Tornevall Networks

Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Björn Wiechel vill bygga ut den nära kulturen, stärka public service och återupprätta folkbildningen. Han beskriver kulturpolitiken som en del av välfärden och menar att statens uppgift är att ge människor möjlighet att uttrycka sig och ta del av andras berättelser. Samtidigt avvisar han regeringens idé om att privata pengar ska ersätta offentliga kultursatsningar.

Om du skulle sammanfatta Socialdemokraternas kulturpolitik i tre punkter – vilka skulle de vara?

– Kärnan är egentligen att människor ska ha en verklig möjlighet att använda sin yttrandefrihet. Kultur handlar om att kunna beskriva världen, göra sin röst hörd och ta del av andras berättelser.

För att det ska vara möjligt krävs en aktiv fördelningspolitik. Det ska finnas replokaler, scener, bibliotek, kulturarv och föreningsliv nära människor. Då får fler möjlighet att utveckla sig själva och vara med och forma samhället.

Den tredje delen handlar om våra gemensamma nationella institutioner – public service, filmpolitiken och andra verksamheter som hjälper oss att spegla varandra och föra ett gemensamt samtal om vilka vi är och vart vi är på väg.

Du nämner både människors eget skapande och den professionella kulturen. Ser du någon skillnad mellan dem?

– Nej, de hänger ihop. Vi vill till exempel införa en kulturgaranti i skolan där alla barn regelbundet får möta professionell kultur – teater, dans, musik, film eller bildkonst. Sådana upplevelser kan väcka lusten att själv skapa. Man kanske vill börja spela teater, spela musik eller måla. Därför är det viktigt både att människor får ta del av kultur och att de själva får möjlighet att utöva den.

Kulturbudgeten har minskat under mandatperioden. Vill ni återställa den till den nivå som gällde före regeringens neddragningar?

– Under mandatperioden har vi föreslagit omkring 3,5 miljarder kronor mer till kulturområdet än regeringen. Men kulturpolitiken handlar inte bara om statens kulturbudget. En stor del av den kultur människor möter i vardagen finns i kommuner och regioner – kulturskolor, länsmuseer, bibliotek och mycket annat. Därför har vi också prioriterat generella statsbidrag till kommuner och regioner. När kommunernas ekonomi försämras är det ofta kulturen som får stå tillbaka.

Men betyder det att ni inte vill återställa kulturbudgeten till tidigare nivå?

– Vi har självklart ambitionen att höja de statliga kulturanslagen. Samtidigt är statsfinanserna ansträngda. Vi måste bygga upp ett reformutrymme först.  När det finns kommer kulturen att vara ett område vi vill stärka.

Det handlar dessutom inte bara om att återställa det som har skurits ned. På flera områden – inte minst folkbildningen – har verksamheter lagts ned, personal försvunnit och lokaler stängts. Det går inte att vrida tillbaka klockan. Det handlar om att bygga upp något på nytt.

Gäller det även folkbildningen? Ni har ju sagt att återställandet ska ske stegvis.

– Ja. Studieförbunden har själva beskrivit att en återuppbyggnad måste ske successivt. Det går inte att tillföra alla pengar på en gång när organisationerna samtidigt har blivit mindre.

För mig är folkbildningen och den nära kulturen en del av välfärden. Precis som skolan eller sjukvården handlar kulturpolitiken om att människor ska ha reella möjligheter att delta i samhället och påverka sina liv.

Du har varit mycket kritisk mot regeringens politik för public service. Varför?

– Framför allt därför att regeringen har brutit med den breda samsyn som länge har funnits kring public service. Jag tycker inte bara att neddragningarna är fel, utan också att man har politiserat ett område där partierna tidigare har försökt komma överens.

Det sker dessutom i ett läge där de stora globala teknikföretagen får ett allt större inflytande över både infrastrukturen och innehållet i det offentliga samtalet. Då behöver vi ett starkt public service som utgår från demokratiska kulturpolitiska mål – inte från kommersiella eller politiska intressen.

Kulturpolitiken är inte politikernas verktyg. Det är allmänhetens institution.

Du säger att public service har en särskild roll i dagens medielandskap. Vad menar du med det?

– Public service är en av våra viktigaste gemensamma kulturinstitutioner. Den speglar hela landet, producerar journalistik, musik, drama och annan kultur och ska stå fri från både politiska och kommersiella intressen.

Just därför är det viktigt att det finns breda politiska överenskommelser. Public service tillhör allmänheten – inte den regering som råkar sitta vid makten.

Du nämnde tidigare filmpolitiken. Vad vill Socialdemokraterna göra där?

– Filmpolitiken fyller en liknande funktion. Svensk film hjälper oss att förstå vilka vi är och berättar historier om vårt samhälle. Därför behöver vi långsiktiga villkor och en politik som gör att svensk film kan fortsätta utvecklas.

Du lyfter också fram dataspel som ett kulturpolitiskt område. Hur tänker du där?

– Spel är både kultur och en viktig framtidsbransch. Därför tycker jag att vi borde ha ett tydligare nationellt ansvar, ungefär som vi har på filmområdet.

Jag skulle gärna se ett spelinstitut som samlar kompetens, arbetar med kompetensförsörjning och utvecklar området utifrån kulturpolitiska mål.

Spel är ett sätt att berätta historier, skapa estetiska upplevelser och mötas över generationsgränser. Det är en konstform där många olika uttryck samverkar, och därför borde den få en tydligare plats i kulturpolitiken.

Centerpartiet har talat mycket om att stärka den regionala kulturen och kulturen utanför storstäderna. Du kommer själv från Umeå. Hur ser du på den frågan?

– Där delar jag mycket av Centerpartiets analys. Studieförbunden och folkbiblioteken är kulturens första linje. Det är där människor möter kulturen i vardagen och där mycket annan kultur också får möjlighet att växa. Vi har redan institutioner med turnerande uppdrag, men de skulle kunna utvecklas ytterligare.

För mig handlar det här om fördelningspolitik. Om marknaden ensam styr kommer resurserna framför allt att hamna där köpkraften är störst. Då riskerar den lokala kulturen att försvagas.

Ska människor i hela landet ha samma möjlighet att skapa och ta del av kultur krävs ett offentligt ansvar för den kulturella infrastrukturen.

Regeringen talar mycket om breddad finansiering – sponsorer, donationer och privata givare. Tror ni på den idén?

– Det sker redan i stor utsträckning. Företag sponsrar idrottsföreningar och kulturverksamheter, och många institutioner arbetar aktivt med donationer och andra privata intäkter. Det är inget nytt.

Det regeringen nu föreslår är något annat. Man vill använda offentliga pengar för att stimulera privata investeringar i kulturen. De pengarna hade vi hellre satsat direkt på kulturen.

Varför?

– Därför att vårt uppdrag är att se till att människor i hela landet har tillgång till kultur. Om kulturen i allt högre grad blir beroende av köpkraft och privata finansiärer finns en risk att resurserna koncentreras till de stora institutionerna i storstäderna. Det leder inte till fler kulturskolor eller starkare kulturliv i mindre kommuner.

Privata donationer är naturligtvis välkomna. Den som vill bidra till kulturen ska kunna göra det. Men de ska vara ett komplement – inte en ersättning för det offentliga ansvaret.

Tror du att oppositionen kommer att kunna komma överens om kulturpolitiken om ni vinner valet?

– Ja, det tror jag. Det finns redan en bred samsyn kring flera viktiga frågor, som kulturskolan och folkbildningen. Tidigare fanns också en bred enighet om public service. Under den här mandatperioden har den samsynen brutits, framför allt när det gäller folkbildningen och public service. Jag hoppas att vi kan återgå till en situation där kulturpolitiken åter präglas av breda överenskommelser. Det är bra för kulturlivet att spelreglerna är långsiktiga.

Även tillsammans med Centerpartiet?

– Ja, i flera frågor. Vi delar mycket av synen på den nära kulturen, folkbildningen och vikten av att människor i hela landet ska ha tillgång till kultur. Vi kommer naturligtvis inte att vara överens om allt. Men jag tror att det finns goda möjligheter att bygga breda lösningar kring de bärande delarna av kulturpolitiken.

Det tror jag att både kulturlivet och demokratin tjänar på.

Inlägget “Kulturen är allmänhetens institution, inte politikernas verktyg” dök först upp på Dagens Arena.

Jag kom till Sverige som ensamkommande tonåring. Idag har jag två examina från KTH. Min berättelse visar att bakgrund inte behöver avgöra framtid. Som lärare vill jag hjälpa fler unga till högre studier, skriver Fayez Hamzat.

När jag kom till Sverige 2015 var jag en ensamkommande tonåring från ett krigsdrabbat Syrien. Jag lämnade bakom mig oro, rädsla och osäkerhet. Framför mig fanns ett nytt land, ett språk jag ännu inte behärskade och ett samhälle jag behövde förstå från början.

Att komma till ett nytt land som ung människa är inte bara att byta plats. Det är att försöka förstå nya regler, nya koder och ett helt nytt sätt att leva. Det handlar om att lära sig ett språk samtidigt som man ska klara skolan, förstå myndigheter, hitta trygghet och bygga relationer. Det handlar också om ensamheten som kan uppstå när familj, vänner och det som tidigare var självklart plötsligt finns långt bort.

Jag visste inte exakt hur min framtid skulle se ut, men jag visste att jag ville bygga den genom kunskap, arbete och ansvar. Vägen dit var långt ifrån enkel. I början räckte språket inte alltid till. Jag kunde förstå delar av en lektion, men missa nyanserna. Jag kunde ha kunskapen inom mig, men sakna orden för att visa den. Det kunde skapa frustration, särskilt när man vill mer än man förmår uttrycka.

Krav på att bevisa man hör till

Det fanns också en annan svårighet: känslan av att hela tiden behöva bevisa att man hör hemma. Som ny i landet kan man ibland bära på en tyst press att vara extra duktig, extra stark och extra tacksam. Man vill inte vara en börda. Man vill klara sig. Men bakom viljan finns också trötthet, saknad och oro för framtiden.

Ändå fanns det en stark drivkraft inom mig. Jag ville framåt. Jag ville använda de möjligheter jag fick och visa att min bakgrund inte skulle begränsa min framtid.

I dag har jag tagit två examina från Kungliga Tekniska högskolan. Jag är civilingenjör i teknisk kemi och ämneslärare i matematik och kemi. För mig är det mer än akademiska meriter. Det är resultatet av många års arbete, uthållighet och stöd från människor som såg min potential även när vägen var svår.

Under mina år i Sverige har jag förstått hur avgörande utbildning kan vara. Den ger inte bara kunskap, utan också självförtroende, riktning och möjlighet att påverka sitt eget liv. För mig blev skolan och universitetet platser där framtiden långsamt började kännas möjlig.

Det är också därför jag valde att bli lärare. Jag vet hur mycket det kan betyda när en vuxen människa tror på en elev. En bra lärare kan öppna dörrar, skapa trygghet och hjälpa en ung person att se sin egen förmåga. Den erfarenheten vill jag bära med mig in i klassrummet.

Som civilingenjör har jag fått fördjupa mig i kemi, teknik och problemlösning. Som ämneslärare har jag fått verktyg för att göra kunskap tillgänglig för elever med olika bakgrund och förutsättningar. Kombinationen betyder mycket för mig. Den ger mig både ämnesdjup och ett tydligt uppdrag: att bidra till nästa generation.

Utbildning kan förändra liv

Jag tror att svensk skola behöver lärare som förenar höga förväntningar med omtanke. Elever behöver möta vuxna som vågar utmana dem, men också stötta dem när de tvivlar på sig själva. Det gäller särskilt unga som inte alltid ser högre studier som en självklar väg.

Min berättelse visar att bakgrund inte behöver avgöra framtid. Den visar också vad som kan hända när ett samhälle ger människor möjlighet att utbilda sig, arbeta hårt och bli en del av något större.

Jag är stolt över mina två examina från KTH. Men framför allt är jag tacksam. Tacksam för Sverige, för utbildningsmöjligheterna och för alla människor som på olika sätt har hjälpt mig vidare.

När jag tänker tillbaka på den tonåring som kom hit 2015 känner jag både ödmjukhet och styrka. Vägen har varit lång, men den har gett mig en övertygelse som jag kommer att bära med mig både som lärare och samhällsmedborgare:

Utbildning kan förändra liv. Mitt liv är ett exempel på det.

Fayez Hamzat, civilingenjör i teknisk kemi och ämneslärare i matematik och kemi. Arbetar för närvarande som lärare på ett högstadium, och är förtroendevald för Centerpartiet i Sundbyberg.

Inlägget Jag var ensamkommande – nu har jag två examina dök först upp på Dagens Arena.

Den fjärde delen i Dagens Arenas sommarserie om politiska mord handlar om mordet på den svenske kungen Gustav III.

Mordet på Gustav III är en av de mest dramatiska händelserna i svensk historia. Vad var det som gjorde att ett gäng adelsmän bestämde sig för att ingå i en sammansvärjning för att göra sig av med den svenska kungen och hur gick det till när polisen lyckades nysta upp komplotten mot monarken?

Gäst: Hugo Nordland, historiker och författare till en bok om Gustav III

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på avsnittet här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget Mordet på Gustav III dök först upp på Dagens Arena.

AI är på väg att förändra musiken med explosiv hastighet. Musiker riskerar att konkurreras ut av AI-skapad musik. Vi bör använda AI som ett verktyg, men förhålla oss kritiska till att låta algoritmerna automatisera själva skapandeprocessen, skriver musikern Mikael Lind.

Musik är inte bara organiserat ljud, utan också en meningsfull aktivitet och en viktig faktor i vår sociala gemenskap. Den har följt människan genom alla tider som ett universellt språk för våra mest grundläggande känslor. Nu är dock AI på god väg att förändra detta landskap med en närmast explosiv hastighet. När maskiner kan generera musik på bara några sekunder utmanas själva kärnan i vår kreativitet, och vi måste fråga oss vad som händer med musikens roll när det mänskliga hantverket automatiseras.

AI-musiktjänster som Suno och Udio förser användarna med blixtsnabba resultat i nästan vilken musikstil som helst. Låtarna som genereras kan ofta verka märkligt övertygande på ytan, men de uppfattas ändå av många som känslokalla och ihåliga. De flesta lyssnare reagerar negativt på när de får veta att traditionellt låtskrivande har gett vika för överdriven teknisk bekvämlighet. Intuitivt känns utvecklingen mer som en faustisk pakt än som en användbar innovation.

AI dödar en kreativ process

Ansträngning är kreativitetens själ. När vi beundrar ett musikaliskt mästerverk är det inte enbart slutresultatet vi hyllar, utan även den mänskliga hängivelsen bakom det. Vi känner en inneboende respekt för människor som lägger ner flera år av möda och personliga uppoffringar för att bemästra ett hantverk. AI-genererad musik amputerar denna kreativa process och förvandlar konstnärlig prestation till enbart en produkt.

En oroväckande ny studie visar att studenter som använder AI för att skriva uppsatser kommer ihåg mindre av vad de har skrivit och känner sig mindre engagerade i sitt arbete. I en annan studie fick en grupp använda AI-verktyg i tio minuter för att lösa problem, men när dessa verktyg sedan togs bort försvann motivationen hos gruppen helt. De gav ofta upp utan att ens försöka, och presterade därför sämre än gruppen som inte använde AI alls.

Liknande effekter kan förväntas inom musikens område. Om AI tar över delar av skapandeprocessen kommer musiker och låtskrivare att förlora viktiga färdigheter och förmågor. De kommer inte längre känna samma behov av att lära sig instrument, förstå musikteori eller odla sin kreativitet. Det en gång så mänskliga musikskapandet förminskas till evigt knapptryckande, ett slags musikens “autocomplete”.

Man hör ibland argumentet att AI demokratiserar musikskapandet genom att sänka tröskeln för vem som kan skapa musik. Men är det verkligen en demokratisering? Om några få textrader är allt som krävs för att skapa en låt, hur ska man då kunna sticka ut bland miljontals andra som använder samma verktyg?

Marknaden riskerar mättas av AI-skval

Om de musikaliska färdigheter som historiskt sett har gjort det möjligt för motiverade artister att nå ut helt plötsligt förlorar allt värde, då kommer det sannolikt att leda till att de stora skivbolagens makt stärks ytterligare. De har redan resurserna som krävs för att dominera spellistor och marknadsföra sina artister.

Min gissning är att AI-musikens effekter på musikscenen i mitt hemland Island blir att det kommer att bli svårare för framtidens Laufey eller Of Monsters and Men att nå ut. När AI påskyndar produktionen av musik – idag skickas omkring 75.000 AI-låtar till streamingtjänster dagligen – blir den mest påtagliga följden att marknaden mättas ytterligare och färre band och artister får chans att höras genom allt AI-skval.

AI har potentialen att bli ett intressant verktyg för dagens musikutövare förutsatt att den fungerar som en förlängning av mänsklig kreativitet snarare än en ersättare. Teknologin kan öppna nya dörrar för allt från ljuddesign till innovativt instrumentbyggande, eller kanske till och med fungera som en ödmjuk assistent åt låtskrivaren eller kompositören. Tekniken ska fungera som en förlängning av vårt konstnärskap, inte som en ersättning för den, och vi bör därför ställa oss kritiska till alla försök att låta algoritmerna automatisera själva skapandeprocessen!

Mikael Lind, kompositör och universitetslärare i Reykjavik

Inlägget Låt inte AI-tjänsterna automatisera vår kreativitet dök först upp på Dagens Arena.

Den kulturpolitiska visionen kan drabba samhällets innovationskraft.

Valet närmar sig, men kulturpolitiken spelar som vanligt en undanskymd roll. I valdebatterna har oppositionen drivit på för att återställa stödet till folkbildningen medan regeringspartierna lyft sina satsningar på barn och unga: Fritidskort, skolbibliotek åt alla och litteratursatsning i skolan.

Kulturutskottets ledamöter beklagar sig inte sällan över att kulturpolitiken kommer i sista hand när statsbudgeten ska formas och därför blir den kulturpolitiska debatten ofta enahanda.

Sedan i höstas överskuggas mycket i den kulturpolitiska debatten av Tidö 2.0 – nystart för Sverige, och specifikt kapitlet som handlar om framtidens kultur och folkbildning.

Den SD-nära konservativa tankesmedjan Oikos och svenskt näringslivs nyliberala tankesmedja Timbro har skrivit Tidö 2.0, ett förslag till en radikalkonservativliberal revolution.

Den både uppvärderar och nedvärderar kulturpolitiken. 

Fimpa stödet

Konsten ska tas över av folket; ägardemokrati ska råda istället för den “vänsterdemokrati” som nu, enligt Tidö 2.0, genomsyrar merparten av de offentligstödda kulturverksamheterna.

De mest uppmärksammade förslagen i Tidö 2.0 går ut på att helt fimpa det offentliga stödet till folkbildningen och att Konsthögskolan enbart ska syssla med konst daterad före modernismen. För konsten och folkbildningen betyder det att vi hamnar i tidsspannet 1890-1930.

Framför allt är det före arbetarrörelsen genombrott i Sverige.

På så sätt tänker Tidö 2.0-författarna att det skapas en “ärlighet i offentligheten”. Tankesmedjorna verkar inte tycka att dagens transparens och öppenhet räcker till. Press- och yttrandefrihet, offentlighetsprincip, den svenska modellen och ett dynamiskt civilsamhälle brukar i andra sammanhang annars lyftas fram som centrala för vår demokrati.

Tidö 2.0 visionerar också om att frigöra samtidskonsten från “den osunda beroendeställningen till det offentliga”. Man kan fråga sig när i den svenska historien konsten har stått i en sund beroendeställning till makten? 

Liknande historielöshet vittnar författarna om när de hoppas på att kulturen ska finansieras genom svenskarnas donationsvilja. Det var längesedan svenska företag och medborgare var pigga på att donera pengar till kultur. Att tänka att de ska börja nu, och dessutom också sikta in sig på smala konstprojekt, lär kräva en beteendeförändring som heter duga. 

Tidö 2.0 låter precis vad det är: en liberal-konservativ samplingsprodukt som saknar konsekvens och förankring både hos politiker och medborgare. Visionen svarar inte heller på samtidens stora kulturpolitiska frågor som framför allt dykt upp i kölvattnet av den digitala revolutionen.

Brist på alternativa visioner

Men just eftersom ingen annan heller svarar på samtidens kulturutmaningar blir visionen Tidö 2.0, och Sverigedemokraternas tydliga kulturpolitik, ett alternativ som ändå diskuteras.

För kulturpolitiken verkar få liv först när den paketeras i form av en samhällsvision. Det visar inte minst Sverker Sörlin, som i sin bok Kulturens värde lyfter kritiken mot dagens kulturpolitiks brist på ideologi. Och kulturpolitikens brist på koppling till övriga politikområden. 

Sörlin visar hur det i mellankrigsåren växte fram en insikt om att folkhemspolitik krävdes för att lyfta hela nationens demokratiska bildningsnivå. Bland annat med hjälp av kulturpolitik. Det var under den här tiden institutioner som bland annat Riksteatern skapades. 

1974 års kulturpolitik var också visionär. Stora förhoppningar knöts till ett brett tillgängliggörande av kultur. Tidö 2.0-författarna med flera vill ofta få det att låta som att det enbart var Socialdemokraterna som präglade 1900-talet, men 1974 års kulturpolitiska vision stöttades av alla politiska partier.

Fram till alldeles nyligen. 

Eftersom kulturpolitiska visioner  är slagkraftiga bör fler än kulturpolitiker och kulturarbetare engagera sig i konsekvenserna av Tidö 2.0:s kulturvisioner och dess betydelse för vår demokrati på lång sikt. 

Jag tänker på väljare och politiker eller representerar för fack och näringsliv. Vad säger till exempel egentligen Timbros ägare från det svenska näringslivet om att Sverige i Tidö 2.0-visionen går från ett framtidsorienterat land, med kulturell och individualistisk innovationskraft, till att bli ett land där studenter vid landets viktigaste konstskola ska metoddrillas i enbart konst och form från 1800-talet? 

Vad säger väljarna om att hela vårt DNA ska omprogrammeras från framtidsnyfikenhet till bevarandetänk?

Jag tror det räcker med att nämna svenska musikundret för att föreställa sig hur också massor av andra kreativa branscher skulle kunna drabba samhället med innovationsbrist om politiken släpper fram anti-framtidsvisionen Tidö 2.0 på det kulturpolitiska fältet.

Inte tillräcklig tankekraft

Sverige har i hundra år varit ett framtidsorienterat utbildningsland. Tyvärr har friheten, kulturen och bildningen försvagats under 2000-talet på grund av jakten på onödiga skattekronor och effektmål. 

Därför har samhället har redan tappat det som vi behöver mer av i ai-åldern; innovativa perspektiv och medborgarnas personliga utveckling av analys, omdöme, nyfikenhet och lyssnande. Sverige måste gå framåt och inte bakåt när vi ska anpassa oss till framtidens krav på självständigt tänkande.

Jag vänder mig också särskilt till väljare och politiker från S, KD och M, som jag uppfattar som passiva partier när det gäller kulturpolitik. De behöver verkligen fördjupa sig i det kulturpolitiska perspektivet för att inte låta SD:s kulturpolitik och Tidö 2.0 få inflytande.  

För det finns en risk att förslagen i Tidö 2.0 – avskaffande av offentligt stöd till kultur, folkbildning och medier –  blir verklighet, eftersom politiker, näringsliv och medborgare inte ägnat tillräckligt mycket tankekraft åt vilket kulturpolitik som är bra för Sverige. 

Och då kan vår demokrati börja gunga på riktigt. 

Ola Bo Larsson

Inlägget Jo, Tidö 2.0 kan bli verklighet dök först upp på Dagens Arena.

Argentinas glaciärlag har länge fungerat som ett starkt skydd för vattenreserver. Nu har den upphävts för att locka utländska investerare, bland annat Lundin Mining, som vill utvinna råvaror. Frågan är till vilket pris metaller ska utvinnas, skriver Fredrik Sanz Lerena.

Argentinas glaciärlag har länge betraktats som en av världens mest långtgående miljölagstiftningar. Den har haft ett tydligt syfte: att skydda landets glaciärer och periglaciala områden – avgörande vattenreserver för både människor, jordbruk och ekosystem. Nu står denna lag inför betydande förändringar. Det motiveras av behovet av ekonomisk tillväxt, ökade exportintäkter och en vilja att attrahera investeringar i gruvsektorn.

Detta sker inte i ett vakuum. Argentina befinner sig i en djup ekonomisk kris, med hög inflation, pressade offentliga finanser och ett stort behov av utländska investeringar. I det läget framstår landets naturresurser – koppar, litium och andra metaller – som en snabb väg till kapital och stabilitet. Samtidigt ökar den globala efterfrågan, inte minst från Europa, där omställningen till fossilfri energi kräver stora mängder råvaror.

Lokalbefolkningen och klimatet tar smällen

Men konsekvenserna riskerar att bli långtgående. Glaciärerna i Anderna fungerar som naturliga vattenreservoarer, särskilt i torra regioner. Att öppna upp för gruvdrift i eller i närheten av dessa områden innebär en risk för både vattenkvalitet och tillgång. För lokalbefolkningen handlar det inte om abstrakta miljöfrågor, utan om tillgång till dricksvatten, jordbrukets överlevnad och långsiktig livskvalitet. Vattenförsörjningen för upp till sju miljoner människor kan försvinna efter lagändringen.

Här uppstår också en tydlig social dimension. De investeringar som nu kan bli möjliga väntas generera stora vinster – men i huvudsak för internationella bolag och investerare. För lokalinvånare i de berörda regionerna är bilden mer komplex. Gruvprojekt kan visserligen skapa arbetstillfällen, men ofta till relativt låga löner och under begränsade tidsperioder. Samtidigt riskerar den lokala miljön att påverkas permanent. I praktiken innebär det att vinsterna i stor utsträckning lämnar landet, medan kostnaderna – i form av miljöpåverkan och sociala konsekvenser – stannar kvar.

Samtidigt står betydande ekonomiska intressen på spel. Internationella gruvbolag har under lång tid identifierat regionen som strategiskt viktig, och investeringar i miljardklassen väntas om regelverket blir mer tillåtande.

Svenskt företag och storbank inblandat

I detta större sammanhang återfinns även svenska aktörer. Lundin Mining, med bland annat Nordea som investerare, är tillsammans med internationella partners involverat i ett av de mest omtalade kopparprojekten i regionen. Projektet har tidigare begränsats av den befintliga lagstiftningen, men bedöms kunna bli mer genomförbart i takt med att reglerna förändras. För bolaget – liksom för många andra i branschen – innebär detta potentiellt betydande ekonomiska möjligheter.

Efterfrågan drivs i hög grad av industriländer, däribland Sverige, som behöver metaller för att möjliggöra elektrifiering, batteriproduktion och utbyggnad av energiinfrastruktur. Därmed uppstår en paradox: den gröna omställningen i en del av världen kan bidra till ökade miljörisker i en annan.

Debatten om Argentinas glaciärlag bör därför inte reduceras till en nationell fråga. Den berör globala värdekedjor, ansvarsfördelning och hur kostnaderna för klimatomställningen fördelas.

Frågan som återstår är inte om världen behöver dessa råvaror – utan till vilket pris de ska utvinnas, och vem som i slutändan får bära konsekvenserna.

Fredrik Sanz Lerena, statsvetare, med fokus på latinamerikanska relationer och administration.

Inlägget Glaciärerna i Anderna hotas – svenska bolag kan bli vinnare dök först upp på Dagens Arena.

Tredje delen av Dagens Arenas sommarserie om politiska mord handlar om mordet på USA:s president John F. Kennedy. 

Den 22 november 1963 är ett datum som alltid kommer att vara inpräntat i historien. Det var den dagen som USA:s 35:e president John F Kennedy sköts till döds när han färdades i en bilkortege i Dallas.

Gäst: Britt-Marie Mattsson, journalist som bevakat amerikansk politik i många år och som skrivit en bok om Kennedyfamiljen

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget Vem mördade John F. Kennedy? dök först upp på Dagens Arena.

Vänsterpartiets kulturpolitiska talesperson Vasiliki Tsouplaki vill återställa stödet till folkbildningen, stärka kulturarbetarnas villkor och värna den offentligt finansierade kulturen. Samtidigt varnar hon för att regeringens tal om breddad finansiering riskerar att flytta makten över kulturpolitiken från folkvalda till dem med störst ekonomiska resurser.

Vad är Vänsterpartiets viktigaste kulturpolitiska frågor inför valet?

– Jag brukar säga att vår kulturpolitik står på fyra ben. Det första är en stark offentlig kulturstruktur med institutioner över hela landet – regionala museer, länsteatrar och andra offentliga kulturinstitutioner som utgör ryggraden i kulturlivet.

Det andra benet är det fria kulturlivet – fria teatergrupper, frilansmusiker och andra aktörer som ser till att kulturen når människor i hela landet.

Det tredje benet är det ideella kulturlivet: studieförbund, arrangörer och föreningar som engagerar människor och skapar ett levande kulturliv.

Det fjärde benet är konstnärspolitiken. Utan goda villkor för kulturarbetare och konstnärer fungerar inte de andra delarna heller. Där handlar det om frågor som sjukförsäkring, pensioner, a-kassa, föräldraförsäkring, rimliga ersättningar till konstnärer och ett starkt skydd för upphovsrätten – inte minst i takt med AI-utvecklingen.

Alla fyra delarna behövs. Tar man bort ett ben blir hela konstruktionen instabil.

Mycket av det du beskriver bygger på offentlig finansiering. Hur ser ni på regeringens idé om breddad finansiering?

– Jag uppfattar att den diskussionen delvis har blivit ett sätt att slippa prata om de neddragningar som kulturen faktiskt står inför. Kultursektorn har sagt att den går på knäna, men i stället för att tala om vilka offentliga resurser som behövs har regeringen hänvisat till att kulturen borde hitta fler privata finansiärer.

Visst finns det ett värde i att kulturen inte är helt beroende av politiska beslut. Men regeringens utgångspunkt blir märklig när man samtidigt inte vill säga vilken offentlig finansiering man tycker är nödvändig.

Dessutom är möjligheterna väldigt olika. De stora nationella institutionerna kan kanske hitta privata finansiärer, men den kommunala kulturskolan eller den lilla teatergruppen kommer inte att få miljardärer att finansiera verksamheten. För de flesta kulturaktörer är det här egentligen ingen lösning.

Finns det ändå delar av regeringens förslag som ni tycker är intressanta?

– Ja. Om det finns onödiga regler som gör det svårare att ta emot sponsring än vad det behöver vara så kan de naturligtvis ses över. Det ska vara lika enkelt att sponsra kultur som idrott.

Däremot är vi kritiska till förslag om matchningsfinansiering eller skattereduktioner för gåvor till kultur.

Varför?

– Därför att de riskerar att flytta inflytandet över kulturpolitiken från folkvalda till dem som har störst ekonomiska resurser.

Vi tycker att skattebetalarna ska kunna utkräva ansvar av oss politiker för hur kulturpengarna används. Om staten börjar matcha donationer från stora privata finansiärer blir det i praktiken de som får ett ökat inflytande över vilka verksamheter som får resurser.

Det är en maktförskjutning som vi inte tycker är önskvärd.

Ni vill återställa stödet till folkbildningen. Hur snabbt vill ni göra det?

– Vi vill tydligt markera i vår budget att vi är beredda att återställa stödet. Sedan tror jag att det kan behöva ske stegvis. Studieförbunden har sagt upp omkring tusen anställda, stängt hundratals replokaler och tvingats sälja fastigheter. När en sådan struktur väl har monterats ned går den inte att bygga upp igen på ett år. Därför kan en successiv återuppbyggnad vara den mest realistiska vägen.

Har den hårda granskningen av folkbildningen ändå fört något gott med sig?

– Ja, på ett sätt. När det upptäcktes att vissa aktörer hade fuskat med bidrag tvingades studieförbunden se över sina kontrollsystem. De granskade sina ersättningsmodeller och införde bättre rutiner för att förhindra att samma verksamhet kunde rapporteras flera gånger eller att felaktiga utbetalningar gjordes. Den processen var viktig.

– Men det var också studieförbunden själva som upptäckte många av oegentligheterna och tog initiativ till förändringarna. Därför tycker jag inte att det håller att använda fusket som argument för att skära ned en tredjedel av statsbidragen.

Hur menar du?

– Om en myndighet utsätts för bedrägerier brukar staten skjuta till resurser för att förbättra kontrollen och säkerheten. Här fick studieförbunden själva investera i nya IT-system och kontrollfunktioner. Som belöning blev de sedan av med en tredjedel av det statliga stödet.

Det resonemanget går inte ihop. Jag uppfattar fusket mer som ett svepskäl för neddragningar än som den verkliga orsaken till dem.

Tror du att oppositionen kommer att kunna enas om kulturpolitiken efter valet?

– Ja, det tror jag. Vi har en väldigt likartad syn på kulturens betydelse för demokratin och på behovet av ett fritt kulturliv. Det finns skillnader i hur mycket pengar partierna vill avsätta, men i de stora kulturpolitiska frågorna står vi nära varandra.

Gäller det även Centerpartiet?

– Ja, i många frågor faktiskt. De har en annan ekonomisk politik och därför mindre utrymme för kultursatsningar. Men synen på civilsamhället, folkbildningen och studieförbundens betydelse ligger förvånansvärt nära vår.

När jag kom in i kulturutskottet fanns det en bred samsyn mellan de flesta partierna om principer som armlängds avstånd och kulturens betydelse för ett demokratiskt samhälle. Jag tycker att den samsynen har blivit svagare under den här mandatperioden.

Vad är Vänsterpartiets kulturpolitiska vision? Vad skiljer er från de andra partierna?

– Vi har ett kulturpolitiskt program som har funnits länge och där vi betonar den folkliga kulturen. Kultur handlar inte bara om de stora institutionerna utan också om människors eget skapande och engagemang.

Det kan vara amatörteater, en lokal musikförening eller människor som organiserar sig för att uttrycka sig genom kultur. För oss är kultur också ett sätt att ge människor makt över sina egna liv och möjlighet att påverka samhället.

Är det den egenutövade kulturen som är kärnan i er kulturpolitik?

– Ja, det är en viktig del av den. Vänsterpartiet var det parti som först tog fram ett kulturpolitiskt program i Sverige, och den tanken finns fortfarande kvar. Samtidigt blir kulturpolitik ofta väldigt praktisk. Man diskuterar budgetposter, institutioner och olika stödformer, därför att det är så politiken fungerar i vardagen.

Men jag tycker att vi ibland behöver lyfta blicken och prata om varför kulturen är viktig.

Hur då?

– Jag vill inte att människor ska tänka på vita väggar på museer eller något avlägset som bara angår en kulturelit när vi pratar kulturpolitik.

Jag vill att de ska tänka på att kunna gå med sina barn till bibliotekets sagostund. Att det finns bra svensk film att se. Att det finns nyheter i radion. Att det lokala kulturhuset håller öppet och att barn kan spela teater eller musik efter skolan.

Det är där kulturpolitiken finns i människors vardag.

Kulturpolitiken brukar ändå hamna långt ned när väljarna rankar vilka frågor som är viktigast.

– Ja, men om vi inte hade en offentlig kulturpolitik skulle väldigt många snabbt märka hur mycket som försvann. Livet skulle bli betydligt fattigare.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att beskriva kultur på det sättet. Då blir det tydligt att det inte handlar om en bortskämd kulturelit som vill ha mer pengar, utan om de verksamheter som människor möter varje dag.

När kulturinstitutioner, teatrar och studieförbund säger att de behöver bättre villkor handlar det inte om att de vill ha privilegier. De försöker tala om för oss politiker vad som krävs för att människor i hela landet även fortsättningsvis ska ha tillgång till kultur.

Om vi inte lyssnar riskerar vi att stå där med nedlagda teatrar, färre biblioteksevenemang och ett fattigare kulturliv. Det är den utvecklingen vi vill förhindra.

Jesper Bengtsson

Inlägget “Kulturpolitiken måste stå på fyra ben” dök först upp på Dagens Arena.

Det vi såg blev outhärdligt, skriver Johan Lindahl.  

Fråga runt och du lär få samma svar: klart att klimatet är allvarligt. Ipsos mäter det år efter år – en majoritet säger att samhället borde göra mer, och många känner av klimatförändringarna i sin egen vardag. Vi har inte slutat erkänna allvaret. Ändå har frågan glidit ur nyhetssändningarnas topp och försvunnit ur medelklassens middagssamtal.

Klimattrötthet kallar vi det. Men trötthet är fel ord, och ett mycket bekvämt alibi.

Defensiv bortvändning

Det som faktiskt hänt kan beskrivas som defensiv bortvändhet. Sociologen Kari Marie Norgaard har visat hur klimatkunskapen kan vara känd i abstrakt mening men ändå hållas borta från våra politiska, sociala och privata liv.

Vi vet, men vi lever som om vi inte visste.

Ställs människor inför något som upplevs både katastrofalt och bortom vår kontroll, handlar vi inte. Vi tittar bort, tonar ner, flyttar blicken till något mer uthärdligt. Klimatkrisen är det yttersta exemplet: maximalt allvar, maximal vanmakt. Just den kombination som föder bortvändhet: ”Min flygresa spelar ändå ingen roll.”

Det var vid medelklassens middagsbord som diskussionen tystnade först. Det bordet hör till världens högutsläppande tiondel, och en uppriktig klimatdiskussion skickar notan rakt dit: flyget, resandet, konsumtionen, radhuset, bilen, ISK-fonderna. ”Jag vet att det är en katastrof, och jag vill inte ändra mitt liv” är helt enkelt en outhärdlig ekvation. Så vi löser den genom att byta ämne. Opinionsmätningarna säger samma sak: oron består, men allt färre tycker att det är deras eget ansvar att agera. Vi skickar notan uppåt, till regeringar och företag. Det är bortvändheten, mätt i procent.

Skulle låta som en naturlag

Det förklarar också varför engagemanget var så högljutt kring 2019. Så länge agerandet inte krävde mer av oss än att demonstrera och heja på Greta, kändes frågan både aktuell och verkningsfull. Men när den långsiktiga notan kom som en personlig kostnad utan kännbar utdelning blev det jobbigare. Vi är samma människor som upptäckte att det ärliga svaret kostar oss, personligen, till synes förgäves. ”Klimattrötthet” är namnet vi gav bortvändheten för att den skulle låta som en naturlag i stället för ett val.

Sedan kom AI och tog över. Inte bara för att den sög uppmärksamheten, utan för att den var så mycket mer uthärdlig att titta på. Här finns det som klimatet saknar: något nytt, omtvistat, med hjältar och skurkar och en framtid som avgörs just nu – och som du kan tycka något om som spelar roll. Att de gigantiska datacenter som driver AI samtidigt är på väg att bli ett av klimatpolitikens snabbast växande problem är en ironi vi orkar ännu mindre med. Vi flyr från krisen rakt in i det som driver på den.

Lögnen som friar oss

Och nyhetsredaktionerna då? Inte heller där sitter någon skurk. Där finns samma flykt, satt i system. Nyheter lever på det nya, på konflikten, på upplösningen, på handlingskraften. Klimatet erbjuder motsatsen: den totala enformigheten där det alltid är värre än vi trodde. Ingen upplösning att rapportera och ett gapande glapp mellan vad vi vet och vad vi gör. Ingen vidare story. I stället ett kroniskt ångesttillstånd av just det slag som journalistiken är byggd för att överge.

Det här är inte ännu en text som kräver mer klimatbevakning, ambitiösare klimatpolitik eller fler utpekade skurkar. Bortvändheten är inte någon annans. Den sitter vid våra middagsbord, på redaktionerna, i politiken, i mig medan jag skriver detta. Därför tänker jag inte avsluta med fem tips om vad du kan göra, för det är just den trösten som döljer den radikala omprövning av våra liv som faktiskt krävs. Och jag tänker inte säga att priset är för högt, för det är just den lögnen som friar oss.

Johan Lindahl

Inlägget Vi slutade inte bry oss, vi slutade se dök först upp på Dagens Arena.

Karensavdraget brukar beskrivas som en fråga om sjukdom. Men i grunden handlar det om vilket arbetsliv vi bygger. Ska den som blir sjuk kunna stanna hemma, eller ska sjukdom börja med ett avdrag på lönen? skriver Jimmy Nyman.

Arbetare straffas hårdast av karensavdraget. När mensbesvär blir en löneförlust ser vi att arbetarkvinnor får betala ännu ett pris.

Arbetet har rapporterat om en ny LO-undersökning som visar att närmare var femte arbetarkvinna varit tvungen att stanna hemma från jobbet på grund av mensbesvär det senaste året. I gruppen 18–29 år handlar det om 35 procent. LO uppskattar att omkring 160 000 kvinnor i arbetaryrken sjukskrivit sig och första dagen gått helt utan lön på grund av mensbesvär.

Det är siffror, men det är också vardag. Den som arbetar i hemtjänsten, på förskolan, i butiken, i industrin eller på golvet i välfärden kan inte bara flytta arbetsdagen till köksbordet. Jobbet sker på plats. Kroppen måste vara där. När kroppen inte håller, försvinner också inkomsten.

Mensbesvär blir löneförlust

Jag ska inte göra mig till talesperson för kvinnors erfarenheter. Men när kvinnor i arbetaryrken själva beskriver hur mensbesvär blir en löneförlust måste politiken lyssna. Det handlar inte om svaghet eller bristande arbetsmoral. Det handlar om ett system som gör sjukdom dyrare för den som redan har mindre marginaler.

Karensavdraget är utformat som om sjukdom slår lika mot alla. Så ser inte arbetslivet ut. Den som kan arbeta hemifrån har ofta större möjlighet att hantera en lättare sjukdag. Den som måste vara på plats har inte samma möjlighet. Då blir karensen inte en neutral regel. Den slår hårdare mot arbetare.

LO:s undersökning visar dessutom att den slår särskilt hårt mot arbetarkvinnor.

Mensbesvär är inte självvalt. Det är inte något man kan planera bort eller skärpa sig igenom. Ändå gör sjukförsäkringen det till en privat kostnad. När kvinnors kroppar möter ett system som kräver att sjukdom ska kosta, blir sjukförsäkringen ojämställd i praktiken.

Flytta kostnaden från de anställda

Arbetsgivarsidan brukar invända att ett slopat karensavdrag skulle bli dyrt. Men kostnaden finns redan. Den ligger bara på den som blir sjuk. Den ligger hos undersköterskan som förlorar inkomst, hos butiksanställda som går till jobbet med smärta och hos den som måste välja mellan återhämtning och ekonomi.

Det är en märklig syn på ansvar. För när sjukdom görs till en ekonomisk risk skapas ett arbetsliv där människor förväntas bita ihop. Det är dålig arbetsmiljö, dålig folkhälsa och dålig jämställdhet.

Ett starkt samhälle kan inte bygga sin arbetslinje på att människor ska betala för att kroppen inte följer schemat. En sjukförsäkring ska ge trygghet när människor behöver den. Den ska inte straffa dem som har minst möjlighet att runda systemet.

Karensavdraget bör avskaffas. Inte bara för att det är en klassfråga. Utan för att det också är en fråga om jämställdhet, arbetsmiljö och respekt för människors faktiska liv.

Sjukdom ska inte vara en löneförlust. Och arbetarkvinnor ska inte betala det högsta priset för en orättvis sjukförsäkring.

Jimmy Nyman, socialdemokrat, beteendevetare och engagerad i arbetarrörelsen.

Inlägget Mens ska inte ge löneavdrag dök först upp på Dagens Arena.