Tornevall Networks

Internationella människorättsorganisationer har kallat valet som nyligen genomfördes i Myanmar för en fars. Landet har fått tillbaka sin internationella pariastatus — och det passar Kina utmärkt. Det skriver Bertil Lintner. 

Allmänna val har hållits och parlamentet har haft sitt första möte för att utse en ny president. Det låter som en helt vanlig demokratisk procedur. Men i dagens Myanmar är det något helt annat som har skett. På grund av att militären strider mot en uppsjö etniska och politiska upprorsarméer hölls valet i tre omgångar i olika delar av landet. Så gott som alla partier med demokratiska värderingar hade dessutom upplösts i god tid innan valet och flera av deras ledare har suttit i fängelse sedan militären grep absolut makt i en kupp i februari 2021. 

Underrapporterat krig

Det var därför knappast förvånande att militärens eget parti, the Union Solidarity and Development Party (USDP), vann vad myndigheterna kallade en jordskredsseger. 80 procent av de nya parlamentsledamöterna är militärer eller officerare som bytt ut sina uniformer mot civila kläder. En av dem är den nye presidenten Min Aung Hlaing, nu civil men tidigare general och ledare för den junta som etablerades efter kuppen för drygt fem år sedan. Internationella människorättsorganisationer har kallat det hela för en fars och säger att allt som hänt är att militären formaliserat sitt grepp om makten. Stöd för Min Aung Hlaing och hans nya regering har däremot kommit från Ryssland, Belarus och Kina, militärens främsta utländska bundsförvanter. 

Sådan är verkligheten i dagens Myanmar, ett i det närmaste bortglömt land i Sydostasien. Där utkämpas dessutom världens mest underrapporterade krig. Etniska minoriteter i landets ytterområden har i årtionden kämpat för sina rättigheter. Det är i sig inget nytt, men efter att militären öppnat eld mot folk i städer i de centrala delarna av landet som demonstrerade mot kuppen drog tusentals ut på landsbygden för att med vapen i hand strida mot den junta som kuppmakarna utsett. Hundratals sköts när de demonstrerade fredligt — och offren för det alltmer intensiva inbördeskriget uppgår enligt Armed Conflict Location and Event Data Project, som dokumenterar krig i olika delar av världen, till fler än 90 000.

Miljoner har drivits på flykt inne i landet och till grannländerna Thailand, Indien och Bangladesh. I fängelserna sitter tusentals politiska fångar, bland dem Win Myint, president innan kuppen, och statskanslern Aung San Suu Kyi, som vann Nobels fredspris 1991. Tortyr förekommer i alla fängelser i Myanmar.

Beroende av Kina

Myanmar, med 55 miljoner invånare och en yta på 676 000 kvadratkilometer, var en bräcklig federal demokrati från självständigheten från Storbritannien 1948 fram till en militärkupp 1962. Sedan dess har militären styrt landet i olika skepnader, men en stor öppenhet tilläts under årtiondet 2011–2021. Politiska fångar släpptes, partier kunde verka öppet, pressen blev fri och det civila samhället kunde bilda sina egna organisationer. Detta kom efter att USDP vunnit ett fuskval 2010 och Thein Sein, en tidigare general, blev president.

Han hyllades av omvärlden som ”Myanmars Gorbatjov” och landet, som behandlats som en paria efter att ett landsomfattande demokratiuppror 1988 dränkts i blod när militären mejade ner tusentals, blev helt plötsligt det internationella samfundets gunstling. Hillary Clinton och Barack Obama kom på besök från USA och det gjorde även Norges kung Harald och Storbritanniens premiärminister David Cameron. Man talade om en ”övergång till demokrati”, och den bilden stärktes efter att Aung San Suu Kyis parti, the National League for Democracy (NLD), vann en verklig jordskredsseger 2015 och kunde bilda regering.

Generalerna fick nog

Men det hela var inte så enkelt. Bakom militärens beslut att öppna landet låg regionalpolitik och säkerhetsbedömningar. Efter de sanktioner och bojkotter som infördes efter massakrerna 1988 blev landet starkt beroende av Kina, som försåg den dåvarande juntan med allt från vapen till diplomatiskt stöd i FN. Handeln över gränsen blomstrade och enligt interna dokument från Myanmars militär, som Dagens Arena tagit del av, blev det kinesiska inflytandet så stort att landet var på väg att förlora sin självständighet. För Beijings del rörde det sig om att få en ekonomisk och politisk korridor genom Myanmar ner till den strategiskt viktiga Indiska oceanen genom vilken en stor del av Kinas handel går: olja från Mellanöstern, mineraler från Afrika och export till stora delar av Asien och Europa.

Militären insåg att vissa eftergifter måste göras för att återupprätta förbindelserna med västvärlden. Det fungerade och militären var tvungen att acceptera att NLD bildade regering — men när det partiet vann en ännu större jordskredsseger i valet i november 2020 hade generalerna fått nog. Därför kuppen 2021. Militären trodde antagligen att protesterna inte skulle vara mer än i ett par dagar, men det var en allvarlig missberäkning.

Inbördeskrig rasar

Vad som hände under 2011-2021 var inte en övergång till något genuint demokratiskt styre — även NLD-regeringen verkade under en konstitution som skrivits av militären och gav dem större makt än den civila regeringen — men att en hel generation blivit van vid friheter som inte existerade tidigare.

Därför drog hundratusentals människor ut på gator i städer över hela landet efter kuppen för att sedan bilda väpnade motståndsrörelser och i vissa fall alliera sig med de redan existerande etniska rebellerna. Inbördeskrig rasar visserligen i stora delar av landet, men motståndet är inte enat och starkt nog för att besegra militären, som i sin tur inte har tillräckliga resurser för att krossa motståndet. 

Hur kommer USA agera?

Kuppen och det som hänt sedan dess betyder att Myanmar fått tillbaka sin internationella pariastatus — och det passar Kina helt utmärkt. Kinas president Xi Jinping var först med att gratulera Min Aung Hlaing till den nya utmärkelsen och kinesiska investerare har tagit över från de västerländska firmor som drog sig ut efter kuppen. Kinas comeback betyder i sin tur att den regionala rivalen Indien stärker sina band med Myanmars nya regering. The Association of Southeast Asian Nations, ASEAN, där Myanmar är medlem styrs av sin “icke-inblandnings-princip”, kommer att godta vad som hänt. Bangladesh har att göra med över en miljon muslimska rohingyer, flyktingar som befinner sig i läger sedan 2017. Goda relationer med grannlandet Myanmar är av största vikt om de någonsin skall repatrieras.

Den stora frågan nu är hur USA kommer att reagera. Under tidigare presidenter var USA den främsta kritikern av Myanmars militär och Washington stödde öppet strävanden efter verklig demokrati. Men det kan ändras under Donald Trump. Myanmar är nämligen en av världens största producenter av sällsynta jordartsmetaller, som går officiellt och inofficiellt nästan uteslutande till Kina. En stark lobby ledd av amerikanska affärsmän sätter nu tryck på Trump för att USA skall förbättra sina relationer med Myanmars militär, som också hyrt en PR-firma i Washington för det ändamålet. Och det råder knappast något tvivel om att Trump är mer intresserad av affärer än demokrati och mänskliga rättigheter. Han vill säkert också ta över det han kan av exporten av jordartsmetaller till Kina.

Allt är möjligt

Militären tycks därför sitta säkert i sadeln — men det finns även orosmoln som kan ändra på utvecklingen. Min Aung Hlaing blir president i ett läge då Myanmar går in i en svårt ekonomisk kris. Oljeimporterna från Mellanöstern har nästan upphört på grund av kriget där och kombinerat med militärens allmänna vanskötsel av ekonomin har det lett till svåra tider — även för militären. Min Aung Hlaing har dessutom gjort misstaget att rensa ut flera generaler och ersätta dem med lojala officerare som saknar samma ställning inom den militära hierarkin.

Allt är därför möjligt när det gäller makt i Myanmar. Det enda som är säkert är att civilbefolkningen även inom överskådlig framtid kommer att dödas och vara på flykt. Samma dag som Min Aung Hlaing fick sin nya titel och amerikanska lobbyister utfärdade uttalanden om ”en fredlig övergång till civilt styre” dog minst hundra människor när flygvapnet bombade byar ute på landsbygden. Och så länge kriget, och förtrycket, på sin höjd förblir en liten notis i världens medier kommer folket i Myanmar att lida i tysthet. Inte ens USA finns kvar för att göra deras röst hörd.

Bertil Lintner

Inlägget Folket i Myanmar lider i tysthet dök först upp på Dagens Arena.

Strypt oljeimport till Kuba har lett till en allvarlig humanitär kris och Trump hotar med en invasion. Vi frågade Erik Jennische, rådgivare och tidigare Latinamerikachef på Civil Rights Defenders, om vad han tror kommer att hända med Kuba.

Hur skulle du beskriva läget i landet just nu?

– ­Det är en jätteallvarlig humanitär kris på Kuba, sedan många år. Den förvärrades under pandemin när turismen minskade, och sedan dess har det inte blivit bättre. Men den humanitära krisen är bara ett resultat av en kris för det ekonomiska och politiska systemet. Det som har hänt sedan januari, var att Trump införde ett system där han vill straffa alla länder som exporterar olja till Kuba. Exporten från Venezuela har stoppats sedan USA:s intervention i landet. Den andra stora oljeexportören senaste år har varit Mexiko, och den exporten har Trump satt stopp för.

Den pågående krisen på Kuba beskrivs som mycket svår. Då 90 procent av landets elektricitet drivs av olja leder importstoppet till att en rad av samhällets funktioner slås ut eller fungerar bristfälligt, som transporter, matförsörjning och sjukvård. Sanktionerna från USA har kallats “kollektiv bestraffning” av befolkningen med dödliga konsekvenser, och FN varnade redan i slutet av februari för en humanitär kris för utsatta grupper. Men Erik Jennische anser att vare sig mer import av olja eller humanitära konvojer kan hjälpa Kuba annat än ytterst tillfälligt.

– Det är inte sanktionerna som kräver liv, det är det kubanska politiska systemet.

Till problemen hör, menar Erik Jennische, att den kubanska regeringen har hård kontroll över vilka slags företag som får verka på Kuba, och vad de kan importera, och kontroll över vad jordbrukare får odla. Samtidigt sker en del import från USA, och en viktig del av ekonomin består av remitteringar (pengar som exilkubaner skickar till Kuba), trots att sanktionerna begränsat möjligheter för exilkubaner i USA att skicka pengar till Kuba.

Den ekonomiska krisen sträcker sig tillbaka till 1960-talet, när Fidel Castro förstatligade privata företag, menar Erik Jennische. I samma veva inledde USA sin sanktionspolitik mot landet genom att stoppa import av socker från landet.

– Den kubanska ekonomins förmåga att producera minskade och man blev beroende av Sovjet, dit man exporterade socker. Under 1990-talet kom en djup ekonomisk kris och man öppnade upp lite för företag och investeringar, men sedan kom Chavez till makten och började finansiera Kuba med olja. Man har sedan dess sålt tjänster till Venezuela, som sjukvårdspersonal, och fått billig olja i utbyte. Den andra inkomstkällan  för Kuba är turism och den tredje remitteringar från utlandet. Sedan 2018 – 19 minskade Venezuelas kapacitet att skicka olja.

Vad är regeringens mål med sin politiska linje?

– Regeringen vill behålla makten, de tror att om de tappar den ekonomiska makten så kommer de att förlora den politiska makten. Dollarekonomin kontrolleras av bolaget EASEA som kontrolleras av militären, där ingår banker och turismindustrin.

Kommer USA göra allvar av sitt hot om någon slags kupp mot Kuba?

­­– Marco Rubio och USA:s ambassadör på Kuba har alla varit tydliga med att något kommer att ske. Vad det blir och när är oklart. Det man vet är att det pågår någon slags förhandling mellan USA och Kuba, och Kubas president sa för några veckor sedan att den handlar om allt möjligt. Men jag vet inte vad det kommer att sluta i.

För att få till ett maktskifte på Kuba krävs att kubanerna får sina medborgerliga fri- och rättigheter, menar Erik Jennische. För att det ska komma till stånd krävs både internt och externt tryck, och där saknar Jennische idag ett sådant från Europa och Latinamerika i form av krav på allmänna val.

– ­Det finns ett internt tryck. I juli 2021 svepte en stor protestvåg över Kuba under ett dygn, med spontana gatuprotester som krävde frihet, elektricitet och mat. Det var den största protesten sedan revolutionen, och den visade tydligt att människor var redo att kräva sina rättigheter, men regimen slog ned hårt mot protesterna och tusentals greps. Runt 800 är kvar i fängelse. Senaste året har det protesterats över hela ön i olika omgångar, och de senaste veckorna många gånger i enskilda städer eller byar, men protesterna är inte koordinerade. Det är svårt att organisera sig på grund av förtrycket och när det saknas fungerande transporter och internet.

Inlägget Vad kommer att hända med Kuba? dök först upp på Dagens Arena.

Grön fredspolitik handlar om mer än att sätta sin tilltro till internationella regler. För att dessa regler ska efterlevas krävs lokalt demokratiarbete och förankring, skriver Miljöpartister för fred och nedrustning.

USA:s och Israels anfall på Iran, som enligt flera folkrättsjurister saknar rättslig grund, har återigen väckt frågan om den regelbaserade världsordningen. Allt fler menar nu att denna ordning är i upplösning.

För gröna partier kan detta framstå som ett bakslag. Miljöpartiet har länge betonat vikten av internationell rätt och globala institutioner. Partiets företrädare har ofta kritiserat den selektiva tillämpningen av regler och menat att lösningen är att tillämpa dem mer konsekvent. Men tänk om den selektiva tillämpningen av regler också är symtom på djupare problem som behöver tas itu med?

Ser vi till den gröna rörelsens rötter finns även ett annat sätt att förstå politik och makt – ett perspektiv som handlar om vad som krävs för att regler faktiskt ska fungera.

Hållbara samhällen

En av de ursprungliga gröna idéerna var att ekologiskt hållbara samhällen växer fram genom lokalt ansvar och deltagande. När Miljöpartiet senare etablerades som parlamentariskt parti fick dock dessa idéer mindre plats. Gräsrotsdemokrati ansågs orealistisk, och fokus flyttades i allt högre grad till vad som kunde åstadkommas genom centrala politiska beslut.

Senare forskning har emellertid gett vetenskapligt stöd åt den gröna rörelsens idéer. Elinor Ostrom visade i sin forskning om gemensamma resurser att hållbar förvaltning ofta utvecklas genom lokalt samarbete och gemensamt framtagna regler. I sin Nobelföreläsning Bortom marknader och stater sammanfattade hon detta i åtta principer för hur stabila system fungerar. En central princip är att de som berörs själva får vara med och forma reglerna.

Detta systemtänkande kan också vara vägledande för grön fredspolitik. I mycket av den traditionella säkerhetspolitiken antas ordning etableras genom regler som beslutas uppifrån. Men regler utan legitimitet och förankring i faktiska relationer och maktförhållanden riskerar att förbli just deklarationer.

Kräver förståelse

Ingen skulle försöka upphäva gravitationen genom lagstiftning. Vill vi att ett flygplan ska lyfta måste vi arbeta med aerodynamikens faktiska villkor. Vi kan heller inte förutsätta att internationella regler automatiskt styr staters agerande. Fred kräver att vi förstår och arbetar med de krafter som formar samhällen.

Det betyder inte att regler saknar betydelse. Folkrätten och internationella lagar är viktiga. De bidrar till stabilitet och förutsägbarhet mellan stater, vilket gör samarbete möjligt över tid. Men deras styrka beror ytterst på den legitimitet och de relationer som bär upp dem.

Det går inte att bomba fram fred. Men det går inte heller att lagstifta fram fred. Fred kräver något mer: mänsklig kreativitet, förståelse och arbete med de relationer som formar varje konflikt. Den regelbaserade världsordningens kris behöver inte innebära den gröna politikens död. Tvärtom påminner den oss om varför verkligt gröna idéer behövs mer än någonsin.

David Holmberg, styrgruppen för Miljöpartister för fred och nedrustning (MPFN)

Kristina Post, styrgruppen för Miljöpartister för fred och nedrustning (MPFN)

Inlägget När världsordningen krisar behövs grön fredspolitik dök först upp på Dagens Arena.

Domen är ett första steg mot ett nytt landskap på sociala medier 

Förra veckan kom en dom som kan komma att måla om landskapet för sociala medier. 

Det handlar om en dom mot giganterna Google och Meta. Företagen tvingas nu betala skadestånd till en ung kvinna. Kvinnan som drivit processen har berättat hur hon i ung ålder blev beroende av sociala medier. Hon vittnar om hur det bidragit till ångest, depression och en osund självbild. Nu ska hon få sex miljoner dollar i skadestånd.

Det är lätt att relatera till den unga kvinnan. Hur ofta fastnar vi inte i scrollandet? Jag lägger många timmar i veckan på att kolla reels och inlägg på Instagram. Jag har försökt hindra mig själv genom att ställa in max en timme aktiv tid på appen om dagen. 

Men för att vara ärlig går det sådär. Ofta stänger jag av låset och fortsätter scrolla en stund till. Och främsta skälet till att jag inte har Tiktok är för att jag inte vill ha ännu en plattform för hjärndött scrollande. 

Utreder åldersgräns för sociala medier 

Att många scrollar mycket ses som ett problem. Särskilt att barn och unga lägger många timmar framför skärmen. Det har bland annat föranlett att regeringen nu förbjuder mobiltelefoner i skolan och utreder en åldersgräns för sociala medier. 

Diskussionerna och bråken som föräldrar har med sina barn om skärmtid verkar ju också skitjobbiga. Kollegors berättelser vid lunchen om utdragna tjafs med barnen om Ipadtid blir nästan ett preventivmedel.  

Och visst är det oerhört störande med människor som inte kan hålla sig ifrån telefonen i sociala sammanhang. Hur kul är det att berätta en rolig anekdot för någon som splittrar sin uppmärksamhet med att läsa sms? Eller ännu värre, som tittar på gulliga djurklipp? 

Domarna mot Meta och Google är inte bara en personlig vinst för den unga kvinnan. Det är många andra som inväntat resultatet av processen. Den kommer att vara vägledande i en lång rad rättegångar som kommer att drivas från och med nu. 

Sociala mediejättarnas ”big tobacco moment”

Konsekvenserna för sociala mediejättarna kan också bli långt mycket större än 6 miljoner dollar i skadestånd. Domen kan komma att leda till att plattformarna behöver byggas om. Att det inte längre ska vara aktuellt att skapa det beroende som hela affärsidén bygger på. Eller åtminstone kan de komma att behöva varna för det. 

Det pratas nu om sociala mediejättarnas ”big tobacco moment”. Det refererar till när stora tobaksföretag på 90-talet drogs inför rätta för marknadsföringen av cigaretter. Stora skadestånd och förändrad marknadsföring blev konsekvenserna för företagen. Och minskad rökning blev effekten i USA. 

Kanske kommer förra veckans dom mot Meta och Google vara början på en monumental förändring av landskapet för sociala medier. Och kanske kommer jag tack vare det slippa bråka med mina barn om skärmtid. 

Jakob Amnér

Inlägget Kommer jag slippa bråka med mina barn om skärmtid nu?  dök först upp på Dagens Arena.

Ny forskning visar att generativ AI redan minskar sysselsättningen bland unga i kunskapsintensiva yrken. Varken a-kassan, omställningssystemet eller facket har ett svar. Vi behöver formulera progressiva lösningar om trenden håller i sig, skriver German Bender.

I höstas publicerade forskare vid Stanford en uppmärksammad studie av den amerikanska arbetsmarknaden. Med hjälp av lönedata för miljontals anställda visade forskarna att sysselsättningen bland unga i AI-exponerade yrken hade fallit med omkring 16 procent sedan slutet av 2022, samtidigt som mer erfarna kollegor i samma yrken var opåverkade. De kallade de unga för ”kanariefåglar i kolgruvan” – tidiga varningstecken på AI:s kommande effekter på arbetsmarknaden.

Nu tycks mönstret bekräftas i Sverige. I en ny studie av svenska forskare, baserad på 4,6 miljoner jobbannonser från Platsbanken och registerdata från SCB, framträder en tydlig bild. Hos samma arbetsgivare minskar andelen unga (22–25 år) i AI-exponerade yrken, medan de äldre blir fler.

Bland unga i åldrarna 22–25 år i yrken med störst exponering för AI minskade sysselsättningen med 5,5 procent mer än bland unga i mindre exponerade yrken, räknat från ChatGPT:s lansering i slutet av 2022 till början av 2025.

Bland de äldre i samma yrken ökade i stället sysselsättningen med drygt 1 procent.

Det handlar inte om att jobben försvinner. I stället förefaller det som om arbetsgivare behöver färre juniora medarbetare. Forskarnas hypotes är att AI ersätter de kodifierade, rutinmässiga uppgifter som instegsjobb för unga traditionellt bestått av, medan den erfarenhetsbaserade bedömning som mer seniora medarbetare bidrar med snarare kompletteras av tekniken.

Vi ska komma ihåg att det här är tidiga resultat och att det kan finnas andra förklaringar än AI bakom utvecklingen. En finsk studie med liknande metod och jämförbara data hittar inga motsvarande effekter i Finland, och forskarna har ingen förklaring till varför. Dessutom förändras både tekniken och dess tillämpning snabbt, vilket gör det vanskligt att extrapolera kortsiktiga effekter till långsiktiga trender.

Men frågan måste ändå ställas: Står vi inför en arbetsmarknad som strukturellt missgynnar dem som ännu inte hunnit bygga upp erfarenhet?

Och om så är fallet – vad är det progressiva svaret?

Oavsett lösning kommer staten att behöva ta ett stort ansvar. Enskilda arbetsgivares val att inte anställa unga skapar ett fångarnas dilemma där den sammanlagda effekten blir negativ för alla. Att anställa unga är i det här avseendet en kollektiv nytta som det finns en risk att ingen enskild företagare vill ta ansvar för. Och det är just i situationer med svåra koordinationsproblem som staten har en unik roll, som ingen annan kan spela. Men ansvaret kan inte ligga enbart på staten, eftersom även arbetsgivare gagnas av att unga lärs upp till mer seniora roller genom erfarenheter under sina första år i arbetslivet.

Låt oss titta på några tänkbara åtgärder.

Omställningsstöd

För några år sedan sjösattes en omfattande reform för livslångt lärande, ett omställningsstudiestöd som riktar sig till yrkesverksamma med minst åtta års arbetslivserfarenhet. Reformen motiverades delvis av en oro för att AI skulle öka förändringstakten på arbetsmarknaden och är alltså konstruerad för att hjälpa oss som redan varit etablerade i många år att byta spår mitt i karriären. Det är en viktig reform, ingen tvekan om den saken. Men som den är utformad nu är den helt verkningslös mot en teknologi som slår ut arbetstillfällen för unga.

Utbildning

Från progressivt håll föreslås ofta utbildning av olika slag som en kraftfull åtgärd mot arbetslöshet. Men det är minst sagt tveksamt som insats för personer som just har avslutat en utbildning. Möjligen kan utbildningssystemet behöva anpassas för att bättre hantera AI:s effekter på ungas jobbchanser, men om och i så fall hur det kan göras är en öppen fråga.

Arbetslöshetsförsäkringen

Sedan nya regler infördes i oktober 2025 råder ett inkomstkrav som vissa nyexaminerade har möjlighet att uppfylla om de jobbat under studietiden och dessutom haft ganska höga inkomster under en längre period av sina studier (ej inräknat studiemedel). För den som studerat på heltid är kravet svårt att uppfylla. I Danmark får nyexaminerade a-kassa från första dagen, om än på en lägre nivå. Ett liknande ”studerandevillkor” som gav nyexaminerade arbetslöshetsersättning fanns tidigare i den svenska a-kassan, men utmönstrades för många år sedan. Om AI-trenden som forskningsstudierna antyder håller i sig finns det anledning att snabbt undersöka möjligheten att införa arbetslöshetsersättning för unga med kort eller ingen yrkeserfarenhet.

Fackligt medlemskap

Visst kan fackligt medlemskap ge unga som ännu inte fått jobb visst stöd, som hjälp att skriva ett CV, karriärvägledning och lönerådgivning. Att gå med i facket är viktigt för alla som befinner sig på arbetsmarknaden, men det kan inte betraktas som en åtgärd mot AI-orsakad arbetslöshet bland unga. En möjlighet skulle kunna vara särskilda kollektivavtalade anställningsformer som är reserverade för unga fackliga medlemmar. Men tyvärr är det osannolikt att parterna skulle ta på sig det ganska omfattande arbetet att förhandla fram en sådan lösning, med tanke på det (än så länge) nedslående resultatet av den senaste kollektivavtalade anställningsformen etableringsjobb. Vilket för oss till nästa tänkbara lösning.

Anställningsstöd

En flora av subventionerade anställningar finns och har funnits inom arbetsmarknadspolitiken. Vissa har fungerat någorlunda väl, andra inte alls. Gemensamt för de allra flesta är att de betraktas som ett inledande stöd för att hjälpa personer som av olika skäl har svårt att få jobb in på arbetsmarknaden, med förhoppningen att detta så småningom ska rusta dem att ta sig vidare av egen kraft när de väl fått fotfäste. Här kan det finnas anledning att titta närmare på lösningar om trenden håller i sig, man kan exempelvis tänka sig olika former av lärlingsanställningar eller juniorjobb. Risken är dock stor att arbetsgivare väljer att dra nytta av sådana stöd även för unga som de annars hade anställt på vanligt sätt, vilket innebär att skattebetalarna får stå för kostnader som egentligen ska betalas av företagen. Denna risk finns också för en åtgärd som ofta förs fram från arbetsgivarhåll.

Sänkt arbetsgivaravgift

Intresseorganisationer på arbetsgivarsidan har under många år argumenterat för sänkt arbetsgivaravgift för unga, periodvis med framgång. Men utvärderingar av tidigare försök har visat att det är behäftat med stora dödviktseffekter, det vill säga att en stor andel av de unga som anställs hade fått jobb ändå. Dessutom sker en omfördelning av arbetstillfällen från något äldre personer till yngre, så det skapas väldigt få nya jobb. Kontentan är att det är en extremt dyr reform, kostnaden per jobb har uppskattats till som mest 1,6 miljoner kronor och som lägst 440 000 kronor. Nu kommer ändå Tidöregeringen att införa sänkta arbetsgivaravgifter för 19–23-åringar till slutet av september 2027. Vi får väl se vad kommande utvärderingar visar, men sannolikheten är stor att mönstret från tidigare sänkningar upprepar sig. Alltså stora kostnader och få nya jobb.

Vad blir slutsatsen av allt detta? Det är tyvärr för tidigt att säga. Än så länge ska vi inte dra stora växlar på det fåtal studier som tyder på att AI har negativa jobbeffekter för unga. Men om trenden håller i sig måste fackföreningsrörelsen och progressiva snabbt formulera egna och kanske oortodoxa lösningar. Det är nog klokt att börja fundera i de banorna redan nu.

Annars kommer andras lösningar att vara de enda som står till buds.

German Bender

Inlägget AI kan slå hårdast mot unga dök först upp på Dagens Arena.

Befäst inte föreställningen att vi är beroende av de rika för att bekosta vår gemensamma framtid, skriver Erik Arnell.

Vem företräder egentligen medborgarna, de anställda och de arbetslösa?

Inte ens de progressiva tankesmedjor som uttryckligen har det som uppdrag verkar göra det i praktiken.

Arena Idé är en sådan tankesmedja. Deras nyss publicerade rapport Skatt på kapital innehåller välgrundade observationer om hur förmögenheter och kapitalinkomster fördelas och beskattas samt vilka behov vårt samhälle står inför. Men analysen av varför det ser ut så – och vad som bör göras – havererar. Inte för att författarna saknar kompetens, utan för att de läser i fel manual.

Manualen beskriver att staten finansierar sina utgifter genom att skaffa sig tillgång till privat sektors redan existerande pengar, genom beskattning eller lån. Av den logiken följer att förmögenhetsskatten är “viktig för att klara välfärden“.

Men den logiken är fel. Och när analysen bygger på en felaktig förståelse av ekonomins mekanik leder den i bästa fall till ineffektiva åtgärder och i värsta fall till åtgärder som skadar de man vill hjälpa.

Pengar skapas och raderas 

Den svenska kronan skapas varje gång staten genomför en betalning – en lön, ett bidrag, en faktura. Skattebetalningar raderar i sin tur kronor – de återgår inte till en statlig kassa och stärker inte statens finanser utan upphör att existera. Det är statens betalningar som förser oss med de pengar vi sedan betalar i skatt – inte tvärtom.

Det kan vara svårt att ta in eftersom det utmanar vår vardagliga intuition, men staten är i själva verket självförsörjande på sin egen valuta. De tekniska bevisen för detta, och hur statens bokföring faktiskt fungerar, finns detaljerat beskrivna i rapporten Sverige – en självfinansierande stat som jag författat tillsammans med Johannes Borgström. Att ignorera denna mekanik leder rätt in i de slutsatser som Arena Idé drar.

Kraftverket: en ny manual

För att göra den kanske inte helt intuitiva verkligheten mer tillgänglig vill jag föreslå en metafor för att visualisera hur allt hänger ihop – en modell jag beskriver mer utförligt i artikeln Kraftverksmetaforen: en intuitiv förklaringsmodell för den monetära ekonomins mekanik.

Föreställ dig ett vattenkraftverk. Reservoaren representerar alla nominella finansiella tillgångar i ekonomin. Turbinhjulets hastighet representerar vår produktion. Vattenflödet genom röret är efterfrågan.

Reservoaren fylls på från tre kranar: offentliga utgifter, privata bankkrediter och export. Den töms genom tre avlopp: skatter, amorteringar och import. Vattnet flödar från reservoaren genom ett rör mot turbinen, men en sparventil reglerar hur mycket vatten som faktiskt når turbinen. Sparandet – hushållens buffertar, pensionssparande, företagens kassor och så vidare – håller vatten kvar i reservoaren.

I den här metaforen är det tydligt att skatternas funktion inte är att finansiera staten. I stället tömmer de reservoaren och minskar därmed det vatten som kan flöda mot turbinen. Statens utgifter, å andra sidan, fyller på reservoaren med vatten som kan driva turbinen.

En balanserad budgetåtgärd innebär att lika mycket vatten tappas ur reservoaren som fyller den. Men att envist fokusera på att balansera mängden vatten in och ut är ett intellektuellt blindspår – en perfekt siffermässig balans i budgeten garanterar nämligen inte en balanserad ekonomi. Det avgörande för en balanserad ekonomi är inte hur många droppar som räknas in och ut ur reservoaren, utan hur mycket vatten som når turbinen.

Hur troligt det är att en viss enhet av vattnet skickas in genom sparventilen som efterfrågan beror på intentionen hos den som håller vattnet. En finansiell budget är därmed en dålig proxy för resursanvändande. Att som Arena Idé förslå att beskatta de rika med 100 miljarder för att sedan spendera 100 miljarder på välfärd, soldatlöner och pensioner behöver inte alls vara realekonomiskt neutralt.

De rika spenderar bara en liten andel av sina marginalinkomster på basvaror och bastjänster. En förmögenhetsskatt på någon procent minskar knappt deras konsumtion alls. Men offentliga utbetalningar till sjuksköterskor, lärare och äldreboendes personal ökar deras konsumtion markant.

Att ta 100 miljarder från toppen av de förmögnas förmögenheter stänger sparventilen mindre än vad 100 miljarder nya kronor till låg och medelinkomsttagare öppnar den. Förslaget riskerar alltså att vara inflationärt trots att mängden vatten (nominella finansiella tillgångar) är oförändrad.

Fokus på kronor riskerar dessutom att överskugga analysen av tillgängligheten på just de reala resurser som behövs för satsningarna. Det kan leda till att efterfrågan på lyxtjänster minskar medan försvaret inte har något att köpa för sin tilldelade budget, det vill säga ökad arbetslöshet.

Varför de rika faktiskt blivit rikare

Arena Idé noterar att bostads- och tillgångspriser har ökat dramatiskt sedan 1990-talets skattereformer och drar därför slutsatsen att förklaringen finns att finna i just skattepolitiken. Det är en rimlig plats att leta – men inte den enda, och sannolikt inte den viktigaste.

I kraftverksmetaforen blir orsaken tydligare. När staten genom överskottsmål inte förser ekonomin med de kronor som hushåll och företag behöver för att betala sina skatter och spara – påhejade dessutom av statens sparincitament och pensionssystemet – så ökar behovet av privata krediter för att inte mängden vatten i röret (efterfrågan) ska minska.

Ökade privata skulder driver upp priserna på de underliggande säkerheterna: ofta bostäder och aktier. De realiserade vinsterna och det ständiga inflödet av nytt sparande investeras i samma tillgångsslag. De som redan äger tillgångar blir rikare och får högre kapitalinkomster. De som inte äger skuldsätts eller prisas ut från marknaden helt.

Det är alltså inte bara skattepolitiken som skapat de förmögenhetsklyftor rapporten beskriver. Det är ett finanspolitiskt ramverk och en politik byggd på fel manual, också introducerade på 90-talet, som systematiskt tvingar ekonomin att förlita sig på privat kreditexpansion för att hålla efterfrågan uppe, i stället för att låta staten, i egenskap som valutautgivare, fylla det behovet.

När vår vilja att skuldsätta oss (i kombination med nettoexport) inte räcker för att fylla röret uppstår ett efterfrågegap och arbetslösheten är ett faktum.

Fel manual ger fel policy

Arena Idé försöker åtgärda problem skapade av att politiker läst i en manual som inte beskriver verkligheten, genom att läsa i samma manual och föreslå åtgärder inom dess ramar.

Och att utmåla de rika som statens finansiärer – som den nödvändiga skattebasen för välfärdens fortlevnad – är inte bara analytiskt fel. Det är politiskt kontraproduktivt. Det ger de rika en roll och en självbild som statens möjliggörare, när verkligheten är den omvända: det är statens betalningar och politik som möjliggör privat förmögenhetsuppbyggnad.

Författarna verkar vilja minska de rikas inflytande, men effekten av rapporten och förslagen riskerar att bli det omvända.

En förmögenhetsskatt kan vara välmotiverad – men inte för att staten behöver pengarna, utan för att en extrem förmögenhetskoncentration skapar en djup reva i samhällsväven. Det handlar om att adressera en uppenbar orättvisa som göder motsättningar, där privat förmögenhet ger ett oproportionerligt inflytande över politik, media och ekonomi, men också om att en väl konstruerad kapitalbeskattning faktiskt kan förändra fördelningen och användningen av reala resurser.

En potent reform

Skattereformer må vara önskvärda, men den mest potenta reformen för att bryta både ekonomisk och maktmässig ojämlikhet är att byta ut själva manualen. Genom att basera politiken på hur ekonomin faktiskt fungerar frigör vi de verktyg som krävs för att nå full sysselsättning och en gång för alla börja beta av investeringsskulden och bygga ett starkare samhälle.

Det Arena Idé borde föreslå är att alltså en ny manual – en som utgår från hur pengar skapas och raderas, som ser skatterna som ett verktyg för att reglera efterfrågan och maktbalansen, och som definierar statens egentliga begränsning som tillgång till reala resurser, inte kronor.

Valet 2026 bör inte handla om hur vi finansierar offentliga satsningar. Det borde handla om hur vi bäst använder och ökar Sveriges faktiska produktionsförmåga. De politiska aktörer och tankesmedjor som vill företräda de svaga i samhället borde leda det samtalet – inte befästa föreställningen att vi är beroende av de rika för att bekosta vår gemensamma framtid.

Erik Arnell

Inlägget Arena Idé läser i fel manual dök först upp på Dagens Arena.

Bärbranschen präglas mer än någonsin av uppslitande rättsfall. Men till sommaren kommer det återigen migranter från Thailand för att plocka blåbär och lingon i de svenska skogarna. Läs Mats Wingborgs analys om bärbranschen.

Nu börjar ansökningarna om att använda thailändska bärplockare inför sommarens säsong att trilla in till Migrationsverket. I år förväntas ett knappt tusental plockare komma hit efter regeländringen om att plockarna måste vara anställda direkt av bärföretag som redan finns här.

Återkommande skandaler 

Förra säsongen avslogs alla ansökningar om tillstånd, med undantag av Ferrus Berry i Jämtland. Som Dagens Arena tidigare har rapporterat om lyckades dock företaget Femkronan runda Migrationsverkets beslut. Thailändska migranter, som ursprungligen rekryterades av Abrahamhillsgård för att plocka jordgubbar i Skåne, flyttades till Kramfors kommun för att i stället plocka blåbär och lingon.

Återkommande skandaler har länge präglat bärbranschen. Ägaren av Femkronan och ytterligare en medarbetare suttit häktad i Sverige, bland annat för att ha beslagtagit sina plockares pass. Totalt 13 plockare identifierades som brottsoffer. Sedan några dagar är förundersökningen dock nedlagd och ägarna frisläppta. Ett återkommande problem i den typen av ärenden är att plockarna har rest tillbaka till Thailand och att det har varit svårt att samla in vittnesmål.

Väntar på upprättelse

Även den stora polisutredningen om misstänkt människohandel 2022 såg länge ut att ha gått i stå. Nyligen rapporterade Västerbottens-Kuriren om oenigheter mellan åklagare och polis. Utredningen har också smalnat av. Från början handlade den om flera svenska bärföretag och thailändska bemanningsbolag, men sedan en tid tillbaka har inriktningen krympt till att bara omfatta ett svenskt bärföretag och ett thailändskt bemanningsföretag som verkade i Hällnäs i Västerbotten. När många givit upp hoppet om att utredningen skulle leda fram till något begärdes en man häromdagen häktad. Tingsrätten avslog visserligen begäran, men misstankarna om människoexploatering och penningtvätt kvarstår. Mannen misstänks även för skattebrott och tre fall av grovt folkbokföringsbrott.

Totalt väntar 70 thailändska bärplockare i den här historien på upprättelse och på att få lön för sitt arbete. Tre thailändska medborgare som drev det thailändska bemanningsföretaget som användes är internationellt efterlysta.

Hällnäsmålet kommer också att få ny aktualitet genom boken Bloodberries som är under utgivning. Den är skriven av Junya Yimprasert, en aktivist och journalist med thailändsk bakgrund som sedan länge är bosatt i Finland. Boken följer villkoren för bärplockare i Sverige och Finland sedan 2009, med betoning på vad som skedde 2022. Ett av få medieföretag som var på plats och intervjuade de utnyttjade bärplockarna i Hällnäs 2022 var för övrigt Dagens Arena (se text). Det har också lett till att polisen har kontaktat undertecknad om att lämna vittnesuppgifter.

Pass beslagtagna

Även säsongen 2023 drabbades av ett ordentligt efterskalv. I Åsele flydde 40 plockare från sin arbetsgivare, och socialtjänsten fick plötsligt ta hand om de hungriga och utblottade plockarna. Året därpå fastställde hovrätten domen mot två lokala bärföretagare, en man och en kvinna, som båda dömdes för grov människoexploatering. De hade lovat sina plockare lön enligt kollektivavtal och åtta timmars arbetsdag måndag till fredag, men i praktiken blev arbetsdagarna betydligt längre. Av plockarnas vittnesmål framgår också att de fått sina pass beslagtagna och varit tvungna att livnära sig på slaktavfall för att överleva. 

Nu har de två bärföretagarna från Åsele avtjänat sitt straff och är frisläppta. De har fortfarande näringsförbud i Sverige, men deras företag JN International Natural & Fresh har möjlighet att bedriva verksamhet i Finland. I sommar kommer ett hundratal thailändska plockare att arbeta för dem i norra Finland, inte långt från den svenska gränsen vid Haparanda. Självklart känner de finska myndigheterna till deras historia och företaget kan räkna med att bli noggrant övervakade. Regelverket för kommersiell bärplockning i Finland har skärpts avsevärt och liknar nu det svenska systemet. Samtidigt konstaterar Merja Laakkonen, överinspektör vid finska Tillstånds- och tillsynsverket, att de thailändska plockarna ofta har dåliga villkor. Det handlar om långa arbetsdagar och fusk och oklarheter vid löneutbetalningarna.

Skickades till Israel 

Ytterligare ett rättsfall gäller tvisten där bärföretaget Blommor och bär i Söderhamn anklagat giganten Olle Svensson AB för avtalsbrott. De två företagen hade ett så kallat ensamåterförsäljaravtal som innebar att Olle Svensson AB förband sig att köpa bär från Blommor och bär. Det avtalet bröts och Olle Svensson AB köpte bär från andra företag. Nu har hovrätten slagit fast att företaget ska betala 62 miljoner kronor i skadestånd till Blommor och bär. Med räntor och rättegångskostnader blir summan upp mot 80 miljoner kronor. Domen innebär ett dråpslag för Olle Svensson AB, som är den i särklass största aktören på den svenska bärmarknaden. Detta är knappast ett belopp som företaget kommer att kunna betala på egen hand. Notan kommer i stället skickas vidare till ägarna, investeringsbolaget Profura och dess huvudägare Bernt Ivarsson. Sista ordet i denna historia är dock inte sagd. Olle Svensson AB har överklagat till Högsta domstolen, men det återstår att se om domstolen kommer att ta upp ärendet.

En effekt av Olle Svenssons avtalsbrott var att thailändska migrantarbetare som planerat att arbeta i Sverige i ett sent skede fick besked om att jobbet var inställt. De då verksamma thailändska bemanningsföretagen kunde emellertid omdirigera flera av de thailändska bärplockarna. I stället för att plocka skogsbär i Sverige skickades de till Israel för att jobba i jordbruket eller köra lastbil.

Uthållighet och god fysik

De thailändska bärplockarna i Sverige utgör en liten del av ett globalt system där fattiga migrantarbetare skickas till rika länder för att arbeta. Mängder med undersökningar visar att de ofta blir exploaterade och har ett svagt rättsligt skydd. Missförhållandena runt om i världen har lett till att allt färre thailändska bärplockare kommer till Sverige sedan Migrationsverket dragit åt tumskruvarna. Förra sommaren vädjade Livsmedelsföretagens vd Björn Hellman till migrationsminister Johan Forssell om att lätta på kraven, som riskerar att utradera den svenska bärbranschen. I detta fall är dock inte problemet att Migrationsverket ställt för högra krav, utan de grava missförhållanden som lever kvar i branschen.

Det är ytterst osäkert hur den kommersiella bärbranschen kommer att utvecklas, men ett tecken i tiden är att Polarica, den näst största aktören i Sverige, vill anställda bärplockare som redan bor i Sverige. För att söka jobb krävs tidigare erfarenhet av bärplockning, grundskola och kunskaper i svenska eller thai. Den som tror att det handlar om ett enkelt och okvalificerat jobb har fel. För att plocka bär i de volymer som krävs behövs både uthållighet och mycket god fysik.

 Mats Wingborg

Inlägget Mängder med rättegångar skakar bärbranschen dök först upp på Dagens Arena.

Ann Heberlein gästarnya avsnittet av DA-tv och pratar om sitt feministiska engagemang, och vad hon egentligen tycker om migrationen och Moderaterna.

Ann Heberlein är en av Sveriges mest profilerade författare och debattörer. För tio år sedan framstod hon som en kontroversiell kritiker av invandringen, och hon arbetade länge som stabschef för Moderaterna i region Skåne. Men i dag har hon lämnat partiet, och betonar istället värdet av migration.

– Jag tycker att det är väldigt viktigt med en asylinvandring och med en arbetskraftsinvandring. Men 2014 och 2015 hände det väldigt mycket i världen och det kom väldigt många till Sverige på kort sikt, då tyckte jag att vi måste hejda oss. Det har vi ju sett sedan, att alla som kom hit fick inte de bästa förutsättningarna. De som kommer hit måste få en chans att integreras.

– Men nu tycker jag det är tråkigt att vi agerar som om det vore 2015, för det är det inte. Nu har vi utrymme, och nu har vi dessutom stora behov. Vi har behov av en invandring för att det föds för få barn i Sverige.

Mäns våld mot kvinnor

I nya avsnittet av DA-tv pratar Ann Heberlein pratar också om sitt feministiska engagemang.

– Jag har alltid sett mig som feminist. Den fråga som alltid har drivit mig är den om jämlikhet mellan könen, och där har Moderaterna ibland en del saker att komma med, tro det eller ej, säger Ann Heberlein.

Hon beskriver sitt engagemang som sprunget hur djupt personliga erfarenheter. Av att ha blivit våldtagen som ung, och av att ha levt flera år i en relation med en misshandlande man.

– Majoriteten av mina vänninor har på något sätt blivit utsatta för våld från män. Från en partner, från en pappa eller någon annan.

– Men den här frågan engagerar inte människor av någon anledning. Varför blir vi inte mer engagerade när vi får höra att tolv kvinnor varje år mördas av sina män? I det ingår att engagera sig mot hedersvåld, men från att det knappt gick att prata om den frågan för några år sedan låter det i dag som att det bara är muslimer som slår kvinnor, och då tycker jag att man har gömt hela diskussionen. Då kan etniskt svenska män tänka att det där har inte med oss att göra, men det har det ju!

Avhoppet från Modeterna

Avhoppet från Moderaterna då, vad var det som hände egentligen?

– Jag fick sparken, men det var ömsesidigt. Jag tyckte att den politik man drev var oansvarig. Det går inte att skära ned anslagen och samtidigt korta köerna. Jag var med på möten där sjukhuschefer satt och grät för att de hade fått så stora sparbeting.

Ann Heberein berättar att hon tyckte att de skulle höja skatten.

– Till slut var det ett regionråd för Liberalerna som sade att om ni inte ger henne sparken så kommer vi inte stötta budgeten. De ställde ett ultimatum för att bli av med mig. Men det var skönt. Jag var trött på det.

Se det nya avsnittet av DA-tv här. 

JB

Inlägget “Det är tråkigt att vi agerar som om det vore 2015” dök först upp på Dagens Arena.

I dag är konstrundorna inte bara ett kulturellt inslag utan också en ekonomisk motor som markerar starten på turistsäsongen. Dessutom landsbygdens mest demokratiska konstform, skriver Ola Bo Larsson. 

 Allt tog sin början 1968 på Österlen, när en liten grupp konstnärer valde att visa sina verk i sina egna arbetsmiljöer – ofta nära hemmet eller till och med i hemmet – i stället för på gallerier. 

Idén var enkel: låt publiken köra mellan ateljéer, möta konstnärerna och köpa konst direkt. Redan under 1970-talet hade Österlens konstrunda blivit en etablerad påsktradition. I dag deltar omkring hundratals konstnärer och samlingsutställningar lockar tusentals besökare.

Under 1980-talet spreds konceptet vidare i landskapet. I nordvästra Skåne, med orter som Landskrona, Höganäs och Båstad, växte en av de största rundorna fram. 

Samtidigt etablerades rundor i Mittskåne och sydvästra delen av regionen. 

Konstens way-off-Broadway

Trots skillnader i storlek följer konstrundorna samma modell: en gemensam samlingsutställning och därefter öppna ateljéer under några intensiva påskdagar, i bland upp till tio dagar. Besökarna rör sig mellan platserna med hjälp av kartor och mötet mellan konstnär och publik står i centrum.

När etablerade konstnärer slöt sig samman i gillen och olika organisationer uppstod också en exklusivitet som skapade konstnärsköer, konflikter och utbrytningar. 

I dag påminner de skånska konstrundorna om Broadway vars mindre officiella teatrar benämns off-broadway, off-off-broadway och till och med way-off-broadway. Vem som helst kan idag ställa ut sin konst under konstrundan.

Konstrundorna inte bara ett kulturellt inslag utan också en ekonomisk motor som markerar starten på turistsäsongen. I Skåne och överallt annars där rundor som denna organiseras.

För konstrundor finns numera över hela Sverige, med variationer i storlek och tidpunkt beroende på region. I Uppland hålls flera påsktraditioner, bland annat i Tierp, Östhammar och Enköping. Västra Götaland och Halland har sina rundor främst under sommaren, som Sjuhärad, Bohuslän och Dalsland. På öarna lockar Öland och Gotland flera hundra konstnärer under Kristi himmelsfärd och tidig sommar, medan Ven, Stockholms skärgård och Norrland erbjuder mindre lokala rundor. 

Köpt sitt första verk på en runda

För många känns konstmuseer inte som ett fritidsalternativ. Inte heller att köpa konst på ett galleri. Däremot har jag stött på många som köpt sitt första riktiga konstverk på en konstrunda. 

En konstrunda fyller hela familjens behov.  Någon vill rasta sin nya bil. Någon vill fika. Någon vill komma ut i naturen eftersom konstnären ofta bor naturskönt. 

Godis brukar finnas hos konstnären. Förutom att shoppa konst och tryckt konst finns ofta butiker i närheten.

Med tanke på att Husdrömmar och liknande program på tv bara pågår kan man tänka sig att nyfikenheten att komma hem till konstnären lockar. Är det svårt att prata om konst kan man alltid prata om hus och renoveringar. 

Konstrundor verkar som sagt vara en fråga för landsbygden. 

Förra veckan kom en rapport om att studieförbundens kulturverksamhet mer än halverats sedan 2019. Det visar en ny rapport från Myndigheten för kulturanalys. 

Eftersom studieförbunden är en av få kulturaktörer med verksamhet i landets alla kommuner, riskerar nedgången att påverka tillgången till kultur på landsbygden. Sedan tidigare  har man kunnat följa  i realtid hur studieförbunden försvinner från landsbygden på Nedskärningskartan.

Men till skillnad från den totala kulturen verkar konsten nästan trivas bättre på landsbygden än i storstan.

Landsbygdens mest demokratiska konstform

Förutom konstrundorna kan även Sveriges konstföreningar vittna om febril aktivitet i Dorotea, Bengtsfors, Vansbro, Delsbo eller i andra delar av Sveriges många glesbygdskommuner, där folk tar saken i egna händer. och skapar livaktiga små konstprojekt.

Dagens Nyheter skrev om Tornedalens konsthall som byggs i Vitsaniemi, alldeles invid Torne älv där det  bor 63 personer. 

Ett annat fenomen är de storstadskonstnärer som flyttar ut till mindre orter och påverkar hela livsmiljön genom sin konstnärliga verksamhet. 

Den 6 maj på Konstakademin presenteras forskningsprojektet Positioner i den offentliga konstens ekonomi, där den sista delen av projektet handlar just om hur hela samhällets livsmiljöer påverkas av konstnärlig verksamhet.

Musik, film och viss litteratur har kanske flest konsumenter, men frågan är om inte konsten, som med sin dialogiska förmåga så här i bildens år 2026, är landsbygdens uthålligaste och mest demokratiska kulturform? 

Ola Bo Larsson

Inlägget Här stavas påsken konstrunda dök först upp på Dagens Arena.

Ensemblen är lysande men dramat griper inte riktigt tag.

Betyg:

Bonnie och Clyde är kanske 1900-talets kanske mest kända gangsterpar. Två unga älskande som ger sig ut på en galen brottsturné, med bankrån, mord, pengar och lyx, för att sedan dödas i ett bakhåll riggat av polisen.

En del av ryktbarheten beror på Hollywoodfilmen från 1967, men historien var förstasidesstoff redan när den utspelades på riktigt. Tidningarna i USA slog upp deras tillslag på förstasidorna. Polisens jakt på dem följdes i detalj. I det fattiga 1930-talets USA fick de en slags märklig hjältestatus.

Vill lämna hopplösheten

Musikalen, som hade premiär 2009 i San Diego, tar fasta på just den krassa bakgrunden. Den som skapar brottsligheten. Bonnie och Clyde växer båda upp i misär, utan några större framtidsmöjligheter. Efter trassliga ungdomsår har polisen klassat Clyde och hans bror Buck som hopplösa fall och eviga kåkfarare. Till och med när de inte begår brott blir de trakasserade. Hela södra USA framstår som en ”visitationszon”.

Bonnie drömmer om att bli firad stjärna i Hollywood. Clyde drömmer om att bli rik och fruktad, som maffialedaren Al Capone. De möts i längtan efter att lämna smutsen, arbetslösheten och hopplösheten i mellankrigstidens fattigkvarter i Dallas. Tillsammans med polisens agerande blir fattigdomen och utanförskapet till en spiral som bara kan sluta på ett sätt.

Det är lätt att förstå varför Uppsala stadsteater väljer att sätta upp just den här musikalen just nu.

Storyn berättas i ett högt tempo och ensemblen sätter varenda övergång perfekt. De är ofta direkt lysande i sina prestationer. Och mest lysande är Lovisa Lindberg Lekfalk och Nils Reinholtz i huvudrollerna. När allt spårar ur, våldet eskalerar och avgrunden närmar sig gestaltar de Bonnie och Clyde på ett hundra procent trovärdigt sätt.

Mer faller på plats

Scenografin är smart. En ojämn, ruffig plankvägg med glipor mellan brädorna, där ljusdesignen kan skapar suggestiva miljöer där sådana behövs, och in- och utgångar från alla håll, vilket gör övergångarna dynamiska. Musikerna sitter utspridda på scenen. Det är väldigt snyggt, men ger också en känsla av att det kreativa teamet velat återskapa en cool miljö från en sliten bar i den amerikanska södern på 1920-talet, och det skär sig lite mot den dramatiska handlingen.

Detsamma kan sägas om delar av musiken. Bonnie & Clyde är i grunden en tragedi. Skulle någon möjligen ha missat att allt kommer leda till ond, bråd död så får publiken veta det redan i första scenen. Det är ett effektivt berättargrepp. Dramat slår en i skallen direkt. Musikerna i Uppsala är briljarna men musiken är till 80 procent en ganska glättig form av folk, jazz och rock med influenser från det ”glada” 20-talet och klassisk musikalmusik. Det passar inte riktigt till berättelsen. Det blir något som skaver när publiken jublar, applåderar och visslar efter sångnummer som ska spegla utsatthet och våld.

Paradoxen gör att det ibland känns som att det vi ser på scenen inte berör på riktigt.

I de mer långsamma numren och i flera av spelscenerna faller det mer på plats. Som när Clyde sitter i fängelse och blir utsatt för övergrepp. När Karoline Lindland som Blanche sjunger om drömmen om ett stilla, måttfullt liv. Och i slutet. Då det hugger till i maggropen på allvar.

Jesper Bengtsson

Föreställning: Bonnie & Clyde

Plats: Uppsala stadsteater

Av: Ivan Menchell, Don Black (sångtexter) och Frank Wildhorn (musik).

Översättning: Staffan Berg.

Regi: Niklas Riesbeck, även översättning dialog.

Scenografi: Jason Southgate.

Kostym: Leif Persson.

Koreografi: Kyra Bergman

Medverkande: Nils Reinholtz, Lovisa Lindberg Lekfalk, Karoline Lindland, Denny Lekström, Robin Keller, Jeff Lindström, Joel Zerpe, Malin Mases Arvidsson, Robert Noack, Tehilla Blad, Nils Reinholtz, Nikola Stanković med flera.

Inlägget Världens mest kända gangsterpar på Uppsala stadsteater dök först upp på Dagens Arena.