Tornevall Networks

The Love That Remains

Den isländske regissören Hlynur Pálmasons nya film är vacker men det är svårt att förstå vad han vill förmedla. Den vision han har i sitt huvud når aldrig ut ordentligt till oss i publiken. Det tycker Jon Andersson som sett  “The Love That Remains”, med svensk premiär i helgen.

Anna (Saga Garðarsdóttir) är en konstnär, vars arbete huvudsakligen går ut på att skapa enorma konstverk utomhus. Hon har nyligen separerat från Magnús (Sverrir Guðnason) som jobbar som sillfiskare. Tillsammans har de tre barn tillsammans. Magnús verkar vilja att paret ska bli tillsammans igen. Anna är mindre sugen på det. Under ett år får vi följa familjen i deras vardag. Det är ramberättelsen i den isländske regissören Hlynur Pálmason nya film “The Love That Remains”, med svensk premiär i helgen.

Naturen spelar huvudroll

Pálmasons senaste film “Godland”, om en dansk präst i slutet av 1800-talet som ska skapa en ny församling på den isländska landsbygden, var en mäktig betraktelse över Gud, våld och naturen. Den var i mitt tycke en av 2022 års bästa filmer,  inte minst på grund av Maria von Hausswolffs magnifika foto. 

Naturen spelar en av huvudrollerna även i Pálmason nya film. Den här gången är det Pálmason själv som står för fotot och hans visar att han är skicklig, om än inte lika bra som von Hausswolff, på att fånga den karga isländska naturen. Utomhusmiljöerna blir inte bara en plats för familjeutflykter utan funkar också som en sorts ateljé för Anna, då hon skapar de mesta av sina konstverk utomhus. Det gör “The Love That Remains” till ett ambitiöst projekt där Pálmason både försöker säga något om villkoren för konstnärer och om naturens nyckfullhet. Tyvärr lyckas filmen inte leva upp till de höga ambitionerna. 

Engagerar inte

Pálmason har sagt att han är mer intresserad av “filmernas berättarstil och flöde” än själva handlingen. Det är lätt att förstå vad den isländske regissören menar när man tittar på “The Love That Remains”. Jag har inget emot filmer som inte följer en traditionell berättarstruktur. Jag uppskattar filmskapare som går utanför normen och försöker göra något annorlunda. Det måste dock finnas något mer än en vag vision om regissörens konstnärliga frihet för att det ska vara lyckat. 

Med “Godland” lyckades Pálmason skapa en utmärkt film utifrån den idén.  I “The Love That Remains” blir det tyvärr inte lika bra. Förmodligen finns det en vision som Pálmason vill förmedla. Men vad den är är svårt att förstå.

Filmen är på många sätt skickligt gjord, men blir tyvärr aldrig känslomässigt engagerande. Det gör “The Love That Remains” till en vacker men förvirrad film utan någon tydlig riktning eller mål. Det är synd på en annars så skicklig filmskapare. Låt oss hoppas att “The Love That Remains” var ett tillfälligt snedsteg och att Pálmason är tillbaka i gammal fin form med sin nästa långfilm. 

Jon Andersson

Inlägget Förvirrad film utan tydlig riktning eller mål dök först upp på Dagens Arena.

Välfärd, inte vapen, är vägen till fred, skriver debattörerna.

NATO:s utrikesministermöte i Helsingborg 21-22 maj är ett uttryck för en politik som ökar  Sveriges sårbarhet. Detta på en planet som behöver samarbete och inte indelning i stormakternas intressesfärer med dess mest aggressiva uttryck i form av USA:s, NATO:s och Rysslands angreppskrig som bryter mot folkrätten. En konfrontationspolitik mellan stormakter som ställer diplomati och FN åt sidan. Ett hot mot världsfreden där NATO med dess avgörande beroende av USA har blivit ett verktyg som används långt utöver sitt ursprungliga syfte. Ett beroende av USA:s intresse för dominans inte bara militärt utan också i vad som kallas alla domäner, teknologiskt, kontroll av naturresurser, finansiellt och media.

89 procent av jordens befolkning vill ha en mer ambitiös klimatpolitik. NATO:s krav på att 5 procent av BNP i medlemsstaterna ska gå till försvarsbehov hindrar det resursstarka samarbetet som behövs för att rädda klimatet. I Sverige låg försvarsbudgeten på 1,1 procent 2015. Den extrema ökningen står i vägen för den rättvisa klimatomställning som behövs medan Sveriges satsning på att rädda klimatet går baklänges. En massiv ökning som också går ut över välfärden, vård, skola, omsorg och social trygghet.

Sverige binds samman med NATO och USA genom system med interoperabilitet. Det gäller anpassning till NATO:s vapensystem och militära doktriner för krigföring med dess förlitan på kärnvapen och USA:s militär på avgörande kommandoposter. NATO:s kärnvapendoktrin har styrt Sverige bort från tidigare arbete för FN-förbud mot kärnvapen, vapen vars användning är ett hot mot mänsklighetens överlevnad. Sveriges sammanbindning med NATO och USA gäller också inte minst anpassning till amerikanska techbolagens kontroll över inte bara militära styrsystem utan också djupt in i offentlig och privata bolags förvaltning samt sociala medier.

NATO:s inverkan märks också när det gäller yttrandefriheten och skapande av fiendebilder. Tidigare hade Sverige en självständig hållning till propaganda från olika håll. Numera har integreringen med NATO:s propaganda, kallad strategisk kommunikation, bidragit till att legitim inhemsk fredsopinion utpekas som rysk desinformation.

Vi undertecknare arbetar för fred i världen och rättvis klimatomställning. NATO:s ledare har hävdat att vapen är vägen till fred. Vi säger ”välfärd inte vapen” och vill istället för militarisering tillsammans med globala folkmajoriteten samarbeta för fred på Jorden och fred med Jorden.

Artister för fred

Artister för fred Skåne

Bottna för fred

Falu miljögrupp

Fredsrörelsen på Orust

Hälso- och sjukvårdspersonal för Extinction Rebellion

Jordens Vänner Malmö-Lund

Kvinnor för fred

Rebellmammor för Fred och Klimaträttvisa

Sala fredsgrupp

Stockholms fredsförening

Svenska Clartéförbundet

Sveriges Fredsråd

Tidskriften Kommentar

Hans Abrahamsson, freds och utvecklingsforskare, Göteborg, aktiv i Nätverket fred- och klimaträttvisa.

Henry Ascher, barnläkare och professor i folkhälsovetenskap, Göteborg

Farshid Ardabili-Farshi, medlem i Svenska Freds

Inge Axelsson, Barnläkare, professor

Eva B Mannheimer, sociolog, Göteborg

Gunnar Bergdahl, Kulturjournalist, medlem i Kulturförsvaret

Cecilia Bergh, medlem Falu FN-förening Falun

Gunilla Berglund, Skarpnäck

Boel Billgren, medlem i Svenska Freds och Svenska Kvinnors Vänsterförbund

Tord Björk, aktiv i Jordens Vänner och Nätverket fred och klimaträttvisa

Ingeborg Breines, fd direktör i UNESCO, fd ordförande International Peace Bureau.

Carl Cassegård, professor i sociologi, Göteborgs universitet

Ia Bjartén, Hannas

Lisbeth Birgersson, pensionerad arkitekturforskare, Göteborg

Stig Broqvist, aktiv i Jordens Vänner Helsingborg

Sven Broqvist, aktiv i Jordens Vänner Helsingborg

Janne Cortobius, aktiv i Nätverket fred och klimaträttvisa, Järna

Jan Christensen, Göteborg

Anita Christensson, socionom, Göteborg

Kerstin Dahlberg, Maglehem, Folk mot DCA – för fred, demokrati och klimaträttvisa

Helena Dalnäs, pensionär, Göteborg

Ingalill Ek, Kvinnor för fred, Uppsala

Christine Ekelund, fd universitetsadjunkt, Göteborg

Annica Ericson, Förskollärare, Falu FN-förening

Åke Eriksson, typograf, Värmdö

Andreas Falk, Västerhaninge, Arkitekt och forskare, aktiv i Folk mot DCA

Jan Fellenius, diakon, Svenska kyrkan

Janne Flyghed, Stockholm

Thomas Forsell

LennART Frostesjö

Nina Gren, universitetslektor, Lunds Universitet

Anna Grönberg, pensionerad psykolog, Rebellmamma och aktiv i Klimatriksdagen.

Peo Hansen, professor Linköpings universitet

Conny Hansson, medlem i ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan, Rättvik

Birgitta Hedström, medlem i Nätverket för fred och klimaträttvisa och Folk mot DCA

Inga-Lill Hencz, fd adjunkt i språk, Göteborg

Lisbeth Henriksson, Folk mot DCA- för fred, demokrati och klimaträttvisa

Sören Hjertqvist, pensionerad sjuksköterska

Lars-Olov Holmqvist

Carina Hägg, Designer Konstnär

Eva Isaksson, medlem i Landskrona Fredsgrupp

Jörgen Johansen, f.d. ordförande i War Resisters’ International

Pär Johansson, IT-konsult, Göteborg

Mariancila Kim, medlem i Svenska Freds och initiativtagare till Svenska Freds Gotland

Torgny Larsson

Monique Larsson, pensionerad lärare, Göteborg

Thorsten Laxvik, Edsele, aktiv i Svenska Fredskommitten

My Leffler, aktiv i Folkkampanjen mot kärnkraft/kärnvapen och Kvinnor för Fred

Sven-Eric Liedman, , professor emeritus i idéhistoria, Göteborg

Bernt Lindberg miljöjournalist, tecknare och fotograf, Falun

Erik Lindqvist, medlem i Svenska Freds och nätverket för fred och klimaträttvisa

Torbjörn Lodén professor emeritus i Kinas språk och kultur, Nacka

Greger Lundberg, fd frivillig sjukvårdare vid Svenska FN-sjukhuset i Rafah, Egypten

Hillevi Lundberg pensionerad distriktsköterska Enskededalen

Lena Lövendahl, aktiv i Jordens Vänner Helsingborg

Tomas Magnusson, fd ordförande i Svenska Freds, Göteborg

Anders Neergaard, professor, Linköpings universitet

Peter Norrthorn, civilingenjör, Göteborg

Mikael Nyberg, författare och frilansjournalist, Stockholm

Margareta Nordh, leg läk, aktiv i Svenska Freds-Lund

Sven Olofsson, pensionerad socialarbetare, Göteborg

Anna-Stina Orstadius, fd lärare, Göteborg

Martin Orstadius, musiker, Göteborg

Marika Palmdahl, präst Svenska kyrkan

Inga Palmér, Kulturarbetare, Folk mot DCA

Jens Rundberg, aktiv i Svenska Freds Umeå.

Tapio Salonen, , seniorprofessor i socialt arbete, Malmö

Gudrun Schyman, Simrishamn

Ove Sernhede, Professor emeritus, Göteborg

Helge Sonntag, styrelsemedlem i Borlänge FN-förening

Marie-Louise Steiner journalist

Henning Süssner Rubin, Rektor Kvarnby folkhögskola.

Lars Taxén

Göran Therborn

Håkan Thörn

Karin Utas Carlsson, fil.dr fredsundervisning

Ulrik Wemmenhed, Kontaktperson, Umeå Fredsgrupp

Kajsa Westgren Forsse’n, Borlänge

Stellan Vinthagen

Inlägget NATO är ett hot mot världsfreden dök först upp på Dagens Arena.

Sedan Tidöregeringen tog makten har Sverige blivit ett ännu mer ojämlikt land. Det skriver Socialdemokraternas fem sidoförbund i ett gemensamt uttalande mot Tidöregeringens fortsatta ojämlikhetspolitik.

Om några dagar fattar riksdagen beslut om sänkt försörjningsstöd och införande av ett bidragstak. Det är de senaste förslagen i raden av Tidöreformer som straffar människor som haft oturen att bli sjuka, blivit uppsagda från sina jobb eller som bara kämpar för att försörja sina barn på en deltidslön. Det här är en politik som berövar barn en trygg uppväxt för att i stället belöna dem som redan har allt. Tidöpolitiken håller just nu på att skapa ett nytt Fattigsverige. Det vägrar vi acceptera.

Socialdemokraternas samtliga fem sidoförbund kräver att dessa fattiglagar stoppas. Det sociala skyddsnätet måste lagas så att Sverige återigen blir ett land där alla kan känna framtidstro.

Sverige mer ojämlikt 

Sedan Tidöregeringen tog makten har Sverige blivit ett ännu mer ojämlikt land. Genomsnittssiffrorna döljer sanningen om hur de ekonomiska klyftorna fördjupats. De som redan lever ett särskilt gott och bekvämt liv har kunnat glädja sig åt sänkt skatt – till och med en extra sänkning, för dem som tjänar över 63 000 kronor i månaden.

Notan för de rikas fest betalas av de 730 000 svenskar som lever i social och materiell fattigdom.Socialförsäkringsminister Anna Tenje säger att ”Fattigdom är en subjektiv bedömning”, men det är otvetydigt så att ojämlikheten rusar i Sverige och att allt fler kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Hur skulle Tenje själv bedöma de barnfamiljer som hamnat efter med hyran och hotas av vräkning? De är fler än någonsin. Eller som inte har råd att servera en näringsrik middag till sin familj eller hämta ut sin receptbelagda medicin?

Frivilligorganisationerna berättar om ett kraftigt ökat tryck. Fler köar för matkassar eller skänkta matvaror. Vad är det, om inte ett kvitto på vilket stenhårt klassamhälle Sverige har blivit? Det borde vara politikens uppgift att lösa men för Tidöregeringen är det inte ens ett problem. Den politik de skapat är ett slags bonusprogram där brist på pengar är en naturlig följd av att “sakna incitament”.

Cynisk politik

Istället för att försämra tillvaron för landets fattigaste människor, borde Tidöregeringen ägna sin tid åt att bedriva en politik som på riktigt skapar jobb, såsom utbyggd vuxenutbildning, bostadsbyggande och satsningar på fler vägar in i arbete.

Vi är många som inte står ut med den här cyniska politiken som driver fler ner i fattigdom, trots att Sverige är ett rikt land och har alla möjligheter att göra vårt land ännu rikare. Inte göra fler människor fattigare. Vi kräver:

• Ett höjt försörjningsstöd.

• Nej till bidragstak.

• Att försämringarna i a-kassan rullas tillbaka.

• Att högkostnadsskyddet för medicin återställs.

• Att ett förbud mot att vräka barnfamiljer införs.

• Nej till förslaget om kvalificering till välfärden.

Sara Kukka-Salam, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Annika Strandhäll, förbundsordförande S-Kvinnor

Lotta Wiechel, förbundssekreterare SSU

Elfva Barrio, förbundsordförande S-studenter

Diana Ghafour, förbundsordförande HBTQ+Socialdemokrater

Inlägget Vi vägrar acceptera ett nytt Fattigsverige dök först upp på Dagens Arena.

Vi vägrar acceptera ett nytt Fattigsverige, skriver Socialdemokraternas fem sidoförbund i ett gemensamt uttalande mot Tidöregeringens fortsatta ojämlikhetspolitik.

Om några dagar fattar riksdagen beslut om sänkt försörjningsstöd och införande av ett bidragstak. Det är de senaste förslagen i raden av Tidöreformer som straffar människor som haft oturen att bli sjuka, blivit uppsagda från sina jobb eller som bara kämpar för att försörja sina barn på en deltidslön. Det här är en politik som berövar barn en trygg uppväxt för att i stället belöna dem som redan har allt. Tidöpolitiken håller just nu på att skapa ett nytt Fattigsverige. Det vägrar vi acceptera.

Socialdemokraternas samtliga fem sidoförbund kräver att dessa fattiglagar stoppas. Det sociala skyddsnätet måste lagas så att Sverige återigen blir ett land där alla kan känna framtidstro.

Sverige mer ojämlikt 

Sedan Tidöregeringen tog makten har Sverige blivit ett ännu mer ojämlikt land. Genomsnittssiffrorna döljer sanningen om hur de ekonomiska klyftorna fördjupats. De som redan lever ett särskilt gott och bekvämt liv har kunnat glädja sig åt sänkt skatt – till och med en extra sänkning, för dem som tjänar över 63 000 kronor i månaden.

Notan för de rikas fest betalas av de 730 000 svenskar som lever i social och materiell fattigdom.Socialförsäkringsminister Anna Tenje säger att ”Fattigdom är en subjektiv bedömning”, men det är otvetydigt så att ojämlikheten rusar i Sverige och att allt fler kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Hur skulle Tenje själv bedöma de barnfamiljer som hamnat efter med hyran och hotas av vräkning? De är fler än någonsin. Eller som inte har råd att servera en näringsrik middag till sin familj eller hämta ut sin receptbelagda medicin?

Frivilligorganisationerna berättar om ett kraftigt ökat tryck. Fler köar för matkassar eller skänkta matvaror. Vad är det, om inte ett kvitto på vilket stenhårt klassamhälle Sverige har blivit? Det borde vara politikens uppgift att lösa men för Tidöregeringen är det inte ens ett problem. Den politik de skapat är ett slags bonusprogram där brist på pengar är en naturlig följd av att “sakna incitament”.

Cynisk politik

Istället för att försämra tillvaron för landets fattigaste människor, borde Tidöregeringen ägna sin tid åt att bedriva en politik som på riktigt skapar jobb, såsom utbyggd vuxenutbildning, bostadsbyggande och satsningar på fler vägar in i arbete.

Vi är många som inte står ut med den här cyniska politiken som driver fler ner i fattigdom, trots att Sverige är ett rikt land och har alla möjligheter att göra vårt land ännu rikare. Inte göra fler människor fattigare. Vi kräver:

• Ett höjt försörjningsstöd.

• Nej till bidragstak.

• Att försämringarna i a-kassan rullas tillbaka.

• Att högkostnadsskyddet för medicin återställs.

• Att ett förbud mot att vräka barnfamiljer införs.

• Nej till förslaget om kvalificering till välfärden.

Sara Kukka-Salam, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Annika Strandhäll, förbundsordförande S-Kvinnor

Lotta Wiechel, förbundssekreterare SSU

Elfva Barrio, förbundsordförande S-studenter

Diana Ghafour, förbundsordförande HBTQ+Socialdemokrater

Inlägget Sverige har blivit ett stenhårt klassamhälle dök först upp på Dagens Arena.

Blockaden av Gaza handlar om att kraftigt begränsa införsel av mat och mediciner. Jag undrar vilka vapen som människorna i Gaza kan tillverka av bröstmjölksersättning?. Det skriver Mikael Mery Karlsson i en slutreplik till Kristofer Åberg, Socialdemokratiska Israelvänner. 

Kristoffer Åberg från Socialdemokratiska Israelvänner kritiserar båtkonvojerna till Gaza för att de vill bryta Israels blockad. Blockaden handlar om att Israel sedan 2007 kontrollerar och kraftigt begränsar allt som kommer in och ut ur Gaza. Israels regering erkände redan 2012 att de beräknat det exakta antalet kalorier och livsavgörande matleveranser som släpps in till Gaza utifrån vad som är ett absolut minimum för att människor skulle överleva från dag till dag.

De senaste tre åren har Israel i långa perioder upprätthållit en total blockad där endast några få procent av den mat som behövts tillåtits passerat Israels militärposteringar vid gränsen till Gaza. Förra året riskerade hundratals spädbarn i Gaza att dö på grund av att Israel hindrar bröstmjölksersättning från att komma in i Gaza. Trots detta hävdar Åberg att blockaden handlar om att stoppa vapenleveranser. Jag undrar vilka vapen som människorna i Gaza kan tillverka av bröstmjölksersättning?

Åberg hävdar att det är ”riktigt bisarrt” att påstå att hjälparbetare med palestinska rötter skulle kunna avrättas av Israel. Men redan 2010 dödade Israel tio hjälparbetare som seglade för att bryta blockaden. Enligt Human Right Watch har minst 593 biståndsarbetare dödats av Israel de senaste tre åren.

Dödsstrafflagen förstärker apartheid

I samma veva hävdar Åberg att Israels nyligen införda lag om dödsstraff handlar om att bekämpa terrorism. Men lagen gäller selektivt – israeliska bosättare som regelbundet utför terrordåd på Västbanken omfattas inte. Amnesty international har konstaterat att lagen förstärker det apartheidsystem Israel redan upprätthåller. Det är minst sagt anmärkningsvärt att en företrädare för en socialdemokratisk förening ursäktar apartheidlagstiftning.

Två veckor innan Åbergs replik konstaterade socialdemokraten och före detta utrikesministern Margot Wahlström att Israel begår ett folkmord i Gaza. Men socialdemokraten Åberg förmår i sitt inlägg inte ens att yppa ordet folkmord, eller ens det minsta tillstymmelse av kritik mot Israel.

När båtkonvojerna på 2010-talet seglade för att bryta blockaden av Gaza fanns bland deltagarna ombord representanter från SSU, Socialdemokrater för tro och solidaritet och S-studenter. Men nu när blockaden av Gaza har utvecklats till ett fullskaligt folkmord väljer en representant för en socialdemokratisk förening att förkasta båtkonvojer till Gaza som ”polariserande” samtidigt som han avvisar kritik mot blockaden som ”desinformation”.

Som väljare förväntar jag mig ett svar från Socialdemokraternas nuvarande partiledning om de håller med Socialdemokratiska Israelvänner. Vad är Socialdemokraternas linje kring det pågående folkmordet och försöken att bryta blockaden av Gaza?

Mikael Mery Karlsson, postdoktor och sedan 2010 aktiv i båtkonvojer för att bryta blockaden av Gaza

Inlägget Slutreplik: Israel ska inte få begå folkmord dök först upp på Dagens Arena.

Riksdagsvalet framställs ofta som demokratins höjdpunkt. Men när klimatkrisen accelererar och utsläppen knappt påverkas av politiska maktskiften, väcks frågan om röstsedeln verkligen är vårt mest effektiva verktyg. Den verkliga förändringskraften finns någon annanstans – närmare medborgarna själva, skriver Pontus Bergendahl från Återställ Våtmarker.

 Om man studerar svenska utsläpp av växthusgaser från 1990 till 2024 så är det mycket svårt att gissa när olika partier styrt. Utsläppen har minskat med ungefär en procent per år oavsett regering – en takt som är förödande långsam. Samtidigt undanhålls stora utsläppsposter i statistiken som konsumtionsbaserade utsläpp, utrikesflyg, biogena utsläpp och försvarsindustrin. Både rödgröna och högerkonservativa regeringar har dessutom kritiserats lika hårt av Klimatpolitiska rådet.

WWF och klimatforskaren Kevin Anderson uppskattade 2022 att svenska utsläpp måste minska 21% varje årför att vi ska nå målen i det globalt bindande Parisavtalet. Idag vet vi att 1,5-gradersmålet är utom räckhåll. Anderson bedömer nu att vi med 95% sannolikhet istället når 3-4 graders uppvärmning. En katastrof för mänskligheten som får digerdöden och andra världskriget att blekna i jämförelse.

Röstsedeln uselt verktyg

Om man vill påverka Sveriges utsläpp av växthusgaser så är röstsedeln ett synnerligen uselt verktyg. En skifte av regering har aldrig givit mer än en osynlig krusning i grafen. Samtidigt ökar vilseledningar och rena lögner i politiken och värst är det i klimatpolitiken. Forskare avfärdas, politiker och media politiserar vetenskapliga fakta. Politik blir i media en fråga om känslor och tyckande istället för sakpolitik. Detta sammantaget avspeglar sig nu i svenskarnas förtroende. Trots att 86% vill ha en kraftfullare klimatpolitik så rasar förtroendet för politikernas klimatpolitik och att vi kan nå våra klimatmål.

Vi står därmed inför både en klimatkollaps och ett demokratiskt haveri. Lösningen kräver mer demokrati, inte mindre. Större medborgarinflytande, med det goda samtalet som grund, i livsavgörande frågor. Medborgarråd, där slumpmässigt utvalda medborgare ges mandat att diskutera och fatta beslut utifrån kunskap, erbjuder en sådan möjlighet.

I Återställ Våtmarker har vi från början haft medborgarråd med mandat som vår vision. Dock är vägen dit lång och inget parti i riksdagen driver aktivt frågan. Därför har vi beslutat att ta ett första steg för att fördjupa demokratin. Idag, med 22 kampanjkontor över hela Sverige, pågår en Olydig Folkomröstning runt en av de mest infekterade klimatfrågorna i Sverige – torvbrytningen.

Torvbrytning släpper ut mer än inrikesflyget

Torvbrytning släpper ut mer växthusgaser än hela inrikesflyget. Torv är en onödig produkt på en konstruerad marknad. Att förbjuda torvbrytning är det enklaste, billigaste och snabbaste sättet att få ner utsläpp av växthusgaser i Sverige, vilket flera konsumenter också har börjat inse. Sveaskogkommer inte köpa ett gram torv under 2026 till sina skogsplantor. Samma trend ser vi nu i livsmedelsproduktionen och hos trädgårdsföreningarna.

Trots detta är regeringen passiv. Samtidigt som bevarandet av våtmarker lyfts till ett prioriterat klimatmål tillåts multinationella bolag gräva upp våra torvmossar. Folkomröstningen är ett sätt att visa att förändring inte måste vänta på politiska beslut. Medborgare kan själva agera.

Situationen är nu så allvarlig – både klimatmässigt och demokratiskt – att det inte räcker att rösta vart fjärde år. Vi måste engagera oss och gå till handling. Så vill du göra något konkret för demokratin och klimatet idag, rösta i Olydig folkomröstning. Vill du sen lägga en symbolisk röst i september så gör det. Men rösta först i årets viktigaste val. En konkret, direkt demokratisk handling för vår överlevnad.

Pontus Bergendahl, talesperson Återställ Våtmarker

Inlägget Är riksdagsvalet en överskattad symbolhändelse? dök först upp på Dagens Arena.

Nya siffror tyder på att hot och våld är utbrett inom busstrafiken. Peter Sellén, huvudskyddsombud och bussförare tycker inte att hot och våld är vanligt där han arbetar. Däremot är arga resenärer vanligt och rasistiska påhopp förekommer

– Om man är stressad är det ibland lätt att man tar ut det på busschauffören, säger han. 

I en kommande rapport har Kommunal undersökt hur förekomsten av hot och våld ser ut i fackförbundets branscher. Drygt 200 skyddsombud besvarade enkäten under 2025.

För bussbranschen är siffrorna höga: 76 procent av skyddsombuden uppger att incidenter med hot eller våld har förekommit under de senaste 12 månaderna. 42 procent av skyddsombuden uppger att sådana incidenter förekommer minst en gång varje månad.

Dessutom brister möjligheten att snabbt få stöd vid en situation med hot eller våld: knappt hälften av skyddsombuden svarar att sådant stöd finns. Knappt en tredjedel av de skyddsombud som besvarat enkäten anser att arbetsgivaren har organiserat arbetet så att risker förebyggs så långt det är möjligt.

Känner inte igen sig

Peter Sellén är bussförare i Stockholms söderort och huvudskyddsombud för Kommunal. Han känner inte igen sig i de höga siffrorna, och tror att busstrafiken är mer utsatt i andra områden i Stockholm.

– Vi har haft stenkastning på bussar, rena hot och misshandel, men jag tror att vi är ganska förskonade. Tittat man på city och västerort är det nog många fler incidenter, säger Petter Sellén.

Känner du själv att det finns en rädsla för hot och våld?

– Personligen känner jag ingen rädsla. De som är kända för att vara lite störiga, de är oftast inte våldsamma. Men till exempel vid Liljeholmsterminalen där folk kommer springande i sista stund för att dörrarna inte funkar, då får man ju höra ett och annat. Men inte så det upplevs våldsamt.

När det gäller nedsättande tillmälen och förolämpningar, är det vanligt?

– Det kan jag skriva under på. Jag hör att folk blir ledsna för att de blir kallade saker, rasistiska påhopp eller ”du klarar inte av ditt jobb”, säger Peter Sellén som menar att busschaufförer är en yrkesgrupp som får ta emot mycket av folks känslor och frustration.

Pressad arbetsmiljö bidrar till problem

Den pressade situationen för busschaufförer med mycket stress är idag en faktor som kan skapa situationer där irritation och hotfulla situationer kan uppstå.

– Chaufförerna är ju stressade idag, det är långa dagar, långt till pauser och ibland får man inte ens pauser. Då får man skicka ut folk för att tvinga till sig en paus. Det föder stress hos resenärerna vilket påverkar resenärerna och i förlängningen busschauffören, och då väljer många att inte ta den pausen. Du lägger mycket mer på förarna idag.

I grunden är upphandlingen av olika utförare av trafiken problemet, menar han. Det leder till att man går på lägsta pris, vilket försämrar villkoren. Trafiksektionen inom Kommunal har gått från att vara en av de starkaste till att bli den med lägst andel medlemmar.

I dag ser han inte att Kommunal driver frågor så hårt som man borde gentemot arbetsgivaren. Det handlar bland annat om att ha med det faktum att det råder personalbrist när man förhandlar kollektivavtal.

– Bussförarna måste bli engagerade och organiserade för att lyckas nå fram och bli starka som yrkesgrupp, säger Peter Sellén.

Inlägget Busschaufförer utsätts ofta för hot och våld dök först upp på Dagens Arena.

Tonårsutvisningarna visar hur svensk migrationspolitik tappat kontakten med människorna bakom besluten.

Tänk dig att växa upp i ett land och kalla det ditt hem. Bygga upp hela ditt liv där, och sen få veta att du inte längre får stanna kvar.

Inte för att du har gjort något brottsligt. Inte för att du är ett hot för någon. Utan för att du har fyllt 18 år.

Det är svårt att tänka sig en kallare form av politik än så.

Ändå är det precis det som händer i Sverige i dag. I migrationssystemet finns flera olika typer av beslut och utvisningar, men här handlar det om unga människor som har gått i svensk skola, lärt sig språket, fått vänner, blivit kära och byggt upp sina liv här, som riskerar att utvisas när de blir myndiga.

Som om en födelsedag plötsligt skulle sudda ut allt de är.

Vilken mardröm till 18-års present.

Borde väcka obehag

Ena dagen sitter de i ett klassrum och pratar om studenten, om framtiden, om livet efter gymnasiet. Några veckor senare är stolen tom. Ingen vet exakt när det hände, bara att ett beslut kom och att eleven inte längre var där. Livet som skulle fortsätta, fortsatte någon annanstans.

Begreppet “tonårsutvisningar” borde i sig väcka obehag. Bara ordet säger något om hur långt vi har gått i att normalisera det onormala. Att vi ens har ett begrepp för detta borde få oss att stanna upp.

Det handlar om ungdomar som redan lever sina liv här. De går i svenska skolor, har sina vänner här, sin vardag här och sina framtidsplaner här. Sverige är inte en plats vid sidan av deras liv, det är hela deras liv. 

Sen kommer brevet från Migrationsverket. 

Ett kort beslut. Ofta bara några rader. Ett datum. Ett besked som i praktiken innebär att allt ska avslutas. 

För vissa handlar det om att packa ner sitt liv i en väska. För andra om att “återvända” till ett land de knappt minns, där språket känns främmande och där det kanske inte finns någon kvar som väntar. 

Hur kan det kallas rimligt? 

På pappret blir de myndiga

Vi uppmuntrar unga att satsa på skolan, bygga relationer och planera för framtiden. De gör precis det vi säger åt dem. Och sedan, när vuxenlivet ska börja, kan allt rivas bort. 

På pappret blir de myndiga. I verkligheten är det fortfarande unga människor som behöver trygghet, sammanhang och stabilitet. Istället tvingas de lämna allt de känner till. 

Tonårsutvisningarna visar hur svensk migrationspolitik tappat kontakten med människorna bakom besluten. I debatten talas det om “volymer”, “signalpolitik” och “stramare regler”. Men bakom orden finns människor vars liv förändras över en natt. 

Och allt för ofta försvinner den bilden. 

Migrationsminister Johan Forssell säger nu att det “känns fel i hjärtat” att unga människor utvisas. Det är svårt att inte reagera. Inte för att känslor är fel, utan för att det låter som en väldigt sen insikt. 

För var har den känslan funnits tidigare? 

Lärare har sett elever försvinna mitt i terminen. Klasskamrater har gått från att planera studentfirande till att säga hejdå. Familjer har beskrivit ungdomar som lever i ständig oro inför sin 18-års dag. Civilsamhället har larmat. 

Men politiken har ofta valt att titta bort. 

Istället har migrationsdebatten blivit en tävling i hårdhet. Empati misstänkliggörs och medmänsklighet beskrivs som naivitet. Rädslan att uppfattas som “för mjuk” väger ibland tyngre än konsekvenserna av besluten. 

Det är där Sverige har hamnat. 

Slutar inte höra hemma

I ett land där det anses rimligt att skicka bort unga människor till länder de knappt minns, där de saknar trygghet, nätverk och framtid. Som om ett datum i ett system skulle kunna radera ett helt liv. 

Men verkligheten fungerar inte så. 

En människa slutar inte att höra hemma någonstans för att ett beslut säger det. Ett brev kan ändra juridisk status, men det kan inte sudda ut vänskaper, vardag eller tillhörighet. 

Det är också därför det här väcker starka reaktioner. För de flesta förstår intuitivt vad det handlar om. Inte statistik, utan människor som redan har blivit en del av Sverige.

Ändå behandlas de ofta som tillfälliga gäster i sina egna liv. 

Det mest oroande är hur normaliserat det här har blivit. Hur vi vant oss vid berättelser om ungdomar som utvisas efter nästan hela sin uppväxt här. Som om det bara vore ännu en detalj i systemet. 

Det här handlar inte längre bara om migrationspolitik. Det handlar om vilket människovärde Sverige är berett att försvara. 

Ett samhälle där unga människor får höra hemma, eller ett där regler alltid väger tyngre än människors liv och relationer. 

Sara Benabdellah

Inlägget Välkommen till vuxenlivet — nu måste du lämna Sverige  dök först upp på Dagens Arena.

Det politiska Danmark slår nya rekord varje dag som går. De pågående förhandlingarna om att bilda en ny regering drar ut på tiden. Snart har två månader gått sedan folketingsvalet. Och läget förefaller fortsatt låst.

Skälet till att det är så svårt att få ihop en regering är förstås den ökade röstsplittringen, nu sitter 12 partier i det danska folketinget. Det finns kort sagt inget entydigt regeringsalternativ, varken till vänster eller höger – eller i mitten.

I avsaknad av klara alternativ är ändå mitten central för vartåt det lutar, det vill säga om någon form av blocköverskridande regering kan bildas. Men mitten verkar vara en svår plats att manövrera i. Inte minst eftersom det finns en hel del ”röda linjer”.

Känns mönstret igen från Sverige?

Förberedde samarbete högerut

Efter förra valet bildades visserligen just en blocköverskridande regering under ledning Socialdemokraterna och Mette Frederiksen, tillsammans med Moderaterna och Venstre.

Frederiksen valde bort att bilda en vänsterlutande regering, trots att det fanns en knapp majoritet för en sådan. Men den bedömdes vara allt för smal och svag, ja opålitlig och osäker.

En blocköverskridande regering blev möjlig sedan Lars Løkke Rasmussen hade bildat ett nytt parti, Moderaterne, som kom in i folketinget. Han ville placera sig och sitt parti i mitten och bilda en blocköverskridande regering. Det bejakade Mette Frederiksen, som på sitt håll började förbereda ett samarbete högerut.

Rasmussen hade tidigare varit partiledare och statsminister för Venstre, länge det dominerande borgerliga partiet som är systerparti till Moderaterna i Sverige. Avhopp av det här slaget är vanliga i dansk politik och nya partier uppstår ideligen, i en politisk kultur där personerna ofta är större än partierna. Efter många om och men (en lång förhandling) hoppade Venstre på och Danmark fick en blocköverskridande regering.

Men inför det här valet har Venstre stängt dörren för ett fortsatt samarbete av det här slaget. Istället har Venstre verkat och arbetat för en ”blå samling” för att kunna utmana Mette Fredriksen som dominerat dansk politik det senaste decenniet. Dessutom tappade alla de tre partierna som ingick i den tidigare regering mandat i årets val och förfogar inte längre över någon majoritet.

Så vad göra nu?

Högeralternativet splittrat

Det finns den här gången inte någon majoritet för en vänsterlutande regering. Men högeralternativet är samtidigt synnerligen splittrad och opålitligt, i praktiken obefintligt som ett klart samarbetsalternativ. Kvar står Lars Løkke Rasmussen i mitten, men han har inte längre någon partner till höger att tala med. På högerkanten betraktats han nästan som ”röd”, som något av en förrädare, även om han förstås i politikens grundfrågor inte är någon vänsterman.

Lars Løkke Rasmussen kan tänka sig fortsatt samarbete med Socialdemokraterna men är inte så attraherad av att vara beroende av de andra vänsterpartierna. Till nöds kan han väl acceptera Socialistisk Folkeparti (SF), som numera inte längre sitter i vänstergruppen i EU-parlamentet utan i den gröna gruppen. SF är i dag ett rött men lite rosa parti, med en grön nyans. Men detta kommer att kräva någon form av samarbete med Enhetslistan, som är uppsamling och sammanslagningar av alla de andra vänstergrupperna och partierna, som kan jämföras med grekiska Syriza, spanska Podemos och Jean-Luc Mélenchons franska vänsterallians.

I borgmästarvalet i Köpenhamn blev Enhetslistan största parti. Men i resten av landet är stödet svag. SF blev bara andra största parti men kunde ändå besätta borgmästarposten, en post Socialdemokraterna innehaft i generationer.

Mette Fredriksen har kort sagt en utmaning på vänsterkanten. Hon vill därför gärna inkludera SF i en kommande regering, för att förhindra ytterligare väljarförluster till SF som gick fram i folketingsvalet i år, och är nu andra största parti efter Socialdemokraterna.

Förhandlingar bröt samman

Mette Frederiksen, som trots ett dåligt valresultat ändå leder det överlägset största partiet, fick som första kandidat uppdraget att som ”kunglig undersökare” söka stöd för en regering under hennes ledning.

I avsaknaden av hågade samarbetspartners på andra kanten, förutom Lars Løkkes Moderaterna, var alltså alternativet en vänsterlutande regering med SF och i någon form av samarbete med Enhetslistan. Det var svårsmält för Moderaternas partiledare att bilda regering med både Mette och SF, och vara beroende av ett parti ännu längre vänsterut. Efter långa samtal bröt förhandlingar samman häromveckan.

I stället fick Venstres partiledare Troels Lund Poelsen uppdraget att sondera terrängen för en högerregering. Han har nu presenterat alternativet med en VLAK-regering, med Venstre, Liberal Alliance och Konservative. Det skulle vara en svag regering, och ha färre mandat än Mette Frederiksens alternativ.

En brokig samling

Högersidan i övrigt är också en synnerligen brokig och rörig samling partibildningar och nybildningar. Den danska borgerligheten saknar i dag en riktigt stark politisk kärna.

De två största partierna står till vänster. Venstre behöver åtminstone locka Moderaterna för att en VLAK- regering ens skulle kunna komma till stånd, men inte ens då ha en majoritet i folketinget. Ständigt denna Lars Løkke Rasmusson! Han har inte sagt nej till denna inbjudan från höger men kallar VLAK-alternativet för en ”testbalong”. Men samtidigt står han inför ett svårt politiskt val.

VLAK-partiernas nu framlagda regeringsprogram är i långa stycken hämtat från Moderaters kravkatalog. Hur ska Lars Løkke kunna säga nej till en regering som vill genomföra hans egen politik?

Enkelt är det nog inte. Men vem har sagt att politik ska vara enkelt?

Makten förflyttas

Det som talar emot är matematiken. Kanske skulle en VLAK-regering med Moderaternas välsignelse eller medverkan kunna bli vald. Danmark har precis som Sverige negativ parlamentarism. Så länge inte en majoritet i folketinget inte aktivt röstar emot blir den vald. En regering kan tillträda, men kan den sedan få igenom sin politik?

Ett av de nya partierna Borgarnas (medborgarnas) parti, fick fyra mandat i valet men har nu splittrats helt och hållet och kan bara räkna in ett mandat i folketinget!

Med regeringar som har svag parlamentarisk förankring förflyttas makten från regeringen till Folketinget. Det får den norska socialdemokratiska minoritetsregeringen erfara, där Stortinget inte sällan kör över regeringen.

Allt detta talar ändå för att vi inte ska utesluta att Mette Frederiksen får ett nytt försök att bilda regering. Moderaterna och Lars Løkke Rasmusens har att välja mellan två ur deras perspektiv dåliga alternativ. Det är sannerligen inte enkelt att placera sig själv i mitten. Man måste förr eller senare välja.

På pappret ser det alltså låst ut. Vilket tyder på att processen kommer att dra ut på tiden. Det verkar vara dödläge i Christiansborg slott, den danska demokratins högborg. Samtidigt åker USAs sändebud Jeff Landry, som av en tillfällighet när det är ett politiskt vakuum i dansk politik, oinbjuden till Nuuk på Grönland. Där försöker han etablera kontakter och talar om att hjälpa till med sjukvården på Grönland. Dessa propåer har avvisats från grönländskt håll. Men vi ska inte utesluta att Danmarks komplicerade och problematiska omvärldsläge och konflikt med Trump och USA snabbar på regeringsbildningsprocessen och kanske rentav möjliggör ”otänkbara” överenskommelser.

Danmark är under alla omständigheter inte bekänt av nyval. Danmark väntar på och förväntar sig en regering.

Håkan A Bengtsson

Inlägget Dödläge i Christiansborg dök först upp på Dagens Arena.

Gaza-konvojerna vill häva blockaden mot Gaza, snarare än att förse Gazaborna med förnödenheter. Om gränserna öppnas innebär det att Hamas kan importera vapen fritt från Iran, skriver Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner i en replik till Mikael Mery Karlsson.

Mikael Mery Karlsson skriver om Gaza-konvojen i Dagens Arena den 11 maj. Budskapet är: Blockaden av Gaza ska bort. Detta skulle medföra fria möjligheter för Iran att exportera vapen till Hamas – en förutsättning för att de ska kunna fortsätta den ”väpnade kamp” som hyllas i propalestinska led. Vi socialdemokrater måste istället motarbeta terrorismen. Och motarbeta den polarisering och desinformation som Mikael Mery Karlsson står för.

När Gazaaktivister ska göra PR för sina konvojer, då brukar de göra som Karlsson och beskriva dem som ”hjälpsändningar”. I själva verket är det som regel att båtarna inte har nämnvärt med förnödenheter. En FN-rapport som kom efter den mest uppmärksammade konvojen 2010 konstaterade att de ”humanitära förnödenheterna” mestadels var leksaker och annat som passagerarna hade som handbagage.

Detta beror på att talepunkten om ”hjälpsändning” bara är tom PR. I samma veva medgav en talesperson för Ship to Gaza att deras avsikt ”inte är att konkurrera med det goda arbete som Röda korset, UNWRA och andra biståndsorganisationer bedriver” och att Ship to Gazas ”enda mål” är att häva blockaden.

Hamas våld hade kunnat bli värre

Ett hävande av blockaden skulle medföra att Gazas terrorgrupper fritt skulle kunna importera vapen. I veckan komen ny rapport om det systematiska sexuella våld som Hamas livestreamade den 7 oktober 2023. Hamas valde att genomföra det största massmordet på judar sedan Förintelsen (och kriga i två år mot en av världens starkaste militärmakter) – trots Israels blockad. Hur mycket värre hade inte deras övergrepp och massakrer blivit om de haft möjlighet att fritt importera vapen utan dessa hinder?

Riktigt bisarrt blir det när Karlsson insinuerar att en konvojdeltagare med palestinsk bakgrund skulle kunna avrättas. Mig veterligen har ingen, trots dessa 39 konvojer, ens dömts till fängelse. De får smörgåsar, och efter några dagar i arresten får de flyg tillbaka till sina hemländer. Karlsson visar istället total brist på källkritik, alternativt medveten desinformation.

Den nya lagen mot dödsstraff riktar sig mot antiisraeliska terrorister som utfört dödlig terror (Palestina har också dödsstraff i sin lagstiftning; där dödas inte bara israeler, utan även oppositionella ur den egna befolkningen). Det är störst risk att palestinier utför sådan terror, och därmed skulle få dödsstraff. Att någon skulle dömas till döden enbart för sin nationalitet är ren lögn. Lögner leder medvetet till mer konflikt – inte till fred.

Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner

Inlägget Replik om Gaza-konvojen: Hamas ska inte få fri import av vapen dök först upp på Dagens Arena.