Tornevall Networks

När Indiens premiärminister Narendra Modi var i Göteborg i veckan för att träffa företrädare för politik och näringsliv låg fokus helt och hållet på frågor om ekonomi och samarbete.

 Man kom överens om att stärka samarbetet kring grön omställning, AI, rymdforskning och försvars- och säkerhetsfrågor. Till det ska läggas det stora frihandelsavtal som EU nyligen slöt med Indien.

Det finns enorma fördelar med detta. Indien har världens största befolkning och en ekonomi som växer med 6-7 procent per år. USA gör numera sitt bästa för att kapa banden till så många länder som möjligt, och nya allianser behöver slutas.

Bristande pressfrihet

Samtidigt fanns det viktiga frågor som tycks ha varit helt frånvarande i Göteborg. Inte minst det faktum att Indien, som länge kallats världens största demokrati, under Modis ledning gått i en alltmer auktoritär riktning.

Journalister har rapporterat om hot, trakasserier och arresteringar när de granskat regeringen eller känsliga frågor. Särskilt journalister som rapporterar om korruption, religiösa konflikter eller situationen i Kashmir har utsatts för press. Enligt människorättsorganisationer har myndigheter ibland använt lagar om terrorism eller nationell säkerhet för att stoppa kritiska röster.

I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2015 låg Indien på plats 136 av 180 länder. År 2026 har landet fallit till plats 157.

Även internetfriheten har begränsats vid flera tillfällen, särskilt i Kashmir efter politiska oroligheter. Makten har blivit mer koncentrerad kring Modi och hans parti BJP och oppositionspartier har anklagat regeringen för att använda statliga myndigheter mot politiska motståndare.

Forskningsinstitutet V-Dem vid Göteborgs universitet har beskrivit Indien som en ”elektoral autokrati”, vilket betyder att val fortfarande hålls men att demokratiska rättigheter och institutioner har försvagats.

Hindunationalismen

Basen för Modis politiska program är den hinduiska nationalismen, vilket bland annat har lett till oro bland religiösa minoriteter. Ett exempel är lagen om medborgarskap från 2019, Citizenship Amendment Act (CAA), som gav lättare medborgarskap för vissa religiösa grupper men inte för muslimer.

Indien är förstås långt ifrån att vara någon diktatur. Det finns ännu en fri press, ett levande civilsamhälle och oppositionella partier som utmanar Modi om makten.

Mötet i Göteborg var lovande och intressant, en öppning för något nytt.

Samtidigt måste Sverige  värna sin tradition av att arbeta för mänskliga rättigheter i det internationella samarbetet.

Till och med när stora affärskontrakt ligger i potten.

Jesper Bengtsson

Inlägget Frågorna som glömdes under mötet med Modi dök först upp på Dagens Arena.

Förslaget om att införa mer flexibla regler för andrahandsuthyrning öppnar för högre hyror och att vanliga hyresgäster stängs ute då lägenheter kan hyras ut via mellanländer. Den 20 maj röstar Miljöpartiet nej till regeringens lagförslag, skriver två partiföreträdare.

Den 20 maj ska riksdagen debattera och besluta om regeringens proposition En mer flexibel hyresmarknad. I förslaget finns en del som låter teknisk, men som kan få mycket stora konsekvenser för hyresgäster: reglerna om blockhyra, företagsbostäder, anpassad hyra, besittningsskydd och undantag från bulvanregeln.

Miljöpartiet säger nej till lagförslaget!

Inte för att vi förnekar att företag ibland behöver ordna bostäder för personal. Inte för att vi blundar för att bostadsbristen försvårar rekrytering. Utan för att regeringens modell öppnar för något helt annat: att vanliga hyreslägenheter i ökad utsträckning kan gå via mellanhandsföretag, hyras ut dyrare än vanliga hyresrätter och ge den faktiska hyresgästen ett svagare skydd.

Det är en farlig väg.

Besittningsrätt kan avtalas bort

Regeringens förslag innebär i praktiken att det som huvudregel ska bli lättare att hyra ut lägenheter till mellanhandsföretag genom blockhyresavtal. I Miljöpartiets skriftliga fråga till regeringen beskrivs kärnan tydligt: vid blockuthyrning ska det bli möjligt att ta ut en marknadsmässig “anpassad hyra” i stället för en skälig bruksvärdeshyra, avtala bort besittningsskyddet för den faktiska hyresgästen utan hyresnämndens tillstånd och undanta upplägget från prövningar enligt bulvanregeln i 7 kap. 31 § jordabalken. (Riksdagens öppna data)

Det är inte en liten justering. Det är ett paket av undantag från centrala hyresrättsliga skyddsregler.

Regeringen kallar det flexibilitet. Vi ser risken för en parallell hyresmarknad.

Erfarenheten visar att den risken är verklig. Hem & Hyra har granskat mellanhandsbolag som hyr lägenheter av fastighetsägare och sedan hyr ut dem vidare i andra hand. Granskningen visar att över 1 100 återkrav riktades mot sådana företag, att 84 företag identifierades och att 20 av dem, nästan vart fjärde, hade gått i konkurs. Under perioden januari 2024 till juni 2025 beslutades återbetalningar på totalt 14,1 miljoner kronor. (Hem & Hyra). Bara under 18 månader fattade hyresnämnderna beslut i 331 ärenden som gällde mellanhandsbolag. (Hem & Hyra)

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att regeringen vill göra det mer attraktivt att använda just mellanhandslösningar.

Ingen vet hur stort företagens behov är

Förespråkarna säger att detta handlar om företagens personalförsörjning. Men problemet är att vi inte ens har tillräckligt bra statistik för att veta hur stort det faktiska behovet är. “Företagsbostad” är inte en tydlig officiell statistikkategori. Regelrådet konstaterar i sitt yttrande över SOU 2025:65 att det inte är möjligt att närmare specificera antalet företag som är i behov av bostäder till sin personal. Samtidigt anges Företagsbostadsbolagens uppgift om att ungefär 0,4 procent av det totala beståndet av hyreslägenheter är företagsbostäder. (regelradet.se)

Det är en viktig siffra. SCB:s senaste bostadsstatistik visar att det finns cirka 1,6 miljoner hyresrätter i flerbostadshus. Om 0,4 procent av dessa är företagsbostäder motsvarar det ungefär 6 400 lägenheter. Även med bredare beräkningssätt handlar det sannolikt om en mycket liten del av hyresmarknaden – inte om ett så omfattande samhällsproblem att det motiverar ett generellt undantag från grundläggande hyresgästskydd. (Statistikmyndigheten SCB)

Miljöpartiet menar att bostäder för personalförsörjning ska kunna lösas på ett ansvarsfullt sätt. Kommuner, regioner, universitet, arbetsgivare och bostadsbolag kan behöva hitta former för tillfälliga bostäder för exempelvis vårdpersonal, forskare, projektanställda eller personer som flyttar till ett nytt jobb. Men det är en sak att möjliggöra seriösa personalbostäder. Det är något helt annat att skapa incitament för fastighetsägare att lyfta ut vanliga hyresrätter från den ordinarie bostadskön och i stället hyra ut dem via mellanhänder till högre hyror och svagare skydd.

Det är just den gränsen regeringens förslag suddar ut.

Incitamenten går åt fel håll

När vanliga hyresrätter blir mer lönsamma som blockuthyrda företagsbostäder än som vanliga hem uppstår ett starkt incitament. Varför hyra ut till en vanlig hyresgäst med bruksvärdeshyra och starkt besittningsskydd, om samma lägenhet kan hyras ut via ett mellanhandsföretag med “anpassad hyra” och svagare skydd för den som faktiskt bor där?

Det är detta Miljöpartiet varnar för och den 20 maj handlar om mer än en teknisk förändring i hyreslagen. Det handlar om vilken riktning svensk bostadspolitik ska ta.

Miljöpartiet säger nej till regeringens förslag om att öppna upp för mellanhandsföretag, anpassade hyror och undantag från bulvanregeln. Vi säger nej därför att hyresgästers trygghet måste väga tyngre än fastighetsägares möjlighet att maximera intäkterna. Vi säger nej därför att Hem & Hyras granskning visar vad som redan har hänt på en marknad där mellanhänder kunnat ta ut överhyror och sedan gå i konkurs. Och vi säger nej därför att regeringen vill lagstifta fram större frihet för en marknad som staten inte ens har tillräckligt bra statistik över.

Företag behöver kunna rekrytera personal. Men lösningen på bostadsbristen är inte att göra vanliga hyresrätter dyrare och otryggare.

Lösningen är en bostadspolitik som löser bostad efter behov, skyddar hyresgäster och stoppar bulvanupplägg innan de blir norm.

Robin Rushdi Al-sálehi, samhällsplanerare och hållbarhetsspecialist, samt kandidat för Miljöpartiet till kommun, region och riksdag

Amanda Palmstierna, riksdagsledamot i Civilutskottet för Miljöpartiet och bostadspolitisk talesperson

Inlägget MP säger nej till regeringens bakväg för marknadshyror dök först upp på Dagens Arena.

En ny rapport från Handelsanställdas förbund visar att många som jobbat ett helt yrkesliv inom handeln tvingas leva på en pension nära fattigdomsgränsen. 

– Det är ett tydligt tecken på att pensionssystemet inte fungerar som det ska, säger Linda Palmetzhofer, ordförande för Handels i ett pressmeddelande.

Enligt rapporten fick en pensionärsmedlem i Handels ut knappt 13 000 kronor i allmän pension efter skatt. Fattigdomsgränsen låg på 16 363 kronor. Även när man räknar in tjänstepensionen hamnade den totala pensionen för kvinnliga pensionärsmedlemmar under fattigdomsgränsen. 

Ofrivillig deltid

Enligt rapporten handlar det framför allt om  ofrivilligt deltidsarbete som i sin tur leder till låga löner. 

– Det här är människor som har jobbat ett helt yrkesliv, ofta från unga år. Ändå räcker pensionen inte till ett värdigt liv. Det är ett tydligt tecken på att pensionssystemet inte fungerar som det ska, säger Linda Palmetzhofer, ordförande för Handels i ett pressmeddelande.

Rapporten visar också vilka konsekvenser de låga pensionerna får. Många medlemmar berättar att pensionen knappt räcker till mat, hyra och mediciner. De får prioritera bort saker som sociala aktiviteter och resor. I vissa fall även tandvård. 

För att komma tillrätta med situationen kräver nu Handels en rad åtgärder. Det handlar bland annat om stopp för ytterligare höjningar av riktåldern, en trygg övergångspension för den som är utsliten mot slutet av arbetslivet och att den allmänna pensionen höjs.

Jon Andersson

Inlägget Många handelsanställda tvingas leva som fattigpensionärer dök först upp på Dagens Arena.

Och varför talar så få om den auktoritära utvecklingen i Indien?

Indiens premiärminister Modi besökte Göteborg och på dagordningen stod frihandel och resor till Venus. Bra för EU och bra för Indien, som länge haft en mer protektionistisk inriktning. Men varför pratas det så lite om Indiens auktoritära utveckling? Världens snart tredje, eller kanske fjärde, supermakt har trots allt utvecklats i helt fel riktning när det gäller demokratin. Och så får ni bästa bettingtipset om vilken regering som kommer bildas i Sverige efter valet i höst. Matematiken talar sitt tydliga språk, menar Jesper, men Cecilia är inte helt övertygad.

Med Cecilia Malmström och Jesper Bengtsson.

Lyssna på avsnittet här eller där poddar finns.

JB

Inlägget Vad gjorde Modi i Göteborg? dök först upp på Dagens Arena.

Arbetsvillkoren i äldreomsorgen har försämrats på flera områden det senaste decenniet. Allt fler anställda upplever fysisk och psykisk trötthet efter arbetsdagen, och andelen som allvarligt funderat på att sluta har ökat kraftigt. Det visar en ny rapport från Stockholms universitet.

År 2015 funderade omkring hälften (49 procent) av personalen i äldreomsorgen allvarligt på att sluta. År 2025 hade andelen ökat till 67 procent. I hemtjänsten har så många som 72 procent av personalen allvarligt funderat på att lämna arbetet. Det visar en ny rapport från Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, som baseras på enkätstudier med undersköterskor och vårdbiträden i hemtjänst och äldreboende 2005, 2015 och 2025.

Enligt rapporten har arbetsrelaterade problem, som tidspress och underbemanning, blivit allt vanligare de senaste tio åren. Fler anställda upplever bristande tillit från ledningen och minskade möjligheter att ge en individuellt anpassad äldreomsorg. Även kroppslig och psykisk trötthet efter arbetsdagen har ökat. 41 procent av personalen i hemtjänsten och 49 procent av personalen i äldreboenden är i stort sett alltid kroppsligt uttröttade efter dagens arbete. 31 procent i hemtjänsten och 37 procent i äldreboende är i stort sett alltid psykiskt uttröttade efter arbetsdagen.

Samtidigt som antalet ofrivilligt deltidsanställda minskat är det allt fler som är missnöjda med att jobba heltid, enligt rapporten. Mer än var femte vill arbeta färre timmar, även om lönen blir lägre.

– Arbetstiderna framstår som en särskilt problematisk del av arbetsvillkoren. En förklaring kan vara den ökade tidspressen och att arbetstiderna upplevs som mindre anpassade till familjeliv och sociala relationer. Det har också blivit vanligare att uppleva flera problem samtidigt, vilket bidrar både till fysisk och psykisk trötthet och till att fler vill sluta i sitt arbete, säger Rebecka Strandell, lektor i socialt arbete vid Stockholms universitet och en av författarna till rapporten, i ett pressmeddelande. 

Höga sjuktal

Äldreomsorgen står inför stora utmaningar. I mars gick Socialstyrelsen ut med att det kommer att behövas 50 000 fler anställda inom äldreomsorgen de kommande fyra åren. Enligt myndigheten är samtidigt sjuktalen inom äldreomsorgen dubbels så höga som på arbetsmarknaden i övrigt.

Författarna till rapporten från Stockholms universitet menar att utmaningarna inte kommer att lösas utan att arbetsvillkoren förbättras.

– För att fler ska vilja och orka arbeta kvar i sektorn krävs insatser på flera nivåer samtidigt. Framför allt handlar det om förbättrade arbetstider, bättre bemanning, minskad detaljstyrning och kontroll i kombination med ökat utrymme för stöd från chef och möjligheter att utvecklas i arbetet, säger Marta Szebehely, professor emeritus i socialt arbete vid Stockholms universitet, i ett pressmeddelande. 

Inlägget Ny rapport larmar: Allt fler i äldreomsorgen vill säga upp sig dök först upp på Dagens Arena.

Sverige skulle fortfarande vara mycket attraktivt att leva och driva företag i.

Om vi höjer skatten kommer de (infoga valfritt ord: entreprenörerna, uppfinnarna, företagen, miljardärerna) att lämna Sverige.

Argumentet hörs ofta i debatten, som när jag debatterade mot Timbros Adam Danieli i Aktuellt-studion i fredags.

Det är ett effektivt argument. Alla håller väl med om att det är bättre att ha företag och entreprenörer kvar i Sverige, även om de betalar väldigt låg skatt, än att de flyttar utomlands, och inte betalar någon skatt alls?

Men argument håller inte.

Oavsett var de bor

För det första måste ju inte Skatteverket göra halt vid gränsen. Rot- och rutavdrag följer med till spanska solkusten, varför ska inte skattesatsen kunna göra det?

Det skulle inte vara något nytt under solen. USA är ett exempel på ett land som beskattar sina medborgare, oavsett var de bor. Det skulle vi också kunna göra.

Som den franske ekonomen Gabriel Zucman skriver i sin uppmärksammade bok Miljardärsskatt – så kan den införas: ”Det är högst ironiskt att de franska miljardärer som regelbundet hotar med att flytta till USA skulle bli tyngre beskattade där än i Frankrike.”

Själv föreslår han ett mellanting, en slags exitskatt. I det förslag om en minimiskatt för miljardärer som uppkallades efter Zucman och som antogs av Frankrikes nationalförsamling (men sedan avslogs av senaten) skulle de superrika fortsätta betala miljardärsskatten under fem år efter att de flyttat.

Ett smart förslag

Men det viktigaste argumentet mot att en miljardärsskatt skulle leda till miljardärsflykt är att det inte är så attraktivt att flytta. Framförallt för att Sverige – även med en miljardärsskatt – fortfarande skulle vara ett mycket attraktivt land att både leva i och driva företag i.

Zucmans förslag till miljardärsskat är en minimiskatt på två procent på värdet av miljardärens förmögenhet. Det är ett smart sätt att se till att miljardärsskatten inte kan kringgås med olika kryphål. Om man inte är en mycket oskicklig investerare förökar sig en miljardstor förmögenhet med ungefär 6 procent om året. Två procent motsvarar alltså en inkomstskatt på 30 procent. Samma andel av inkomsten som alla andra betalar. Inte mer än rättvist.

Tänk dig att du har så mycket pengar att din förmögenhet uppgår till en miljard. Du kan köpa vad du vill i världen. Leva i ofattbar lyx i flera livstider: om du gjorde av med tio tusen kronor om dagen skulle det ta dig 273 år att bli av med en miljard. Men du skulle välja att lämna hus och hem, familj och vänner och flytta till Schweiz om du var tvungen att betala en två-procentig förmögenhetsskatt?!?

Överdrivet hot

Data från Norge visar också att risken för att de superrika skulle lämna Sverige om de tvingades bidra efter bärkraft är betydligt överdriven. När Norge höjde sin förmögenhetsskatt 2022 utvandrade cirka 1,2 procent av företagarna med de en procent högsta inkomsterna, ungefär 30 personer. Totalt handlar det om 163 personer som flyttat sedan förmögenhetsskatten infördes 2019, enligt Tax Justice Norge. Den senaste skattehöjningen har inte heller haft någon märkbar effekt på privata investeringar i Norge. Däremot har den lett till kraftigt ökade skatteintäkter, de ökade med 98 procent mellan 2021 och 2024.

Och då har Norge en långt högre skatt än den Zucman-inspirerade miljardärsskatt som Vänsterpartiet föreslår.

I Norge höjdes förmögenhetsskatten 2022 från 0,85 procent till 0,95 procent för förmögenheter under 20 miljoner norska kronor och till 1,1 procent för förmögenheter över 20 miljoner kronor.

Sverige har, som Elinor Odeberg och Vilgot Österlund konstaterar i sin stora översyn av det svenska skattesystemet, lägre förmögenhetsskatt än alla jämförbara OECD-länder. Andra länder har en högre beskattning av tillgångar som bostäder, yachter och lyxbilar, och en högre beskattning av aktier.

Vi kan bättre än så här. Om det innebär att några superrika svenskar åker till Schweiz och surar? Det är det värt.

Lisa Pelling

Inlägget Låt miljardärerna dra dök först upp på Dagens Arena.

Det som händer i Stockholm angår resten av landet. Bristande investeringar i bostäder och infrastruktur vältrar över ansvaret på kommunerna. Sverige behöver en regering som förstår storstädernas framtidsutmaningar, skriver två socialdemokrater.

Vår rapport ”Regeringen slår mot Stockholm” visar att Tidöpartiernas nedskärningar gjort livet sämre för storstadsbor. Tidöregeringens politik slår mot regionens nästan tre miljoner arbetstagare. Under mandatperioden har regeringen bromsat bostadsbyggandet, misskött viktig infrastruktur och skurit ned i välfärden. Samtidigt visar Socialdemokraterna i Stockholm vad det innebär att ta ansvar. Genom att satsa på skolan, kortare vårdköer och bostäder har Socialdemokraterna byggt regionen – och Sverige – starkare.

Det som händer i Stockholm angår resten av landet. Stockholmsregionen står för en fjärdedel av Sveriges BNP och kristider i huvudstaden sprider sig lätt till andra regioner. Färre bostäder, sämre infrastruktur och lägre statsbidrag skadar därför hela Sveriges tillväxt.

Stockholm lider av den värsta bostadsbristen i landet. Ett av Tidöpartiernas första beslut att slopa investeringsstödet till billiga hyresrätter. Mitt under brinnande bostadskris. På grund av det har bostadsbyggandet halverats i regionen.

Bostadsbristen drabbar familjer som behöver större boende, personer som flyttar till Stockholm för jobb och unga som vill kliva ut i vuxenlivet. Krisen leder dessutom till mer trångboddhet och otrygghet i regionens utsatta områden.

Förutom att kapa bostadsinvesteringarna undanhåller regeringen 130 hektar mark som hade gett plats åt 30 000 nya bostäder. I stället prioriterar regeringen Bromma flygplats som är ekonomiskt olönsam och står nästan tom. I dag används området mest för privatflyg.

Rusta upp järnvägen

För Socialdemokraterna är regeringens politik obegriplig. Vi vill prioritera bostäder och jobb genom att införa ett nytt investeringsstöd, ställa ut förmånliga statliga byggkrediter, befria allmännyttan från den kostnadsdrivande LOU, stödja energieffektivisering av flerbostadshus och ge Stockholm mer mark att bygga på. En socialdemokratisk bostadspolitik hade gett stockholmare fler bostäder och lägre hyror. Tidöpartierna har däremot varit ointresserade av att lösa krisen.

Regeringen missköter även infrastrukturen i Stockholm. Järnvägarna i Stockholm är kraftigt eftersatta, vilket leder till återkommande förseningar. Underhållet är regeringens ansvar, ändå satsar de inte tillräckligt. Dessutom har regeringen hållit inne pengar till utbyggnaden av Stockholms kollektivtrafik. Resultatet är ökad trängsel, längre restider och färre klimatsmarta resor.

Förseningarna drabbar inte bara dem som pendlar. Uteblivna satsningar på att rusta upp järnvägen leder även till färre arbetstillfällen vilket har förvärrat den historiskt höga arbetslösheten.

Region Stockholms infrastruktur är en fråga för hela Sverige. Nästan en tredjedel av Sveriges varutransporter passerar Södertälje kanal. Ändå skjuter regeringen upp investeringsbeslut, vilket kan lamslå regionen. Osäkerheten försvagar dessutom industrin i hela Mälardalen.

Socialdemokraterna vill tvärtom rusta upp järnvägen. Vi vill att Stockholms pendlare ska slippa tillbringa kalla vintermorgnar i väntan på försenade tåg. Socialdemokraterna vill också ge grönt ljus åt byggprojekt som Spårväg Syd och Mälarbanan, som Tidöpartierna förhalar.

Höj statsbidragen

Tidöpartierna har också försämrat ekonomin i regionerna genom att minska statens stöd till välfärden. Bara under 2024 riskerade kommuner och regioner ett underskott på 20 miljarder kronor. Regionerna tvingades minska personal i vård och skola eller höja skatten för vanliga löntagare. I många kommuner slog nedskärningarna också mot socialtjänsten som ska stoppa att unga dras in i kriminella gäng. Sverige hade kunnat öka stödet, men i stället valde Tidöregeringen att sänka skatten för sig själva och andra med redan höga inkomster.

Socialdemokraterna vill skydda välfärden. Vi vill att statsbidragen räknas upp i takt med kostnaderna. På så sätt stoppar vi årliga nedskärningar i vård, skola och omsorg.

I Stockholm visar vi socialdemokrater att vi förstår städernas utmaningar. När regeringen svikit har S i Stockholm tagit ansvar för välfärden och tryggheten. Där har vi ökat lärartätheten och kortat vårdköerna, trots högerns nedskärningar.

Sverige behöver en regering som förstår storstädernas framtidsutmaningar. Vi behöver en socialdemokratisk regering som skapar jobb och trygghet. Genom fler och billigare bostäder, upprustade järnvägar och bättre välfärd bygger vi Sverige och storstadsregionerna starkare.

Mathias Tegnér, riksdagsledamot och bänkledare (S) samt rapportförfattare

Mattias Vepsä, riksdagsledamot och bänkledare (S) samt rapportförfattare

Inlägget Regeringen slår mot Stockholm dök först upp på Dagens Arena.

Väljarna ogillar politiken och lämnar Tidö på grund av, inte trots enigheten.

Liberalerna blir alltmer desperata i sin jakt på att nå över fyraprocentsspärren i valet den 13 september.

En serie märkliga utspel har gjorts. Senast när Simona Mohamsson aviserade kraftigt sänkta skatter på företag för att Sverige ska få 1000 fler miljardärer.

Hon lät lite som en bingoutropare, eller en plågsamt offensiv försäljare av lotter.

Panik på högerkanten

Men visst, jag väntar spänt på valaffischerna med kravet ”Sverige ska ha 1000 fler miljardärer”.

Den kommer flyga lika bra i folkdjupet som affischerna ”Minska elevinflytandet i skolan” och ”Förbjud strypsex”, för att nämna två andra av Liberalernas krav från de senaste månaderna.

Men det är inte bara Liberalerna som börjar få panik på högerkanten i svensk politik.

Enligt de senaste opinionsmätningarna växer avståndet mellan den rödgröna oppositionen och Tidöpartierna. Enligt SVT/Verians mätning i maj leder de rödgröna partierna, Centern inräknat, med 10,7 procentenheter.

Som statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld konstaterar i  Altinget betyder det att ”Tidösidan måste vinna över ungefär 250 000 väljare från den rödgröna sidan för att komma i kapp. En kvarts miljon väljare. Det är väldigt många med tanke på att det är mindre än fyra månader kvar till valet.”

I Stockholm är skillnaden ännu större, 15 procentenheter.

Bryr sig om sakpolitiken

Den nya väljarflykten bort från högerblocket sammanfaller helt med att Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna bundit sig vid att släppa in Sverigedemokraterna i regeringen om Tidöpartierna vinner valet i höst.

Det var nog inte så Tidöpartierna kalkylerade när de bestämde sig för att lova bort ett tiotal av ministerposterna till Sverigedemokraterna. Tvärtom räknade de med att väljarna skulle uppskatta att de fyra partierna gick till val som en enhet, till skillnad från oppositionen, som just nu varken kan eller verkar vilja ena sig kring en gemensam regeringskoalition.

Men, kors i taket, väljarna tycks faktiskt bry som om sakpolitiken.

”Enighet” är ingen valvinnare av egen kraft.

Ställda inför de senaste fyra årens förskjutning av det politiska landskapet i SD-riktning väljer allt fler att gå över till den rödgröna sidan.

Som Ulf Bjereld konstaterar bidrar det troligen även att vinden har vänt i några av Sverigedemokraternas kärnfrågor. Bjereld skriver att ”De uppmärksammade tonårsutvisningarna och medierapporteringen om invandrares betydelse för till exempel en fungerande sjukvård har kombinerats med opinionsmätningar som antyder att svenska folkets inställning till invandring har blivit mindre negativ.”

Så är det nog. Och det ser just nu ut att göra Tidöpartiernas hela valstrategi till ett fundamentalt fiasko.

Jesper Bengtsson

Inlägget Panik präglar Tidöpartierna dök först upp på Dagens Arena.

Väljarna lämnar Tidö på grund av enigheten, för att de ogillar politiken.

Liberalerna blir alltmer desperata i sin jakt på att nå över fyraprocentspärren i valet den 13 september.

En serie märkliga utspel har gjorts. Senast när Simona Mohamsson aviserade kraftigt sänkta skatter på företag för att Sverige ska få 1000 fler miljardärer.

Hon lät lite som en bingoutropare, eller en plågsamt offensiv försäljare av lotter.

Panik på högerkanten

Men visst, jag väntar spänt på valaffischerna med kravet ”Sverige ska ha 1000 fler miljardärer”.

Den kommer flyga lika bra i folkdjupet som affischerna ”Minska elevinflytandet i skolan” och ”Förbjud strypsex”, för att nämna två andra av Liberalernas krav från de senaste månaderna.

Men det är inte bara Liberalerna som börjar få panik på högerkanten i svensk politik.

Enligt de senaste opinionsmätningarna växer avståndet mellan den rödgröna oppositionen och Tidöpartierna. Enligt SVT/Verians mätning i maj leder de rödgröna partierna, Centern inräknat, med 10,7 procentenheter.

Som statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld konstaterar i  Altinget betyder det att ”Tidösidan måste vinna över ungefär 250 000 väljare från den rödgröna sidan för att komma i kapp. En kvarts miljon väljare. Det är väldigt många med tanke på att det är mindre än fyra månader kvar till valet.”

I Stockholm är skillnaden ännu större, 15 procentenheter.

Bryr sig om sakpolitiken

Den nya väljarflykten bort från högerblocket sammanfaller helt och med att Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna bundit sig vid att släppa in Sverigedemokraterna i regeringen om Tidöpartierna vinner valet i höst.

Det var nog inte så Tidöpartierna kalkylerade när de bestämde sig för att lova bort ett tiotal av ministerposterna till Sverigedemokraterna. Tvärtom räknade de med att väljarna skulle uppskatta att de fyra partierna gick till val som en enhet, till skillnad från oppositionen, som just nu varken kan eller verkar vilja ena sig kring en gemensam regeringskoalition.

Men, kors i taket, väljarna tycks faktiskt bry som om sakpolitiken.

”Enighet” är ingen valvinnare av egen kraft.

Ställda inför de senaste fyra årens förskjutning av det politiska landskapet i SD-riktning väljer allt fler att gå över till den rödgröna sidan.

Som Ulf Bjereld konstaterar bidrar det troligen även att vinden har vänt i några av Sverigedemokraternas kärnfrågor. Bjereld skriver att ”De uppmärksammade tonårsutvisningarna och medierapporteringen om invandrares betydelse för till exempel en fungerande sjukvård har kombinerats med opinionsmätningar som antyder att svenska folkets inställning till invandring har blivit mindre negativ.”

Så är det nog. Och det ser just nu ut att göra Tidöpartiernas hela valstrategi till ett fundamentalt fiasko.

Jesper Bengtsson

Inlägget Panik präglar Tidöutspelen dök först upp på Dagens Arena.

EU:s beslut om migrationen väcker oro, skriver Thord Eriksson.

Nu är resten av Europa som Italien, skrev den högernationalistiska premiärministern Giorgia Meloni på Xi fredags.

Hennes Italien vill skicka asylsökande till läger i Albanien, förbjuder organisationer att undsätta så många flyktingar i sjönöd som möjligt och verkar se mellan fingrarna när libyska patrullbåtar skjuter på räddningsfartygen.

Hon gjorde inlägget efter att den deklaration om Europakonventionen och migration, som jag skrev om förra veckan i Aftonbladet, antagits av Europarådet. Jag har även skrivit om frågan i Dagens Arena tidigare.

Formuleringar som väcker oro

Detta är resultatet av hennes och den danska kollegan Mette Frederiksens mod och beslutsamhet, skröt Meloni. Men trots uppspeltheten är den inte riktigt så brutal som hon förmodligen önskade sig. Deklarationen slår till exempel fast att artikel tre i Europakonventionen, som förbjuder tortyr, är absolut och inte lämnar utrymme för avsteg.

Det är mildare än det inskränkta skydd mot tortyr som fanns i det uttalande som Gunnar Strömmer och justitieministrarna från 26 av Europarådets övriga medlemsländer ställde sig bakom i december.

Men där finns ändå formuleringar som väcker oro. ECHR Blog, som drivs av forskare inom fältet mänskliga rättigheter på universitet i Nederländerna och Belgien, har gjort den hittills fylligaste analysen jag sett. Särskilt ett påstående i deklarationen om att Europakonventionen strävar efter balans mellan samhällets allmänna intressen och kraven på skydd för individens grundläggande rättigheter får dem att göra allvarliga invändningar. ”Allmänna intressen nämns före grundläggande rättigheter, medan konventionens syfte är just att skydda dessa rättigheter, inte det allmänna intresset.”

Uppseendeväckande ointresse

Andra snabba reaktioner är mer direkta: En attack på konventionen och ett försök att pressa en oberoende domstol att försvaga rättsliga principer, skriver organisationens Picum i ett uttalande.

Och på X slår Amnestys gren i Storbritannien fast att deklarationen visar att politiker är beredda att attackera grundläggande mänskliga rättigheter när deras popularitet hotas av högerpopulister.

Det uppseendeväckande med Chisinau-deklarationen illustreras också av att världsmedier som Washington Post, The Guardian, Frankfurter Allgemeine Zeitungoch Le Monde rapporterat om den. Att samtidigt följa svenska nyheter ger därför en känsla av parallell verklighet. Sedan förra våren har de nästan helt konsekvent undvikit att rapportera om processen som pågått, och de senaste dagarna har följt samma mönster. De enda undantagen är artiklar i Kvartal, Bulletin och Epoch Times.

Det är obehagligt att inga andra redaktioner tycker att Europas förhållande till flyktingars mänskliga rättigheter är något att ägna sig åt.

Thord Eriksson, journalist

Inlägget Flyktingars rättigheter står på spel dök först upp på Dagens Arena.