Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
7b8961b368901e7f9c55a9bb67f020dc102a2444Kvinnor i välfärdsyrken förlorar på lönemodellen.
Inlägget Stoppa sifferlösa avtal i välfärden dök först upp på Dagens Arena.
Det räcker inte med tillfälliga ekonomiska tillskott. Sveriges politiska beslutsfattare måste samlas kring ett blocköverskridande ansvar för att riva upp de lönesystem som missgynnar viktiga professioner inom välfärden, skriver Bella Salat.
Detta meddelande utgör en erfarenhetsbaserad och kritisk analys av rådande förhållanden, sprungen ur mitt fackliga engagemang och min professionella insyn i verksamhetens kärna.
När sjukvården debatteras talas det slentrianmässigt nästan uteslutande om sjuksköterskor, undersköterskor och barnmorskor. Men jag måste ställa en direkt fråga till våra politiska företrädare: Har ni i de beslutande församlingarna överhuvudtaget insett sprängkraften i bristen på biomedicinska analytiker?
Vi är en av välfärdens många samhällsbärare, verksamma i dygnet-runt-vårdens kärna såväl som inom Life Science. Sanningen är glasklar men tyvärr ofta bortglömd: vården är ett odelbart lagarbete där varje länk är helt avgörande för slutresultatet.
Ingen diagnos, behandling eller säker förlossning kan ske utan att hela den professionella kedjan fungerar sömlöst tillsammans.
Som biomedicinska analytiker besitter vi en specifik nyckelkompetens i detta pussel, men ändå tillåts vår profession – i likhet med så många andra på golvet – lämnas kvar i de ekonomiska skuggorna.
Idag har lönesamtalen för våra professioner reducerats till en ren skenförhandling. Högskoleutbildade specialister med stort ansvar möter sina chefer bara för att delges färdiga beslut om sykofantiska allmosor på några hundralappar – summor som snarare framstår som förnedrande nådegåvor än en rättmätig ersättning för ett livsviktigt uppdrag.
Det individuella lönesystemet, understött av sifferlösa avtal, har i praktiken skapat ett destruktivt nollsummespel på arbetsplatserna.
Det tvingar första linjens chefer att ställa oumbärliga yrkesgrupper mot varandra inom ramen för en snävt tilldelad pott. När en medarbetare tilldelas en marknadsmässig ökning sker det på direkt bekostnad av en kollegas reallön.
Detta raderar ut yrkesstoltheten för oss som tillsammans säkrar patienternas liv och hälsa varje sekund, samtidigt som det politiska systemet passivt ser på.
Om vi ska kunna garantera en trygg och jämlik sjukvård i framtiden måste vi se hela lagarbetet och nå en blocköverskridande överenskommelse kring följande tre punkter:
Ett nationellt stopp för sifferlösa avtal: Välfärdssektorns bristprofessioner behöver bindande, centralt garanterade löneökningar och transparenta erfarenhetstrappor. Sifferlösa avtal har i decennier fungerat som verktyg för att pressa ner lönekostnaderna i högutbildade, kvinnodominerade yrken.
Ett absolut stopp för resursläckage: Skattemedel ämnade för vården måste fredas från att omvandlas till privata vinstuttag i välfärdsbolagens toppar eller försvinna i regionernas växande administrationsbyråkrati. Varje skattekrona ska oavkortat pressas ner till den kliniska verksamheten och personalen på golvet.
Lön efter ansvar: Lönebildningen inom välfärden måste spegla yrkesgruppernas akademiska tyngd och det samhällskritiska uppdraget. Det krävs en ekonomisk omfördelning där staten och regionerna säkrar att resurserna hamnar hos de som faktiskt bär systemet på sina axlar.
Det räcker inte att hantera kortsiktiga provisorier i ett trasigt system eller förlita sig på ofinansierade vallöften i valrörelserna. Det krävs politiskt mod att riva upp de mekanismer som gör att vi som bär upp vården lämnas kvar med marginella allokeringar. Att slopa de sifferlösa avtalen är inte en partipolitisk fråga – det är en nödvändig reform för att rädda den svenska välfärdsmodellen och det lagarbete som bygger den.
Jag blir tacksam om jag får svar på detta utspel från våra politiska företrädare.
Bella Salat, legitimerad biomedicinsk analytiker
Inlägget Stoppa sifferlösa avtal i välfärden dök först upp på Dagens Arena.
7d54ae2ebde0fa7f23f1f9a8770207bb7e7b03f1Kommer CDU bryta muren mot högerextrema AfD?
Inlägget Existentiellt hot för regeringen i Berlin dök först upp på Dagens Arena.
Kommer CDU bryta muren mot högerextrema AfD?
Helgens tyska delstatsval levererade inte några större överraskningar, resultatet var väntat. Men förstärker dramatiken.
I Mecklenburg-Vorpommern blev Alternative für Deutschland (AfD) största parti. Med socialdemokratiska SPD på andra plats, som i och för sig kommer att fortsätta regera delstaten med stöd av ett eller två andra partier.
Kristdemokratiska CDU kom inte ens in i delstatsparlamentet.
Det har aldrig tidigare hänt i Tysklands efterkrigshistoria. Och här talar vi om ett tidigare starkt CDU-fäste. Den tidigare kanslern Angela Merkel kommer härifrån.
I Berlin tappade CDU regeringsmakten. Även här gick AfD fram kraftigt. Berlin har alltid lutat vänsterut, och länge styrdes staden av SPD. Nu gjorde Die Linke ett mycket bra val och kommer att ta över de kommande åren.
Men det är alltså AfD:s framgångar i båda delstaterna som ger anledning till oro.
Partiet går fram i hela Tyskland och är största parti i opinionsmätningarna. I valet i Sachsen-Anhalt för ett par veckor sedan fick AfD nästan egen majoritet.
Framtidsutsikterna för den sittande koalitionen mellan CDU och SPD ser med andra ord synnerligen dystra ut. Det högerradikala partiet AfD ligger till höger om Sverigedemokraterna här i Sverige och är inte bara nationalistiskt och motståndare till invandring. Det är också Kremlvänligt.
Än så länge finns en brandmur i Tyskland mot den här typen av partier. Men kommer den att bestå även nu när stödet bara växer och växer?
För regeringen i Berlin är hotet rent existentiellt.
Koalitionen som tillträdde i maj 2025 har en knapp majoritet i förbundsdagen, men opinionsstödet har sedan dess rasat. Den tyska politiska normen är att landet ska regeras av majoritetsregeringar för att skapa politisk stabilitet, vilket ledde till ännu en koalition mellan CDU och SPD, med Socialdemokraterna som junior partner.
De här två partierna hade länge ett brett folkligt stöd, med 80 till 90 procent av väljarna bakom sig. Men så ser det inte längre ut. Det har förstås tillkommit nya partier, som i de flesta länder. SPD och CDU har blivit mindre. Och nu utgör AfD en politisk tsunami.
Gör CDU:s kansler Friedrich Merz en ”Schröder”, det vill säga utlyser ett extraval, som Gerhard Schröder gjorde 2005?
Denne hade då lett en rödgrön koalition i sju år, som hade egen majoritet. Men Socialdemokraterna förlorade en rad delstatsval, på samma sätt som CDU nu har gjort. Den gången var det ett uttryck för ett brett missnöje med den sittande regeringen, med SPD. Framtidsutsikterna var dystra. Det såg ut som att regeringen hade en lång utförslöpa framför sig.
Gerhard Schröder valde då att satsa allt på ett kort och utlyste ett extraval.
Han lyckades nästan.
Under valrörelsen återvann SPD många väljare. Men CDU och Angela Merkel fick en procentenhet mer än SPD. Det var inledningen på Merkel-eran. SPD tvingades trots förlusten in i en stor koalition och CDU tog hand om kanslerposten under lång tid.
Det fanns egentligen en majoritet för ett rödgrönt alternativ om man räknade in de De gröna och Die Linke. Men det tyska vänsterpartiet tyngdes av sin kommunistiska historia som styrande parti i diktaturens Östtyskland.
Nu befinner sig Kristdemokraternas kansler Friedrich Merz i ett liknande prekärt läge. Är han politikern som är beredd att sätta allt på spel och gå till väljarna och begära ett nytt förtroende?
Förmodligen inte. För utsikterna att vinna ett sådant val är lika med noll, i varje fall just nu.
Den stora koalitionen med CDU och SPD som tillträdde förra året utlovade stora förändringar, framför allt skulle den stagnerande industrisektorn stimuleras och vitaliseras, reformer av skatte- och pensionssystemet utlovades, och inte minst stora investeringar i försvar, miljö och infrastruktur.
Men än så länge är det snarast kris och valhänthet som dominerar bilden av den sittande regeringen.
Den strukturella krisen i den tyska bilindustrin är ett talande exempel. Den beror på ett enormt tryck i form av kinesiska exportframgångar, särskilt vad gäller elbilar. De kinesiska biljättarna är understödda och uppbackade av den kinesiska staten som har enorma ekonomiska resurser till sitt förfogande. Hela 2020-talet har tysk ekonomi stått stilla.
Bakom detta ligger förstås långsiktiga strukturella utmaningar och försummelser. Tyskland ligger efter i digitaliseringen. Stora företag som länge har varit framgångsrika kan lätt bli konservativa, och därför ha längre till den nödvändiga och ibland smärtsamma omställningen.
Nu förlorar hundratusentals arbetare jobbet, och går direkt ut i arbetslöshet. Särskilt bilindustrin gör enorma nedskärningar.
Till det här kommer också att regeringens främsta namn inte haft förmågan att adressera krisen, och det gäller såväl SPD:s partiledare Lars Klingbeil, som är vice kansler och finansminister, som CDU:s Friedrich Merz, som har det yttersta ansvaret i egenskap av kansler.
Merz är något av en gåta.
Efter Helmut Kohls avgång var det Angela Merkel som vann maktkampen mot Friedrich Merz och hon lyckades sedan vinna val efter val. Merz lämnade då politiken och var länge verksam i det privata näringslivet. Sedan återkom han till politiken, kanske för att till sist få revansch och bli kansler.
Man börjar förstå varför Merkel vann den där maktkampen.
För Merz bristande ledarskapsförmåga och fingertoppskänsla är nog en viktig förklaring till varför hans regeringsbygge vacklar. Men såväl Merz som Klingbeil famlar och söker efter en väg framåt.
Så vad väntar nu? Merz kan förstås försöka sitta i båten och vänta på att den politiska vinden vänder och AfD:s framgångsvåg bryts.
Kanske är detta det mest troliga alternativet på kort sikt. En kansler kan begära en förtroendeomröstning för att söka ett nytt mandat i förbundsdagen.
Något extraval lär det inte bli.
Merz kan förstås kasta in handduken och avgå frivilligt. Ett annat alternativ är förstås att det blir en palatsrevolution och att en ny CDU-kansler träder till. En av de som nämns som alternativ är Hendrik Wüst, som är regeringschef i Nordrhein-Westfalen. Han är populär och framgångsrik.
Men vem med en gnutta politisk självbevarelsedrift tar frivilligt över i detta synnerligen osäkra läge?
Missnöjet med Merz är nu så stort att det inte är omöjligt att det ändå sker. En parallell är förstås när Keir Starmer tvingades bort som premiärminister i Storbritannien. En annan möjlighet är CDU internt tvingar Merz att lämna. Ytterligare ett alternativ är en så kallad konstruktiv missnöjesomröstning där CDU och SPD gemensamt banar väg för en ny kansler.
Det finns förstås ett annat alternativ som fram tills nu varit helt otänkbart. Det är att CDU likt andra högerpartier bestämmer sig för att släppa in högerpopulisterna i regeringen eller inleda någon form av samarbete. Då upplöser CDU den nuvarande koalitionen med SPD.
Det som talar mot är den tyska historiens tunga arv och det faktum att AfD är extremt även i jämförelse med andra partier i Europa av det här slaget. Det är ändå troligt att en och annan inom CDU och systerpartiet CSU (i Bayern) leker med den tanken. De känner av hotet från ytterhögern. Kanske hänvisar någon till Sverige och säger att ”i Sverige ökade ju Moderaterna medan Sverigedemokraterna backade i det senaste svenska riksdagsvalet”, efter att högerpopulisterna togs in i värmen.
En sådan rockad var otänkbar för bara något år sedan. Särskilt för den tyska kristdemokratin, som efter 1945 blev statsbärande på löften om ”inga experiment” och genom att vara bålverk mot nazism och kommunism. Men historien och även vår tid visar att det politiskt omöjliga blivit möjligt, när det är ”nödvändigt”.
I Italien styr sedan några år Giorgia Meloni som har rötter i den postfascistiska rörelsen. I Frankrike tyder opinionsmätningarna just nu på att Nationell samling skulle vinna en andra omgång i presidentvalet nästa år. Och i Tyskland skördar AfD stora framgångar, alltmedan de gamla stora partierna krisar.
Vi talar här om de tre stora länder som var med och grundade EU för att förhindra krig och värna demokratins institutioner och ideal.
Håkan A Bengtsson
Inlägget Existentiellt hot för regeringen i Berlin dök först upp på Dagens Arena.
f0fffff93ce4e4f876121578419493a5b8c6c024Det är inte vård när en frisk kropp görs till ett problem.
Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena.
Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem.
Jag är uppväxt med mammor som bantade. Alla bantade. Med olika metoder och i olika perioder.
Det var förstås inte sunt.
Men när jag läser DN:s artikelserie om kosmetisk intimkirurgi tänker jag att kroppshetsen har gått från osund till fullständigt galen.
På kliniker saluförs förminskning av blygdläppar, klitorislyft, fettsugning av venusberget och försnävning av slidan.
Det är så bisarrt att man nästan vill skratta.
Men det handlar varken om blygdläppar eller venusberg. Det handlar om vad som händer när vi först lär kvinnor att deras kroppar är fel och sedan erbjuder en lösning – som kostar pengar. Mycket pengar.
Har du inte råd? Inga problem. Intimkirurgi går att finansiera på kredit. Det finns företag som uttryckligen erbjuder lån för det.
Skuldsätt sig för att operera ett friskt underliv.
Smaka på den meningen.
Kvinnors underliv ser ut på väldigt många olika sätt.
Det finns ingen anatomisk mall för hur stora de inre blygdläpparna ska vara.
I DN:s granskning berättar en gynekolog om unga kvinnor som bokat tid för att få veta om deras blygdläppar är ”normala”. Ofta efter att en pojkvän sagt något om dem.
Det här är inte första gången någon tjänar pengar på att kvinnor tycker illa om sina kroppar.
Bröst ska vara lagom stora. Midjan ska vara smal. Magen platt. Huden slät. Ansiktet ska se ungt ut, men inte fixat. Håret ska vara fylligt på rätt ställen och inte finnas alls på andra.
Patriarkatet och kapitalismen i en synnerligen lönsam förening.
Självklart ska en vuxen människa få bestämma över sin egen kropp.
Men ett val uppstår inte i ett vakuum.
Om du ständigt får höra, se och förstå att någonting på din kropp är fult, äckligt, för stort, för litet eller på annat sätt fel, så måste man ställa frågan: Vem skapade behovet av att välja korrigering?
Den eviga skönhetsindustrin vill inte att kvinnor ska vara nöjda. Den behöver att vi hittar nästa fel.
Och när vi väl har hittat det finns det alltid något mer: näsan, brösten, kärlekshandtagen, magen och nu också underlivet.
Det finns något djupt sorgligt i att en kvinna kan titta på den del av sin kropp som ska ge njutning och tänker att: Det där är fel.
Ännu sorgligare är att det finns en hel industri som är beredd att hålla med – underblåsa känslan.
Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Och det blir inte mindre absurt för att lösningen utförs av någon med läkarlegitimation.
Kvinnokroppen är inget renoveringsobjekt och blygdläpparna är inte en skönhetsdetalj.
Veronica Palm
Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena.
c0efef9811aa656960878ba57621f32e5f207e61
f0fffff93ce4e4f876121578419493a5b8c6c024
TITLE: Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj DESCRIPTION: Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Jag är uppväxt med mammor som bantade. Alla bantade. Med olika metoder och i olika perioder. Det var förstås inte sunt. Men när jag läser DN:s artikelserie om kosmetisk intimkirurgi tänker jag att kroppshetsen har gått från osund till fullständigt galen. På kliniker saluförs förminskning av blygdläppar, klitorislyft, fettsugning av venusberget och försnävning av slidan. Det är så bisarrt att man nästan vill skratta. Men det handlar varken om blygdläppar eller venusberg. Det handlar om vad som händer när vi först lär kvinnor att deras kroppar är fel och sedan erbjuder en lösning – som kostar pengar. Mycket pengar. En lönsam förening Har du inte råd? Inga problem. Intimkirurgi går att finansiera på kredit. Det finns företag som uttryckligen erbjuder lån för det. Skuldsätt sig för att operera ett friskt underliv. Smaka på den meningen. Kvinnors underliv ser ut på väldigt många olika sätt. Det finns ingen anatomisk mall för hur stora de inre blygdläpparna ska vara. I DN:s granskning berättar en gynekolog om unga kvinnor som bokat tid för att få veta om deras blygdläppar är ”normala”. Ofta efter att en pojkvän sagt något om dem. Det här är inte första gången någon tjänar pengar på att kvinnor tycker illa om sina kroppar. Bröst ska vara lagom stora. Midjan ska vara smal. Magen platt. Huden slät. Ansiktet ska se ungt ut, men inte fixat. Håret ska vara fylligt på rätt ställen och inte finnas alls på andra. Patriarkatet och kapitalismen i en synnerligen lönsam förening. Den eviga skönhetsindustrin Självklart ska en vuxen människa få bestämma över sin egen kropp. Men ett val uppstår inte i ett vakuum. Om du ständigt får höra, se och förstå att någonting på din kropp är fult, äckligt, för stort, för litet eller på annat sätt fel, så måste man ställa frågan: Vem skapade behovet av att välja korrigering? Den eviga skönhetsindustrin vill inte att kvinnor ska vara nöjda. Den behöver att vi hittar nästa fel. Och när vi väl har hittat det finns det alltid något mer: näsan, brösten, kärlekshandtagen, magen och nu också underlivet. Det finns något djupt sorgligt i att en kvinna kan titta på den del av sin kropp som ska ge njutning och tänker att: Det där är fel. Ännu sorgligare är att det finns en hel industri som är beredd att hålla med – underblåsa känslan. Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Och det blir inte mindre absurt för att lösningen utförs av någon med läkarlegitimation. Kvinnokroppen är inget renoveringsobjekt och blygdläpparna är inte en skönhetsdetalj. Veronica Palm Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj DESCRIPTION: Det är inte vård när en frisk kropp görs till ett problem. Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Jag är uppväxt med mammor som bantade. Alla bantade. Med olika metoder och i olika perioder. Det var förstås inte sunt. Men när jag läser DN:s artikelserie om kosmetisk intimkirurgi tänker jag att kroppshetsen har gått från osund till fullständigt galen. På kliniker saluförs förminskning av blygdläppar, klitorislyft, fettsugning av venusberget och försnävning av slidan. Det är så bisarrt att man nästan vill skratta. Men det handlar varken om blygdläppar eller venusberg. Det handlar om vad som händer när vi först lär kvinnor att deras kroppar är fel och sedan erbjuder en lösning – som kostar pengar. Mycket pengar. En lönsam förening Har du inte råd? Inga problem. Intimkirurgi går att finansiera på kredit. Det finns företag som uttryckligen erbjuder lån för det. Skuldsätt sig för att operera ett friskt underliv. Smaka på den meningen. Kvinnors underliv ser ut på väldigt många olika sätt. Det finns ingen anatomisk mall för hur stora de inre blygdläpparna ska vara. I DN:s granskning berättar en gynekolog om unga kvinnor som bokat tid för att få veta om deras blygdläppar är ”normala”. Ofta efter att en pojkvän sagt något om dem. Det här är inte första gången någon tjänar pengar på att kvinnor tycker illa om sina kroppar. Bröst ska vara lagom stora. Midjan ska vara smal. Magen platt. Huden slät. Ansiktet ska se ungt ut, men inte fixat. Håret ska vara fylligt på rätt ställen och inte finnas alls på andra. Patriarkatet och kapitalismen i en synnerligen lönsam förening. Den eviga skönhetsindustrin Självklart ska en vuxen människa få bestämma över sin egen kropp. Men ett val uppstår inte i ett vakuum. Om du ständigt får höra, se och förstå att någonting på din kropp är fult, äckligt, för stort, för litet eller på annat sätt fel, så måste man ställa frågan: Vem skapade behovet av att välja korrigering? Den eviga skönhetsindustrin vill inte att kvinnor ska vara nöjda. Den behöver att vi hittar nästa fel. Och när vi väl har hittat det finns det alltid något mer: näsan, brösten, kärlekshandtagen, magen och nu också underlivet. Det finns något djupt sorgligt i att en kvinna kan titta på den del av sin kropp som ska ge njutning och tänker att: Det där är fel. Ännu sorgligare är att det finns en hel industri som är beredd att hålla med – underblåsa känslan. Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Och det blir inte mindre absurt för att lösningen utförs av någon med läkarlegitimation. Kvinnokroppen är inget renoveringsobjekt och blygdläpparna är inte en skönhetsdetalj. Veronica Palm Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena.
f0fffff93ce4e4f876121578419493a5b8c6c024
c0efef9811aa656960878ba57621f32e5f207e61
c0efef9811aa656960878ba57621f32e5f207e61Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem.
Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena.
Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem.
Jag är uppväxt med mammor som bantade. Alla bantade. Med olika metoder och i olika perioder.
Det var förstås inte sunt.
Men när jag läser DN:s artikelserie om kosmetisk intimkirurgi tänker jag att kroppshetsen har gått från osund till fullständigt galen.
På kliniker saluförs förminskning av blygdläppar, klitorislyft, fettsugning av venusberget och försnävning av slidan.
Det är så bisarrt att man nästan vill skratta.
Men det handlar varken om blygdläppar eller venusberg. Det handlar om vad som händer när vi först lär kvinnor att deras kroppar är fel och sedan erbjuder en lösning – som kostar pengar. Mycket pengar.
Har du inte råd? Inga problem. Intimkirurgi går att finansiera på kredit. Det finns företag som uttryckligen erbjuder lån för det.
Skuldsätt sig för att operera ett friskt underliv.
Smaka på den meningen.
Kvinnors underliv ser ut på väldigt många olika sätt.
Det finns ingen anatomisk mall för hur stora de inre blygdläpparna ska vara.
I DN:s granskning berättar en gynekolog om unga kvinnor som bokat tid för att få veta om deras blygdläppar är ”normala”. Ofta efter att en pojkvän sagt något om dem.
Det här är inte första gången någon tjänar pengar på att kvinnor tycker illa om sina kroppar.
Bröst ska vara lagom stora. Midjan ska vara smal. Magen platt. Huden slät. Ansiktet ska se ungt ut, men inte fixat. Håret ska vara fylligt på rätt ställen och inte finnas alls på andra.
Patriarkatet och kapitalismen i en synnerligen lönsam förening.
Självklart ska en vuxen människa få bestämma över sin egen kropp.
Men ett val uppstår inte i ett vakuum.
Om du ständigt får höra, se och förstå att någonting på din kropp är fult, äckligt, för stort, för litet eller på annat sätt fel, så måste man ställa frågan: Vem skapade behovet av att välja korrigering?
Den eviga skönhetsindustrin vill inte att kvinnor ska vara nöjda. Den behöver att vi hittar nästa fel.
Och när vi väl har hittat det finns det alltid något mer: näsan, brösten, kärlekshandtagen, magen och nu också underlivet.
Det finns något djupt sorgligt i att en kvinna kan titta på den del av sin kropp som ska ge njutning och tänker att: Det där är fel.
Ännu sorgligare är att det finns en hel industri som är beredd att hålla med – underblåsa känslan.
Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Och det blir inte mindre absurt för att lösningen utförs av någon med läkarlegitimation.
Kvinnokroppen är inget renoveringsobjekt och blygdläpparna är inte en skönhetsdetalj.
Veronica Palm
Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena.
c0efef9811aa656960878ba57621f32e5f207e61
f0fffff93ce4e4f876121578419493a5b8c6c024
TITLE: Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj DESCRIPTION: Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Jag är uppväxt med mammor som bantade. Alla bantade. Med olika metoder och i olika perioder. Det var förstås inte sunt. Men när jag läser DN:s artikelserie om kosmetisk intimkirurgi tänker jag att kroppshetsen har gått från osund till fullständigt galen. På kliniker saluförs förminskning av blygdläppar, klitorislyft, fettsugning av venusberget och försnävning av slidan. Det är så bisarrt att man nästan vill skratta. Men det handlar varken om blygdläppar eller venusberg. Det handlar om vad som händer när vi först lär kvinnor att deras kroppar är fel och sedan erbjuder en lösning – som kostar pengar. Mycket pengar. En lönsam förening Har du inte råd? Inga problem. Intimkirurgi går att finansiera på kredit. Det finns företag som uttryckligen erbjuder lån för det. Skuldsätt sig för att operera ett friskt underliv. Smaka på den meningen. Kvinnors underliv ser ut på väldigt många olika sätt. Det finns ingen anatomisk mall för hur stora de inre blygdläpparna ska vara. I DN:s granskning berättar en gynekolog om unga kvinnor som bokat tid för att få veta om deras blygdläppar är ”normala”. Ofta efter att en pojkvän sagt något om dem. Det här är inte första gången någon tjänar pengar på att kvinnor tycker illa om sina kroppar. Bröst ska vara lagom stora. Midjan ska vara smal. Magen platt. Huden slät. Ansiktet ska se ungt ut, men inte fixat. Håret ska vara fylligt på rätt ställen och inte finnas alls på andra. Patriarkatet och kapitalismen i en synnerligen lönsam förening. Den eviga skönhetsindustrin Självklart ska en vuxen människa få bestämma över sin egen kropp. Men ett val uppstår inte i ett vakuum. Om du ständigt får höra, se och förstå att någonting på din kropp är fult, äckligt, för stort, för litet eller på annat sätt fel, så måste man ställa frågan: Vem skapade behovet av att välja korrigering? Den eviga skönhetsindustrin vill inte att kvinnor ska vara nöjda. Den behöver att vi hittar nästa fel. Och när vi väl har hittat det finns det alltid något mer: näsan, brösten, kärlekshandtagen, magen och nu också underlivet. Det finns något djupt sorgligt i att en kvinna kan titta på den del av sin kropp som ska ge njutning och tänker att: Det där är fel. Ännu sorgligare är att det finns en hel industri som är beredd att hålla med – underblåsa känslan. Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Och det blir inte mindre absurt för att lösningen utförs av någon med läkarlegitimation. Kvinnokroppen är inget renoveringsobjekt och blygdläpparna är inte en skönhetsdetalj. Veronica Palm Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj DESCRIPTION: Det är inte vård när en frisk kropp görs till ett problem. Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Jag är uppväxt med mammor som bantade. Alla bantade. Med olika metoder och i olika perioder. Det var förstås inte sunt. Men när jag läser DN:s artikelserie om kosmetisk intimkirurgi tänker jag att kroppshetsen har gått från osund till fullständigt galen. På kliniker saluförs förminskning av blygdläppar, klitorislyft, fettsugning av venusberget och försnävning av slidan. Det är så bisarrt att man nästan vill skratta. Men det handlar varken om blygdläppar eller venusberg. Det handlar om vad som händer när vi först lär kvinnor att deras kroppar är fel och sedan erbjuder en lösning – som kostar pengar. Mycket pengar. En lönsam förening Har du inte råd? Inga problem. Intimkirurgi går att finansiera på kredit. Det finns företag som uttryckligen erbjuder lån för det. Skuldsätt sig för att operera ett friskt underliv. Smaka på den meningen. Kvinnors underliv ser ut på väldigt många olika sätt. Det finns ingen anatomisk mall för hur stora de inre blygdläpparna ska vara. I DN:s granskning berättar en gynekolog om unga kvinnor som bokat tid för att få veta om deras blygdläppar är ”normala”. Ofta efter att en pojkvän sagt något om dem. Det här är inte första gången någon tjänar pengar på att kvinnor tycker illa om sina kroppar. Bröst ska vara lagom stora. Midjan ska vara smal. Magen platt. Huden slät. Ansiktet ska se ungt ut, men inte fixat. Håret ska vara fylligt på rätt ställen och inte finnas alls på andra. Patriarkatet och kapitalismen i en synnerligen lönsam förening. Den eviga skönhetsindustrin Självklart ska en vuxen människa få bestämma över sin egen kropp. Men ett val uppstår inte i ett vakuum. Om du ständigt får höra, se och förstå att någonting på din kropp är fult, äckligt, för stort, för litet eller på annat sätt fel, så måste man ställa frågan: Vem skapade behovet av att välja korrigering? Den eviga skönhetsindustrin vill inte att kvinnor ska vara nöjda. Den behöver att vi hittar nästa fel. Och när vi väl har hittat det finns det alltid något mer: näsan, brösten, kärlekshandtagen, magen och nu också underlivet. Det finns något djupt sorgligt i att en kvinna kan titta på den del av sin kropp som ska ge njutning och tänker att: Det där är fel. Ännu sorgligare är att det finns en hel industri som är beredd att hålla med – underblåsa känslan. Det är inte vård när en frisk kropp först görs till ett problem. Och det blir inte mindre absurt för att lösningen utförs av någon med läkarlegitimation. Kvinnokroppen är inget renoveringsobjekt och blygdläpparna är inte en skönhetsdetalj. Veronica Palm Inlägget Blygdläppar är ingen skönhetsdetalj dök först upp på Dagens Arena.
f0fffff93ce4e4f876121578419493a5b8c6c024
c0efef9811aa656960878ba57621f32e5f207e61
47e939c6518ebd19ba2661c3745e2589c8f56fcbLätt att känna med huvudkaraktären när hon kämpar mot sin ex-partner.
Inlägget Stundtals stark film om en förälders kamp för sitt barn dök först upp på Dagens Arena.
Det är lätt att känna med huvudkaraktären när hon kämpar mot sin ex-partner och det tröga rättsliga systemet. Det tycker Jon Andersson som sett ”Älska mig för den jag är”, med svensk premiär i helgen.
Clémence (Vicky Krieps) har brutit med sitt gamla liv. Hon har lämnat sin karriär som advokat för att i stället ägna sig åt att skriva självbiografiska böcker. I samma veva skiljer hon sig också från sin man Laurent (Antoine Reinartz). Det går till en början bra och sonen Paul (Viggo Ferreira-Redier) bor hos föräldrarna varannan vecka. Men när Clémence berättar för Laurent att hon börjat dejta kvinnor ändras något radikalt. Laurent manipulerar sig till ensam vårdnad om sonen och ser till att Clémence i princip inte får träffa honom alls. Det blir början på Clémences kamp för att få vara med sin son.
”Älska mig för den jag är” bygger på den franska författaren Constance Debrés självbiografiska roman ”Love me tender”. Det är en stundtals stark film om en förälders kamp för rätten att få vara med sitt barn. Det är lätt att känna med huvudkaraktären när hon kämpar mot sin ex-partner och det tröga rättssystemet. Samtidigt är det lite svårt att förstå hur det franska barnavårdssystemet fungerar. Hur kan ex-partnerns beslut väga så tungt? Inte minst efter att såväl en advokat som utrett fallet och andra involverade konstaterar att pappan uppenbarligen har manipulerat sonen Paul.
Scenerna med Clémence (Vicky Krieps) och sonen Paul (Viggo Ferreira-Redier) är den stora behållningen med filmen. Foto: Lucky Dogs
Filmen är indelad i två delar som den hela tiden pendlar mellan. Dels får vi följa Clémences singelliv, som i stort sett går ut på att ragga upp olika kvinnor som hon kan ha sex med. Dels får vi följa hennes kamp för att få ett umgänge med sonen.
Det gör att filmen känns något splittrad. De scener som skildrar Clémences singelliv känns dessutom betydligt mindre intressanta än de scener som handlar om hennes relation med sonen. Scenen när Clémence och Paul träffar varandra för första gången på över ett och ett halvt år är till exempel jättestark. Det är svårt att inte beröras, inte minst om man själv är förälder.
Jag hade gärna sett att den relationen hade fått ta mer plats i filmen. Då hade betyget kunnat bli högre.
Jon Andersson
Inlägget Stundtals stark film om en förälders kamp för sitt barn dök först upp på Dagens Arena.
85e1ea1b64bf36b1bce186dc7c6fa278918dac8bHar vi sett värre dribblande i någon valrörelse?
Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena.
Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse?
Hur kunde det bli så jämnt? Bara tre mandat som skiljer, 6,8 miljoner medborgare röstade i riksdagsvalet, inte ens 50 000 röster skiljer oss från fyra år till med Tidöregeringen.
Varför röstade inte fler för att bli med av med ökande klimatutsläpp, drakoniska nedskärningar på folkbildningen med stängda replokaler och inställda konserter? Varför var det inte fler väljare som tog ställning mot de inhumana tonårsutvisningarna och skattesänkningar för höginkomsttagare? Är folk inte upprörda över svindyra brödspadar och avslöjandena om statsministerparets herrgård? Över den ständiga hetsen mot invandrare och SD:s oförblommerade islamofobi?
Nu när Socialdemokraterna, visa av nederlaget i förra valet, bestämde sig för att hissa segel i vänstervinden och gå till val på en progressiv reformagenda, varför gick inte folk man ur huse för att avskaffa det orättvisa karensavdraget, införa en arbetarpension, förverkliga århundradets tandvårdsreform?
Å andra sidan.
Tänk att den röd-gröna sidan kunde vinna valet, trots allt.
Trots att svenska regeringar sedan 30 år tillbaka nästan alltid får minst två mandatperioder på sig.
Trots att Tidösidan uppvisade en närmast obegriplig enighet, i skarp kontrast till den röd-gröna sidans trasselsudd av röda linjer.
Trots Tidösidans skrämselkampanj.
Med statsministerpartiet Moderaterna i spetsen skrämdes Tidö med att ett regeringsskifte skulle innebära att näringslivet dukar under (av avskaffat karensavdrag), bolåneräntorna höjs (på grund av skatten på räntenettot som S föreslagit), dina barns skola stängs och – som om detta inte var illa nog – serievåldtäktsmän och pedofiler släpps fria.
Moderaterna kommer förmodligen att göra en positiv utvärdering av valrörelsen. De utdömda Moderaterna hämtade sig ju, trots att de ”lånade ut” så många röster till Liberalerna att de inte bara klarade spärren utan till och med ökade.
Men frågan som måste ställas är denna: Vad hände med sanningen i valrörelsen, Moderaterna?
Har vi sett värre dribblande med sanningen i någon valrörelse än denna?
Exemplen är många. Ett avskaffat karensavdrag skulle kosta mellan 21 och 42 miljarder, beräknade Svenskt Näringsliv. Trots en felräkningsmarginal på drygt 20 miljarder hävdade Moderaterna igen och igen att kostnaden skulle bli ”40 miljarder”, och S förslag om ett högkostnadsskydd mot höga sjuklönekostnader för små och medelstora företag nämndes inte, så klart. (Inte heller på Svenskt Näringslivs sida ”Räkna ut vad slopat karensavdrag skulle kosta ditt företag”). När kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius (S), sa att ”Vi behöver blanda befolkningen” förvandlades det i Elisabeth Svantessons linjetal till Moderatstämman till tvångsblandning och påståenden om att S ”vill slå upp miljonprogram i villaområden”. Avskaffad vinstjakt förvandlades till”S vill stänga din skola efter valet”. Påståenden om att ”vårdköerna minskat med 40 procent” är inte en lögn, men det är osant att det beror på att moderat politik fungerat, eftersom vårdköerna minskat mest i S-styrda regioner, trots den M-ledda regeringens urholkade statsbidrag. Och dessutom är det mer rimligt att jämföra med vårdköerna före pandemin, och då har de istället ökat med över 30 procent.
Det värsta lågvattenmärket är debatten om den så kallade mängdrabatten.
Frågan Moderaterna måste ställa sig är: Vem tjänar i längden på den här typen av valrörelser? Är det verkligen etablerade partier, dit Moderaterna trots allt måste räknas, eller är det populisterna till höger?
Moderaterna har under den här mandatperioden gjort stora ansträngningar för att slipa ner skillnaderna mellan M och SD. En hel del väljare flöt också över till Ulf Kristerssons sida. Men om skillnaderna inte är större i nästa val kan de lika gärna flyta tillbaka igen. Skyll er själva.
Lisa Pelling
Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena.
f1b7a9d3cecf231b4efdb641f3d53cb7ba9feb80
85e1ea1b64bf36b1bce186dc7c6fa278918dac8b
TITLE: Vad hände med sanningen, Moderaterna? DESCRIPTION: Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse? Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse? Hur kunde det bli så jämnt? Bara tre mandat som skiljer, 6,8 miljoner medborgare röstade i riksdagsvalet, inte ens 50 000 röster skiljer oss från fyra år till med Tidöregeringen. Varför röstade inte fler för att bli med av med ökande klimatutsläpp, drakoniska nedskärningar på folkbildningen med stängda replokaler och inställda konserter? Varför var det inte fler väljare som tog ställning mot de inhumana tonårsutvisningarna och skattesänkningar för höginkomsttagare? Är folk inte upprörda över svindyra brödspadar och avslöjandena om statsministerparets herrgård? Över den ständiga hetsen mot invandrare och SD:s oförblommerade islamofobi? Vinna trots allt Nu när Socialdemokraterna, visa av nederlaget i förra valet, bestämde sig för att hissa segel i vänstervinden och gå till val på en progressiv reformagenda, varför gick inte folk man ur huse för att avskaffa det orättvisa karensavdraget, införa en arbetarpension, förverkliga århundradets tandvårdsreform? Å andra sidan. Tänk att den röd-gröna sidan kunde vinna valet, trots allt. Trots att svenska regeringar sedan 30 år tillbaka nästan alltid får minst två mandatperioder på sig. Trots att Tidösidan uppvisade en närmast obegriplig enighet, i skarp kontrast till den röd-gröna sidans trasselsudd av röda linjer. Trots Tidö-sidans skrämselkampanj. Med statsministerpartiet Moderaterna i spetsen skrämdes Tidö med att ett regeringsskifte skulle innebära att näringslivet dukar under (av avskaffat karensavdrag), bolåneräntorna höjs (på grund av skatten på räntenettot som S föreslagit), dina barns skola stängs och – som om detta inte var illa nog – serievåldtäktsmän och pedofiler släpps fria. Många exempel Moderaterna kommer förmodligen att göra en positiv utvärdering av valrörelsen. De utdömda Moderaterna hämtade sig ju, trots att de ”lånade ut” så många röster till Liberalerna att de inte bara klarade spärren utan till och med ökade. Men frågan som måste ställas är denna: vad hände med sanningen i valrörelsen, Moderaterna? Har vi sett värre dribblande med sanningen i någon valrörelse än denna? Exemplen är många. Ett avskaffat karensavdrag skulle kosta mellan 21 och 42 miljarder, beräknade Svenskt Näringsliv. Trots en felräkningsmarginal på drygt 20 miljarder hävdade Moderaterna igen och igen att kostanden skulle bli ”40 miljarder”, och S förslag om ett högkostnadsskydd mot höga sjuklönekostnader för små och medelstora företag nämndes inte, så klart. (Inte heller på Svenskt näringslivs sida ”Räkna ut vad slopat karensavdrag skulle kosta ditt företag”). När kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius (S) sa att “Vi behöver blanda befolkningen” förvandlades det i Elisabeth Svantessons linjetal till Moderatstämman till tvångsblandning och påståenden om att S ”vill slå upp miljonprogram i villaområden”. Avskaffad vinstjakt förvandlades till ”S vill stänga din skola efter valet”. Påståenden om att ”vårdköerna minskat med 40 procent” är inte en lögn, men det är osant att det beror på att Moderat politik fungerat, eftersom vårdköerna minskat mest i S-styrda regioner, trots den M-ledda regeringens urholkade statsbidrag. Och dessutom är det mer rimligt att jämföra med vårdköerna före pandemin, och då har de istället ökat med över 30 procent. Det värsta lågvattenmärket är debatten om den så kallade mängdrabatten. Vem tjänar i längden? Frågan Moderaterna måste ställa sig är: vem tjänar i längden på den här typen av valrörelser? Är det verkligen etablerade partier, dit Moderaterna trots allt måste räknas, eller är det populisterna till höger? Moderaterna har under den här mandatperioden gjort stort ansträngningar för att slipa ner skillnaderna mellan M och SD. En hel del väljare flöt också över till Ulf Kristerssons sida. Men om skillnaderna inte är större i nästa val kan de lika gärna flyta tillbaka igen. Skyll er själva. Lisa Pelling Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Vad hände med sanningen, Moderaterna? DESCRIPTION: Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse? Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse? Hur kunde det bli så jämnt? Bara tre mandat som skiljer, 6,8 miljoner medborgare röstade i riksdagsvalet, inte ens 50 000 röster skiljer oss från fyra år till med Tidöregeringen. Varför röstade inte fler för att bli med av med ökande klimatutsläpp, drakoniska nedskärningar på folkbildningen med stängda replokaler och inställda konserter? Varför var det inte fler väljare som tog ställning mot de inhumana tonårsutvisningarna och skattesänkningar för höginkomsttagare? Är folk inte upprörda över svindyra brödspadar och avslöjandena om statsministerparets herrgård? Över den ständiga hetsen mot invandrare och SD:s oförblommerade islamofobi? Vinna trots allt Nu när Socialdemokraterna, visa av nederlaget i förra valet, bestämde sig för att hissa segel i vänstervinden och gå till val på en progressiv reformagenda, varför gick inte folk man ur huse för att avskaffa det orättvisa karensavdraget, införa en arbetarpension, förverkliga århundradets tandvårdsreform? Å andra sidan. Tänk att den röd-gröna sidan kunde vinna valet, trots allt. Trots att svenska regeringar sedan 30 år tillbaka nästan alltid får minst två mandatperioder på sig. Trots att Tidösidan uppvisade en närmast obegriplig enighet, i skarp kontrast till den röd-gröna sidans trasselsudd av röda linjer. Trots Tidösidans skrämselkampanj. Med statsministerpartiet Moderaterna i spetsen skrämdes Tidö med att ett regeringsskifte skulle innebära att näringslivet dukar under (av avskaffat karensavdrag), bolåneräntorna höjs (på grund av skatten på räntenettot som S föreslagit), dina barns skola stängs och – som om detta inte var illa nog – serievåldtäktsmän och pedofiler släpps fria. Många exempel Moderaterna kommer förmodligen att göra en positiv utvärdering av valrörelsen. De utdömda Moderaterna hämtade sig ju, trots att de ”lånade ut” så många röster till Liberalerna att de inte bara klarade spärren utan till och med ökade. Men frågan som måste ställas är denna: Vad hände med sanningen i valrörelsen, Moderaterna? Har vi sett värre dribblande med sanningen i någon valrörelse än denna? Exemplen är många. Ett avskaffat karensavdrag skulle kosta mellan 21 och 42 miljarder, beräknade Svenskt Näringsliv. Trots en felräkningsmarginal på drygt 20 miljarder hävdade Moderaterna igen och igen att kostnaden skulle bli ”40 miljarder”, och S förslag om ett högkostnadsskydd mot höga sjuklönekostnader för små och medelstora företag nämndes inte, så klart. (Inte heller på Svenskt Näringslivs sida ”Räkna ut vad slopat karensavdrag skulle kosta ditt företag”). När kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius (S), sa att ”Vi behöver blanda befolkningen” förvandlades det i Elisabeth Svantessons linjetal till Moderatstämman till tvångsblandning och påståenden om att S ”vill slå upp miljonprogram i villaområden”. Avskaffad vinstjakt förvandlades till ”S vill stänga din skola efter valet”. Påståenden om att ”vårdköerna minskat med 40 procent” är inte en lögn, men det är osant att det beror på att moderat politik fungerat, eftersom vårdköerna minskat mest i S-styrda regioner, trots den M-ledda regeringens urholkade statsbidrag. Och dessutom är det mer rimligt att jämföra med vårdköerna före pandemin, och då har de istället ökat med över 30 procent. Det värsta lågvattenmärket är debatten om den så kallade mängdrabatten. Vem tjänar i längden? Frågan Moderaterna måste ställa sig är: Vem tjänar i längden på den här typen av valrörelser? Är det verkligen etablerade partier, dit Moderaterna trots allt måste räknas, eller är det populisterna till höger? Moderaterna har under den här mandatperioden gjort stora ansträngningar för att slipa ner skillnaderna mellan M och SD. En hel del väljare flöt också över till Ulf Kristerssons sida. Men om skillnaderna inte är större i nästa val kan de lika gärna flyta tillbaka igen. Skyll er själva. Lisa Pelling Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena.
85e1ea1b64bf36b1bce186dc7c6fa278918dac8b
f1b7a9d3cecf231b4efdb641f3d53cb7ba9feb80
f1b7a9d3cecf231b4efdb641f3d53cb7ba9feb80Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse?
Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena.
Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse?
Hur kunde det bli så jämnt? Bara tre mandat som skiljer, 6,8 miljoner medborgare röstade i riksdagsvalet, inte ens 50 000 röster skiljer oss från fyra år till med Tidöregeringen.
Varför röstade inte fler för att bli med av med ökande klimatutsläpp, drakoniska nedskärningar på folkbildningen med stängda replokaler och inställda konserter? Varför var det inte fler väljare som tog ställning mot de inhumana tonårsutvisningarna och skattesänkningar för höginkomsttagare? Är folk inte upprörda över svindyra brödspadar och avslöjandena om statsministerparets herrgård? Över den ständiga hetsen mot invandrare och SD:s oförblommerade islamofobi?
Nu när Socialdemokraterna, visa av nederlaget i förra valet, bestämde sig för att hissa segel i vänstervinden och gå till val på en progressiv reformagenda, varför gick inte folk man ur huse för att avskaffa det orättvisa karensavdraget, införa en arbetarpension, förverkliga århundradets tandvårdsreform?
Å andra sidan.
Tänk att den röd-gröna sidan kunde vinna valet, trots allt.
Trots att svenska regeringar sedan 30 år tillbaka nästan alltid får minst två mandatperioder på sig.
Trots att Tidösidan uppvisade en närmast obegriplig enighet, i skarp kontrast till den röd-gröna sidans trasselsudd av röda linjer.
Trots Tidö-sidans skrämselkampanj.
Med statsministerpartiet Moderaterna i spetsen skrämdes Tidö med att ett regeringsskifte skulle innebära att näringslivet dukar under (av avskaffat karensavdrag), bolåneräntorna höjs (på grund av skatten på räntenettot som S föreslagit), dina barns skola stängs och – som om detta inte var illa nog – serievåldtäktsmän och pedofiler släpps fria.
Moderaterna kommer förmodligen att göra en positiv utvärdering av valrörelsen. De utdömda Moderaterna hämtade sig ju, trots att de ”lånade ut” så många röster till Liberalerna att de inte bara klarade spärren utan till och med ökade.
Men frågan som måste ställas är denna: vad hände med sanningen i valrörelsen, Moderaterna?
Har vi sett värre dribblande med sanningen i någon valrörelse än denna?
Exemplen är många. Ett avskaffat karensavdrag skulle kosta mellan 21 och 42 miljarder, beräknade Svenskt Näringsliv. Trots en felräkningsmarginal på drygt 20 miljarder hävdade Moderaterna igen och igen att kostanden skulle bli ”40 miljarder”, och S förslag om ett högkostnadsskydd mot höga sjuklönekostnader för små och medelstora företag nämndes inte, så klart. (Inte heller på Svenskt näringslivs sida ”Räkna ut vad slopat karensavdrag skulle kosta ditt företag”). När kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius (S) sa att “Vi behöver blanda befolkningen” förvandlades det i Elisabeth Svantessons linjetal till Moderatstämman till tvångsblandning och påståenden om att S ”vill slå upp miljonprogram i villaområden”. Avskaffad vinstjakt förvandlades till”S vill stänga din skola efter valet”. Påståenden om att ”vårdköerna minskat med 40 procent” är inte en lögn, men det är osant att det beror på att Moderat politik fungerat, eftersom vårdköerna minskat mest i S-styrda regioner, trots den M-ledda regeringens urholkade statsbidrag. Och dessutom är det mer rimligt att jämföra med vårdköerna före pandemin, och då har de istället ökat med över 30 procent.
Det värsta lågvattenmärket är debatten om den så kallade mängdrabatten.
Frågan Moderaterna måste ställa sig är: vem tjänar i längden på den här typen av valrörelser? Är det verkligen etablerade partier, dit Moderaterna trots allt måste räknas, eller är det populisterna till höger?
Moderaterna har under den här mandatperioden gjort stort ansträngningar för att slipa ner skillnaderna mellan M och SD. En hel del väljare flöt också över till Ulf Kristerssons sida. Men om skillnaderna inte är större i nästa val kan de lika gärna flyta tillbaka igen. Skyll er själva.
Lisa Pelling
Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena.
f1b7a9d3cecf231b4efdb641f3d53cb7ba9feb80
85e1ea1b64bf36b1bce186dc7c6fa278918dac8b
TITLE: Vad hände med sanningen, Moderaterna? DESCRIPTION: Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse? Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse? Hur kunde det bli så jämnt? Bara tre mandat som skiljer, 6,8 miljoner medborgare röstade i riksdagsvalet, inte ens 50 000 röster skiljer oss från fyra år till med Tidöregeringen. Varför röstade inte fler för att bli med av med ökande klimatutsläpp, drakoniska nedskärningar på folkbildningen med stängda replokaler och inställda konserter? Varför var det inte fler väljare som tog ställning mot de inhumana tonårsutvisningarna och skattesänkningar för höginkomsttagare? Är folk inte upprörda över svindyra brödspadar och avslöjandena om statsministerparets herrgård? Över den ständiga hetsen mot invandrare och SD:s oförblommerade islamofobi? Vinna trots allt Nu när Socialdemokraterna, visa av nederlaget i förra valet, bestämde sig för att hissa segel i vänstervinden och gå till val på en progressiv reformagenda, varför gick inte folk man ur huse för att avskaffa det orättvisa karensavdraget, införa en arbetarpension, förverkliga århundradets tandvårdsreform? Å andra sidan. Tänk att den röd-gröna sidan kunde vinna valet, trots allt. Trots att svenska regeringar sedan 30 år tillbaka nästan alltid får minst två mandatperioder på sig. Trots att Tidösidan uppvisade en närmast obegriplig enighet, i skarp kontrast till den röd-gröna sidans trasselsudd av röda linjer. Trots Tidö-sidans skrämselkampanj. Med statsministerpartiet Moderaterna i spetsen skrämdes Tidö med att ett regeringsskifte skulle innebära att näringslivet dukar under (av avskaffat karensavdrag), bolåneräntorna höjs (på grund av skatten på räntenettot som S föreslagit), dina barns skola stängs och – som om detta inte var illa nog – serievåldtäktsmän och pedofiler släpps fria. Många exempel Moderaterna kommer förmodligen att göra en positiv utvärdering av valrörelsen. De utdömda Moderaterna hämtade sig ju, trots att de ”lånade ut” så många röster till Liberalerna att de inte bara klarade spärren utan till och med ökade. Men frågan som måste ställas är denna: vad hände med sanningen i valrörelsen, Moderaterna? Har vi sett värre dribblande med sanningen i någon valrörelse än denna? Exemplen är många. Ett avskaffat karensavdrag skulle kosta mellan 21 och 42 miljarder, beräknade Svenskt Näringsliv. Trots en felräkningsmarginal på drygt 20 miljarder hävdade Moderaterna igen och igen att kostanden skulle bli ”40 miljarder”, och S förslag om ett högkostnadsskydd mot höga sjuklönekostnader för små och medelstora företag nämndes inte, så klart. (Inte heller på Svenskt näringslivs sida ”Räkna ut vad slopat karensavdrag skulle kosta ditt företag”). När kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius (S) sa att “Vi behöver blanda befolkningen” förvandlades det i Elisabeth Svantessons linjetal till Moderatstämman till tvångsblandning och påståenden om att S ”vill slå upp miljonprogram i villaområden”. Avskaffad vinstjakt förvandlades till ”S vill stänga din skola efter valet”. Påståenden om att ”vårdköerna minskat med 40 procent” är inte en lögn, men det är osant att det beror på att Moderat politik fungerat, eftersom vårdköerna minskat mest i S-styrda regioner, trots den M-ledda regeringens urholkade statsbidrag. Och dessutom är det mer rimligt att jämföra med vårdköerna före pandemin, och då har de istället ökat med över 30 procent. Det värsta lågvattenmärket är debatten om den så kallade mängdrabatten. Vem tjänar i längden? Frågan Moderaterna måste ställa sig är: vem tjänar i längden på den här typen av valrörelser? Är det verkligen etablerade partier, dit Moderaterna trots allt måste räknas, eller är det populisterna till höger? Moderaterna har under den här mandatperioden gjort stort ansträngningar för att slipa ner skillnaderna mellan M och SD. En hel del väljare flöt också över till Ulf Kristerssons sida. Men om skillnaderna inte är större i nästa val kan de lika gärna flyta tillbaka igen. Skyll er själva. Lisa Pelling Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Vad hände med sanningen, Moderaterna? DESCRIPTION: Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse? Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse? Hur kunde det bli så jämnt? Bara tre mandat som skiljer, 6,8 miljoner medborgare röstade i riksdagsvalet, inte ens 50 000 röster skiljer oss från fyra år till med Tidöregeringen. Varför röstade inte fler för att bli med av med ökande klimatutsläpp, drakoniska nedskärningar på folkbildningen med stängda replokaler och inställda konserter? Varför var det inte fler väljare som tog ställning mot de inhumana tonårsutvisningarna och skattesänkningar för höginkomsttagare? Är folk inte upprörda över svindyra brödspadar och avslöjandena om statsministerparets herrgård? Över den ständiga hetsen mot invandrare och SD:s oförblommerade islamofobi? Vinna trots allt Nu när Socialdemokraterna, visa av nederlaget i förra valet, bestämde sig för att hissa segel i vänstervinden och gå till val på en progressiv reformagenda, varför gick inte folk man ur huse för att avskaffa det orättvisa karensavdraget, införa en arbetarpension, förverkliga århundradets tandvårdsreform? Å andra sidan. Tänk att den röd-gröna sidan kunde vinna valet, trots allt. Trots att svenska regeringar sedan 30 år tillbaka nästan alltid får minst två mandatperioder på sig. Trots att Tidösidan uppvisade en närmast obegriplig enighet, i skarp kontrast till den röd-gröna sidans trasselsudd av röda linjer. Trots Tidösidans skrämselkampanj. Med statsministerpartiet Moderaterna i spetsen skrämdes Tidö med att ett regeringsskifte skulle innebära att näringslivet dukar under (av avskaffat karensavdrag), bolåneräntorna höjs (på grund av skatten på räntenettot som S föreslagit), dina barns skola stängs och – som om detta inte var illa nog – serievåldtäktsmän och pedofiler släpps fria. Många exempel Moderaterna kommer förmodligen att göra en positiv utvärdering av valrörelsen. De utdömda Moderaterna hämtade sig ju, trots att de ”lånade ut” så många röster till Liberalerna att de inte bara klarade spärren utan till och med ökade. Men frågan som måste ställas är denna: Vad hände med sanningen i valrörelsen, Moderaterna? Har vi sett värre dribblande med sanningen i någon valrörelse än denna? Exemplen är många. Ett avskaffat karensavdrag skulle kosta mellan 21 och 42 miljarder, beräknade Svenskt Näringsliv. Trots en felräkningsmarginal på drygt 20 miljarder hävdade Moderaterna igen och igen att kostnaden skulle bli ”40 miljarder”, och S förslag om ett högkostnadsskydd mot höga sjuklönekostnader för små och medelstora företag nämndes inte, så klart. (Inte heller på Svenskt Näringslivs sida ”Räkna ut vad slopat karensavdrag skulle kosta ditt företag”). När kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius (S), sa att ”Vi behöver blanda befolkningen” förvandlades det i Elisabeth Svantessons linjetal till Moderatstämman till tvångsblandning och påståenden om att S ”vill slå upp miljonprogram i villaområden”. Avskaffad vinstjakt förvandlades till ”S vill stänga din skola efter valet”. Påståenden om att ”vårdköerna minskat med 40 procent” är inte en lögn, men det är osant att det beror på att moderat politik fungerat, eftersom vårdköerna minskat mest i S-styrda regioner, trots den M-ledda regeringens urholkade statsbidrag. Och dessutom är det mer rimligt att jämföra med vårdköerna före pandemin, och då har de istället ökat med över 30 procent. Det värsta lågvattenmärket är debatten om den så kallade mängdrabatten. Vem tjänar i längden? Frågan Moderaterna måste ställa sig är: Vem tjänar i längden på den här typen av valrörelser? Är det verkligen etablerade partier, dit Moderaterna trots allt måste räknas, eller är det populisterna till höger? Moderaterna har under den här mandatperioden gjort stora ansträngningar för att slipa ner skillnaderna mellan M och SD. En hel del väljare flöt också över till Ulf Kristerssons sida. Men om skillnaderna inte är större i nästa val kan de lika gärna flyta tillbaka igen. Skyll er själva. Lisa Pelling Inlägget Vad hände med sanningen, Moderaterna? dök först upp på Dagens Arena.
85e1ea1b64bf36b1bce186dc7c6fa278918dac8b
f1b7a9d3cecf231b4efdb641f3d53cb7ba9feb80
3539c23a8e86a6b27badcb13a8983cba61a59fbfDet etablerade Sverige har länge lämnat delar av landet bakom sig.
Inlägget När de exkluderade organiserar sig dök först upp på Dagens Arena.
Det etablerade Sverige har länge lämnat delar av landet bakom sig. Ändå förvånas man när människorna som bor kvar vill välja företrädare som känner deras vardag. Det skriver Juan Fonseca i ljuset av anklagelserna om valfusk i Dalarna.
År 1993 samlade jag omkring 8 000 namn till stöd för min nominering till Socialdemokraternas riksdagslista i Stockholm. Jag satt då i kommunfullmäktige. Det var ett nytt sätt att söka stöd, och alla tyckte inte om det. Partivänner och andra insinuerade att det handlade om fusk. Året därpå blev jag riksdagsledamot.
Jag minns fortfarande reaktionerna. Många hade väntat länge på sin tur. Själv hade jag inte de självklara kontakter som öppnade dörrar i partiet. Jag vände mig till människor som ville stödja mig och bad dem göra sin röst hörd. Det gav mig både ovänner och vänner, men framför allt lärde det mig något: ett parti kan hylla människors organisering i sin historia och samtidigt känna sig hotat när nya människor börjar organisera sig i dag.
Socialdemokratin föddes ur fattiga arbetares och fackets kamp. Ingen bjöd in dem till makten. De gick samman och krävde rättvisa. Det är en historia att vara stolt över, men också ett ansvar att leva upp till. Dagens arbetarklass finns också i det mångetniska Sverige, i vården, omsorgen, transporterna och i bostadsområden som samhället har exkluderat. Varför skulle just dessa arbetare behöva vänta på att någon annan ger dem en plats?
Det är med den erfarenheten jag följer debatten om Vänsterpartikandidaten som personkryssades in i riksdagen i Dalarna. Misstankarna om valfusk måste utredas. Om människor har erbjudits pengar för röster är det oacceptabelt. Jag vet inte vad som har hänt där. Min namninsamling inför en partinominering och rösterna i ett allmänt val är två olika saker.
Men samtidigt hör jag en välbekant misstänksamhet mot människor som samlas bakom en kandidat. När en båtklubb, en facklig organisation eller någon annan förening stödjer en politiker som delar medlemmarnas intressen ser vi det som demokratiskt engagemang. När människor med invandrarbakgrund gör detsamma väcks frågor om deras motiv. Varför?
Jag har tidigare skrivit att jag föredrar uttrycket exkluderade områden. Det riktar blicken mot det samhälle som har stängt människor ute. Det etablerade Sverige har länge lämnat delar av landet bakom sig. Ändå förvånas man när människorna som bor kvar vill välja företrädare som känner deras vardag.
Här måste jag också rikta kritik mot mitt eget parti. Socialdemokratin har alltför ofta anammat högerns och Sverigedemokraternas berättelse om det mångetniska Sverige. Ibland hörs till och med samma språk, där invandring beskrivs som ett problem eller en belastning. Människor i det exkluderade Sverige hör vad som sägs. De förstår när ett parti som en gång ville organisera dem i stället talar om dem som något som måste hanteras.
Jag tror att det är en viktig del av förklaringen till Vänsterpartiets framgångar i många exkluderade områden. Socialdemokraterna har också många väljare där, men Vänsterpartiet har gått starkt framåt och är i flera valdistrikt nästan lika stort eller större. Vänsterpartiet söker människors förtroende utan att först peka ut dem som ett problem. De behandlar deras engagemang som en tillgång. Mitt parti borde fråga sig varför det budskapet når fram.
Inför valet gjorde jag en T-shirt med orden: ”Vi är 17 % som kan avgöra valet.” På TikTok uppmanade jag mina följare, bland dem många unga med invandrarbakgrund, att rösta på oppositionen. Jag vet att många av dem röstade. De vill vara med och forma Sveriges framtid. De vill också bli lyssnade på efter valdagen.
Socialdemokratin behöver återupptäcka något som en gång var självklart för rörelsen: arbetare organiserar sig för att få inflytande, och demokratin blir starkare när de lyckas. Det gäller också arbetarna i det mångetniska Sverige. Om vi vill företräda dem måste vi vara beredda att dela makten med dem.
Juan Fonseca
Inlägget När de exkluderade organiserar sig dök först upp på Dagens Arena.
adbf6e8bbc73a42049a2c3c3d9f0f51a0f525419Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för.
Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena.
Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Att vara emot en diktator, som Bashar al-Assad, är ingen ursäkt för att inte kritisera Syriens nya styre, skriver den syriska författaren Mohamad Zaal Alsalloum.
Det finns en seglivad föreställning i delar av den europeiska vänstern: om en syrier motsatte sig Bashar al-Assad måste han också försvara den makt som kom efter honom. Som om motstånd mot en diktator automatiskt vore ett kontrakt med nästa regering.
Så fungerar inte politisk frihet.
Jag tillhör den generation syrier vars politiska erfarenhet formades av upproret 2011. För oss handlade revolutionen om frihet, värdighet, fängelserna, tortyren, massakrerna och rätten att inte styras genom rädsla. Den erfarenheten upphör inte därför att Assad har fallit. Men den övergår inte heller automatiskt i lojalitet med Ahmed al-Sharaa eller någon annan makthavare.
En revolution är inte en evig fullmakt till den första regering som kommer efter diktatorn.
Ändå pressas syrier gång på gång in i färdiga geopolitiska läger. Är du emot Assad? Då måste du vara för USA, islamisterna eller dagens makt i Damaskus. Är du emot Daesh? Då misstänks du för att ursäkta Assad. Kritiserar du Iran, antas du stå på Washingtons sida. Kritiserar du israeliska angrepp eller ockupation, placeras du i motsatt läger.
Detta sätt att tänka gör syriern till ett objekt i någon annans ideologiska karta.
Vänstern borde känna igen problemet. Hela dess emancipatoriska tradition bygger på idén att människor själva är politiska subjekt. Ändå har en del av den europeiska vänstern i Syrienfrågan ofta sett stormakterna tydligare än syrierna själva. Washington, Moskva, Teheran, Ankara och Tel Aviv blir huvudpersoner. Den syriske fången, demonstranten, flyktingen eller demokraten reduceras till bevismaterial i en teori om imperialism.
Det är fullt legitimt att analysera västlig maktpolitik. Det är nödvändigt. Men antiimperialism förlorar sin frigörande mening om den kräver att ett folk accepterar en lokal diktatur därför att diktatorn har fiender i väst.
Samma sak gäller nu. Att motsätta sig Assad förpliktar ingen att tiga om övergrepp från nya makthavare. Att välkomna en diktaturs fall betyder inte att man avsäger sig rätten att kritisera det som kommer efter.
Jag kan samtidigt vara emot Assad, Daesh, sekteristiska miliser, utländsk ockupation och övergrepp från Syriens nuvarande styre. Det är inte motsägelsefullt. Det är själva innebörden av politisk självständighet.
Det är också här den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Solidaritet med ett folk kan inte betyda att man väljer dess fiender och allierade åt det. Den måste börja med att erkänna dess rätt att tala i eget namn.
För syrier är detta inte en akademisk fråga. Under femton år har andra människor ständigt förklarat för oss vad vår revolution ”egentligen” var. Nu riskerar samma mekanism att upprepas i diskussionen om tiden efter Assad.
Låt oss slippa ännu en europeisk omskrivning.
Vi gjorde inte uppror för att byta en obligatorisk lojalitet mot en annan.
Mohamad Zaal Alsalloum, syrisk poet, författare, översättare och journalist, bosatt i Lyon
Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena.
5c6a728573a729ab56cb07344cc00d2c313c4261
adbf6e8bbc73a42049a2c3c3d9f0f51a0f525419
TITLE: Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa DESCRIPTION: Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Att vara emot en diktator, som Bashar al-Assad, är ingen ursäkt för att inte kritisera Syriens nya styre, skriver den syriska författaren Mohamad Zaal Alsalloum. Det finns en seglivad föreställning i delar av den europeiska vänstern: om en syrier motsatte sig Bashar al-Assad måste han också försvara den makt som kom efter honom. Som om motstånd mot en diktator automatiskt vore ett kontrakt med nästa regering. Så fungerar inte politisk frihet. Jag tillhör den generation syrier vars politiska erfarenhet formades av upproret 2011. För oss handlade revolutionen om frihet, värdighet, fängelserna, tortyren, massakrerna och rätten att inte styras genom rädsla. Den erfarenheten upphör inte därför att Assad har fallit. Men den övergår inte heller automatiskt i lojalitet med Ahmed al-Sharaa eller någon annan makthavare. En revolution är inte en evig fullmakt till den första regering som kommer efter diktatorn. Vi pressas in i geopolitiska läger Ändå pressas syrier gång på gång in i färdiga geopolitiska läger. Är du emot Assad? Då måste du vara för USA, islamisterna eller dagens makt i Damaskus. Är du emot Daesh? Då misstänks du för att ursäkta Assad. Kritiserar du Iran, antas du stå på Washingtons sida. Kritiserar du israeliska angrepp eller ockupation, placeras du i motsatt läger. Detta sätt att tänka gör syriern till ett objekt i någon annans ideologiska karta. Vänstern borde känna igen problemet. Hela dess emancipatoriska tradition bygger på idén att människor själva är politiska subjekt. Ändå har en del av den europeiska vänstern i Syrienfrågan ofta sett stormakterna tydligare än syrierna själva. Washington, Moskva, Teheran, Ankara och Tel Aviv blir huvudpersoner. Den syriske fången, demonstranten, flyktingen eller demokraten reduceras till bevismaterial i en teori om imperialism. Det är fullt legitimt att analysera västlig maktpolitik. Det är nödvändigt. Men antiimperialism förlorar sin frigörande mening om den kräver att ett folk accepterar en lokal diktatur därför att diktatorn har fiender i väst. Andra vill förklara vår revolution för oss Samma sak gäller nu. Att motsätta sig Assad förpliktar ingen att tiga om övergrepp från nya makthavare. Att välkomna en diktaturs fall betyder inte att man avsäger sig rätten att kritisera det som kommer efter. Jag kan samtidigt vara emot Assad, Daesh, sekteristiska miliser, utländsk ockupation och övergrepp från Syriens nuvarande styre. Det är inte motsägelsefullt. Det är själva innebörden av politisk självständighet. Det är också här den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Solidaritet med ett folk kan inte betyda att man väljer dess fiender och allierade åt det. Den måste börja med att erkänna dess rätt att tala i eget namn. För syrier är detta inte en akademisk fråga. Under femton år har andra människor ständigt förklarat för oss vad vår revolution ‘egentligen’ var. Nu riskerar samma mekanism att upprepas i diskussionen om tiden efter Assad. Låt oss slippa ännu en europeisk omskrivning. Vi gjorde inte uppror för att byta en obligatorisk lojalitet mot en annan. Mohamad Zaal Alsalloum, syrisk poet, författare, översättare och journalist, bosatt i Lyon Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa DESCRIPTION: Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Att vara emot en diktator, som Bashar al-Assad, är ingen ursäkt för att inte kritisera Syriens nya styre, skriver den syriska författaren Mohamad Zaal Alsalloum. Det finns en seglivad föreställning i delar av den europeiska vänstern: om en syrier motsatte sig Bashar al-Assad måste han också försvara den makt som kom efter honom. Som om motstånd mot en diktator automatiskt vore ett kontrakt med nästa regering. Så fungerar inte politisk frihet. Jag tillhör den generation syrier vars politiska erfarenhet formades av upproret 2011. För oss handlade revolutionen om frihet, värdighet, fängelserna, tortyren, massakrerna och rätten att inte styras genom rädsla. Den erfarenheten upphör inte därför att Assad har fallit. Men den övergår inte heller automatiskt i lojalitet med Ahmed al-Sharaa eller någon annan makthavare. En revolution är inte en evig fullmakt till den första regering som kommer efter diktatorn. Vi pressas in i geopolitiska läger Ändå pressas syrier gång på gång in i färdiga geopolitiska läger. Är du emot Assad? Då måste du vara för USA, islamisterna eller dagens makt i Damaskus. Är du emot Daesh? Då misstänks du för att ursäkta Assad. Kritiserar du Iran, antas du stå på Washingtons sida. Kritiserar du israeliska angrepp eller ockupation, placeras du i motsatt läger. Detta sätt att tänka gör syriern till ett objekt i någon annans ideologiska karta. Vänstern borde känna igen problemet. Hela dess emancipatoriska tradition bygger på idén att människor själva är politiska subjekt. Ändå har en del av den europeiska vänstern i Syrienfrågan ofta sett stormakterna tydligare än syrierna själva. Washington, Moskva, Teheran, Ankara och Tel Aviv blir huvudpersoner. Den syriske fången, demonstranten, flyktingen eller demokraten reduceras till bevismaterial i en teori om imperialism. Det är fullt legitimt att analysera västlig maktpolitik. Det är nödvändigt. Men antiimperialism förlorar sin frigörande mening om den kräver att ett folk accepterar en lokal diktatur därför att diktatorn har fiender i väst. Andra vill förklara vår revolution för oss Samma sak gäller nu. Att motsätta sig Assad förpliktar ingen att tiga om övergrepp från nya makthavare. Att välkomna en diktaturs fall betyder inte att man avsäger sig rätten att kritisera det som kommer efter. Jag kan samtidigt vara emot Assad, Daesh, sekteristiska miliser, utländsk ockupation och övergrepp från Syriens nuvarande styre. Det är inte motsägelsefullt. Det är själva innebörden av politisk självständighet. Det är också här den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Solidaritet med ett folk kan inte betyda att man väljer dess fiender och allierade åt det. Den måste börja med att erkänna dess rätt att tala i eget namn. För syrier är detta inte en akademisk fråga. Under femton år har andra människor ständigt förklarat för oss vad vår revolution ”egentligen” var. Nu riskerar samma mekanism att upprepas i diskussionen om tiden efter Assad. Låt oss slippa ännu en europeisk omskrivning. Vi gjorde inte uppror för att byta en obligatorisk lojalitet mot en annan. Mohamad Zaal Alsalloum, syrisk poet, författare, översättare och journalist, bosatt i Lyon Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena.
adbf6e8bbc73a42049a2c3c3d9f0f51a0f525419
5c6a728573a729ab56cb07344cc00d2c313c4261
5c6a728573a729ab56cb07344cc00d2c313c4261Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för.
Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena.
Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Att vara emot en diktator, som Bashar al-Assad, är ingen ursäkt för att inte kritisera Syriens nya styre, skriver den syriska författaren Mohamad Zaal Alsalloum.
Det finns en seglivad föreställning i delar av den europeiska vänstern: om en syrier motsatte sig Bashar al-Assad måste han också försvara den makt som kom efter honom. Som om motstånd mot en diktator automatiskt vore ett kontrakt med nästa regering.
Så fungerar inte politisk frihet.
Jag tillhör den generation syrier vars politiska erfarenhet formades av upproret 2011. För oss handlade revolutionen om frihet, värdighet, fängelserna, tortyren, massakrerna och rätten att inte styras genom rädsla. Den erfarenheten upphör inte därför att Assad har fallit. Men den övergår inte heller automatiskt i lojalitet med Ahmed al-Sharaa eller någon annan makthavare.
En revolution är inte en evig fullmakt till den första regering som kommer efter diktatorn.
Ändå pressas syrier gång på gång in i färdiga geopolitiska läger. Är du emot Assad? Då måste du vara för USA, islamisterna eller dagens makt i Damaskus. Är du emot Daesh? Då misstänks du för att ursäkta Assad. Kritiserar du Iran, antas du stå på Washingtons sida. Kritiserar du israeliska angrepp eller ockupation, placeras du i motsatt läger.
Detta sätt att tänka gör syriern till ett objekt i någon annans ideologiska karta.
Vänstern borde känna igen problemet. Hela dess emancipatoriska tradition bygger på idén att människor själva är politiska subjekt. Ändå har en del av den europeiska vänstern i Syrienfrågan ofta sett stormakterna tydligare än syrierna själva. Washington, Moskva, Teheran, Ankara och Tel Aviv blir huvudpersoner. Den syriske fången, demonstranten, flyktingen eller demokraten reduceras till bevismaterial i en teori om imperialism.
Det är fullt legitimt att analysera västlig maktpolitik. Det är nödvändigt. Men antiimperialism förlorar sin frigörande mening om den kräver att ett folk accepterar en lokal diktatur därför att diktatorn har fiender i väst.
Samma sak gäller nu. Att motsätta sig Assad förpliktar ingen att tiga om övergrepp från nya makthavare. Att välkomna en diktaturs fall betyder inte att man avsäger sig rätten att kritisera det som kommer efter.
Jag kan samtidigt vara emot Assad, Daesh, sekteristiska miliser, utländsk ockupation och övergrepp från Syriens nuvarande styre. Det är inte motsägelsefullt. Det är själva innebörden av politisk självständighet.
Det är också här den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Solidaritet med ett folk kan inte betyda att man väljer dess fiender och allierade åt det. Den måste börja med att erkänna dess rätt att tala i eget namn.
För syrier är detta inte en akademisk fråga. Under femton år har andra människor ständigt förklarat för oss vad vår revolution ‘egentligen’ var. Nu riskerar samma mekanism att upprepas i diskussionen om tiden efter Assad.
Låt oss slippa ännu en europeisk omskrivning.
Vi gjorde inte uppror för att byta en obligatorisk lojalitet mot en annan.
Mohamad Zaal Alsalloum, syrisk poet, författare, översättare och journalist, bosatt i Lyon
Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena.
5c6a728573a729ab56cb07344cc00d2c313c4261
adbf6e8bbc73a42049a2c3c3d9f0f51a0f525419
TITLE: Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa DESCRIPTION: Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Att vara emot en diktator, som Bashar al-Assad, är ingen ursäkt för att inte kritisera Syriens nya styre, skriver den syriska författaren Mohamad Zaal Alsalloum. Det finns en seglivad föreställning i delar av den europeiska vänstern: om en syrier motsatte sig Bashar al-Assad måste han också försvara den makt som kom efter honom. Som om motstånd mot en diktator automatiskt vore ett kontrakt med nästa regering. Så fungerar inte politisk frihet. Jag tillhör den generation syrier vars politiska erfarenhet formades av upproret 2011. För oss handlade revolutionen om frihet, värdighet, fängelserna, tortyren, massakrerna och rätten att inte styras genom rädsla. Den erfarenheten upphör inte därför att Assad har fallit. Men den övergår inte heller automatiskt i lojalitet med Ahmed al-Sharaa eller någon annan makthavare. En revolution är inte en evig fullmakt till den första regering som kommer efter diktatorn. Vi pressas in i geopolitiska läger Ändå pressas syrier gång på gång in i färdiga geopolitiska läger. Är du emot Assad? Då måste du vara för USA, islamisterna eller dagens makt i Damaskus. Är du emot Daesh? Då misstänks du för att ursäkta Assad. Kritiserar du Iran, antas du stå på Washingtons sida. Kritiserar du israeliska angrepp eller ockupation, placeras du i motsatt läger. Detta sätt att tänka gör syriern till ett objekt i någon annans ideologiska karta. Vänstern borde känna igen problemet. Hela dess emancipatoriska tradition bygger på idén att människor själva är politiska subjekt. Ändå har en del av den europeiska vänstern i Syrienfrågan ofta sett stormakterna tydligare än syrierna själva. Washington, Moskva, Teheran, Ankara och Tel Aviv blir huvudpersoner. Den syriske fången, demonstranten, flyktingen eller demokraten reduceras till bevismaterial i en teori om imperialism. Det är fullt legitimt att analysera västlig maktpolitik. Det är nödvändigt. Men antiimperialism förlorar sin frigörande mening om den kräver att ett folk accepterar en lokal diktatur därför att diktatorn har fiender i väst. Andra vill förklara vår revolution för oss Samma sak gäller nu. Att motsätta sig Assad förpliktar ingen att tiga om övergrepp från nya makthavare. Att välkomna en diktaturs fall betyder inte att man avsäger sig rätten att kritisera det som kommer efter. Jag kan samtidigt vara emot Assad, Daesh, sekteristiska miliser, utländsk ockupation och övergrepp från Syriens nuvarande styre. Det är inte motsägelsefullt. Det är själva innebörden av politisk självständighet. Det är också här den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Solidaritet med ett folk kan inte betyda att man väljer dess fiender och allierade åt det. Den måste börja med att erkänna dess rätt att tala i eget namn. För syrier är detta inte en akademisk fråga. Under femton år har andra människor ständigt förklarat för oss vad vår revolution ‘egentligen’ var. Nu riskerar samma mekanism att upprepas i diskussionen om tiden efter Assad. Låt oss slippa ännu en europeisk omskrivning. Vi gjorde inte uppror för att byta en obligatorisk lojalitet mot en annan. Mohamad Zaal Alsalloum, syrisk poet, författare, översättare och journalist, bosatt i Lyon Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa DESCRIPTION: Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Att vara emot en diktator, som Bashar al-Assad, är ingen ursäkt för att inte kritisera Syriens nya styre, skriver den syriska författaren Mohamad Zaal Alsalloum. Det finns en seglivad föreställning i delar av den europeiska vänstern: om en syrier motsatte sig Bashar al-Assad måste han också försvara den makt som kom efter honom. Som om motstånd mot en diktator automatiskt vore ett kontrakt med nästa regering. Så fungerar inte politisk frihet. Jag tillhör den generation syrier vars politiska erfarenhet formades av upproret 2011. För oss handlade revolutionen om frihet, värdighet, fängelserna, tortyren, massakrerna och rätten att inte styras genom rädsla. Den erfarenheten upphör inte därför att Assad har fallit. Men den övergår inte heller automatiskt i lojalitet med Ahmed al-Sharaa eller någon annan makthavare. En revolution är inte en evig fullmakt till den första regering som kommer efter diktatorn. Vi pressas in i geopolitiska läger Ändå pressas syrier gång på gång in i färdiga geopolitiska läger. Är du emot Assad? Då måste du vara för USA, islamisterna eller dagens makt i Damaskus. Är du emot Daesh? Då misstänks du för att ursäkta Assad. Kritiserar du Iran, antas du stå på Washingtons sida. Kritiserar du israeliska angrepp eller ockupation, placeras du i motsatt läger. Detta sätt att tänka gör syriern till ett objekt i någon annans ideologiska karta. Vänstern borde känna igen problemet. Hela dess emancipatoriska tradition bygger på idén att människor själva är politiska subjekt. Ändå har en del av den europeiska vänstern i Syrienfrågan ofta sett stormakterna tydligare än syrierna själva. Washington, Moskva, Teheran, Ankara och Tel Aviv blir huvudpersoner. Den syriske fången, demonstranten, flyktingen eller demokraten reduceras till bevismaterial i en teori om imperialism. Det är fullt legitimt att analysera västlig maktpolitik. Det är nödvändigt. Men antiimperialism förlorar sin frigörande mening om den kräver att ett folk accepterar en lokal diktatur därför att diktatorn har fiender i väst. Andra vill förklara vår revolution för oss Samma sak gäller nu. Att motsätta sig Assad förpliktar ingen att tiga om övergrepp från nya makthavare. Att välkomna en diktaturs fall betyder inte att man avsäger sig rätten att kritisera det som kommer efter. Jag kan samtidigt vara emot Assad, Daesh, sekteristiska miliser, utländsk ockupation och övergrepp från Syriens nuvarande styre. Det är inte motsägelsefullt. Det är själva innebörden av politisk självständighet. Det är också här den europeiska vänstern behöver välja vilken solidaritet den vill stå för. Solidaritet med ett folk kan inte betyda att man väljer dess fiender och allierade åt det. Den måste börja med att erkänna dess rätt att tala i eget namn. För syrier är detta inte en akademisk fråga. Under femton år har andra människor ständigt förklarat för oss vad vår revolution ”egentligen” var. Nu riskerar samma mekanism att upprepas i diskussionen om tiden efter Assad. Låt oss slippa ännu en europeisk omskrivning. Vi gjorde inte uppror för att byta en obligatorisk lojalitet mot en annan. Mohamad Zaal Alsalloum, syrisk poet, författare, översättare och journalist, bosatt i Lyon Inlägget Den syriska revolutionen var aldrig en fullmakt åt al-Sharaa dök först upp på Dagens Arena.
adbf6e8bbc73a42049a2c3c3d9f0f51a0f525419
5c6a728573a729ab56cb07344cc00d2c313c4261