Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
afd2c19768c14b8c4ee03dd3239bf2413288074cHar det varit värre än vanligt i sommar?
Inlägget Så trött på tågkaos dök först upp på Dagens Arena.
Har det varit värre än vanligt i sommar?
Som daglig tågpendlare är man luttrad, vi spelar förseningsbingo till vardags.
Spårfel, elfel, växelfel, signalfel. Obehöriga i spåret. Nedriven kontaktledning. Sen vändning, sen ankomst. Tågkö. Lokföraren sitter på ett försenat tåg. Det har brunnit i ställverket. I sommar har solkurvor gjort att tåg inte kunnat köras alls på vissa sträckor.
Det är trångt på den svenska rälsen, så ett försenat tåg orsakar ofta följdförseningar för andra tåg. Byggandet av nya stambanor borde ha börjat för länge sedan, och det var ett historiskt (och svindyrt) svek av Tidöpartierna när de skrotade de långt framskridna planerna på nya höghastighetsbanor mellan Sveriges tre storstadsregioner Stockholm, Malmö och Göteborg.
Men faktum är att de flesta förseningar beror på bristande underhåll.
Och det är något som vi skulle kunna göra något åt, här och nu.
En bra början är att lyssna på yrkesfolket som jobbar med underhållet, järnvägarna som gör sitt bästa för att hålla räls, växlar, signalsystem och kontaktledningar i skick.
Fackförbundet Seko och medlemmarna i Seko Infranord har larmat i åratal om ett alvarligt systemfel: Sverige har världens mest splittrade järnvägsunderhåll.
I stället för att underhållet sköts av Trafikverkets egen personal, upphandlas allt underhåll av vinstdrivande aktörer.
Detta har gjort underhållet mycket dyrare.
Dels för att upphandlingar nästan alltid överklagas. Trafikverket växer – men mest med upphandlingsjurister.
Dels för att Trafikverket är utlämnade till aktörer som själva sätter priset. I snitt blir projekten 74 procent dyrare än vad som avtalats i upphandlingen, enligt Riksrevisionen.
Ett grundläggande problem med outsourcing är att upphandlingarna görs enligt en nyliberal klockartro på konkurrens som garant för kostnadseffektivitet och kvalitet. Målet är att ha så många konkurrenter som möjligt. Det har lett till den absurda situationen att italienska supermaskiner som köpts in för att göra byten av kontaktledningar mycket snabbare inte kan användas i Sverige, på grund av upphandlingssystemet. Så de ska i stället användas i Norge.
En annan konsekvens av att Trafikverket inte gör något underhåll i egen regi är, som Seko Infranord påpekar, att det inte finns någon aktör som har en övergripande koll på järnvägsanläggningens tillstånd.
Den värsta konsekvensen av det uppsplittrade och vinststyrda underhållet är risken för olyckor. Solkurvor är inte harmlösa. De kan uppstå snabbt, och orsaka urspårningar. Urspårningen utanför Borås i juni i år ledde inte till att någon tog fysisk skada, även om det är illa nog att tiotusentals resenärer drabbades av inställda tåg. Nästa gång kan olyckan vara värre.
Trafikverket har själva konstaterat att solkurvor inte uppstår på en välskött järnväg.
Kravet från kampanjen Spårfel som Seko Infranord tagit initiativ till är enkelt och självklart: skapa en ny järnvägsmyndighet som tar över underhållet. Med egna maskiner. Och med egen personal. En sådan myndighet kan bygga upp kunskap både om järnvägsanläggningen som sådan, och om själva underhållet.
Det skulle vara att visa järnvägarna respekt. De om några ser systemfelen. Och de om några har den yrkesskicklighet som krävs för att hålla vår järnväg i gott skick. Låt dem använda den.
Lisa Pelling
Inlägget Så trött på tågkaos dök först upp på Dagens Arena.
6c33468f907adc5103f17ffb5d553358b2f96bb8Fastighetsägarna kräver lagändringar. Hyresgästföreningen: ”Handlar om att försvaga hyresgästernas inflytande.”
Inlägget Hyresförhandlingar kraschar – fjärde året i rad dök först upp på Dagens Arena.
Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen står fortsatt långt ifrån varandra i hyresförhandlingarna. På flera håll i landet ska hyran nu avgöras av skiljeman, för fjärde året i rad. Fastighetsägarna menar att systemet har stora brister och kräver flera lagändringar.
– Det blir ju väldigt konstigt att använda sitt eget beslut att lämna förhandlingsbordet som bevis för att förhandlingarna inte fungerar, säger Carl-Johan Bergström, förhandlingschef Hyresgästföreningen.
Redan i slutet av april påkallade Fastighetsägarna årets hyresförhandlingar i 125 kommuner i bland annat Stockholms, Västra Götalands, Kalmars, Hallands och västra Östergötlands län. Totalt berörs 172 000 hushåll. Enligt Fastighetsägarna GFR ville man komma igång tidigt för att undvika att förhandlingarna drar ut på tiden och att det blir retroaktiva hyreshöjningar.
Nu efter tre månader konstaterar Fastighetsägarna att man står för långt ifrån varandra för att det ska vara lönt att fortsätta förhandla. Och för fjärde året i rad begär branschorganisationen att en oberoende skiljeman ska avgöra om hyresjusteringen.
– Vi går till skiljeman då vi inte kunnat hitta en lösning med motparten inom den tidsperiod för förhandlingen som anges i lagstiftningen. Vi vill undvika långdragna förhandlingar vilket drabbar hyresgäster och hyresvärdar som då får retroaktiva hyreshöjningar, säger Fastighetsägarna Stockholms förhandlingschef Nathalie Brard.
Vilket krav Fastighetsägarna Stockholm har eller vilket motbud man fått från Hyresgästföreningen vill Nathalie Brard inte uppge ”med respekt för förhandlingssekretessen”. Att parterna står långt ifrån varandra är en bild som även Hyresgästföreningens förhandlingschef Carl-Johan Bergström delar.
– Fastighetsägarna ligger kvar på nivåer nära förra årets kraftiga höjningar, trots att parternas gemensamma underlag pekar åt ett helt annat håll. Räntor, kostnadsutveckling och det ekonomiska läget visar att årets höjningar behöver bli betydligt lägre och åtminstone halveras. Hyresgästerna har redan fått flera år av höga höjningar. Nu finns det inget i siffrorna som motiverar en repris av de senaste årens höga hyreshöjningar, säger Carl-Johan Bergström.
Sedan 2023, då lagen om skiljeförfarande vid hyresförhandlingar trädde i kraft, har antalet ärenden om utseende av skiljeman ökat kraftigt hos hyresnämnden. Enligt en rapport från Fastighetsägarna registrerade hyresnämnden 1 464 sådana ärenden 2023. 2025 var siffran 4 852. Lagstiftaren hade räknat med mellan 50 och 200 ärenden per år.
Enligt Hans Lind, professor i fastighetsekonomi och bostadspolitisk debattör, finns det en grundläggande motsättning mellan parterna om vad som ska styra hyran. Där Fastighetsägarna betonar kostnader och efterfrågan och där Hyresgästföreningen särskilt lyfter fram hushållens ekonomiska situation. Samtidigt vill inte Hyresgästföreningen pressa fastighetsägarna för hårt och tar därför hänsyn till kostnader, framhåller Hans Lind.
– Konflikten ställs ju på sin spets när importpriser stiger och bolagens kostnader stiger samtidigt som reallönerna sjunker. I en sådan situation ser parterna frågan om kostnadskompensation på mycket olika sätt, säger Hans Lind.
Vad tror du att det gör med legitimiteten för hyresförhandlingarna när de så ofta strandar och skiljeman avgör hyresjusteringen?
– Legitimiteten har nog uppfattats tämligen olika. Det gamla systemet var vinklat till hyresgästernas förmån eftersom hyran inte fick ändras om inte parterna var överens. Hyresgästföreningen kunde därmed vinna på att dra ut på förhandlingarna. Var det en ’verklig’ förhandling när hyresgästerna i praktiken hade veto-rätt? På arbetsmarknaden har ju arbetsgivarna lock-out-vapnet, men på hyresmarknaden har fastighetsägarna inte mycket att hota med. Systemet med medlare innebär att ’överenskommelser’ kan komma fortare och om fastighetsägarna tror att medlarna kommer fram till liknande nivåer som en direkt överenskommelse så har de starka incitament att snabbt överlämna frågan till medlare, säger Hans Lind.
Fastighetsägarna menar att lagstiftningen i dag är bristfällig och nu kräver man flera lagändringar för att det, enligt organisationen, ska bli mer effektiva och förutsägbara förhandlingar. Bland annat en lagstadgad rätt för alla hyresvärdar att få en tvist prövad av skiljeman utan krav på godkännande från Hyresgästföreningen, att kravet på tre månaders förhandling innan skiljeman kan kopplas in sänks till sex veckor, tydliga motiveringar till skiljemannens beslut samt att det förtydligas i lagen vilka faktorer som ska ligga till grund för hyresjusteringen.
– Givetvis är det inte ett gott tecken för det kollektiva förhandlingssystemet att vi inte kommer överens på egen hand, säger Nathalie Brard.
Men Hyresgästföreningen anklagar i stället Fastighetsägarna för att ha satt i system att påkalla förhandlingarna tidigt för att sedan vänta ut tiden tills man kan begära en oberoende skiljeman.
– Systemet fungerar i grunden. Problemet är att Fastighetsägarna gång på gång lämnar förhandlingsbordet i stället för att förhandla färdigt. Det blir ju väldigt konstigt att använda sitt eget beslut att lämna förhandlingsbordet som bevis för att förhandlingarna inte fungerar. När en part återkommande går till skiljeman säger det mer om den partens strategi än om systemet, och jag skulle snarare säga att det är Fastighetsägarna som tappar i legitimitet än systemet. Det är uppenbart att Fastighetsägarna tar väldigt lätt på sitt partsansvar, säger Carl-Johan Bergström.
Han menar också att Fastighetsägarnas reformkrav i grund och botten handlar om att försvaga hyresgästernas inflytande. Dessutom skulle de göra det ännu enklare för dem att lämna förhandlingsbordet, menar Carl-Johan Bergström.
– Det är helt fel väg att gå. Lagen behöver stärka förhandlingarna, inte skapa någon sorts gräddfil för den som inte gillar det svenska partssystemet.
Hyresgästföreningen vänder sig också emot kravet på på motiveringar till skiljemannens beslut. Det skulle enligt Carl-Johan Bergström riskera göra enskilda skiljemannabeslut till facit för resten av marknaden.
– Skiljemannen ska lösa en tvist, inte sätta märket för kommande förhandlingar. Däremot ser vi behov av tydligare spärrar och möjliga sanktioner när skiljemannasystemet överanvänds. Lagen behöver också täppa till hur egensatta hyror slinker in i skiljemannasystemet. De hyrorna står utanför den kollektiva förhandlingen och ska därför inte heller omfattas av skiljemannaförfarandet, säger Carl-Johan Bergström.
Inlägget Hyresförhandlingar kraschar – fjärde året i rad dök först upp på Dagens Arena.
7a7650ba578ccdccc18554681c51c715207c9ac2Centerpartiets svängning öppnar för att begränsa friskolesystemet.
Inlägget En rödgrön regering kan börja avveckla marknadsskolan dök först upp på Dagens Arena.
Centerpartiet har stramat upp sin syn på friskolesystemet, trots att de ännu i grunden försvarar marknadsskolan. Det gör det möjligt för en rödgrön majoritet att börja inskränka friskolesystemet om de vinner riksdagsvalet, skriver Sten Svensson.
Under de senaste åren har det skett betydande förändringar i flera av de politiska partiernas syn på vinstdrivna aktiebolag i skolan. Till en början var marknadsskolan populär hos det svenska folket, men i takt med att allt fler rapporter har publicerats om allvarliga missförhållanden har väljarna reagerat alltmer negativt.
Segregation, låg kvalitet, fusk med bidrag, betygsinflation och till och med kriminalitet har blivit den svenska skolpolitikens kännetecken. SOM-institutet vid Göteborgs universitet har visat att cirka 70 procent av väljarna säger nej till vinster i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Nästan 60 procent av de väljare som röstar borgerligt säger även de nej till vinster i välfärden.
Under åren har det kommit en rad forskningsrapporter och utredningar som visat på allvarliga systemfel i dagens skolpolitik. Ett exempel är Riksrevisionens rapport Skolpengen – effektivitet och konsekvenser som visade att de fristående skolorna är ekonomiskt överkompenserade. Även lärarnas och skolledarnas fackliga organisationer har med sina professionella erfarenheter sagt nej till vinster i skolan.
Sedan flera år har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet insett att den marknadsdrivna skolpolitiken skapar så stora och allvarliga både skol- och samhällsproblem att den måste avvecklas. Hittills har de emellertid inte lyckats få någon majoritet i riksdagen för sina förslag.
Men under trycket från den allmänna opinionen, forskningen och lärar- och skolledarprofessionerna börjar nu flera av de partier som hittills stött den marknadsstyrda skolpolitiken medge att det finns problem. De inser att en del missförhållanden måste rättas till för att tilltron till systemet ska kunna återupprättas. Gör de inget riskerar de att tappa hela frågan.
Nätverket för en likvärdig skola har undersökt hur riksdagspartiernas inställning till den marknadsdrivna skolpolitiken har förändrats genom att läsa deras program och skrifter. Där ser man tecken på omprövningar även hos flera av de borgerliga partierna.
Det parti som gjort de största förändringarna är Liberalerna. Eftersom de vill bli det parti som anses ha den bästa skolpolitiken har de positionerat sig så nära lärarfacket som möjligt. Ska de lyckas med sin föresats, måste de ha stöd från lärarna. Därför har de bytt ut sin tidigare mycket friskolevänliga skolpolitik mot en som är betydligt mer kritisk.
Problemet för Liberalerna är att de har valt att samarbeta med Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna. Det är partier som inte vill genomföra några systemförändringar av dagens skolpolitik. Tidöregeringen har genomfört en lång rad förändringar av skolpolitiken, men när det gäller de frågor som rör marknadsstyrningen av skolan har de bara gjort marginella justeringar. Det ska bli svårare att föra bort pengar från undervisningen till annat och de har infört en begränsad offentlighetsprincip.
I övrigt kan skolbolagen fortsätta som hittills. De har inte gjort några förändringar av reglerna för skolpengen som överkompenserar skolbolagen och de vill behålla dagens regler för skolval och antagning av elever. Båda dessa frågor skulle ses över enligt Tidöavtalet. Om dessa partier får majoritet i höstens val blir det sannolikt inga förändringar i frågor som rör marknadsstyrningen av skolan. För Liberalernas del kan man konstatera att de valt fel partier att samarbeta med om de vill få stöd i sin huvudfråga.
Om de rödgröna oppositionspartierna får majoritet i höstens val finns det emellertid möjligheter att de kan finna kompromisser i flera frågor kring marknadsskolan. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är i stort eniga i de flesta principiella frågor, problemet är Centerpartiet.
Den nya partiledaren, Elisabeth Thand Ringqvist, är fast förankrad i friskolebranschen, men hon måste samtidigt ta hänsyn till den diskussion som har påbörjats i partiet och vad hennes väljare tycker. De senaste åren har en tydlig kritik mot flera av marknadsskolans effekter förts fram inom Centerpartiet och det har satt en del spår i partiets programskrifter.
Centerpartiet skriver att de vill stoppa vinstuttag på felaktiga grunder. De vill garantera att varje skattekrona ska gå till elevernas utbildning.
Centerpartiet är kritisk till systemet med skolpeng.
Centerpartiet vill avskaffa dagens kösystem för antagning av elever.
Centerpartiet anser att makten över etableringen av fristående grund- och gymnasieskolor i högre grad bör ligga hos kommunen. De vill att kommuner ska kunna säga nej till nya fristående skolor om det innebär en negativ påverkan på den samlade skolsituationen.
I dessa frågor finns det således goda möjligheter för dagens oppositionspartier att enas. Om det sker kommer det att minska intresset från aktiebolagen att verka i friskolebranschen. Gör man om skolpengssystemet kan dagens ekonomiska överkompensation minskas eller till och med försvinna. Förändrar man reglerna för antagningen av elever kommer skolbolagen att få svårare att handplocka elever och därmed segregera skolsystemet.
Kan man dessutom enas i frågan om kommunernas vetorätt blir det färre nyetableringar och utökningar av fristående skolor. För första gången sedan 1990-talet kan höstens val skapa förutsättningar för att påbörja en avveckling av marknadsskolan.
Sten Svensson, Nätverket för en likvärdig skola
Inlägget En rödgrön regering kan börja avveckla marknadsskolan dök först upp på Dagens Arena.
bbd8aad7674ee8e35f51734ca6374c9e610fbc38Valet kommer präglas av desperation, och rädsla för att tappa greppet.
Inlägget Tidöpartierna greppar efter halmstrån dök först upp på Dagens Arena.
Tidöpartierna greppar efter halmstrån
Valet kommer präglas av desperation på ena sidan och rädsla för att tappa greppet på andra.
Tidöregeringens reaktion på det plötsliga och stora inflödet av människor från Marocko till den spanska enklaven Ceuta blev en tydlig indikation på hur den svenska valrörelsen kommer att se ut.
Redan tidigt stod det klart att ansvaret för att 50 000 personer plötsligt vällde över gränsen låg på den Marockanska sidan. Den som ägnade frågan mer än en gnutta eftertanke insåg också snabbt att det inte fanns någon möjlighet för flyktingar att ta sig över till Europa. Ändå tog företrädare för Tidöpartierna omedelbart till en väl beprövad krisretorik.
Ulf Kristersson och Johan Forssell varnade för en återgång till flyktingkrisen 2015 och förklarade att det var den spanska socialdemokratiska regeringen som var ansvarig eftersom man fört en mer liberal migrationspolitik.
Jimmie Åkesson talade om en ”invasion” och att Sverige tillfälligt borde lämna Schengensamarbetet.
Innerst inne visste de att detta inte var en kris likt den 2015, men de valde ändå en krisretorik.
Det var som att de hoppades att det skulle bli en ny flyktingvåg.
Inte för att de vill se den sortens invandring, utan för att en ny kris kanske är det enda som skulle kunna vända opinionen i Sverige. Särskilt som Spanien alltså styrs av en socialdemokratisk regering.
Argumentationslinjen var tydlig: Se hur illa det är där! Så kan det bli här också!
Sedan visade sig själva grundpremissen vara felaktig. Det handlade snarare om en påverkansoperation mot Europa, kanske för att trissa upp just den sortens stämningar som Tidöpartierna omedelbart gav uttryck för.
Med drygt fem veckor kvar till valet kommer vi troligen få se fler sådana försök att ändra hela upplägget för valdebatten. Kanske är det så man även betrakta Richard Jomshofs utspel om att Anders Lindberg på Aftonbladet och oppositionsledaren Magdalena Andersson är Quislingar, alltså landsförrädare.
Grova påhopp gränsande till hot, men också ett försök att ändra valdebatten.
För under de senaste månaderna har varken opinionsvindarna eller den politiska debatten gått högerblockets väg.
Opinionen har i princip legat stilla sedan våren 2023, då oppositionen fick ett tydligt övertag på mellan fyra och sex procentenheter, beroende på vilken mätning vi talar om.
Tidöpartierna hoppades säkert att väljarna skulle återvända i takt med att deras politik blev tydlig, men väljarna har dragit den motsatta slutsatsen. Under 2026 har avståndet ökat. Under sommaren konstaterade till och med Sverigedemokraternas husorgan Riks i en mätning att det skilde 11,4 procent till oppositionens fördel. Liberalerna noterades för 1,7 procent.
Samtidigt har agendan i debatten ändrats. I början av året utbröt stora protester mot de så kallade tonårsutvisningarna. I stället för att få tala om vilka som borde lämna landet, vilket har varit deras agenda sedan minst 2022, fick de nu berätta vilka som borde stanna. Opinionsmätningar visade att stödet bland väljarna för en ännu stramare migrationspolitik hade minskat dramatiskt.
Under Almedalsveckan tidigare i sommar blev det tydligt att regeringspartierna förstått vidden av den här omsvängningen. Ebba Busch lovade kraftigt höjda barnbidrag och talade om sjukvården på ett sätt som inte hörts sedan Alf Svenssons dagar, även om hon senare haft svårt att förklara hur de kan hävda att de minskat vårdköerna med 40 procent. Det är uppenbarligen en önskesiffra mer än något verkligt.
Ulf Kristersson lovade, mer i enlighet med Moderaternas tidigare politik, skattesänkningar på 5 000 kronor för ”vanliga” barnfamiljer, men hade på samma sätt svårt att förklara vad som är en ”vanlig” barnfamilj och därmed ska få en så stor sänkning. Att döma av SR:s partiledarutfrågning så har de räknat in ett avdrag för resekostnader om pendlingskortet betalas av arbetsgivaren. Så de där 5 000 verkar vara ett väldigt luftigt löfte.
Simona Mohamsson höll sig på Kristerssons planhalva och lovade 30 miljarder i skattesänkningar.
Dessa löften kommer, om strategin fullföljs, under valrörelsen och varvas med hot om det kaos och den ”islamisering” Tidöpartierna anser kommer bli resultatet av ett nytt rödgrönt styre.
Men än så länge har strategin inte gett önskat resultat. Därav den snabba reaktionen när flyktingfrågan åter blev aktuell i samband med krisen i Ceuta.
För någon dag såg den ut att kunna bli en räddningsplanka, och det är troligt att Tidöpartierna kommer ta varje chans som dyker upp under valrörelsen att återskapa debatten från 2022.
En som sedan länge verkar ha gjort det till sin huvudstrategi är Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna avviker på flera punkter från de andra Tidöpartiernas strategi. I talet under Almedalsveckan sade Åkesson knappt ett ord om välfärden. I stället fokuserade han helt på kulturkriget. Partiets hemmaplan. Hotet från islam. Vänsterpartiets inställning i Palestinafrågan. Genom hela talet återkom han till att svenska medborgares trygghet, välfärd och intressen ska prioriteras före internationella åtaganden eller en generös invandringspolitik och utfallen mot de rödgröna var minst lika hätska som för fyra år sedan.
Ja, Richard Jomshofs utfall om Quisling ska ses även mot den bakgrunden. Det verkar vara där SD vill att diskussionen ska föras.
På andra sidan sitter de rödgröna partierna och Centern stilla i båten. Så länge det går bra och allt pekar på valseger har de få skäl att göra några stora förändringar i sina strategier, eller för den delen reda ut vilken regeringskonstellation som är mest trolig efter valet.
Socialdemokraterna vill tala välfärd, integration (det Tidöpartierna kallar tvångsblandning) och problemet med vinster i välfärden.
Centern vill prata arbetsmarknad och ekonomi.
Miljöpartiet håller sig till klimatet. En fråga som borde blivit hyperaktuell efter sommarens värmeböljor och bränder, men som inget av de andra partierna verkar så intresserade av att ta upp just i valrörelsen. Annat än som kritik mot Tidöregeringen. Alla oppositionspartier kommer förstås lyfta det faktum att regeringen ökat utsläppen istället för att minska dem och att klimatmålen till 2030 inte kommer att uppnås med dagens politik.
Vänsterpartiet kommer också vilja prata välfärd och jämlikhet, men riskerar att fastna i debatten om deras krav på att ingå i den regering som vill ha deras röst efter valet. Alternativt kommer det ännu fler avslöjanden om olämpliga Hamashyllningar från partiaktiva, och Nooshi Dadgostar får ägna valrörelsen åt att försvara partiet från anklagelser om att inte hålla ”rent” mot terrorstämplade organisationer.
Men mest av allt vill de rödgröna nog att veckorna fram till valet ska gå fort. Avståndet till högerblocket är stort och segern verkar ganska säker. Men vad händer om vindarna ser ut att ha vänt när nästa opinionsmätning kommer?
Då blir den mediala bilden av valrörelsen en helt annan. Tidöpartierna går från att vara uträknade och griniga till att vara tänkbara come back kids.
Det skulle ge oss en helt annan typ av valrörelse.
Jesper Bengtsson
Inlägget Tidöpartierna greppar efter halmstrån dök först upp på Dagens Arena.
d9800e64bac3acc9b5b6f54ea30508e04d6e5a0cHög ungdomsarbetslöshet i Marocko skapar migrationstryck.
Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena.
Under tisdagen träffades EU:s utrikesministrar med anledning av att tiotusentals personer förra veckan korsade gränsen till spanska Ceuta från Marocko. Möjliga förklaringar till händelsen kan sökas i såväl konflikten om Västsahara, ett spel mellan länder och en utbredd arbetslöshet i Marocko. Det säger experter som Dagens Arena talat med.
Under tisdagen hölls ett extrainsatt möte mellan EU:s utrikesministrar med utgångspunkt i händelserna i Ceuta förra veckan. Då tog sig tiotusentals människor på kort tid över gränsen från Marocko till den spanska exklaven. Ett 70-tal personer dog i samband med försöken att korsa gränsen, bland annat genom drunkning.
Tätt inpå händelsen var tongångarna hårda mot Spanien. I ett brev undertecknat av 22 EU-länder till kommissionen och rådet gavs Spanien mer eller mindre skulden till gränsöverträdelsena, då landet nyligen genomfört en massamnesti för personer som befunnit sig i Spanien utan tillstånd.
Aron Lund, mellanösternkännare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI), konstaterar att de flesta tidigt bestämde sig för en sanning: antingen att det var Spaniens fel då de för en liberal migrationspolitik eller för att det å andra sidan helt handlade om en politisk påverkansoperation från Marockos sida.
– Flera olika faktorer kan vara sanna samtidigt, säger Aron Lund som hoppas att vi får reda på mer så småningom.
Men han säger också att det inte är ovanligt att migration används politiskt:
– Att länder runt Medelhavet försöker använda migration som ett påtryckningsmedel är mer regel än undantag.
Marocko har å sin sida skyllt händelserna på desinformation. Det finns också de som menar att ett domslut från Spanien kan ha spelat roll. Domen gör gällande att den migrant som inte korsar en fysisk gräns när de tar sig till Spanien har rätt till prövning av sitt fall innan de skickas tillbaka. Det inkluderar de som korsar gränsen till havs. En talesperson från UNHCR säger att domen inte är ny, men att information om den kan ha spridits nu av exempelvis människosmugglare, och kombinerats med falsk information.
Merparten av de människor som tagit sig över gränsen till Ceuta återvände dock till Marocko kort därefter.
Under dagens EU-möte rapporteras om att Spanien fick beröm för hanteringen av Ceuta-krisen av övriga EU-länder. EU-kommissionären Magnus Brunner sa i samband med mötet att migranterna till Ceuta drevs på av smugglingsnätverk och desinformation i sociala medier.
Aron Lund. Bild: UI
Så sent som 2021 använde Marocko migration som ett politiskt medel mot Spanien, genom att öppna gränsen mot Ceuta. Det här var en reaktion på att Spanien låtit ledaren för Polisario, Västsaharas självständighetsrörelse, få vård för sin covid i Spanien.
– Frågan om Västsahara försurar klimatet i hela västra Nordafrika. De största länderna – Algeriet och Marocko – kan inte samarbeta. Europa måste hela tiden hantera den spända relation mellan Algeriet och Marocko, säger Aron Lund.
En förklaring som har nämnts till gränskaoset i Ceuta förra veckan är att Spaniens premiärminister Pedro Sanchéz nyligen besökte Algeriet. Det tros ha retat upp Marocko, vilket skulle ha fått dem att tillfälligt släppa på sin gränskontroll, och, enligt många vittnen, också uppmana människor ta sig över gränsen. Att Algeriet och Marocko är inbitna fiender sträcker sig tillbaka till Algeriets självständighet 1962, efter krig mot kolonialmakten Frankrike. Då invaderade Marocko Algeriet, eftersom man ansåg att de tagit marockanska territorier, men de tvingades retirera.
– Algeriet har alltid hävdat Västsaharas rätt till självbestämmande och att folkrätten ska följas, och de har beväpnat Polisario. Det finns, förutom rivaliteten med Marocko, ett djupt antikolonialt perspektiv som nog sitter i sedan Algeriets självständighetskrig, säger Aron Lund.
Marocko har alltid stått närmare Europa och USA än Algeriet har gjort, säger Aron Lund. Dessutom har Marocko under de senaste åren förbättrat sin relation till EU på flera sätt. EU och Spanien har svängt i Västsahara-frågan och står mer på Marockos sida, säger Aron Lund. 2025 undertecknade EU-kommissionen ett provisoriskt handelsavtal med Marocko där Västsahara ingår, trots att EU-domstolen slagit fast att Marocko inte har rätt att teckna avtal för Västsahara.
Samtidigt har Marocko också närmat sig USA.
– Marocko gick med på att erkänna Israel år 2020 och fick därmed stöd av USA för att kontrollera Västsahara, säger Aron Lund.
Bland de som tog sig över gränsen fanns både många marockaner och unga personer från länder söderut i Afrika. Marianne Laanatza, expert på handelspolitik och på Mellanöstern och Nordafrika påpekar att Marocko inte utvisar afrikaner från andra länder. Att många unga marockaner vill ta sig till Europa har främst sociala och ekonomiska orsaker, menar Marianne Laanatza.
– Det är hög ungdomsarbetslöshet som gör att många vill flytta på sig. Ungdomarna gjorde uppror under slutet av förra året. Det missnöjet finns kvar. Det bottnade i att man såg att vård och skola var undermåliga, tillsammans med en dålig arbetsmarknad. Samtidigt menade de unga att regeringen lade för mycket pengar på sporthallar och på infrastruktur, inför att man ska stå värd för fotbolls-VM 2030 tillsammans med Spanien och Portugal, säger hon.
Marianne Laanatza menar att en viktig förklaring till den svåra ekonomiska situationen är de orättvisa frihandelsavtal som Marocko (tillsammans med bland andra Tunisien, Jordanien och Libanon) har slutit med EU (2001).
Marianne Laanatza
– Syftet var att ta bort tullarna, men många andra regler runt avtalen föll inte så väl ut. Frihandelsavtalet gav en fördel för utländska företag som flyttade till så kallade frizoner i landet, där de fick tullfrihet och skattefrihet, och där de kan erbjuda låglönearbeten till marockaner utan att behöva följa fackliga och inhemska regler för löner och andra villkor. Det här har slagit undan fötterna för marockansk, inhemsk TEKO-industri (Textil- och konfektionsindutrin), säger Marianne Laanatza.
Hon menar att förhandlingen om frihandelsavtalen var ojämlik från början, där EU med sina medlemsländer har övertaget. Först förhandlar EU fram ett avtal mellan sina medlemmar som de sedan försöker få motparten att skriva på.
– Det är mycket lite som har varit förhandlingsbart för vare sig Marocko, Tunisien, Libanon eller Jordanien. Till exempel att man måste acceptera alla regionala stöd som finns i EU, som jordbruksstöd, men får inte ha sådana själva.
Marianne Laanatza ser frihandelsavtalen som en fråga som borde få mer plats som förklaring till Europas förhållande till länder i Afrika och Mellanöstern, eftersom ogynnsamma villkor i sin tur bidrar till ett högt migrationstryck till EU.
– Man skapar så mycket problem i den svagaste partens ekonomi. De kan inte skapa en framtid för sina unga, som är en stor del av Afrikas befolkning.
Aron Lund tror att EU behöver föra diskussioner om hur händelser som de i Ceuta kan utnyttjas av andra länder. Spanien behöver också en egen överenskommelse Marocko.
– Spanien behöver lösa frågan tillsammans med Marocko, för de utgör halva gränsen. En del av dessa diskussioner kommer man nog inte att kommunicera så mycket om utåt.
Långsiktigt finns ingen enkel lösning på gränsproblematiken för EU:s del, menar han:
– De finns ingen problemfri lösning så länge du har en extrem välståndsklyfta mellan exklaverna och Marocko. De här spänningarna kommer behöva hanteras på något sätt under mycket lång tid.
Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena.
eba648094d37f36a613032b68af55b1e70aa0e47
d9800e64bac3acc9b5b6f54ea30508e04d6e5a0c
TITLE: Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” DESCRIPTION: Skapar arbetslöshet och migrationstryck till Europa. Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Under tisdagen träffades EU:s utrikesministrar med anledning av att tiotusentals personer förra veckan korsade gränsen till spanska Ceuta från Marocko. Möjliga förklaringar till händelsen kan sökas i såväl konflikten om Västsahara, ett spel mellan länder och en utbredd arbetslöshet i Marocko. Det säger experter som Dagens Arena talat med. Under tisdagen hölls ett extrainsatt möte mellan EU:s utrikesministrar med utgångspunkt i händelserna i Ceuta förra veckan. Då tog sig tiotusentals människor på kort tid över gränsen från Marocko till den spanska exklaven. Ett 70-tal personer dog i samband med försöken att korsa gränsen, bland annat genom drunkning. Tätt inpå händelsen var tongångarna hårda mot Spanien. I ett brev undertecknat av 22 EU-länder till kommissionen och rådet gavs Spanien mer eller mindre skulden till gränsöverträdelsena, då landet nyligen genomfört en massamnesti för personer som befunnit sig i Spanien utan tillstånd. Aron Lund, mellanösternkännare vid FOI och Utrikespolitiska institutet (UI), konstaterar att de flesta tidigt bestämde sig för en sanning: antingen att det var Spaniens fel då de för en liberal migrationspolitik eller för att det å andra sidan helt handlade om en politisk påverkansoperation från Marockos sida. – Flera olika faktorer kan vara sanna samtidigt, säger Aron Lund som hoppas att vi får reda på mer så småningom. Migranter används som påtryckningsmedel Men han säger också att det inte är ovanligt att migration används politiskt: – Att länder runt Medelhavet försöker använda migration som ett påtryckningsmedel är mer regel än undantag. Marocko har å sin sida skyllt händelserna på desinformation. Det finns också de som menar att ett domslut från Spanien kan ha spelat roll. Domen gör gällande att den migrant som inte korsar en fysisk gräns när de tar sig till Spanien har rätt till prövning av sitt fall innan de skickas tillbaka. Det inkluderar de som korsar gränsen till havs. En talesperson från UNHCR säger att domen inte är ny, men att information om den kan ha spridits nu av exempelvis människosmugglare, och kombinerats med falsk information. Merparten av de människor som tagit sig över gränsen till Ceuta återvände dock till Marocko kort därefter. Under dagens EU-möte rapporteras om att Spanien fick beröm för hanteringen av Ceuta-krisen av övriga EU-länder. EU-kommissionären Magnus Brunner sa i samband med mötet att migranterna till Ceuta drevs på av smugglingsnätverk och desinformation i sociala medier. Aron Lund. Bild: UI Så sent som 2021 använde Marocko migration som ett politiskt medel mot Spanien, genom att öppna gränsen mot Ceuta. Det här var en reaktion på att Spanien låtit ledaren för Polisario, Västsaharas självständighetsrörelse, få vård för sin covid i Spanien. – Frågan om Västsahara försurar klimatet i hela västra Nordafrika. De största länderna – Algeriet och Marocko – kan inte samarbeta. Europa måste hela tiden hantera den spända relation mellan Algeriet och Marocko, säger Aron Lund. En förklaring som har nämnts till gränskaoset i Ceuta förra veckan är att Spaniens premiärminister Pedro Sanchéz nyligen besökte Algeriet. Det tros ha retat upp Marocko, vilket skulle ha fått dem att tillfälligt släppa på sin gränskontroll, och, enligt många vittnen, också uppmana människor ta sig över gränsen. Att Algeriet och Marocko är inbitna fiender sträcker sig tillbaka till Algeriets självständighet 1962, efter krig mot kolonialmakten Frankrike. Då invaderade Marocko Algeriet, eftersom man ansåg att de tagit marockanska territorier, men de tvingades retirera. – Algeriet har alltid hävdat Västsaharas rätt till självbestämmande och att folkrätten ska följas, och de har beväpnat Polisario. Det finns, förutom rivaliteten med Marocko, ett djupt antikolonialt perspektiv som nog sitter i sedan Algeriets självständighetskrig, säger Aron Lund. Marocko står nära EU Marocko har alltid stått närmare Europa och USA än Algeriet har gjort, säger Aron Lund. Dessutom har Marocko under de senaste åren förbättrat sin relation till EU på flera sätt. EU och Spanien har svängt i Västsahara-frågan och står mer på Marockos sida, säger Aron Lund. 2025 undertecknade EU-kommissionen ett provisoriskt handelsavtal med Marocko där Västsahara ingår, trots att EU-domstolen slagit fast att Marocko inte har rätt att teckna avtal för Västsahara. Samtidigt har Marocko också närmat sig USA. – Marocko gick med på att erkänna Israel år 2020 och fick därmed stöd av USA för att kontrollera Västsahara, säger Aron Lund. Bland de som tog sig över gränsen fanns både många marockaner och unga personer från länder söderut i Afrika. Marianne Laanatza, expert på handelspolitik och på Mellanöstern och Nordafrika påpekar att Marocko inte utvisar afrikaner från andra länder. Att många unga marockaner vill ta sig till Europa har främst sociala och ekonomiska orsaker, menar Marianne Laanatza. – Det är hög ungdomsarbetslöshet som gör att många vill flytta på sig. Ungdomarna gjorde uppror under slutet av förra året. Det missnöjet finns kvar. Det bottnade i att man såg att vård och skola var undermåliga, tillsammans med en dålig arbetsmarknad. Samtidigt menade de unga att regeringen lade för mycket pengar på sporthallar och på infrastruktur, inför att man ska stå värd för fotbolls-VM 2030 tillsammans med Spanien och Portugal, säger hon. Frihandel har missgynnat Marocko Marianne Laanatza menar att en viktig förklaring till den svåra ekonomiska situationen är de orättvisa frihandelsavtal som Marocko (tillsammans med bland andra Tunisien, Jordanien och Libanon) har slutit med EU (2001). Marianne Laanatza – Syftet var att ta bort tullarna, men många andra regler runt avtalen föll inte så väl ut. Frihandelsavtalet gav en fördel för utländska företag som flyttade till så kallade frizoner i landet, där de fick tullfrihet och skattefrihet, och där de kan erbjuda låglönearbeten till marockaner utan att behöva följa fackliga och inhemska regler för löner och andra villkor. Det här har slagit undan fötterna för marockansk, inhemsk TEKO-industri (Textil- och konfektionsindutrin), säger Marianne Laanatza. Hon menar att förhandlingen om frihandelsavtalen var ojämlik från början, där EU med sina medlemsländer har övertaget. Först förhandlar EU fram ett avtal mellan sina medlemmar som de sedan försöker få motparten att skriva på. – Det är mycket lite som har varit förhandlingsbart för vare sig Marocko, Tunisien, Libanon eller Jordanien. Till exempel att man måste acceptera alla regionala stöd som finns i EU, som jordbruksstöd, men får inte ha sådana själva. Saknas långsiktig lösning Marianne Laanatza ser frihandelsavtalen som en fråga som borde få mer plats som förklaring till Europas förhållande till länder i Afrika och Mellanöstern, eftersom ogynnsamma villkor i sin tur bidrar till ett högt migrationstryck till EU. – Man skapar så mycket problem i den svagaste partens ekonomi. De kan inte skapa en framtid för sina unga, som är en stor del av Afrikas befolkning. Aron Lund tror att EU behöver föra diskussioner om hur händelser som de i Ceuta kan utnyttjas av andra länder. Spanien behöver också en egen överenskommelse Marocko. – Spanien behöver lösa frågan tillsammans med Marocko, för de utgör halva gränsen. En del av dessa diskussioner kommer man nog inte att kommunicera så mycket om utåt. Långsiktigt finns ingen enkel lösning på gränsproblematiken för EU:s del, menar han: – De finns ingen problemfri lösning så länge du har en extrem välståndsklyfta mellan exklaverna och Marocko. De här spänningarna kommer behöva hanteras på något sätt under mycket lång tid. Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” DESCRIPTION: Hög ungdomsarbetslöshet i Marocko skapar migrationstryck. Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Under tisdagen träffades EU:s utrikesministrar med anledning av att tiotusentals personer förra veckan korsade gränsen till spanska Ceuta från Marocko. Möjliga förklaringar till händelsen kan sökas i såväl konflikten om Västsahara, ett spel mellan länder och en utbredd arbetslöshet i Marocko. Det säger experter som Dagens Arena talat med. Under tisdagen hölls ett extrainsatt möte mellan EU:s utrikesministrar med utgångspunkt i händelserna i Ceuta förra veckan. Då tog sig tiotusentals människor på kort tid över gränsen från Marocko till den spanska exklaven. Ett 70-tal personer dog i samband med försöken att korsa gränsen, bland annat genom drunkning. Tätt inpå händelsen var tongångarna hårda mot Spanien. I ett brev undertecknat av 22 EU-länder till kommissionen och rådet gavs Spanien mer eller mindre skulden till gränsöverträdelsena, då landet nyligen genomfört en massamnesti för personer som befunnit sig i Spanien utan tillstånd. Aron Lund, mellanösternkännare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI), konstaterar att de flesta tidigt bestämde sig för en sanning: antingen att det var Spaniens fel då de för en liberal migrationspolitik eller för att det å andra sidan helt handlade om en politisk påverkansoperation från Marockos sida. – Flera olika faktorer kan vara sanna samtidigt, säger Aron Lund som hoppas att vi får reda på mer så småningom. Migranter används som påtryckningsmedel Men han säger också att det inte är ovanligt att migration används politiskt: – Att länder runt Medelhavet försöker använda migration som ett påtryckningsmedel är mer regel än undantag. Marocko har å sin sida skyllt händelserna på desinformation. Det finns också de som menar att ett domslut från Spanien kan ha spelat roll. Domen gör gällande att den migrant som inte korsar en fysisk gräns när de tar sig till Spanien har rätt till prövning av sitt fall innan de skickas tillbaka. Det inkluderar de som korsar gränsen till havs. En talesperson från UNHCR säger att domen inte är ny, men att information om den kan ha spridits nu av exempelvis människosmugglare, och kombinerats med falsk information. Merparten av de människor som tagit sig över gränsen till Ceuta återvände dock till Marocko kort därefter. Under dagens EU-möte rapporteras om att Spanien fick beröm för hanteringen av Ceuta-krisen av övriga EU-länder. EU-kommissionären Magnus Brunner sa i samband med mötet att migranterna till Ceuta drevs på av smugglingsnätverk och desinformation i sociala medier. Aron Lund. Bild: UI Så sent som 2021 använde Marocko migration som ett politiskt medel mot Spanien, genom att öppna gränsen mot Ceuta. Det här var en reaktion på att Spanien låtit ledaren för Polisario, Västsaharas självständighetsrörelse, få vård för sin covid i Spanien. – Frågan om Västsahara försurar klimatet i hela västra Nordafrika. De största länderna – Algeriet och Marocko – kan inte samarbeta. Europa måste hela tiden hantera den spända relation mellan Algeriet och Marocko, säger Aron Lund. En förklaring som har nämnts till gränskaoset i Ceuta förra veckan är att Spaniens premiärminister Pedro Sanchéz nyligen besökte Algeriet. Det tros ha retat upp Marocko, vilket skulle ha fått dem att tillfälligt släppa på sin gränskontroll, och, enligt många vittnen, också uppmana människor ta sig över gränsen. Att Algeriet och Marocko är inbitna fiender sträcker sig tillbaka till Algeriets självständighet 1962, efter krig mot kolonialmakten Frankrike. Då invaderade Marocko Algeriet, eftersom man ansåg att de tagit marockanska territorier, men de tvingades retirera. – Algeriet har alltid hävdat Västsaharas rätt till självbestämmande och att folkrätten ska följas, och de har beväpnat Polisario. Det finns, förutom rivaliteten med Marocko, ett djupt antikolonialt perspektiv som nog sitter i sedan Algeriets självständighetskrig, säger Aron Lund. Marocko står nära EU Marocko har alltid stått närmare Europa och USA än Algeriet har gjort, säger Aron Lund. Dessutom har Marocko under de senaste åren förbättrat sin relation till EU på flera sätt. EU och Spanien har svängt i Västsahara-frågan och står mer på Marockos sida, säger Aron Lund. 2025 undertecknade EU-kommissionen ett provisoriskt handelsavtal med Marocko där Västsahara ingår, trots att EU-domstolen slagit fast att Marocko inte har rätt att teckna avtal för Västsahara. Samtidigt har Marocko också närmat sig USA. – Marocko gick med på att erkänna Israel år 2020 och fick därmed stöd av USA för att kontrollera Västsahara, säger Aron Lund. Bland de som tog sig över gränsen fanns både många marockaner och unga personer från länder söderut i Afrika. Marianne Laanatza, expert på handelspolitik och på Mellanöstern och Nordafrika påpekar att Marocko inte utvisar afrikaner från andra länder. Att många unga marockaner vill ta sig till Europa har främst sociala och ekonomiska orsaker, menar Marianne Laanatza. – Det är hög ungdomsarbetslöshet som gör att många vill flytta på sig. Ungdomarna gjorde uppror under slutet av förra året. Det missnöjet finns kvar. Det bottnade i att man såg att vård och skola var undermåliga, tillsammans med en dålig arbetsmarknad. Samtidigt menade de unga att regeringen lade för mycket pengar på sporthallar och på infrastruktur, inför att man ska stå värd för fotbolls-VM 2030 tillsammans med Spanien och Portugal, säger hon. Frihandel har missgynnat Marocko Marianne Laanatza menar att en viktig förklaring till den svåra ekonomiska situationen är de orättvisa frihandelsavtal som Marocko (tillsammans med bland andra Tunisien, Jordanien och Libanon) har slutit med EU (2001). Marianne Laanatza – Syftet var att ta bort tullarna, men många andra regler runt avtalen föll inte så väl ut. Frihandelsavtalet gav en fördel för utländska företag som flyttade till så kallade frizoner i landet, där de fick tullfrihet och skattefrihet, och där de kan erbjuda låglönearbeten till marockaner utan att behöva följa fackliga och inhemska regler för löner och andra villkor. Det här har slagit undan fötterna för marockansk, inhemsk TEKO-industri (Textil- och konfektionsindutrin), säger Marianne Laanatza. Hon menar att förhandlingen om frihandelsavtalen var ojämlik från början, där EU med sina medlemsländer har övertaget. Först förhandlar EU fram ett avtal mellan sina medlemmar som de sedan försöker få motparten att skriva på. – Det är mycket lite som har varit förhandlingsbart för vare sig Marocko, Tunisien, Libanon eller Jordanien. Till exempel att man måste acceptera alla regionala stöd som finns i EU, som jordbruksstöd, men får inte ha sådana själva. Saknas långsiktig lösning Marianne Laanatza ser frihandelsavtalen som en fråga som borde få mer plats som förklaring till Europas förhållande till länder i Afrika och Mellanöstern, eftersom ogynnsamma villkor i sin tur bidrar till ett högt migrationstryck till EU. – Man skapar så mycket problem i den svagaste partens ekonomi. De kan inte skapa en framtid för sina unga, som är en stor del av Afrikas befolkning. Aron Lund tror att EU behöver föra diskussioner om hur händelser som de i Ceuta kan utnyttjas av andra länder. Spanien behöver också en egen överenskommelse Marocko. – Spanien behöver lösa frågan tillsammans med Marocko, för de utgör halva gränsen. En del av dessa diskussioner kommer man nog inte att kommunicera så mycket om utåt. Långsiktigt finns ingen enkel lösning på gränsproblematiken för EU:s del, menar han: – De finns ingen problemfri lösning så länge du har en extrem välståndsklyfta mellan exklaverna och Marocko. De här spänningarna kommer behöva hanteras på något sätt under mycket lång tid. Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena.
d9800e64bac3acc9b5b6f54ea30508e04d6e5a0c
eba648094d37f36a613032b68af55b1e70aa0e47
eba648094d37f36a613032b68af55b1e70aa0e47Skapar arbetslöshet och migrationstryck till Europa.
Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena.
Under tisdagen träffades EU:s utrikesministrar med anledning av att tiotusentals personer förra veckan korsade gränsen till spanska Ceuta från Marocko. Möjliga förklaringar till händelsen kan sökas i såväl konflikten om Västsahara, ett spel mellan länder och en utbredd arbetslöshet i Marocko. Det säger experter som Dagens Arena talat med.
Under tisdagen hölls ett extrainsatt möte mellan EU:s utrikesministrar med utgångspunkt i händelserna i Ceuta förra veckan. Då tog sig tiotusentals människor på kort tid över gränsen från Marocko till den spanska exklaven. Ett 70-tal personer dog i samband med försöken att korsa gränsen, bland annat genom drunkning.
Tätt inpå händelsen var tongångarna hårda mot Spanien. I ett brev undertecknat av 22 EU-länder till kommissionen och rådet gavs Spanien mer eller mindre skulden till gränsöverträdelsena, då landet nyligen genomfört en massamnesti för personer som befunnit sig i Spanien utan tillstånd.
Aron Lund, mellanösternkännare vid FOI och Utrikespolitiska institutet (UI), konstaterar att de flesta tidigt bestämde sig för en sanning: antingen att det var Spaniens fel då de för en liberal migrationspolitik eller för att det å andra sidan helt handlade om en politisk påverkansoperation från Marockos sida.
– Flera olika faktorer kan vara sanna samtidigt, säger Aron Lund som hoppas att vi får reda på mer så småningom.
Men han säger också att det inte är ovanligt att migration används politiskt:
– Att länder runt Medelhavet försöker använda migration som ett påtryckningsmedel är mer regel än undantag.
Marocko har å sin sida skyllt händelserna på desinformation. Det finns också de som menar att ett domslut från Spanien kan ha spelat roll. Domen gör gällande att den migrant som inte korsar en fysisk gräns när de tar sig till Spanien har rätt till prövning av sitt fall innan de skickas tillbaka. Det inkluderar de som korsar gränsen till havs. En talesperson från UNHCR säger att domen inte är ny, men att information om den kan ha spridits nu av exempelvis människosmugglare, och kombinerats med falsk information.
Merparten av de människor som tagit sig över gränsen till Ceuta återvände dock till Marocko kort därefter.
Under dagens EU-möte rapporteras om att Spanien fick beröm för hanteringen av Ceuta-krisen av övriga EU-länder. EU-kommissionären Magnus Brunner sa i samband med mötet att migranterna till Ceuta drevs på av smugglingsnätverk och desinformation i sociala medier.
Aron Lund. Bild: UI
Så sent som 2021 använde Marocko migration som ett politiskt medel mot Spanien, genom att öppna gränsen mot Ceuta. Det här var en reaktion på att Spanien låtit ledaren för Polisario, Västsaharas självständighetsrörelse, få vård för sin covid i Spanien.
– Frågan om Västsahara försurar klimatet i hela västra Nordafrika. De största länderna – Algeriet och Marocko – kan inte samarbeta. Europa måste hela tiden hantera den spända relation mellan Algeriet och Marocko, säger Aron Lund.
En förklaring som har nämnts till gränskaoset i Ceuta förra veckan är att Spaniens premiärminister Pedro Sanchéz nyligen besökte Algeriet. Det tros ha retat upp Marocko, vilket skulle ha fått dem att tillfälligt släppa på sin gränskontroll, och, enligt många vittnen, också uppmana människor ta sig över gränsen. Att Algeriet och Marocko är inbitna fiender sträcker sig tillbaka till Algeriets självständighet 1962, efter krig mot kolonialmakten Frankrike. Då invaderade Marocko Algeriet, eftersom man ansåg att de tagit marockanska territorier, men de tvingades retirera.
– Algeriet har alltid hävdat Västsaharas rätt till självbestämmande och att folkrätten ska följas, och de har beväpnat Polisario. Det finns, förutom rivaliteten med Marocko, ett djupt antikolonialt perspektiv som nog sitter i sedan Algeriets självständighetskrig, säger Aron Lund.
Marocko har alltid stått närmare Europa och USA än Algeriet har gjort, säger Aron Lund. Dessutom har Marocko under de senaste åren förbättrat sin relation till EU på flera sätt. EU och Spanien har svängt i Västsahara-frågan och står mer på Marockos sida, säger Aron Lund. 2025 undertecknade EU-kommissionen ett provisoriskt handelsavtal med Marocko där Västsahara ingår, trots att EU-domstolen slagit fast att Marocko inte har rätt att teckna avtal för Västsahara.
Samtidigt har Marocko också närmat sig USA.
– Marocko gick med på att erkänna Israel år 2020 och fick därmed stöd av USA för att kontrollera Västsahara, säger Aron Lund.
Bland de som tog sig över gränsen fanns både många marockaner och unga personer från länder söderut i Afrika. Marianne Laanatza, expert på handelspolitik och på Mellanöstern och Nordafrika påpekar att Marocko inte utvisar afrikaner från andra länder. Att många unga marockaner vill ta sig till Europa har främst sociala och ekonomiska orsaker, menar Marianne Laanatza.
– Det är hög ungdomsarbetslöshet som gör att många vill flytta på sig. Ungdomarna gjorde uppror under slutet av förra året. Det missnöjet finns kvar. Det bottnade i att man såg att vård och skola var undermåliga, tillsammans med en dålig arbetsmarknad. Samtidigt menade de unga att regeringen lade för mycket pengar på sporthallar och på infrastruktur, inför att man ska stå värd för fotbolls-VM 2030 tillsammans med Spanien och Portugal, säger hon.
Marianne Laanatza menar att en viktig förklaring till den svåra ekonomiska situationen är de orättvisa frihandelsavtal som Marocko (tillsammans med bland andra Tunisien, Jordanien och Libanon) har slutit med EU (2001).
Marianne Laanatza
– Syftet var att ta bort tullarna, men många andra regler runt avtalen föll inte så väl ut. Frihandelsavtalet gav en fördel för utländska företag som flyttade till så kallade frizoner i landet, där de fick tullfrihet och skattefrihet, och där de kan erbjuda låglönearbeten till marockaner utan att behöva följa fackliga och inhemska regler för löner och andra villkor. Det här har slagit undan fötterna för marockansk, inhemsk TEKO-industri (Textil- och konfektionsindutrin), säger Marianne Laanatza.
Hon menar att förhandlingen om frihandelsavtalen var ojämlik från början, där EU med sina medlemsländer har övertaget. Först förhandlar EU fram ett avtal mellan sina medlemmar som de sedan försöker få motparten att skriva på.
– Det är mycket lite som har varit förhandlingsbart för vare sig Marocko, Tunisien, Libanon eller Jordanien. Till exempel att man måste acceptera alla regionala stöd som finns i EU, som jordbruksstöd, men får inte ha sådana själva.
Marianne Laanatza ser frihandelsavtalen som en fråga som borde få mer plats som förklaring till Europas förhållande till länder i Afrika och Mellanöstern, eftersom ogynnsamma villkor i sin tur bidrar till ett högt migrationstryck till EU.
– Man skapar så mycket problem i den svagaste partens ekonomi. De kan inte skapa en framtid för sina unga, som är en stor del av Afrikas befolkning.
Aron Lund tror att EU behöver föra diskussioner om hur händelser som de i Ceuta kan utnyttjas av andra länder. Spanien behöver också en egen överenskommelse Marocko.
– Spanien behöver lösa frågan tillsammans med Marocko, för de utgör halva gränsen. En del av dessa diskussioner kommer man nog inte att kommunicera så mycket om utåt.
Långsiktigt finns ingen enkel lösning på gränsproblematiken för EU:s del, menar han:
– De finns ingen problemfri lösning så länge du har en extrem välståndsklyfta mellan exklaverna och Marocko. De här spänningarna kommer behöva hanteras på något sätt under mycket lång tid.
Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena.
eba648094d37f36a613032b68af55b1e70aa0e47
d9800e64bac3acc9b5b6f54ea30508e04d6e5a0c
TITLE: Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” DESCRIPTION: Skapar arbetslöshet och migrationstryck till Europa. Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Under tisdagen träffades EU:s utrikesministrar med anledning av att tiotusentals personer förra veckan korsade gränsen till spanska Ceuta från Marocko. Möjliga förklaringar till händelsen kan sökas i såväl konflikten om Västsahara, ett spel mellan länder och en utbredd arbetslöshet i Marocko. Det säger experter som Dagens Arena talat med. Under tisdagen hölls ett extrainsatt möte mellan EU:s utrikesministrar med utgångspunkt i händelserna i Ceuta förra veckan. Då tog sig tiotusentals människor på kort tid över gränsen från Marocko till den spanska exklaven. Ett 70-tal personer dog i samband med försöken att korsa gränsen, bland annat genom drunkning. Tätt inpå händelsen var tongångarna hårda mot Spanien. I ett brev undertecknat av 22 EU-länder till kommissionen och rådet gavs Spanien mer eller mindre skulden till gränsöverträdelsena, då landet nyligen genomfört en massamnesti för personer som befunnit sig i Spanien utan tillstånd. Aron Lund, mellanösternkännare vid FOI och Utrikespolitiska institutet (UI), konstaterar att de flesta tidigt bestämde sig för en sanning: antingen att det var Spaniens fel då de för en liberal migrationspolitik eller för att det å andra sidan helt handlade om en politisk påverkansoperation från Marockos sida. – Flera olika faktorer kan vara sanna samtidigt, säger Aron Lund som hoppas att vi får reda på mer så småningom. Migranter används som påtryckningsmedel Men han säger också att det inte är ovanligt att migration används politiskt: – Att länder runt Medelhavet försöker använda migration som ett påtryckningsmedel är mer regel än undantag. Marocko har å sin sida skyllt händelserna på desinformation. Det finns också de som menar att ett domslut från Spanien kan ha spelat roll. Domen gör gällande att den migrant som inte korsar en fysisk gräns när de tar sig till Spanien har rätt till prövning av sitt fall innan de skickas tillbaka. Det inkluderar de som korsar gränsen till havs. En talesperson från UNHCR säger att domen inte är ny, men att information om den kan ha spridits nu av exempelvis människosmugglare, och kombinerats med falsk information. Merparten av de människor som tagit sig över gränsen till Ceuta återvände dock till Marocko kort därefter. Under dagens EU-möte rapporteras om att Spanien fick beröm för hanteringen av Ceuta-krisen av övriga EU-länder. EU-kommissionären Magnus Brunner sa i samband med mötet att migranterna till Ceuta drevs på av smugglingsnätverk och desinformation i sociala medier. Aron Lund. Bild: UI Så sent som 2021 använde Marocko migration som ett politiskt medel mot Spanien, genom att öppna gränsen mot Ceuta. Det här var en reaktion på att Spanien låtit ledaren för Polisario, Västsaharas självständighetsrörelse, få vård för sin covid i Spanien. – Frågan om Västsahara försurar klimatet i hela västra Nordafrika. De största länderna – Algeriet och Marocko – kan inte samarbeta. Europa måste hela tiden hantera den spända relation mellan Algeriet och Marocko, säger Aron Lund. En förklaring som har nämnts till gränskaoset i Ceuta förra veckan är att Spaniens premiärminister Pedro Sanchéz nyligen besökte Algeriet. Det tros ha retat upp Marocko, vilket skulle ha fått dem att tillfälligt släppa på sin gränskontroll, och, enligt många vittnen, också uppmana människor ta sig över gränsen. Att Algeriet och Marocko är inbitna fiender sträcker sig tillbaka till Algeriets självständighet 1962, efter krig mot kolonialmakten Frankrike. Då invaderade Marocko Algeriet, eftersom man ansåg att de tagit marockanska territorier, men de tvingades retirera. – Algeriet har alltid hävdat Västsaharas rätt till självbestämmande och att folkrätten ska följas, och de har beväpnat Polisario. Det finns, förutom rivaliteten med Marocko, ett djupt antikolonialt perspektiv som nog sitter i sedan Algeriets självständighetskrig, säger Aron Lund. Marocko står nära EU Marocko har alltid stått närmare Europa och USA än Algeriet har gjort, säger Aron Lund. Dessutom har Marocko under de senaste åren förbättrat sin relation till EU på flera sätt. EU och Spanien har svängt i Västsahara-frågan och står mer på Marockos sida, säger Aron Lund. 2025 undertecknade EU-kommissionen ett provisoriskt handelsavtal med Marocko där Västsahara ingår, trots att EU-domstolen slagit fast att Marocko inte har rätt att teckna avtal för Västsahara. Samtidigt har Marocko också närmat sig USA. – Marocko gick med på att erkänna Israel år 2020 och fick därmed stöd av USA för att kontrollera Västsahara, säger Aron Lund. Bland de som tog sig över gränsen fanns både många marockaner och unga personer från länder söderut i Afrika. Marianne Laanatza, expert på handelspolitik och på Mellanöstern och Nordafrika påpekar att Marocko inte utvisar afrikaner från andra länder. Att många unga marockaner vill ta sig till Europa har främst sociala och ekonomiska orsaker, menar Marianne Laanatza. – Det är hög ungdomsarbetslöshet som gör att många vill flytta på sig. Ungdomarna gjorde uppror under slutet av förra året. Det missnöjet finns kvar. Det bottnade i att man såg att vård och skola var undermåliga, tillsammans med en dålig arbetsmarknad. Samtidigt menade de unga att regeringen lade för mycket pengar på sporthallar och på infrastruktur, inför att man ska stå värd för fotbolls-VM 2030 tillsammans med Spanien och Portugal, säger hon. Frihandel har missgynnat Marocko Marianne Laanatza menar att en viktig förklaring till den svåra ekonomiska situationen är de orättvisa frihandelsavtal som Marocko (tillsammans med bland andra Tunisien, Jordanien och Libanon) har slutit med EU (2001). Marianne Laanatza – Syftet var att ta bort tullarna, men många andra regler runt avtalen föll inte så väl ut. Frihandelsavtalet gav en fördel för utländska företag som flyttade till så kallade frizoner i landet, där de fick tullfrihet och skattefrihet, och där de kan erbjuda låglönearbeten till marockaner utan att behöva följa fackliga och inhemska regler för löner och andra villkor. Det här har slagit undan fötterna för marockansk, inhemsk TEKO-industri (Textil- och konfektionsindutrin), säger Marianne Laanatza. Hon menar att förhandlingen om frihandelsavtalen var ojämlik från början, där EU med sina medlemsländer har övertaget. Först förhandlar EU fram ett avtal mellan sina medlemmar som de sedan försöker få motparten att skriva på. – Det är mycket lite som har varit förhandlingsbart för vare sig Marocko, Tunisien, Libanon eller Jordanien. Till exempel att man måste acceptera alla regionala stöd som finns i EU, som jordbruksstöd, men får inte ha sådana själva. Saknas långsiktig lösning Marianne Laanatza ser frihandelsavtalen som en fråga som borde få mer plats som förklaring till Europas förhållande till länder i Afrika och Mellanöstern, eftersom ogynnsamma villkor i sin tur bidrar till ett högt migrationstryck till EU. – Man skapar så mycket problem i den svagaste partens ekonomi. De kan inte skapa en framtid för sina unga, som är en stor del av Afrikas befolkning. Aron Lund tror att EU behöver föra diskussioner om hur händelser som de i Ceuta kan utnyttjas av andra länder. Spanien behöver också en egen överenskommelse Marocko. – Spanien behöver lösa frågan tillsammans med Marocko, för de utgör halva gränsen. En del av dessa diskussioner kommer man nog inte att kommunicera så mycket om utåt. Långsiktigt finns ingen enkel lösning på gränsproblematiken för EU:s del, menar han: – De finns ingen problemfri lösning så länge du har en extrem välståndsklyfta mellan exklaverna och Marocko. De här spänningarna kommer behöva hanteras på något sätt under mycket lång tid. Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” DESCRIPTION: Hög ungdomsarbetslöshet i Marocko skapar migrationstryck. Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Under tisdagen träffades EU:s utrikesministrar med anledning av att tiotusentals personer förra veckan korsade gränsen till spanska Ceuta från Marocko. Möjliga förklaringar till händelsen kan sökas i såväl konflikten om Västsahara, ett spel mellan länder och en utbredd arbetslöshet i Marocko. Det säger experter som Dagens Arena talat med. Under tisdagen hölls ett extrainsatt möte mellan EU:s utrikesministrar med utgångspunkt i händelserna i Ceuta förra veckan. Då tog sig tiotusentals människor på kort tid över gränsen från Marocko till den spanska exklaven. Ett 70-tal personer dog i samband med försöken att korsa gränsen, bland annat genom drunkning. Tätt inpå händelsen var tongångarna hårda mot Spanien. I ett brev undertecknat av 22 EU-länder till kommissionen och rådet gavs Spanien mer eller mindre skulden till gränsöverträdelsena, då landet nyligen genomfört en massamnesti för personer som befunnit sig i Spanien utan tillstånd. Aron Lund, mellanösternkännare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI), konstaterar att de flesta tidigt bestämde sig för en sanning: antingen att det var Spaniens fel då de för en liberal migrationspolitik eller för att det å andra sidan helt handlade om en politisk påverkansoperation från Marockos sida. – Flera olika faktorer kan vara sanna samtidigt, säger Aron Lund som hoppas att vi får reda på mer så småningom. Migranter används som påtryckningsmedel Men han säger också att det inte är ovanligt att migration används politiskt: – Att länder runt Medelhavet försöker använda migration som ett påtryckningsmedel är mer regel än undantag. Marocko har å sin sida skyllt händelserna på desinformation. Det finns också de som menar att ett domslut från Spanien kan ha spelat roll. Domen gör gällande att den migrant som inte korsar en fysisk gräns när de tar sig till Spanien har rätt till prövning av sitt fall innan de skickas tillbaka. Det inkluderar de som korsar gränsen till havs. En talesperson från UNHCR säger att domen inte är ny, men att information om den kan ha spridits nu av exempelvis människosmugglare, och kombinerats med falsk information. Merparten av de människor som tagit sig över gränsen till Ceuta återvände dock till Marocko kort därefter. Under dagens EU-möte rapporteras om att Spanien fick beröm för hanteringen av Ceuta-krisen av övriga EU-länder. EU-kommissionären Magnus Brunner sa i samband med mötet att migranterna till Ceuta drevs på av smugglingsnätverk och desinformation i sociala medier. Aron Lund. Bild: UI Så sent som 2021 använde Marocko migration som ett politiskt medel mot Spanien, genom att öppna gränsen mot Ceuta. Det här var en reaktion på att Spanien låtit ledaren för Polisario, Västsaharas självständighetsrörelse, få vård för sin covid i Spanien. – Frågan om Västsahara försurar klimatet i hela västra Nordafrika. De största länderna – Algeriet och Marocko – kan inte samarbeta. Europa måste hela tiden hantera den spända relation mellan Algeriet och Marocko, säger Aron Lund. En förklaring som har nämnts till gränskaoset i Ceuta förra veckan är att Spaniens premiärminister Pedro Sanchéz nyligen besökte Algeriet. Det tros ha retat upp Marocko, vilket skulle ha fått dem att tillfälligt släppa på sin gränskontroll, och, enligt många vittnen, också uppmana människor ta sig över gränsen. Att Algeriet och Marocko är inbitna fiender sträcker sig tillbaka till Algeriets självständighet 1962, efter krig mot kolonialmakten Frankrike. Då invaderade Marocko Algeriet, eftersom man ansåg att de tagit marockanska territorier, men de tvingades retirera. – Algeriet har alltid hävdat Västsaharas rätt till självbestämmande och att folkrätten ska följas, och de har beväpnat Polisario. Det finns, förutom rivaliteten med Marocko, ett djupt antikolonialt perspektiv som nog sitter i sedan Algeriets självständighetskrig, säger Aron Lund. Marocko står nära EU Marocko har alltid stått närmare Europa och USA än Algeriet har gjort, säger Aron Lund. Dessutom har Marocko under de senaste åren förbättrat sin relation till EU på flera sätt. EU och Spanien har svängt i Västsahara-frågan och står mer på Marockos sida, säger Aron Lund. 2025 undertecknade EU-kommissionen ett provisoriskt handelsavtal med Marocko där Västsahara ingår, trots att EU-domstolen slagit fast att Marocko inte har rätt att teckna avtal för Västsahara. Samtidigt har Marocko också närmat sig USA. – Marocko gick med på att erkänna Israel år 2020 och fick därmed stöd av USA för att kontrollera Västsahara, säger Aron Lund. Bland de som tog sig över gränsen fanns både många marockaner och unga personer från länder söderut i Afrika. Marianne Laanatza, expert på handelspolitik och på Mellanöstern och Nordafrika påpekar att Marocko inte utvisar afrikaner från andra länder. Att många unga marockaner vill ta sig till Europa har främst sociala och ekonomiska orsaker, menar Marianne Laanatza. – Det är hög ungdomsarbetslöshet som gör att många vill flytta på sig. Ungdomarna gjorde uppror under slutet av förra året. Det missnöjet finns kvar. Det bottnade i att man såg att vård och skola var undermåliga, tillsammans med en dålig arbetsmarknad. Samtidigt menade de unga att regeringen lade för mycket pengar på sporthallar och på infrastruktur, inför att man ska stå värd för fotbolls-VM 2030 tillsammans med Spanien och Portugal, säger hon. Frihandel har missgynnat Marocko Marianne Laanatza menar att en viktig förklaring till den svåra ekonomiska situationen är de orättvisa frihandelsavtal som Marocko (tillsammans med bland andra Tunisien, Jordanien och Libanon) har slutit med EU (2001). Marianne Laanatza – Syftet var att ta bort tullarna, men många andra regler runt avtalen föll inte så väl ut. Frihandelsavtalet gav en fördel för utländska företag som flyttade till så kallade frizoner i landet, där de fick tullfrihet och skattefrihet, och där de kan erbjuda låglönearbeten till marockaner utan att behöva följa fackliga och inhemska regler för löner och andra villkor. Det här har slagit undan fötterna för marockansk, inhemsk TEKO-industri (Textil- och konfektionsindutrin), säger Marianne Laanatza. Hon menar att förhandlingen om frihandelsavtalen var ojämlik från början, där EU med sina medlemsländer har övertaget. Först förhandlar EU fram ett avtal mellan sina medlemmar som de sedan försöker få motparten att skriva på. – Det är mycket lite som har varit förhandlingsbart för vare sig Marocko, Tunisien, Libanon eller Jordanien. Till exempel att man måste acceptera alla regionala stöd som finns i EU, som jordbruksstöd, men får inte ha sådana själva. Saknas långsiktig lösning Marianne Laanatza ser frihandelsavtalen som en fråga som borde få mer plats som förklaring till Europas förhållande till länder i Afrika och Mellanöstern, eftersom ogynnsamma villkor i sin tur bidrar till ett högt migrationstryck till EU. – Man skapar så mycket problem i den svagaste partens ekonomi. De kan inte skapa en framtid för sina unga, som är en stor del av Afrikas befolkning. Aron Lund tror att EU behöver föra diskussioner om hur händelser som de i Ceuta kan utnyttjas av andra länder. Spanien behöver också en egen överenskommelse Marocko. – Spanien behöver lösa frågan tillsammans med Marocko, för de utgör halva gränsen. En del av dessa diskussioner kommer man nog inte att kommunicera så mycket om utåt. Långsiktigt finns ingen enkel lösning på gränsproblematiken för EU:s del, menar han: – De finns ingen problemfri lösning så länge du har en extrem välståndsklyfta mellan exklaverna och Marocko. De här spänningarna kommer behöva hanteras på något sätt under mycket lång tid. Inlägget Ceuta-krisen: ”Frihandel med EU har skapat fattigdom” dök först upp på Dagens Arena.
d9800e64bac3acc9b5b6f54ea30508e04d6e5a0c
eba648094d37f36a613032b68af55b1e70aa0e47
e4590d4d58805262b4dc517f8aa366fbae578d9cInägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser.
Inlägget Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare dök först upp på Dagens Arena.
Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser.
I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling.
Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet.
Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.”
Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor.
Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg.
Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Lite som barnen på skolgården som ropar “det var han som började” när fröken kommer på mobben.
Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”.
Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren.
Groteskt var ordet.
Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare.
Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet.
Mindre vanliga i riksdagen.
Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen.
Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma.
I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare.
Jag tror att den strategin har två grunder.
För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt.
För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030.
Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna.
Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från det egna partiers företrädare och mötas med lätt förströdd upprördhet av statsministern.
Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida.
Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare.
Och han gör det förstås mycket medvetet.
För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande.
Jesper Bengtsson
Inlägget Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare dök först upp på Dagens Arena.
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
e4590d4d58805262b4dc517f8aa366fbae578d9c
TITLE: ? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Lite som barnen på skolgården som ropar “det var han som började” när fröken kommer på mobben. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från det egna partiers företrädare och mötas med lätt förströdd upprördhet av statsministern. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare dök först upp på Dagens Arena.
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena.
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
TITLE: Hur länge kan Jomshof vara kvar? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Och detta kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med “landsförrädare”. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Hur länge kan Jomshof vara kvar? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Och detta kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena.
9c31afcb95ec049914a2c8b118fc9d034059b941
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget är häpnadsväckande. Dels för att det alltså kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Dels för att det är svårt att tolka inlägget som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med “landsförrädare”. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
e4590d4d58805262b4dc517f8aa366fbae578d9c
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
9c31afcb95ec049914a2c8b118fc9d034059b941
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser.
Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena.
Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser.
I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling.
Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet.
Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.”
Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor.
Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg.
Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord.
Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”.
Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren.
Groteskt var ordet.
Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare.
Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet.
Mindre vanliga i riksdagen.
Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen.
Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma.
I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare.
Jag tror att den strategin har två grunder.
För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt.
För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030.
Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna.
Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare.
Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida.
Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare.
Och han gör det förstås mycket medvetet.
För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande.
Jesper Bengtsson
Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena.
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
e4590d4d58805262b4dc517f8aa366fbae578d9c
TITLE: ? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Lite som barnen på skolgården som ropar “det var han som började” när fröken kommer på mobben. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från det egna partiers företrädare och mötas med lätt förströdd upprördhet av statsministern. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare dök först upp på Dagens Arena.
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena.
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
TITLE: Hur länge kan Jomshof vara kvar? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Och detta kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med “landsförrädare”. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Hur länge kan Jomshof vara kvar? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Och detta kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena.
9c31afcb95ec049914a2c8b118fc9d034059b941
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget är häpnadsväckande. Dels för att det alltså kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Dels för att det är svårt att tolka inlägget som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med “landsförrädare”. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
e4590d4d58805262b4dc517f8aa366fbae578d9c
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
9c31afcb95ec049914a2c8b118fc9d034059b941
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fddInägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser.
Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser.
I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling.
Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet.
Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.”
Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor.
Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg.
Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det.
Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”.
Groteskt var ordet.
Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare.
Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet.
Mindre vanliga i riksdagen.
Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen.
Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma.
I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare.
Jag tror att den strategin har två grunder.
För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt.
För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030.
Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna.
Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare.
Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida.
Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare.
Och han gör det förstås mycket medvetet.
För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande.
Jesper Bengtsson
Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
e4590d4d58805262b4dc517f8aa366fbae578d9c
TITLE: ? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Lite som barnen på skolgården som ropar “det var han som började” när fröken kommer på mobben. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från det egna partiers företrädare och mötas med lätt förströdd upprördhet av statsministern. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare dök först upp på Dagens Arena.
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena.
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
TITLE: Hur länge kan Jomshof vara kvar? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Och detta kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med “landsförrädare”. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Hur länge kan Jomshof vara kvar? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Och detta kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena.
9c31afcb95ec049914a2c8b118fc9d034059b941
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget är häpnadsväckande. Dels för att det alltså kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Dels för att det är svårt att tolka inlägget som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med “landsförrädare”. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
e4590d4d58805262b4dc517f8aa366fbae578d9c
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
9c31afcb95ec049914a2c8b118fc9d034059b941
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser.
Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena.
Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser.
I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling.
Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet.
Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.”
Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor.
Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg.
Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling.
Och detta kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”.
Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren.
Groteskt var ordet.
Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare.
Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet.
Mindre vanliga i riksdagen.
Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen.
Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma.
I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare.
Jag tror att den strategin har två grunder.
För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt.
För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030.
Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna.
Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare.
Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida.
Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare.
Och han gör det förstås mycket medvetet.
För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande.
Jesper Bengtsson
Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena.
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
e4590d4d58805262b4dc517f8aa366fbae578d9c
TITLE: ? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Lite som barnen på skolgården som ropar “det var han som började” när fröken kommer på mobben. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från det egna partiers företrädare och mötas med lätt förströdd upprördhet av statsministern. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Nej, Jomhshof och Lindberg är inte lika goda kålsupare dök först upp på Dagens Arena.
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Dessutom lät det på statsministern som att Lindberg och Jomshof var ungefär lika goda kålsupare. En slags ursäkt för Tidökollegans utfall, med andra ord. Uttalandet om Quisling kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget ? dök först upp på Dagens Arena.
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
TITLE: Hur länge kan Jomshof vara kvar? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Och detta kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med “landsförrädare”. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Hur länge kan Jomshof vara kvar? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Richard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådda hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå tog det i stort sett hela tisdagen innan Ulf Kristersson kommenterade saken, och det var först efter att Jomshof sagt att även Magdalena Andersson är en Quisling. Och detta kommer alltså från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med ”landsförrädare”. Sverigedemokraternas enda kommentar var att både Lindberg och Andersson får tåla sådana påhopp eftersom Sverigedemokraterna fått utstå så mycket hård kritik genom åren. Groteskt var ordet. Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det andra utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Hur länge kan Jomshof vara kvar? dök först upp på Dagens Arena.
9c31afcb95ec049914a2c8b118fc9d034059b941
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget är häpnadsväckande. Dels för att det alltså kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Dels för att det är svårt att tolka inlägget som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? DESCRIPTION: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inägget om Aftonbladets politiske chefredaktör passerar alla anständighetsgränser. I ett inlägg på X jämför Sverigedemokraten Richard Jomshof Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg med Vidkun Quisling. Alltså med den politiker som tog på sig rollen som regeringschef i Norge 1942 till 1945 och därmed var medlöpare till den nazistiska ockupationen av landet. Jomshofs inlägg bestod av en bild på Quisling bredvid en bild på Lindberg och texten: ”Mannen till vänster är Quisling. Mannen till höger är en Quisling.” Orsaken: han och Lindberg hade haft en ordväxling om politiska frågor. Groteskt var ordet Sverigedemokraten Rickard Jomshof har aldrig gjort sig skyldig till måttfullhet. Inte minst har han ägnat mycket tid under de senaste åren åt att vädra sin mycket utvecklade islamofobi. Men givet sammanhanget, Sverigedemokraternas ställning i det borgerliga blocket och det underförstådd hot som ligger i inlägget är frågan om han någonsin gjort ett mer groteskt inlägg. Ändå har jag inte sett en enda Sverigedemokrat eller politiker från de andra Tidöpartierna ta avstånd ifrån det. Inlägget kommer från en person som gick med i Sverigedemokraterna när partiets nazistiska rötter var fullt synliga och ännu mycket färska. Det är också svårt att tolka det som något annat än ett underförstått hot mot den politiska chefredaktören på landets största tidning. Vi vet ju alla vad de som rör sig i samma filterbubblor som Jomshof vill göra med “landsförrädare”. Groteskt var ordet Jomshof, som sitter i riksdagen och fram tills nyligen var ordförande i riksdagens justitieutskott, menar alltså att Lindberg är en folkförrädare. Den sortens retorik och personangrepp är vanliga i de allra mörkaste extremhögerbubblorna på nätet. Mindre vanliga i riksdagen. Hans inlägg bevisar å andra sidan den tes jag skrev om redan efter Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Strategi med två grunder Där talade Åkesson som om hans parti fortfarande var en liten högerextrem sekt som anklagade ”makten”, när han i praktiken hållit i taktpinnen för den förda politiken under de senaste fyra åren. Han fokuserade främst på en påstådd ”islamisering” av samhället, hotet från migrationen och kriminaliteten och på alla olyckor som skulle drabba Sverige om de rödgröna för bestämma. I hans tal fanns inget om välfärden, som de andra Tidöpartierna ändå förstått att det kan vara en poäng att prata om för den som vill locka mittenväljare. Jag tror att den strategin har två grunder. För det första vill Sverigedemokraterna säga till sina ursprungliga kärntrupper, de där på den yttersta, yttersta högerkanten, att de fortfarande är just ett extremt högernationalistiskt parti. De vill locka tillbaka de som har funderat på att rösta på något av de små partier som har vuxit fram där ute på kanten i samma takt som SD försökt bli mer salongsfähigt. För det första utgår Åkesson och hans partistrateger från att det här valet kan vara förlorat, och då handlar det mer om att tala om sina kärnvärderingar och sikta på att bli det stora borgerliga partiet till valet 2030. Mycket medvetet Jomshofs inlägg ska nog också ses mot bakgrund av båda dessa strategier. Han har länge varit den av partiföreträdarna som talar tydligast till kärntrupperna. Och det är väl rimligen därför som hans inlägg har kunnat passera utan avståndstaganden från andra partiföreträdare. Att Tidöpartierna i övrigt låter samma sak passera är desto mer anmärkningsvärt. Jag är säker på att ett motsvarande inlägg från någon på den rödgröna sidan hade lett till omedelbara avgångskrav från Tidöpolitikernas sida. Men Jomshof passerar glatt anständighetens gräns, denna liksom flera tidigare. Och han gör det förstås mycket medvetet. För de som av Sverigedemokraterna uppfattas som folkets fiender, jag utgår ifrån att jag själv räknas in i den skaran, är detta däremot illavarslande. Jesper Bengtsson Inlägget Varför tar inte Tidö avstånd från Jomshof? dök först upp på Dagens Arena.
e4590d4d58805262b4dc517f8aa366fbae578d9c
83cd1f8f5673c9936bd5d879df627c9562651e94
71db8df42c2173ccd1fcdde65f194565ca616fdd
ff3ed1cecaf3a2b3e53fc8ebfb7af4c95eb672c4
29a2628191a0c68ba33fb17a1124f954ea6c964a
9c31afcb95ec049914a2c8b118fc9d034059b941