Tornevall Networks

Till dig som överväger att rösta på högern: fundera över vilket Sverige du vill se. Ett där alla hör hemma, eller ett där vissa ständigt måste bevisa sin svenskhet? Det skriver Ban Najar, socialdemokratisk politiker i Mölndal.  

Sverigedemokraternas Ludvig Aspling sade den 14 juli till Ekot att partiet vill utvidga återvandringsbidraget till fler grupper, även svenska medborgare som avsäger sig sitt medborgarskap.

Frågan är om SD:s växande inflytande allt tydligare visar partiets faktiska samhällsvision och vad ett fortsatt högerstyre skulle innebära för medborgare som anses vara mindre självklara delar av Sverige.

Politisk riktning

Vad ska Ebba Busch säga till den 16-årige pojken med invandrarbakgrund som hon från Almedalsscenen uppmanade att bära den blågula landslagströjan med stolthet och försäkrade: ”Här är platsen där du kan skapa din framtid. Du är Sverige”.

Hur ska Simona Mohamsson förklara för den sjuåriga flicka hon själv en gång var att regeringen hon tillhör kommer med förslag som får barn att känna att deras framtid i Sverige är villkorad? Är barnens plats i landet beroende av deras föräldrars ursprung?

Som statsminister bär Ulf Kristersson ansvar för sina samarbetspartiers inflytande och den syn på svenskhet som allt oftare formuleras i etniska termer.

Oron handlar inte om en enskild formulering, utan om den politiska riktning den pekar mot.

Etnicitet i fokus

Sverigedemokraterna har rötter i högerextrema och rasistiska miljöer, där Bevara Sverige svenskt (BSS), bildat i slutet av 1970-talet, var en central del. 1986 bildades Sverigepartiet genom en sammanslagning av BSS och delar av Framstegspartiet. Efter interna konflikter upplöstes partiet, och 1988 bildades Sverigedemokraterna av personer från dessa miljöer. Även om partiet tar avstånd från sin historia, är den relevant när etnicitet åter förs in i migrationsdebatten.

Trots talet om ”öppen svenskhet” står etnicitet ofta i fokus. När Aspling säger att Sverige ”har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen” handlar det inte bara om migration, utan om vilka som anses höra hemma här.

Om svenskhet börjar definieras genom etnicitet snarare än genom medborgarskap, demokratiska värderingar och gemensamt samhällsansvar, då är det inte längre bara en administrativ fråga om bidrag. Då är det en fråga om jämlikhet och människovärde.

20 procent 

År 2025 var drygt 2,2 miljoner personer i Sverige, motsvarande cirka 20 procent av befolkningen, utrikes födda enligt Statistikmyndigheten SCB. Brottsförebyggande rådets statistik visar att majoriteten av dessa personer inte misstänks för brott. Det är människor som varje dag bygger Sverige. De vårdar våra sjuka, undervisar våra barn, tar hand om våra äldre och bidrar till att samhället fungerar.

I stället för uppskattning för deras arbete och livsresor, föreslås ekonomiska incitament för att de ska lämna landet. Många har flytt krig, svält och trauma och byggt upp nya liv här. Det sänder signalen att deras tillhörighet är villkorad, trots att de byggt sina liv, arbetat och bildat familj i Sverige.

Särskilt allvarligt blir detta för barn födda och uppvuxna i Sverige. De är inte gäster i landet. De är svenska barn. Att beskriva dem som ett problem på grund av föräldrarnas ursprung riskerar att skada både deras självkänsla och tillit till samhället.

Måste säga ifrån

Att ge ett parti med denna bakgrund stort inflytande över migrations- och integrationspolitiken är problematiskt. Sverige behöver en politik som stärker delaktighet och gemenskap, inte en som får människor att undra om deras svenska identitet kan ifrågasättas.

Till dig som överväger att rösta på högern: fundera över vilket Sverige du vill se. Ett där alla hör hemma, eller ett där vissa ständigt måste bevisa sin svenskhet? Och till dig med utländska rötter: din och dina barns plats i Sverige ska inte bero på andras definition av svenskhet.

Vi bör alltid minnas Martin Niemöllers ord:

”Först hämtade de socialisterna, och jag protesterade inte

    för jag var ingen socialist

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte

     för jag var ingen jude

Sedan hämtade de mig, och då fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Sällan börjar det med att alla rättigheter tas ifrån människor på en gång. Det börjar med språkbruk, misstänkliggöranden och politiska förslag som gör vissa människors tillhörighet mindre självklar än andras. Därför måste vi säga ifrån i tid.

Ban Najar, lokalpolitiker för Socialdemokraterna i Mölndal

Inlägget Är Sverige på väg mot en ny Bevara Sverige svenskt-era? dök först upp på Dagens Arena.

En 78-årig brittisk änka ska utvisas från Sverige efter att ha levt här i 21 år. Enligt statistik från Eurostat är Sverige det land som utvisat flest britter efter Brexit. Det skriver The Guardian.

 Änkan Joyce Thomas, 78 år, har nekats rätt att stanna i Sverige. Det här efter att hennes ansökan om uppehållstillstånd, som krävs efter Brexit, av svenska myndigheter anses ha kommit in för sent. Det här rapporterar The Guardian, men Joyce Thomas fall har tidigare tagits upp av lokala medier i Värmland.

Joyce Thomas har bott i Sverige i 21 år, och har sin son och barnbarn här. Hennes man dog 2023 och först året innan, 2022, blev hon och hennes man uppmärksammade på att det borde ha gjort en ansökan om uppehållstillstånd i Sverige, eftersom Storbritannien hade lämnat EU. Joyce Thomas säger till The Guardian att hennes man alltid hade skött liknande administrativa frågor, och att hon är övertygad om att han skulle ha lämnat in en ansökan om han hade känt till reglerna.

“Obegripligt att bli utslängd”

När hennes man dog fick hon fyra veckor på sig att lämna Sverige.

– Det är obegripligt att vid min ålder att bli utslängd efter att ha varit i ett land så länge, när du har inte har gjort något som helst fel, sa Joyce Thomas till The Guardian och fortsätter:

– Jag har inte begått något brott, jag har inga fortkörningsböter, ingenting. Och jag har försörjt mig själv här. Jag tror att ingen egentligen har granskat det här. Jag menar, om det var deras familj eller mamma skulle de inte vilja se dem i den här situationen.

Nu försöker Joyce Thomas överklaga utvisningen med hjälp av en advokat som arbetar pro bono. Enligt Storbritanniens utträdesavtal med EU är det möjligt att godkänna sena ansökningar om uppehållstillstånd om godtagbara skäl finns. Men när Joyce Thomas fick avslag av svenska myndigheter gjordes det med grund i att hon inte kunnat uppvisa godtagbara skäl till att hon ansökte sent.

En talesperson för Migrationsverket uppger för The Guardian att det är möjligt att godkänna en sen ansökan om uppehållstillstånd vid ”exceptionella omständigheter”, men att det inte räcker att uppge att man inte kände till reglerna.

Sverige ger flest avslag

Källor i den brittiska regeringen uppger för The Guardian att Sverige ”intar en betydligt strängare hållning” än andra EU-länder, vilket källorna menar i praktiken gör det omöjligt att få beviljat undantag för en sen ansökan.

Enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat är Sverige det EU-land som utvisat flest medborgare från Storbritannien sedan Brexit. 2 500 britter har sedan fått ett utvisningsbesked från Sverige, vilket utgör en tredjedel av alla Brexitrelaterade utvisningar i EU, skriver The Guardian.

Den senaste rapporten från EU-kommissionen om implementeringen av Storbritanniens utträdesavtal från EU visar att cirka 4 000 av drygt 14 000 ansökningar om uppehållstillstånd efter Brexit i Sverige fick avslag. Det är en betydligt högre avslagsandel än för flera andra EU-länder.

Tidigare har andra fall av utvisningar efter Brexit uppmärksammas, exempelvis en 74-årig kvinna med Alzheimers som flyttat till Sverige för att få vara närmare sin son med familj.

Inlägget Sverige utvisar flest efter Brexit: 78-åring fick avslag efter 21 år dök först upp på Dagens Arena.

En 78-årig brittisk änka ska utvisas från Sverige efter att ha levt här i 21 år. Enligt statistik från Eurostat är Sverige det land som utvisat flest britter efter Brexit. Det skriver The Guardian.

 Änkan Joyce Thomas, 78 år, har nekats rätt att stanna i Sverige. Det här efter att hennes ansökan om uppehållstillstånd, som krävs efter Brexit, av svenska myndigheter anses ha kommit in för sent. Det här rapporterar The Guardian, men Joyce Thomas fall har tidigare tagits upp av lokala medier i Värmland.

Joyce Thomas har bott i Sverige i 21 år, och har sin son och barnbarn här. Hennes man dog 2023 och först året innan, 2022, blev hon och hennes man uppmärksammade på att det borde ha gjort en ansökan om uppehållstillstånd i Sverige, eftersom Storbritannien hade lämnat EU. Joyce Thomas säger till The Guardian att hennes man alltid hade skött liknande administrativa frågor, och att hon är övertygad om att han skulle ha lämnat in en ansökan om han hade känt till reglerna.

“Obegripligt att bli utslängd”

När hennes man dog fick hon fyra veckor på sig att lämna Sverige.

– Det är obegripligt att vid min ålder att bli utslängd efter att ha varit i ett land så länge, när du har inte har gjort något som helst fel, sa Joyce Thomas till The Guardian och fortsätter:

– Jag har inte begått något brott, jag har inga fortkörningsböter, ingenting. Och jag har försörjt mig själv här. Jag tror att ingen egentligen har granskat det här. Jag menar, om det var deras familj eller mamma skulle de inte vilja se dem i den här situationen.

Nu försöker Joyce Thomas överklaga utvisningen med hjälp av en advokat som arbetar pro bono. Enligt Storbritanniens utträdesavtal med EU är det möjligt att godkänna sena ansökningar om uppehållstillstånd om godtagbara skäl finns. Men när Joyce Thomas fick avslag av svenska myndigheter gjordes det med grund i att hon inte kunnat uppvisa godtagbara skäl till att hon ansökte sent.

En talesperson för Migrationsverket uppger för The Guardian att det är möjligt att godkänna en sen ansökan om uppehållstillstånd vid ”exceptionella omständigheter”, men att det inte räcker att uppge att man inte kände till reglerna.

Sverige ger flest avslag

Källor i den brittiska regeringen uppger för The Guardian att Sverige ”intar en betydligt strängare hållning” än andra EU-länder, vilket källorna menar i praktiken gör det omöjligt att få beviljat undantag för en sen ansökan.

Enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat är Sverige det EU-land som utvisat flest medborgare från Storbritannien sedan Brexit. 2 500 britter har sedan fått ett utvisningsbesked från Sverige, vilket utgör en tredjedel av alla Brexitrelaterade utvisningar i EU, skriver The Guardian.

Den senaste rapporten från EU-kommissionen om implementeringen av Storbritanniens utträdesavtal från EU visar att cirka 4 000 av drygt 14 000 ansökningar om uppehållstillstånd efter Brexit i Sverige fick avslag. Det är en betydligt högre avslagsandel än för flera andra EU-länder.

Tidigare har andra fall av utvisningar efter Brexit uppmärksammas, exempelvis en 74-årig kvinna med Alzheimers som flyttat till Sverige för att få vara närmare sin son med familj.

Inlägget Sverige utvisar flest efter Brexit: 78-åring fick avslag efter 21 år dök först upp på Dagens Arena.

Åberg från Socialdemokratiska Israelvänner anklagar mig för att ha använt felaktiga citat. Men felet Åberg gör är att inte se att innebörden av citaten i högsta grad stämmer överens med hur FN-systemet ser på Israels agerande, skriver Pär Salander.

Ordföranden för Socialdemokratiska Israelvänner Kristofer Åberg rycker ut till Israels försvar när jag kritiserat KD för att man okritiskt ställer sig bakom Israel och därigenom mörkar övergreppen på den palestinska befolkningen.

Åberg skräder inte orden utan menar att jag använder mig av påhittade citat och ställer sig också frågande varför jag inte agerar mot arabiska ledare som enligt honom ”gjort mycket värre uttalanden”. Som svar på hans fråga kan jag bara säga att fokus på min artikel var att visa hur KD idealiserar Israel trots alla övergrepp mot palestinier genom åren.

Att arabiska ledare gjort oförsvarliga uttalanden är inte obekant, men mig veterligt finns ingen etablerad organisation som försvarar det, till skillnad från hur KD och uppenbart även Socialdemokratiska Israelvänner försvarar sionisternas uttalanden och handlingar.

”En lång rad” av mina citat är falska, påstår Åberg. Han lyfter fram två (!) av dem och presenterar alternativa tolkningar av vad som sagts. Det är möjligt att mina källor i de fallen inte varit tillräckligt precisa, men det är signifikativt för Åbergs invändning att han grottar ner sig i enskildheter i stället för att kommentera huruvida citaten korresponderar med det verkliga politiska skeendet.

Redan 1975 talade FN:s Generalförsamling om sionismen som en form av rasism. Sedan dess har otaliga FN-resolutioner, både i Säkerhetsrådet och i Generalförsamlingen genom åren fördömt ”inflyttandet av israeliska bosättare, konfiskering av land, förstörandet av hem och fördrivning av civila palestinier” (Säkerhetsrådet, 2016: 2334). FN:s generalsekreterare Antonio Guterres talar om det uppenbara – etnisk rensning.

FN:s Internationella Brottsmålsdomstol (ICJ) och Internationella Domstol (ICC) har båda behandlat våldet i Palestina. ICJ har slagit fast att Israel begår grova folkrättsbrott och anklagar Israel för folkmord. ICC har utfärdat arresteringsorder mot Netanyahu och tidigare försvarsminister Yoav Gallant för misstänkta krigsbrott genom svält, mord, förföljelse och andra omänskliga handlingar. Flertalet internationella humanitära organisationer som UNRWA och Läkare utan Gränser hindras att undsätta och nödhjälpskonvojer stoppas vid gränsen.

Åberg letar och hittar möjliga fel i ett par citat och nöjer sig med det. Han hade varit mer trovärdig om han i stället hade noterat att innebörden av citaten i högsta grad stämmer överens med hur FN-systemet ser på Israels agerande. Det undviker han nogsamt.

Pär Salander, professor emeritus i socialt arbete och politisk skribent

Inlägget Slutreplik: Åberg gräver i detaljer, men blundar för helheten dök först upp på Dagens Arena.

Utan en ny riktning för migrationspolitiken kommer utvisningarna av barn och ungdomar att fortsätta, skriver Rickard Olseke, expert i migrations- och asylfrågor.

Tidöpartierna går till val på att ”hålla kursen” i migrationspolitiken, skriver statsminister Ulf Kristersson (M) och migrationsminister Johan Forssell (M) i Svenska Dagbladet – en politik som bygger på Sverigedemokraternas radikalnationalistiska grundsyn och som inte skyr några mänskliga eller samhälleliga kostnader.

Utan en ny riktning kommer fler familjer som återförenats i Sverige att splittras. Utvisningarna av barn och ungdomar kommer att fortsätta.

Familjeåterförening underlättar integrationen och främjar den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Trots detta vill Tidöpartierna ytterligare begränsa familjers möjligheter att leva tillsammans i Sverige. Redan nästa vecka, den 12 och 13 augusti, väntas riksdagen debattera och rösta om regeringens proposition om skärpta villkor för anhöriginvandring. Efter valet utlovas ett färdigt lagförslag om återkallande av permanenta uppehållstillstånd.

Höjda inkomstkrav omöjliggör familjeåterförening

Med ett kraftigt höjt försörjningskrav som för barnfamiljer överstiger den svenska medianlönen omöjliggörs familjeåterförening för de allra flesta. För de få som klarar kravet införs en tvåårig väntetid – utöver långa handläggningstider som kritiserats av Justitieombudsmannen (JO) för att orsaka otrygghet och mänskligt lidande.

Men regeringen och Sverigedemokraterna vill ta åtstramningen ett steg till. Försörjningskravet ska även gälla vid ansökan om förlängt uppehållstillstånd. Om förslaget blir verklighet riskerar barn att utvisas tillsammans med den ena föräldern om familjens inkomster anses otillräckliga, exempelvis på grund av arbetslöshet. Enligt regeringens egen bedömning kan detta få negativa effekter i form av påfrestning och oro.

Med Tidöpartiernas förslag till ”tonårsventil” får vissa ungdomar som har eller har haft uppehållstillstånd på grund av anknytning till sina föräldrar stanna tills de fyller 21 år. Därefter riskerar de återigen utvisning om de inte uppfyller det nya, höjda lönekravet för arbetstillstånd eller klarar kraven för att få uppehållstillstånd för högskolestudier.

Risk för ökad stress och oro

Likaså innebär återkallande av redan beviljade permanenta uppehållstillstånd sämre förutsebarhet och minskad trygghet, vilket enligt regeringens särskilda utredare medför ökad risk för stress och oro, och påverkar framför allt barns hälsa och utveckling negativt.

I stället för fler utvisningar behöver Sverige en migrationslagstiftning som inte leder till inhumana, orimliga eller orealistiska beslut. Det krävs en grundlig och demokratiskt förankrad översyn – för att använda Lagrådets formulering – av utlänningslagen och en ordning för kvalitetssäkring av myndighetsbeslut och domstolsavgöranden som säkerställer en hög nivå av rättssäkerhet och skapar förtroende för den svenska migrationsprocessen.

För övrigt kan jag liksom Per Wirtén rekommendera Christian Lindells och Alex Voronovs nya bok ”Den långa bluffen” som gör upp med lögnerna bakom den strama migrationspolitiken. Med önskan till statsministern och migrationsministern om en god läsning!

Rickard Olseke, expert i migrations- och asylfrågor

Inlägget Tidöpartierna lovar fortsatt utvisningspolitik dök först upp på Dagens Arena.

Om mindre än fem veckor går svenska folket till valurnorna. Men vad handlar årets val om? Vi frågade Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Vad handlar det här valet om? Är det plånboksfrågor, värderingar eller trygghet? 

– Det är ju en del av valkampen och partiernas uppgift att definiera, tänker jag. Moderna valrörelser är en agendakamp, en kamp om vilka frågor som ska hamna högt på dagordningen. Jag föredrar att höra med väljarna. Enligt väljarna är det ju fem-sju sakfrågor som dominerar bland de som uppfattas vara viktigast: sjukvård, skola-utbildning, invandring, brottsbekämpning, miljö. Ekonomi är alltid viktigt men då är det landets ekonomi och makroekonomi som betyder mer än plånböckerna, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Henrik Ekengren Oscarsson är professor i statsvetenskap och forskare vid Göteborgs universitet. Foto: Johan Wingborg / Göteborgs universitet.

Han fortsätter:

– Vi vet att valrörelserna blivit mer “spretiga” när det gäller dagordningen, vi ser inte längre valrörelser där någon enstaka fråga dominerar. Jag tror det blir samma i år. Det blir en palett av sakfrågor. Just nu är det svårt att läsa exakt vilka sakområden som kommer vara särskilt viktiga. Men det spelar roll: partierna uppfattas vara bra på olika saker. Partierna har hemmaplansfrågor och bortaplansfrågor. Ska ett parti nå framgång behöver man få spela många matcher på hemmaplan. 

Vilken är den tydligaste konfliktlinjen mellan partierna i det här valet?

– Partistrategiskt tycks det vara så kallad frontförkortning när det gäller migration och brottsbekämpning som varit två stora skiljelinjer historiskt. Oppositionen och framför allt S argumenterar för att det inte kommer att ske särskilt stora förändringar av politiken vid ett regeringsskifte. Däremot är det ju tydligare skillnader i exempelvis frågor om energiförsörjning och om välfärdsfinansiering. När det gäller ekonomi och fördelningspolitik är det lättare att se tydliga skillnader mellan vänster och höger. 

Finns det en stor skillnad mellan vad väljarna tycker att valet handlar om och den agenda partierna vill sätta? 

– Relativt likt, det är lite rundgång helt enkelt. Partierna vill prata om frågor som många väljare tycker är viktigt, och väljarna tycker att saker partierna pratar om är viktiga frågor. Det finns en dynamik här. Men det finns ju också en dagordning i mediernas utfrågningar och debatter. Här såg vi stora skillnader sist, mellan vad väljarna tyckte var viktigt och vilka ämnen som dominerade i medierna.

– I ovanlig utsträckning 2022 var mediernas dagordning – vilka frågor som togs upp under valrörelsen – lite olika jämfört med vad väljarna tyckte var de viktigaste frågorna. Väljarna ville höra mer om sjukvård och skola/utbildning än vad medierna bjöd på. Omvänt var det större uppmärksamhet för energi och ekonomi i medievalrörelsen än i väljarkåren.

Inlägget Vad handlar valet den 13 september om? dök först upp på Dagens Arena.

Jag vill uttrycka min oro över det politiska språkbruk som nu riktas mot Magdalena Andersson, inte minst efter att Richard Jomshof kallat henne för ”quisling”.

Quisling är ett ord med en mycket allvarlig historisk innebörd. Vidkun Quisling samarbetade med Nazityskland under ockupationen av Norge och blev en symbol för landsförräderi. Att använda hans namn om en demokratisk motståndare är därför inte vanlig politisk kritik. Det innebär att motståndaren utmålas som förrädare och medhjälpare till landets fiender.

Orden når även extrema grupper

Vi bör minnas det hat som under lång tid riktades mot Olof Palme. Han kritiserades inte bara för sin politik utan framställdes i vissa högerextrema och andra starkt Palmefientliga kretsar som ett hot mot Sverige. Karikatyrer, konspirationsteorier och förrädaranklagelser bidrog till att göra honom till något annat än en legitim politisk motståndare.

Det går inte att slå fast att detta politiska hat orsakade mordet på Olof Palme. Vi ska vara försiktiga med att hävda ett direkt samband som inte kan beläggas. Men historien visar ändå varför vi måste reagera när politiker avhumaniseras och pekas ut som nationens fiender.

När en framträdande riksdagsledamot beskriver Magdalena Andersson som landsförrädare kan budskapet nå långt utanför den vanliga politiska debatten. De flesta som hör det kommer naturligtvis inte att ta till våld. Men orden når även extrema grupper, radikaliserade miljöer och enskilda våldsbenägna personer. För någon som redan betraktar samhället som ett krig mellan folket och dess fiender kan uttalandet uppfattas som en bekräftelse eller legitimering.

Klimat där hat normaliseras

Ord är inte detsamma som våld, och den som använder ett sådant ord kan inte automatiskt göras ansvarig för en annan människas handlingar. Men ord kan bidra till att skapa ett klimat där hat normaliseras, hoten blir fler och tröskeln till våld sänks. De kan få en redan radikaliserad person att uppfatta den utpekade som någon som inte bara ska besegras i ett val, utan stoppas med andra medel.

Detta handlar inte om att förbjuda hård politisk kritik. Magdalena Andersson och Socialdemokraterna ska kunna kritiseras mycket kraftigt. Ingen politiker har rätt att slippa granskning, protester eller obekväma frågor. Men det finns en avgörande skillnad mellan att kritisera en människas politik och att stämpla henne som landsförrädare.

Den ena handlingen hör hemma i en levande demokrati. Den andra riskerar att placera motståndaren utanför den demokratiska gemenskapen.

Statsminister Ulf Kristersson har kallat uttalandet osmakligt och oanständigt. Det är en viktig markering, men frågan gäller mer än ett olämpligt ordval. Om förrädaranklagelser från ledande politiker tillåts bli en normal del av debatten förskjuts gränsen för vad som anses acceptabelt. Det som först väcker starka reaktioner riskerar snart att bli vardag.

Särskilt ansvar

Sverigedemokraternas ledning har därför ett särskilt ansvar. Ett parti som vill betraktas som ett seriöst regeringsalternativ måste tydligt visa att dess politiska motståndare erkänns som legitima demokrater, även när motsättningarna är djupa. Samma ansvar gäller naturligtvis alla andra partier. Ingen politisk sida bör beskriva sina motståndare på ett sätt som kan ge näring åt hot och våld.

Lärdomen från Palmehatet är inte att hård kritik ska tystas. Lärdomen är att samhället måste reagera när politisk kritik övergår i demonisering och när demokratiska motståndare utmålas som förrädare.

Demokratin försvaras inte bara i riksdagen och på valdagen. Den försvaras också genom hur vi talar om varandra. Politiska motståndare ska bemötas med argument och besegras genom demokratiska val – aldrig göras till lovligt byte.

Därför måste vi reagera nu, innan förrädarretoriken normaliseras. Vi vet inte vem som lyssnar eller hur orden kommer att tolkas av någon som redan befinner sig nära våldets gräns.

Juan Fonseca

Inlägget Normalisera inte förräderiretoriken dök först upp på Dagens Arena.

Åsa Linderborg har rätt, men bara till häften.

Valrörelsen borde handla om en enda fråga, karensavdraget, skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Det är lätt att hålla med. Bland de ekonomiska frågor som diskuteras i valrörelsen finns ingen som på samma sätt skulle gynna ”vanligt folk”. Att vi ens har ett karensavdrag kan säkert, som Linderborg gör, förklaras med att väldigt många av de som analyserar ekonomi och beslutar om systemens utformning själva inte behöver sjukanmäla sig om de är krassliga någon dag.

De kan jobba hemifrån, eller kompa. Det kan inte de flesta i arbetaryrken, och ganska få i vanliga tjänstemannayrken också.

Obegripligt att klimatet inte blir en fråga

Men trots att både Socialdemokraterna och LO gjort frågan om att avskaffa karensen till en av sina stora valfrågor är det som att debatten om detta inte lyfter.

Så ja – låt oss hjälpas åt att göra den till en huvudfråga.

Men låt mig tillägga att valrörelsen i så fall borde handla betydligt mer om två frågor: Karensdragen.

Och klimatet.

För om det är svårt att förstå varför den första frågan inte lyfter i valdebatten, är det nästan obegripligt varför den andra inte gör det. I alla fall om verkligheten anses viktig nog att spela roll i en valrörelse.

Sommaren har ju varit full av larmrapporter. I Frankrike har en yta stor som Öland bränts bort av bränder. I Spanien har det varit lika illa, och sedan kom bränderna i den grekiska ö-världen. Att bränderna nästan alltid uppstått av mänsklig hand hindrar inte att dess utbredning och svårigheterna att få dem under kontroll beror på att det är så torrt i markerna.

Det beror på klimatförändringarna.

Och nu senast har vi sett förskräckande bilder från Ungern, där den stora floden Donau ser ut att vara i det närmaste uttorkad. Som en effekt har flera reaktorer på ett ungerskt kärnkraftverk fått stänga ned. Vattnet räcker inte för att kyla reaktorerna.

En fråga om rädsla

Ändå finns det fortfarande människor som väljer att blunda, och desperat söka andra förklaringar. Enligt en ny undersökning från Indikator tror 29 procent av männen i Sverige inte på att torkan och bränderna skulle ha sin förklaring i det varmare klimatet.

En majoritet kan, tack och lov, ta till sig fakta, men det är oroväckande att så många som 29 procent av männen (12 procent av kvinnorna) verkar ha svårt att se sambanden.

Landets politiker kan inte kosta på sig den lyxen. Men trots detta spelar frågan liten roll i valrörelsen. Tidöpartierna är låsta av Sverigedemokraternas klimatfientliga politik. På den rödgröna sidan finns konkreta förslag, och det var befriande att höra Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén slå fast att bensinpriserna måste bli högre om klimatet ska räddas. Det är inte opportunt, men sant.

Nu väntar vi på att även Socialdemokraterna ska börja tala mer om klimatfrågan. “Ta klimatledarskapet!” utropade Stefan Edman och Margot Wallström på Aftonbladet debatt i går.

Det är lätt att stämma in i det kravet.

När det kommer till klimatet är bristen på stor debatt troligen en fråga om rädsla. Både för klimatkrisens konsekvenser, om det nu är så illa som det verkar kommer det omkullkasta väldigt många av de saker i vardagen som vi i dag tar för givna, och för att de politiska beslut det kräver många gånger kommer vara obekväma.

Men alla vet att utvecklingen inte kan fortsätta.

Så två frågor i valet. Karensen, för att den betyder mycket för de många, och klimatet.

Av samma skäl.

Jesper Bengtsson

Inlägget De här frågorna borde valet handla om dök först upp på Dagens Arena.

Mats Wingborg har läst religionsvetaren Simon Sorgenfreis bok ”Öppna era hjärtan”.

En höjdpunkt i religionsvetaren Simon Sorgenfreis bok ”Öppna era hjärtan” (Norstedts 2026) är dialogen mellan det muslimska Ahmadiyyasamfundet och Dan Andersson-sällskapet på ett torg i Ludvika. Tack vare Sorgenfrei hade företrädare för samfundet fått upp ögonen för diktaren och när det poetiska sällskapet dök upp var de på plats och hänfördes av trubaduren som sjöng Dan Anderssons tonsatta dikt Spelmannen. Sorgenfrei beskriver mötet som genuint av ett slag som ingen kanon i världen skulle kunna bidra till. Han resonerar insiktsfullt kring kulturella uttryck som inte exkluderar utan överbryggar. Dit hör det svenska julfirandet, som blandar förkristna, kristna och sekulära inslag. Han nämner också lokala evenemang som Fallens dagar i Trollhättan och Bjuvdagarna i Skåne.

Muslimska samfund

Sorgenfrei är lågmäld och hans syfte är inte att driva några specifika teser, utan snarare beskriva Sverige genom att låta människor utifrån olika trosuppfattningar komma till tals. Boken kan läsas som en historisk berättelse om hur Sverige har förändrats under det senaste halvseklet och islam blivit landets näst största religion. 

Huvudspåret i boken är framväxten av olika muslimska samfund i Sverige, men också motståndet mot invandringen av muslimer från politiskt håll. Berättartekniken består i att lyssna till människor. Sorgenfrei reser runt i landet. Flera platser återkommer i boken: Bjuv, Trollhättan, Falun, Umeå och Kiruna. Sorgenfrei besöker moskéer och träffar muslimer med många olika inriktningar. Även inom samma samfund finns ofta olika tolkningar om islam och hur muslimer bör leva i Sverige. 

En av dem han träffar är Kahlid i Kiruna, som kom till Sverige i mitten på 00-talet. Sorgenfrei har fått kontakt med honom via en imam och de båda stämmer träff på ett café. Mötet börjar trevande. Sorgenfrei berättar om sig själv och sitt skrivprojekt, men samtalet går trögt när Kahlid får frågor om sitt eget liv. Han flackar med blicken och Sorgenfrei undrar om något är fel. Kahlid svarar att han det är första gången han sitter så här och pratar. ”Brukar du inte gå på café?”, undrar Sorgenfrei. Jodå, svarar Kahlid. ”Men det är första gången jag pratar med en svensk”. Till sist lossnar samtalet och Sorgenfrei får veta att Kahlid kör taxi och färdtjänst och vill utbilda sig till körskollärare. Hans hustru vill att de ska flytta vidare till Kanada, men Kahlid är tveksam. Först vill han betala tillbaka allt han tycker att han har fått av Sverige.

Träffar Sverigedemokrat

En annan person som får komma till tals är Mikael Henrysson, Sverigedemokraternas starke företrädare i Bjuv. Han är osäker på hur många som har invandrarbakgrund i Bjuv, men är ändå övertygad om att det är för många. Han säger sig inte ha något emot muslimer och invandrare så länge de ”anpassar sig och gör rätt för sig”. Han förklarar vidare att hans krav på minskad invandring inte har något att göra med rasism utan krass ekonomisk politik. Samtidigt medger Henrysson att det finns ”enskilda medlemmar” inom SD som är rasister och homofober, men att det inte tillhör det vanliga.

Sorgenfrei ser inte som sin uppgift att argumentera med Henrysson utan att vara lyssnande. Just det är bokens styrka rakt igenom. Beskrivningen blir komplex och fungerar ofta som en ögonöppnare för nya sidor av Sverige. Tonen är både engagerad och högst personlig. Sorgenfrei själv är ständigt närvarande.

Möjligen finns ändå ett budskap. Författaren citerar diplomaten Ingmar Karlsson som varnat för framväxten av en ”ghettoislam” i Sverige, det vill säga där stora grupper av muslimer lever i utanförskapsområden i relativ fattigdom. Det kommer oundvikligen att leda till segregation och sociala spänningar. Exakt den farhågan har blivit verklighet och utvecklingen blixtbelyser hur ekonomisk ojämlikhet göder motsättningar som tar sig religiösa uttryck.

Mats Wingborg

Inlägget Ny blick på Sverige och islam dök först upp på Dagens Arena.

Det är dags att stå upp mot avregleringar, och för miljön, konsumenterna och jämställdheten i EU-politiken. En ny svensk och förhoppningsvis progressiv regering behöver vara väl förberedd och driva på för nya steg, skriver Mats Engström.

EU-kommissionens vice ordförande Valdis Dombrovskis är besviken över att folkvalda europapolitiker står i vägen för omfattande avregleringar. EU-parlamentet sa till exempel nyligen nej till sämre skydd mot cancerframkallande ämnen i kosmetika. Att det blev andra uppmjukningar räckte inte för Dombrovskis, som är ansvarig för ”förenklingar”.

Cancerämnen i smink är ett av många exempel på vågen av avregleringar inom EU. Förslaget om en ny bolagsform, ”EUInc”, är ett annat, som kan försvaga svenska löntagares rättigheter. Europafackets generalsekreterare har varnat för dem som vill ”bränna upp regler på bål”, och EU-kommissionens socialdemokratiska viceordförande Teresa Ribera talar om ”ett hemskt politiskt spektakel”. De europeiska folkrörelsernas upprop mot skadliga avregleringar samlar hundratusentals namn.

”Förenklingar” bemöts okritiskt

Ändå är det förvånansvärt tyst i svensk politik om detta drama, förutom enstaka kritiska frågor i riksdagens EU-nämnd. Den socialdemokratiska partiledningen skriver okritiskt om att ”ta bort krångliga regler” i valplattformen från februari. Visst går det att göra regler enklare både nationellt och i EU, men bakom sådana slogans döljer sig ofta försämringar i sak för medborgarna och miljön. Man måste vara medveten om att Svenskt Näringsliv lagt många miljoner kronor på den avregleringskampanj som Ulf Kristerssons regering sedan entusiastiskt drivit i Bryssel.

Snart kan det bli ännu värre. Valen nästa år i Frankrike, Polen och Spanien kan leda till ytterligare högervridning av det politiska landskapet i EU. Det får betydelse, till exempel inför valet av en ny kommissionsordförande 2029. Men val kan även gå åt andra hållet. Många i andra delar av Europa blickar nu mot Sverige och vad som händer här 13 september.

En ny svensk och förhoppningsvis progressiv regering behöver vara väl förberedd på olika scenarier i europapolitiken. Att försvara det som tidigare svenska regeringar åstadkommit för miljön, konsumenterna och jämställdheten mot avregleringar är viktigt, liksom att driva nya steg. Några exempel:

Förslag för ett bättre EU

Förbättra arbetsvillkoren och skapa nya jobb. Det går att göra mycket utan konflikt med den svenska partsmodellen. Till exempel genom att prioritera goda arbetsvillkor och kompetensutveckling i EU:s riktlinjer för den ekonomiska politiken, som kommer att bli extra viktiga under nästa långtidsbudget. EU behöver också tydligare regler om AI i arbetslivet, psykisk arbetsmiljö, maximal arbetstemperatur och sociala villkor i offentlig upphandling.

Gör EU grönare. De närmaste åren blir avgörande för klimatpolitiken. Håller EU fast vid den gröna givens ambitioner när konservativa regeringar och delar av näringslivet vill försvaga dem? Det behövs både ambitiös utsläppshandel och andra regler som stimulerar innovation, till exempel bindande kvoter för koldioxidsnåla material i produkter. Sverige bör också driva andra viktiga miljöfrågor, som förbud mot farliga kemikalier och mer resurseffektiva produkter.

Stärk jämställdheten. Se till att likställighet blir en mer central del av EU:s ekonomiska riktlinjer. Bekämpa våld mot kvinnor genom skärpta regler, inklusive mot digitala övergrepp. Förbättra genomförandet av öppenhet om lönesättning och ta ytterligare steg mot diskriminering.

Underlätta för konsumenterna. Skärpa reglerna mot farliga produkter och manipulativ utformning av webbplatser. Bli tuffare i tillämpningen av dagens regler mot techjättarnas skadliga agerande.

Försvara demokratin. Ge public service större möjligheter att vara en motvikt mot algoritmstyrda sociala medier. Stärka ideella organisationers möjligheter i EU. Införa ett gemensamt öppenhetsregister för EU och medlemsstaterna.

Det är hög tid att höja temperaturen i EU-frågorna inför 13 september. Ulf Kristerssons avregleringskampanj skadar både medborgarna och miljön. Magdalena Andersson bör göra som Göran Persson 2004 när det gällde förslaget till tjänstedirektiv, det vill säga att tydligt kritisera försvagningarna. Och ta fram ett program för medborgarnära EU-reformer.

Mats Engström, EU-analytiker och tidigare biträdande statssekreterare (S)

Inlägget Nästa regering måste slåss för medborgarnas Europa dök först upp på Dagens Arena.