Tornevall Networks

Europas förmåga att skydda sig själv bör baseras på defensiv säkerhet, att avskräcka dem som hotar oss snarare än att vara en juniorpartner till en global offensiv makt. Det skriver Patrick Costello, Mariano Aguirre Ernst och Pierre Schori, inför NATO-toppmötet i Ankara som inleds i dag.

Efter de senaste 18 månadernas eskalerande krig och katastrofer kan ingen seriös europeisk ledare ärligt säga att Europa inte behöver ompröva sin syn på säkerhet. Vi står inför hotet från Ryssland i öst, förvärrat av dess invasion av Ukraina, hotet från väst från en amerikansk regering som söker regimskifte i Europa (och på andra håll), och ytterligare hot i söder på grund av USA:s/israeliska krig mot Iran och det israeliska kriget mot palestinierna.

Nytt strategiskt koncept 

Debatten om vad som behövs är redan i full gång, men den är nästan helt fokuserad (på grund av Trump) på hur mycket pengar européer spenderar på försvar. Det är att sätta vagnen framför hästen. EU och Storbritannien tillsammans spenderar redan mer än tre gånger så mycket som Ryssland på försvar. 

Vad som nu behövs är att komma överens om ett nytt strategiskt koncept och vad som kan behövas för att finansiera det. Om Europa nu hotas av USA, borde det inte spendera stora summor på amerikansk-kontrollerade och underhållna flygplan och missilförsvarssystem, eller gå med på, såsom Sverige har gjort, att ge de amerikanska styrkorna full kontroll över 17 militärbaser och träningsområden på dess territorium. 

Ett nytt strategiskt koncept bör utgå från bedömningen att Europa är klämd mellan fientliga makter (USA och Ryssland). Rysslands hot är uppenbart. USA:s hot är svårare för många europeiska ledare att svälja på grund av landets historiska roll som en nyckelpartner och NATO – hegemon. Vi borde nu förstå att den nuvarande Trumpadministrationen är djupt fientlig mot EU och att detta inte är en tillfällig avvikelse. 

Skydda territorium

Europa representerar en mjuk makt-allians av demokratier och ett rättssystem med regler och normer för den privata sektorn. Detta är både politiskt motbjudande för en viktig del av USA:s politiska samhälle och ekonomiskt motbjudande för dess dominerande teknologisektor. Som Palantirs VD Peter Thiel uttryckte det, regler är “den nya antikrist”. 

Den globala visionen hos Trump-administrationen, som tydligt framgick i fjolårets Nationella säkerhetsstrategi, har många gemensamma punkter med Rysslands vision. Båda vill återgå till en värld präglad av stormaktskonkurrens där internationell lag ersätts av två eller tre stormakters intressesfärer, med balansen mellan dem bestämd av deras relativa styrka. 

Som Ukraina visar, blir i denna världsbild Europa slagfältet för att avgöra var den ryska intressesfären slutar och den amerikanska börjar. Ibland verkar det som om USA ser Europa som en del av Rysslands sfär. Varje europeisk strategi måste börja med att avvisa att bli en beroende aktör för någon av parterna.

Europas strategi borde givetvis handla om att skydda territorium, ja, men också om att skydda demokrati, mänskliga rättigheter, internationell lag och multilaterism som något väsentligt för våra intressen.

Förebyggande diplomati 

Vår förmåga att skydda oss själva bör baseras på defensiv säkerhet, att avskräcka dem som hotar oss snarare än att vara en juniorpartner till en global offensiv makt. Detta har stora konsekvenser för de verktyg och vapen vi behöver: drönare och kulor, men också diplomati, handel, utvecklingsbistånd, humanitärt arbete och ett försvar av internationell lag och hela det multilaterala systemet som nu är i fara. 

Nätverk för förebyggande diplomati och medling behöver också stärkas. Vi bör återbesöka de viktiga koncept som utvecklades under kalla kriget, som Palmekommissionens koncept om gemensam säkerhet som spelade en viktig roll i slutskedet av det kalla kriget och och senare förtroendeskapande och konfliktförebyggande insatser. 

Nya säkerhetspolitiska strukturer bör tillföras. Dessa kommer troligen att involvera någon form av kombination av EU, NATO:s europeiska pelare och, möjligtvis, en ny struktur som underlättar inkluderingen av icke-EU-deltagare. Vissa pratar om ett europeiskt säkerhetsråd, andra om att återuppliva Västeuropeiska unionen. 

Skärskåda kapprustningen 

Parallellt bör Europa investera i det som nu är brådskande förhandlingar om kontroll av nya generationer av kärnvapen, AI och andra högteknologiska vapen. Det är hög tid att driva på för att återuppta förhandlingarna om kärnvapennedrustning efter att befintliga traktat löpt ut. Idag finns det 12 241 kärnvapen, var och en med en sprängkraft tusentals gånger större än bomben som förstörde Hiroshima. 

Sist men inte minst bör Europa skärskåda den hejdlösa kapprustningen och i stället begrunda möjligheterna till enorma besparingar och effektivitet som skulle kunna uppnås genom att samla EU:s  27 nationella vapenindustrier och upphandlingsprocesser. 

Först efter sådan omfattande analys kommer Europa att vara i stånd att sätta en prislapp på sin framtida säkerhet. Utan den, om vi utgår från budgeten, kommer vi oavsiktligt att göra oss mer beroende av att köpa fler amerikanska vapen. 

Värre är att vi då också skulle riskera att betala för vår säkerhet på bekostnad av den sociala och demokratiska modell som vi vill skydda och utveckla.

Hur var det som Cicero uttryckte det: ‘Ubi bene, ibi patria,’ där jag trivs, där är mitt hemland.

Patrick Costello, tidigare EU-tjänsteman

Mariano Aguirre Ernst, oberoende analytiker inom internationell politik

Pierre Schori, före detta statsråd, talesperson för socialistgruppen i Europaparlamentet och FN-ambassadör

Texten publiceras även på denna sajt Encompass: People, Power, Process, Europe

Inlägget Hållbar säkerhet byggs inte blott på ökade militärbudgetar dök först upp på Dagens Arena.

Kriget i Mellanöstern har gjort Myanmar viktigare för Kina.

Det var en händelse som passerade obemärkt förbi i omvärldens medier. Men när Myanmars president Min Aung Hlaing — general och kuppmakare som i april bytte ut sin uniform mot civila kläder — besökte Beijing i mitten av juni innebar det ett stort steg framåt för Kinas strävan att dominera sin sydliga granne och säkra direkt tillgång till Bengaliska viken och Indiska oceanen.

Politiken är visserligen inte ny, men krigen i Mellanöstern och USA:s ökade militära närvaro i regionen har gjort den allt viktigare för Kina, som därför har stärkt samarbetet med Myanmar.

Under Min Aung Hlaings besök skrev han och kineserna under arton avtal som täcker allt från regional säkerhet och teknologiskt utbyte till handel med jordbruksvaror och skaldjur från Andamansjön. Kina importerar dessutom stora mängder sällsynta jordartsmetaller från Myanmar som sedan används för att tillverka elektronik och batterier. Och där hamnar Myanmar i korselden mellan Kina, den regionala rivalen Indien och USA. De länderna har också reagerat på Kinas ekonomiska och politiska expansion söderut.

Slaget om Myanmar har börjat och det kan i långa loppet få vittgående konsekvenser för maktbalansen i en strategiskt viktig del av Asien.

Har anlitat PR-firma i USA

Kina var det första landet som gratulerade Min Aung Hlaings utnämnande till president efter ett farsartat val tidigare i år. I april kom den kinesiske utrikesministern Wang Yi på besök och underströk de ”nära och goda” relationerna mellan de två länderna. En dryg månad senare reste Min Aung Hlaing till Indien där han träffade premiärminister Narendra Modi och diskuterade handel och regional säkerhet.

I USA har militären anlitat en PR-firma för att bättra på sitt anseende och befrämja handel. Den främste lobbyisten i Washington är Roger Stone, en konservativ politiker som bl a varit rådgivare till president Donald Trump och fortfarande står honom nära. Det väpnade motståndet inne i landet var starkt under de första åren efter att Min Aung Hlaing iscensatte en kupp i februari 2021 och avsatte den regering som då leddes av Aung San Suu Kyi. Hon tilldelades Nobels fredspris 1991 och satt under många år i husarrest innan hon släpptes 2010.

Efter kuppen 2021 greps hon och andra valda politiker och har ännu inte frigivits. Och kineserna har åter visat sin styrka genom att utöva påtryckningar på etniska rebellarméer i norr, som är beroende av förnödenheter från Kina.

Rebellerna har tvingats ge upp stora områden de erövrade under motståndets första år och Kina har fått dem att sluta avtal om eldupphör med Myanmars militär.

Strategiskt viktigt för Kina

Man behöver bara titta på kartan för att inse hur strategiskt viktigt Myanmar är för vem som än har makten i Beijing. Kina är ett jättelikt inlandsimperium med en relativ kort kust för ett land vars utvecklingsmodell sedan de ekonomiska reformerna på åttiotalet varit export till omvärlden. Följden blev att kustprovinserna utvecklades snabbt medan inlandet halkade efter.

Problemet uppmärksammades i en artikel i den officiella veckotidskriften Beijing Review så tidigt som den 2 september 1985. Titeln var ”En öppning till sydväst” och artikelförfattaren, en regeringstjänsteman, föreslog att Kinas landomslutna provinser Yunnan, Sichuan och Guizhou med en sammanlagd befolkning på över 100 miljoner skulle använda Myanmars vägar, järnvägar och floder för export.

Det skulle vara enda sättet för de tre provinserna att komma ifatt de snabbt utvecklande kustprovinserna. Och en jämn ekonomisk utveckling över hela landet sågs och ses fortfarande i Kina som en säkerhetsfråga.

Vän med generalerna

Med åren ledde detta till vad som nu kallas The China Myanmar Economic Corridor och dess betydelse ligger också i att den även ger Kina ett alternativ till handel genom det omstridda Sydkinesiska havet och det trånga och sårbara Malackasundet. Från att under Mao Zedongs tid ha understött det burmesiska kommunistpartiets motståndsarmé med vapen och ammunition har Kina blivit vän med Myanmars styrande generaler.

Kina är nu den största leverantören av utrustning till Myanmars armé, flygvapen och flotta. Kinesiska investeringar är omfattande och Kina har skyddat Myanmars militär från bestraffande åtgärder som bland annat Storbritannien föreslagit i FN:s säkerhetsråd.

Att det är just Myanmar som blev målet för Kinas nya utrikespolitik är uppenbart. Det är bara två andra länder som skulle kunna ge Kina direkt tillgång till Indiska oceanen. Det ena är Pakistan. Kina byggde redan på sjuttiotalet en väg från Xinjiang i väster och över Karakorambergen ner till det pakistanska låglandet.

Men den vägen är blockerad av is och snö på vintern och ligger långt ifrån Kinas industriella centra.

Det andra är Indien och kineserna har byggt en ny väg från Lhasa i Tibet till gränsen med den indiska delstaten Sikkim. Man det är otänkbart att Indien skulle tillåta kinesisk handel ner till hamnen i Kolkata och vidare ut på världsmarknaden.

Återstår bara Myanmar.

Beroende av säkra handelsvägar

Myanmar och korridoren ner till Indiska oceanen är nu ännu viktigare än den var när den först upprättades för drygt trettio år sedan. Enligt officiell statistik går 80 % av Kinas oljeimport genom Indiska oceanen. Mineraler från Afrika och exporten av diverse varor till Mellanöstern och Europa är också beroende av säkra handelsvägar genom i princip samma farvatten. Sett ur Kinas perspektiv har dessa rutter blivit osäkra till följd av den senaste tidens utveckling i Indiska oceanen — och Myanmars ekonomiska och strategiska betydelse för Kina har stärkts ytterligare.

Det gäller nu också handeln med sällsynta jordartsmetaller som upptäckts i de nordligaste delarna av landet. Samma metaller finns kanske även i Kina, men kineserna föredrar uppenbarligen att bedriva den miljöförstörande gruvdriften i grannlandet. Och det är just stärkandet av The China Myanmar Economic Corridor som orsakat de än så länge ganska tafatta indiska försöken att ge Myanmars militär ett alternativ till beroendet av Kina.

Trump har stoppat stödet

Att förutsäga USA:s utrikespolitik har blivit allt svårare under Trump, som hela tiden ändrar sina positioner – men det är just därför vad som helst kan hända när det gäller Washingtons Myanmarpolitik.

USA var länge den utomstående makt som gav störst stöd till landets civilsamhälle, den självständiga pressen och demokratirörelsen i allmänhet. Under Trump upphörde det mesta av det biståndet. Vad det är tydligt att USA övergivit den tidigare politiken som gick ut på att försvara mänskliga rättigheter och demokrati i Myanmar.

Det militärstyrda Myanmar är för närvarande inte en prioritet för Trump; han har inte ens sagt att han skulle vilja göra ett ”deal” med landets militär. Men när eller om ett ”deal” blir aktuellt kommer det att handla om Myanmars beroende av Kina och sällsynta jordartsmetaller, de två frågor som lobbyisterna i Washington driver och som även Trump nämnt, hittills dock bara i förbigående. Men med effektiv lobbyverksamhet är det bara en tidsfråga innan det sker. Och slaget om Myanmar kan då anta helt nya proportioner.

Bertil Lintner

Inlägget Slaget om Myanmar dök först upp på Dagens Arena.

I det svenska valet 2022 valde 15 procent av de röstberättigade att antingen inte rösta alls, lämnade in blanka valsedlar eller rösta på partier som inte nådde upp till spärrgränsen. Dessa röstberättigade ignoreras politiskt. Hur kan då folket protestera och bli hörda? undrar Thierry Mortier.

Till skillnad från Grekland – demokratins vagga – där röstande formellt sett är obligatoriskt, även om detta sällan kontrolleras, ger Sverige röstberättigade medborgare rösträtt. Men bakom denna rättighet döljer sig en obekväm motsättning: i praktiken fungerar den snarare som ett dolt tvång.

Den svenska grundlagen slår fast att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” och att demokratin bygger på ”fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt”. Men om regeringens legitimitet helt och hållet beror på folkets röster, förväntas medborgarna rösta. Och om deltagande förväntas, kan röstande fortfarande verkligen kallas en rättighet? Vid vilken punkt blir en rättighet en plikt?

Vi talar om religionsfrihet och yttrandefrihet – men om rösträtten. Varför inte röstfrihet? Kanske för att röstande saknar den frihet som finns inbyggd i de andra friheterna.

Icke-röstarna borde bli hörda

Religionsfrihet innefattar friheten att inte tro. Yttrandefrihet innefattar friheten att inte yttra sig. Att vägra delta är i sig ett skyddat och meningsfullt val. Så är det inte med röstande; att inte rösta medför inget motsvarande politiskt erkännande. Att inte rösta räknas inte. Blanka valsedlar räknas inte. Ogiltiga valsedlar räknas inte. Systemet registrerar dem statistiskt, men politiskt ignoreras de och försvinner.

Hur kan då folket protestera? Hur kan en medborgare avvisa de tillgängliga alternativen och bli hörd?

Väljarna avgör. Men gör de det? I det svenska valet 2022 blev 15 procent av de röstberättigade utan representation eftersom deras röst avvisades av systemet. De avstod från att rösta, lämnade in blanka valsedlar eller röstade på partier som inte nådde upp till spärrgränsen. Var finns representationen för dessa orepresenterade medborgare?

Det var nästan lika många som röstade på det tredje största partiet i riksdagen. Hade de räknats med i mandatfördelningen hade koalitionen enligt Tidöavtalet inte kunnat bilda regering. Vem avgjorde det?

Rösträtten är en dold plikt att välja mellan ett begränsat antal alternativ, utan alternativet ”inget av ovanstående”. Det finns ingen politiskt effektiv proteströst.

Det skulle vara som att hävda att det finns religionsfrihet – förutsatt att man tror på en gud.

Thierry Mortier är en svensk-belgisk konstnär, semiotiker och initiativtagaren till den demokratiska rörelsen O, orepresenterad, som vill göra alternativet ”inget av ovanstående” till en giltig röst.

Inlägget Hur fri är rösträtten? dök först upp på Dagens Arena.

Inte bara unga män, utan även äldre män och äldre kvinnor är negativa till invandring, vilket kan få konsekvenser i kommande val enligt forskare vid Göteborgs Universitet.

Mäns och kvinnors skilda värderingar inför valet, det så kallade könsgapet, diskuteras alltmer. Enligt Bo Rothstein (Kvartal 28 maj) kan dominansen av unga män i utomeuropeisk invandring till Sverige sedan 2014 ha bidragit till att många fler svenska män än kvinnor stödjer Sverigedemokraterna. I SCB:s partisympatiundersökning, maj 2025, stödde 24% av männen SD, mot knappt 12% av kvinnorna.

I en valundersökning från 2024 framgår enligt Rothstein att 69 procent av männen, men bara 44 procent av kvinnorna, ville att Sverige tar emot färre flyktingar. 270 000 migranter sökte asyl i Sverige 2014 – 2016, varav cirka 70 procent män. Rothstein skriver att detta rimligen har påverkat unga svenska mäns värderingar. Många av dem kan uppleva ökad konkurrens om partners och arbetstillfällen genom mansdominerad invandring. Åsiktsskillnader mellan könen behöver dock klargöras ytterligare, och vi bidrar här med nya resultat och tolkningar av dessa.

Tydligt fler män negativa till invandring

Vi finner tydliga sådana skillnader i en enkät via Indikator Opinion (december 2025) där vi frågade: ”Sveriges befolkning uppnådde nyligen 10,6 miljoner och fortsätter att växa: Vad anser du om denna utveckling?”. Respondenterna kunde kryssa för olika alternativ, men uppmanades även till fritext-svar: ”Motivera kort ditt val av alternativ, ange det viktigaste skälet till ditt val”.

Indikator Opinion, 2656 respondenter (för åldersgrupper varierade antalet respondenter mellan 239-458).

Enkäten gjordes långt före Rothsteins artikel, varför vi inte påverkats av hans hypotes i någon riktning. Enkäten, som ingår i en kommande doktorsavhandling av Leif Lithander, omfattade 2 656 respondenter väl fördelade på ålder och kön i landet. Som framgår av grafen tog många spontant upp invandringen i fritext-svar, trots att vi inte frågade om denna.

Vi har klassificerat svar där åsikt om invandring framgick, som “negativ” eller “positiv”. Grafen visar stark övervikt för ”negativ” hos män, inte bara hos unga, utan även äldre män. Mycket lägre andel kvinnor nämnde invandring i sina fritext-svar, och positiv åsikt var ungefär lika vanlig som negativ, med ett tydligt undantag: kvinnor i åldern 50-64 år var mer negativa till invandring.

Även S kan locka invandringskritiska väljare

Våra resultat är på flera sätt förenliga med Bo Rothsteins hypotes, men inte bara yngre utan även många äldre män var klart negativa till invandring. Att särskilt kvinnor 50-64 år gamla uppgav negativ åsikt om invandring var en överraskning. Evolutionsteori förutsäger att människor förutom sig själva även gynnar nära och kära, såsom familj och släkt.

Det kan tänkas att kvinnor 50-64 år gamla är mer negativa till invandring på grund av att deras (manliga) barn/barnbarn har lägre chans att hitta kvinnlig partner och arbete i ett Sverige med större övervikt av män. Kulturella skillnader, såsom hederskultur och främmande religion (islam) hos många immigranter, kan också påverka kvinnors och mäns åsikt om invandring.

Rothstein fokuserade bara på unga män, och kände inte till vårt resultat för äldre grupper av kvinnor. Han presenterade vidare sin hypotes i relation till bara SD. Men även S står idag för stram migrationspolitik, och var till exempel likt SD initialt ovillig att ändra smått absurda regler (beslut) om tonårsutvisningar. Det finns skäl att undersöka åsikter om invandring hos S-väljare, såväl män som kvinnor i olika åldrar.

Vi finner att många män är negativa till invandring, inte bara unga män, och få av dem är positiva. Många något äldre kvinnor (50-64 år) är likaså negativt inställda, vilket kan få konsekvenser för partier i valet, beroende på valdeltagande och storlek av åldersgrupper.

Leif Lithander, doktorand i biologi, Göteborgs Universitet

Frank Götmark, prof emeritus i ekologi, Göteborgs Universitet

Inlägget Negativa attityder till invandring kan påverka valresultatet dök först upp på Dagens Arena.

Det finns en snabb, enkel lösning – sänk ersättningen till friskolor.

När Sveriges unika, kravlösa och skattefinansierade friskola infördes 1991 hade det gått att förutse vad som skulle hända. Varje elev bar på en skolpeng. För att gå med vinst måste klassrummen fyllas. En möjlighet hade varit att locka med god utbildning. Men vinstdrivna skolor valde i stället att lova goda betyg. Betygsinflationen är omfattande i jämförelse med kommunala skolor.

För att sänka kostnader måste dyra elever sorteras bort vilket skett länge och systematiskt.  Det är särskilt tydligt när det gäller utlandsfödda elever. I friskolor kommer de i huvudsak från USA, Tyskland och Indien medan de kommunala tar hand om ungdomar från Afghanistan, Somalia och Irak.

Hålla nere lärarlöner

Viktigt är också att hålla nere lärarlöner. Den kvalitetsjusterade lärartätheten har alltid varit lägre i skolor som drivs i vinstsyfte. Peter Letmark dokumenterar i en artikel i DN (2025-09-23) att en lärare i en vinstdriven skola i genomsnitt tjänar 1 100 kronor mindre i månaden än kommunala kollegor. Värst är Internationella Engelska Skolan – en grundskolelärare där tjänar 3 000 kronor mindre än en kollega i en kommunal skola.

Utredningen Bidrag och skolavgifter (SOU 1992:38) kom fram till att en ersättning som motsvarade 85 procent av kommuners kostnader innebar en risk för att ”fristående skolor skulle få gynnsammare förutsättningar att driva verksamhet än de kommunala skolorna”. Några få remissinstanser ville ändå behålla ett minimibidrag på denna nivå. En överväldigande majoritet ville sänka till 75 procent. Ingen remissinstans ville ha en högre nivå. Regeringen Bildt behöll ett minimibidrag på 85 procent.

Tre år senare beslutade Ingvar Carlssons regering (proposition 1995/96:200) att fristående skolor skulle få ett elevbidrag enligt samma grunder som tillämpas för kommunala skolor. Det innebar att vinstbolagen sedan dess gravt överkompenserats.

Vildsint slag i luften

Regeringen har just mottagit vinstutredningens slutbetänkande som innehåller en osannolik härva av detaljförslag som tillsammans formar ett vildsint slag i luften. Friskolornas branschorganisation Almega utbildning har alldeles rätt när de påpekar att förslagen skulle leda till en ”superbyråkratisering” av Sveriges skolväsende.

För att undanröja alla tvivel om vad det handlar har utbildningskoncernen AcadeMedia nu beslutat att bonusar till bolagets ledarskikt och 140 andra chefer till 90 procent ska baseras på vinst, omsättning och aktiekurs. Återstående tiondel ska belöna minskade utsläpp av koldioxid.

Vi har nu i trettio år överkompenserat de vinstdrivna skolor som undergrävt legitimiteten i vårt skolsystem. Nästan 75 procent av svenska väljare vill inte att ”företag med vinstsyfte” ska driva skolor.” Nio av tio lärare är kritiska till att friskolor tar ut vinst. Detta måste få ett slut.

Vi ska inte på nytt begrava frågan om skolpeng i en utredning. Det finns en enkel, snabb och utredningsfri väg att gå – sänk i ett första steg skolpengen till vinstdrivna skolor till ett belopp som motsvarar 85 procent av respektive kommuns kostnad.

Lars Anell

Inlägget Friare kan ingen vara dök först upp på Dagens Arena.

Tidöregeringen tycks konsekvent gå ut i strid mot fantasifoster. 

Almedalsveckan är sedan några dagar över. Politikerna har lämnat Visby, roséglasen är undanställda och valrörelsen har, åtminstone officiellt, tagit sommarlov.

Men en person verkar ha stannat kvar.

Don Quijote. Det är svårt att hitta någon annan förklaring.

Medan de flesta svenskar funderar på badtemperaturen, jordgubbarna och om myggen blir värre än förra sommaren, verkar regeringen och Sverigedemokraterna fortfarande upptagna med att bekämpa fiender som ingen annan riktigt kan se.

Den här sommaren heter fienden “tvångsblandning”.

Jag måste erkänna att jag blev lite bekymrad när jag hörde ordet första gången. Hade jag missat något? Skulle staten börja bestämma vem som får sitta bredvid vem på stranden? Skulle midsommarfirandet organiseras efter ett nytt statligt schema? Skulle ICA tvingas placera sillburkarna efter etnicitet?

Nej. Någon sådan politik finns inte. Ändå har “tvångsblandning” blivit ett av Sverigedemokraternas stora slagord. Det är lite som att föreslå ett nationellt program mot drakar eller ett kommunalt veto mot enhörningar.

Och just där dyker Don Quijote upp.

Riskerar att bli valstrategi

Han red modigt mot väderkvarnar eftersom han var övertygad om att de var jättar. Skillnaden är att Cervantes skrev en roman. I svensk politik riskerar väderkvarnarna att bli valstrategi, ett sätt att fördjupa skillnader mellan infödda och invandrade.

Fyra år efter maktskiftet borde regeringen tala om resultaten av sin politik. Om hur Sverige blivit tryggare, rikare, mindre segregerade eller mer sammanhållet. I stället handlar allt oftare om nya hot, nya kulturkrig och nya fiender, eller rent sagt att återuppliva var fjärde års fiende och syndabock: Invandrade och i synnerhet Muslimer.

Det är sällan ett tecken på politiskt självförtroende.

Opinionsmätningarna fortsätter att ge oppositionen ett övertag. Visst varierar avståndet mellan instituten, men bilden är densamma: regeringen har fortfarande inte lyckats övertyga väljarna om att den förtjänar fyra år till.

Kanske beror det på att regeringen och SD gjorde en strategisk felbedömning. De utgick från att svenska folket ville höra samma berättelse om och om igen: att invandring framför allt är ett problem, att människor med utländsk bakgrund är en belastning och att hårdare tag alltid är lösningen.

Under en tid fungerade den berättelsen. Men sedan började verkligheten störa manus.

Nyhetsrapporteringen handlade inte längre om statistik eller anonyma grupper. Den handlade om ungdomar som vuxit upp i Sverige och utvisades till länder de knappt kände. Om människor med arbete, familj och etablerade liv som tvingades lämna landet. Om barn som slets upp från sina skolor och sina vänner.

Migration fick ansikten. Och när människor får ansikten händer något med opinionen. Det är betydligt svårare att kalla en människa man känner till för ett problem och belastning än att tala om invandring som ett abstrakt fenomen.

Jag tror att det var där regeringens berättelse började spricka. Inte över en natt. Men långsamt. Steg för steg.

Fantasifoster

Det märks också hos oppositionen. Magdalena Andersson talar i dag betydligt tydligare mot utvisningar av människor som etablerat sig i Sverige än tidigare. Även Socialdemokraterna verkar ha förstått att rättssäkerhet och mänsklighet inte står i motsats till en reglerad invandring.

Samtidigt fortsätter regeringen och SD att rida mot sina väderkvarnar. Ju mer opinionssiffrorna svajar, desto fler nya hot tycks upptäckas.

Tvångsblandning.

Värderingskrig.

Kulturkrig.

Det är nästan som om den största bristen i Sverige inte vore vårdplatser, bostäder, arbete till ungdomar, kampen mot ojämlikhet och mot segregationen, en verklig klimatpolitik eller framtidstro, utan fantasifoster.

Under tiden väntar de verkliga problemen tålmodigt.

Hushåll som kämpar med ekonomin. Företag som tvekar att anställa. Skolor som behöver mer resurser. Sjukvårdens köer. Den organiserade brottsligheten. De problemen låter sig inte besegras med ett svärd riktat mot en väderkvarn.

Sommaren är trots allt en tid för vila och eftertanke. Kanske borde även regeringen och Sverigedemokraterna ta några veckors semester från sina fantasifoster. För när hösten kommer är det inte Don Quijote som avgör valet. Det är väljarna.

Och de brukar, förr eller senare, föredra verkligheten framför Don Quijotes väderkvarnar.

Juan Fonseca

Inlägget När Don Quijote tog semester i Almedalen dök först upp på Dagens Arena.

Vad har Lincoln, Kennedy, Gustav III, Franz Ferdinand och Julius Caesar gemensamt? Svaret är att deras ämbete gjorde att de alla fick sätta livet till. De blev mördade.

Om detta släpper nu Dagens Arena en ny podd: Politiska mord. Det är Jon Andersson som i fem avsnitt tillsammans med experter på just det avsnittets falll går igenom vad som hände, varför det hände och vad det fick för konsekvenser.

Varför ville du göra just den här podden?

– Det finns många poddar om historia men ingen, mig veterligen, som fokuserar på politiska mord. Genom att ha morden som utgångspunkt finns det en möjlighet att berätta mer om de här personerna som mördades och hur den politiska och historiska verkligheten såg ut vid tiden för attentaten.

Vad får vi veta om de olika politiska morden?

– Vi får till exempel djupgående bakgrunder till vad det var som ledde till sammansvärjningarna mot Julius Caesar och Gustav III, om första världskriget kunnat undvikas om ärkehertig Franz Ferdinand inte mördats och hur troligt det är att det var Lee Harvey Oswald som ensam utförde mordet på John F. Kennedy. Dessutom får vi en ordentlig bakgrund till varför 1860-talets motsvarighet till Brad Pitt bestämde sig för att mörda Abraham Lincoln.

Fem avsnitt under sommaren, blir det en fortsättning efter det? 

– Det är upp till er lyssnare. Om folk gillar det de hör och vill ha flera avsnitt är det mycket möjligt att det blir en fortsättning i höst.

Det första avsnittet handlar om mordet på Julius Caesar och medverkar gör Eva Queckfeldt, historiker som skrivit flera böcker om romarriket.

Du kan lyssna på avsnittet här.

JB

Inlägget Ny podd om politiska mord dök först upp på Dagens Arena.

Min väns son fick aldrig stöd att klara skolan. Så blev han hemmasittare under flera år. Nu är han vuxen, men utan betyg för att söka till gymnasiet. Samhället svek och nu står han fortsatt utanför, skriver Alexandra Einerstam.

Han fick en utmattning av skolan för några år sedan. Han kom aldrig tillbaka. Det är så det började. Och det är ungefär där samhället slutade.

På torsdag firar hon att han lever. Skolplikten tar slut samma dag. Det är så hon har lärt sig att tänka nu. Att överlevnad är en seger.

Jag läser Elinor Torps text om Moses i tidningen Vi. Moses som sökte sätt att avsluta sitt liv. Som blev sedd först när han fick cancer. Jag tänker på min vän. På spåren i henne från tiden då hennes son inte ville leva. De försvinner inte för att skolan tar slut.

Vi pratar om hemmasittare som om det vore barnens fel. Som om de vägrar. Som om de är lata. Men alla barn vill lyckas. Med rätt förutsättningar gör de det. Det är vi som inte ger dem förutsättningarna. Skolan som inte rymmer dem, vården som skriver ut den ena medicinen efter den andra och socialtjänsten som kommer in för sent eller inte alls. Sedan står föräldrarna där, ensamma, och ska hålla ihop ett barn som systemet redan tappat.

Fick ingen hjälp

Min vän har inte fått hjälp. Hon har krigat för den. Hon har läst lagtexter på kvällarna. Hon har anmält skolans brister och fått rätt. Hon har vänt sig till Diskrimineringsombudsmannen. Hon har mejlat politiker. Hon har skrikit efter hjälp i åratal. Och ändå har hon i princip stått där själv. Skolplikten finns på pappret. Stödet finns inte i verkligheten.

Hon har slagits för ETT betyg. Ett enda. Det ska inte vara en bragd. Det ska vara en självklarhet.

Det som har hållit dem uppe är inte myndigheterna. Det är några få människor som dykt upp och gett honom något att göra. Som låtit honom gå ut med deras hundar, bland annat. Små sysslor som fått honom att känna sig behövd. Människor som inte förstått hur stort det var, men gjort det ändå. Det är dem hon bjuder in på torsdag. För det är dem hon har att tacka för att hennes son finns kvar.

Själv klagar jag. Jag får sms från skolan om att min äldsta (som är 14 år) har olovlig frånvaro. Oftast har han försovit sig. Ibland har han skolkat för att kompisarna gjort det. Jag suckar, jag tjatar, jag blir irriterad och ch så påminner jag mig själv om att han ändå går dit. Att han är godkänd i allt, att han till och med fått något enstaka A och enstaka B. Det är där min oro slutar. Vid ett sms, vid en försovning och vid betyg som ändå rullar in (trots att han inte pluggar).

Vuxen utan betyg

Sen tänker jag på min vän. Hon har inte fått några sms. Hon har haft ett barn hemma som inte orkat leva. Jag skäms över min lilla irritation. Inte för att den inte är riktig utan för att den är så liten i jämförelse och för att jag har råd att ha den.

Och nu slutar alltså skolplikten. Som om det skulle göra någon skillnad. Den lilla bit av samhället som åtminstone formellt sa sig ha ett ansvar släpper greppet på torsdag. Ingen ringer och frågar hur det går. Ingen följer upp. Det här är ett barn som inte gått i skolan på flera år och endast har ett betyg. Han kommer inte in på gymnasiet. I stället ska han plötsligt söka aktivitetsersättning, hitta något att fylla dagarna med och om något år lämnas över från BUP till en vuxenpsykiatri som inte heller kommer att fånga honom.

Och medicineringen. Den djävulska medicineringen som om sattes in när ingen visste vad man annars skulle göra, som byttes ut när den inte funkade och som ökades när han mådde sämre av den. Ingen tog ansvar för helheten i stället var det föräldrarna som fick vara den helheten.

Sorgen att ens barn står utanför samhället utan gymnasiekompetens och utan vänner är stor. En barndom som blev allt annat än fin. Min vän bär den sorgen varje dag. Men om något har dessa år lärt henne så är det att aldrig ge upp. Skola kan man ta igen. Med rätt förutsättningar och motivation finns inga hinder. Tills han är en del av samhället igen kommer hon att ha hans rygg, kämpa för hans rättigheter och ge tillbaka hans livskvalitet. Så länge hon orkar.

Skolan gör sönder barn

Och så det som sällan sägs högt. Ekonomin. Min vän har levt på omkring tio tusen kronor i månaden i snart fem år. Många hade blivit deprimerade av mindre. Hon säger att det i stället ger henne kraft och motivation att kämpa vidare för alla de andra barn som kommer att slås ut. Att i det tysta sprida kunskap och få makthavare att förstå att vi inte kan ha det så här. Vi föräldrar bär ansvaret, inte bara fysiskt och psykiskt utan också ekonomiskt och det för att Sverige har byggt en skola där inte alla får plats.

Min vän har munkavle på sig av hänsyn till sin son. Hon kan inte skriva det här själv utan att alla förstår vem det handlar om. Det är därför så få av dem syns. Inte för att de inte har något att säga. Utan för att deras barn redan har burit nog. Därför skriver jag.

Vi gör sönder barnen. Vi har gjort det länge. Och vi fortsätter göra det så länge skolan mäter fel saker, vården medicinerar i stället för att möta, och samhället tror att rätten till stöd är något föräldrar ska behöva strida för i flera år innan de får det.

Nyligen slutade hennes son skolan för gott. Han lever. Det är hennes seger och hennes sorg på samma gång. Jag som får sms om försovningar och har turen att kunna klaga på det, jag har också en uppgift som vän. Att inte låta tystnaden vinna.

Grattis W. För att du lever och för att du äntligen slipper en skolplikt som ändå aldrig stod på din sida.

Alexandra Einerstam, väktare och skribent

Inlägget Skolan är slut – men han har aldrig fått en skolgång dök först upp på Dagens Arena.

Stödet till folkbildningen måste återställas, och kulturpolitiken satsa på landsbygden. Men just i årets budget är det inte mer pengar totalt sett, däremot gärna ökat privat stöd till kulturverksamheterna. Det är grundbultarna i Centerns kulturpolitik. Dagens Arena har träffat Catarina Deremar, kulturpolitisk talesperson, som tror att just kulturen blir ett av de enklaste områdena att komma överens  kring om oppositionspartierna vinner valet.

Vad är Centerpartiets viktigaste kulturpolitiska frågor inför valet?

– Den viktigaste frågan för oss är att återställa stödet till studieförbunden. Folkbildningen är oerhört viktig av flera skäl. Den finns i hela landet och är en stark kulturbärare. Vi ser vad som har hänt när stödet har minskat – replokaler har försvunnit och verksamheter har lagts ned. Det får konsekvenser. Vi vill återställa de 500 miljonerna i nästa budget. Det är egentligen vår stora kultursatsning. Vi lägger också mer pengar än regeringen på bygdegårdar och allmänna samlingslokaler. För oss handlar det om att stärka civilsamhället och kulturen i hela landet.

Men totalt sett vill ni inte öka statens kulturbudget jämfört med regeringen?

– Jämfört med regeringen så har vi just nu inte mera pengar i vår budget, om man inte räknar in studieförbunden och stödet till samlingslokaler. Men jag ser gärna mer pengar till kulturen över tid. Och vår budget ser annorlunda ut. Vi prioriterar om inom kulturbudgeten och lägger mer på civilsamhället och studieförbunden. Samtidigt finns det neddragningar, bland annat på de statliga museerna. Vi tycker att det är rimligt eftersom de statliga museerna i stor utsträckning finns i Stockholm. Vår prioritering är i stället att stärka kulturen i hela landet.

Varför är folkbildningen så viktig?

– Studieförbunden finns fortfarande i varje kommun. Det är en infrastruktur som gör att människor kan ta del av kultur och bildning oavsett var de bor. När resurserna minskar koncentreras verksamheten till större orter. Det är naturligt när man måste spara på personal och lokaler, men det innebär samtidigt att människor på landsbygden får ett sämre utbud.

– Jag tycker också att regeringens argumentation ibland är märklig. Man säger att färre söker sig till studieförbunden. Men det är ju inte konstigt när verksamheten har fått mindre resurser.

Vad ser du som den allvarligaste konsekvensen av neddragningarna?

– Att replokaler försvinner. Om vi pratar om barns och ungas psykiska hälsa måste vi också prata om att de behöver meningsfulla fritidsaktiviteter. Alla kommer inte att spela inför fullsatta arenor, men de behöver få göra något de brinner för.

Du har sagt att politiker måste tala mer väl om folkbildningen. Vad menar du med det?

– Vi måste sluta prata enbart om fusket. Den diskussionen har pågått i fem–sex år. Självklart ska fusk bekämpas, men Folkbildningsrådet och Riksrevisionen är nöjda med de åtgärder som har genomförts. Nu måste vi gå vidare.

– En bildad befolkning tjänar Sverige väl. Jag är bekymrad över att tilliten minskar – till forskning, till oberoende medier och till folkbildningen. Det är en utveckling som går åt fel håll.

Du har till och med föreslagit en tillitskommission.

– Ja, därför att jag tycker att vi behöver diskutera hur vi bygger tillit. Sverige står fortfarande på en stark grund, men vi får inte rasera den genom att ständigt ifrågasätta forskning, myndigheter och andra institutioner.

Du lyfter också filmpolitiken. Vad vill ni göra där?

– Jag blev besviken på regeringens filmproposition. Jag hade hoppats att man skulle gå vidare med de förslag som utredningen tog fram. I stället skjuter man mycket på framtiden. Vi behöver få en filmfond på plats. Svensk film behöver bättre villkor. Vi måste kunna berätta våra egna historier och producera bra film på svenska språket. Vi borde också samarbeta mer med de nordiska länderna. Vi har fantastiskt duktiga producenter, skådespelare och filmskapare – kompetensen finns, men den behöver bättre förutsättningar.

Vad vill Centerpartiet göra med public service?

– Vi vill grundlagsskydda public service. Vi var också det parti som föreslog att öka medelstilldelningen till public service. Det var vårt förslag som riksdagen röstade om.

– Vi hade dessutom flera gemensamma reservationer tillsammans med den övriga oppositionen om public service-uppdraget. Men när det gällde finansieringen var det vi som lade det konkreta förslaget.

Du satt med i public service-utredningen. Hur ser du på resultatet av den?

– Jag är glad över att uppdraget för public service även fortsättningsvis ska vara brett. Det var jag faktiskt inte säker på under delar av utredningsarbetet. Men ett brett uppdrag räcker inte om man samtidigt minskar resurserna.

Delar Centerpartiet regeringens bild att det behövs ökad privat kulturfinansiering?

– Vi har varit positiva till breddad finansiering under lång tid, men det får inte ske på bekostnad av den offentliga finansieringen. Målet måste vara att den totala finansieringen av kulturen ökar.

– Fler finansieringskällor kan också göra kulturen mer oberoende, men man får inte vara naiv. Det måste införas stegvis och på ett sätt som gör att armlängds avstånd och kulturens frihet kan garanteras.

Men ni ställer er alltså bakom den minskning av kulturbudgeten som regeringen drivit igenom?

– Ja, men långsiktigt hoppas jag att Centerpartiets kulturbudget kommer att öka. Det är mitt mål.

Finns det inte en risk att privata pengar framför allt går till de stora institutionerna och till kommersiella väldigt synliga projekt?

– Jag är inte säker på det. Det beror på hur systemet utformas. Det finns företag i hela landet som också vill bidra till kulturlivet där de verkar.

– Jag skulle gärna se någon form av allmän kulturfond där privatpersoner frivilligt kan bidra ekonomiskt, ungefär som många redan gör till ideella organisationer. Det skulle kunna komplettera den offentliga finansieringen.

Men är inte det egentligen en beskrivning av statens kulturbudget – att vi betalar in pengar till en gemensam ”fond” via skatten, som sedan fördelas till kulturen?

– Ja, så kan man se det. Men jag tänker på en frivillig lösning där jag som privatperson själv väljer att ge pengar till kulturen, på samma sätt som jag i dag ger till välgörande organisationer. Jag skulle vilja kunna bidra specifikt till kulturen, utöver det som finansieras via skatten.

Hur ser Centerpartiets kulturpolitiska vision ut?

– Jag vill utveckla den regionala kulturen. Kultursamverkansmodellen behöver mer resurser. Den har fungerat bra och har gjort att regionerna fått ett större ansvar och större möjligheter att utveckla kulturen utifrån sina egna förutsättningar. Ska vi få mer kultur för pengarna behöver vi satsa mer ute i regionerna.

Om det blir ett regeringsskifte – tror du att oppositionen kan enas om kulturpolitiken?

– Ja, faktiskt. Kulturpolitiken är nog ett av de områden där det är lättast att komma överens. Sedan finns det partier som vill lägga mer pengar än vi gör, men de lägger också mer pengar på många andra områden. Centerpartiet tar alltid budgetansvaret på stort allvar och vill att reformerna ska vara finansierade.

Jesper Bengtsson

Inlägget ”Kulturen ett område där det är lätt att komma överens” dök först upp på Dagens Arena.

Om tappade sugar och hur tystnaden om trygghetssystemen cementerar systemskiftet.

Har frågan hur ett växande ekonomiskt välstånd kan skapas bara ett svar? Utifrån den svenska ekonomisk-politiska debatten är det svårt att tro något annat. En viktig förklaring till detta är som vanligt att starka intressen vill få oss att tro på det enda svaret.

Samtidigt är det uppenbart, när vi tittar ut över västvärlden, att länder som är ungefär lika rika, har ekonomi och samhälle organiserade på mycket olika sätt.

Mångfalden blir ännu tydligare när vi utvidgar välståndsbegreppet till att inkludera bredare mått på välfärd, kapital och livskvalitet. De ekonomiskt allra rikaste av de rikaste länderna levererar inte nödvändigtvis lika bra med detta mer träffsäkra sätt att se på samhällelig utveckling.

Positiv spiral

Inom den samhällsvetenskapliga forskningen finns det en lång tradition av att studera sambandet mellan samhällsstruktur och olika mått på välstånd och välfärd. En slutsats som ofta framhålls är att i västländer där marknaden spelar en relativt mindre roll skapas den ekonomiska rationaliteten i högre utsträckning av samspelet mellan samhällets olika delar – dess bärande institutioner.

De kompletterar och förstärker varandra, i en positiv spiral av tillväxt och jämlikhet.

Den här systemrationaliteten för med sig analytiska, politiska och kommunikativa utmaningar. För Sverige, som ofta har framhållits som sinnebilden för det här tänkandet, är detta en realitet som långt ifrån har beaktats tillräckligt de senaste decennierna. Helhetsperspektivet har offrats på den enskilda individens incitamentsaltare. Den vinande piskan och den såriga ryggen har varit idealet.

Visst går det att lägga delar av ansvaret för detta på sociala media, politiskt käbbel, pressmeddelandepengar och starka intressen, men det går inte att blunda för att en viktig förklaring är att de ivrigaste förespråkarna många gånger inte längre kan eller vill förklara systemrationalitetens ekonomiska och sociala värde.

Detta har fått, och kommer även fortsättningsvis att få, långgående konsekvenser som förespråkarna inte säger sig önska. Det som kortsiktigt har försvarats som rimligt eller åtminstone acceptabelt, leder på lång sikt till ett annat samhälle. I flera avseenden är vi där i dag.

Privata sjukförsäkringar

Ett exempel på detta är att antalet svenskar med en privat sjukvårdsförsäkring har ökat åtta gånger sedan millennieskiftet. Det betyder att fler än 800 000, eller 16 procent, i arbetsför ålder i dag har en sådan försäkring, främst är de tillhandahållna av arbetsgivare, men även av fackförbund. I den här gruppen är höginkomsttagarna extremt överrepresenterade, samtidigt som de som grupp har mindre vårdbehov än låginkomsttagarna.

Konsekvensen av de här försäkringarna är att belastningen på den offentliga vården ökar och att försäkringstagarna får snabbare tillgång till den. Det privata systemet ökar kostnaderna för och förändrar tillgången till den offentliga vården – i kraftigt ojämlikhetsskapande riktning.

Ett annat exempel fångas väl in i SNS-rapporten ”Grund- eller inkomsttrygghet?”.

Utgångspunkten är där att Sveriges trygghetssystem under många decennier har varit typexemplet för den så kallade generella standardtrygghetsmodellen, med inkomstbortfallsprincipen som ledstjärna. Men sedan 90-talet har den modellen genomgått så genomgripande förändringar att forskarna som skrivit rapporten undrar om vi inte i dag har en annan välfärdsmodell – att vi lever kvar i en föreställningsvärld som inte stämmer överens med dagens verklighet

Systemen har skärpts

Det handlar om att skyddet mot inkomstbortfall har försämrats markant samtidigt som villkoren för att kvalificera sig till systemen har skärpts. Selektiv grundtrygghet har snarare blivit det nya normala. Vi ser det när det gäller a-kassan och pensionerna, där vi tidigare hade mer generösa system än jämförbara länder, men där vi i dag ligger under genomsnittet. Detta gäller särskilt för pensionerna.

Andelen arbetslösa utan inkomstrelaterad ersättning är i dag 49 procent. Finland och Norge är i ett socialförsäkringsperspektiv mycket mer av välfärdsländer än Sverige. I inget annat nordiskt land har socialförsäkringarnas skydd mot fattigdom minskat så dramatiskt som i Sverige.

Ersättningsnivåerna har även sänkts i sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och föräldraförsäkringen. Försörjningsstödet (socialbidraget) och bostadsbidraget har inte höjts i samma takt som inkomsterna i samhället.

Som en konsekvens av detta ligger dagens försörjningsstöd närmare 20 procentenheter lägre än EU:s officiella och politiskt styrande fattigdomsnivå om 60 procent av medianhushållet.

Den relativa fattigdomen har fördubblats sedan 90-talet, till runt 14 procent. Framför allt arbetslösa och långvarigt sjuka har drabbats. Hälften av de arbetslösa och 40 procent av de långtidssjukskrivna lever i dag under EU:s fattigdomsgräns. Enligt Rädda Barnens mått växer 13 procent av barnen i Sverige upp i fattigdom. I Rinkeby är andelen 36 procent, på Kungsholmen tre procent.

Det kommer en reaktion

Om de här fundamentala förändringarna, som i allt väsentligt har genomförts i konsensus mellan höger och vänster, har vi i Sverige länge pratat alldeles för lite. För en del intressen beror det på att de smygande förändringarna talar till deras fördel. För andra handlar det om att inte vilja stå till svars för förändringar som strider mot den icke förpliktigande ideologi som dominerar riktlinjedokument och talepunkter. Men glappet mellan retorik och politik kan inte växa för evigt. Någon gång kommer en reaktion.

Frågan är hur långt vi då har sett att tilliten och betalningsviljan för trygghetssystemen har minskat – och vilka alternativ som står till buds. De progressiva lösningarna kommer, varken nu eller då, att endast handla om att titta bakåt. Men förutsättningarna för det nya förbättras inte av dagens politiska passivitet och det tysta accepterandet av det växande glappet mellan retorik och praktik. Behovet av fritt tänkande, långsiktig analys, saklig diskussion och konstruktiva reformförslag är stort.

De ledande företrädare som inte bara retoriskt värnar samhällsmodellen måste på djupet förstå hur den fungerar och ha förmågan att på ett enkelt och tilltalande sätt kommunicera dess fördelar, utmaningar och reformbehov. Du måste förstå helheten för att kunna bära den.

I det avseendet finns det en del övrigt att önska, i en tid när det politiska samtalet främst handlar om kindpussar, likes, snygga fototillfällen, infotainment och varumärkesbygge. Under den här ytan, där mycket små sakpolitiska skillnader blir till retoriska och mediala konflikter på liv och död, fortsätter Sverige att förändras i marknadstillvänd och ojämlikhetsskapande riktning utan att den ekonomiska effektiviteten gynnas

Vissa påstår att nyliberalismen är död. Sanningen är att den är så inympad i oss alla och de politiska strukturerna att allt färre orkar göra något åt den. När uppgiften känns omöjlig tappas de sista sugarna.

Daniel Lind

Inlägget Nyliberalismen är död, länge leve nyliberalismen dök först upp på Dagens Arena.