Tornevall Networks

Mellan anpassning och rättvisa i migrationspolitiken.

Jag har under många år mött människor som byggt sina liv i Sverige. De arbetar, betalar skatt, driver företag, har barn i våra skolor och deltar i samhället på samma sätt som alla andra.

Ändå lever de med en oro som inte borde finnas. De kan utvisas.

Inte för att de gjort något fel. Inte för att de saknar anknytning. Utan för att regelverket har blivit så stelt, så fyrkantigt, att det inte längre förmår se människan bakom ärendet.

Jag har sett familjer som bott i Sverige i nästan två decennier få beslut om utvisning. Barn som är födda här, som aldrig satt sin fot i något annat land, rycks upp från sina liv. Föräldrar som driver fungerande företag och försörjer sig själva får besked om att lämna landet – ibland med återreseförbud.

Det är svårt att förstå.

Men det som är ännu svårare att förstå är tystnaden.

En socialdemokratisk migrationspolitik måste utgå från att människor som är en del av samhället också ska få tillhöra det

För samtidigt som denna utveckling pågår, där rättssäkerhet urholkas och människors liv slås sönder av oproportionerliga beslut, är den socialdemokratiska responsen alltför ofta otydlig.

I vissa fall framstår det som att partiet inte riktigt vet vad det tycker.

I andra fall som att man i praktiken accepterar – eller till och med anpassar sig till – den politik som drivs av regeringen och Sverigedemokraterna.

Det är inte hållbart. Socialdemokratin kan inte vara ett parti som i efterhand förklarar varför andra sätter agendan. Vi måste vara ett parti som sätter den.

Under lång tid har migrationspolitiken rört sig bort från det som en gång var självklart: att arbete, etablering och tillhörighet ska spela roll. I dag kan människor arbeta, betala skatt och leva sina liv här i många år – och ändå behandlas som tillfälliga.

Det är en utveckling vi inte kan fortsätta acceptera.

En socialdemokratisk migrationspolitik måste våga vara tydlig. Den måste utgå från att människor som är en del av samhället också ska få tillhöra det.

Det innebär att återinföra möjligheten till spårbyte, så att människor som arbetar i Sverige inte tvingas lämna landet på grund av administrativa hinder. Det innebär att skapa tydliga vägar till permanent uppehållstillstånd för den som har arbete och har etablerat sig här.

Utvecklingen vi nu ser stannar inte där

Det innebär att ge barn som är födda i Sverige, eller som vuxit upp här, en självklar rätt att stanna.

Det innebär att avskaffa återreseförbud i situationer där det finns arbete och familjeanknytning.

Och det innebär att återupprätta rättssäkerheten – så att beslut om utvisning är proportionerliga och tar hänsyn till människors verkliga liv.

Men utvecklingen vi nu ser stannar inte där.

Vi ser också konturerna av något mer genomgripande: ett samhälle där rättigheter alltmer villkoras, där tillhörighet graderas och där olika grupper i praktiken behandlas olika inför lagen.

Det är ett steg mot parallella rättssystem.

Socialdemokratin måste tydligt stå emot en sådan utveckling. Sverige ska inte vara ett land där rättigheter beror på bakgrund, ursprung eller status. Lagen ska vara lika för alla.

Samma sak gäller välfärden.

Vi har under senare år rört oss bort från det universella och mot det selektiva. Från rättigheter till villkor. Från tillit till kontroll.

Det är en farlig riktning.

En socialdemokratisk välfärdspolitik måste vara generell. Den ska bygga på att människor omfattas – inte sorteras. Och det gäller även synen på medborgarskapet.

Medborgarskapet håller på att omdefinieras till något som ska förtjänas, prövas och i vissa fall ifrågasättas. Det riskerar att bli ett politiskt verktyg för att dela upp människor i mer eller mindre tillhöriga.

Det är inte en socialdemokratisk syn.

Medborgarskapet ska vara en stabil grund för delaktighet, inte ett villkorat kontrakt. I dag ser vi hur människor i praktiken straffas trots att de gjort det vi sagt åt dem att göra: arbeta, integrera sig, bidra.

Det är en motsägelse som skadar både tilliten och sammanhållningen.

Integration kan inte bara handla om krav. Den måste också handla om möjligheter och erkännande. Om vi vill att människor ska bli en del av Sverige, måste vi också acceptera dem som en del av Sverige när de faktiskt blivit det. Annars skapar vi inte integration – vi skapar exkludering.

Socialdemokratin har varit en kraft för sammanhållning. Men sammanhållning kräver mod. Mod att säga nej till en politik som splittrar. Mod att stå upp för rättvisa – även när det blåser. Och mod att välja väg.

För att inte välja är också ett val.

Inlägget Socialdemokratin måste välja väg dök först upp på Dagens Arena.

Overshoot day visar att politiken måste göra det möjligt att leva cirkulärt. Det skriver Helena Byman, styrelseordförande, Föreningen Medveten Konsumtion Sverige.

Den 4 april inträffar Sveriges Overshoot Day. Det betyder att jordens förnybara resurser skulle ta slut redan då om hela världens befolkning levde som vi gör i Sverige. Resten av året lever vi alltså över våra tillgångar, på bekostnad av både planeten och framtida generationer.

Det här är inte bara en symbolisk dag. Det är ett kvitto på att politiken inte levererar.

Når inte klimatmålen

Klimatpolitiska rådet konstaterar i sin senaste rapport att Sverige inte når sina klimatmål med nuvarande politik. Utsläppen minskar för långsamt. Styrningen är otillräcklig. Besluten för svaga.

Samtidigt talar politiken allt oftare om beredskap. Om kriser, sårbarhet och behovet av ett mer motståndskraftigt samhälle.

Här finns en blind fläck i den politiska debatten.

Den livsstil som krävs för att nå klimatmålen – ett mer cirkulärt sätt att leva, där vi använder resurser effektivare, reparerar, återbrukar, återvinner, hyr och delar – är samma livsstil som stärker vår beredskap.

Att minska vårt fossilberoende är inte bara en klimatfråga. Det är en säkerhetsfråga. Ett samhälle som är mindre beroende av importerad energi och sårbara leveranskedjor står starkare i en orolig omvärld.

Att förlänga livslängden på produkter och bygga upp lokala, cirkulära flöden handlar inte bara om miljö. Det handlar om robusthet, om att klara störningar i handel, geopolitisk oro och snabbt förändrade priser. Det handlar i grunden om kontroll över våra egna resurser.

Att ställa om konsumtionen är därför inte en uppoffring. Det är en investering i både klimat och trygghet.

Gör ni det lätt att göra rätt?

Ändå gör dagens politik det svårt att leva hållbart i praktiken. Det är ofta billigare att köpa nytt än att laga. Enklare att slänga än att återbruka. Den som vill dela resurser möter regelverk som bromsar. Den som vill välja bort det fossila saknar ofta tillgängliga alternativ.

Så bygger vi inte beredskap. Så fördjupar vi sårbarheten.

Inför valet behöver ni politiker börja behandla klimatet som den kris det är och samtidigt se dess direkta koppling till vår beredskap. Det här är inte separata frågor. De hänger ihop och måste lösas tillsammans.

Frågan ni behöver ställa er är enkel –gör ni det lätt att göra rätt?

I dag är svaret nej.

Vi behöver en klimatpolitik som gör det möjligt att leva som cirkulent – inte som ett individuellt projekt för de redan engagerade, utan som norm i hela samhället.

Det handlar om att sänka kostnaderna för reparationer och återbruk. Att ta bort hinder för delningstjänster och cirkulära affärsmodeller. Att styra bort från slit-och-släng-ekonomin genom tydliga ekonomiska incitament. Och att investera i lösningar som minskar vårt fossilberoende och stärker lokal resiliens.

Detta är inte radikalt. Det är rationellt och nödvändigt.

Bör tas på största allvar

För varje år som Overshoot Day infaller tidigare blir det tydligare att vi inte har råd med mer av samma. Och när Klimatpolitiska rådet efterlyser en helt annan politisk kraft bör det tas på största allvar.

Den 4 april är en påminnelse om att vi lever över våra tillgångar. Men det är också ett vägval.

Antingen fortsätter vi som nu – med ökande sårbarhet, både klimatmässigt och beredskapsmässigt.

Eller så för vi en politik som gör det möjligt att leva inom planetens gränser och samtidigt bygga ett starkare, mer robust, mer resilient och tryggare samhälle.

Frågan är inte om vi har råd att ställa om.

Frågan är varför vi fortfarande inte gör det. 

Helena Byman, styrelseordförande, Föreningen Medveten Konsumtion Sverige

Inlägget Sverige lever över sina tillgångar dök först upp på Dagens Arena.

Vill du titta på film i påsk men vet inte var du ska börja? Dagens Arenas Jon Andersson tipsar om filmerna på SVT Play du inte får missa.

The Zone of Interest (2024)

Foto: SF studios

”The Zone of Interest” handlar om Rudolf Höss (Christian Friedel) som var kommendant i Auschwitz mellan 1940 och 1943. En man som var högst ansvarig för morden på över en miljon människor, varav de flesta judar. I filmen får vi följa Höss, hans familj och deras vardagsliv utanför murarna. Ett liv fyllt av badutflykter, trädgårdsskötsel och födelsedagsfirande. Vad som sker innanför murarna kan vi bara ana i form av skrik, gevärsskott och röken som ständigt bolmar ur skorstenen inne i koncentrationslägret. Det ställs aldrig några moraliska frågor. Rudolf Höss verkar inte ha några problem med att utföra massmord på dagen och läsa godnattsagor för barnen på kvällen. Detsamma gäller hans fru Hedwig (Sandra Hüller) som verkar helt oberörd över de förbrytelser som begås innanför lägrets murar. ”The Zone of Interest” är en obehaglig skildring som visar en ny sida av de förbrytelser som begicks under Förintelsen. Regissören Jonathan Glazer skriver inte publiken på näsan. I stället blir det upp till oss att dra våra egna slutsatser. Det är det som gör filmen extra stark.

Kan ses till 5 april

Ådalen 31 (1969)

Foto: SF Studios

SVT Play satsar stort på Bo Widerberg i påsk genom att visa såväl dokumentärfilmen “I huvudet på Bo” som de flesta av hans filmer. En av filmerna som visas är den här pärlan från 1969. Widerbergs film om skotten i Ådalen som ledde till fem arbetares död är lika stark i dag som när den kom. Det är en magnifik uppvisning i realism och socialt patos. Widerberg lyckas på ett enastående sätt att beskriva den konflikt som till slut ledde till de dödande skotten. En konflikt som inte bara stod mellan arbetare och kapital utan också mellan mer reforminriktade socialdemokrater och hårdföra kommunister. Bo Widerberg satte alltid arbetarklassen i första rummet i sina filmer. “Ådalen 31” är ett av de bästa bevisen på det. 

Kan ses till 2 april 2028

Nomadland (2020)

Foto: 20th Century Studios

I 2021 års Oscarvinnare för bästa film får vi följa Fern (Frances McDormand) som efter sin mans död börjar leva ett kringflackande liv i sin husbil. Chloé Zhaos film lyfter fram de människor som sällan uppmärksammas vare sig i Hollywood eller i mainstream media, de så kallade nomaderna. Nomadland är en hyllning till alla dem som inte passar in i vårt inrutade samhälle och som valt en annan väg. De flesta av de som är med i filmen är riktiga nomads vilket ger filmen extra autenticitet. En bonus är det vackra amerikanska landskapet vi som tittare får uppleva under Ferns resa genom landet. En mycket sevärd film.

Kan ses till 12 april 

Guds stad (2002)

Foto: NonStop Entertainment

Fernando Meirelles och Kátia Lunds “Guds stad” är en brasiliansk version av Martin Scorseses gangerklassiker “Maffiabröder”. Men i stället för maffian i New York är det den organiserade brottsligheten i Rioförorten Guds stad som står i centrum. Genom fotografen Rockets ögon får vi följa gängkrigen i det brasilianska slumområdet under 1960- och 70-talen. Det är en film som sprudlar av energi och innovativa berättargrepp. En mycket sevärd men våldsam brasiliansk version av den klassiska gangsterfilmen, kryddad med en hel del socialrealism. 

Kan ses till 21 juli 2027

De andra liv (2005)

Foto: Beta Film

Florian Henckel von Donnersmarcks “De andra liv” är kanske den bästa skildringen av det östtyska övervakningssamhället som gjorts. I filmen får vi följa Stasiagenten Gerd Wiesler som får i uppdrag att övervaka en känd författare och dennes flickvän. Wiesler ser till en början uppdraget som ett sätt att stiga i graderna men börjar efter hand känna allt mer sympati för paret. En mycket välgjord film som konkretiserar det östtyska övervakningssamhället på ett tydligt och skrämmande sätt. 

Kan ses till 11 juni 

Jon Andersson

Inlägget Fem bra filmer att se på SVT Play under påsken dök först upp på Dagens Arena.

Utlåningsräntorna höjs men sparräntorna följer inte med.

I filmen Wall Street från 1987 får vi följa den ivriga börsmäklaren Bud Fox (Charlie Sheen) som försöker få in en fot på den hänsynslöse finansmannen Gordon Gekkos (Michael Douglas) företag. Gekko – som ägnar sig åt att köpa företag, stycka upp dem och säga upp stora delar av personalstyrkan – håller i filmen ett anförande med temat greed is good: girighet är bra, girighet är rätt och girighet fungerar.

Budord som tycks ha åkt raka vägen in till bankernas verksamhetsplan, för nu höjs utlåningsräntorna utan att sparräntorna följer med.

Bankerna har ett oerhört maktövertag mot konsumenterna

I dag pressas hushållen av de senaste årens reallönetapp och de oroas återigen över stigande priser till följd av Trumps och Israels krig i Mellanöstern. Därtill kommer förstås bolånetagarnas skräckscenario om en repris på snabbt stigande räntor. Spekulationen om stigande inflation – kombinerat med att många stater just nu lånar stora summor pengar för försvarssatsningar – har också drivit upp marknadsräntorna.

De stigande marknadsräntorna används i sin tur som argument från bankerna när de nu, till hushållens fasa, höjer sina utlåningsräntor. Riksbanken har alltså ännu inte höjt styrräntan, men bankernas utlåningskostnader stiger ändå eftersom räntorna på obligationsmarknaden stigit. Det är på obligationsmarknaden som bankerna får in den största delen av sin finansiering till nya lån. Men obligationsmarknaden är inte det enda sättet att få finansiering, en del kommer också från pengarna vi kunder har på våra löne- och sparkonton.

På denna del av lånefinansieringen har inte kostnaderna för bankerna stigit: hushållen får fortsatt lika lite ränta för sparpengarna, trots att bankerna tar mer betalt när de lånar vidare slantarna. Bland sparekonomer och ekonomijournalister verkar den enda motelden mot bankernas girighet vara en tilltro till att kunderna agerar lika girigt. Det är naivt att tro att det skulle räcka.

För precis som på många andra affärsområden har företagen, i detta fall bankerna, ett oerhört maktövertag mot konsumenterna. Att jämföra bankernas villkor och dessutom ta steget till att faktiskt byta bank kräver kunskap, är bökigt och dessutom tidskrävande. Ännu värre blir det förstås när bankerna agerar på en oligopolmarknad där konkurrensen är bristfällig och vi inte klarar oss utan deras tjänster. Här krävs hårdare regler och tuffare granskning från myndighetshåll, så att bankerna inte utnyttjar sin marknadsmakt på hushållens bekostnad.

Om det är något vi ska vara giriga efter, är det insyn och kontroll av bankerna. Det du, Gekko.

Vilgot Österlund

Inlägget Bankerna följer Gordon Gekkos budord dök först upp på Dagens Arena.

I år fyller världens starkaste björn 60 år. Fler vuxna över hela åsiktspaletten skulle behöva en extra dos Bamse-budskap där snällhet vinner i längden. 

Första filmen om den lilla björnen som blir superstark av farmors dunderhonung kom 1966. Serietidningen Bamses första nummer kom 1973.

Bamse fyller alltså 60 år och firas med utställning, jubileumsböcker, till och med ett eget minihus insmuget på en gata i Stockholm. Tankesmedjan Balans använder Bamses visdomsord ”många små blir starka tillsammans” när de bygger nätverk för en bra skola som inte styrs av vinstintresse.

En femåring i min närhet föredrar Bamse framför flertalet barnböcker som avfärdas som pinsamma och/eller läskiga. Äventyren med Bamse och hans vänner kan vi läsa om och om igen, och skulle jag missa ett ord i någon pratbubbla blir jag raskt rättad.

Bamse är en hängiven folkbildare, som genom åren via sin Bamseskola lärt barn fakta om exempelvis »världens främsta dramatiker« William Shakespeare (citerad av Skalman i nr 8/1987), om skrivkonstens och bibliotekens historia (nr 2/1989), där Bamseskaparen Rune Andréasson (1925–1999) berättar om lyckan att som liten pojke låna böcker gratis på Landala bibliotek i Göteborg. Vi lär om nedskräpning och gifter i havet (14/2025) eller hur man gör tecknad film (nr 19/20 samma år).

Hans värld är en blandning av småstad och spännande sagoskog, där barnen går i förskola och skola, tampas med dyslexi, att känna sig blyg och utanför, men som också träffar häxor, troll och okända varelser och ger sig ut på riskfyllda äventyr. Vuxenvärlden är lagom närvarande.

I nummer 8/1975 träffas Bamse och Brummelisa.

I första numret 1982 kommer trillingarna Brum, Teddy och Nallemaja, och fyra år senare minstingen Brumma.

Lille Skutt blir ihop med Nina Kanin, journalist på Folkets blad, som Bamse & co startar i nr 2/2006 för att skriva om saker som den girige och elake Krösus Sork vägrar ta in i sin tidning Dagsnytt. Samma år dyker den lömske Reinhard Räv upp första gången.

Inte förrän i 2026 års första nummer får vi veta hur Bamse fick sitt namn.

Små och svaga försvaras

De glada sluten i Bamse, där det alltid finns hopp, önskar man mer av 2026. Men ute i kommunerna pågår oförsonlig mobbning och rena vendettor. Mellan kommunpolitiker i sociala medier är tonen ofta rå och förolämpande. Kvinnor av alla politiska kulörer berättar om rädslan att bli överfallna och trakasserade för att de har ett förtroendeuppdrag. Vad är det för fel på folk? Kanske har de bara läst för lite Bamse!

Ett oskrivet avtal med läsarna är att det är de små och svaga som ska försvaras. Men att även dumma som slåss och bråkar och stjäl ska få en andra chans. Det finns alltid en förklaring till deras beteende. Bråkige Burres mamma är fattig och har inte råd med present till Bamses födelsedagskalas. Men i äventyret blir han kalasets hjälte via en gammal kälke – som dessutom visar sig vara värdefull.

Pank-Pelle från Fattigstigen får inget jobb och saknar pengar till mat åt sig och dottern Poppan. Han börjar tigga. Kusinen Vargen gör en Robin Hood för att hjälpa till och stjäl ett halsband från en rik fru. Bamse får ett moraliskt dilemma men avstår från polisanmälan. Istället får fru Gyllenspets på Äppelhöjden tillbaks sitt smycke och renoverar de ruckel hon sett från sitt fönster, men aldrig besökt. Också detta vill vi ha mer av 2026.

Knocke och Smocke bryter sig in hos farmor för att förstöra hennes dunderhonung, de fastnar i kolasmet och får hjälpa Bamse att städa upp. »Nu kommer Bamse nog att gräla på dem«, säger katten Janson, men Bamse har inte hjärta att skicka hem dem till sitt kalla ruckel, och de får istället komma på julkalaset.

Ökad optimism – trots allt

Och så ser det ut i Bamse-riket genom decennierna, där matriarken farmor kokar sin dunderhonung i huset på höjden och uppfinnare Skalmans mat- och sovklocka fortsätter ringa. Ordet bråttom är det fulaste han vet. Skalmans livsstil att vila och äta på regelbundna tider har bara blivit mer aktuell över tiden. Fler skulle behöva en sådan klocka och en extra dos Bamsefilosofi.

”De vuxna är så negativa” När de är så negativa, hur ska vi tänka då? undrar Eda Süer i ett inslag i P3 nyheter 28 mars om att nästan hälften av unga väljare saknar framtidstro.

Men allt är inte hopplöst! Om man ska tro de senaste åsiktsmätningarna från SOM-institutet vid Göteborgs universitet är svenskarna fortfarande både glada och tillitsfulla. Vi läser fler böcker, är mer nöjda med livet än för 30 år sen, tror på varandra, och har fortfarande hög tillit till vår gemensamma förmåga att fixa det som är trasigt. (SvD 27 mars 2026).

Precis som Bamse med andra ord.

Inlägget Har de bara läst för lite Bamse? dök först upp på Dagens Arena.

Partierna borde ägna sig åt konkret integrationspolitik.

Dima är ensamstående med tre tonårsbarn. Hon har två jobb. Utan stadig inkomst är sannolikheten att få medborgarskap lägre. Dessutom behöver hon försörja barnen. I grunden är hon mattelärare, men hon inser att det kommer att ta för lång tid att ta en sådan examen i Sverige.

I stället siktar hon på att bli tandsköterska. Utbildningen läser hon in på kvällar och nätter. När sover du, undrar jag. Då är hon nära att brista ut i gråt.

Pekar finger åt henne

Vi träffas på en fritidsgård i Jönköping. Det är hennes dotter som har tagit med henne dit. Dottern går gymnasiet och jobbar ideellt som ledare på kyrkans fritidsverksamhet. 

Det går bra för Dimas barn, men hon förstår ju, precis som alla andra föräldrar, att man måste vara där för sina tonåringar. Helst av allt vill hon välkomna dem hem på kvällen med en god måltid och ett varmt och ombonat hem, sådant som gör att de vill vara hemma i stället för ute. Men sådan omsorg finns det sällan tid för.

Dima oroar sig för att bostadsbidraget och barnbidraget inte går upp i samma takt som matpriserna stiger. Det innebär att hon måste jobba ännu mer. Vara borta från barnen på kvällar och helger. 

Ibland när hon tar bilen till jobbet händer det att folk pekar finger åt henne. Hon tror att det är på grund av slöjan.

Det partierna borde göra

Dima är en av de supermorsor jag stött på under Integrationsbyråns Sverigeturné. Även om hon kämpar nu, är jag övertygad om att det kommer att gå bra för henne och hennes barn. Men man kan inte hävda att samhället har gjort det lätt för henne.

De senaste veckorna har jag och min vän Malpuri Groth rest land och rike runt för att träffa personer som är nya i Sverige och lyssna på deras erfarenheter. Vårt mål har varit att göra det vi tycker att partierna borde ägna sig åt – ta fram integrationspolitiska förslag som bygger på tilltro till människan och hennes förmåga snarare än på smutskastning och misstänkliggörande.

Vi har varit på fritidsgårdar, i folkets hus, i klassrum, på caféer och i föreningslokaler. I småstäder och höghusområden. Från Skurup i söder till Boden norr. Från Fisksätra i öster till Rannebergen i väster. 

Samtalen som ägt rum har varit lika delar terapi och politisk workshop.

På det materiella planet finns det mycket att ta tag i. Svenskundervisningen har stora brister. Den höga arbetslösheten gör det oerhört svårt att hitta arbete. Hälsoläget bland invandrade är sämre än hos befolkningen i stort. Bostadsbristen och de höga hyrorna spär på segregationen. Och skolan kompenserar inte i tillräckligt hög grad för att barnen inte pratar svenska hemma.

Avbildas som en stereotyp

Men det icke-materiella är också en utmaning: Hur blir man vän med svenskarna? Kommer man någonsin att få besöka ett svenskt hem? Och hur ska man hantera att man i medier och av partier avbildas som en stereotyp och pekas ut som samhällets främsta fiende?

När man betraktar integrationen i Sverige gäller det att ha två tankar i huvudet samtidigt. I jämförelse med liknande länder ligger Sverige i topp vad gäller integrationen – här kommer man i arbete och lär sig språket snabbt. 

Å andra sidan har vi grävt oss en djup grop. En stor del av den växande fattigdomen drabbar de utrikes födda. Och ovanpå det har vi den politiskt påbjudna rasismen som hindrar invandrare från att känna sig hemma i Sverige och övertygas om att det är just här de ska investera i språkkunskaper och utbildning.

Dima och andra i hennes situation gör sitt allra bästa för att skapa en bra framtid i Sverige. Jag hoppas innerligt att vi står inför en vändpunkt och att en ny regering, efter höstens val, tar väl vara på hennes ansträngningar.

Silvia Kakembo

Inlägget Dima är en av supermorsorna dök först upp på Dagens Arena.

Författaren och kyrkohistorikern Joel Halldorf är aktuell med ny bok. I nya avsnittet av DA-tv pratar han bland annat om hur vänstern kan vinna på att göra religiösa budskap till sina och om högervridningen i Kristdemokraterna.

Författaren och kyrkohistorikern Joel Halldorf, aktuell med boken Makten och det heliga, gästade veckans avsnitt av DA-tv för att prata om religionens roll i dagens politiska landskap. Bland annat om den kristna vänsterns politiska hemlöshet. Hur de stötes bort av den kristna högern för sin politik och av vänstern för sin tro.

– Kristdemokraterna, som har samlat så många av de kristna väljarna, har rört sig mer och mer högerut. Samtidigt har vi USA, som vi tar så mycket intryck av, där också kristendomen blivit högerkodad. Det gör att kristendomen uppfattas som ett högerprojekt bland vänsterfolk i Sverige. Sen finns det inom vänstern en gammal religionskritik. Det gör att man hamnar i den här hemlösheten och jag får många mail om det, säger Joel Halldorf.

Han påpekar att det finns en ängslighet inom vänstern när det religiösa intresset växer bland unga. Att det skulle innebära en högervridning i samhället. I stället skulle vänstern kunna tjäna på att framhäva de religiösa budskapen som just vänster, menar Joel Halldorf.

– Titta på demokraten James Talarico i USA. Han tar tag i det här och citerar bergspredikan och vänder den mot republikanerna. Och det blir ett jättestarkt gensvar. Min känsla är att vänstern börjar inse att det finns någonting här som man faktiskt kan knyta an till.

Höger kidnappar religionen

Samtidigt uppfattas religionen ofta finnas inom reaktionära och högerpopulistiska rörelser, framhåller Joel Halldorf. Men han poängterar att den finns på båda sidor av det politiska spektrumet.

– Vi ser religionen hos republikanerna i USA, kring Putin och kring högerpopulismen, vilket gör att många tänker att det är en reaktionär och nationalistisk kraft. Men vilka är det som framför allt gör motstånd mot det? Jo, det är påve Franciskus, det är Mariann Edgar Budde och det är Svenska kyrkan. Så kristendom och religion är egentligen inte så politiskt kodade.

I hans senaste bok beskriver Joel Halldorf bland annat hur högern nästan kidnappat religionen för sina egna syften. Inte minst i USA, men även i Europa och i Sverige. För dem är inte Gud det heliga utan nationen, enligt Joel Halldorf.

– Sverigedemokraterna talar om Svenska kyrkan, kristna traditioner och det kristna arvet för att stärka nationen. För att stärka sammanhållningen och samhällsgemenskapen. Man vill blåsa upp den svenska nationen till någonting större och mäktigare än vad det blir med bara ett sekulärt språk. Så religionen är bara ett medel för målet. Det är väldigt cyniskt, tycker jag.

”Kulturkrigarparti”

Joel Halldorf pratar också om hur Kristdemokraterna förändrats sedan rötterna i Missionsförbundet, då man låg nära arbetarrörelsen och global solidaritet var det viktigaste och biståndsminister det finaste man kunde bli i politiken. Sedan dess har partiet sekulariserats och amerikaniserats och blivit mer av ett kulturkrigarparti, menar Joel Halldorf.

– Kristdemokraterna har ganska länge och medvetet bytt ut sin väljarbas. Man gjorde en analys redan på 00-talet att de kristna väljarna inte är tillräckligt för att bli ett så stort parti som man vill vara. Mellan 2010 och 2014 gjorde partiet analysen att det fanns en lucka mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna och att det var där man skulle lägga sig, säger Joel Halldorf.

Du kan se avsnittet med Joel Halldorf här. 

Olle Bergvall

Inlägget Joel Halldorf: ”För SD är religion ett medel för målet” dök först upp på Dagens Arena.

I Was a Stranger

Ett gripande flyktingdrama med hög närvarokänsla. Jon Andersson imponeras av långfilmsdebutanten Brandt Andersens ”I Was a Stranger”.

För några veckor sedan såg jag Jan Troells klassiker ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” på Cinemateket.  Jag slogs av hur bra filmatiseringarna av Vilhelm Mobergs böcker fortfarande är, över 50 år efter att filmerna gjordes. Mycket av det har förstås att göra med det fantastiska skådespeleriet, det vackra fotot och den råa realismen. Filmernas innehåll gör också att man får en tankeställare kring hur det gamla Sverige var uppbyggt. 

Från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal emigrerade över 1,5 miljoner svenskar främst till USA. Orsakerna var framför allt ekonomiska. Men inte bara. I mitten på 1800-talet var religionsfriheten i princip obefintlig i Sverige. Att predika eller vistas på möten utanför kyrkan var belagt med stränga straff. Det var också ett hierarkiskt land. Respekten för auktoriteter var stor och möjligheten att bestämma över sig själv och sitt eget liv var liten, om man inte tillhörde någon av de styrande eliterna.

Läkaren Amira (Yasmine Al Massri) flyr med sin dotter från Aleppo efter att hennes föräldrars hus har bombats. Foto: SF Studios

Briljant skildrat

Det är lätt att dra paralleller mellan Karl Oskar och Kristinas öde och de migranter från främst Afrika och Mellanöstern som i dag söker ett bättre liv i Europa. Men det finns också skillnader. Även om de svenska migranternas resa över Atlanten var tuff så var de välkomna i det nya landet och resorna var relativt välordnade med den tidens mått. Dagens migranter söker sig å andra sidan till en kontinent som gör allt för att stänga ute dem. Färden över till Europa i skrangliga gummibåtar utan tillgång till flytvästar är oftast livsfarlig.

Den här verkligheten skildrar den amerikanska filmskaparen och aktivisten Brandt Andersen på ett briljant sätt i långfilmsdebuten ”I Was a Stranger”. Ett mycket gripande flyktingdrama med hög närvarokänsla. 

I filmen får vi följa fem människor som på grund av olika händelsekedjor hamnar på samma båt på Medelhavet utanför den grekiska kusten. Läkaren Amira (Yasmine Al Massri) flyr med sin dotter från Aleppo efter att hennes föräldrars hus har bombats. Under flykten stöter hon ihop med den syriske regimsoldaten Mustafa (Yahya Mahayni). Samtidigt arbetar människosmugglaren Marwan (Omar Sy) med att få ihop folk för att bemanna en flyktingbåt som ska gå från Turkiet till Grekland. En av dem som betalar för en plats på båten för sig och sin familj är Fathi (Ziad Bakri) eller “poeten” som han kallas för i filmen. Filmens femte huvudperson är Stavros (Constantine Markoulakis), kapten för en av den grekiska kustbevakningens båtar som patrullerar vid kusten. 

Känns autentisk

Genom att berätta historien ur fem olika personers synvinklar får Andersen med alla perspektiv i flyktingkedjan, från den skrupelfria människosmugglaren till den ansvarstagande sjökaptenen. Alla karaktärer blir människor av kött och blod. Det gäller även Marwan, som inte bara är en brutal människosmugglaren utan också en omhändertagande far, och Mustafa, som allt mer börjar ifrågasätta det moraliska i att jobba som soldat åt Bashar al–Assads brutala regim. Amira, Fathi och Stavros känns också som karaktärer hämtade ur verkliga livet. Det är imponerande hur filmskaparna lyckas skapa ett sådant djup i karaktärerna, trots att filmen har hela fem huvudpersoner.  

Marwan (Omar Sy) är inte bara är en brutal människosmugglaren utan också en omhändertagande far. Foto: SF Studios.

En annan styrka med filmen är det innovativa manuset. Historien är uppbyggd så att vi får se samma händelser flera gånger sett ur de olika huvudpersonernas perspektiv. Något som är både snyggt och effektivt. 

”I Was a Stranger” känns också riktigt autentisk. Andersens film bygger på en gedigen research. Han har själv varit på plats i flyktingläger i Turkiet och i det krigsdrabbade Syrien och samlat vittnesmål. Det märks. Det känns verkligen som att vi befinner oss mitt i bombregnet i Aleppo, ombord på kustbevakningens båt vid den grekiska kusten eller i det turkiska flyktinglägret. Scenen ombord på den överfulla gummibåten på väg mot den grekiska kusten kan vara en av de starkaste scener jag sett på film. 

Stark bioupplevelse

På senare år har det kommit flera gripande spelfilmer som tagit upp flyktingkrisen i Europa ur olika perspektiv. Matteo Garrones ”Kaptenen” är en stark film om två unga killars farofyllda flykt från Senegal till Italien och Agnieszka Hollands ”Green Border”, som följer flyktingar på gränsen mellan Polen och Belarus, var en av 2023 års bästa filmer . “I Was a Stranger” är förmodligen den bästa av dem. Vilket inte säger lite.

Stavros (Constantine Markoulakis) är kapten för en av den grekiska kustbevakningens båtar som patrullerar vid kusten. Foto: SF Studios

I en tid när politikerna tävlar om vem som kan vara mest restriktiv mot flyktingar blir filmer som den här en påminnelse om de människor som döljer sig bakom pratet om volymer och miniminivåer. Människor som gör allt för att skapa en bättre tillvaro för sig själva och sina familjer. Precis som Karl Oskar och Kristina ville göra  för över 170 år sedan.

“I Was a Stranger” är utan tvekan en av årets starkaste bioupplevelser. Jag uppmanar alla att gå och se den. Ni kommer inte att bli besvikna. 

Jon Andersson

“I Was a Stranger” har svensk premiär på fredag den 3 april.

Inlägget En av årets starkaste bioupplevelser dök först upp på Dagens Arena.

Dags att bygga framtidens livsmiljöer som främjar hälsa och välbefinnande.  Tänk dig ett samhälle där 80 inte är slutet utan mitten – där 150 blir det nya 80. Det som nyligen lät futuristiskt håller på att bli verklighet. Genombrott inom medicin, AI, bioteknik och digital hälsoteknik gör det möjligt att leva längre, friskare och mer produktiva liv än någon generation tidigare. Men våra bostäder och välfärdssystem är fortfarande byggda för en annan tid. Handlar om livskvalité Dagens 80-åringar är starkare och mer självständiga än någon generation före dem. De är inte enbart vårdtagare – utan volontärer, mentorer, kulturbärare och entreprenörer. Samtidigt fördubblas antalet över 80 år fram till 2040. SKR:s Hälso- och sjukvårdsrapport 2024 visar att vården redan pressas av personalbrist, ökade behov och fragmenterade system. Frågan är därför akut: ser vi äldre som en belastning – eller som en resurs i ett samhälle som törstar efter erfarenhet, stabilitet och delaktighet? Det handlar inte bara om livslängd, utan om livskvalitet. Ska vi bygga miljöer som enbart håller människor vid liv – eller miljöer som gör livet värt att leva? Sverige stod en gång i frontlinjen. På 1950- och 60-talen satte vi en global standard för bostäder – ljusa, funktionella och hälsofrämjande. I dag har fokus förskjutits från kvalitet till kvantitet, medan den demografiska klockan tickar allt snabbare och pressar välfärden mot sin gräns. Bostaden som hälsoinnovation Nästa stora paradigm är bostaden som hälsoinnovation. Hemmet blir en arena för både förebyggande hälsa och avancerad vård: digitala tvillingar som optimerar luft och ljus i realtid, AI som skräddarsyr miljön efter individens behov och Hospital at Home som flyttar vården till vardagsrummet. Fastighetsägare kan erbjuda hälsoabonnemang i hyran. Unga efterfrågar boenden där liv, arbete och välbefinnande smälter samman. Äldre vill bo kvar hemma – men med trygg vård, självständighet och gemenskap integrerad i vardagen. Andra länder visar vägen. Japan använder AI-sensorer för att förhindra fall och upptäcka sjukdomar tidigt. Singapore bygger hela stadsdelar med digitala tvillingar för välbefinnande och energieffektivitet. I USA växer Healthy Real Estatefram som en ny tillgångsklass, där fastigheter blir en del av hälsoindustrin. Återta ledarroll Här finns en enorm affärsmöjlighet för Sverige. Vi kan återta en global ledarroll och bygga en helt ny industri. Fastighetsägare stärker attraktivitet och boendetid, investerare förenar lönsamhet och samhällsnytta, arbetsgivare får friskare medarbetare och kommuner sänker vårdkostnader genom förebyggande lösningar. Nästa steg tas nu genom en förstudie i samverkan mellan industri (AFRY AB), akademi (Mälardalens universitet), byggsektorn och kommuner. Tillsammans med både yngre och äldre ska vi kartlägga behoven, testa investeringsmodeller och forma ett skalbart koncept för framtidens livsmiljöer – där hälsa, välbefinnande och produktivitet byggs in från start, inte klistras på i efterhand. Vi står inför ett vägval: antingen låter vi livslängdsrevolutionen urholka välfärden, eller så tar vi chansen att skapa samhällen som förlänger hälsospannet och gör livet rikare, tryggare och mer meningsfullt i varje ålder. När 80 blir det nya 150 är det enda hållbara valet att bygga livsmiljöer som gör hälsa och livskvalitet till själva grunden för framtiden. Sarah Wamala Andersson, professor i hälso-och välfärdsteknik, Mälardalens universitet. Fredrik Ramsfeldt, projektledare AFRY AB Sandra Muhhuku, biträdande projektledare, AFRY AB

Ett parti kan tillåta nästan vilka åsikter som helst, men inte att man är med i ett annat parti. Sara Skyttedals nya parti Folklistan har lanserats med buller och bång, och inför dess bildande gick det massor av rykten om att Jan Emanuel Johansson skulle vara en av grundarna. Detta har senare förnekats av Jan Emanuel som bland annat sagt att alla skulle få veta direkt om han valde att starta ett nytt parti. Eller? Nu visar en granskning som tidningen Flamman gjort att Jan Emanuel var med när Folklistan bildades formellt den 25 februari, bara några dagar efter att Sara Skyttedal lämnat Kristdemokraterna. Han blev till och med utsedd till firmatecknare för partiet. Jag vet inte hur Folklistans medlemsregister ser ut. Kanske har de inga formella medlemmar? Eller så har de inte sjösatt den sortens organisation än. Men med 40 år av föreningsliv i ryggen vet jag att mycket högre upp i en organisation än att bli firmatecknare går knappt att komma. Sara Skyttedals nya parti Folklistan har lanserats med buller och bång, och inför dess bildande gick det massor av rykten om att Jan Emanuel Johansson skulle vara en av grundarna. Detta har senare förnekats av Jan Emanuel som bland annat sagt att alla skulle få veta direkt om han valde att starta ett nytt parti. Eller? Nu visar en granskning som tidningen Flamman gjort att Jan Emanuel var med när Folklistan bildades formellt den 25 februari, bara några dagar efter att Sara Skyttedal lämnat Kristdemokraterna. Han blev till och med utsedd till firmatecknare för partiet. Jag vet inte hur Folklistans medlemsregister ser ut. Kanske har de inga formella medlemmar? Eller så har de inte sjösatt den sortens organisation än. Men med 40 år av föreningsliv i ryggen vet jag att mycket högre upp i en organisation än att bli firmatecknare går knappt att komma. Sånt blir kassörer och ordföranden. Kanske någon ytterligare funktion. Så om Flammans uppgifter stämmer är Jan Emanuel alltså med i partiet. Det reser nästa fråga: när ska han uteslutas ur Socialdemokraterna? Jan Emanuel har på senare år byggt en stark politisk profil som en socialdemokrat som i sin politiska hållning lutar väldigt starkt åt Sverigedemokraterna. Både i bok- och artikelform har han lanserat idén att Socialdemokraterna svikit arbetarklassen när den varit för mjuk mot brottslingar, släppt in för många invandrare och rent allmänt varit för släpphänt. Det är ju ingen unik ståndpunkt. De fraserna kan Jimmie Åkesson och Ebba Busch rabbla i sömnen vid vilken tid som helst på dygnet. Att just Jan Emanuel varit intressant för de bredare medierna har handlat om att han fortfarande kallat sig socialdemokrat. Och så länge man inte blir medlem i ett annat parti kan i princip vem som helst säga att denne är socialdemokrat. Spännvidden är och bör vara stor. Däremot har S, liksom alla andra partier, varit stenhårda mot de som organiserat sig i en konkurrerande organisation. Om Jan Emanuel är medlem i Socialdemokraterna är det nu därför otänkbart att hans steg till Folklistan leder till något annat än uteslutning.   Sånt blir kassörer och ordföranden. Kanske någon ytterligare funktion. Så om Flammans uppgifter stämmer är Jan Emanuel alltså med i partiet. Det reser nästa fråga: när ska han uteslutas ur Socialdemokraterna? Jan Emanuel har på senare år byggt en stark politisk profil som en socialdemokrat som i sin politiska hållning lutar väldigt starkt åt Sverigedemokraterna. Både i bok- och artikelform har han lanserat idén att Socialdemokraterna svikit arbetarklassen när den varit för mjuk mot brottslingar, släppt in för många invandrare och rent allmänt varit för släpphänt. Det är ju ingen unik ståndpunkt. De fraserna kan Jimmie Åkesson och Ebba Busch rabbla i sömnen vid vilken tid som helst på dygnet. Att just Jan Emanuel varit intressant för de bredare medierna har handlat om att han fortfarande kallat sig socialdemokrat. Och så länge man inte blir medlem i ett annat parti kan i princip vem som helst säga att denne är socialdemokrat. Spännvidden är och bör vara stor. Däremot har S, liksom alla andra partier, varit stenhårda mot de som organiserat sig i en konkurrerande organisation. Om Jan Emanuel är medlem i Socialdemokraterna är det nu därför otänkbart att hans steg till Folklistan leder till något annat än uteslutning.