Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
07d64e1f0fa57b2ef6f0d972470c562743e8f514Urholkade ersättningar har ökat kvinnors ekonomiska otrygghet.
Inlägget Decennier av stram socialpolitik har slagit hårt mot kvinnor dök först upp på Dagens Arena.
Ersättningar som inte räknats upp i takt med kostnadsökningar har fått stor negativ effekt för kvinnor. Det här eftersom kvinnor är mer beroende av ersättningar från socialförsäkringen, medan män i högre utsträckning har tjänat på värdeökningen på kapital, skriver Tara Twana och Dan Andersson.
Barnbidraget på 1 250 per månad har inte höjts sedan 2018 och borde enbart av det skälet vara 500 kronor högre per månad. Barnbidragets fall är en symbol för samtidens låga värdering av barn och mammor. Barn ska inte behöva få sämre livsvillkor därför att familjens ekonomi är svag.
Inkomster som mer är knutna till kvinnor som föräldrapenning, sjukpenning och pension har bara ökat med 42 procent sedan 1991. Jämför med inkomster från kapital som övervägande del går till män. Där gäller motsatta proportioner.
Skillnaden är häpnadsväckande för sedan 1991 fördubblades realiserade vinster vid försäljning av bostäder eller värdepapper. Därtill tredubblades värdet för räntor, utdelningar och liknande. Det visar SCB 2025 i Inkomstfördelningen 1991–2023.
Decennier av stram socialpolitik får effekter för kvinnor. Ekonomisk jämställdhet handlar ytterst om frihet att kunna lämna en destruktiv relation, men främst om att kunna bilda familj utan ekonomisk otrygghet. Allt färre födda barn är tecken på att Sverige gått i fel riktning.
Kvinnor med låga inkomster och otrygga villkor föder färre barn än välbeställda. Från världens mest jämställda land är riket nu petad ner till sjunde plats enligt Världsekonomiskt forum.
Trots ökade arbetsinsatser och att kvinnor nu har mer utbildning än män blir utfallet att kvinnor får allt mindre ekonomiska resurser än män. Som ett exempel ökar åter gapet mellan kvinnors och mäns löner efter år 2019 enligt Medlingsinstitutet.
År 1960 till 2010 ökade jämställheten på nästan alla områden. Blev den bara en parentes? Så får det inte bli!
Välfärdens omfattning är avgörande för kvinnors ekonomiska självständighet och för jämställdhet mellan kvinnor och män. Skillnaderna försvinner inte vid pensioneringen utan riskerar att följa kvinnor genom hela livet.
Kvinnor arbetar i stor utsträckning i välfärdens yrken, där hög arbetsbelastning och otillräckliga arbetsvillkor får konsekvenser för både hälsa och sjukfrånvaro. Ett exempel, 46 procent av förskolans barnskötare på säger att de är så underbemannade att det innebär risk för barnen dagligen eller minst en gång i veckan. En ökning från 27 procent år 2021 enligt deras förbund Kommunal.
Numera drivs en statlig ”välfärdspolitik” som premierar kapital och inte arbete. Den premierar hushållen med högst inkomster och deras tillgångar.
Samlad överföring till män som följd av succesiva lättnader för företagare samt subventionerat sparande innebär att arbetsfria inkomster ökat väsentlig vilket, knappast är en arbetslinje men i stället nygamla normer med traditionella roller för kvinnor. Det visas i den nyss publicerade boken Jämställdhet. En historisk parentes? (Hjalmarsson & Högberg).
När vård, äldreomsorg och barnomsorg inte räcker till är det fortfarande ofta kvinnor som går ner i arbetstid eller tar ett större obetalt omsorgsansvar. Nedskärningar i förskolan och omsorgen ger ett mer ojämställt Sverige.
Den förra regeringen bär ansvar, men de rödgröna partierna kan klart bättre hävda kvinnors möjligheter.
Vi kräver att en ny regering sätter jämställdhet högt på dagordningen.
Det måste tydligare redovisas hur inkomster, skatter, kapitalinkomster, offentliga subventioner fördelas mellan kvinnor och män.
Barnfamiljernas ekonomi måste stärkas, med särskild betydelse för hushåll med små ekonomiska marginaler och ensamstående föräldrar.
Vård, omsorg och barnomsorg måste ha resurser som gör att kvinnor inte tvingas kompensera genom obetalt arbete eller minskad arbetstid.
Tara Twana, ordförande Stockholms Socialdemokratiska kvinnodistrikt
Dan Andersson, före detta chefekonom LO
Inlägget Decennier av stram socialpolitik har slagit hårt mot kvinnor dök först upp på Dagens Arena.
42b617b965da41552f57561b5479b638f6a1fea8Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista.
Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena.
Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista
Vänsterpartisten Mohamed Abdukardir Ali har tagit time out. Anklagelserna om att han skulle ha personkryssats in i riksdagen genom valfusk blev för omfattande, och han kommer inte att ta sin riksdagsplats förrän frågan är utredd.
Det är bra.
Valfusk är ingen liten anklagelse och skulle några personer ha betalt väljare för att rösta på Vänsterpartiet och kryssa just Mohamed Abdukardir Ali är det en enorm kris för valet i Dalarna. Kanske måste det göras om.
Men just nu handlar det bara om en förundersökning. Inget annat. Och som alltid måste oskuld vara utgångspunkten tills motsatsen bevisas.
Enligt tidigare polisuppgifter har personer delat ut valsedlar där Mohamed Abdukardir Alis namn redan varit kryssat och sedan kört väljare i bil till vallokalerna.
Detta är helt lagenligt.
Flera partier skjutsar väljare till röstlokalerna, om de till exempel är gamla och inte orkar ta sig dit av egen maskin.
Alla partier delar ut valsedlar till väljarna.
Rösthemligheten handlar om att ingen ska pressas att rösta på ett parti eller en kandidat, och det allvarliga i anklagelserna handlar om misstanken att väljare fått betalt för att rösta.
Det är ett grovt brott. Som nu ska utredas.
Men i sociala medier har skuldfrågan redan avgjorts av mobben. Den här nyheten har passat in i en bild som flera av Tidöpartierna redan spridit. En bild som grundar sig i rasism och som säger att det handlar om klanröstning när de rödgröna partierna får starkt stöd i utanförskapsområden. En bild som nedvärderar väljarna i dessa områden. Ibland har det till och med riktats krav på att de inte borde får rösta.
Det är en grotesk och antidemokratisk reaktion på valresultatet.
I en fungerande demokrati är människor fria att rösta på vad de vill, av vilka skäl det må vara.
I en fungerande demokrati avspeglas befolkningen dessutom i riksdagen.
– Folk här tänker att han kommer göra skillnad, säger Hassan Abdalle Ali, som bor i Tjärna allé, till Dagens Nyheter, som förklaring till varför så många kryssade som de gjorde.
Så kan det också vara.
Vid sedan av själva röstförfarandet är ändå frågan hur Vänsterpartiet i Dalarna har kunnat placera en person på riksdagslistan som bara varit med i partiet i några månader, och som ingen av de ledande inom partiet i länet verkar veta något substantiellt om.
Min bild är att fungerande partier inte agerar så.
Min bild är att riksdagslistan är något man hamnar på när man varit med ett tag, engagerat sig i partiets interna och externa liv, haft kommunala uppdrag där man prövats i konkret politiskt arbete. Sedan, om man har tur och ens profil passar i relation till de andra på listan, kan man få en plats där.
Det går att förstå att ett parti, om det saknar representation från någon viktig väljargrupp, som den somaliska, kan låta någon särskilt begåvad politiker hoppa över något av de ovan nämnda stegen.
Men i det här fallet har Vänsterpartiet hoppat över dem alla.
Det är en smula gåtfullt.
Samtidigt som jag skriver detta inser jag dock att det ”snabbförfarandet” inte är så unikt trots allt. Inför valet 2022 lanserade exempelvis Liberalerna ett stort antal kändisar på sina listor. Personer som inte tidigare varit engagerade i partiet. Vid den tiden låg Liberalerna på samma sätt som inför det här valet riktigt illa till i opinionen och partiledningen antog att namn som Martin Melin, Johanna Hildebrandt och Dominika Peczynski skulle lock nya väljargrupper till partiet. Martin Melin tog sig sedan också hela vägen till riksdagen.
Ingen jämförelse i övrigt, Liberalerna har inte hamnat i närheten av de problem som Vänsterpartiet har.
Misstankarna i Borlänge visar i vilket fall att ett fungerande parti bör ta allvarligt på frågan vilka de sätter upp på sina riksdagslistor.
Jesper Bengtsson
Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena.
b256a49c7367122473dd8f3f15396af6ab75a114
42b617b965da41552f57561b5479b638f6a1fea8
TITLE: Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds DESCRIPTION: Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista. Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista Vänsterpartisten Mohamed Abdukardir Ali har tagit time out. Anklagelserna om att han skulle ha personkryssats in i riksdagen genom valfusk blev för omfattande, och han kommer inte att ta sin riksdagsplats förrän frågan är utredd. Det är bra. Valfusk är ingen liten anklagelse och skulle några personer ha betalt väljare för att rösta på Vänsterpartiet och kryssa just Mohamed Abdukardir Ali är det en enorm kris för valet i Dalarna. Kanske måste det göras om. Ännu bara misstanke Men just nu handlar det bara om en förundersökning. Inget annat. Och som alltid måste oskuld vara utgångspunkten tills motsatsen bevisas. Enligt tidigare polisuppgifter har personer delat ut röstkort där Mohamed Abdukardir Alis namn redan varit kryssat och sedan kört väljare i bil till vallokalerna. Detta är helt lagenligt. Flera partier skjutsar väljare till röstlokalerna, om de till exempel är gamla och inte orkar ta sig dit av egen maskin. Alla partier delar ut valsedlar till väljarna. Rösthemligheten handlar om att ingen ska pressas att rösta på ett parti eller en kandidat, och det allvarliga i anklagelserna handlar om misstanken att väljare fått betalt för att rösta. Det är ett grovt brott. Som nu ska utredas. Mobben säger sitt Men i sociala medier har skuldfrågan redan avgjorts av mobben. Den här nyheten har passat in i en bild som flera av Tidöpartierna redan spridit. En bild som grundar sig i rasism och som säger att det handlar om klanröstning när de rödgröna partierna får starkt stöd i utanförskapsområden. En bild som nedvärderar väljarna i dessa områden. Ibland har det till och med riktats krav på att de inte borde får rösta. Det är en grotesk och antidemokratisk reaktion på valresultatet. I en fungerande demokrati är människor fria att rösta på vad de vill, av vilka skäl det må vara. I en fungerande demokrati avspeglas befolkningen dessutom i riksdagen. – Folk här tänker att han kommer göra skillnad, säger Hassan Abdalle Ali, som bor i Tjärna allé till Dagens Nyheter, som förklaring till varför så många kryssade som de gjorde. Så kan det också vara. Gåtfullt Vänsterpartiet Vid sedan av själva röstförfarandet är ändå frågan hur Vänsterpartiet i Dalarna har kunnat placera en person på riksdagslistan som bara varit med i partiet i några månader, och som ingen av de ledande inom partiet i länet verkar veta något substantiellt om. Min bild är att fungerande partier inte agerar så. Min bild är att riksdagslistan är något man hamnar på när man varit med ett tag, engagerat sig i partiets interna och externa liv, haft kommunala uppdrag där man prövats i konkret politiskt arbete. Sedan, om man har tur och ens profil passar i relation till de andra på listan, kan man få en plats där. Det går att förstå att ett parti, om det saknar representation från någon viktig väljargrupp, som den somaliska, kan låta någon särskilt begåvad politiker hoppa över något av de ovan nämnda stegen. Men i det här fallet har Vänsterpartiet hoppat över dem alla. Det är en smula gåtfullt. Allvarlig fråga vilka som får plats Samtidigt som jag skriver detta inser jag dock att det ”snabbförfarandet” inte är så unikt trots allt. Inför valet 2022 lanserade exempelvis Liberalerna ett stort antal kändisar på sina listor. Personer som inte tidigare varit engagerade i partiet. Vid den tiden låg Liberalerna på samma sätt som inför det här valet riktigt illa till i opinionen och partiledningen antog att namn som Martin Melin, Johanna Hildebrandt och Dominika Peczynski skulle lock nya väljargrupper till partiet. Martin Melin tog sig sedan också hela vägen till riksdagen. Ingen jämförelse i övrigt, Liberalerna har inte hamnat i närheten av de problem som Vänsterpartiet har. Misstankarna i Boränge visar i vilket fall att ett fungerande parti bör ta allvarligt på frågan vilka de sätter upp på sina riksdagslistor. Jesper Bengtsson Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds DESCRIPTION: Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista. Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista Vänsterpartisten Mohamed Abdukardir Ali har tagit time out. Anklagelserna om att han skulle ha personkryssats in i riksdagen genom valfusk blev för omfattande, och han kommer inte att ta sin riksdagsplats förrän frågan är utredd. Det är bra. Valfusk är ingen liten anklagelse och skulle några personer ha betalt väljare för att rösta på Vänsterpartiet och kryssa just Mohamed Abdukardir Ali är det en enorm kris för valet i Dalarna. Kanske måste det göras om. Ännu bara misstanke Men just nu handlar det bara om en förundersökning. Inget annat. Och som alltid måste oskuld vara utgångspunkten tills motsatsen bevisas. Enligt tidigare polisuppgifter har personer delat ut valsedlar där Mohamed Abdukardir Alis namn redan varit kryssat och sedan kört väljare i bil till vallokalerna. Detta är helt lagenligt. Flera partier skjutsar väljare till röstlokalerna, om de till exempel är gamla och inte orkar ta sig dit av egen maskin. Alla partier delar ut valsedlar till väljarna. Rösthemligheten handlar om att ingen ska pressas att rösta på ett parti eller en kandidat, och det allvarliga i anklagelserna handlar om misstanken att väljare fått betalt för att rösta. Det är ett grovt brott. Som nu ska utredas. Mobben säger sitt Men i sociala medier har skuldfrågan redan avgjorts av mobben. Den här nyheten har passat in i en bild som flera av Tidöpartierna redan spridit. En bild som grundar sig i rasism och som säger att det handlar om klanröstning när de rödgröna partierna får starkt stöd i utanförskapsområden. En bild som nedvärderar väljarna i dessa områden. Ibland har det till och med riktats krav på att de inte borde får rösta. Det är en grotesk och antidemokratisk reaktion på valresultatet. I en fungerande demokrati är människor fria att rösta på vad de vill, av vilka skäl det må vara. I en fungerande demokrati avspeglas befolkningen dessutom i riksdagen. – Folk här tänker att han kommer göra skillnad, säger Hassan Abdalle Ali, som bor i Tjärna allé, till Dagens Nyheter, som förklaring till varför så många kryssade som de gjorde. Så kan det också vara. Gåtfullt Vänsterpartiet Vid sedan av själva röstförfarandet är ändå frågan hur Vänsterpartiet i Dalarna har kunnat placera en person på riksdagslistan som bara varit med i partiet i några månader, och som ingen av de ledande inom partiet i länet verkar veta något substantiellt om. Min bild är att fungerande partier inte agerar så. Min bild är att riksdagslistan är något man hamnar på när man varit med ett tag, engagerat sig i partiets interna och externa liv, haft kommunala uppdrag där man prövats i konkret politiskt arbete. Sedan, om man har tur och ens profil passar i relation till de andra på listan, kan man få en plats där. Det går att förstå att ett parti, om det saknar representation från någon viktig väljargrupp, som den somaliska, kan låta någon särskilt begåvad politiker hoppa över något av de ovan nämnda stegen. Men i det här fallet har Vänsterpartiet hoppat över dem alla. Det är en smula gåtfullt. Allvarlig fråga vilka som får plats Samtidigt som jag skriver detta inser jag dock att det ”snabbförfarandet” inte är så unikt trots allt. Inför valet 2022 lanserade exempelvis Liberalerna ett stort antal kändisar på sina listor. Personer som inte tidigare varit engagerade i partiet. Vid den tiden låg Liberalerna på samma sätt som inför det här valet riktigt illa till i opinionen och partiledningen antog att namn som Martin Melin, Johanna Hildebrandt och Dominika Peczynski skulle lock nya väljargrupper till partiet. Martin Melin tog sig sedan också hela vägen till riksdagen. Ingen jämförelse i övrigt, Liberalerna har inte hamnat i närheten av de problem som Vänsterpartiet har. Misstankarna i Borlänge visar i vilket fall att ett fungerande parti bör ta allvarligt på frågan vilka de sätter upp på sina riksdagslistor. Jesper Bengtsson Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena.
42b617b965da41552f57561b5479b638f6a1fea8
b256a49c7367122473dd8f3f15396af6ab75a114
b256a49c7367122473dd8f3f15396af6ab75a114Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista.
Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena.
Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista
Vänsterpartisten Mohamed Abdukardir Ali har tagit time out. Anklagelserna om att han skulle ha personkryssats in i riksdagen genom valfusk blev för omfattande, och han kommer inte att ta sin riksdagsplats förrän frågan är utredd.
Det är bra.
Valfusk är ingen liten anklagelse och skulle några personer ha betalt väljare för att rösta på Vänsterpartiet och kryssa just Mohamed Abdukardir Ali är det en enorm kris för valet i Dalarna. Kanske måste det göras om.
Men just nu handlar det bara om en förundersökning. Inget annat. Och som alltid måste oskuld vara utgångspunkten tills motsatsen bevisas.
Enligt tidigare polisuppgifter har personer delat ut röstkort där Mohamed Abdukardir Alis namn redan varit kryssat och sedan kört väljare i bil till vallokalerna.
Detta är helt lagenligt.
Flera partier skjutsar väljare till röstlokalerna, om de till exempel är gamla och inte orkar ta sig dit av egen maskin.
Alla partier delar ut valsedlar till väljarna.
Rösthemligheten handlar om att ingen ska pressas att rösta på ett parti eller en kandidat, och det allvarliga i anklagelserna handlar om misstanken att väljare fått betalt för att rösta.
Det är ett grovt brott. Som nu ska utredas.
Men i sociala medier har skuldfrågan redan avgjorts av mobben. Den här nyheten har passat in i en bild som flera av Tidöpartierna redan spridit. En bild som grundar sig i rasism och som säger att det handlar om klanröstning när de rödgröna partierna får starkt stöd i utanförskapsområden. En bild som nedvärderar väljarna i dessa områden. Ibland har det till och med riktats krav på att de inte borde får rösta.
Det är en grotesk och antidemokratisk reaktion på valresultatet.
I en fungerande demokrati är människor fria att rösta på vad de vill, av vilka skäl det må vara.
I en fungerande demokrati avspeglas befolkningen dessutom i riksdagen.
– Folk här tänker att han kommer göra skillnad, säger Hassan Abdalle Ali, som bor i Tjärna allé till Dagens Nyheter, som förklaring till varför så många kryssade som de gjorde.
Så kan det också vara.
Vid sedan av själva röstförfarandet är ändå frågan hur Vänsterpartiet i Dalarna har kunnat placera en person på riksdagslistan som bara varit med i partiet i några månader, och som ingen av de ledande inom partiet i länet verkar veta något substantiellt om.
Min bild är att fungerande partier inte agerar så.
Min bild är att riksdagslistan är något man hamnar på när man varit med ett tag, engagerat sig i partiets interna och externa liv, haft kommunala uppdrag där man prövats i konkret politiskt arbete. Sedan, om man har tur och ens profil passar i relation till de andra på listan, kan man få en plats där.
Det går att förstå att ett parti, om det saknar representation från någon viktig väljargrupp, som den somaliska, kan låta någon särskilt begåvad politiker hoppa över något av de ovan nämnda stegen.
Men i det här fallet har Vänsterpartiet hoppat över dem alla.
Det är en smula gåtfullt.
Samtidigt som jag skriver detta inser jag dock att det ”snabbförfarandet” inte är så unikt trots allt. Inför valet 2022 lanserade exempelvis Liberalerna ett stort antal kändisar på sina listor. Personer som inte tidigare varit engagerade i partiet. Vid den tiden låg Liberalerna på samma sätt som inför det här valet riktigt illa till i opinionen och partiledningen antog att namn som Martin Melin, Johanna Hildebrandt och Dominika Peczynski skulle lock nya väljargrupper till partiet. Martin Melin tog sig sedan också hela vägen till riksdagen.
Ingen jämförelse i övrigt, Liberalerna har inte hamnat i närheten av de problem som Vänsterpartiet har.
Misstankarna i Boränge visar i vilket fall att ett fungerande parti bör ta allvarligt på frågan vilka de sätter upp på sina riksdagslistor.
Jesper Bengtsson
Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena.
b256a49c7367122473dd8f3f15396af6ab75a114
42b617b965da41552f57561b5479b638f6a1fea8
TITLE: Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds DESCRIPTION: Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista. Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista Vänsterpartisten Mohamed Abdukardir Ali har tagit time out. Anklagelserna om att han skulle ha personkryssats in i riksdagen genom valfusk blev för omfattande, och han kommer inte att ta sin riksdagsplats förrän frågan är utredd. Det är bra. Valfusk är ingen liten anklagelse och skulle några personer ha betalt väljare för att rösta på Vänsterpartiet och kryssa just Mohamed Abdukardir Ali är det en enorm kris för valet i Dalarna. Kanske måste det göras om. Ännu bara misstanke Men just nu handlar det bara om en förundersökning. Inget annat. Och som alltid måste oskuld vara utgångspunkten tills motsatsen bevisas. Enligt tidigare polisuppgifter har personer delat ut röstkort där Mohamed Abdukardir Alis namn redan varit kryssat och sedan kört väljare i bil till vallokalerna. Detta är helt lagenligt. Flera partier skjutsar väljare till röstlokalerna, om de till exempel är gamla och inte orkar ta sig dit av egen maskin. Alla partier delar ut valsedlar till väljarna. Rösthemligheten handlar om att ingen ska pressas att rösta på ett parti eller en kandidat, och det allvarliga i anklagelserna handlar om misstanken att väljare fått betalt för att rösta. Det är ett grovt brott. Som nu ska utredas. Mobben säger sitt Men i sociala medier har skuldfrågan redan avgjorts av mobben. Den här nyheten har passat in i en bild som flera av Tidöpartierna redan spridit. En bild som grundar sig i rasism och som säger att det handlar om klanröstning när de rödgröna partierna får starkt stöd i utanförskapsområden. En bild som nedvärderar väljarna i dessa områden. Ibland har det till och med riktats krav på att de inte borde får rösta. Det är en grotesk och antidemokratisk reaktion på valresultatet. I en fungerande demokrati är människor fria att rösta på vad de vill, av vilka skäl det må vara. I en fungerande demokrati avspeglas befolkningen dessutom i riksdagen. – Folk här tänker att han kommer göra skillnad, säger Hassan Abdalle Ali, som bor i Tjärna allé till Dagens Nyheter, som förklaring till varför så många kryssade som de gjorde. Så kan det också vara. Gåtfullt Vänsterpartiet Vid sedan av själva röstförfarandet är ändå frågan hur Vänsterpartiet i Dalarna har kunnat placera en person på riksdagslistan som bara varit med i partiet i några månader, och som ingen av de ledande inom partiet i länet verkar veta något substantiellt om. Min bild är att fungerande partier inte agerar så. Min bild är att riksdagslistan är något man hamnar på när man varit med ett tag, engagerat sig i partiets interna och externa liv, haft kommunala uppdrag där man prövats i konkret politiskt arbete. Sedan, om man har tur och ens profil passar i relation till de andra på listan, kan man få en plats där. Det går att förstå att ett parti, om det saknar representation från någon viktig väljargrupp, som den somaliska, kan låta någon särskilt begåvad politiker hoppa över något av de ovan nämnda stegen. Men i det här fallet har Vänsterpartiet hoppat över dem alla. Det är en smula gåtfullt. Allvarlig fråga vilka som får plats Samtidigt som jag skriver detta inser jag dock att det ”snabbförfarandet” inte är så unikt trots allt. Inför valet 2022 lanserade exempelvis Liberalerna ett stort antal kändisar på sina listor. Personer som inte tidigare varit engagerade i partiet. Vid den tiden låg Liberalerna på samma sätt som inför det här valet riktigt illa till i opinionen och partiledningen antog att namn som Martin Melin, Johanna Hildebrandt och Dominika Peczynski skulle lock nya väljargrupper till partiet. Martin Melin tog sig sedan också hela vägen till riksdagen. Ingen jämförelse i övrigt, Liberalerna har inte hamnat i närheten av de problem som Vänsterpartiet har. Misstankarna i Boränge visar i vilket fall att ett fungerande parti bör ta allvarligt på frågan vilka de sätter upp på sina riksdagslistor. Jesper Bengtsson Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds DESCRIPTION: Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista. Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Svårt att förstå hur lätt det är att hamna på Vänsterpartiets riksdagslista Vänsterpartisten Mohamed Abdukardir Ali har tagit time out. Anklagelserna om att han skulle ha personkryssats in i riksdagen genom valfusk blev för omfattande, och han kommer inte att ta sin riksdagsplats förrän frågan är utredd. Det är bra. Valfusk är ingen liten anklagelse och skulle några personer ha betalt väljare för att rösta på Vänsterpartiet och kryssa just Mohamed Abdukardir Ali är det en enorm kris för valet i Dalarna. Kanske måste det göras om. Ännu bara misstanke Men just nu handlar det bara om en förundersökning. Inget annat. Och som alltid måste oskuld vara utgångspunkten tills motsatsen bevisas. Enligt tidigare polisuppgifter har personer delat ut valsedlar där Mohamed Abdukardir Alis namn redan varit kryssat och sedan kört väljare i bil till vallokalerna. Detta är helt lagenligt. Flera partier skjutsar väljare till röstlokalerna, om de till exempel är gamla och inte orkar ta sig dit av egen maskin. Alla partier delar ut valsedlar till väljarna. Rösthemligheten handlar om att ingen ska pressas att rösta på ett parti eller en kandidat, och det allvarliga i anklagelserna handlar om misstanken att väljare fått betalt för att rösta. Det är ett grovt brott. Som nu ska utredas. Mobben säger sitt Men i sociala medier har skuldfrågan redan avgjorts av mobben. Den här nyheten har passat in i en bild som flera av Tidöpartierna redan spridit. En bild som grundar sig i rasism och som säger att det handlar om klanröstning när de rödgröna partierna får starkt stöd i utanförskapsområden. En bild som nedvärderar väljarna i dessa områden. Ibland har det till och med riktats krav på att de inte borde får rösta. Det är en grotesk och antidemokratisk reaktion på valresultatet. I en fungerande demokrati är människor fria att rösta på vad de vill, av vilka skäl det må vara. I en fungerande demokrati avspeglas befolkningen dessutom i riksdagen. – Folk här tänker att han kommer göra skillnad, säger Hassan Abdalle Ali, som bor i Tjärna allé, till Dagens Nyheter, som förklaring till varför så många kryssade som de gjorde. Så kan det också vara. Gåtfullt Vänsterpartiet Vid sedan av själva röstförfarandet är ändå frågan hur Vänsterpartiet i Dalarna har kunnat placera en person på riksdagslistan som bara varit med i partiet i några månader, och som ingen av de ledande inom partiet i länet verkar veta något substantiellt om. Min bild är att fungerande partier inte agerar så. Min bild är att riksdagslistan är något man hamnar på när man varit med ett tag, engagerat sig i partiets interna och externa liv, haft kommunala uppdrag där man prövats i konkret politiskt arbete. Sedan, om man har tur och ens profil passar i relation till de andra på listan, kan man få en plats där. Det går att förstå att ett parti, om det saknar representation från någon viktig väljargrupp, som den somaliska, kan låta någon särskilt begåvad politiker hoppa över något av de ovan nämnda stegen. Men i det här fallet har Vänsterpartiet hoppat över dem alla. Det är en smula gåtfullt. Allvarlig fråga vilka som får plats Samtidigt som jag skriver detta inser jag dock att det ”snabbförfarandet” inte är så unikt trots allt. Inför valet 2022 lanserade exempelvis Liberalerna ett stort antal kändisar på sina listor. Personer som inte tidigare varit engagerade i partiet. Vid den tiden låg Liberalerna på samma sätt som inför det här valet riktigt illa till i opinionen och partiledningen antog att namn som Martin Melin, Johanna Hildebrandt och Dominika Peczynski skulle lock nya väljargrupper till partiet. Martin Melin tog sig sedan också hela vägen till riksdagen. Ingen jämförelse i övrigt, Liberalerna har inte hamnat i närheten av de problem som Vänsterpartiet har. Misstankarna i Borlänge visar i vilket fall att ett fungerande parti bör ta allvarligt på frågan vilka de sätter upp på sina riksdagslistor. Jesper Bengtsson Inlägget Nödvändigt att misstankarna om valfusk utreds dök först upp på Dagens Arena.
42b617b965da41552f57561b5479b638f6a1fea8
b256a49c7367122473dd8f3f15396af6ab75a114
9251aa3b4bcdb3fe6776fae496cfd987c3bdfad2Jakob Amnér frågar sig om han missat något i den moderna manlighetsskolan.
Inlägget Var har SVT hittat männen i Gift vid första ögonkastet XL? dök först upp på Dagens Arena.
Jakob Amnér frågar sig om han missat något i den moderna manlighetsskolan.
Vi är nu några veckor in i den nya säsongen av Gift vid första ögonkastet. Den här hösten har det populära programmet fått ett nytt koncept. Med tanke på senaste veckornas skriverier kan man tro att det är en upplaga med särskilt konservativa könsroller som är grejen. Det var nog inte tanken. Snarare är det ett nytt format med fler deltagare och ett upplägg som skapar grund för mer dramatik.
Som vanligt har åsikterna kring både upplägg och deltagare varit många och heta. Inte minst rörande Urban och relationen till Olivia. Han går ut hårt med sin konservativa syn på förhållanden då han i morgongåva ger sin nya fru en dammvippa. Det råder inte några som helst tvivel om hur han ser på könsroller.
Jakob Amnér frågar sig om han missat något i den moderna manlighetsskolan.
Och det är bara början på Urbans kontroverser. Den scen som fått absolut mest uppmärksamhet hittills är när han under bröllopsresan klargör att ”hans kvinna” inte får ha några manliga vänner som hon umgås med på tu man hand. Jag uppfattar inte Olivia som stormförtjust i upplägget, men uttrycker acceptans i försök att treva sig fram i sin nya relation.
Det visar sig i ett senare avsnitt att ytterligare två av de manliga deltagarna inte tror på att män och kvinnor kan vara vänner. Jag är förbryllad. Var har SVT hittat de här männen? Hur vanlig är den här åsikten?
Frågan har rört upp känslor. Och det med rätta. Urbans sätt att uttrycka sig och se på relationer är som hämtat ur manosfären. Det är unket. Och riskerar att inspirera eller vara ett uttryck för acceptans av misstro och kontroll av sin partner.
Med det sagt är det ett annat fenomen som också intresserar mig. Jag har under de senaste åren plöjt ganska många realityserier med inriktning på relationer och kärlek, både svenska och internationella.
I de amerikanska eller australiensiska upplagorna av programmen är det inte ovanligt att män uttrycker en vilja att ”protect” sina kvinnor. Och att kvinnorna vill bli ”protected”. Kanske är det en språkförbristning, men jag har haft svårt att förstå vad det betyder. Och tillsammans med min sambo har jag fnissat en hel del åt det.
Handlar det om att kontrollera att dörren är låst innan läggdags? Att gå ytterst på trottoaren, närmast den farliga trafiken? Eller ta lagen i egna händer och spöa på den som framstår som ett hot?
Det har hittills inte varit något jag noterat i de svenska programmen. Fram tills nu. I tredje avsnittet av Gift vid första ögonkastet XL säger deltagaren Belinda att hon vill ha en man som skyddar henne. Med sina stora muskler och konservativa syn på könsroller framstår hennes nya man Max som klippt och skuren för uppdraget. Även om jag fortfarande inte är helt säker på vad det innebär.
Det kanske är jag som missat något i den moderna manlighetsskolan. För så vitt jag vet finns det få, om ens några, faror jag förväntas skydda mina närstående från? Som inte lämpligare hanteras av rättsvårdande myndigheter eller andra delar av välfärden?
Och så tycker jag att det ska vara. Välfärden och samhällets skyddsnät ska vara så pass robusta så att jag slipper det ansvaret.
Eller ja, jag måste naturligtvis ta ansvar för mig själv, mitt agerande och humör. För vi ska inte glömma bort att den farligaste platserna för kvinnor är i det egna hemmet i relation till en man. En man som kanske inleder relationen med att kontrollera kvinnans frihet och bygger relationen på misstro. För att sedan låta det psykiska och fysiska våldet eskalera.
Nej, istället för att vara en skräckinjagande bodyguard plockar jag mycket hellre upp dammvippan, visar min sambo förtroende och tar några extra föräldradagar.
Jakob Amnér
Inlägget Var har SVT hittat männen i Gift vid första ögonkastet XL? dök först upp på Dagens Arena.
552a7e9ad04ff78cf70b15050fff4063bb6441efGemensamt finansierad AI kan utjämna spelplanen.
Inlägget Vem får råd med AI-förmågan? dök först upp på Dagens Arena.
Vi har länge använt gemensamma resurser för att ge människor större möjligheter att forma sina liv. I en framtid med allt högre konkurrens om arbete bör tillgången till AI-verktyg göras så jämlik som möjligt. Därför bör vi diskutera en gemensamt finansierad tillgång till AI, skriver Ronald Caous.
Ett kreditkort med AI som bonus låter som ännu ett försäljningsknep. I Kina har sådana erbjudanden börjat dyka upp, tillsammans med abonnemang där kunder köper AI-användning ungefär som mobildata. Tekniksajten The Next Web berättar också om hur företags förbrukning av tokens, enheter som mäter AI-användning, vägs in i kreditbedömningar i Guangzhou. Banker och telekombolag håller på att göra tillgången till AI till en vardaglig handelsvara.
Jag fastnar för vad detta kan betyda för fördelningspolitiken. Kommer vi så småningom att diskutera en allmän tilldelning av tokens, med samma allvar som vi diskuterar tillgången till utbildning?
Det finns en historisk erfarenhet att luta sig mot. Genom fördelningspolitiken har sådant som tidigare var den enskildes bekymmer blivit ett gemensamt ansvar. Rätten till trygghet vid sjukdom och ålderdom har getts en grund som sträcker sig utöver den egna betalningsförmågan. Den idén har burit långt, genom samhällen som sett mycket olika ut.
Reformerna har förstås också präglats av föreställningar som vi senare fått ompröva. Pensionsförsäkringen från 1913 omfattade i princip hela befolkningen. Kvinnorna fick ändå lägre pensioner än männen. Den allmänna rättigheten rymde en ojämlikhet som byggts in redan från början.
Det gör mig försiktig med tanken att en etablerad modell för fördelning skulle vara giltig för all framtid. Idén om jämlika livsvillkor kräver att vi återkommer till vad människor faktiskt behöver och vilka beroenden de lever under. Skolan och biblioteken är exempel på hur vi har vidgat tillgången till kunskap. Där finns en släktskap med frågan om AI. Vi har länge använt gemensamma resurser för att ge människor större möjligheter att forma sina liv.
En svårare fråga gäller lönearbetets ställning. Mycket av välfärdens finansiering och flera av trygghetssystemen har byggts kring arbete och arbetsinkomster. Kravet att bidra efter förmåga har också gett den gemensamma ordningen legitimitet. I praktiken har bidraget ofta kommit att mätas i betalt arbete. Den som vårdar en anhörig vet hur mycket arbete som faller utanför det måttet.
Om AI gör det möjligt att producera mer med färre arbetstimmar kan denna ordning utsättas för ytterligare påfrestningar. Ett växande välstånd kan då förenas med osäkrare försörjning för många. Att i det läget skärpa kraven på den enskilde att hitta ett arbete löser knappast frågan om hur produktionsvinsterna ska komma människor till del. Sambandet mellan arbete, försörjning och rätten till trygghet behöver kunna omprövas när villkoren förändras.
Till detta kommer frågan om vem som får använda den nya förmågan. Den som har råd med kvalificerat AI-stöd kan få hjälp att utveckla en affärsidé eller sätta sig in i ett komplicerat ärende. Pengar kan på så sätt ge ett försprång som gör det lättare att tjäna mer pengar och hävda sina intressen. För den som får nöja sig med en begränsad tjänst kan avståndet växa.
En gemensamt finansierad tillgång till AI framstår därför som en fullt rimlig fråga att diskutera. Hur den ska utformas kräver mer eftertanke än att dela ut lika många tokens till alla. En van användare och en person som behöver hjälp att ens komma igång har olika förutsättningar. Även kvaliteten på tjänsten avgör vad tilldelningen är värd. Erfarenheterna från skolan borde ha lärt oss något om avståndet mellan formell tillgång och verkliga möjligheter.
Och vem skulle vi bli beroende av? Om staten betalar abonnemangen hos några få stora företag får dessa en trygg intäktskälla och fortsatt makt över villkoren. Då behöver vi också diskutera ägandet av infrastrukturen och möjligheten till demokratisk kontroll. Det offentliga måste kunna ställa krav på en resurs som människor förväntas bygga sin vardag kring.
De kinesiska erbjudandena ger en första bild av hur marknaden organiserar tillgången. För mig väcker de en gammal politisk fråga i en delvis ny form. Hur mycket av en människas möjligheter ska avgöras av vad hon har råd att köpa? Fördelningspolitiken har fortfarande bärkraft som idé. Att omsätta den i en ekonomi där kvalificerad hjälp säljs på abonnemang blir en uppgift som vi behöver börja ta på allvar.
Ronald Caous, samhällsvetare och författare, tidigare CDO (Chief digital officer) i Göteborgs Stad
Inlägget Vem får råd med AI-förmågan? dök först upp på Dagens Arena.
e80e085618f4a5580148dd9f1e8bda2dba1fa3faDemokratins vardag träder fram som en historia om kommunikationsteknik, skriver Lars Ilshammar.
Inlägget Fru talman, demokratin har fått sin egen mediehistoria! dök först upp på Dagens Arena.
Demokratins vardag träder fram som en historia om kommunikationsteknik, skriver Lars Ilshammar.
Ett nytt akademiskt verk lyckas sällan förändra hela perspektivet på välkända historiska ämnen. Ännu mer sällsynt är att den gör det genom att visa att vi länge har ställt fel frågor.
Johan Jarlbrink, Fredrik Mohammadi Norén och Pelle Snickars lyckas dock bra med bådadera.
Den svenska riksdagens historia har skrivits många gånger. Stora statsmän, partier, konflikter, reformer och ideologier har stått i centrum. Riksdagen som institution har analyserats juridiskt, statsvetenskapligt och politiskt. Men den har nästan aldrig betraktats som ett mediesystem. Just den intellektuella uppdateringen gör ”Riksdagens mediehistoria” till ett ovanligt centralt verk.
Författarna frågar inte i första hand vilka viktiga beslut som fattades eller vilka retoriskt lysande tal som hölls, och av vem. De undersöker i stället den osynliga infrastruktur som gjorde besluten möjliga: pappersflödena, telefonerna, högtalarna, stenograferna, voteringsmaskinerna och förstås – datorerna. Demokratins vardag träder fram som en historia om kommunikationsteknik. Författarna talar om ”grå medier”: det dolda maskineri som får arbetet i kammaren att flyta och håller demokratin igång, men sällan syns själva.
Boken demonstrerar hur varje större förändring av riksdagens arbete ända sedan ståndsriksdagens avskaffande 1865–66 också har inneburit en medieteknisk utveckling. Drivkraften har ofta varit effektivisering och ökad kapacitet att fatta beslut i takt med att samhället blivit allt mer komplicerat: snabbare protokoll, fler debatter, effektivare voteringar med mera.
Så har arkitektur och informationsflöden, akustik och ljudförstärkning, protokoll, radio, TV och så småningom digitalisering successivt omformat villkoren för det parlamentariska arbetet. Demokratin framträder här inte bara som ett system av lagar och procedurer, utan som ett komplext nät av medier och tekniska innovationer som både möjliggör och sätter ramar för politiken.
Det är ett perspektiv som paradoxalt nog har varit nästan osynligt fram tills idag. Att just den svenska riksdagen nu får en sammanhållen mediehistoria är därför inte bara ett bidrag till medieforskningen i snäv mening, utan också ett viktigt bidrag till vår förståelse av demokratin och staten själv.
Författarna rör sig hemtamt mellan teknikhistoria, idéhistoria, organisationshistoria och kulturhistoria. Till synes triviala ting – en dragkärra för riksdagstrycket, en mikrofon, en voteringsapparat eller en stenograferingsmaskin – görs levande och blir ingångar till större resonemang om offentlighet, makt och demokrati.
Metoden att låta den stora historien växa fram ur de små detaljerna hör till bokens stora förtjänster. Här finns inga spektakulära avslöjanden. I stället byggs en ny förståelse gradvis genom hundratals konkreta exempel. Efter hand inser man att parlamentarismen inte bara är en samling idéer och institutioner, utan minst lika mycket handlar om logistik, materialitet och teknik.
De sju huvudkapitlen – Rum, Flöden, Ljud, Tal, Text, Rösträkning och Datorisering – fungerar som analytiska linser snarare än som traditionella kronologiska epoker. Genom dem blir det möjligt att följa hur enskilda medier har förändrats över mer än ett sekel – och samtidigt intimt påverkat riksdagens arbetsformer, men också politiken i sig.
Boken påminner dessutom om hur snabbt tidens nyaste teknik blir omodern och osynlig. Telefonledningar, rörpost och mekaniska voteringssystem hyllades en gång som avancerade innovationer. I dag är de nästan bortglömda. Genom att göra dem synliga igen visar författarna hur mycket av det vi tror är politikens historia som egentligen består av dold teknikhistoria.
Även motsatsen gäller förstås: Riksdagens ovana vid ny digital teknik som vi idag tar för självklar har ibland skapat en påtaglig tröghet. Ett exempel är riksdagens olika organisationsutredningar från mitten av 1960-talet. Författarna blottlägger obarmhärtigt hur de lyckades producera långa rapporter om effektivisering utan att med ett enda ord nämna varken datorer eller automatisk databehandling (ADB).
Det här är alltså ett vetenskapligt gediget verk. Notapparaten tar upp närmare 50 sidor och litteraturförteckningen ytterligare ett femtiotal. Men samtidigt är framställningen ovanligt tillgänglig. Den undviker en teorityngd som ibland har belastat mediehistorisk forskning och bygger i stället sin argumentation på det rika empiriska materialet.
Man kan förstås invända att framställningen ibland blir så rik på exempel att de större analyserna hamnar i bakgrunden. En mer internationellt jämförande diskussion hade också varit välkommen. Hur står sig egentligen den svenska riksdagen mot Westminster, Bundestag eller den franska Assemblée nationale? Den frågan lämnas till stora delar öppen.
Men sådana invändningar bleknar inför verkets originalitet. Den verkliga betydelsen ligger nämligen inte i någon enskild upptäckt, utan i själva forskningsansatsen: teknik och andra materiella förutsättningar är inte bara passiva verktyg, utan högst aktiva faktorer som ytterst bestämmer demokratins gränser.
Vi är vana att skriva pressens, radions, TV:s och internets historia. Men att skriva en offentlig institutions historia genom dess medier är att bryta ny mark. Här öppnar sig ett jungfruligt forskningsfält. Om riksdagen kan förstås genom sina kommunikationsformer borde samma frågor kunna ställas om domstolarna, regeringskansliet och universiteten. Och varför inte om stora privata företag, om civilsamhällets organisationer eller om LO och Svenskt Näringsliv?
Det är också något symboliskt i att just Sveriges riksdag – landets centrala lagstiftande institution – nu har fått sin egen mediehistoria. Demokratin visar sig inte bara vila på höga konstitutionella principer eller på självständigt granskande massmedier utan också på ett ständigt föränderligt nät av tekniker för att lagra, överföra, organisera och bevara information.
Vi fastnar ofta i opinionsmätningar, hänvisar till grundlagarna och talar högtidligt om mediernas enorma betydelse för politiken. Riksdagens mediehistoria visar med övertygande kraft att politiken själv alltid har varit ett mediesystem. Det är en insikt som borde förändra både hur vi ser på riksdagen och på den moderna demokratins historia.
Lars Ilshammar
Johan Jarlbrink, Fredrik Mohammadi Norén och Pelle Snickars (2006): Riksdagens mediehistoria. Lund, Lunds universitet/Mediehistoriskt arkiv (642 s.). Boken finns fritt tillgänglig som PDF.
Inlägget Fru talman, demokratin har fått sin egen mediehistoria! dök först upp på Dagens Arena.
f9ecbfac3599d77dfe0b6a0616783d0139191be4SD:s och S tapp i valet, och frågan om de röda linjerna.
Inlägget Blir det någon rödgrön regering? dök först upp på Dagens Arena.
Tisdagsmagasinet: SD:s och S tapp i valet, och frågan om de röda linjerna.
Valet är en vecka bort, men ingen rödgrön regering i sikte. Hur ska de röda linjerna passeras? Och vad berodde valsegern för oppositionen på? S och SD som tappade mark. Och Liberalerna som mot alla odds tog sig över spärren. Men varför pratar ingen om de stora, samhällsavgörande frågorna?
Det är några av huvudämnena i nya Tisdagsmagasinet, där frågan om AFD:s framgångar i Tyskland också analyseras.
Med: Cecilia Malmström och Jesper Bengtsson.
Inlägget Blir det någon rödgrön regering? dök först upp på Dagens Arena.
69bda82df88a3282c21eceb338edd1d02c52d910Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval.
Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena.
Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval.
Det har gått drygt en vecka sedan den rödgröna oppositionen vann valet, men positionerna kring hur en ny regering ska se ut har inte blivit mindre låsta.
Vänsterpartiet har en röd linje: de måste ingå i regeringen.
Centern har en annan: Vänstern får inte till något pris ingå i regeringen.
Det säger sig självt att något av dessa två partier måste släppa på sitt krav.
Personligen har jag inget emot att Vänsterpartiet ingår i en regering, men jag förstår också att Centern, givet partiets i grunden borgerliga hållning, har tveksamheter.
Men ändå…
Givet valresultatet och de rödgröna partiernas positioner i sakpolitiska frågor måste C och V ställa sig frågan om någon av detta är viktigare än den mest avgörande röda linjen – att hålla Tidöpartierna borta från att bilda en ny regering.
Jag är nämligen helt övertygad om att det skulle bli effekten av ett nyval.
Ett tillräckligt stort antal väljare skulle tänka att den rödgröna sidan inte kan regera tillsammans och därmed rösta på något av Tidöpartierna.
De största förlorarna kommer med största sannolikhet vara just Centern och Vänsterpartiet.
Kanske tror de att utfallet skulle bli ett annat. Kanske är det därför de så hårdnackat säger att de aldrig kommer släppa på sitt kvar, trots att de vet att nyval kan bli effekten.
Men varför skulle de borgerliga väljare som gått över till Centern rösta på dem en gång till om risken är en ny Tidöregering?
Och varför skulle Vänsterpartiets väljare lägga sin röst på samma parti ännu en gång om de så tydligt prioriterat ministerposter framför att på allvar kräva vänsterpolitik?
Det finns trots allt många frågor där de rödgröna partierna ganska snabbt skulle kunna enas om de bara satte sig ned och förhandlade.
Klimatpolitiken är det tydligaste exemplet.
Stödet till folkbildningen, biståndspolitiken och kulturfrågorna är andra områden där de har relativt stor samsyn, även om det finns nyansskillnader.
Att stoppa vinster i välfärden är ytterligare ett, där Centern öppnat för att gå med på en sådan lösning.
Allt det skulle gå förlorat om det blir nyval.
Jag inser att Centerns och Vänsterns höga tonläge kring de röda linjerna kan vara en strategisk position som ska bädda för ett bättre förhandlingsläge om linjen ändå måste korsas.
I så fall kommer jag skriva en helt annan ledare när den saken har klarnat.
Men tills vidare: skärp er!
Ingen röd linje kan vara mer otänkbar att passera än att riskera att Sverigedemokraterna och deras politik tar plats i nästa regering.
Jesper Bengtsson
Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena.
d1966115bc63aba42430d05701cb8648fcf8c8b5
69bda82df88a3282c21eceb338edd1d02c52d910
TITLE: En ny Tidöregering är den enda röda linjen DESCRIPTION: Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval. Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval. Det har gått drygt en vecka sedan den rödgröna oppositionen vann valet, men positionerna kring hur en ny regering ska se ut har inte blivit mindre låsta. Vänsterpartiet har en röd linje: de måste ingå i regeringen. Centern har en annan: Vänstern får inte till något pris ingå i regeringen. Det säger sig självt att något av dessa två partier måste släppa på sitt krav. Det skulle bli effekten Personligen har jag inget emot att Vänsterpartiet ingår i en regering, men jag förstår också att Centern, givet partiets i grunden borgerliga hållning, har tveksamheter. Men ändå… Givet valresultatet och de rödgröna partiernas positioner i sakpolitiska frågor måste C och V ställa sig frågan om någon av detta är viktigare än den mest avgörande röda linjen – att hålla Tidöpartierna borta från att bilda en ny regering. Jag är nämligen helt övertygad om att det skulle bli effekten av ett nyval. Ett tillräckligt stort antal väljare skulle tänka att den rödgröna sidan inte kan regera tillsammans och därmed rösta på något av Tidöpartierna. De största förlorarna kommer med största sannolikhet vara just Centern och Vänsterpartiet. Kanske tror de att utfallet skulle bli ett annat. Kanske är det därför de så hårdnackat säger att de aldrig kommer släppa på sitt kvar, trots att de vet att nyval kan bli effekten. Men varför skulle de borgerliga väljare som gått över till Centern rösta på dem en gång till om risken är en ny Tidöregering? Och varför skulle Vänsterpartiets väljare lägga sin röst på samma parti ännu en gång om de så tydligt prioriterat ministerposter framför att på allvar kräva vänsterpolitik? Flera frågor kan avgöras snabbt Det finns trots allt många frågor där de rödgröna partierna ganska snabbt skulle kunna enas om de bara satte sig ned och förhandlade. Klimatpolitiken är det tydligaste exemplet. Stödet till folkbildningen, biståndspolitiken och kulturfrågorna är andra områden där de har relativt stor samsyn, även om det finns nyansskillnader. Att stoppa vinster i välfärden är ytterligare ett, där Centern öppnat för att gå med på en sådan lösning. Allt det skulle gå förlorat om det blir nyval. Jag inser att Centerns och Vänsterns höga tonläget kring de röda linjerna kan vara en strategisk position som ska bädda för ett bättre förhandlingsläge om linjen ändå måste korsas. I så fall kommer jag skriva en helt annan ledare när den saken har klarnat. Men tills vidare: skärp er! Ingen röd linje kan vara mer otänkbar att passera än att riskera att Sverigedemokraterna och deras politik tar plats i nästa regering. Jesper Bengtsson Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En ny Tidöregering är den enda röda linjen DESCRIPTION: Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval. Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval. Det har gått drygt en vecka sedan den rödgröna oppositionen vann valet, men positionerna kring hur en ny regering ska se ut har inte blivit mindre låsta. Vänsterpartiet har en röd linje: de måste ingå i regeringen. Centern har en annan: Vänstern får inte till något pris ingå i regeringen. Det säger sig självt att något av dessa två partier måste släppa på sitt krav. Det skulle bli effekten Personligen har jag inget emot att Vänsterpartiet ingår i en regering, men jag förstår också att Centern, givet partiets i grunden borgerliga hållning, har tveksamheter. Men ändå… Givet valresultatet och de rödgröna partiernas positioner i sakpolitiska frågor måste C och V ställa sig frågan om någon av detta är viktigare än den mest avgörande röda linjen – att hålla Tidöpartierna borta från att bilda en ny regering. Jag är nämligen helt övertygad om att det skulle bli effekten av ett nyval. Ett tillräckligt stort antal väljare skulle tänka att den rödgröna sidan inte kan regera tillsammans och därmed rösta på något av Tidöpartierna. De största förlorarna kommer med största sannolikhet vara just Centern och Vänsterpartiet. Kanske tror de att utfallet skulle bli ett annat. Kanske är det därför de så hårdnackat säger att de aldrig kommer släppa på sitt kvar, trots att de vet att nyval kan bli effekten. Men varför skulle de borgerliga väljare som gått över till Centern rösta på dem en gång till om risken är en ny Tidöregering? Och varför skulle Vänsterpartiets väljare lägga sin röst på samma parti ännu en gång om de så tydligt prioriterat ministerposter framför att på allvar kräva vänsterpolitik? Flera frågor kan avgöras snabbt Det finns trots allt många frågor där de rödgröna partierna ganska snabbt skulle kunna enas om de bara satte sig ned och förhandlade. Klimatpolitiken är det tydligaste exemplet. Stödet till folkbildningen, biståndspolitiken och kulturfrågorna är andra områden där de har relativt stor samsyn, även om det finns nyansskillnader. Att stoppa vinster i välfärden är ytterligare ett, där Centern öppnat för att gå med på en sådan lösning. Allt det skulle gå förlorat om det blir nyval. Jag inser att Centerns och Vänsterns höga tonläge kring de röda linjerna kan vara en strategisk position som ska bädda för ett bättre förhandlingsläge om linjen ändå måste korsas. I så fall kommer jag skriva en helt annan ledare när den saken har klarnat. Men tills vidare: skärp er! Ingen röd linje kan vara mer otänkbar att passera än att riskera att Sverigedemokraterna och deras politik tar plats i nästa regering. Jesper Bengtsson Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena.
69bda82df88a3282c21eceb338edd1d02c52d910
d1966115bc63aba42430d05701cb8648fcf8c8b5
d1966115bc63aba42430d05701cb8648fcf8c8b5Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval.
Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena.
Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval.
Det har gått drygt en vecka sedan den rödgröna oppositionen vann valet, men positionerna kring hur en ny regering ska se ut har inte blivit mindre låsta.
Vänsterpartiet har en röd linje: de måste ingå i regeringen.
Centern har en annan: Vänstern får inte till något pris ingå i regeringen.
Det säger sig självt att något av dessa två partier måste släppa på sitt krav.
Personligen har jag inget emot att Vänsterpartiet ingår i en regering, men jag förstår också att Centern, givet partiets i grunden borgerliga hållning, har tveksamheter.
Men ändå…
Givet valresultatet och de rödgröna partiernas positioner i sakpolitiska frågor måste C och V ställa sig frågan om någon av detta är viktigare än den mest avgörande röda linjen – att hålla Tidöpartierna borta från att bilda en ny regering.
Jag är nämligen helt övertygad om att det skulle bli effekten av ett nyval.
Ett tillräckligt stort antal väljare skulle tänka att den rödgröna sidan inte kan regera tillsammans och därmed rösta på något av Tidöpartierna.
De största förlorarna kommer med största sannolikhet vara just Centern och Vänsterpartiet.
Kanske tror de att utfallet skulle bli ett annat. Kanske är det därför de så hårdnackat säger att de aldrig kommer släppa på sitt kvar, trots att de vet att nyval kan bli effekten.
Men varför skulle de borgerliga väljare som gått över till Centern rösta på dem en gång till om risken är en ny Tidöregering?
Och varför skulle Vänsterpartiets väljare lägga sin röst på samma parti ännu en gång om de så tydligt prioriterat ministerposter framför att på allvar kräva vänsterpolitik?
Det finns trots allt många frågor där de rödgröna partierna ganska snabbt skulle kunna enas om de bara satte sig ned och förhandlade.
Klimatpolitiken är det tydligaste exemplet.
Stödet till folkbildningen, biståndspolitiken och kulturfrågorna är andra områden där de har relativt stor samsyn, även om det finns nyansskillnader.
Att stoppa vinster i välfärden är ytterligare ett, där Centern öppnat för att gå med på en sådan lösning.
Allt det skulle gå förlorat om det blir nyval.
Jag inser att Centerns och Vänsterns höga tonläget kring de röda linjerna kan vara en strategisk position som ska bädda för ett bättre förhandlingsläge om linjen ändå måste korsas.
I så fall kommer jag skriva en helt annan ledare när den saken har klarnat.
Men tills vidare: skärp er!
Ingen röd linje kan vara mer otänkbar att passera än att riskera att Sverigedemokraterna och deras politik tar plats i nästa regering.
Jesper Bengtsson
Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena.
d1966115bc63aba42430d05701cb8648fcf8c8b5
69bda82df88a3282c21eceb338edd1d02c52d910
TITLE: En ny Tidöregering är den enda röda linjen DESCRIPTION: Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval. Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval. Det har gått drygt en vecka sedan den rödgröna oppositionen vann valet, men positionerna kring hur en ny regering ska se ut har inte blivit mindre låsta. Vänsterpartiet har en röd linje: de måste ingå i regeringen. Centern har en annan: Vänstern får inte till något pris ingå i regeringen. Det säger sig självt att något av dessa två partier måste släppa på sitt krav. Det skulle bli effekten Personligen har jag inget emot att Vänsterpartiet ingår i en regering, men jag förstår också att Centern, givet partiets i grunden borgerliga hållning, har tveksamheter. Men ändå… Givet valresultatet och de rödgröna partiernas positioner i sakpolitiska frågor måste C och V ställa sig frågan om någon av detta är viktigare än den mest avgörande röda linjen – att hålla Tidöpartierna borta från att bilda en ny regering. Jag är nämligen helt övertygad om att det skulle bli effekten av ett nyval. Ett tillräckligt stort antal väljare skulle tänka att den rödgröna sidan inte kan regera tillsammans och därmed rösta på något av Tidöpartierna. De största förlorarna kommer med största sannolikhet vara just Centern och Vänsterpartiet. Kanske tror de att utfallet skulle bli ett annat. Kanske är det därför de så hårdnackat säger att de aldrig kommer släppa på sitt kvar, trots att de vet att nyval kan bli effekten. Men varför skulle de borgerliga väljare som gått över till Centern rösta på dem en gång till om risken är en ny Tidöregering? Och varför skulle Vänsterpartiets väljare lägga sin röst på samma parti ännu en gång om de så tydligt prioriterat ministerposter framför att på allvar kräva vänsterpolitik? Flera frågor kan avgöras snabbt Det finns trots allt många frågor där de rödgröna partierna ganska snabbt skulle kunna enas om de bara satte sig ned och förhandlade. Klimatpolitiken är det tydligaste exemplet. Stödet till folkbildningen, biståndspolitiken och kulturfrågorna är andra områden där de har relativt stor samsyn, även om det finns nyansskillnader. Att stoppa vinster i välfärden är ytterligare ett, där Centern öppnat för att gå med på en sådan lösning. Allt det skulle gå förlorat om det blir nyval. Jag inser att Centerns och Vänsterns höga tonläget kring de röda linjerna kan vara en strategisk position som ska bädda för ett bättre förhandlingsläge om linjen ändå måste korsas. I så fall kommer jag skriva en helt annan ledare när den saken har klarnat. Men tills vidare: skärp er! Ingen röd linje kan vara mer otänkbar att passera än att riskera att Sverigedemokraterna och deras politik tar plats i nästa regering. Jesper Bengtsson Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En ny Tidöregering är den enda röda linjen DESCRIPTION: Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval. Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Inget av de fyra partierna kan rimligen riskera att det går till nyval. Det har gått drygt en vecka sedan den rödgröna oppositionen vann valet, men positionerna kring hur en ny regering ska se ut har inte blivit mindre låsta. Vänsterpartiet har en röd linje: de måste ingå i regeringen. Centern har en annan: Vänstern får inte till något pris ingå i regeringen. Det säger sig självt att något av dessa två partier måste släppa på sitt krav. Det skulle bli effekten Personligen har jag inget emot att Vänsterpartiet ingår i en regering, men jag förstår också att Centern, givet partiets i grunden borgerliga hållning, har tveksamheter. Men ändå… Givet valresultatet och de rödgröna partiernas positioner i sakpolitiska frågor måste C och V ställa sig frågan om någon av detta är viktigare än den mest avgörande röda linjen – att hålla Tidöpartierna borta från att bilda en ny regering. Jag är nämligen helt övertygad om att det skulle bli effekten av ett nyval. Ett tillräckligt stort antal väljare skulle tänka att den rödgröna sidan inte kan regera tillsammans och därmed rösta på något av Tidöpartierna. De största förlorarna kommer med största sannolikhet vara just Centern och Vänsterpartiet. Kanske tror de att utfallet skulle bli ett annat. Kanske är det därför de så hårdnackat säger att de aldrig kommer släppa på sitt kvar, trots att de vet att nyval kan bli effekten. Men varför skulle de borgerliga väljare som gått över till Centern rösta på dem en gång till om risken är en ny Tidöregering? Och varför skulle Vänsterpartiets väljare lägga sin röst på samma parti ännu en gång om de så tydligt prioriterat ministerposter framför att på allvar kräva vänsterpolitik? Flera frågor kan avgöras snabbt Det finns trots allt många frågor där de rödgröna partierna ganska snabbt skulle kunna enas om de bara satte sig ned och förhandlade. Klimatpolitiken är det tydligaste exemplet. Stödet till folkbildningen, biståndspolitiken och kulturfrågorna är andra områden där de har relativt stor samsyn, även om det finns nyansskillnader. Att stoppa vinster i välfärden är ytterligare ett, där Centern öppnat för att gå med på en sådan lösning. Allt det skulle gå förlorat om det blir nyval. Jag inser att Centerns och Vänsterns höga tonläge kring de röda linjerna kan vara en strategisk position som ska bädda för ett bättre förhandlingsläge om linjen ändå måste korsas. I så fall kommer jag skriva en helt annan ledare när den saken har klarnat. Men tills vidare: skärp er! Ingen röd linje kan vara mer otänkbar att passera än att riskera att Sverigedemokraterna och deras politik tar plats i nästa regering. Jesper Bengtsson Inlägget En ny Tidöregering är den enda röda linjen dök först upp på Dagens Arena.
69bda82df88a3282c21eceb338edd1d02c52d910
d1966115bc63aba42430d05701cb8648fcf8c8b5
6eb44c63c51bf69e00b9cc5f2aaa85d46395dc11Fyra svenska fackförbund kräver nu kollektivavtal.
Inlägget Fackens varsel mot spelbolaget King är ingen isolerad händelse dök först upp på Dagens Arena.
Fyra svenska fackförbund kräver nu kollektivavtal. Veckorna innan lyckades Transport teckna avtal med Ryanair och en månad tidigare misslyckades IF Metall med Tesla. Nyligen avslöjades också Amazons antifackliga utbildningar i Kanada. Det fackliga arbetet måste ständigt pågå, skriver German Bender.
Nu på fredag, den 25 september klockan 05.00, kan arbetet avstanna på spelbolaget King i Stockholm och Malmö. Så småningom kan globalt populära spel som appen Candy Crush få problem med uppdateringar och stabilitet.
Drygt åtta av tio anställda på King är fackligt organiserade. De två största förbunden, Unionen och Sveriges Ingenjörer, har varslat om total arbetsnedläggelse efter ungefär ett års förhandlingar om kollektivavtal. Några dagar senare varslade även fackförbundet DIK och Akademikerförbundet SSR, vars stridsåtgärder träder i kraft den 29 september.
Ett liknande varsel mot Klarna hösten 2023 fick bolaget att skriva under innan strejken bröt ut. Men Klarna tecknade då avtal med Finansförbundet, Akavia och Sveriges Ingenjörer och lämnade Unionen utanför, efter att förbundet lagt sju år av fackligt arbete på bolaget.
För bara två veckor sedan kom ett annat besked, som visar på resultatet av träget fackligt arbete. Den 1 september trädde ett kollektivavtal i kraft för Ryanairs kabinpersonal på Arlanda, efter många år av flygturer utan kollektivavtal.
Fackförbundet Transport tog över avtalsområdet från Unionen i februari 2025 och hade då inte en enda medlem i Ryanair. I tidningen Transportarbetaren beskriver en av Transports ombudsmän hur den fackliga styrkan byggdes upp: återkommande besök på flygplatsen, medlemsvärvning, grundkurser för nya medlemmar, förtroendevalda på plats.
Ryanairs vd Michael O’Leary är känd för att ha sagt att helvetet skulle frysa till is och han skulle skära av sig båda armarna innan bolaget tecknade kollektivavtal. Huruvida helvetet fortfarande brinner är oklart, men armarna har han kvar.
Så ser det fackliga arbetet ut, ett avtal i taget.
Oavsett vilka överord arbetsgivaren tar till.
Samtidigt ska vi inte underskatta vad som sker när arbetsgivare sätter kraft bakom orden.
Det framgick nyligen under ett uppmärksammat fall i Kanada. Fackförbundet Unifor, som organiserar Amazons lager utanför Vancouver, anmälde bolaget för brott mot arbetsrätten. Handlingarna lades fram i offentlig förhandling utan sekretess, och bland dem fanns Amazons interna chefsutbildningar.
Amazon, känt som ett av världens mest antifackliga multinationella bolag, samlar in medarbetarnas synpunkter i närmast industriell skala. Varje anställd vid en dator eller arbetsstation får en daglig fråga om arbetsplatsen genom systemet Connections. Svaren körs genom AI-system och sammanfattas för cheferna. Till detta kommer anslagstavlor där anställda vänder sig till högsta ledningen, avstämningar före arbetsskift, ronder i lokalen och stormöten. Även födelsedagsfiranden beskrivs i materialet som tillfällen att fånga upp stämningar bland personalen.
Det kan framstå som harmlöst, men de följande bilderna i chefernas utbildningsmaterial visar vad datainsamlingen är till för.
Cheferna får först lära sig minnesregeln TIPS, som står för hota (threaten), förhöra (interrogate), lova (promise) och spionera (spy). Det rör sig om handlingar som är olagliga och som cheferna därför ska hålla sig borta från, såsom att hota fackliga medlemmar med uppsägning eller utlova belöningar till den som avslöjar vilka anställda som är engagerade i en facklig kampanj.
Därefter introduceras cheferna för minnesregeln FORE: fakta (facts), åsikter (opinions), regler (rules), erfarenhet (experience). Detta är saker som Amazon uppmuntrar cheferna att göra för att hantera facklig organisering. Det kan exempelvis röra sig om att meddela ”fakta” till de anställda om att fackets löften inte går att lita på, framföra ”åsikten” att Amazon vill ha en direkt relation till sina anställda, att inte ändra några ”regler” under en facklig kampanj och att dela med sig av en (negativ, får man förmoda) facklig ”erfarenhet” till sina anställda.
En av bilderna i presentationen påminner cheferna om att vad de får säga till de anställda skiljer sig mellan de kanadensiska provinserna. Det väcker förstås misstanken om att företaget är betydligt mer aggressivt i länder och regioner där regelverket ger företagen större utrymme.
Bolaget rangordnar också sina anläggningar efter risk för facklig aktivitet enligt en modell kallad Atlas. Med hjälp av en matematisk prognosmodell omsätts de insamlade uppgifterna till ett poängtal kallat ”Labor Continuity Score”, mellan 100 och 900, där låga poäng betyder hög risk för facklig organisering. Poängen används sedan för att kategorisera arbetsplatserna på en skala från ett till fem. På nivå ett hamnar arbetsplatser med pågående kampanjer och namninsamlingar, och på nivå fem de med lägst risk för facklig aktivitet.
Bilden som träder fram är ett bolag vars metoder för datainsamling och analys är inbyggda i chefsutbildningar och personalpolicy. Amazon vet vilka klagomål och rapporterade incidenter bland de anställda som brukar leda till fackligt engagemang, och har rutiner för att fånga upp dem innan de växer sig starka.
Uppgifterna från Kanada stärker bilden som varit känd sedan tidigare. Det har sedan flera år rapporterats om att Amazon ägnar sig åt digital övervakning av sina anställdas kommunikation för att tidigt upptäcka facklig organisering.
Rätten att organisera sig fackligt är en mänsklig rättighet som finns i alla demokratiska länder. Den har uppkommit genom politisk och facklig kamp och den har konsekvent motarbetats av företag runtom i världen. Trots att öppet antifackliga arbetsgivare är mer sällsynta i Sverige, förekommer de även här. Tesla är det mest uppenbara exemplet, men även Klarna och Spotify har på olika sätt försökt förmå sina anställda att avstå från kollektivavtal.
Att rekrytera fler medlemmar är förstås avgörande, men det räcker inte. När IF Metall varslade om strejk på Tesla i oktober 2023 valde runt fyrtio procent av medlemmarna att inte ställa upp på strejken, vilket ledde till att många medlemmar uteslöts.
Lärdomen är att rekrytering måste kombineras med mobilisering. Att göra medlemmarna medvetna och aktiva genom utbildningar, möten, lokala förtroendevalda och fackklubbar är lika avgörande för att möta alltmer sofistikerade och i vissa fall öppet antifackliga bolag.
På svensk arbetsmarknad är normen att förhandla med facket fortfarande mycket stark: 88 procent av alla anställda omfattas av kollektivavtal, 83 procent i privat sektor.
Den normen upprätthålls genom träget och långsiktigt fackligt arbete.
Och i sällsynta fall med strejk, ett fackförbunds yttersta vapen.
I Sverige behöver man mycket sällan strejka för kollektivavtal, men beredskapen och konfliktstyrkan måste finnas när arbetsgivare vägrar.
På fredag vet vi om King följer den svenska normen eller om Candy Crush-appen riskerar att krascha innan ett kollektivavtal är på plats.
German Bender är utredningschef på Arena Idé
Inlägget Fackens varsel mot spelbolaget King är ingen isolerad händelse dök först upp på Dagens Arena.