Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
81e817a54d040c896b0a76ef2934ae4084d98717Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut.
Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena.
Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Det tycker Jon Andersson som sett Matt Johnsons “Tony”, med svensk premiär i helgen.
Hur gick det till när Anthony “Tony” Bourdain gick från att vara en misslyckad föfattaraspirant till att bli en av världens bästa och mest kända kockar? Det får vi reda på i Matt Johnsons “Tony”, som handlar om sommaren då Bourdain gav upp författardrömmarna för att koncentrera sig på att bli kock.
När vi kommer in i handlingen är året 1975 och 19-årige Tony (Dominic Sessa) drömmer om att bli författare. När han blir nekad ett författarstipendium bestämmer han sig för att fly från den tråkiga sommartillvaron i föräldrarnas hus i New Jersey för att i stället bege sig till semesterorten Provincetown i Massachusetts för att söka efter en tjej han är olyckligt kär i. När det visar sig att Nancy (Emilia Jones) redan har en pojkvän bestämmer han sig för att åka hem igen. Men vid färjan över till fastlandet inser Tony att pengarna han stulit från föräldrarna är slut. Han kan inte ta sig hem. Lösningen blir att börja jobba som diskare på en lokal hummerrestuarang. Om han jobbar där får han bo gratis hos restaurangens ägare “Chef” José Vatel (Antonio Banderas). Det blir början på en galen sommar.
När Tony blir inbjuden till en fest hos Nancy ser han sin chans att trots allt vinna hennes hjärta. Det gör att han blir kvar på ön hela sommaren. Men han ljuger för Nancy och påstår att han fått författarstipendiet och nu är där för att skriva sin bok.
Det här är som ni säkert hör ett manus som är öppet för förvecklingar. Och en del sådana kommer också att uppstå. Inte minst för att Tony inte har några problem att ljuga alla rakt upp i ansiktet. Något som även inkluderar hans chef och hyresvärd “Chef” José.
Dominic Sessa som Tony och Emilia Jones som Nancy. Foro: Nordisk Film
“Tony” är ett roligt coming of age-drama där gemenskapen och miljön i det ruffiga restaurangköket spelar en viktig roll. Jargongen är hård men hjärtlig och Tony har snart hittat nya vänner både i ägaren och den småkriminella kocken Sal (Leo Woodall) som tar med Tony på en mängd olika upptåg. Allt ackompanjerat av tidstypisk 70-talsmusik.
Skådespelarinsatserna är mycket bra. Det finns nog ingen skådespelare just nu som är lika bra på att spela den här typen av självsäkra och naiva losers som Dominic Sessa. En karaktär som på många sätt liknar internatskoleeleven Angus Tully i Alexander Paynes “The Holdovers” (2023), som ju bekant blev Sassas genombrottsroll. Antonio Banderas, som i princip aldrig gör en dålig roll, passar perfekt som “Chef” José. En person som under filmens gång allt mer ska ta sig an rollen som en sorts mentor för Tony.
Det ska sägas att allt som händer i “Tony” inte skett på riktigt, men det är vad jag förstår en i stora drag korrekt återgivning av sommaren som förändrade allt för den blivande mästerkocken. Och vad skadar det att skruva lite på sanningen om det blir en bättre historia? Det hade säkert Bourdain, som avled 2018, hållit med om.
Vad jag vet med säkerhet är att jag under filmens 1 timme och 46 minuter aldrig har tråkigt. “Tony” är utan tvekan en av höstens mest underhållande filmer.
Jon Andersson
Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena.
7b15ba2a86dad936469671a0517618884b252921
81e817a54d040c896b0a76ef2934ae4084d98717
TITLE: En av höstens mest underhållande filmer DESCRIPTION: Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tony Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Det tycker Jon Andersson som sett Matt Johnsons “Tony”, med svensk premiär i helgen. Hur gick det till när Anthony “Tony” Bourdain gick från att vara en misslyckad föfattaraspirant till att bli en av världens bästa och mest kända kockar? Det får vi reda på i Matt Johnsons “Tony”, som handlar om sommaren då Bourdain gav upp författardrömmarna för att koncentrera sig på att bli kock. Coming of age-drama När vi kommer in i handlingen är året 1975 och 19-årige Tony (Dominic Sessa) drömmer om att bli författare. När han blir nekad ett författarstipendium bestämmer han sig för att fly från den tråkiga sommartillvaron i föräldrarnas hus i New Jersey för att i stället bege sig till semesterorten Provincetown i Massachusetts för att söka efter en tjej han är olyckligt kär i. När det visar sig att Nancy (Emilia Jones) redan har en pojkvän bestämmer han sig för att åka hem igen. Men vid färjan över till fastlandet inser Tony att pengarna han stulit från föräldrarna är slut. Han kan inte ta sig hem. Lösningen blir att börja jobba som diskare på en lokal hummerrestuarang. Om han jobbar där får han bo gratis hos restaurangens ägare “Chef” José Vatel (Antonio Banderas). Det blir början på en galen sommar. När Tony blir inbjuden till en fest hos Nancy ser han sin chans att trots allt vinna hennes hjärta. Det gör att han blir kvar på ön hela sommaren. Men han ljuger för Nancy och påstår att han fått författarstipendiet och nu är där för att skriva sin bok. Det här är som ni säkert hör ett manus som är öppet för förvecklingar. Och en del sådana kommer också att uppstå. Inte minst för att Tony inte har några problem att ljuga alla rakt upp i ansiktet. Något som även inkluderar hans chef och hyresvärd “Chef” José. Dominic Sessa som Tony och Emilia Jones som Nancy. Foro: Nordisk Film “Tony” är ett roligt coming of age-drama där gemenskapen och miljön i det ruffiga restaurangköket spelar en viktig roll. Jargongen är hård men hjärtlig och Tony har snart hittat nya vänner både i ägaren och den småkriminella kocken Sal (Leo Woodall) som tar med Tony på en mängd olika upptåg. Allt ackompanjerat av tidstypisk 70-talsmusik. Blir aldrig tråkigt Skådespelarinsatserna är mycket bra. Det finns nog ingen skådespelare just nu som är lika bra på att spela den här typen av självsäkra och naiva losers som Dominic Sessa. En karaktär som på många sätt liknar internatskoleeleven Angus Tully i Alexander Paynes “The Holdovers” (2023), som ju bekant blev Sassas genombrottsroll . Antonio Banderas, som i princip aldrig gör en dålig roll, passar perfekt som “Chef” José. En person som under filmens gång allt mer ska ta sig an rollen som en sorts mentor för Tony. Det ska sägas att allt som händer i “Tony” inte skett på riktigt, men det är vad jag förstår en i stora drag korrekt återgivning av sommaren som förändrade allt för den blivande mästerkocken. Och vad skadar det att skruva lite på sanningen om det blir en bättre historia? Det hade säkert Bourdain, som avled 2018, hållit med om. Vad jag vet med säkerhet är att jag under filmens 1 timme och 46 minuter aldrig har tråkigt. “Tony” är utan tvekan en av höstens mest underhållande filmer. Jon Andersson Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En av höstens mest underhållande filmer DESCRIPTION: Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tony Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Det tycker Jon Andersson som sett Matt Johnsons “Tony”, med svensk premiär i helgen. Hur gick det till när Anthony “Tony” Bourdain gick från att vara en misslyckad föfattaraspirant till att bli en av världens bästa och mest kända kockar? Det får vi reda på i Matt Johnsons “Tony”, som handlar om sommaren då Bourdain gav upp författardrömmarna för att koncentrera sig på att bli kock. Coming of age-drama När vi kommer in i handlingen är året 1975 och 19-årige Tony (Dominic Sessa) drömmer om att bli författare. När han blir nekad ett författarstipendium bestämmer han sig för att fly från den tråkiga sommartillvaron i föräldrarnas hus i New Jersey för att i stället bege sig till semesterorten Provincetown i Massachusetts för att söka efter en tjej han är olyckligt kär i. När det visar sig att Nancy (Emilia Jones) redan har en pojkvän bestämmer han sig för att åka hem igen. Men vid färjan över till fastlandet inser Tony att pengarna han stulit från föräldrarna är slut. Han kan inte ta sig hem. Lösningen blir att börja jobba som diskare på en lokal hummerrestuarang. Om han jobbar där får han bo gratis hos restaurangens ägare “Chef” José Vatel (Antonio Banderas). Det blir början på en galen sommar. När Tony blir inbjuden till en fest hos Nancy ser han sin chans att trots allt vinna hennes hjärta. Det gör att han blir kvar på ön hela sommaren. Men han ljuger för Nancy och påstår att han fått författarstipendiet och nu är där för att skriva sin bok. Det här är som ni säkert hör ett manus som är öppet för förvecklingar. Och en del sådana kommer också att uppstå. Inte minst för att Tony inte har några problem att ljuga alla rakt upp i ansiktet. Något som även inkluderar hans chef och hyresvärd “Chef” José. Dominic Sessa som Tony och Emilia Jones som Nancy. Foro: Nordisk Film “Tony” är ett roligt coming of age-drama där gemenskapen och miljön i det ruffiga restaurangköket spelar en viktig roll. Jargongen är hård men hjärtlig och Tony har snart hittat nya vänner både i ägaren och den småkriminella kocken Sal (Leo Woodall) som tar med Tony på en mängd olika upptåg. Allt ackompanjerat av tidstypisk 70-talsmusik. Blir aldrig tråkigt Skådespelarinsatserna är mycket bra. Det finns nog ingen skådespelare just nu som är lika bra på att spela den här typen av självsäkra och naiva losers som Dominic Sessa. En karaktär som på många sätt liknar internatskoleeleven Angus Tully i Alexander Paynes “The Holdovers” (2023), som ju bekant blev Sassas genombrottsroll. Antonio Banderas, som i princip aldrig gör en dålig roll, passar perfekt som “Chef” José. En person som under filmens gång allt mer ska ta sig an rollen som en sorts mentor för Tony. Det ska sägas att allt som händer i “Tony” inte skett på riktigt, men det är vad jag förstår en i stora drag korrekt återgivning av sommaren som förändrade allt för den blivande mästerkocken. Och vad skadar det att skruva lite på sanningen om det blir en bättre historia? Det hade säkert Bourdain, som avled 2018, hållit med om. Vad jag vet med säkerhet är att jag under filmens 1 timme och 46 minuter aldrig har tråkigt. “Tony” är utan tvekan en av höstens mest underhållande filmer. Jon Andersson Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena.
81e817a54d040c896b0a76ef2934ae4084d98717
7b15ba2a86dad936469671a0517618884b252921
7b15ba2a86dad936469671a0517618884b252921Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut.
Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena.
Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Det tycker Jon Andersson som sett Matt Johnsons “Tony”, med svensk premiär i helgen.
Hur gick det till när Anthony “Tony” Bourdain gick från att vara en misslyckad föfattaraspirant till att bli en av världens bästa och mest kända kockar? Det får vi reda på i Matt Johnsons “Tony”, som handlar om sommaren då Bourdain gav upp författardrömmarna för att koncentrera sig på att bli kock.
När vi kommer in i handlingen är året 1975 och 19-årige Tony (Dominic Sessa) drömmer om att bli författare. När han blir nekad ett författarstipendium bestämmer han sig för att fly från den tråkiga sommartillvaron i föräldrarnas hus i New Jersey för att i stället bege sig till semesterorten Provincetown i Massachusetts för att söka efter en tjej han är olyckligt kär i. När det visar sig att Nancy (Emilia Jones) redan har en pojkvän bestämmer han sig för att åka hem igen. Men vid färjan över till fastlandet inser Tony att pengarna han stulit från föräldrarna är slut. Han kan inte ta sig hem. Lösningen blir att börja jobba som diskare på en lokal hummerrestuarang. Om han jobbar där får han bo gratis hos restaurangens ägare “Chef” José Vatel (Antonio Banderas). Det blir början på en galen sommar.
När Tony blir inbjuden till en fest hos Nancy ser han sin chans att trots allt vinna hennes hjärta. Det gör att han blir kvar på ön hela sommaren. Men han ljuger för Nancy och påstår att han fått författarstipendiet och nu är där för att skriva sin bok.
Det här är som ni säkert hör ett manus som är öppet för förvecklingar. Och en del sådana kommer också att uppstå. Inte minst för att Tony inte har några problem att ljuga alla rakt upp i ansiktet. Något som även inkluderar hans chef och hyresvärd “Chef” José.
Dominic Sessa som Tony och Emilia Jones som Nancy. Foro: Nordisk Film
“Tony” är ett roligt coming of age-drama där gemenskapen och miljön i det ruffiga restaurangköket spelar en viktig roll. Jargongen är hård men hjärtlig och Tony har snart hittat nya vänner både i ägaren och den småkriminella kocken Sal (Leo Woodall) som tar med Tony på en mängd olika upptåg. Allt ackompanjerat av tidstypisk 70-talsmusik.
Skådespelarinsatserna är mycket bra. Det finns nog ingen skådespelare just nu som är lika bra på att spela den här typen av självsäkra och naiva losers som Dominic Sessa. En karaktär som på många sätt liknar internatskoleeleven Angus Tully i Alexander Paynes “The Holdovers” (2023), som ju bekant blev Sassas genombrottsroll . Antonio Banderas, som i princip aldrig gör en dålig roll, passar perfekt som “Chef” José. En person som under filmens gång allt mer ska ta sig an rollen som en sorts mentor för Tony.
Det ska sägas att allt som händer i “Tony” inte skett på riktigt, men det är vad jag förstår en i stora drag korrekt återgivning av sommaren som förändrade allt för den blivande mästerkocken. Och vad skadar det att skruva lite på sanningen om det blir en bättre historia? Det hade säkert Bourdain, som avled 2018, hållit med om.
Vad jag vet med säkerhet är att jag under filmens 1 timme och 46 minuter aldrig har tråkigt. “Tony” är utan tvekan en av höstens mest underhållande filmer.
Jon Andersson
Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena.
7b15ba2a86dad936469671a0517618884b252921
81e817a54d040c896b0a76ef2934ae4084d98717
TITLE: En av höstens mest underhållande filmer DESCRIPTION: Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tony Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Det tycker Jon Andersson som sett Matt Johnsons “Tony”, med svensk premiär i helgen. Hur gick det till när Anthony “Tony” Bourdain gick från att vara en misslyckad föfattaraspirant till att bli en av världens bästa och mest kända kockar? Det får vi reda på i Matt Johnsons “Tony”, som handlar om sommaren då Bourdain gav upp författardrömmarna för att koncentrera sig på att bli kock. Coming of age-drama När vi kommer in i handlingen är året 1975 och 19-årige Tony (Dominic Sessa) drömmer om att bli författare. När han blir nekad ett författarstipendium bestämmer han sig för att fly från den tråkiga sommartillvaron i föräldrarnas hus i New Jersey för att i stället bege sig till semesterorten Provincetown i Massachusetts för att söka efter en tjej han är olyckligt kär i. När det visar sig att Nancy (Emilia Jones) redan har en pojkvän bestämmer han sig för att åka hem igen. Men vid färjan över till fastlandet inser Tony att pengarna han stulit från föräldrarna är slut. Han kan inte ta sig hem. Lösningen blir att börja jobba som diskare på en lokal hummerrestuarang. Om han jobbar där får han bo gratis hos restaurangens ägare “Chef” José Vatel (Antonio Banderas). Det blir början på en galen sommar. När Tony blir inbjuden till en fest hos Nancy ser han sin chans att trots allt vinna hennes hjärta. Det gör att han blir kvar på ön hela sommaren. Men han ljuger för Nancy och påstår att han fått författarstipendiet och nu är där för att skriva sin bok. Det här är som ni säkert hör ett manus som är öppet för förvecklingar. Och en del sådana kommer också att uppstå. Inte minst för att Tony inte har några problem att ljuga alla rakt upp i ansiktet. Något som även inkluderar hans chef och hyresvärd “Chef” José. Dominic Sessa som Tony och Emilia Jones som Nancy. Foro: Nordisk Film “Tony” är ett roligt coming of age-drama där gemenskapen och miljön i det ruffiga restaurangköket spelar en viktig roll. Jargongen är hård men hjärtlig och Tony har snart hittat nya vänner både i ägaren och den småkriminella kocken Sal (Leo Woodall) som tar med Tony på en mängd olika upptåg. Allt ackompanjerat av tidstypisk 70-talsmusik. Blir aldrig tråkigt Skådespelarinsatserna är mycket bra. Det finns nog ingen skådespelare just nu som är lika bra på att spela den här typen av självsäkra och naiva losers som Dominic Sessa. En karaktär som på många sätt liknar internatskoleeleven Angus Tully i Alexander Paynes “The Holdovers” (2023), som ju bekant blev Sassas genombrottsroll . Antonio Banderas, som i princip aldrig gör en dålig roll, passar perfekt som “Chef” José. En person som under filmens gång allt mer ska ta sig an rollen som en sorts mentor för Tony. Det ska sägas att allt som händer i “Tony” inte skett på riktigt, men det är vad jag förstår en i stora drag korrekt återgivning av sommaren som förändrade allt för den blivande mästerkocken. Och vad skadar det att skruva lite på sanningen om det blir en bättre historia? Det hade säkert Bourdain, som avled 2018, hållit med om. Vad jag vet med säkerhet är att jag under filmens 1 timme och 46 minuter aldrig har tråkigt. “Tony” är utan tvekan en av höstens mest underhållande filmer. Jon Andersson Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: En av höstens mest underhållande filmer DESCRIPTION: Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tony Filmen om diskaren som blev mästerkock innehåller inte en tråkig minut. Det tycker Jon Andersson som sett Matt Johnsons “Tony”, med svensk premiär i helgen. Hur gick det till när Anthony “Tony” Bourdain gick från att vara en misslyckad föfattaraspirant till att bli en av världens bästa och mest kända kockar? Det får vi reda på i Matt Johnsons “Tony”, som handlar om sommaren då Bourdain gav upp författardrömmarna för att koncentrera sig på att bli kock. Coming of age-drama När vi kommer in i handlingen är året 1975 och 19-årige Tony (Dominic Sessa) drömmer om att bli författare. När han blir nekad ett författarstipendium bestämmer han sig för att fly från den tråkiga sommartillvaron i föräldrarnas hus i New Jersey för att i stället bege sig till semesterorten Provincetown i Massachusetts för att söka efter en tjej han är olyckligt kär i. När det visar sig att Nancy (Emilia Jones) redan har en pojkvän bestämmer han sig för att åka hem igen. Men vid färjan över till fastlandet inser Tony att pengarna han stulit från föräldrarna är slut. Han kan inte ta sig hem. Lösningen blir att börja jobba som diskare på en lokal hummerrestuarang. Om han jobbar där får han bo gratis hos restaurangens ägare “Chef” José Vatel (Antonio Banderas). Det blir början på en galen sommar. När Tony blir inbjuden till en fest hos Nancy ser han sin chans att trots allt vinna hennes hjärta. Det gör att han blir kvar på ön hela sommaren. Men han ljuger för Nancy och påstår att han fått författarstipendiet och nu är där för att skriva sin bok. Det här är som ni säkert hör ett manus som är öppet för förvecklingar. Och en del sådana kommer också att uppstå. Inte minst för att Tony inte har några problem att ljuga alla rakt upp i ansiktet. Något som även inkluderar hans chef och hyresvärd “Chef” José. Dominic Sessa som Tony och Emilia Jones som Nancy. Foro: Nordisk Film “Tony” är ett roligt coming of age-drama där gemenskapen och miljön i det ruffiga restaurangköket spelar en viktig roll. Jargongen är hård men hjärtlig och Tony har snart hittat nya vänner både i ägaren och den småkriminella kocken Sal (Leo Woodall) som tar med Tony på en mängd olika upptåg. Allt ackompanjerat av tidstypisk 70-talsmusik. Blir aldrig tråkigt Skådespelarinsatserna är mycket bra. Det finns nog ingen skådespelare just nu som är lika bra på att spela den här typen av självsäkra och naiva losers som Dominic Sessa. En karaktär som på många sätt liknar internatskoleeleven Angus Tully i Alexander Paynes “The Holdovers” (2023), som ju bekant blev Sassas genombrottsroll. Antonio Banderas, som i princip aldrig gör en dålig roll, passar perfekt som “Chef” José. En person som under filmens gång allt mer ska ta sig an rollen som en sorts mentor för Tony. Det ska sägas att allt som händer i “Tony” inte skett på riktigt, men det är vad jag förstår en i stora drag korrekt återgivning av sommaren som förändrade allt för den blivande mästerkocken. Och vad skadar det att skruva lite på sanningen om det blir en bättre historia? Det hade säkert Bourdain, som avled 2018, hållit med om. Vad jag vet med säkerhet är att jag under filmens 1 timme och 46 minuter aldrig har tråkigt. “Tony” är utan tvekan en av höstens mest underhållande filmer. Jon Andersson Inlägget En av höstens mest underhållande filmer dök först upp på Dagens Arena.
81e817a54d040c896b0a76ef2934ae4084d98717
7b15ba2a86dad936469671a0517618884b252921
1925987c644e610cc0f775398db1cf6eafbc15c6Filmen tar upp en aspekt av kriget det sällan talas om.
Inlägget Ny infallsvinkel på andra världskriget dök först upp på Dagens Arena.
Anthony Maras film tar upp en aspekt av kriget det sällan talas om. Jon Andersson har sett “Pressure”, med biopremiär i helgen.
Andra världskriget måste vara en av de händelser i världshistorien som förekommit oftast på film. Ämnet är tacksamt. Kampen mot Nazityskland gör sig helt enkelt bra på film.
Över 80 år efter krigsslutet känns det som det mesta är gjort. Men uppenbarligen finns det ämnen som det ännu inte berättats om på film. Vad jag vet så är Anthony Maras “Pressure” den första filmen som skildrar andra världskriget ur en meteorologs perspektiv. En både innovativ och rolig vinkel på den i filmsammanhang ganska uttjatade konflikten.
Filmen, som bygger på en pjäs från 2014, handlar om den skotske meteorologen James Stagg som fick i uppdrag att göra en väderprognos inför de allierade styrkornas landstigning i Normandie 1944. Stagg (Andrew Scott) är en ganska surmulen typ som verkar tycka mer om att studera väderkartor än att umgås med människor. Han är dock väldigt duktig på det han gör, vilket leder till att självaste Churchill rekommenderar Stagg som chefsmeteorolog i den grupp som ska förbereda de allierades landning i Normandie.
Samspelet mellan Brendan Fraser och Andrew Scott i de två rollerna är mycket bra. Foto: Scanbox
Stagg hamnar snart i konflikt med sin amerikanska motsvarighet Irving P. Krick (Chris Messina). Han håller inte med Stagg om att det kommer att bli dåligt väder på den planerade landstigningsdagen och att man därför måste skjuta på invasionen. Något som skapar en del förvirring i den högsta militärledning, under general Dwight D. Eisenhowers (Brendan Fraser) befäl. Om man behöver skjuta på invasionen skulle det allvarlig kunna skada moralen i invasionstrupperna. Risken att något skulle läcka om man inte slår till snart är ett annat orosmoment. Samtidigt är det omöjligt att genomföra invasionen om vågorna blir så höga som Stagg påstår.
Trots att vi vet hur det kommer att gå är “Pressure” oväntat spännande. Det är smart av filmmakarna att utgå från invasionen ur ett annat perspektiv än vad som vanligtvis görs. Här ligger krigstaktiken i bakgrunden till förmån för kartor och väderprognosen. Det är vädret och inte bomber och granater som spelar huvudrollen.
Andrew Scott som James Stagg” och Kerry Condon som Kay Summersby. Foto: Scanbox
Filmen beskriver också den intressanta dynamiken mellan Stagg och Eisenhower. Den burduse befälhavaren och den surmulne meteorologen kompletterar varandra bra och börjar efter hand vinna varandras respekt. Samspelet mellan Brendan Fraser och Andrew Scott i de två rollerna är mycket bra. Inte minst Fraser imponerar i rollen som Eisenhower. Kerry Condon gör också en viktig insats i rollen som Eisenhovers privatsekreterare Kay Summersby. Krigsfilmer riskerar att bli grabbiga, inte minst med tanke på att nästan alla skådespelare består av män. Det är därför smart att ge Condons karaktär en viktig roll. Det gör filmen lite mindre mansdominerad.
På det stora hela är “Pressure” en sevärd andra världskrigsfilm som vinner mycket på att den lyckas hitta ett nytt tema på den i filmsammanhang uttjatade konflikten, även om den utöver det inte bjuder på så mycket nytt eller överraskande.
Jon Andersson
Inlägget Ny infallsvinkel på andra världskriget dök först upp på Dagens Arena.
921382de8280fb35c53451a4fb7fcc695f58dea0Varför backade S och SD och hur blir det med regeringsbildningen?
Inlägget Valspecial av DA-tv dök först upp på Dagens Arena.
Varför backade S och SD och hur blir det med regeringsbildningen?
Valet är över och det blir en ny majoritet i riksdagen. I det här avsnittet av DA-tv talar vi med Arenagruppens VD Håkan A Bengtsson om resultatet. Sverigedemokraterna backade, men det betyder inte att deras uppgång är hävd en gång för alla, menar Håkan A Bengtsson. Men vad beror Socialdemokraternas tapp på? Och vad kan vi vänta oss av de kommande regeringsförhandlingarna?
Dessutom pratar vi om det faktum att Gustav Gellerbrendt återinträtt i tjänst, bara en vecka efter att han gick på föräldraledigt för att slippa debatt om eventuella rysskopplingar. Och vad tror egentligen Kristdemokrater på i dag? Mycket tyder på att svaret är – Ödeshög.
Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.
Inlägget Valspecial av DA-tv dök först upp på Dagens Arena.
9e15cba294064c3c4f65f31f5bc3d5a0e4af2ea2Starka argument för att agera snabbt.
Inlägget Fem återställare för klimatet dök först upp på Dagens Arena.
Starka argument för att agera snabbt.
Nu verkar det till slut ändå klart – det finns en majoritet också i riksdagen för en klimatpolitik värd namnet.
En sådan som 89 procent av oss vill ha.
Det är en gammal sanning att svenska politiker hatar återställare. En ny regering vill hellre lägga fram ny politik än ägna sig åt att riva upp den gamla regeringens beslut.
Men det här gäller inte överallt: i USA är det tvärtemot tradition att en nytillträdd president börjar med att riva upp den tidigare presidentens dekret.
När det gäller klimatet finns ett starkt argument för att en ny regering bör agera snabbt: utsläppen är kumulativa. Varje ton koldioxid som släpps ut är ett ton för mycket. Det räcker inte att utsläppen är låga i slutet av mandatperioden, de måste vara så låga som möjligt – och sjunka – varje år. Jojo-bantning bromsar inte klimatförändringarna, det kan bara en minskning av den totala halten koldioxid i atmosfären göra.
Varje ton koldioxid som släpps ut ökar dessutom risken för kostsamma extremväder och klimatskador på grödor och livsuppehållande ekosystem. Och risken för höga böter från EU.
Det är både bäst och billigast att rivstarta klimatomställningen, alltså.
Här är fem åtgärder som en ny riksdagsmajoritet kan besluta om direkt.
Återstarta bygget av höghastighetståg. Tidöregeringen stoppade de långt gånga planerna innan den ens hette Tidö. Nu måste någon deklarera: arbetet ska återupptas, dags att kavla upp ärmarna på de kommunala plan- och byggnadskontoren längs med sträckan, på Trafikverket, SGU och Finansdepartementet. Vi behöver höghastighetståg för att avlasta resten av järnvägsnätet, som behövs för att tågavgångarna ska kunna bli tätare och vägarna avlastas från lastbilstrafik.
Återinför det färdmedelsneutrala reseavdraget som gynnade landsbygdsbor. Det hade precis införts när Tidöregeringen avskaffade det med ett penndrag, till förmån för ett reseavdrag som gynnar bilåkande män i större städer. Det borde vara lika enkelt att få på plats igen. Nej, det är inte optimalt att kompensera de som är beroende av bilen med ett avdrag en gång om året, men det är en bra lösning i väntan på en mer vardagsunderlättande klimatbonus.
Besluta om stamnät till havs. På land behöver nya industrier bara betala för anslutningen till stamnätet, det är rimligt att samma princip ska gälla även till havs. Fördröjt och försenat, men Tidöregeringen lyckades till slut bevilja byggandet av ett antal vindkraftparker till havs.
Ge naturen en rejäl återställare. Tidöregeringen har skurit ner anslag till att både vårda naturen och göra den mer tillgänglig med hundratals miljoner. Tusen jobb på landsbygden försvann, de måste tillbaka igen.
Återställ våtmarker. Få aktionsgrupper har väl varit så hånade och så hotade som Återställ våtmarker. Men de har haft rätt hela tiden. Att återställa våtmarker är något av det mest effektiva vi kan göra för att binda koldioxid i marken, utsläppen från dränerad torvmark i Sverige överstiger de årliga utsläppen från personbilstrafiken. Dessutom är våtare marker bra för grundvattenförsörjningen, som på Öland och mitt älskade Gotland. Längs med gränsen mellan Polen och Ryssland används våtmarker som en försvarslinje. Tidöregeringen ägnade sig åt ett ovärdigt kulturkrig mot våtmarkernas försvarare (Peter Kullgren var till och med redo att be Orbán om hjälp med att stoppa EU:s lagstiftning om naturrestaurering). Det måste vara slut på det nu.
Naturskyddsföreningens omfattande granskning av Tidöregeringens miljö- och klimatpolitik (de har följt 45 lagstiftningsprocesser, rapporten med bilagor är över 800 sidor lång) visar tydligt att vi har fyra förlorade år bakom oss. Nu har vi inte råd att förlora en enda dag.
Lisa Pelling
Inlägget Fem återställare för klimatet dök först upp på Dagens Arena.
7dd4b71c3da01e7f9e97ade0c4cec9e7d775e432Taktiken är samma som 2022. Men var är S-politiken?
Inlägget Socialdemokratin måste vara större än rädslan för SD dök först upp på Dagens Arena.
Efter ett svagt valresultat måste Socialdemokraterna våga rannsaka sig självt. Det var en dålig strategi att lägga krutet på att skrämmas med en SD-regering. Istället borde partiföreträdarna ha lyft den egna politiken och vilket Sverige vi vill bygga, skriver Claes Danell från Byggnads.
Efter ett val som detta måste Socialdemokraterna våga prata ärligt om vad som gick fel. Inte för att leta syndabockar, utan för att lära sig någonting inför framtiden.
För mig finns det en sak som sticker ut mer än något annat. Man kan inte vinna människors förtroende genom att i huvudsak berätta för dem vad de absolut inte får rösta på.
Självklart får man kritisera politiska motståndare. Det är viktigt att berätta vilka konsekvenser man anser att deras politik får och säga ifrån när man tycker att Sverige är på väg åt fel håll. Men det kan aldrig vara själva grunden för en socialdemokratisk valrörelse.
Det blev väldigt tydligt i valrörelsens slutskede. Mikael Damberg skrev: ”Det här valet handlar inte om att välja mellan socialdemokratisk och moderat sakpolitik.” Han fortsatte med att beskriva valet som ett vägval där alternativet var en sverigedemokratisk regering.
För mig sammanfattar det ganska väl problemet.
Jag förstår naturligtvis oron över att Sverigedemokraterna skulle ta plats i en regering. Den diskussionen måste få finnas. Men när ett parti säger själva säger att valet inte handlar om skillnaden mellan socialdemokratisk och moderat sakpolitik gör man samtidigt sin egen politik sekundär.
Vad återstår då som argument för att rösta på Socialdemokraterna? Att alternativet är värre. Det räcker inte. Socialdemokratin måste vara mycket större än motståndet mot ett annat parti.
Man måste kunna berätta vilket Sverige vi själva vill bygga. Hur vi skapar fler jobb och bättre arbetsvillkor. Hur sjukvården, skolan och äldreomsorgen ska bli bättre. Hur vi stärker svensk innovationskraft, bygger bostäder och skapar framtidstro i hela landet.
Och framför allt måste människor känna att socialdemokratisk politik faktiskt kan göra deras vardag bättre. Det är där en valrörelse måste börja.
Det som gör mig extra frustrerad är att mycket av detta känns igen från 2022. Även då lades stor kraft på att varna för Sverigedemokraternas inflytande och vad som skulle kunna hända om den andra sidan vann.
Fyra år senare gjorde vi alldeles för mycket av samma sak igen. Jag tycker att det är otaktiskt. Men framför allt tycker jag att det är politiskt defensivt.
Ett parti som vill leda Sverige måste våga prata med självförtroende om sin egen politik. Man måste få människor att känna hopp, framtidstro och en vilja att vara med och bygga något bättre, inte bara oro över vad som händer om någon annan vinner.
Därför är jag mycket kritisk till hur den nationella valstrategin utformades.
Som ordförande i Byggnads Region Norr möter jag varje dag medlemmar som funderar på när byggbranschen ska ta fart igen, på arbetsmiljön, a-kassan, pensionerna och om välfärden fungerar när den behövs.
Det är de frågorna som måste få ta plats.
När den politiska debatten i stället till stor del handlar om vem som ska stoppas riskerar frågor som direkt påverkar våra medlemmars vardag att hamna i bakgrunden. Det tycker jag är ett problem.
Det Socialdemokratin behöver nu är därför inte ännu en valrörelse där motståndarna får sätta ramen för vår berättelse. Vi behöver en socialdemokrati som med större självförtroende berättar vad vi själva vill göra med Sverige. Inte bara vad som ska stoppas.
För en stark socialdemokrati kan aldrig bygga sin framtid på att människor är tillräckligt rädda för alternativet.
Den måste bygga på att människor tror på det samhälle vi själva vill skapa.
Claes Danell, ordförande Byggnads Region Norr
Inlägget Socialdemokratin måste vara större än rädslan för SD dök först upp på Dagens Arena.
9c13e530ed3e5b8cdd24d2039dff734c370fe007Den spanske regissören har gjort sin kanske mest personliga film.
Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena.
Med ”Autofiktion” har Pedro Almodóvar gjort sin kanske mest personliga film. Jon Andersson har sett ett stilsäkert drama om när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut.
Var går egentligen gränsen mellan fakta och fiktion och hur mycket kan man använda sig av andra personers livshistorier i sin konstnärsgärning utan att gå över en gräns? Den frågan ställer sig Pedro Almodóvar i sin nya film ”Autofiktion”, med svensk premiär på fredag.
Att blicka inåt mot regissörgärningen och den kreativa processen är inget nytt fenomen inom filmen. Federico Fellinis 8 ½ (1963) är en briljant skildring av en regissörs neuroser under inspelningen av en ny film. Och förra året kom Joachim Triers ”Sentimental Value”. En film där Stellan Skarsgård spelar rollen som en självupptagen regissör som försummat sina barn. Ingmar Bergman gjorde också något liknande i flera filmer. I hans fall handlade det dock om författare (”Såsom i en spegel”) och klassiska musiker (”Höstsonaten”), som likt Bergman levde för sina karriärer och försummade sina barn.
Det är heller inte första gången Pedro Almodóvar använder sig av det här greppet. ”Smärta och ära” (2019) handlar om en regissör (Antonio Banderas) som reflekterar över sin barndom, samtidigt som han lider av såväl fysisk som psykisk smärta. Och ”Dålig uppfostran” (2004) utgår från en filmregissör som ska göra en film om sexuella övergrepp på en katolsk internatskola.
I båda dessa filmer spelar tiden en viktig roll. I ”Dålig uppfostran” smälter en filminspelning på 1980-talet samman med de verkliga händelserna på internatskolan på 1960-talet och i ”Smärta och ära” blir en gammal tavla en länk tillbaka till regissörens barndom. Minnen som kanske kan leda till att hans skrivkramp bryts så att han kan göra en ny film. I ”The Room Next Door” (2024) blir tillbakablickar en viktig del i filmens berättelse. Detsamma gäller för ”Julieta” (2016). För att ta några exempel.
Bárbara Lennie som Elsa och Victoria Luengo som väninnan Patricia. Foto: Noble Entertainment.
Men Almodóvar har aldrig tänjt på begreppet tid och rum på det sätt som han gör i ”Autofiktion”. I filmen får vi i realtid följa regissören Raúls (Leonardo Sbaraglia) arbete med att färdigställa ett nytt filmmanus. En historia som berättas i två tidsperioder. Dels 2004 där handlingen i filmen utspelas och dels 2025 där regissören håller på att färdigställa sitt filmmanus. Det är ett roligt grepp. Genom att låta historien från 2004 vara en del av manuset kan Almodóvar välja att ändra i handlingen under filmens gång.
Filmen känns till en början lite trevande, då fokus ligger på händelserna 2004. Det tar ett tag att förstå vad Almodóvar vill säga. Samtidigt kan filmens trevande start förklaras med att det är just ett filmmanus. Under filmens gång diskuterar Raúl hela tiden hur han kan förbättra manuset och fördjupa huvudkaraktären och Raúls alter ego Elsa (Bárbara Lennie). Kanske är manuset medvetet ”dåligt” i början för att både vi i publiken och Raúl ska förstå att det finns förbättringspotential.
Bäst blir det i slutet då historien från 2004 blir mer känslomässigt laddad samtidigt som det uppstår en konflikt i historien från 2025, då Raúls före detta assistent Mónica (Aitana Sánchez-Gijón) anklagar honom för att ha stulit smärtsamma detaljer från hennes liv och lagt in i sitt filmmanus. Raúl vill inte göra Mónica, som också är hans nära vän, ledsen. Samtidigt vill han inte tumma på sin konstnärliga frihet: ”Jag kan bara skriva under fullständig frihet”, utbrister han i ett samtal med pojkvännen Santi (Quim Gutiérrez).
Scenen då Raúl och Mónica träffas på ett trädgårdscafé för att diskutera manuset är bland det bästa den spanska regissören gjort. Här gör Almodóvar en naken och brutal uppgörelse med sig själv och sitt konstnärskap: ”Du har redan gjort dina bästa filmer. Lev på ditt rykte”, konstaterar Mónica i en brutal ordväxling. Det är som att Almodóvar hänger ut sig själv och sitt konstnärskap till allmän beskådan. Och det är långt ifrån något vackert porträtt av sig själv han målar upp.
Tyvärr tar ”Autofiktion” slut när den är som bäst. Jag gillar visserligen att filmen får ett öppet slut. Men det blir i min mening för abrupt. Jag hade velat veta mer om hur filmmanuset skulle utvecklas och om den såriga relationen mellan Raúl och Mónica hade gått att laga.
Leonardo Sbaraglia som Raúl och Quim Gutiérrez som pojkvännen Santi. Foto: Noble Entertainment.
Det är intressant när Almodovar riktar blicken mot sig själv och låter sin egen regissörsgärning stå i fokus. Med ”Autofiktion” har han gjort sin kanske mest personliga film. Det är bara synd att det tar lite tid för filmen att komma igång.
Hade hela filmen varit lika bra som slutet hade ”Autofiktion” kunnat konkurrera med filmer som ”Allt om min mamma”, ”Tala med henne” och ”Smärta och ära”, som i min mening är Almodóvars allra bästa. Nu räcker den inte riktigt hela vägen. Samtidigt visar spanjoren att han vid 76 års ålder fortfarande är en av världens bästa och mest stilsäkra regissörer.
Jon Andersson
Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena.
3ba80c6a9bb200d55727d1e0255f44822c5d33e2
9c13e530ed3e5b8cdd24d2039dff734c370fe007
TITLE: Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv DESCRIPTION: Den spanske regissören har gjort sin kanske mest personliga film. Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Autofiktion Med “Autofiktion” har Pedro Almodóvar gjort sin kanske mest personliga film. Jon Andersson har sett ett stilsäkert drama om när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut. Var går egentligen gränsen mellan fakta och fiktion och hur mycket kan man använda sig av andra personers livshistorier i sin konstnärsgärning utan att gå över en gräns? Den frågan ställer sig Pedro Almodóvar i sin nya film “Autofiktion”, med svensk premiär på fredag. Att blicka inåt mot regissörgärningen och den kreativa processen är inget nytt fenomen inom filmen. Federico Fellinis 8 ½ (1963) är en briljant skildring av en regissörs neuroser under inspelningen av en ny film. Och förra året kom Joachim Triers “Sentimental Value”. En film där Stellan Skarsgård spelar rollen som en självupptagen regissör som försummat sina barn. Ingmar Bergman gjorde också något liknande i flera filmer. I hans fall handlade det dock om författare (“Såsom i en spegel”) och klassiska musiker (“Höstsonaten”), som likt Bergman levde för sina karriärer och försummade sina barn. Två tidsperioder Det är heller inte första gången Pedro Almodóvar använder sig av det här greppet. “Smärta och ära” (2019) handlar om en regissör (Antonio Banderas) som reflekterar över sin barndom, samtidigt som han lider av såväl fysisk som psykisk smärta. Och “Dålig uppfostran” (2004), utgår från en filmregissör som ska göra en film om sexuella övergrepp på en katolsk internatskola. I båda dessa filmer spelar tiden en viktig roll. I “Dålig uppfostran” smälter en filminspelning på 1980-talet samman med de verkliga händelserna på internatskolan på 1960-talet och i “Smärta och ära” blir en gammal tavla en länk tillbaka till regissörens barndom. Minnen som kanske kan leda till att hans skrivkramp bryts så att han kan göra en ny film. I “The Room Next Door” (2024) blir tillbakablickar en viktig del i filmens berättelse. Detsamma gäller för ”Julieta ”. (2016). För att ta några exempel. Bárbara Lennie som Elsa och Victoria Luengo som väninnan Patricia. Foto: Noble Entertainment. Men Almodóvar har aldrig tänjt på begreppet tid och rum på det sätt som han gör i “Autofiktion”. I filmen får vi i realtid följa regissören Raúls (Leonardo Sbaraglia) arbete med att färdigställa ett nytt filmmanus. En historia som berättas i två tidsperioder. Dels 2004 där handlingen i filmen utspelas och dels 2025 där regissören håller på att färdigställa sitt filmmanus. Det är ett roligt grepp. Genom att låta historien från 2004 vara en del av manuset kan Almodóvar välja att ändra i handlingen under filmens gång. Inget vackert porträtt Filmen känns till en början lite trevande, då fokus ligger på händelserna 2004. Det tar ett tag att förstå vad Almodóvar vill säga. Samtidigt kan filmens trevande start förklaras med att det är just ett filmmanus. Under filmens gång diskuterar Raúl hela tiden hur han kan förbättra manuset och fördjupa huvudkaraktären och Rauls alter ego Elsa (Bárbara Lennie). Kanske är manuset medvetet “dåligt” i början för att både vi i publiken och Raúl ska förstå att det finns förbättringspotential. Bäst blir det i slutet då historien från 2004 blir mer känslomässigt laddad samtidigt som det uppstår en konflikt i historien från 2025, då Raúls före detta assistent Mónica (Aitana Sánchez-Gijón) anklagar honom för att ha stulit smärtsamma detaljer från hennes liv och lagt in i sitt filmmanus. Raúl vill inte göra Mónica, som också är hans nära vän, ledsen. Samtidigt vill han inte tumma på sin konstnärliga frihet: “Jag kan bara skriva under fullständig frihet”, utbrister han i ett samtal med pojkvännen Santi (Quim Gutiérrez). Scenen då Raúl och Mónica träffas på ett trädgårdscafé för att diskutera manuset är bland det bästa den spanska regissören gjort. Här gör Almodóvar en naken och brutal uppgörelse med sig själv och sitt konstnärsskap: “Du har redan gjort dina bästa filmer. Lev på ditt rykte”, konstaterar Monica i en brutal ordväxling. Det är som att Almodóvar hänger ut sig själv och sitt konstnärskap till allmän beskådan. Och det är långt ifrån något vackert porträtt av sig själv han målar upp. Personlig film Tyvärr tar “Autofiktion” slut när den är som bäst. Jag gillar visserligen att filmen får ett öppet slut. Men det blir i min mening för abrupt. Jag hade velat veta mer om hur filmmanuset skulle utvecklas och om den såriga relationen mellan Raúl och Mónica hade gått att laga. Leonardo Sbaraglia som Raúl och Quim Gutiérrez som pojkvännen Santi. Foto: Noble Entertainment. Det är intressant när Almodovar riktar blicken mot sig själv och låter sin egen regissörsgärning stå i fokus. Med “Autofiktion” har han gjort sin kanske mest personliga film. Det är bara synd att det tar lite tid för filmen att komma igång. Hade hela filmen varit lika bra som slutet hade “Autofiktion” kunnat konkurrera med filmer som ”Allt om min mamma”, ”Tala med henne” och ”Smärta och ära”, som i min mening är Almodóvars allra bästa. Nu räcker den inte riktigt hela vägen. Samtidigt visar spanjoren att han vid 76 års ålder fortfarande är en av världens bästa och mest stilsäkra regissörer. Jon Andersson Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv DESCRIPTION: Den spanske regissören har gjort sin kanske mest personliga film. Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Autofiktion Med ”Autofiktion” har Pedro Almodóvar gjort sin kanske mest personliga film. Jon Andersson har sett ett stilsäkert drama om när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut. Var går egentligen gränsen mellan fakta och fiktion och hur mycket kan man använda sig av andra personers livshistorier i sin konstnärsgärning utan att gå över en gräns? Den frågan ställer sig Pedro Almodóvar i sin nya film ”Autofiktion”, med svensk premiär på fredag. Att blicka inåt mot regissörgärningen och den kreativa processen är inget nytt fenomen inom filmen. Federico Fellinis 8 ½ (1963) är en briljant skildring av en regissörs neuroser under inspelningen av en ny film. Och förra året kom Joachim Triers ”Sentimental Value”. En film där Stellan Skarsgård spelar rollen som en självupptagen regissör som försummat sina barn. Ingmar Bergman gjorde också något liknande i flera filmer. I hans fall handlade det dock om författare (”Såsom i en spegel”) och klassiska musiker (”Höstsonaten”), som likt Bergman levde för sina karriärer och försummade sina barn. Två tidsperioder Det är heller inte första gången Pedro Almodóvar använder sig av det här greppet. ”Smärta och ära” (2019) handlar om en regissör (Antonio Banderas) som reflekterar över sin barndom, samtidigt som han lider av såväl fysisk som psykisk smärta. Och ”Dålig uppfostran” (2004) utgår från en filmregissör som ska göra en film om sexuella övergrepp på en katolsk internatskola. I båda dessa filmer spelar tiden en viktig roll. I ”Dålig uppfostran” smälter en filminspelning på 1980-talet samman med de verkliga händelserna på internatskolan på 1960-talet och i ”Smärta och ära” blir en gammal tavla en länk tillbaka till regissörens barndom. Minnen som kanske kan leda till att hans skrivkramp bryts så att han kan göra en ny film. I ”The Room Next Door” (2024) blir tillbakablickar en viktig del i filmens berättelse. Detsamma gäller för ”Julieta” (2016). För att ta några exempel. Bárbara Lennie som Elsa och Victoria Luengo som väninnan Patricia. Foto: Noble Entertainment. Men Almodóvar har aldrig tänjt på begreppet tid och rum på det sätt som han gör i ”Autofiktion”. I filmen får vi i realtid följa regissören Raúls (Leonardo Sbaraglia) arbete med att färdigställa ett nytt filmmanus. En historia som berättas i två tidsperioder. Dels 2004 där handlingen i filmen utspelas och dels 2025 där regissören håller på att färdigställa sitt filmmanus. Det är ett roligt grepp. Genom att låta historien från 2004 vara en del av manuset kan Almodóvar välja att ändra i handlingen under filmens gång. Inget vackert porträtt Filmen känns till en början lite trevande, då fokus ligger på händelserna 2004. Det tar ett tag att förstå vad Almodóvar vill säga. Samtidigt kan filmens trevande start förklaras med att det är just ett filmmanus. Under filmens gång diskuterar Raúl hela tiden hur han kan förbättra manuset och fördjupa huvudkaraktären och Raúls alter ego Elsa (Bárbara Lennie). Kanske är manuset medvetet ”dåligt” i början för att både vi i publiken och Raúl ska förstå att det finns förbättringspotential. Bäst blir det i slutet då historien från 2004 blir mer känslomässigt laddad samtidigt som det uppstår en konflikt i historien från 2025, då Raúls före detta assistent Mónica (Aitana Sánchez-Gijón) anklagar honom för att ha stulit smärtsamma detaljer från hennes liv och lagt in i sitt filmmanus. Raúl vill inte göra Mónica, som också är hans nära vän, ledsen. Samtidigt vill han inte tumma på sin konstnärliga frihet: ”Jag kan bara skriva under fullständig frihet”, utbrister han i ett samtal med pojkvännen Santi (Quim Gutiérrez). Scenen då Raúl och Mónica träffas på ett trädgårdscafé för att diskutera manuset är bland det bästa den spanska regissören gjort. Här gör Almodóvar en naken och brutal uppgörelse med sig själv och sitt konstnärskap: ”Du har redan gjort dina bästa filmer. Lev på ditt rykte”, konstaterar Mónica i en brutal ordväxling. Det är som att Almodóvar hänger ut sig själv och sitt konstnärskap till allmän beskådan. Och det är långt ifrån något vackert porträtt av sig själv han målar upp. Personlig film Tyvärr tar ”Autofiktion” slut när den är som bäst. Jag gillar visserligen att filmen får ett öppet slut. Men det blir i min mening för abrupt. Jag hade velat veta mer om hur filmmanuset skulle utvecklas och om den såriga relationen mellan Raúl och Mónica hade gått att laga. Leonardo Sbaraglia som Raúl och Quim Gutiérrez som pojkvännen Santi. Foto: Noble Entertainment. Det är intressant när Almodovar riktar blicken mot sig själv och låter sin egen regissörsgärning stå i fokus. Med ”Autofiktion” har han gjort sin kanske mest personliga film. Det är bara synd att det tar lite tid för filmen att komma igång. Hade hela filmen varit lika bra som slutet hade ”Autofiktion” kunnat konkurrera med filmer som ”Allt om min mamma”, ”Tala med henne” och ”Smärta och ära”, som i min mening är Almodóvars allra bästa. Nu räcker den inte riktigt hela vägen. Samtidigt visar spanjoren att han vid 76 års ålder fortfarande är en av världens bästa och mest stilsäkra regissörer. Jon Andersson Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena.
9c13e530ed3e5b8cdd24d2039dff734c370fe007
3ba80c6a9bb200d55727d1e0255f44822c5d33e2
3ba80c6a9bb200d55727d1e0255f44822c5d33e2Den spanske regissören har gjort sin kanske mest personliga film.
Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena.
Med “Autofiktion” har Pedro Almodóvar gjort sin kanske mest personliga film. Jon Andersson har sett ett stilsäkert drama om när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut.
Var går egentligen gränsen mellan fakta och fiktion och hur mycket kan man använda sig av andra personers livshistorier i sin konstnärsgärning utan att gå över en gräns? Den frågan ställer sig Pedro Almodóvar i sin nya film “Autofiktion”, med svensk premiär på fredag.
Att blicka inåt mot regissörgärningen och den kreativa processen är inget nytt fenomen inom filmen. Federico Fellinis 8 ½ (1963) är en briljant skildring av en regissörs neuroser under inspelningen av en ny film. Och förra året kom Joachim Triers “Sentimental Value”. En film där Stellan Skarsgård spelar rollen som en självupptagen regissör som försummat sina barn. Ingmar Bergman gjorde också något liknande i flera filmer. I hans fall handlade det dock om författare (“Såsom i en spegel”) och klassiska musiker (“Höstsonaten”), som likt Bergman levde för sina karriärer och försummade sina barn.
Det är heller inte första gången Pedro Almodóvar använder sig av det här greppet. “Smärta och ära” (2019) handlar om en regissör (Antonio Banderas) som reflekterar över sin barndom, samtidigt som han lider av såväl fysisk som psykisk smärta. Och “Dålig uppfostran” (2004), utgår från en filmregissör som ska göra en film om sexuella övergrepp på en katolsk internatskola.
I båda dessa filmer spelar tiden en viktig roll. I “Dålig uppfostran” smälter en filminspelning på 1980-talet samman med de verkliga händelserna på internatskolan på 1960-talet och i “Smärta och ära” blir en gammal tavla en länk tillbaka till regissörens barndom. Minnen som kanske kan leda till att hans skrivkramp bryts så att han kan göra en ny film. I “The Room Next Door” (2024) blir tillbakablickar en viktig del i filmens berättelse. Detsamma gäller för ”Julieta ”. (2016). För att ta några exempel.
Bárbara Lennie som Elsa och Victoria Luengo som väninnan Patricia. Foto: Noble Entertainment.
Men Almodóvar har aldrig tänjt på begreppet tid och rum på det sätt som han gör i “Autofiktion”. I filmen får vi i realtid följa regissören Raúls (Leonardo Sbaraglia) arbete med att färdigställa ett nytt filmmanus. En historia som berättas i två tidsperioder. Dels 2004 där handlingen i filmen utspelas och dels 2025 där regissören håller på att färdigställa sitt filmmanus. Det är ett roligt grepp. Genom att låta historien från 2004 vara en del av manuset kan Almodóvar välja att ändra i handlingen under filmens gång.
Filmen känns till en början lite trevande, då fokus ligger på händelserna 2004. Det tar ett tag att förstå vad Almodóvar vill säga. Samtidigt kan filmens trevande start förklaras med att det är just ett filmmanus. Under filmens gång diskuterar Raúl hela tiden hur han kan förbättra manuset och fördjupa huvudkaraktären och Rauls alter ego Elsa (Bárbara Lennie). Kanske är manuset medvetet “dåligt” i början för att både vi i publiken och Raúl ska förstå att det finns förbättringspotential.
Bäst blir det i slutet då historien från 2004 blir mer känslomässigt laddad samtidigt som det uppstår en konflikt i historien från 2025, då Raúls före detta assistent Mónica (Aitana Sánchez-Gijón) anklagar honom för att ha stulit smärtsamma detaljer från hennes liv och lagt in i sitt filmmanus. Raúl vill inte göra Mónica, som också är hans nära vän, ledsen. Samtidigt vill han inte tumma på sin konstnärliga frihet: “Jag kan bara skriva under fullständig frihet”, utbrister han i ett samtal med pojkvännen Santi (Quim Gutiérrez).
Scenen då Raúl och Mónica träffas på ett trädgårdscafé för att diskutera manuset är bland det bästa den spanska regissören gjort. Här gör Almodóvar en naken och brutal uppgörelse med sig själv och sitt konstnärsskap: “Du har redan gjort dina bästa filmer. Lev på ditt rykte”, konstaterar Monica i en brutal ordväxling. Det är som att Almodóvar hänger ut sig själv och sitt konstnärskap till allmän beskådan. Och det är långt ifrån något vackert porträtt av sig själv han målar upp.
Tyvärr tar “Autofiktion” slut när den är som bäst. Jag gillar visserligen att filmen får ett öppet slut. Men det blir i min mening för abrupt. Jag hade velat veta mer om hur filmmanuset skulle utvecklas och om den såriga relationen mellan Raúl och Mónica hade gått att laga.
Leonardo Sbaraglia som Raúl och Quim Gutiérrez som pojkvännen Santi. Foto: Noble Entertainment.
Det är intressant när Almodovar riktar blicken mot sig själv och låter sin egen regissörsgärning stå i fokus. Med “Autofiktion” har han gjort sin kanske mest personliga film. Det är bara synd att det tar lite tid för filmen att komma igång.
Hade hela filmen varit lika bra som slutet hade “Autofiktion” kunnat konkurrera med filmer som ”Allt om min mamma”, ”Tala med henne” och ”Smärta och ära”, som i min mening är Almodóvars allra bästa. Nu räcker den inte riktigt hela vägen. Samtidigt visar spanjoren att han vid 76 års ålder fortfarande är en av världens bästa och mest stilsäkra regissörer.
Jon Andersson
Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena.
3ba80c6a9bb200d55727d1e0255f44822c5d33e2
9c13e530ed3e5b8cdd24d2039dff734c370fe007
TITLE: Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv DESCRIPTION: Den spanske regissören har gjort sin kanske mest personliga film. Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Autofiktion Med “Autofiktion” har Pedro Almodóvar gjort sin kanske mest personliga film. Jon Andersson har sett ett stilsäkert drama om när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut. Var går egentligen gränsen mellan fakta och fiktion och hur mycket kan man använda sig av andra personers livshistorier i sin konstnärsgärning utan att gå över en gräns? Den frågan ställer sig Pedro Almodóvar i sin nya film “Autofiktion”, med svensk premiär på fredag. Att blicka inåt mot regissörgärningen och den kreativa processen är inget nytt fenomen inom filmen. Federico Fellinis 8 ½ (1963) är en briljant skildring av en regissörs neuroser under inspelningen av en ny film. Och förra året kom Joachim Triers “Sentimental Value”. En film där Stellan Skarsgård spelar rollen som en självupptagen regissör som försummat sina barn. Ingmar Bergman gjorde också något liknande i flera filmer. I hans fall handlade det dock om författare (“Såsom i en spegel”) och klassiska musiker (“Höstsonaten”), som likt Bergman levde för sina karriärer och försummade sina barn. Två tidsperioder Det är heller inte första gången Pedro Almodóvar använder sig av det här greppet. “Smärta och ära” (2019) handlar om en regissör (Antonio Banderas) som reflekterar över sin barndom, samtidigt som han lider av såväl fysisk som psykisk smärta. Och “Dålig uppfostran” (2004), utgår från en filmregissör som ska göra en film om sexuella övergrepp på en katolsk internatskola. I båda dessa filmer spelar tiden en viktig roll. I “Dålig uppfostran” smälter en filminspelning på 1980-talet samman med de verkliga händelserna på internatskolan på 1960-talet och i “Smärta och ära” blir en gammal tavla en länk tillbaka till regissörens barndom. Minnen som kanske kan leda till att hans skrivkramp bryts så att han kan göra en ny film. I “The Room Next Door” (2024) blir tillbakablickar en viktig del i filmens berättelse. Detsamma gäller för ”Julieta ”. (2016). För att ta några exempel. Bárbara Lennie som Elsa och Victoria Luengo som väninnan Patricia. Foto: Noble Entertainment. Men Almodóvar har aldrig tänjt på begreppet tid och rum på det sätt som han gör i “Autofiktion”. I filmen får vi i realtid följa regissören Raúls (Leonardo Sbaraglia) arbete med att färdigställa ett nytt filmmanus. En historia som berättas i två tidsperioder. Dels 2004 där handlingen i filmen utspelas och dels 2025 där regissören håller på att färdigställa sitt filmmanus. Det är ett roligt grepp. Genom att låta historien från 2004 vara en del av manuset kan Almodóvar välja att ändra i handlingen under filmens gång. Inget vackert porträtt Filmen känns till en början lite trevande, då fokus ligger på händelserna 2004. Det tar ett tag att förstå vad Almodóvar vill säga. Samtidigt kan filmens trevande start förklaras med att det är just ett filmmanus. Under filmens gång diskuterar Raúl hela tiden hur han kan förbättra manuset och fördjupa huvudkaraktären och Rauls alter ego Elsa (Bárbara Lennie). Kanske är manuset medvetet “dåligt” i början för att både vi i publiken och Raúl ska förstå att det finns förbättringspotential. Bäst blir det i slutet då historien från 2004 blir mer känslomässigt laddad samtidigt som det uppstår en konflikt i historien från 2025, då Raúls före detta assistent Mónica (Aitana Sánchez-Gijón) anklagar honom för att ha stulit smärtsamma detaljer från hennes liv och lagt in i sitt filmmanus. Raúl vill inte göra Mónica, som också är hans nära vän, ledsen. Samtidigt vill han inte tumma på sin konstnärliga frihet: “Jag kan bara skriva under fullständig frihet”, utbrister han i ett samtal med pojkvännen Santi (Quim Gutiérrez). Scenen då Raúl och Mónica träffas på ett trädgårdscafé för att diskutera manuset är bland det bästa den spanska regissören gjort. Här gör Almodóvar en naken och brutal uppgörelse med sig själv och sitt konstnärsskap: “Du har redan gjort dina bästa filmer. Lev på ditt rykte”, konstaterar Monica i en brutal ordväxling. Det är som att Almodóvar hänger ut sig själv och sitt konstnärskap till allmän beskådan. Och det är långt ifrån något vackert porträtt av sig själv han målar upp. Personlig film Tyvärr tar “Autofiktion” slut när den är som bäst. Jag gillar visserligen att filmen får ett öppet slut. Men det blir i min mening för abrupt. Jag hade velat veta mer om hur filmmanuset skulle utvecklas och om den såriga relationen mellan Raúl och Mónica hade gått att laga. Leonardo Sbaraglia som Raúl och Quim Gutiérrez som pojkvännen Santi. Foto: Noble Entertainment. Det är intressant när Almodovar riktar blicken mot sig själv och låter sin egen regissörsgärning stå i fokus. Med “Autofiktion” har han gjort sin kanske mest personliga film. Det är bara synd att det tar lite tid för filmen att komma igång. Hade hela filmen varit lika bra som slutet hade “Autofiktion” kunnat konkurrera med filmer som ”Allt om min mamma”, ”Tala med henne” och ”Smärta och ära”, som i min mening är Almodóvars allra bästa. Nu räcker den inte riktigt hela vägen. Samtidigt visar spanjoren att han vid 76 års ålder fortfarande är en av världens bästa och mest stilsäkra regissörer. Jon Andersson Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv DESCRIPTION: Den spanske regissören har gjort sin kanske mest personliga film. Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Autofiktion Med ”Autofiktion” har Pedro Almodóvar gjort sin kanske mest personliga film. Jon Andersson har sett ett stilsäkert drama om när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut. Var går egentligen gränsen mellan fakta och fiktion och hur mycket kan man använda sig av andra personers livshistorier i sin konstnärsgärning utan att gå över en gräns? Den frågan ställer sig Pedro Almodóvar i sin nya film ”Autofiktion”, med svensk premiär på fredag. Att blicka inåt mot regissörgärningen och den kreativa processen är inget nytt fenomen inom filmen. Federico Fellinis 8 ½ (1963) är en briljant skildring av en regissörs neuroser under inspelningen av en ny film. Och förra året kom Joachim Triers ”Sentimental Value”. En film där Stellan Skarsgård spelar rollen som en självupptagen regissör som försummat sina barn. Ingmar Bergman gjorde också något liknande i flera filmer. I hans fall handlade det dock om författare (”Såsom i en spegel”) och klassiska musiker (”Höstsonaten”), som likt Bergman levde för sina karriärer och försummade sina barn. Två tidsperioder Det är heller inte första gången Pedro Almodóvar använder sig av det här greppet. ”Smärta och ära” (2019) handlar om en regissör (Antonio Banderas) som reflekterar över sin barndom, samtidigt som han lider av såväl fysisk som psykisk smärta. Och ”Dålig uppfostran” (2004) utgår från en filmregissör som ska göra en film om sexuella övergrepp på en katolsk internatskola. I båda dessa filmer spelar tiden en viktig roll. I ”Dålig uppfostran” smälter en filminspelning på 1980-talet samman med de verkliga händelserna på internatskolan på 1960-talet och i ”Smärta och ära” blir en gammal tavla en länk tillbaka till regissörens barndom. Minnen som kanske kan leda till att hans skrivkramp bryts så att han kan göra en ny film. I ”The Room Next Door” (2024) blir tillbakablickar en viktig del i filmens berättelse. Detsamma gäller för ”Julieta” (2016). För att ta några exempel. Bárbara Lennie som Elsa och Victoria Luengo som väninnan Patricia. Foto: Noble Entertainment. Men Almodóvar har aldrig tänjt på begreppet tid och rum på det sätt som han gör i ”Autofiktion”. I filmen får vi i realtid följa regissören Raúls (Leonardo Sbaraglia) arbete med att färdigställa ett nytt filmmanus. En historia som berättas i två tidsperioder. Dels 2004 där handlingen i filmen utspelas och dels 2025 där regissören håller på att färdigställa sitt filmmanus. Det är ett roligt grepp. Genom att låta historien från 2004 vara en del av manuset kan Almodóvar välja att ändra i handlingen under filmens gång. Inget vackert porträtt Filmen känns till en början lite trevande, då fokus ligger på händelserna 2004. Det tar ett tag att förstå vad Almodóvar vill säga. Samtidigt kan filmens trevande start förklaras med att det är just ett filmmanus. Under filmens gång diskuterar Raúl hela tiden hur han kan förbättra manuset och fördjupa huvudkaraktären och Raúls alter ego Elsa (Bárbara Lennie). Kanske är manuset medvetet ”dåligt” i början för att både vi i publiken och Raúl ska förstå att det finns förbättringspotential. Bäst blir det i slutet då historien från 2004 blir mer känslomässigt laddad samtidigt som det uppstår en konflikt i historien från 2025, då Raúls före detta assistent Mónica (Aitana Sánchez-Gijón) anklagar honom för att ha stulit smärtsamma detaljer från hennes liv och lagt in i sitt filmmanus. Raúl vill inte göra Mónica, som också är hans nära vän, ledsen. Samtidigt vill han inte tumma på sin konstnärliga frihet: ”Jag kan bara skriva under fullständig frihet”, utbrister han i ett samtal med pojkvännen Santi (Quim Gutiérrez). Scenen då Raúl och Mónica träffas på ett trädgårdscafé för att diskutera manuset är bland det bästa den spanska regissören gjort. Här gör Almodóvar en naken och brutal uppgörelse med sig själv och sitt konstnärskap: ”Du har redan gjort dina bästa filmer. Lev på ditt rykte”, konstaterar Mónica i en brutal ordväxling. Det är som att Almodóvar hänger ut sig själv och sitt konstnärskap till allmän beskådan. Och det är långt ifrån något vackert porträtt av sig själv han målar upp. Personlig film Tyvärr tar ”Autofiktion” slut när den är som bäst. Jag gillar visserligen att filmen får ett öppet slut. Men det blir i min mening för abrupt. Jag hade velat veta mer om hur filmmanuset skulle utvecklas och om den såriga relationen mellan Raúl och Mónica hade gått att laga. Leonardo Sbaraglia som Raúl och Quim Gutiérrez som pojkvännen Santi. Foto: Noble Entertainment. Det är intressant när Almodovar riktar blicken mot sig själv och låter sin egen regissörsgärning stå i fokus. Med ”Autofiktion” har han gjort sin kanske mest personliga film. Det är bara synd att det tar lite tid för filmen att komma igång. Hade hela filmen varit lika bra som slutet hade ”Autofiktion” kunnat konkurrera med filmer som ”Allt om min mamma”, ”Tala med henne” och ”Smärta och ära”, som i min mening är Almodóvars allra bästa. Nu räcker den inte riktigt hela vägen. Samtidigt visar spanjoren att han vid 76 års ålder fortfarande är en av världens bästa och mest stilsäkra regissörer. Jon Andersson Inlägget Stilsäkert när Almodóvar riktar blicken mot sig själv dök först upp på Dagens Arena.
9c13e530ed3e5b8cdd24d2039dff734c370fe007
3ba80c6a9bb200d55727d1e0255f44822c5d33e2
713c315d7103de7832b28154923b0e299c1d4ca2Valet hade gjort sig väl som första akten i en opera
Inlägget Alla som vill kan låtsas ha huvudrollen dök först upp på Dagens Arena.
Gabriella Ahlström om upplösningen av ett val som hade gjort sig väl som första akten i en opera. Men hur blir andra akten? Fortfarande lever hoppet om att få framföra en musik som inte spelats förr.
Några dagar före valet går jag och ser Puccinis ”Tosca”. Bredvid mig sitter en av SVT:s mest betrodda programledare. Man sitter nära varandra där på Operan, så minsta rörelse fortplantar sig direkt. Men den betrodda är lika engagerad i föreställningen som jag själv. Inte ens ett sneglande på mobilen, trots att den senaste partiledarduellen i tevehuset avslutas ungefär samtidigt som Floria Tosca framför oss på scenen inser att allt är förlorat och tar sitt eget liv.
Jag tänker att det säger något viktigt om musikens kraft, att programledaren går så upp i handlingen trots den förmodade stressen.
Kort därefter återser jag den betrodda i hens vanliga roll i rutan; kontrollerad och balanserad i nypressad kavaj men nu med fokus på priset vid pump och straffrabatter. Långt från operascenen kan det tyckas. Fast vid närmare eftertanke kanske inte så långt ifrån ändå. Åtminstone inte vad gäller kravet på publiken att hänga med.
Just Tosca hör visserligen till de mest lättbegripliga, men många andra kräver en prövande instudering av librettot för att begripa vem som ligger med vem, vem som klätt ut sig till vem och vem som lurar vem. Och en stegrande förvirring ju fler som äntrar scenen och brister ut i sång.
Inte helt olikt valets andra akt, där vi nu befinner oss, omöjlig att greppa för den som inte varit fullt koncentrerad från första början. Och särskilt svårt just i år med tanke på distraktionerna från de högröstade opinions-körerna som ständigt lagt sig i intrigen.
Inte konstigt att SVT:s stjärntenor Fouad Youcefi pressade tonerna när han under valnattens långa febriga timmar kastades mellan valu och superprognos, ackompanjerad av ödesmättade trumvirvlar i fjärran. Alltmedan hans nestor, basen Sören Holmberg, tilldelades en kort melankolisk aria där han förevisade tittarna sina klassiska manschetter i form av två valar. Puccini måste ha jublat i sin himmel över den dynamiska kontrasten i dessa två framträdanden.
Men, som sagt, vi har nått fram till andra akten och en verklig berättelse ska etableras och fördjupas utifrån de yviga utspel som gjorts i den första. Det är nu som Simona Mohamssons vilda ritt i kundvagnen genom Willys köpcentrum i Jönköping måste få sitt slut. Nu som Magdalena Andersson måste bestämma sig för hur många sopraner som ryms på en och samma estrad och nu som Ebba Busch måste hantera att de högsta tonerna inte fick henne att lyfta till de höjder hon hoppats på. Såvida inte Magdalena bestämmer sig för att det saknas en stämma och lockar Ebba att forcera den eldröda linje som dragits över scenen och fly över till hennes sida.
Inte ens sufflösens viskningar tillåts nå in i de dunkla rum där fortsättningen avhandlas över dystra salladsbyttor och kallnat kaffe. Fortfarande kan alla som vill låtsas ha huvudrollen. Fortfarande svävar dirigentens taktpinne över orkesterdiket medan musikerna tyst och koncentrerat stämmer sina instrument för att hitta den gemensamma klangen.
Fortfarande lever hoppet om att få framföra en musik som inte spelats förr och inför en publik som knappt vågar tro sina öron.
Gabriella Ahlström
Inlägget Alla som vill kan låtsas ha huvudrollen dök först upp på Dagens Arena.
7e9dcb0e192ebf387449c4f5b57d1503108e826dJag har svårt att släppa tonläget i den här valrörelsen.
Inlägget Hur långt får det gå? dök först upp på Dagens Arena.
Valet är över. Men jag har svårt att släppa tonläget i den här valrörelsen.
Det började redan tidigt. Aftonbladets chefredaktör kallades ”Quisling”. Sedan kallades även Magdalena Andersson det. Med andra ord: landsförrädare.
Och under valrörelsens sista vecka blev tonen ännu hårdare.
Jimmie Åkesson pratade om barn på ett sätt som fick många att reagera. Om vilka resurser barn tar. Om vilka barn som hör hemma i svenska skolan.
Sedan kom uttalandet om svenska muslimer. Att det är anmärkningsvärt att muslimer kan avgöra det svenska valet.
Amanda Lind sa ifrån. Det var bra.
Men jag saknade samma tydliga reaktion från övriga partiledare.
För det här är inte bara ord. Tonen politiker använder sätter spår.
Muslimer, liksom judar, kristna, buddhister och ateister är en del av det svenska samhället. Att använda människors religion eller bakgrund för att skapa en bild av att de är ett problem är inte acceptabelt.
Och det är inte konstigt att människor reagerar när den demokratiska rätten att rösta beskrivs som något anmärkningsvärt.
Vi har religionsfrihet i Sverige. Det spelar ingen roll om man håller med om en religiös tro eller inte. Religionsfriheten ska respekteras.
Alla människor som bor i Sverige och har rätt att rösta ska kunna använda sin demokratiska rätt utan att tillhörigheten till samhället ifrågasätts.
Samma sak gäller politiska motståndare.
Vi kan tycka helt olika. Vi kan vara hårda i debatten. Vi kan kritisera varandras beslut, politik och idéer.
Men det finns gränser.
Att kalla någon för ”landsförrädare” ska inte vara acceptabelt.
Och när ett kommunalråd hotas. När en kampanjarbetare blir misshandlad. Då måste vi stanna upp och fråga oss vart det här är på väg.
Det går inte att låtsas som att orden inte spelar någon roll. För det gör de.
Politiker sätter en ton.
Den tonen hörs inte bara i partiledardebatter eller i riksdagens talarstol. Den hörs på arbetsplatser. I skolor. På sociala medier. Runt middagsbordet.
Och när gränserna flyttas lite i taget händer något.
Först reagerar vi. Sedan kommer nästa uttalande. Och nästa.
Till slut är det som tidigare hade varit otänkbart en del av det politiska samtalet.
Det är därför politiker måste säga ifrån när någon går över gränsen.
Även när det är någon från den egna sidan.
Man behöver inte försvara sin politiska motståndare. Man behöver inte ändra sin politik. Man behöver inte ens hålla med varandra om särskilt mycket.
Men vissa saker måste vara större än partipolitiken.
Vi måste kunna prata om skolfrågor utan att antyda att vissa barn inte hör hemma i den svenska skolan.
Vi måste kunna prata om olika samhällsfrågor utan att ställa svenska medborgare mot varandra.
Vi måste kunna tycka olika utan att kalla varandra landsförrädare.
Och vi måste kunna engagera oss politiskt utan att bli hotade eller misshandlade.
Det borde vara självklart. Det borde inte behöva sägas. Men det måste det.
Demokrati handlar inte bara om att få rösta och säga vad man tycker.
Det handlar också om att människor måste kunna delta i demokratin utan att bli hotade för vilka de är, vad de tror på eller vilket parti de engagerar sig i.
Valet är över. Affischerna ska ner och kampanjerna är slut.
Men orden finns kvar. Och tonen vi använder mot varandra sätter spår.
Därför måste vi våga säga ifrån när gränser passeras. För det finns en gräns för hur vi pratar gentemot varandra och om andra människor.
Och den gränsen måste vi vara rädda om och visa tydlig ömsesidig respekt för varandra.
Sara Benabdellah
Inlägget Hur långt får det gå? dök först upp på Dagens Arena.
9cffd1eae3bf436c6822bed57c652935a51a75ff
7e9dcb0e192ebf387449c4f5b57d1503108e826d
TITLE: Hur långt får det gå? DESCRIPTION: Jag har svårt att släppa tonläget i den här valrörelsen. Inlägget Hur långt får det gå? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Valet är över. Men jag har svårt att släppa tonläget i den här valrörelsen. Det började redan tidigt. Aftonbladets chefredaktör kallades ”Quisling”. Sedan kallades även Magdalena Andersson det. Med andra ord: landsförrädare. Och under valrörelsens sista vecka blev tonen ännu hårdare. Jimmie Åkesson pratade om barn på ett sätt som fick många att reagera. Om vilka resurser barn tar. Om vilka barn som hör hemma i svenska skolan. Sedan kom uttalandet om svenska muslimer. Att det är anmärkningsvärt att muslimer kan avgöra det svenska valet. Amanda Lind sa ifrån. Det var bra. Men jag saknade samma tydliga reaktion från övriga partiledare. För det här är inte bara ord. Tonen politiker använder sätter spår. Vi har religionsfrihet i Sverige Muslimer, såsom judar, kristna, buddhister och ateister är en del av det svenska samhället. Att använda människors religion eller bakgrund för att skapa en bild av att de är ett problem är inte acceptabelt. Och det är inte konstigt att människor reagerar när den demokratiska rätten att rösta beskrivs som något anmärkningsvärt. Vi har religionsfrihet i Sverige. Det spelar ingen roll om man håller med om en religiös tro eller inte. Religionsfriheten ska respekteras. Alla människor som bor i Sverige och har rätt att rösta ska kunna använda sin demokratiska rätt utan att tillhörigheten till samhället ifrågasätts. Samma sak gäller politiska motståndare. Vi kan tycka helt olika. Vi kan vara hårda i debatten. Vi kan kritisera varandras beslut, politik och idéer. Men det finns gränser. Att kalla någon för ”landsförrädare” ska inte vara acceptabelt. Och när ett kommunalråd hotas. När en kampanjarbetare blir misshandlad. Då måste vi stanna upp och fråga oss vart det här är på väg. Det tidigare otänkbara Det går inte att låtsas som att orden inte spelar någon roll. För det gör de. Politiker sätter en ton. Den tonen hörs inte bara i partiledardebatter eller i riksdagens talarstol. Den hörs på arbetsplatser. I skolor. På sociala medier. Runt middagsbordet. Och när gränserna flyttas lite i taget händer något. Först reagerar vi. Sedan kommer nästa uttalande. Och nästa. Till slut är det som tidigare hade varit otänkbart en del av det politiska samtalet. Det är därför politiker måste säga ifrån när någon går över gränsen. Även när det är någon från den egna sidan. Man behöver inte försvara sin politiska motståndare. Man behöver inte ändra sin politik. Man behöver inte ens hålla med varandra om särskilt mycket. Men vissa saker måste vara större än partipolitiken. Vi måste kunna prata om skolfrågor utan att antyda att vissa barn inte hör hemma i den svenska skolan. Vi måste kunna prata om olika samhällsfrågor utan att ställa svenska medborgare mot varandra. Vi måste kunna tycka olika utan att kalla varandra landsförrädare. Och vi måste kunna engagera oss politiskt utan att bli hotade eller misshandlade. Måste våga säga ifrån Det borde vara självklart. Det borde inte behöva sägas. Men det måste det. Demokrati handlar inte bara om att få rösta och säga vad man tycker. Det handlar också om att människor måste kunna delta i demokratin utan att bli hotade för vilka de är, vad de tror på eller vilket parti de engagerar sig i. Valet är över. Affischerna ska ner och kampanjerna är slut. Men orden finns kvar. Och tonen vi använder mot varandra sätter spår. Därför måste vi våga säga ifrån när gränser passeras. För det finns en gräns för hur vi pratar gentemot varandra och om andra människor. Och den gränsen måste vi vara rädda om och visa tydlig ömsesidig respekt för varandra. Sara Benabdellah Inlägget Hur långt får det gå? dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Hur långt får det gå? DESCRIPTION: Jag har svårt att släppa tonläget i den här valrörelsen. Inlägget Hur långt får det gå? dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Valet är över. Men jag har svårt att släppa tonläget i den här valrörelsen. Det började redan tidigt. Aftonbladets chefredaktör kallades ”Quisling”. Sedan kallades även Magdalena Andersson det. Med andra ord: landsförrädare. Och under valrörelsens sista vecka blev tonen ännu hårdare. Jimmie Åkesson pratade om barn på ett sätt som fick många att reagera. Om vilka resurser barn tar. Om vilka barn som hör hemma i svenska skolan. Sedan kom uttalandet om svenska muslimer. Att det är anmärkningsvärt att muslimer kan avgöra det svenska valet. Amanda Lind sa ifrån. Det var bra. Men jag saknade samma tydliga reaktion från övriga partiledare. För det här är inte bara ord. Tonen politiker använder sätter spår. Vi har religionsfrihet i Sverige Muslimer, liksom judar, kristna, buddhister och ateister är en del av det svenska samhället. Att använda människors religion eller bakgrund för att skapa en bild av att de är ett problem är inte acceptabelt. Och det är inte konstigt att människor reagerar när den demokratiska rätten att rösta beskrivs som något anmärkningsvärt. Vi har religionsfrihet i Sverige. Det spelar ingen roll om man håller med om en religiös tro eller inte. Religionsfriheten ska respekteras. Alla människor som bor i Sverige och har rätt att rösta ska kunna använda sin demokratiska rätt utan att tillhörigheten till samhället ifrågasätts. Samma sak gäller politiska motståndare. Vi kan tycka helt olika. Vi kan vara hårda i debatten. Vi kan kritisera varandras beslut, politik och idéer. Men det finns gränser. Att kalla någon för ”landsförrädare” ska inte vara acceptabelt. Och när ett kommunalråd hotas. När en kampanjarbetare blir misshandlad. Då måste vi stanna upp och fråga oss vart det här är på väg. Det tidigare otänkbara Det går inte att låtsas som att orden inte spelar någon roll. För det gör de. Politiker sätter en ton. Den tonen hörs inte bara i partiledardebatter eller i riksdagens talarstol. Den hörs på arbetsplatser. I skolor. På sociala medier. Runt middagsbordet. Och när gränserna flyttas lite i taget händer något. Först reagerar vi. Sedan kommer nästa uttalande. Och nästa. Till slut är det som tidigare hade varit otänkbart en del av det politiska samtalet. Det är därför politiker måste säga ifrån när någon går över gränsen. Även när det är någon från den egna sidan. Man behöver inte försvara sin politiska motståndare. Man behöver inte ändra sin politik. Man behöver inte ens hålla med varandra om särskilt mycket. Men vissa saker måste vara större än partipolitiken. Vi måste kunna prata om skolfrågor utan att antyda att vissa barn inte hör hemma i den svenska skolan. Vi måste kunna prata om olika samhällsfrågor utan att ställa svenska medborgare mot varandra. Vi måste kunna tycka olika utan att kalla varandra landsförrädare. Och vi måste kunna engagera oss politiskt utan att bli hotade eller misshandlade. Måste våga säga ifrån Det borde vara självklart. Det borde inte behöva sägas. Men det måste det. Demokrati handlar inte bara om att få rösta och säga vad man tycker. Det handlar också om att människor måste kunna delta i demokratin utan att bli hotade för vilka de är, vad de tror på eller vilket parti de engagerar sig i. Valet är över. Affischerna ska ner och kampanjerna är slut. Men orden finns kvar. Och tonen vi använder mot varandra sätter spår. Därför måste vi våga säga ifrån när gränser passeras. För det finns en gräns för hur vi pratar gentemot varandra och om andra människor. Och den gränsen måste vi vara rädda om och visa tydlig ömsesidig respekt för varandra. Sara Benabdellah Inlägget Hur långt får det gå? dök först upp på Dagens Arena.
7e9dcb0e192ebf387449c4f5b57d1503108e826d
9cffd1eae3bf436c6822bed57c652935a51a75ff