Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
967e23b3c8a1c3c3ce21239542e026d645a40e32Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet.
Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena.
Opinionsmätningarna duggade tätt veckan innan valet. Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet, vilken roll mätningarna kan ha spelat för valresultatet.
– Opinionsmätningarna kan ha påverkat valutgången, framför allt om man tänker på Liberalerna och fyraprocentsspärren. När ett parti ligger nära spärren blir mätningarna ”information” som väljare agerar på, till exempel genom att stödrösta. Mätningarna visar också vilka regeringsalternativ som faktiskt kan vara möjliga, så de kan absolut spela roll för hur man väljer att rösta. Men hur stor den effekten faktiskt var vet vi ännu inte, säger Marie Grusell.
– Medierna hade stort fokus på opinionsläget och regeringsfrågan, särskilt när valet blev jämnare. Samtidigt tycker jag att man ska vara försiktig med att säga att sakfrågorna försvann. Det var omfattande utfrågningar och sakpolitisk bevakning i olika former. Så det beror på vilken del av mediebevakningen man tittar på. Jag har inte sett någon innehållsanalys men ekonomin var viktig samtidigt som kriminalitet var mindre viktigt än 2022.
– Jag ser inte något starkt skäl att förbjuda opinionsmätningar nära valdagen, även om jag förstår tanken bakom. Mätningarna var överlag ganska bra. Problemet är väl kanske snarare hur resultaten presenteras. Osäkerheten behöver bli tydligare, inte minst när medier rapporterar om små skillnader mellan blocken. Felmarginalerna behöver lyftas fram tydligare. Små skillnader kan få stor uppmärksamhet, trots att de ligger inom den statistiska osäkerheten. Jag intervjuade Michael Arthursson när han var partisekreterare för Centerpartiet och då lyfte han just exemplet att han på förmiddagen kommenterade en negativ opinionsundersökning och en positiv på eftermiddagen, säger Marie Grusell.
Olle Bergvall
Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena.
cc85940890a3ea327e325e74e93a9a50682da35a
967e23b3c8a1c3c3ce21239542e026d645a40e32
TITLE: Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? DESCRIPTION: Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet. Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Opinionsmätningarna duggade tätt veckan innan valet. Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet, vilken roll mätningarna kan ha spelat för valresultatet. Vilken inverkan kan opinionsmätningarna ha haft på valutgången, tror du? – Opinionsmätningarna kan ha påverkat valutgången, framför allt om man tänker på Liberalerna och fyraprocentsspärren. När ett parti ligger nära spärren blir mätningarna ”information” som väljare agera på, till exempel genom att stödrösta. Mätningarna visar också vilka regeringsalternativ som faktiskt kan vara möjliga, så de kan absolut spela roll för hur man väljer att rösta. Men hur stor den effekten faktiskt var vet vi ännu inte, säger Marie Grusell. Vilken betydelse har media spelat i valrörelsen? Har det varit för mycket fokus på det politiska spelet och för lite på sakfrågor? – Medierna hade stort fokus på opinionsläget och regeringsfrågan, särskilt när valet blev jämnare. Samtidigt tycker jag att man ska vara försiktig med att säga att sakfrågorna försvann. Det var omfattande utfrågningar och sakpolitisk bevakning i olika former. Så det beror på vilken del av mediebevakningen man tittar på. Jag har inte sett någon innehållsanalys men ekonomin var viktig samtidigt som kriminalitet var mindre viktigt än 2022. Ett antal europeiska länder har förbjudit opinionsmätningar tätt in på valdagen. Borde Sverige också reglera det här? – Jag ser inte något starkt skäl att förbjuda opinionsmätningar nära valdagen, även om jag förstår tanken bakom. Mätningarna var överlag ganska bra. Problemet är väl kanske snarare hur resultaten presenteras. Osäkerheten behöver bli tydligare, inte minst när medier rapporterar om små skillnader mellan blocken. Felmarginalerna behöver lyftas fram tydligare. Små skillnader kan få stor uppmärksamhet, trots att de ligger inom den statistiska osäkerheten. Jag intervjuade Michael Arthursson när han var partisekreterare för Centerpartiet och då lyfte han just exemplet att han på förmiddagen kommenterade en negativ opinionsundersökning och en positiv på eftermiddagen, säger Marie Grusell. Olle Bergvall Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? DESCRIPTION: Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet. Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Opinionsmätningarna duggade tätt veckan innan valet. Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet, vilken roll mätningarna kan ha spelat för valresultatet. Vilken inverkan kan opinionsmätningarna ha haft på valutgången, tror du? – Opinionsmätningarna kan ha påverkat valutgången, framför allt om man tänker på Liberalerna och fyraprocentsspärren. När ett parti ligger nära spärren blir mätningarna ”information” som väljare agerar på, till exempel genom att stödrösta. Mätningarna visar också vilka regeringsalternativ som faktiskt kan vara möjliga, så de kan absolut spela roll för hur man väljer att rösta. Men hur stor den effekten faktiskt var vet vi ännu inte, säger Marie Grusell. Vilken betydelse har media spelat i valrörelsen? Har det varit för mycket fokus på det politiska spelet och för lite på sakfrågor? – Medierna hade stort fokus på opinionsläget och regeringsfrågan, särskilt när valet blev jämnare. Samtidigt tycker jag att man ska vara försiktig med att säga att sakfrågorna försvann. Det var omfattande utfrågningar och sakpolitisk bevakning i olika former. Så det beror på vilken del av mediebevakningen man tittar på. Jag har inte sett någon innehållsanalys men ekonomin var viktig samtidigt som kriminalitet var mindre viktigt än 2022. Ett antal europeiska länder har förbjudit opinionsmätningar tätt in på valdagen. Borde Sverige också reglera det här? – Jag ser inte något starkt skäl att förbjuda opinionsmätningar nära valdagen, även om jag förstår tanken bakom. Mätningarna var överlag ganska bra. Problemet är väl kanske snarare hur resultaten presenteras. Osäkerheten behöver bli tydligare, inte minst när medier rapporterar om små skillnader mellan blocken. Felmarginalerna behöver lyftas fram tydligare. Små skillnader kan få stor uppmärksamhet, trots att de ligger inom den statistiska osäkerheten. Jag intervjuade Michael Arthursson när han var partisekreterare för Centerpartiet och då lyfte han just exemplet att han på förmiddagen kommenterade en negativ opinionsundersökning och en positiv på eftermiddagen, säger Marie Grusell. Olle Bergvall Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena.
967e23b3c8a1c3c3ce21239542e026d645a40e32
cc85940890a3ea327e325e74e93a9a50682da35a
cc85940890a3ea327e325e74e93a9a50682da35aVi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet.
Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena.
Opinionsmätningarna duggade tätt veckan innan valet. Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet, vilken roll mätningarna kan ha spelat för valresultatet.
– Opinionsmätningarna kan ha påverkat valutgången, framför allt om man tänker på Liberalerna och fyraprocentsspärren. När ett parti ligger nära spärren blir mätningarna ”information” som väljare agera på, till exempel genom att stödrösta. Mätningarna visar också vilka regeringsalternativ som faktiskt kan vara möjliga, så de kan absolut spela roll för hur man väljer att rösta. Men hur stor den effekten faktiskt var vet vi ännu inte, säger Marie Grusell.
– Medierna hade stort fokus på opinionsläget och regeringsfrågan, särskilt när valet blev jämnare. Samtidigt tycker jag att man ska vara försiktig med att säga att sakfrågorna försvann. Det var omfattande utfrågningar och sakpolitisk bevakning i olika former. Så det beror på vilken del av mediebevakningen man tittar på. Jag har inte sett någon innehållsanalys men ekonomin var viktig samtidigt som kriminalitet var mindre viktigt än 2022.
– Jag ser inte något starkt skäl att förbjuda opinionsmätningar nära valdagen, även om jag förstår tanken bakom. Mätningarna var överlag ganska bra. Problemet är väl kanske snarare hur resultaten presenteras. Osäkerheten behöver bli tydligare, inte minst när medier rapporterar om små skillnader mellan blocken. Felmarginalerna behöver lyftas fram tydligare. Små skillnader kan få stor uppmärksamhet, trots att de ligger inom den statistiska osäkerheten. Jag intervjuade Michael Arthursson när han var partisekreterare för Centerpartiet och då lyfte han just exemplet att han på förmiddagen kommenterade en negativ opinionsundersökning och en positiv på eftermiddagen, säger Marie Grusell.
Olle Bergvall
Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena.
cc85940890a3ea327e325e74e93a9a50682da35a
967e23b3c8a1c3c3ce21239542e026d645a40e32
TITLE: Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? DESCRIPTION: Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet. Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Opinionsmätningarna duggade tätt veckan innan valet. Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet, vilken roll mätningarna kan ha spelat för valresultatet. Vilken inverkan kan opinionsmätningarna ha haft på valutgången, tror du? – Opinionsmätningarna kan ha påverkat valutgången, framför allt om man tänker på Liberalerna och fyraprocentsspärren. När ett parti ligger nära spärren blir mätningarna ”information” som väljare agera på, till exempel genom att stödrösta. Mätningarna visar också vilka regeringsalternativ som faktiskt kan vara möjliga, så de kan absolut spela roll för hur man väljer att rösta. Men hur stor den effekten faktiskt var vet vi ännu inte, säger Marie Grusell. Vilken betydelse har media spelat i valrörelsen? Har det varit för mycket fokus på det politiska spelet och för lite på sakfrågor? – Medierna hade stort fokus på opinionsläget och regeringsfrågan, särskilt när valet blev jämnare. Samtidigt tycker jag att man ska vara försiktig med att säga att sakfrågorna försvann. Det var omfattande utfrågningar och sakpolitisk bevakning i olika former. Så det beror på vilken del av mediebevakningen man tittar på. Jag har inte sett någon innehållsanalys men ekonomin var viktig samtidigt som kriminalitet var mindre viktigt än 2022. Ett antal europeiska länder har förbjudit opinionsmätningar tätt in på valdagen. Borde Sverige också reglera det här? – Jag ser inte något starkt skäl att förbjuda opinionsmätningar nära valdagen, även om jag förstår tanken bakom. Mätningarna var överlag ganska bra. Problemet är väl kanske snarare hur resultaten presenteras. Osäkerheten behöver bli tydligare, inte minst när medier rapporterar om små skillnader mellan blocken. Felmarginalerna behöver lyftas fram tydligare. Små skillnader kan få stor uppmärksamhet, trots att de ligger inom den statistiska osäkerheten. Jag intervjuade Michael Arthursson när han var partisekreterare för Centerpartiet och då lyfte han just exemplet att han på förmiddagen kommenterade en negativ opinionsundersökning och en positiv på eftermiddagen, säger Marie Grusell. Olle Bergvall Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? DESCRIPTION: Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet. Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Opinionsmätningarna duggade tätt veckan innan valet. Vi frågade Marie Grusell, medieforskare vid Göteborgs universitet, vilken roll mätningarna kan ha spelat för valresultatet. Vilken inverkan kan opinionsmätningarna ha haft på valutgången, tror du? – Opinionsmätningarna kan ha påverkat valutgången, framför allt om man tänker på Liberalerna och fyraprocentsspärren. När ett parti ligger nära spärren blir mätningarna ”information” som väljare agerar på, till exempel genom att stödrösta. Mätningarna visar också vilka regeringsalternativ som faktiskt kan vara möjliga, så de kan absolut spela roll för hur man väljer att rösta. Men hur stor den effekten faktiskt var vet vi ännu inte, säger Marie Grusell. Vilken betydelse har media spelat i valrörelsen? Har det varit för mycket fokus på det politiska spelet och för lite på sakfrågor? – Medierna hade stort fokus på opinionsläget och regeringsfrågan, särskilt när valet blev jämnare. Samtidigt tycker jag att man ska vara försiktig med att säga att sakfrågorna försvann. Det var omfattande utfrågningar och sakpolitisk bevakning i olika former. Så det beror på vilken del av mediebevakningen man tittar på. Jag har inte sett någon innehållsanalys men ekonomin var viktig samtidigt som kriminalitet var mindre viktigt än 2022. Ett antal europeiska länder har förbjudit opinionsmätningar tätt in på valdagen. Borde Sverige också reglera det här? – Jag ser inte något starkt skäl att förbjuda opinionsmätningar nära valdagen, även om jag förstår tanken bakom. Mätningarna var överlag ganska bra. Problemet är väl kanske snarare hur resultaten presenteras. Osäkerheten behöver bli tydligare, inte minst när medier rapporterar om små skillnader mellan blocken. Felmarginalerna behöver lyftas fram tydligare. Små skillnader kan få stor uppmärksamhet, trots att de ligger inom den statistiska osäkerheten. Jag intervjuade Michael Arthursson när han var partisekreterare för Centerpartiet och då lyfte han just exemplet att han på förmiddagen kommenterade en negativ opinionsundersökning och en positiv på eftermiddagen, säger Marie Grusell. Olle Bergvall Inlägget Vilken betydelse hade opinionsmätningar för valresultatet? dök först upp på Dagens Arena.
967e23b3c8a1c3c3ce21239542e026d645a40e32
cc85940890a3ea327e325e74e93a9a50682da35a
311038370a0ef14bca125fcdbb64fb7c4bef366fDärför läser jag Fredrik Kärrholms ord med en klump i magen.
Inlägget Använd inte Saddam Hussein för att göra en politisk poäng dök först upp på Dagens Arena.
När Fredrik Kärrholm (M) jämför de röda partiernas starka resultat i Rosengård med Saddam Husseins diktatur reagerar jag starkt personligt. För oss som har dödats eller flytt Saddam Husseins regim står Sverige för raka motsatsen – en demokrati med frihet att rösta på det parti man vill, skriver Malik Siyan.
Jag är kurd. Därför läser jag Fredrik Kärrholms ord med en klump i magen.
När den moderata riksdagsledamoten ser att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fått över 90 procent i ett valdistrikt i Rosengård skriver han att det är ett resultat som kanske skulle ha gjort Saddam Hussein avundsjuk.
För Kärrholm är Saddam Hussein en jämförelse i en politisk text. För mig och min familj är det personligt.
Fråga min mosters tre döttrar som aldrig fick träffa sin pappa igen. Fråga min moster hur det var att ensam uppfostra tre flickor och behöva svara på varför deras pappa inte kom hem som kompisarnas pappor gjorde. Fråga min fasters barn om deras pappa vars kropp än i dag inte har hittats. Fråga min kusin som växte upp utan sin pappa eller mina gamla grannar som växte upp utan en far, farbror eller storebror.
Fråga alla mammor och pappor som aldrig fick begrava sina barn eftersom kropparna aldrig hittades.
Det är den historien många kurdiska familjer bär med sig. Saddam Husseins regim förföljde vårt folk. Människor försvann, byar förstördes och familjer splittrades. Under Anfal mördades tiotusentals människor och än i dag finns familjer som inte vet var deras anhöriga ligger begravda.
Och så finns Halabja.
Jag tänker ofta på Omer Khawar. Kanske känner du inte igen namnet, men du har kanske sett fotografiet. En pappa ligger död på marken med sitt lilla barn tätt intill sig efter den kemiska attacken mot Halabja den 16 mars 1988. Fotografiet blev en av de bilder som kom att symbolisera det som hände den dagen.
Det är människor som Omer jag tänker på när jag hör namnet Saddam Hussein. Inte en fyndig historisk referens eller ett sätt att beskriva ett valdistrikt där man ogillar resultatet.
Men jag tänker också på min pappa.
Han engagerade sig för kurdernas rättigheter under en tid då det kunde få fruktansvärda konsekvenser. Till slut tvingades han lämna sitt land och fly från diktaturen. Han valde Sverige för det Sverige stod för: friheten och möjligheten att säga vad man tycker utan att vara rädd för att någon ska knacka på dörren.
Så småningom fick han också som svensk medborgare göra något som vi kanske tar för givet: gå till en vallokal, ställa sig bakom en skärm och själv bestämma vilken valsedel han ville lägga i kuvertet.
Han hade lämnat ett land där hans politiska engagemang kunde göra honom till en måltavla och kom till ett land där hans politiska åsikter inte skulle avgöra vilka rättigheter han hade.
Det var Sverige för honom. Det är Sverige för mig.
Det är också därför jag har svårt att bara avfärda Kärrholms formulering som en ogenomtänkt liknelse. Jämförelsen kommer i ett resonemang där han också diskuterar invandring, demografi och de omkring 200 000 människor som blivit svenska medborgare under mandatperioden. Han menar att regeringen borde ha stoppat nya medborgarskapen.
Där finns en paradox som skaver.
Människor kan ha flytt från diktatur, kommit till Sverige, lärt sig språket, arbetat, fått barn och byggt sina liv här. De blir svenska medborgare och gör sedan precis det vi brukar säga att integration också handlar om: de deltar i samhället och använder sin rösträtt.
När de sedan röstar på ett sätt som vissa politiker inte uppskattar börjar deras antal, ursprung och betydelse för valresultatet diskuteras.
Och då används Saddam Hussein som jämförelse. Diktatorn som människor i Sverige faktiskt har flytt ifrån. Diktatorn som förföljde min pappas generation och gjorde att barn i min egen släkt växte upp utan sina pappor.
Det är därför jag tycker att jämförelsen är så magstark.
Kärrholm får självklart kritisera Socialdemokraterna, diskutera varför S och V är starka i Rosengård och argumentera för en annan migrationspolitik. Men Saddam Husseins offer ska inte behöva bli en retorisk poäng i den diskussionen.
Min familj vet skillnaden mellan hans val och våra. I Saddam Husseins Irak kunde opposition mot makten innebära fängelse, försvinnande eller död. I Sverige går vi in i ett valbås och bestämmer själva.
Det är hela skillnaden mellan diktatur och demokrati. Och för Sverige borde det vara en påminnelse om varför demokratin aldrig kan tas för given.
Malik Siyan, ordförande Tro och solidaritet i Stockholms län
Inlägget Använd inte Saddam Hussein för att göra en politisk poäng dök först upp på Dagens Arena.
def0c597571d19879d2541d3a04b8671c5776c63En smutsig valrörelse med otillåtna kampanj-sms.
Inlägget Därför anmäler vi SD för otillbörlig valpåverkan dök först upp på Dagens Arena.
Det blev en smutsig valrörelse. Kulmen nåddes när SD valde att skicka ut ett anonymt sms där de skrev att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna var överens om att förbjuda muslimska friskolor. Nu anmäler vi SD, skriver Björn A. Lindqvist och Ahmed Sharaf Abdi, Vänsterpartiet.
Årets valrörelse blev smutsig. Moderaterna gastade om ”höjd bolåneskatt” och Sverigedemokraterna om inbillad ”tvångsblandning” om de rödgröna skulle vinna. Ett påstående om att Socialdemokraterna erbjudit en influencer 150 000 kr för ett instagraminlägg upphaussades av borgerliga opinionsbildare som tvivelsutan visste att det var ren lögn.
Mycket av smutskastningen kom att handla om en smygtagen bild på Magdalena Andersson som anklagades för att vilja rabattera ”våldtäkter, förnedringsrån och bedrägerier”. Liberalerna i Stockholm kampanjade för att ”rädda” närakuter som aldrig varit i närheten av nedläggning.
Vårt parti Vänsterpartiet anklagades för antisemitism och ”terrorromantik”. Och nu efter valet kommer dåliga förlorare beskriva vårt rekordresultat i Järva med fantasifulla nyord som ”klanröstning” och ”etniskt väljarfiske”.
Bottennoteringen kom i lördags då Sverigedemokraterna skickade ett sms till utvalda väljare kring Järvafältet och i andra förorter där man skrev att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna var överens om att förbjuda muslimska friskolor.
2024 klandrade Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) Sverigedemokraterna för ett snarlikt sms som skickades inför Europaparlamentsvalet. IMY fann då att Sverigedemokraterna brutit mot dataskyddsförordningen (GDPR) då sms:et skickats utan mottagarens samtycke.
IMY har också klandrat Moderaterna för en videohälsning som skickades inför riksdagsvalet 2022 vari mottagarens namn förekom.
Den juridiska frågan är alltså helt avgjord. Politiska partier får inte smicka sms till personer som inte givit sitt medgivande (exempelvis genom att gå med i partiet). Det råder alltså inga som helst tvivel om att SD visste att lördagens massutskick bröt mot lagen. Att sms:et ändå skickades kan inte betraktas som annat än medvetet försök till valfusk – snacka om dålig vandel!
Att följa lagen menar vi är en självklar och viktig svensk värdering. Därför anmäler vi Sverigedemokraterna för otillbörlig valpåverkan och brott mot dataskyddsförordningen. Vi hoppas på ett kännbart straff för ett parti som medvetet försökt påverka valresultatet på ett otillåtet sätt. För att parafrasera Sverigedemokraterna: Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är överens om att brott inte lönar sig.
Björn A. Lindqvist, Vänsterpartiet Kista
Ahmed Sharaf Abdi, Vänsterpartiet Tensta, Rinkeby, Spånga
Inlägget Därför anmäler vi SD för otillbörlig valpåverkan dök först upp på Dagens Arena.
318feab1c41639c6969b8413c3dbf675fc6b6c83300 sidor om kvinnor som går på soppteater är en enorm bedrift.
Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
“Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.”
De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige.
De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning.
Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst.
Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen.
Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar.
Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart.
Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket.
Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte.
Linn Fredman
Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
e61934f95cd15c0da6e633da62da2b7ce2cd1a5d
318feab1c41639c6969b8413c3dbf675fc6b6c83
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 sidor om kvinnor som går på soppteater är en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
d7b0f205ca18926116cc30c8d3235b2359dccea5
e61934f95cd15c0da6e633da62da2b7ce2cd1a5d
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater är en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
318feab1c41639c6969b8413c3dbf675fc6b6c83
e61934f95cd15c0da6e633da62da2b7ce2cd1a5d
d7b0f205ca18926116cc30c8d3235b2359dccea5
e61934f95cd15c0da6e633da62da2b7ce2cd1a5d300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater en enorm bedrift.
Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
“Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.”
De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige.
De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning.
Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst.
Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen.
Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar.
Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart.
Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket.
Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte.
Linn Fredman
Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
e61934f95cd15c0da6e633da62da2b7ce2cd1a5d
318feab1c41639c6969b8413c3dbf675fc6b6c83
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 sidor om kvinnor som går på soppteater är en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
d7b0f205ca18926116cc30c8d3235b2359dccea5
e61934f95cd15c0da6e633da62da2b7ce2cd1a5d
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater är en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
318feab1c41639c6969b8413c3dbf675fc6b6c83
e61934f95cd15c0da6e633da62da2b7ce2cd1a5d
d7b0f205ca18926116cc30c8d3235b2359dccea5
d7b0f205ca18926116cc30c8d3235b2359dccea5300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater är en enorm bedrift.
Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
“Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.”
De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige.
De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning.
Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst.
Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen.
Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar.
Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart.
Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket.
Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte.
Linn Fredman
Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
e61934f95cd15c0da6e633da62da2b7ce2cd1a5d
318feab1c41639c6969b8413c3dbf675fc6b6c83
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 sidor om kvinnor som går på soppteater är en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
d7b0f205ca18926116cc30c8d3235b2359dccea5
e61934f95cd15c0da6e633da62da2b7ce2cd1a5d
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater är en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Är kulturtanten en döende art? DESCRIPTION: 300 underhållande sidor om kvinnor som går på soppteater en enorm bedrift. Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: “Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift.” De sitter längst fram på författarsamtalet, är först upp på fötterna för att applådera efter konserten och de tillskrivs merparten av ansvaret för att det över huvud taget finns någon kultur att ta del av i Sverige. De är äldre kvinnor, gärna både pensionerade och passionerade, och de är landets absolut största kulturkonsumenter – detta ”trots att ytterst lite av kulturutbudet handlar om dem”, som Lisa Boda påpekar i sin nysläppta bok om gruppen. I ”Dom kallar oss kulturtanter” knuffas åskådaren, lyssnaren och läsaren in i rampljuset, där hon blir objekt för Bodas noggranna utredning. Spridda reaktioner Journalisten Lisa Boda har både intervjuat och forskat om kulturtanten, och varvar smidigt redogörelser för kulturtantsfenomenets bakgrund och inverkan på den svenska kulturen med skildringar av sin egen resa in i deras värld. Mycket av boken utspelar sig i småländska Berg, där Elin Wägner valde att stadga sig på 1920-talet. Trots byns ringa storlek frodas kulturen i Berg, och det är – som det nästan alltid tycks vara, finner Boda – de äldre kvinnornas förtjänst. Boda tar chansen att fråga samtliga intervjupersoner hur de, som för det mesta passar ganska bra in på beskrivningen, förhåller sig till begreppet ”kulturtant”. Reaktionerna är spridda: somliga ser det som en ömhetsbetygelse, andra som ett förminskande av en grupp som redan i mångas ögon är osynlig. ”Ibland går man på gatan och folk tror att de kan gå rakt igenom en”, säger en av kvinnorna som intervjuas i boken. För många blir teaterbesöken och syjuntorna, för att inte tala om det karakteristiskt färggranna modet, sätt att hävda den egna existensen. Och visst kan begreppet ”kulturtant” användas nedsättande. Med sitt lättlästa och lustiga språk målar Boda upp en bild av en svensk kultursfär där kulturtanten är både hedersgäst och hatobjekt. Nog håller hon kulturen vid liv, men en publik enbart bestående av vita medelklasskvinnor över 60 vill ingen ha. Och det är inte enbart stilpoäng man förlorar på att älskas av batikhäxorna: när majoriteten av besökarna på Stockholms stadsteater går att avfärda som ett utdöende särintresse finns det desto mindre anledning att skänka scenkonsten skattepengar. Behov av rödlistning? Merparten av Lisa Bodas bok utgör ett försök att lyfta kulturtantens status något, att synliggöra hennes vikt för kulturen, men så småningom känner även Boda ett behov att ta itu med männen. Varför vill de inte läsa längre? Här, där boken lämnar kärringarna och deras stickkaféer, tappar ”Dom kallar oss kulturtanter” lite fart. Att skriva 300 underhållande, väl underbyggda sidor om kvinnor som går på soppteater iklädda Gudrun Sjödén är en enorm bedrift, och därför stör inte mindre träffsäkra sidospår om trad wives, Aristoteles och ”kulturen som religion” särskilt mycket. Kärnan i boken förblir, även när fokus stundvis skiftar till män eller yngre kvinnor, just tanterna och deras kärlek till konsten. Bakom varje kulturälskare som intervjuas av Boda står minst en föregångare i formen av en kvinna som öppnat dörren till museet, operahuset eller biblioteket. Är de en döende art, kulturtanterna? Kanske inte, men det kan vara så att de är i behov av rödlistning. Lisa Bodas kulturtantsbegrepp är ett brett sådant – de kan vara snofsiga finsmakare eller opretentiösa kryssningspassagerare, över 90 eller under 35. Ibland är de till och med män. I framtiden, vågar Boda hoppas, kanske de är något mindre vita. Men några måste de vara, annars går det inte. Linn Fredman Inlägget Är kulturtanten en döende art? dök först upp på Dagens Arena.
318feab1c41639c6969b8413c3dbf675fc6b6c83
e61934f95cd15c0da6e633da62da2b7ce2cd1a5d
d7b0f205ca18926116cc30c8d3235b2359dccea5
dd1b941ead28f2303095a62c5a01b66a0cd774a0Låt politikerna hantera valresultatet – men sitt inte på händerna.
Inlägget Du måste hjälpa till att bygga samhället dök först upp på Dagens Arena.
Låt politikerna hantera valresultatet – men sitt inte på händerna.
Än en gång har Sverige fått ett mycket jämnt valresultat, där några få mandat skilde blocken åt. Trots genomförda vallöften, en imponerande sammanhållning och ett valfläsk som slår alla rekord, har svenska folket gett Tidöregeringen underkänt.
Jag tror att några väljare tillslut kände att samhället höll på att bli lite för människofientligt. Även om folk inte vill ha ett ”allt åt alla”-samhälle, så vill folk heller inte ha ett samhälle där rädsla för andra människor utgör grunden för hur vi formar samhället.
Låt oss nu hoppas att politikerna på den rödgröna sidan tar sitt ansvar och förhandlar fram en politik som alla fyra partier kan stå bakom. Det kommer förstås att vara svårt, men långt ifrån omöjligt. Vänsterpartiet kanske inte får igenom miljardärsskatten, och Centerpartiet kanske tvingas inse att privatisering av all offentlig verksamhet inte blir verklighet. Förhoppningsvis står den positiva synen på människor, som jag tycker förenar den rödgröna sidan, över enskilda sakfrågor. Oavsett så är det där riksdagspolitikernas ansvar.
Vi andra borde nu gott kunna få sluta intressera oss för politiska kalkyler och taktiska utspel. Vi har gjort vår röst hörd och förtjänar att få fokusera på annat.
Tänk vad skönt om Mats Knutson kunde ta ledigt eller vikariera som sportkommentator fram till nästa valrörelse, medan vi andra kunde bry oss om roligare och mer meningsfulla saker än politiskt spel.
För samhället är mycket mer än käbblet på Helgeandsholmen. Om du vill att de kommande fyra åren ska utgöra en vändpunkt i det svenska politiska landskapet, kanske du ska göra det till en vändpunkt för ditt eget samhällsengagemang också?
Indexerade statsbidrag kommer inte lösa alla välfärdens brister, det vore fortfarande bra om du erbjöd din åldrande granne att handla. PISA-resultaten kommer inte att vända så fort vi tar bort vinsterna ur skolan. Att du hjälper ditt barns klasskamrat med läxorna är fortfarande meningsfullt. Och mer pengar till folkbildningen gör inte mycket nytta om du doomscrollar fyra timmar om dagen.
Politiken kan inte styra allt, men nu har vi chansen att faktiskt få en politik för ett mer mänskligt samhälle. Om vi samtidigt börjar agera likadant i vardagslivet kan vi få en dubbelt positiv samhällsutveckling. Så skaffa dig en hobby – eller gör vad tusan som helst – där du träffar andra människor i en situation som inte bygger på att du ska konsumera något. Jag tror att du kommer inse att de allra, allra flesta människor är snälla och vill väl.
Vilgot Österlund
Inlägget Du måste hjälpa till att bygga samhället dök först upp på Dagens Arena.
02e2ec477395e0ca49ccf20aae81436ff959cae3Om inte fyrklövern som vunnit valet får ihop det väntar nyval.
Inlägget Högern prövade ”skräckens strategi” dök först upp på Dagens Arena.
Om inte fyrklövern som vunnit valet får ihop det väntar nyval.
Hur kommer valet 2026 att beskrivas när stridsdammet väl har lagt sig? Det vill säga, när historikerna och statsvetarna får göra sitt jobb.
Det beror på hur det går, närmare bestämt hur det går för Magdalena Andersson. Kan hon få till ett fungerande samarbete mellan de fyra oppositionspartierna, som nu förfogar över en majoritet i Sveriges riksdag?
Att vara eller inte vara. Att regera eller inte regera. Det är frågan.
Och kan Magdalena Andersson sedan ta sig till ett slagläge för ytterligare en mandatperiod efter valet 2030? Historien skriver man genom att blicka bakåt men den formas framåt.
Valresultatet är förstås en stor prestigeförlust för Ulf Kristersson. Tidö-samarbetet fick bara en mandatperiod. Kristersson samlade en knapp majoritet 2022, men förlorade med en knapp marginal 2026. De senaste dryga trettio åren har regeringar fått minst två mandatperioder. Nu bryts detta mönster.
Det är förstås en bitter missräkning för Moderaterna och Kristerssons samarbetspartners. Varför det gick som det gick kommer nog att påverka borgerlighetens vägval framgent. Det finns skäl att misstänka att Sverigedemokraterna blev den barlast som sänkte Tidö-projektet.
Samtidigt gjorde Moderaterna en uppseendeväckande valspurt och ökade sitt väljarstöd, och blev återigen största parti på högerkanten, efter att de senaste fyra åren varit mindre än Sverigedemokraterna. Det var en överraskning, inte minst eftersom de flesta undersökningar förutsåg att Moderaterna skulle tappa stöd och Sverigedemokraterna bli betydligt större. Moderaterna gjorde, det måste erkännas, en formidabel valspurt. Och Liberalerna lyckades överleva och kom in i riksdagen, mot alla odds.
I båda fallen har partiernas kampanjer varit synnerligen effektiva. Tidöregeringen använde också den makt som följer av att sitta i regeringsställning, och Moderaterna gjorde sitt yttersta för att bereda väg för fyra år till, på ett sätt som går på tvärs mot gamla moderata käpphästar. Här handlade det om att vinna valet till varje pris. Moderaterna strödde ekonomiska bidrag över väljarna, i form av exempelvis sänkta skatter, sänkt moms och rabatterade busskort (de senare var bara tidsbegränsade för att påverka valresultatet, sällan har uttrycket ”valfläsk” varit mer träffande). Moderaterna lovade också gratis förskola. Och Kristersson gillrade en fälla runt frågan om att avskaffa ”mängdrabatten” för flera brott, där de rödgröna i allmänhet och Socialdemokraterna i synnerhet anklagades för att bry sig mer om brottslingarna än brottsoffren.
För att mobilisera näringslivet och borgerliga kärnväljare kastades Jacob Wallenberg in i valrörelsens slutskede, han sa sig vara ”djupt oroad”, för vänstern i allmänhet och en miljardärsskatt i synnerhet. Man kan förstås säga mycket om Moderaternas valkampanj.
Den var effektiv. Men den nådde inte ända fram.
Valrörelsen visade att högern är skicklig på att paketera sitt budskap, på ”negative campaigning” och att genom ”skräckens strategi” måla upp bilden av att det blir höjda skatter i parti och minut och att Sverige blir till ett paradis för brottslingar om de rödgröna vinner valet. Detta i kombination med att tidsandan drar åt höger.
Sista veckan ställde Ulf Kristersson biståndet mot mer pengar till äldreomsorgen, utan att egentligen mötas av mothugg. Ulf Kristersson blev här ett slags buktalare åt Sverigedemokraterna, med en inåtvänd och inskränkt nationalism där vi inte skickar ”pengar utomlands”, det vill säga till fattiga länder.
Högerns propagandamaskineri är mer effektivt än vad Socialdemokraterna eller de andra rödgröna partierna kan uppbåda, åtminstone för tillfället. Det visade sig inte minst i den här valrörelsen.
Kampanjen och annonseringen för att maximera Simona Mohamssons exponering i slutet är ett annat exempel. Även den insatsen betalade sig. Den visade om inte annat att synlighet är viktig, ja avgörande.. Under några strategiska dagar i slutet av valrörelsen var hon i teve nästan varje dag, med olika vinklar på samma tema: rösta på Liberalerna om du vill få fyra år till med Tidö-politik.
Jag skulle gärna se en granskning av hur den där liberala kampanjen i årets valrörelse organiserades och finansierades.
Sverigedemokraterna var det enda partiet i Tidö-gänget som backade. För fyra år sedan var det storslam när regeringsprogrammet presenterades och Sverigedemokraternas politik och förhållningssätt satte sin prägel på regeringsavtalet. Sedan dess har Jimmie Åkesson i hög grad styrt regeringen från sidan.
Det betalade sig inte i det här valet.
En förklaring är väl att förr eller senare backar partier. Det går upp och ned i politiken. Och en del sverigedemokratiska väljare kan säkert tycka att Sverigedemokraterna sålt sig och kompromissat för mycket och därför stannat kvar på soffan på valdagen, röstat på radikalare alternativ eller lagt sin röst på Moderaterna. För ytterligare en förklaring är möjligen att Sverigedemokraterna numera har kilat in sig i det gamla nya höger-gänget. Vi vet från tidigare att det alltid varit ett flöde mellan partierna på den kanten. Och att en hel del högerväljare röstar på den som för tillfället verkar vara mest framåt och ha ledartröjan. Förra gången gynnade det Sverigedemokraterna. I år fick Ulf Kristersson en sving i slutet av just det skälet.
På den andra kanten gick tre partier fram, medan Socialdemokraterna var det enda av oppositionspartierna som backade. Inte bara från de mycket höga opinionssiffror Socialdemokraterna tidigare hade under mandatperioden, som de flesta ansåg eller insåg skulle dala en del ju närmare valet vi kom. Men nu blev det betydligt sämre än i valet 2022, ja ett nytt bottennapp. Detta bakslag underlättar inte för Magdalena Anderssons kommande regeringsbildning. En valframgång ger självförtroende och ökat manöverutrymme. Ett väljartapp representerar motsatsen.
Socialdemokraterna verkar ha haft en medveten strategi att främst spela på kompetens, trygghet och regeringsduglighet. Det var inte så lite ”sitta i båten” för att inhösta valsegern. I kombination med att dra nytta av att partiledaren var populär. Vidare har det en stor dos av den danska socialdemokratins strategi som tagits hem till Sverige. Det har varit en vänstersväng i välfärdsfrågorna, högeranpassning vad gäller brott och migration. Och precis som i Danmark har Socialdemokraterna tappat väljare till partier som är mer ”liberala” när det kommer till flyktingar och kriminalpolitik. Socialdemokraterna i Danmark har lyckats abonnera på statsministerposten. Fast med sämre valresultat. Samma mönster ser vi nu här i Sverige,
Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick alltså fram. Och Socialdemokraterna backade.
En alternativ eller kompletterande förklaring är att Socialdemokraternas kampanj var sämre och mer tungfotad än Moderaternas.
Samtidigt är den svenska (och för den delen också den danska) politiska erfarenheten en del av ett större internationellt mönster. Det finns inte längre ett enda stort progressivt parti, utan flera partier som fiskar röster i samma vatten. Det politiska landskapet är mer uppsplittrat och föränderligt. Det kommer att vara svårt för något parti att samla över 30 procent av väljarna. Att manövrera i denna nya politiska värld kräver smartness och en ideologisk kompass som inte snurrar hit och dit. En valkampanj som är på tårna och inte saktar in på målsträckan skadar nog inte heller.
2002 var senaste gången vi i Sverige hade majoritet för de rödgröna partierna. Under de kommande fyra åren är Sverige hänvisade till att den fyrklöver som varit opposition i fyra år får ihop det.
Annars väntar nyval till jul.
Håkan A Bengtsson
Inlägget Högern prövade ”skräckens strategi” dök först upp på Dagens Arena.
2a8a55fb280a795d96dbfb56e7b97a804e051dc5Solidaritet är en investering i en demokratisk värld
Inlägget Nästa regering får inte glömma världens mest utsatta dök först upp på Dagens Arena.
Solidaritet är en investering i en demokratisk värld. När västvärlden drar sig tillbaka flyttar odemokratiska krafter fram sina positioner. De som drabbas först är världens fattigaste flickor, skriver Frälsningsarmén.
Vi ser just nu hur västvärlden drar sig tillbaka. I början av 2025 skrotade president Donald Trump det amerikanska biståndsorganet USAID. Parallellt har biståndet från stora västerländska givarländer minskat.
Frälsningsarmén verkar varje dag bland människor som lever i utsatthet, både i Sverige och runt om i världen. Vi ser hur fattigdom, konflikter, klimatförändringar och ekonomisk osäkerhet drabbar de mest sårbara först och hårdast. Därför oroas vi när vi ser hur engagemanget för internationell utveckling minskar i delar av västvärlden.
I osäkra tider är det lätt att lockas av budskap som säger att vi först och främst ska tänka på oss själva. Att nationella intressen alltid ska gå före globala behov. Att stöd till världens fattigaste endast ska ges när det också tjänar våra egna ekonomiska eller geopolitiska syften. Men ett sådant synsätt riskerar att göra våra samhällen mer slutna, mer kortsiktiga och mindre medmänskliga.
Där demokratiska aktörer drar sig tillbaka uppstår ett vakuum som fylls av andra krafter. Om det internationella samarbetet försvagas och stödet till fattiga länder minskar kan auktoritära och odemokratiska aktörer få större inflytande. Fattigdom, hopplöshet och svaga institutioner skapar grogrund för instabilitet, konflikter och förtryck.
När stödet till omvärlden minskar drabbas de med svagast röst först. Hit hör flickor och unga kvinnor. Det är flickornas utbildning som väljs bort först. När familjen inte har råd att sätta mat på bordet är det döttrarna som gifts bort. Flickorna får vandra allt längre i jakt på vatten. Att med öppna ögon vända bort blicken från dem som lider mest är ovärdigt ett upplyst samhälle.
Vi vet att förändring är möjlig. I det område i Malawi där Frälsningsarmén arbetat för att stoppa barnäktenskap giftes inte en enda flicka bort under projektets första fyra månader jämfört med 96 året innan. Drar vi oss tillbaka nu backar utvecklingen.
Frälsningsarmén tror att varje människa har ett okränkbart värde. Ingen människas värde avgörs av vilket land hon är född i eller vilken ekonomisk styrka hennes nation har. Därför kan vi inte bygga vår framtid på likgiltighet inför andra människors lidande.
I berättelsen om den barmhärtige samariten utmanar Jesus oss att se vår nästa även när hon tillhör en annan grupp, ett annat folk eller befinner sig långt bort från vår egen vardag. Den utmaningen är lika relevant idag.
Vår nästa finns inte bara i vårt kvarter eller vårt land. Vår nästa finns också i flyktinglägret, i byn utan rent vatten, i flickans kamp för att få gå i skolan och i familjen som försöker skapa sig en framtid trots fattigdom.
Inför kommande regeringsbildning vill vi därför uppmana Sveriges politiska ledare att stå upp för internationell solidaritet och ett långsiktigt engagemang för världens fattigaste människor och inte fastna i ideologiska trätor om bistånd. Vi behöver politik som ser längre än den egna mandatperioden och längre än den egna nationsgränsen. Vi behöver investeringar i hållbar utveckling, utbildning, hälsa, jämställdhet och demokrati.
Att värna världens fattigaste är inte motsatsen till att ta ansvar för vårt eget samhälle. Det är en del av samma ansvar. Ett öppet, medmänskligt och tryggt samhälle byggs inte genom att vi vänder oss bort från andra människors behov, utan genom att vi inser att vår framtid är sammanlänkad med deras.
Lisbeth Andersen, samfundsledare Frälsningsarmén
Christian Lerne, ansvarig Internationell utveckling Frälsningsarmén
Inlägget Nästa regering får inte glömma världens mest utsatta dök först upp på Dagens Arena.