Tornevall Networks

För två år sedan omkom fem byggnadsarbetare i en hissolycka. Sedan dess har många fler mist livet, förra året dog över femtio personer på jobbet. Vi behöver skärpa reglerna och förbjuda de långa kedjorna av underentreprenörer, skriver Hanna Gedin (V).

Den tragiska hissolyckan i Sundbyberg 2023, där fem byggnadsarbetare dog, borde ha blivit en väckarklocka. Det är en av de värsta arbetsplatsolyckorna i modern tid Tre dagar efter olyckan var det fortfarande oklart vilka tre av männen var och vem som var deras arbetsgivare. Det säger mycket om hur svåröverblickbara ansvarskedjorna har blivit i byggbranschen.

På arbetsplatsen i Sundbyberg var hela 119 underentreprenörer inblandade. När så många aktörer är inblandade suddas ansvaret ut och säkerheten blir lidande. Nyligen inleddes rättegången där tre ställs inför rätta.

Ingen människa går till jobbet med tanken att aldrig komma hem igen. Ändå är det verkligheten för alltför många. Bara i år har elva personer i Sverige dött i arbetsplatsolyckor och ännu är bara våren kommen. Under de senaste tio åren har över 400 arbetare omkommit på jobbet. Bakom varje dödsfall finns en familj som förlorat en anhörig, kollegor som lämnas i chock och arbetsplatser som aldrig mer blir sig lika.

Fel att minska krav på företag

Trots detta behandlas dödsolyckor i arbetslivet ofta som isolerade händelser. Det är en bekväm undanflykt för den som sitter på verktygen men inte vill göra någonting åt problemet. Både den svenska regeringen och EU-kommissionen pratar allt oftare om behovet av att minska regelbördan för företag. Krav på säkerhet och tydligt arbetsmiljöansvar beskrivs inte sällan som administrativt krångel, som ett hinder för tillväxt och konkurrenskraft.

Men över 400 dödsfall på tio år är inte isolerade händelser. Det är knappast för många regler som orsakar dödsolyckorna på jobbet, det är för få regler med för dålig efterlevnad.

För att stoppa döden på jobbet krävs en tydlig kursändring där arbetarnas trygghet trumfar jakten på snabb vinst. En av de viktigaste åtgärderna som Vänsterpartiet driver är att begränsa de långa kedjorna av underentreprenörer. Vi anser även att bemanningsföretag bör förbjudas från att utstationera arbetskraft i byggsektorn, eftersom otrygga anställningar ofta hindrar arbetstagare från att slå larm om brister.

Därutöver krävs skärpta kontroller av företag som verkar över landgränserna, så att oseriösa aktörer inte kan bete sig illa i ett EU-land och sedan flytta verksamheten vidare till ett annat land när man blir påkommen. Det ska också vara självklart att myndigheter, kommuner och regioner tillåts kräva kollektivavtal i offentliga upphandlingar. Inga skattepengar ska finansiera dåliga villkor och en otrygg arbetsmiljö.

Låt nollvisionen i trafiken vara förebild

Vi har sett förut att politiska beslut kan rädda liv. I slutet av 90-talet bestämde riksdagen att varje person som dör i trafiken är en person för mycket. En nollvision infördes, hastigheter sänktes, vägar byggdes om och regelverk skärptes. Att kapa några minuter av restiden – på näringslivsspråk ”effektivisera tiden i bilen” – bedömdes vara underställt människors liv och hälsa. 27 år senare har antalet döda i trafiken minskat från 500 till 149. Politik gör skillnad. Regler räddar liv.

Samma beslutsamhet saknas när det gäller arbetslivet. Det räcker inte att säga att ingen ska dö på jobbet, det krävs konkreta åtgärder för att se till att det blir verklighet. I grunden handlar det om vilken arbetsmarknad vi vill ha. Ska företag konkurrera genom lägre kostnader till varje pris eller genom bättre villkor, högre kvalitet och tryggare arbetsplatser?

Vi vet att en förändring är möjlig. Vi har redan gjort det i trafiken och vi kan göra det igen i arbetslivet. Men då krävs det politiskt mod att sätta människors liv före företagens ekonomiska intressen.

Hanna Gedin (V), ledamot i Europaparlamentet

Inlägget Låt hissolyckan i Sundbyberg bli en väckarklocka dök först upp på Dagens Arena.

Antalet personer som smittats av hantaviruset  riskerar att stiga efter utbrottet på lyxkryssningen Hondius. Hittills har ett tiotal personer som var ombord på båten smittats och tre har dött. Hur farligt är viruset och hur stor är risken för en ny pandemi? Vi frågade Ali Mirazimi, professor i klinisk virologi vid Karolinska institutet.

Hur farligt är hantaviruset?  

Det finns flera olika varianter av hantavirus. De varianter som finns i Sverige och övriga Europa är betydligt mindre farliga än de som finns i Amerika (mest Sydamerika, men infektionen har även förekommit i USA för länge sedan). I Sverige orsakar hantavirus främst sorkfeber, som oftast leder till en relativt mild sjukdom. Vissa patienter kan dock drabbas av tillfälligt nedsatt njurfunktion och ibland behövs sjukhusvård. Dödligheten är låg. De hantavirus (andesvirus) som förekommer i Amerika kan däremot orsaka ett betydligt allvarligare sjukdomsförlopp med svår påverkan på lungfunktionen och har rapporterats ha en dödlighet på upp till 40 procent.

Hur ser du på risken att viruset sprids till Sverige? 

 Sannolikheten att just detta hantavirus (som spred sig i färjan) , andesvirus, skulle spridas i Sverige är mycket låg. Som jag nämnt tidigare så förekommer hantavirus (en mycket mildare variant )i Sverige sedan lång tid tillbaka. Men, man behöver inte  vara orolig för att just den farliga varianten av hantavirus ska ta sig till Sverige.

Det har nu gått över 6 år sedan covid bröt ur. Hur stor är risken för en ny pandemi? 

Riskerna för en pandemi är lika stora som tidigare, men att just den här händelsen i färjan ska  orsaka det är mycket osannolikt.

Jon Andersson

Inlägget Hur stor är risken för en ny pandemi? dök först upp på Dagens Arena.

Susanna Kierkegaard berättar om sin nya bok om EU.

I dagens avsnitt av Dagens Arenas talk show, DA-tv, träffar vi Susanna Kierkegaard, ledarskribent på Aftonbladet och författare till den nyutkomna boken Superstaten. I boken beskriver hon EU som ett Sverige för vuxna. Ett politiskt projekt som faktiskt fungerar, och som borde få mer makt. Dessutom träffar Vilgot Österlund, som förklarar viktig statistik och Jon Andersson har åter gett sig ut på stan för att fråga människor, den här gången vad de tycker om EU. Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.

Du kan se avsnittet här.

JB

Inlägget Ska EU bli en superstat? dök först upp på Dagens Arena.

Den som ansöker om uppehållstillstånd i Sverige på grund av familjeåterförening måste åka tillbaka till hemlandet och ansöka därifrån. Det kan innebär upp till 18 månader av väntan i ett krigshärjat Ukraina. Hur är det rimligt? undrar skribenten som företräder 324 svensk-ukrainska familjer.

Han dukar bordet extra noga. Det är ingen speciell anledning – ingen födelsedag, inget jubileum. Men varje kvällsmåltid tillsammans har blivit något slags tyst ritual. Det är så man lever när man vet att rätten att sitta vid samma bord – att dela en helt vanlig middag, att se sitt barn äta, att fråga om dagen – kanske inte är självklar för alltid. Det är inte rädslan för det dramatiska som tynger mest. Det är insikten att det alldagliga, det man aldrig tänker på, en dag kan bli något man bara drömmer om.

De träffades 2022. Hon kom till Sverige med sitt barn när kriget bröt ut – utan hem att återvända till, utan vet om framtiden. Han tog emot dem. Det blev kärlek. Med tiden blev han inte bara hennes partner utan också det barn hon hade med sig fick en pappa – inte för att det stod i något dokument, utan för att det är vad han är i praktiken, varje dag.

De vill ha ett barn tillsammans. De är redo. Men de väntar – för när ovissheten är så total, när man lever med vetskapen att man kanske tvingas skiljas åt under ett och ett halvt år, är det svårt att börja något som kräver en framtid man inte kan lita på. Det har gått snart fem år. Femåriga drömmar på is. Fem år av en känsla av att livet är på lånad tid.

Orimliga krav på familjer

Massflyktsdirektivet skapades för en akutsituation. Det gav ukrainska flyktingar rätt att snabbt befinna sig i trygghet, arbeta och gå i skola. Det var ett snabbt och humanitärt beslut som Sverige hade all anledning att vara stolt över.

Men direktivet skapades aldrig för att hantera vad som hände sedan: att dessa människor stannade. Att de lärde sig svenska. Att de fick jobb, byggde vänskaper, satte barn i skolan, förälskade sig, gifte sig. Att Sverige – för hundratals av dem – slutade vara en fristad och blev ett hem.

I dag finns det familjer där den ukrainska partnern har bott i Sverige i tre, fyra, snart fem år. De har personnummer, skattsedlar, hyreskontrakt och dagisplatser för sina barn. De pratar svenska hemma, för barnen svarar på inget annat. Men deras uppehållstillstånd – utfärdat under ett direktiv om tillfälligt skydd – är inte permanent. Och när de nu vill ansöka om uppehållstillstånd grundat på sin familj, möter de en regel som säger: lämna landet, ansök utomlands, vänta – i upp till 18 månader.

Föreställ er vad det innebär i praktiken.

Att “lämna och vänta” är inte detsamma för en person som aldrig bott i Sverige som för en person som bott här i fyra år. Den första lämnar en tillfällig adress. Den andra lämnar sitt liv.

Och vart ska de lämna till? Ukraina är fortfarande i aktivt krig. Att be en ukrainsk kvinna att “åka hem och vänta” är att be henne åka tillbaka till ett land med luftlarm, drönare och fruktan. Att åka till ett tredjeland är för de flesta omöjligt – det kräver visum, pengar och rättslig rätt att arbeta, vilket man inte har.

Barnen talar bara svenska

Och barnen? Många av de familjer vi talar om har barn som aldrig känt något annat hemland. En mamma i vår grupp berättar att hennes dotter precis börjat trivas i den svenska skolan, lärt sig på svenska, fått sina bästa vänner – och att tanken på att behöva flytta igen, till ett okänt land på obestämd tid, är som att riva upp ett litet hjärta på nytt.

“Jag vet inte vilket land eller vilket språk som väntar henne. Hennes ukrainska räcker inte längre för att gå i ukrainsk skola på sin nivå. Och jag vet inte hur länge vi skulle behöva vara borta.”

En enkät* genomförd bland 51 svensk-ukrainska par visar vad denna ovisshet gör med människor. Tre av fyra svarande har levt i ovisshet i mer än två år. Nästan alla – 94 procent – uppger konstant stress och oro. Varannan familj har övervägt att lämna Sverige helt.

Men siffrorna berättar inte allt. Det gör berättelserna.

En kvinna, 38 år, har bott i Sverige under direktivet i nästan fem år. Hon har lärt sig svenska, studerar till ekonom och ska snart ta körkort. Hon och hennes make vill ha barn. Men hon skriver:

“Jag kan inte ta steg framåt – varken i vårt gemensamma liv eller i det personliga – på grund av ovissheten. Jag vet inte om jag får stanna med min man. Och tanken på att tvingas vara borta i 1,5 år, efter att vi levt tillsammans i mer än två år, är förlamande.”

Ett par i 60-årsåldern träffades sent i livet och kände direkt att de hade hittat varandra. De reser, dansar och hjälper ukrainska flyktingar som volontärer. Men frågan hänger alltid över dem:

“Vi är inte unga. Ingen vet om vi har tid att vänta på ett beslut utanför Sverige. Ingen vet om vi hinner leva vår ålderdom tillsammans.”

Och det par som väntade i fyra år i hopp om att reglerna skulle ändras. De fick aldrig chansen att få barn. Hans föräldrar hann aldrig träffa sina barnbarn. De dog under väntetiden.

Saknar rättigheter

En annan kvinna skriver om två graviditeter. Den första förlorade hon på grund av stressen. Den andra avbröt hon. Hon är snart 43. Och hon skriver med en stillhet som är svårare att läsa än ilska: “Sverige fick inte en ny medborgare, trots att barnet hade haft en svensk pappa.”

Det finns en detalj i det svenska regelverket som är svår att förstå.

Ukrainska medborgare som befinner sig i Sverige under direktivet kan idag byta status – till arbetsuppehållstillstånd eller studieuppehållstillstånd – utan att lämna landet. Möjligheten att ansöka inifrån Sverige finns alltså, i princip.

Men för familjeåterförening gäller inte samma sak. Den ukrainska partnern – som bor med en svensk medborgare, betalar skatt, uppfyller alla ekonomiska krav – måste ändå lämna landet och ansöka utomlands. Det är svårt att förklara varför. Arbete och studier är viktiga skäl att stanna i Sverige. Men att vara en del av en familj – att vara maka, make, förälder till en svensk medborgare – är det inte det?

86 procent av de svenska partnerna i vår enkät uppger att de känner sig begränsade i sina rättigheter i sitt eget land. Det är inte ukrainarna som säger detta. Det är deras svenska partners – svenska medborgare som inte längre kan planera sin framtid, inte vågar köpa lägenhet, inte vet om personen de älskar fortfarande är i Sverige nästa år.

En man uttrycker det enkelt: “Det känns som att vi måste välja mellan att följa lagen och att ha en familj.”

Sverige borde värna barnets bästa

Vi skriver detta inte för att anklaga. Vi skriver det för att vi tror att Sverige – när det förstår vad som faktiskt pågår – vill göra rätt.

Det handlar inte om att avskaffa prövningen av familjeåterförening. Det handlar om något mycket enklare: om det är möjligt att byta till arbets- eller studieuppehållstillstånd inifrån Sverige, borde det också vara möjligt för den som redan lever i ett familjehushåll, betalar skatt och uppfyller alla krav – att lämna in sin ansökan utan att behöva lämna det liv man byggt.

I vår gemensamma grupp för svensk-ukrainska familjer finns idag 324 medlemmar. Men vi vet att vi är fler. Vi är läkare, lärare, ingenjörer, föräldrar. Vi har lärt oss svenska, vi sjunger nationalsången med våra barn, vi hejdar oss inte längre på “tack” och “varsågod”. Vi är inte på väg att bli en del av det svenska samhället.

Vi är redan det.

Sverige är känt för att vara ett land som sätter familjen i centrum. Som värnar om barnets bästa. Som fattar beslut med omsorg om de människor som berörs. Vi hoppas att den bilden också gäller för oss.

Låt oss stanna kvar.

Bohdana, på uppdrag av initiativgruppen för svensk-ukrainska familjer i Sverige (Telegramgrupp med 324 aktiva familjer)

• Enkäten genomfördes av och inom nätverket med en självrekryterad panel.

Inlägget Vi valde kärleken. Nu ber lagen oss välja igen. dök först upp på Dagens Arena.

Hur ska vi förstå det politiska kaos som präglar brittisk politik?

Keir Starmers tid som premiärminister går – av allt att döma – mot sitt slut. Flera ministrar har visat sitt missnöje genom att avgå. Social- och hälsominister Wes Streeting lämnade i veckan och förklarade att han tappat förtroende för sin regeringschef. Men han utlöste inte någon ledarskapsomröstning. Kanske har han inte tillräckligt stöd för sin egen kandidatur. Det krävs stöd av 20 procent av parlamentsledamöterna för att kunna göra det.

Senare förklarade Manchesters borgmästare Andy Burnham att han ställer upp i ett fyllnadsval i en valkrets i Manchester där Labours sittande ledamot frivilligt ställer sin plats till förfogande för att bereda väg för Burnhams återkomst till parlamentet.

Reform Party störst

Burnhams sikte är inställt på partiledarposten och 10 Downing Street. Men det är inte givet att planen lyckas, inte efter de senaste lokalvalen och valen i Wales och Skottland.

För efter parlamentsvalet för två år är sedan läget nu dramatiskt förändrat. Då vann Labour en jordskredsseger. Visserligen ökade partiets väljarandel inte särskilt mycket. Men i och med att Tory tappade väljare och mandat och röstsplittringen ökade vann Labour 411 av 650 mandat i underhuset.

Sedan dess har Nigel Farages Reform växt och är för tillfället det överlägset största partiet i opinionsmätningarna, och lokalvalen bekräftade Reforms exceptionella framgångar. Reform är ett högerradikalt, nationalistiskt och invandrarfientligt parti. Partiet har tagit väljare både från Tory och Labour, de två partier som har turats om att regera i över hundra år.

Tory som har drabbats hårdast så här långt är världens äldsta politiskt parti. Många Torypolitiker har redan bytt parti och satsar på det som för tillfället ser ut att vara den stora vinnaren på högerkanten, med vars partibeteckning de kan bli återvalda nästa val. Ovanpå allt detta utmanas Labour på vänsterkanten av De gröna som profilerar sig på en radikal ekonomisk politik.

Hur kan man förklara denna stora scenförändring?

En politisk tryckkokare

En viktig pusselbit är de senaste decenniernas politiska och ekonomiska utveckling i Storbritannien och i världen. Storbritanniens ekonomi har efter finanskrisen 2008 stått och stampat. BNP är först de senaste åren lite större än före 2008. Det har varit många magra år, som har satt sina spår i britternas plånböcker.

Storbritanniens beroende av den finansiella sektorn representerar en strukturell obalans i detta gamla industriland. Ovanpå detta har brexit och hanteringen av pandemin gjort saken ännu värre.

Arvet från Thatcher gör sig fortfarande gällande som ett oläkt socialt och politiskt sår i landets historia, det har skapat en brist på tillit mellan britterna och deras politiska elit.

Misstänksamhet mot de som äger den politiska makten är förstås en naturlig beståndsdel i en demokrati. I Storbritannien är denna misstro djupt förankrad i den politiska och mediala kulturen. Men på senare tid har missnöjet ackumulerats till ett slags politisk tryckkokare, som nu exploderat.

Det har även varit många konflikter och strider inom de politiska partierna, och ständiga skiften i det politiska sakinnehållet.

Brexit har underminerat

Premiärministrarna har kommit och gått. De har inte sällan haft olika profiler och kompasser. Tory har haft Liz Truss och Boris Johnson på den ena kanten, och David Cameron och Theresa May på den andra. Och Labour har skiftat från Tony Blair, via Jeremy Corbyn (nu utesluten ur partiet) till Keir Starmer.

Kursen har med andra ord inte direkt varit spikrak i något av partierna.

Brexit och invandringen har också kommit att underminera tilltron till de gamla stora partierna. Storbritanniens komplicerade relation till Europa är en lång historia. Thatcher distanserade sig från EU och spelade invandrarkortet när det passade henne. Under senare tid har Reforms Nigel Farage framgångsrikt drivit fram brexit och gjort invandringen till sin centrala fråga. Tory har imploderat och Labour har fått vidkännas massiva väljartapp.

Blair tillträdde när ekonomin växte

Såväl Labour som Tory har också försvagats som partier, deras representanter besitter inte längre samma erfarenhet och partierna inte den kontinuitet de tidigare uppbar. Det hänger samman med att partierna försvagats när antalet medlemmar blivit färre. Tidigare kunde de både kanalisera och härbärgera olika åsikter, samhällskritik och motstånd mot eliten, samtidig som de hade förmågan att regera. Så är det inte riktigt längre.

Till detta ska vi addera de mer kortsiktiga förklaringarna, särskilt beträffande Labour. De ekonomiska ingångsvärdena var inte lysande när Starmer tillträdde för två år sedan. De vaga löftena om en bättre ekonomisk framtid har inte infriats.

Tony Blair tillträdde 1997 i en period när ekonomin växte och hade i det avseendet en mycket enklare resa. Ovanpå detta har Labourregeringen inte riktigt hittat någon ny identitet, det vill säga något som representerar något annat än Blairs mittenpolitik och Corbyns vänstersväng.

Snarare har Labour i sitt förhållningssätt tenderat att luta sig tillbaka till New Labours förhållningssätt i retorik och politik. Det är ju den framgångsrika regeringserfarenhet partiet har i modern tid. Vidare har Starmers regering zig-sagat sig från den ena positionen till den andra, och kunnat byta ståndpunkt från den ena veckan till den andra.

Valet av Peter Mandelson till ambassadör i USA var en signal att den tredje vägens ledande män fortfarande var framtiden, med katastrofala följder för Starmer själv. Nu har han istället plockat in Gordon Brown som rådgivare. Han var parhäst med Blair i alla år, men de var också ständigt i luven på varandra.

Utnämningar har gått snett

Man kan också konstatera att det politiska handlaget brustit. Det handlar om en svårgripbar men central dimension i politiken: ledarskapets roll. Starmers förnamn kommer visserligen från partiets första partiledare Keir Hardie. Men han har själv inte riktigt den politiska erfarenheten eller förmåga som ämbetet kräver, särskilt i dessa oroliga och röriga tider. En rad utnämningar har gått snett.

Rätt person på rätt plats är här centralt för den som vill regera ett land. Två av Starmers stabschefer (en avgörande funktion i regeringsarbetet) har fått avgå. Allt detta bottnar i en underliggande försvagning av den politiska kompetensen i Labour, och även förstås i Tory, som ligger ännu sämre till efter kalabaliken under Johnson och Truss.

Bakslaget i lokalvalen kommer med andra ord inte som en blixt från en klar himmel.

Framgångsrik borgmästare

Kandidaterna positionerar sig nu inför ett kommande partiledarbyte. Wes Streeting kan sägas representera New Labour-traditionen. Angela Raynor som fick avgå från posten som premiärminister på grund av en skatteaffär, men nu förklarats oskyldig till att ha gjort något medvetet fel, står mer till vänster. Hon lär också kandidera.

Och så har vi då Andy Burnham. Han har tidigare varit minister och parlamentsledamot, men har misslyckats två gånger med att bli partiledare när partiet istället först valde Ed Miliband och sedan Jeremy Corbyn. Han har länge haft ambitionen att ta över partiledarskapet. Efter att han misslyckades den andra gången valde han att återvända till Manchester där han varit en uppskattad och framgångsrik borgmästare. Han blev ”kungen inorr”. Här stod industrialismens vagga och detta har länge varit ett Labours starka fästen.

Trots sin historia betraktas Burnham i dag som lite av en outsider som inte varit en del av det politiska ”klägget” i London, åtminstone inte på sistone.

Representerar han ett alternativ till den tredje vägen och corbynismen? Ja, det återstår förstås att se.

Det är vinna eller försvinna

Men först måste han alltså komma in i underhuset för att kunna kandidera till partiledare. Nu ska han ställa upp i en valkrets helt nära där han själv växte upp. För bara ett par år sedan hade detta varit en promenadseger. Men enligt opinionsprognoserna skulle Reform vinna den här valkretsen om det vore val i dag.

Det är vinna eller försvinna för Andy Burnham. Förlorar han är hans politiska liv över. Vinner han och besegrar Reforms kandidat lär vägen till partiledarposten och 10 Downing Street ligga öppen. I framtiden står huvudstriden inte med Tory utan mot Reform. Allas blickar kommer därför att riktas mot valkretsen Makerfield i Manchester när fyllnadsvalet hålls om en dryg månad.

Det blir det viktigaste enskilda fyllnadsvalet i brittisk politik någonsin.

Det avgör Andy Burnhams politiska öde och kanske också Labour framtid – och Storbritanniens vägval.

Håkan A Bengtsson

Inlägget Vinner Burnham ligger vägen till Downing Street öppen dök först upp på Dagens Arena.

Kina kommer troligen utse en egen ny andlig ledare. Men kommer omvärlden acceptera det? Och kommer tibetanerna göra det?

Dalai Lama fyller 91 i juli så frågan om vem som kommer att efterträda honom börjat bli akut. Han väljs inte och titeln är inte något som går i arv. Den dag Dalai Lama, den fjortonde i ordningen, går bort börjar sökandet av en ny, återfödd Dalai Lama. Buddhistiska munkar ger sig ut på jakt efter en liten pojke som visar fysiska drag och har ett beteende som tyder på att han är en reinkarnation av den avlidne Dalai Lama.

Men den fjortonde har befunnit sig i Indien sedan han lyckades fly från Tibet 1959 och satte upp en exilregering i McLeod Ganj i bergen ovanför den nordindiska staden Dharamshala. Samtidigt flydde 80 000 tibetaner till Indien och fler har lämnat Tibet sedan dess. I dag lever mellan 130 000 och 150 000 tibetaner i exil, de flesta i Indien men också i Nepal och Bhutan, eller spridda i andra länder över hela världen.

Kidnappade sexårig pojke

Själva Tibet är nu vad som kallas en autonom region inom Folkrepubliken Kina, men i praktiken står under central, kinesisk överhöghet. När det blir dags att hitta en femtonde Dalai Lama kommer de tibetaner som stödjer exilregeringen i McLeod Ganj att hitta sin egen medan de kinesiska myndigheterna utser en som självklart måste bli lojal mot regeringen i Beijing.

En försmak på vad som kan hända skedde 1995, då kinesiska myndigheter kidnappade en sexårig pojke som tibetanerna utsett till en ny Panchen Lama — den näst högste munken inom den sekt som Dalai Lama tillhör. Kineserna valde ut sin egen Panchen Lama och den som tibetanerna anser vara den riktiga reinkarnationen har sedan dess försvunnit med hela sin familj. Amnesty International, Human Rights Watch och andra människorättsorganisationer kallade honom vid bortförandet för ”världens yngste politiska fånge” och än i dag vet ingen var han befinner sig.

Om – eller snarare när — något liknande sker efter den fjortonde Dalai Lamas död kan det leda till oroligheter inne i Tibet och även få omvärlden att reagera. Den nuvarande Dalai Lama är en internationell figur. Han fick Nobels fredspris 1989 och har rest över hela världen som en fredens apostel. Han har tagit emot i Vita Huset i Washington av presidenter som George Bush den äldre, Bill Clinton, George Bush den yngre och Barack Obama.

Kommer världen acceptera Kinas val?

Man kan bara spekulera i hur tibetanerna inne i landet kommer att reagera på ett ”kinesiskt val”, men det tanke på det motstånd som funnits där ända sedan Kina invaderade Tibet 1950 är det inte osannolikt att de ställer sig bakom den Dalai Lama som utsetts av exiltibetanerna. Och om de drar ut på gatorna i huvudstaden Lhasa kommer sådana manifestationer all som alla tidigare, och det har varit många, att mötas med dödligt våld. Det kan i sin tur få konsekvenser för Kinas relationer med framför allt USA, Europa och Japan. Indien förväntas hålla en låg profil med tanke på det känsliga förbindelserna med Kina som förutom kontroverserna kring Dalai Lamas exilregering innefattar olösta gränsfrågor där kinesiska och indiska kartor visar helt olika linjer där länderna skiljer sig åt.

De kinesiska myndigheterna å sin sida kommer med all säkerhet att sända ut den Dalai Lama de utsett på världsturné för att visa att tibetanerna i själva verket är nöjda med det kinesiska överväldet. Med tanke på den ekonomiska makt Kina nu besitter kan man vänta sig att flera länder kommer att acceptera den kinesiska versionen och avstå från kritik som kan skada handelsförbindelserna. Men hur som helst kommer Dalai Lamas bortgång att bli en fråga där både stora och små länder måste reagera på ett eller annat sätt.

Trupper gått in i Tibet

Den nuvarande Dalai Lama föddes den 6 juli 1935 i Taktser, en liten by i vad som då var östra Tibet. Han hette då Lhamo Thondup och hans föräldrar var bönder. Han hade sex syskon och familjen var fattig. Efter den trettonde Dalai Lamas död den 13 december 1933 började letandet efter reinkarnationen, och fyra år senare föll valet på den lille pojken i Taktser. Men på grund av oroligheter i området dröjde det ytterligare två år innan han kunde föras till Lhasa. I februari 1940 kunde han formellt deklareras vara den fjortonde Dalai Lama och fick den i huvudsak religiösa utbildning som krävdes för att ta sig an ansvaret som Tibets högste ledare.

Det officiella tillträdet skedde i november 1950 när Dalai Lama var bara 15 år gammal. Myndighetsåldern är i vanliga fall 20, men det året var det annorlunda. Kinesiska trupper hade gått in i Tibet för att påbörja vad som efter några år i praktiken blev slutet på den autonomi landet utlovats i ett avtal som slöts 1951 med regeringen i Beijing. Missnöjet ledde till ett uppror 1959, vilket slogs ner av kinesisk militär. Tusentals dödades, Dalai Lama lyckades ta sig ur Lhasa nattetid och han och andra flyktingar vandrade över Himalayas berg till säkerhet i Indien. Tibet ställdes nu under mer direkt kinesisk administration.

Vad som hänt sedan dess är höljt i dunkel och det är bara under senare år amerikanska, hemligstämplade dokument har blivit tillgängliga. Under hela sextiotalet stödde USA den tibetanska motståndsrörelsen med vapen som flögs in från baser på Okinawa och släppes från luften till krigare på marken. Tibetaner tränades i gerillakrigföring i Klippiga bergen i Colorado, flögs sedan tillbaka och tog sig via Indien in i Tibet. Efter ett gränskrig mellan Indien och Kina 1962 tränades även tibetanska motståndsmän på en hemlig bas i norra Indien.

Högsta andliga överhuvud

De hemliga operationerna upphörde först efter att den amerikanske diplomaten Harry Kissinger besökte Beijing 1971. Kinesernas krav på en normalisering av förbindelserna mellan Kina och USA var att det amerikanska stödet till den tibetanska motståndsrörelsen skulle upphöra. Det skedde också, till stor förtvivlan bland tibetanska kämpar i läger i bland annat Nepal. Flera begick självmord genom att kasta sig i kalla, brusande floder i bergen. 1979 etablerade USA och Kina diplomatiska förbindelser och den väpnade konflikten i Tibet var definitivt över.

En del menar nu att Dalai Lama inte var medveten om den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s stöd till den väpnade motståndsrörelsen i Tibet. Den leddes av en av hans bröder, sägs det. Men det är helt osannolikt. Det har till och med kommit fram bilder på Dalai Lama när han inspekterar beväpnade män i ett träningsläger i Indien.

Skakat av sig stämpeln

Omställningen till den nuvarande, pacifistiska linjen fick också som följd att exilregeringen i Indien blivit mer demokratisk. Dalai Lama är alltjämt tibetanernas religiösa och andliga överhuvud, men i maj 2011 avgick han som politisk ledare för exilregeringen. Den posten innehas nu av en sikyong (”president”) som väljs av tibetanerna i exil. Separationen av religion och stat är något helt nytt i tibetanska sammanhang, där Dalai Lama alltid varit både statschef och religiöst överhuvud. Sikyong sedan 2021 är Penpa Tsering, som föddes 1967 i ett tibetanskt flyktingläger i Indien. När den universitetsutbildade politikern inte sitter på ett regeringsmöte i traditionella tibetanska kläder ses han oftast i kostym och slips. Den tibetanska rörelsen har skakat av sig stämpeln som medeltida teokrati och anammat en modernare, internationellt gångbar identitet.

Det är ytterst osannolikt att det blir något nytt väpnat motstånd i Tibet. Men de konflikter – såväl diplomatiska som på Lhasas gator – som lär följa på ett scenario med två Dalai Lama kommer tveklöst att få återverkningar både inom Tibet och långt utanför landets gränser.

Bertil Lintner

Inlägget Vem blir nästa Dalai Lama? dök först upp på Dagens Arena.

Antalet personer som får livränta vid arbetsskada har minskat drastiskt på 25 år. Samtidigt upplever 1,3 miljoner hälsobesvär av jobbet. Ulf Lejonklou, förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd, menar att försäkringen förlorar sin legitimitet och att fackförbunden måste informera sina medlemmar om deras rättigheter. 

Mellan 1999 och 2025 minskade antalet personer som får livränta från drygt 91 000 till knappt 14 700. En minskning med 84 procent. Det visar en färsk rapport från Försäkringskassan. Ulf Lejonklou, förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd, menar att utvecklingen är alarmerande.

– Ersättningen har fullständigt rasat och vi har varnat väldigt länge för den här utvecklingen, säger han till Dagens Arena.

Enligt Försäkringskassan är en orsak bakom den drastiska minskningen att den fysiska arbetsmiljön förbättrats de senaste hundra åren. Men Ulf Lejonklou påpekar att den stora minskningen ägt rum de senaste 25 åren och att det fortfarande finns fysiskt tunga jobb som är svårt att göra någonting åt. Dessutom kom Arbetsmiljöverket ut med en rapport förra året som visar att 1,3 miljoner människor upplever hälsobesvär av jobbet, framhåller Ulf Lejonklou.

En olycklig konsekvens

Han tror att minskningen till stor del handlar om kunskapsbrist bland arbetstagarna. I statistiken syns en tydlig nedgång av antalet mottagare av livränta efter 2003. Då genomfördes en lagändring som innebar att Försäkringskassan inte längre samordnade utredning av förtidspension (numera sjukersättning) med prövning av rätten till livränta. Personen måste sedan dess själv ansöka om ersättningen på eget initiativ. Och 2008 avskaffades den tidsbegränsade sjukersättningen vilket gjorde att den naturliga tidpunkten för att ansöka om livränta försvann.

Ulf Lejonklou menar att även om Försäkringskassan inte tar initiativ till att utreda en persons rätt till livränta har myndigheten en serviceskyldighet att informera personen om att den kan ansöka om det.

– Man måste ha klart för sig att reglerna för när man kan få livränta inte har förändrats. Det finns en rad situationer där man kan ha rätt till livränta som man kanske inte tänker på. Det var bara det att den naturliga tidpunkten att ansöka om ersättningen försvann. Det är en olycklig konsekvens av att den tidigare borgerliga regeringen tog bort den tidsbegränsade sjukersättningen, för att man ville få fler personer åter i arbete. Jag tror inte man hade en tanke på att det skulle försämra möjligheterna till livränta, säger Ulf Lejonklou.

I och med att så många färre får livränta har också utgiften för ersättningen minskat kraftigt. Från knappt 325 miljoner kronor i december 1999, vilket motsvarar drygt 520 miljoner kronor i dagens penningvärde, till drygt 150 miljoner kronor i december 2025.

– Den här minskade ersättningen är att jämföra med lönefordringar som arbetstagarna egentligen har rätt till. De har riskerat sin hälsa på jobbet. Med tanke på att 1,3 miljoner människor upplever hälsobekymmer av arbetet kan det inte bara vara för att Försäkringskassan inte längre kan ta initiativ till en utredning, säger Ulf Lejonklou.

Rättsutvecklingen avstannar

Han menar att det behövs en informationskampanj om rätten till ersättning. Försäkringskassan måste ta sin serviceskyldighet på allvar och informera, men framför allt borde fackförbunden reagera på utvecklingen, anser Ulf Lejonklou.

– När man inte kan visa på vad det kostar att ha en dålig arbetsmiljö finns det inte samma incitament att vidta åtgärder för att förbättra den. Många arbetstagare är inte medvetna om vilket skydd de har om de skadar sig på jobbet. När en försäkring minskar så mycket tappar den dessutom sin legitimitet när den inte längre erbjuder det skydd den är tänkt att göra, säger Ulf Lejonklou.

När rätten till ersättning inte heller prövas i lika stor utsträckning och antalet tvister minskar avstannar rättsutvecklingen, menar han.

– Det är långt ifrån alla som får sin ansökan godkänd. Men man måste få det prövat i vart fall, om det finns ett samband mellan hälsobesvär och arbetet. Man ska inte göra den tolkningen själv. Om 1,3 miljoner upplever besvär av jobbet borde de prata med sina läkare om det och sedan få hjälp av facket att ansöka om ersättning, säger Ulf Lejonklou.

Olle Bergvall

Inlägget Allt färre får livränta – ”Försäkringen förlorar sin legitimitet” dök först upp på Dagens Arena.

När Liberalerna lanserar förslag om “hjälpklasser”, liknande de OBS-klasser som tidigare fanns, ignorerar man vetenskapen. Dessa specialklasser är otroligt resurskrävande, ofta ineffektiva och kommer bli svåra att bemanna med rätt personal, skriver Gunnlaugur Magnússon.

Liberalerna har föreslagit återupprättande av OBS-klasser i det svenska skolsystemet med eufemismen ”hjälpklasser”. Behovet är omfattande enligt pressmeddelandet. Därför ska lagkrav införas på minst en klass per skola, till en kostnad av 2 miljarder kronor. Regeringen har tidigare lagt drygt 2 miljarder på olika former av specialgrupper utan utvärdering av insatserna, till exempel 750 miljoner till etablerandet av akutskolor men där en fjärdedel av platserna stod tomma, en felberäkning på nästan 190 miljoner kronor. Hur L räknat fram behovet av OBS-klasser är oklart.

Att skolan ska stå på vetenskaplig grund verkar inte gälla dessa förslag. Resursgrupper har exempelvis visat sig vara ineffektiva och akutskolor kan vara kontraproduktiva.

Liberalerna medger i sitt pressmeddelande att det ”fanns förvisso problem med de gamla OBS-klasserna”, vilket är en kraftig förenkling. OBS-klasserna lades ned på sin tid eftersom de var resursintensiva lösningar som varken ledde till bättre mående eller skolresultat, tenderade att bli permanenta, diskriminerade utsatta elever och kunde ha livslånga negativa konsekvenser.

Falsk historieskrivning

Pressmeddelandet fortsätter:

”under 1980- och 90-talet bestämde man att alla elever skulle gå i samma klass. Tanken, att fler elever skulle känna sig inkluderade, var god. Men resultatet har blivit det motsatta. Klasstorlekarna har ökat, studieron har blivit sämre och allt fler elever går miste om riktiga stödinsatser i tid.”

Denna historiebeskrivning är falsk. Visst har fler elever börjat gå i vanliga klasser, men Sverige har alltid haft flerparallellt skolsystem med specialskolor, tränings- och grundsärskolor (nu anpassad skola), fristående specialskolor och särskilda undervisningsgrupper. Till och med utredningen om särskilda undervisningsgrupper menade att grupperna var så vanliga att tydliggörande av den juridiska terminologin behövdes mer än fler grupper.

Att klasstorlekarna ökat, studieron blivit sämre och att elever går miste om stödinsatser är däremot resultat av den åtstramningspolitik som tillämpats i hela landet. Det är politiska beslut om nedskärningar som lett till försämrade arbetsmiljöer, uteblivna stödinstanser, samt uppsägning av stödresurser.

Bemanningsfrågan kvarstår också. Sverige har en stor brist på behöriga lärare, speciallärare och specialpedagoger. Hur alltfler specialgrupper ska bemannas med behörig personal besvaras aldrig politiskt trots rapporter om undermålig undervisning och enorm kompetensbrist.

Lärarbrist hindrar återupprättande av yrket

I en intervju säger utbildningsministern Simona Mohamsson att ”vi arbetar nu med att återupprätta läraryrket så att fler ska vilja söka sig, och stanna kvar, i yrket”. Det blir en utmaning när nya behörighetskrav leder till 30-50% färre behöriga studenter på lärarutbildningarna vilket kommer leda till nedläggning av lärarutbildningar. Att färre utbildningar med färre studenter ska täcka en växande lärarbrist, bemanna mindre klasser och alltfler smågrupper går inte ihop matematiskt.

Det kommer alltid finnas elever som behöver mindre grupper och mer personalintensiv undervisning, små grupper måste få finnas. Samtidigt bör de användas varsamt med tanke på de risker de för med sig. När regeringen pumpar in miljarder för specifika lösningar i ett svältfött system uppstår incitament att använda just de lösningarna trots riskerna.

Miljarderna regeringen avsatt till olika former av specialgrupper hade exempelvis kunnat användas till mindre klasser, något en ny utredning förespråkar. Där har L dock inga löften att ge om finansiering. På så vis skjuter de problemen framför sig och satsar samtidigt på teatralisk handlingskraft och valtaktik.

Den inslagna vägen med dyra och ineffektiva lösningar kan ge kortvarig respit i klassrummen, men de riskerar drabba både elever och skolans ekonomi i längre perspektiv. Det som behövs är stabila system med materiella insatser i den vardagliga praktiken, med behörig personal och tillgängliga stödresurser. Där saknas trovärdiga förslag.

Gunnlaugur Magnússon, professor i pedagogik, Uppsala universitet

Inlägget Falsk historieskrivning när L vill återinföra OBS-klasser dök först upp på Dagens Arena.

Under de senaste 20 åren har olika regeringar genomfört förändringar i Arbetsförmedlingens verksamhet. Det har i praktiken inneburit en oavbruten nedrustning. Och för 6 – 7 år sedan accelererade utvecklingen. Nu finns dock försiktiga tecken på att nedmonteringen är på väg att upphöra.

Exakt när nedrustningen av Arbetsförmedlingen inleddes kan diskuteras. Men en övertro på digitaliseringens positiva effekter var en orsak. Enligt ett internt utvecklingsarbete som inleddes 2014 skulle mer skötas digitalt, inte minst de arbetslösa skulle hantera mer via sina egna datorer. Nära 80 arbetsförmedlingskontor lades ner.

Några år senare, 2018, minskades Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag med nära en miljard kronor, när Socialdemokraterna tvingades hantera den budget som Moderaterna och Kristdemokraterna röstade igenom. Men den stora förändringen skedde året efter när S, MP, C och L blev överens om det så kallade Januariavtalet.

Det skulle privata företag göra

I delar av avtalet var Centern och inte minst partiets chefsekonom Martin Ådahl pådrivande. Arbetsförmedlingen skulle inte förmedla jobb, utan det skulle privata företag göra, var budskapet. Genom att flytta över ansvaret på dem skulle effektiviteten öka. Företagen skulle få ersättning efter prestation. Kritikerna var många mot förändringarna.  Men Martin Ådahl avfärdade invändningarna och hävdade att det var bråttom med genomförandet.

Och sen gick det undan. Antalet företag som tog över förmedlingsverksamheten ökade snabbt, från 35 år 2020 till som mest 237. Tjänsten de skulle leverera kallades för Rusta och Matcha. Samtidigt fortsatte anslagen att minska till Arbetsförmedlingen vilket ledde till att antalet kontor minskade från 242 till 132 och antalet anställda minskade med 4 500 till runt 10 000.

Men snart stod det klart att förändringarna inte fungerade. Många av de privata företagen var oseriösa, andra valde ut ”enkla” förmedlingsfall – det vill säga arbetslösa som var lätta att hitta jobb åt. De långtidsarbetslösa valdes däremot bort eftersom det var svårare att få ersättning för dem. Dessutom valde företagen att etablera sig i större städer. De valde bort glesbygd. Ytterst få arbetslösa kom i arbete och kostnaden för företagens verksamhet var hög.

Många kontor försvunnit

Men att det inte fungerade handlade dock inte om själva förändringen i sig, enligt Martin Ådahl. Det berodde i stället på att den inte genomfördes fullt ut, hävdade han i en intervju med Sveriges Radio.

Nu har minst 100 avtal med privata företag sagts upp av Arbetsförmedlingen och många kontor har försvunnit. En utredning från Unionen visar att antalet kommuner med arbetsförmedlingskontor har halverats, från 170 till 81 kommuner sedan 2019.

En slutsats i Unionens utredning är att staten helt enkelt dragit sig bort från Arbetsförmedlingens verksamhet. Det är en utveckling som är nödvändig att vända, enligt Unionen. Lokal närvaro är viktig för att ge arbetslösa stöd – men också till arbetsgivare. Dessutom leder det till ökad kunskap om läget på den lokala arbetsmarknaden.

Och nu finns det några tecken på att förändringar är på väg. Att arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) kallar hela privatiseringsförsöket för ett experiment som aldrig borde ha genomförts bör leda till förändringar. Det har dock varit tämligen tyst från arbetsmarknadsdepartementet när det gäller den saken.

Öka fysiska möten

Men eftersom antalet privata företag som arbetar med förmedling minskat kraftigt måste det leda till att de ersätts med något annat – och det mest logiska är väl Arbetsförmedlingen. En förändring som redan skett är att Arbetsförmedlingen beslutat öka de fysiska mötena med arbetslösa. För att åstadkomma detta behövs fler anställda och förmedlingen har därför begärt mer pengar av regeringen.

Arbetsförmedlingen hävdar också att mer insatser ska göras för att fler arbetslösa ska få del av etableringsjobben. Det är en åtgärd som fack och arbetsgivare har tagit initiativ till men som bara drygt 80 (!) arbetslösa fått del av.

Ännu så länge handlar det om små, små tecken på nya vägval i Arbetsförmedlingens verksamhet. De stora greppen saknas, vilket många kritiserar. Men med tanke på vad som hänt under senare år är kanske en långsam och försiktig förändring att föredra.

Anna Danielsson Öberg

Inlägget Upphör nedmonteringen av Arbetsförmedlingen nu? dök först upp på Dagens Arena.

Miroirs nr 3: En båt på oceanen

Christian Petzolds“Miroirs nr 3: En båt på oceanen” är en välspelad dramafilm med ett känslomässigt djup. Det tycker Jon Andersson som sett den tyske regissörens nya film, med biopremiär på fredag. 

Laura överlever mirakulöst en bilolycka och flyttar tillfälligt in hos Betty, en okänd kvinna som bevittnat olyckan. Det uppstår något sorts band mellan kvinnorna på en gång, som är svårt att förklara. Vi förstår att det finns något mer under ytan, men vad det egentligen är kan vi bara ana. Bettys man och son är till en början skeptiska till främlingens närvaro men börjar snart se henne nästan som en del av familjen. 

Känslomässigt djup

Bakom filmen står den tyske regissören Christian Petzold. Precis som den franske regissörskollegan Robert Guédiguian gillar Petzold att använda sig av samma skådespelare i sina filmer. I huvudrollen som Laura ser vi Petzoldfavoriten Paula Beer. Matthias Brandt, Barbara Auer och Enno Trebs som har de andra bärande rollerna har också medverkat i Petzolds filmer förut. Jag inbillar mig att det gör någonting med en film. Det känns som att skådespelarna vet hur de ska agera både i förhållande till regissörens önskningar och till varandra. Det gör att karaktärerna i filmen och deras inbördes relationer känns autentiska och naturliga. Det nästan sömlösa samspelet mellan skådespelarna är en stor behållning med filmen. 

Barbara Auer och Paula Beer är båda mycket bra i rollerna som Betty och Laura. Foto: Edge Entertainment

En annan förtjänst med “Miroirs nr 3: En båt på oceanen” är den tyske regissörens känsla för detaljer. Han lyckas på ett skickligt sätt framhäva betydelsen av en hembakad kaka som äts tillsammans, att höra någon spela piano när man sitter ute på terassen och fikar eller hur en middag betående av favoriträtten och ett glas vin kan sammanföra en familj igen. Det är alla detaljer som utifrån kan tyckas obetydliga men som tillsammans ger filmen ett känslomässigt djup. 

Fint samspel

Med det sagt så finns det också en del svagheter med “Miroirs nr 3: En båt på oceanen”  Grundpremissen för filmen känns inte helt trovärdig. Det är lite svårt att tro att ett gäng främlingar ska bli så pass nära på endast ett fåtal dagar. Samtidigt finns det en sorg och känsla av förlust hos familjen, som klarläggs i slutet, vilket skulle kunna förklara en del av detta. Dessutom bidrar de utmärkta skådespelarinsatserna till att relationerna ändå känns äkta. 

Jag såg “Miroirs nr 3: En båt på oceanen” för första gången på Stockholms filmfestival i höstas och intrycket var då att den inte helt trovärdiga intrigen drog ner betyget en aning. Nu när jag ser filmen igen rycks jag mer med av filmens känslomässiga djup och det fina samspelet mellan skådespelarna. Jag gillar också slutet som öppnar för flera tolkningar. Det gör att betyget trots allt blir en fyra, med visst darr på ribban.  

Jon Andersson 

Inlägget Känslan för detaljer lyfter tyskt drama dök först upp på Dagens Arena.