål Men frågan är om det systematiska dödandet av civila någonsin åskådliggjorts så tydligt som i Yuval Abrahams och Rachel Szors ”Naza”, med svensk biopremiär på torsdag. Filmens titel syftar på den israeliska arméns ord för ”collateral damage”. Alltså de civila som dödas i en militär attack. – Vi säger 15 naza, inte 15 civila, förklara en av soldaterna som intervjuas i filmen. Ett sätt att avhumanisera de civila som dödas i attackerna. I filmen intervjuas 24 soldater och underrättelseofficerare som alla på något sätt varit delaktiga i attackerna mot civila i Gaza. Det är minst sagt skrämmande vittnesmål. Vi får höra om bombningar mot civila i en industriell skala, där repekten för oskyldiga människoliv var i princip noll. – Vi måste beskriva saker som de var. Vi menade att döda de där barnen, berättar en soldat. En del ångerfulla I filmen intervjuas också en av dem som låg bakom det AI-system som skulle identifiera de som tillhörde Hamas. Ett avancerat tekniskt system som gick ut på att hacka misstänka Hamasoperatörers telefoner. Att systemet i snitt tog fel i 15 procent av fallen brydde man sig inte om. Inte heller att man kunde utplåna hela familjer eller bostadsområden för att komma åt en person som tillhörde Hamas. Ibland var Hamasmedlemmarna inte ens hemma, men deras barn dödades ändå. – Vi kunde förstöra en hel byggnad för en lågt rankad Hamasmedlem. De var så lågt i rang att vi inte ens visste vilka de var, berättar en soldat. En del av de intervjuade är ångerfulla, medan andra förklarar att de bara gjorde sitt jobb. Om inte de gjorde jobbet skulle någon annan gjort det i stället, lyder deras argumentation. Det är hjärtskärande att höra hur soldaterna berättar om hur de avlyssnade familjer sekunder innan de skulle spränga ihjäl dem. Helt vanliga familjer som bara höll på med sina vardagsbestyr. En av soldaterna berättar hur han växte upp med berättelser om förintelsen och att han frågade sig hur tyskarna kunde leva med sig själva efter vad de gjort mot judarna. Nu efter att ha deltagit i dödandet av civila i Gaza har han ett annat perspektiv på saken. – Jag ser fortfarande nazisterna som onda. Men vad betyder det att jag är?, frågar sig soldaten. Intervjuer på hustak En annan person berättar att tusentals personer dog på grund av attacker han var involverad i. Lika hemskt är det att höra om kryppskyttarna som dödade folk som tog sig ur matkön för att komma åt mat snabbare. Här finns en inhuman retorik som i princip går ut på att om man inte följer reglerna får man i skylla sig själv om man blir dödad. Regeringsföreträdare i Israel har hotat med att återkalla regissörerna Yuval Abraham och Rachel Szors medborgarskap. Foto: Folkets Bio. Intervjuerna är gjorda på ett hustak och bilderna på de intervjuade växlas med bilder filmade utifrån olika flerfamiljshus där vi kan skymta att folk håller på med sina vardagsbestyr. En påminnelse om att de flesta döda i Gaza är som vem som helst. Att det egentligen inte är någon skillnad på dem och de personer som bor i de lägenheter i Tel Aviv som är med i filmen. Det är först i slutet som vi får se lite bilder från Gaza. Något som både är en styrka och en svaghet. En styrka för att vittnesmålen får stå för sig själva utan att blanda in bilder från lidandet i Gaza. En svaghet för att det ibland kan kännas lite abstrakt och långt ifrån när vi inte får se bilder från förstörelsen i Gaza. Samtidigt gör det förmodligen filmens slut, då vi får följa en man som letar efter sin barn under en sönderbombad husruin, ännu starkare. Mannens förtvivlan får personifiera den vanmakt och sorg som tusentals Gazabor har upplevt under de senaste åren. Det är omöjligt att inte bli djupt berörd. Svårt att blunda I hemlandet har regissörsduon kallats för landsförrädare och regeringen menar att dokumentären innehåller falska anklagelser om att attacker mot civila genomförts medvetet. Regeringsföreträdare har till och med talat om att man borde kunna frånta de två filmskaparna deras medborgarskap. Men det är inget som avskräcker dem. I förra veckan publicerade Yuval Abraham ett långt inlägg på X där han förklarar att han och Rachel Szor gjort filmen för att väcka en offentlig debatt om regeringens agerande i Gaza. I inlägget berättar han också att filmen kommer att finnas tillgänglig gratis på nätet från och med november, så att så många som möjligt ska kunna se den. Hittills kan man konstatera att dödandet av över 73 000 människor (varav majoriteten civila) i Gaza långt ifrån väckt den avsky från omvärlden som den borde göra. Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen i ”Naza” borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. Jon Andersson Inlägget Vittnesmålen i ”Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena.
77c738295d747041a76fef8e0d1c8b4c59a31fea
54bae2bb3e55548d436903487442e16c2a4f7d8f
54bae2bb3e55548d436903487442e16c2a4f7d8fNy film samlar vittnesmål om systematiskt dödande av civila i Gaza.
Inlägget Vittnesmålen i “Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena.
Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen om det systematiska dödandet av civila borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. Det skriver Jon Andersson som sett dokumentärfilmen “Naza”, med svensk premiär på torsdag.
Att Israel medvetet dödat civila i Gaza är sedan länge känt. Jag fick själv höra förstahandsvittnesmål som bekräftade detta då jag tidigare i år intervjuade israeliska soldater som tjänstgjort under Gazakriget. Premiärminister Benjamin Netanyahu och den förre försvarsministern Yoav Gallant, står dessutom sedan snart två år tillbaka anklagade för brott mot mänskligheten. Anklagelserna, som kommer från den internationella brottmålsdomstolen, gäller bland annat folkmord och användandet av svält som ett krigsvapen.
Men frågan är om det systematiska dödandet av civila någonsin åskådliggjorts så tydligt som i Yuval Abrahams och Rachel Szors ”Naza”, med svensk biopremiär på torsdag. Filmens titel syftar på den israeliska arméns ord för ”collateral damage”. Alltså de civila som dödas i en militär attack.
– Vi säger 15 naza, inte 15 civila, förklara en av soldaterna som intervjuas i filmen.
Ett sätt att avhumanisera de civila som dödas i attackerna.
I filmen intervjuas 24 soldater och underrättelseofficerare som alla på något sätt varit delaktiga i attackerna mot civila i Gaza. Det är minst sagt skrämmande vittnesmål. Vi får höra om bombningar mot civila i en industriell skala, där repekten för oskyldiga människoliv var i princip noll.
– Vi måste beskriva saker som de var. Vi menade att döda de där barnen, berättar en soldat.
I filmen intervjuas också en av dem som låg bakom det AI-system som skulle identifiera de som tillhörde Hamas. Ett avancerat tekniskt system som gick ut på att hacka misstänka Hamasoperatörers telefoner. Att systemet i snitt tog fel i 15 procent av fallen brydde man sig inte om. Inte heller att man kunde utplåna hela familjer eller bostadsområden för att komma åt en person som tillhörde Hamas. Ibland var Hamasmedlemmarna inte ens hemma, men deras barn dödades ändå.
– Vi kunde förstöra en hel byggnad för en lågt rankad Hamasmedlem. De var så lågt i rang att vi inte ens visste vilka de var, berättar en soldat.
En del av de intervjuade är ångerfulla, medan andra förklarar att de bara gjorde sitt jobb. Om inte de gjorde jobbet skulle någon annan gjort det i stället, lyder deras argumentation.
Det är hjärtskärande att höra hur soldaterna berättar om hur de avlyssnade familjer sekunder innan de skulle spränga ihjäl dem. Helt vanliga familjer som bara höll på med sina vardagsbestyr.
En av soldaterna berättar hur han växte upp med berättelser om förintelsen och att han frågade sig hur tysklarna kunde leva med sig själva efter vad de gjort mot judarna. Nu efter att ha deltagit i dödandet av civila i Gaza har han ett annat perspektiv på saken.
– Jag ser fortfarande nazisterna som onda. Men vad betyder det att jag är?, frågar sig soldaten.
En annan person berättar att tusentals personer dog på grund av attacker han var involverad i.
Lika hemskt är det att höra om kryppskyttarna som dödade folk som tog sig ur matkön för att komma åt mat snabbare. Här finns en inhuman retorik som i princip går ut på att om man inte följer reglerna får man i skylla sig själv om man blir dödad.
Regeringsföreträdare i Israel har hotat med att återkalla regissörerna Yuval Abraham och Rachel Szors medborgarskap. Foto: Folkets Bio.
Intervjuerna är gjorda på ett hustak och bilderna på de intervjuade växlas med bilder filmade utifrån olika flerfamiljshus där vi kan skymta att folk håller på med sina vardagsbestyr. En påminnelse om att de flesta döda i Gaza är som vem som helst. Att det egentligen inte är någon skillnad på dem och de personer som bor i de lägenheter i Tel Aviv som är med i filmen.
Det är först i slutet som vi får se lite bilder från Gaza. Något som både är en styrka och en svaghet. En styrka för att vittnesmålen får stå för sig själva utan att blanda in bilder från lidandet i Gaza. En svaghet för att det ibland kan kännas lite abstrakt och långt ifrån när vi inte får se bilder från förstörelsen i Gaza.
Samtidigt gör det förmodligen filmens slut, då vi får följa en man som letar efter sin barn under en sönderbombad husruin, ännu starkare. Mannens förtvivlan får personifiera den vanmakt och sorg som tusentals Gazabor har upplevt under de senaste åren. Det är omöjligt att inte bli djupt berörd.
I hemlandet har regissörsduon kallats för landsförrädare och regeringen menar att dokumentären innehåller falska anklagelser om att attacker mot civila genomförts medvetet. Regeringsföreträdare har till och med talat om att man borde kunna frånta de två filmskaparna deras medborgarskap.
Men det är inget som avskräcker dem. I förra veckan publicerade Yuval Abraham ett långt inlägg på X där han förklarar att han och Rachel Szor gjort filmen för att väcka en offentlig debatt om regeringens agerande i Gaza. I inlägget berättar han också att filmen kommer att finnas tillgänglig gratis på nätet från och med november, så att så många som möjligt ska kunna se den.
Hittills kan man konstatera att dödandet av över 73 000 människor (varav majoriteten civila) i Gaza långt ifrån väckt den avsky från omvärlden som den borde göra. Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen i “Naza” borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett.
Jon Andersson
Inlägget Vittnesmålen i “Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena.
54bae2bb3e55548d436903487442e16c2a4f7d8f
77c738295d747041a76fef8e0d1c8b4c59a31fea
TITLE: Vittnesmålen i “Naza” borde göra det svårare för världen att blunda DESCRIPTION: Ny film samlar vittnesmål om systematiskt dödande av civila i Gaza. Inlägget Vittnesmålen i “Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Naza Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen om det systematiska dödandet av civila borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. Det skriver Jon Andersson som sett dokumentärfilmen “Naza”, med svensk premiär på torsdag. Att Israel medvetet dödat civila i Gaza är sedan länge känt. Jag fick själv höra förstahandsvittnesmål som bekräftade detta då jag tidigare i år intervjuade israeliska soldater som tjänstgjort under Gazakriget. Premiärminister Benjamin Netanyahu och den förre försvarsministern Yoav Gallant, står dessutom sedan snart två år tillbaka anklagade för brott mot mänskligheten. Anklagelserna, som kommer från den internationella brottmålsdomstolen, gäller bland annat folkmord och användandet av svält som ett krigsvapen. Skrämmande vittnesmål Men frågan är om det systematiska dödandet av civila någonsin åskådliggjorts så tydligt som i Yuval Abrahams och Rachel Szors ”Naza”, med svensk biopremiär på torsdag. Filmens titel syftar på den israeliska arméns ord för ”collateral damage”. Alltså de civila som dödas i en militär attack. – Vi säger 15 naza, inte 15 civila, förklara en av soldaterna som intervjuas i filmen. Ett sätt att avhumanisera de civila som dödas i attackerna. I filmen intervjuas 24 soldater och underrättelseofficerare som alla på något sätt varit delaktiga i attackerna mot civila i Gaza. Det är minst sagt skrämmande vittnesmål. Vi får höra om bombningar mot civila i en industriell skala, där repekten för oskyldiga människoliv var i princip noll. – Vi måste beskriva saker som de var. Vi menade att döda de där barnen, berättar en soldat. En del ångerfulla I filmen intervjuas också en av dem som låg bakom det AI-system som skulle identifiera de som tillhörde Hamas. Ett avancerat tekniskt system som gick ut på att hacka misstänka Hamasoperatörers telefoner. Att systemet i snitt tog fel i 15 procent av fallen brydde man sig inte om. Inte heller att man kunde utplåna hela familjer eller bostadsområden för att komma åt en person som tillhörde Hamas. Ibland var Hamasmedlemmarna inte ens hemma, men deras barn dödades ändå. – Vi kunde förstöra en hel byggnad för en lågt rankad Hamasmedlem. De var så lågt i rang att vi inte ens visste vilka de var, berättar en soldat. En del av de intervjuade är ångerfulla, medan andra förklarar att de bara gjorde sitt jobb. Om inte de gjorde jobbet skulle någon annan gjort det i stället, lyder deras argumentation. Det är hjärtskärande att höra hur soldaterna berättar om hur de avlyssnade familjer sekunder innan de skulle spränga ihjäl dem. Helt vanliga familjer som bara höll på med sina vardagsbestyr. En av soldaterna berättar hur han växte upp med berättelser om förintelsen och att han frågade sig hur tysklarna kunde leva med sig själva efter vad de gjort mot judarna. Nu efter att ha deltagit i dödandet av civila i Gaza har han ett annat perspektiv på saken. – Jag ser fortfarande nazisterna som onda. Men vad betyder det att jag är?, frågar sig soldaten. Intervjuer på hustak En annan person berättar att tusentals personer dog på grund av attacker han var involverad i. Lika hemskt är det att höra om kryppskyttarna som dödade folk som tog sig ur matkön för att komma åt mat snabbare. Här finns en inhuman retorik som i princip går ut på att om man inte följer reglerna får man i skylla sig själv om man blir dödad. Regeringsföreträdare i Israel har hotat med att återkalla regissörerna Yuval Abraham och Rachel Szors medborgarskap. Foto: Folkets Bio. Intervjuerna är gjorda på ett hustak och bilderna på de intervjuade växlas med bilder filmade utifrån olika flerfamiljshus där vi kan skymta att folk håller på med sina vardagsbestyr. En påminnelse om att de flesta döda i Gaza är som vem som helst. Att det egentligen inte är någon skillnad på dem och de personer som bor i de lägenheter i Tel Aviv som är med i filmen. Det är först i slutet som vi får se lite bilder från Gaza. Något som både är en styrka och en svaghet. En styrka för att vittnesmålen får stå för sig själva utan att blanda in bilder från lidandet i Gaza. En svaghet för att det ibland kan kännas lite abstrakt och långt ifrån när vi inte får se bilder från förstörelsen i Gaza. Samtidigt gör det förmodligen filmens slut, då vi får följa en man som letar efter sin barn under en sönderbombad husruin, ännu starkare. Mannens förtvivlan får personifiera den vanmakt och sorg som tusentals Gazabor har upplevt under de senaste åren. Det är omöjligt att inte bli djupt berörd. Svårt att blunda I hemlandet har regissörsduon kallats för landsförrädare och regeringen menar att dokumentären innehåller falska anklagelser om att attacker mot civila genomförts medvetet. Regeringsföreträdare har till och med talat om att man borde kunna frånta de två filmskaparna deras medborgarskap. Men det är inget som avskräcker dem. I förra veckan publicerade Yuval Abraham ett långt inlägg på X där han förklarar att han och Rachel Szor gjort filmen för att väcka en offentlig debatt om regeringens agerande i Gaza. I inlägget berättar han också att filmen kommer att finnas tillgänglig gratis på nätet från och med november, så att så många som möjligt ska kunna se den. Hittills kan man konstatera att dödandet av över 73 000 människor (varav majoriteten civila) i Gaza långt ifrån väckt den avsky från omvärlden som den borde göra. Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen i “Naza” borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. Jon Andersson Inlägget Vittnesmålen i “Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Vittnesmålen i ”Naza” borde göra det svårare för världen att blunda DESCRIPTION: Ny film samlar vittnesmål om systematiskt dödande av civila i Gaza. Inlägget Vittnesmålen i ”Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Naza Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen om det systematiska dödandet av civila borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. Det skriver Jon Andersson som sett dokumentärfilmen ”Naza”, med svensk premiär på torsdag. Att Israel medvetet dödat civila i Gaza är sedan länge känt. Jag fick själv höra förstahandsvittnesmål som bekräftade detta då jag tidigare i år intervjuade israeliska soldater som tjänstgjort under Gazakriget. Premiärminister Benjamin Netanyahu och den förre försvarsministern Yoav Gallant, står dessutom sedan snart två år tillbaka anklagade för brott mot mänskligheten. Anklagelserna, som kommer från den internationella brottmålsdomstolen, gäller bland annat folkmord och användandet av svält som ett krigsvapen. Skrämmande vittnesmål Men frågan är om det systematiska dödandet av civila någonsin åskådliggjorts så tydligt som i Yuval Abrahams och Rachel Szors ”Naza”, med svensk biopremiär på torsdag. Filmens titel syftar på den israeliska arméns ord för ”collateral damage”. Alltså de civila som dödas i en militär attack. – Vi säger 15 naza, inte 15 civila, förklara en av soldaterna som intervjuas i filmen. Ett sätt att avhumanisera de civila som dödas i attackerna. I filmen intervjuas 24 soldater och underrättelseofficerare som alla på något sätt varit delaktiga i attackerna mot civila i Gaza. Det är minst sagt skrämmande vittnesmål. Vi får höra om bombningar mot civila i en industriell skala, där repekten för oskyldiga människoliv var i princip noll. – Vi måste beskriva saker som de var. Vi menade att döda de där barnen, berättar en soldat. En del ångerfulla I filmen intervjuas också en av dem som låg bakom det AI-system som skulle identifiera de som tillhörde Hamas. Ett avancerat tekniskt system som gick ut på att hacka misstänka Hamasoperatörers telefoner. Att systemet i snitt tog fel i 15 procent av fallen brydde man sig inte om. Inte heller att man kunde utplåna hela familjer eller bostadsområden för att komma åt en person som tillhörde Hamas. Ibland var Hamasmedlemmarna inte ens hemma, men deras barn dödades ändå. – Vi kunde förstöra en hel byggnad för en lågt rankad Hamasmedlem. De var så lågt i rang att vi inte ens visste vilka de var, berättar en soldat. En del av de intervjuade är ångerfulla, medan andra förklarar att de bara gjorde sitt jobb. Om inte de gjorde jobbet skulle någon annan gjort det i stället, lyder deras argumentation. Det är hjärtskärande att höra hur soldaterna berättar om hur de avlyssnade familjer sekunder innan de skulle spränga ihjäl dem. Helt vanliga familjer som bara höll på med sina vardagsbestyr. En av soldaterna berättar hur han växte upp med berättelser om förintelsen och att han frågade sig hur tyskarna kunde leva med sig själva efter vad de gjort mot judarna. Nu efter att ha deltagit i dödandet av civila i Gaza har han ett annat perspektiv på saken. – Jag ser fortfarande nazisterna som onda. Men vad betyder det att jag är?, frågar sig soldaten. Intervjuer på hustak En annan person berättar att tusentals personer dog på grund av attacker han var involverad i. Lika hemskt är det att höra om kryppskyttarna som dödade folk som tog sig ur matkön för att komma åt mat snabbare. Här finns en inhuman retorik som i princip går ut på att om man inte följer reglerna får man i skylla sig själv om man blir dödad. Regeringsföreträdare i Israel har hotat med att återkalla regissörerna Yuval Abraham och Rachel Szors medborgarskap. Foto: Folkets Bio. Intervjuerna är gjorda på ett hustak och bilderna på de intervjuade växlas med bilder filmade utifrån olika flerfamiljshus där vi kan skymta att folk håller på med sina vardagsbestyr. En påminnelse om att de flesta döda i Gaza är som vem som helst. Att det egentligen inte är någon skillnad på dem och de personer som bor i de lägenheter i Tel Aviv som är med i filmen. Det är först i slutet som vi får se lite bilder från Gaza. Något som både är en styrka och en svaghet. En styrka för att vittnesmålen får stå för sig själva utan att blanda in bilder från lidandet i Gaza. En svaghet för att det ibland kan kännas lite abstrakt och långt ifrån när vi inte får se bilder från förstörelsen i Gaza. Samtidigt gör det förmodligen filmens slut, då vi får följa en man som letar efter sin barn under en sönderbombad husruin, ännu starkare. Mannens förtvivlan får personifiera den vanmakt och sorg som tusentals Gazabor har upplevt under de senaste åren. Det är omöjligt att inte bli djupt berörd. Svårt att blunda I hemlandet har regissörsduon kallats för landsförrädare och regeringen menar att dokumentären innehåller falska anklagelser om att attacker mot civila genomförts medvetet. Regeringsföreträdare har till och med talat om att man borde kunna frånta de två filmskaparna deras medborgarskap. Men det är inget som avskräcker dem. I förra veckan publicerade Yuval Abraham ett långt inlägg på X där han förklarar att han och Rachel Szor gjort filmen för att väcka en offentlig debatt om regeringens agerande i Gaza. I inlägget berättar han också att filmen kommer att finnas tillgänglig gratis på nätet från och med november, så att så många som möjligt ska kunna se den. Hittills kan man konstatera att dödandet av över 73 000 människor (varav majoriteten civila) i Gaza långt ifrån väckt den avsky från omvärlden som den borde göra. Om filmen kommer att leda till en förändrad syn på den israeliska regeringens agerande i Gaza återstår att se. Vittnesmålen i ”Naza” borde i alla fall göra det svårare för världen att blunda för vad som skett. Jon Andersson Inlägget Vittnesmålen i ”Naza” borde göra det svårare för världen att blunda dök först upp på Dagens Arena.
77c738295d747041a76fef8e0d1c8b4c59a31fea
54bae2bb3e55548d436903487442e16c2a4f7d8f