Tornevall Networks

Låt oss lyssna på Mats Svegfors och verka för att vinden nu vänder.

Mats Svegfors inlägg på DN-debatt, med rubriken ”Därför kan jag inte längre rösta på Moderaterna”, är ett starkt och berörande inlägg.

Kanske är det ett tecken i tiden och en möjlig vändpunkt i synen på migrationen och slutet på den allomfattande anpassningen till Sverigedemokraterna.

Det är också talande att en äldre person men lång politisk erfarenhet riktar en stark moralisk och humanistisk appell till dagens moderata politiker. Men också till politiker i allmänhet. Svegfors vänder sig direkt till ”Käre Ulf”, det vill säga Ulf Kristersson, statsminister och den nuvarande partiledaren för Moderaterna. För Moderaterna och Kristersson är detta ett hårt slag, något som säkert svider ända in i den moderata partisjälen. För två år sedan samtalade Svegfors med Kristersson om en anställning på statsrådsberedningen. Så blev det inte. En sjukdom kom emellan.

Tillhör Bildt-generationen

Mats Svegfors är inte vem som helst. Han har sedan början av 1970-talet varit en del av den inre moderata maktkretsen. Han tillhör Bildt-generationen. Var som mycket ung ordförande i Fria Moderata Studentförbundet, en organisation som varit en plantskola för partiet i decennier. Han var sakkunnig och sedermera statssekreterare i den borgerliga regering som tillträdde 1976. Han har sedan hunnit med att vara VD för Timbro och politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, två av den borgerliga opinionsbildens mest centrala bastioner.

Är det någon som förtjänar beteckningen borgerlig intellektuell så är det Mats Svegfors. Det har kommit till uttryck i hans öppna förhållningssätt. Det har märkts i hans skrivande och i hans många böcker. Möjligen har han också skaffat sig en välbehövlig distans till den moderata partibunkern, och att han därmed kan vara lojal med idéerna snarare än strukturerna. Han har också varit VD för Sveriges Radio och landshövding i Västmanland.

Mats budskap i artikeln är starkt av flera skäl. Han bor numera på ett omsorgsboende och konstaterar därför att välfärdens fokus är ”för svenskar av invandrare” och han skriver att ”jag tror inte att svenskar i gemen inser vilken besynnerlig skapelse vår välfärdsstat är”.’

Många lever i osäkerhet

Det är bara två av tio på Svegfors boende som är ”helsvenskar”. Men många av de andra ”befinner sig i ett slags invandringspolitiskt ingenmansland” och väntar på besked om de ska få vara kvar i Sverige. En av dem riskerar att utvisas till Kosovo, trots att hon bott i Sverige i åtta år, inte har någon koppling eller relation till sitt gamla hemland, har gått en svensk utbildning, pratar svenska och är totalt integrerad i Sverige och utför ett viktigt välfärdsjobb. Och hon är inte ensam. Många lever i samma osäkerhet. Många har redan utvisats.

Mats Svegfors kontrasterar allt detta med den humanistiska människosyn Moderaterna tidigare stod för. Som väl alla partier utom Sverigedemokraterna tills helt nyligen slöt upp bakom. Men skriver Svegfors med direkt adress till Ulf Kristersson: ”Du och Moderaterna har härvidlag svikit det som har varit centralt för den moderata tradition som attraherar mig”.

Behöver en annan balans

Flera personer i Svegfors egen familj har rötterna i andra länder och han framhåller att ”jag är oförmögen att se några avgörande skillnader mellan dem och deras klasskamrater”.

Detta är särskilt laddat eftersom Ulf Kristersson nu förklarat att han är beredd att leda en Tidöregering med Sverigedemokraterna där Jimmie Åkesson ska ansvara för migration och integration. Det vill säga, han öppnar för ännu hårdare tag under kommande mandatperiod. Sverige har gått från en liberal syn på migration till en radikal utvisningspolitik. Vi behöver en annan balans i synen på flyktingar, migration och invandrare. Det kommer att tjäna vårt land och alla som bor i Sverige. Det stavas solidaritet.

Svegfors utspel är alltså dåliga nyheter för Ulf Kristersson, och kanske beseglar hans politiska öde. Men det är lika mycket en uppmaning till de andra partierna. Ska vi hoppas på de grå eminenserna även i Kristdemokraterna och Socialdemokraterna gör sin röst hörd?

Författaren Niklas Rådström har skrivit att han skäms för Sverige. Personligen känner jag sorg och skam. Låt oss lyssna på Mats Svegfors och verka för att vinden nu vänder.

Håkan A Bengtsson

Inlägget Ett hårt slag för Moderaterna och Kristersson dök först upp på Dagens Arena.

Hur har första maj utvecklats och förändrats genom åren och hur ser framtiden ut för arbetarrörelsens högtidsdag?

I veckans avsnitt av Magasinet analyseras första maj och vilken betydelse den har i dag.

Gäst: Ulf Bjereld, S-märkt statsvetare

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget “Första maj har visat en väldig överlevnadsförmåga” dök först upp på Dagens Arena.

På sju år har det genomsnittliga avståndet till ett arbetsförmedlingskontor fördubblats. Och antalet kontor har halverats. Det visar en ny rapport från fackförbundet Unionen.

– Vi är klart bekymrade, för vi ser att det personliga och nära mötet med arbetssökande är så viktigt. Framför allt för de långtidsarbetslösa, säger förbundsordförande Peter Hellberg.

Sedan 2019 har antalet kommuner med ett arbetsförmedlingskontor halverats, från 170 till 81 kommuner. Det genomsnittliga avståndet till ett kontor har fördubblats från 12 till 24 kilometer. Det visar en ny rapport från fackförbundet Unionen där man undersöker konsekvenserna av myndighetens digitalisering, nedskärningar och privatisering. 

– Det här är inte en situation som uppstått här och nu utan det har pågått under en lång period med flera regeringar och strategiska beslut om Arbetsförmedlingens roll. Att lägga ut delar av verksamheten på privata aktörer och att dra ner resurserna har medverkat till att myndigheten behövt fatta beslut som gjort att man kommit längre ifrån det personliga mötet. Vi menar att det är felaktiga beslut som inte är till gagn för att få ner arbetslösheten i Sverige utan snarare bidragit till att få upp den, säger Peter Hellberg, förbundsordförande på Unionen.

Det började 2014 när Arbetsförmedlingen inledde ett internt utvecklingsarbete i syfte att skapa en mer effektiv myndighet. En central del handlade om IT-utveckling för att förbättra myndighetens e-tjänster så att kontakt med arbetssökande och arbetsgivare huvudsakligen kunde ske digitalt. ”Digitalt först” blev ledordet. Mellan 2015 och 2017 lades 78 kontor ner. 

Allt färre anställda

I december 2018 röstades Moderaternas och Kristdemokraternas budget igenom i riksdagen. Den innebar att Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag minskade med 790 miljoner kronor. Mellan 2018 och 2023 minskade antalet anställda i myndighetens lokala förmedlingsverksamheter från cirka 12 140 till cirka 6 780. 88 kontor runt om i landet lades ner under perioden.

I och med januariavtalet mellan S, MP, C och L 2019 skulle Arbetsförmedlingen ”reformeras i grunden”. I huvudsak skulle myndigheten kontrollera arbetssökande och fristående aktörer skulle rusta och matcha arbetssökande för arbetsmarknaden. Men samtidigt som Arbetsförmedlingen har gjort reträtt på flera håll i landet visar rapporten att privata aktörer inte har mött upp frånvaron utan främst etablerat sig i större städer. Inte där behovet är som störst.

– Det är ett väldigt logiskt hanterande av en marknadssituation. Är du ett vinstdrivande företag på en marknad försöker du etablera dig där du har störst inkomstmöjligheter. Det är ett av skälen till att vi behöver en statlig aktör för att hela Sverige ska ha tillgång till det stöd man behöver. Det är svårt att rulla på marknadsmässiga grunder i ett så stort och spritt land som Sverige, säger Peter Hellberg.

”Klart bekymrade”

I dag saknas Arbetsförmedlingen helt i 83 kommuner. Man har varken kontor eller samarbetslösningar med kommunen eller Statens servicecenter, där arbetssökande kan få enklare service. I och med budgeten 2025 har Statens servicecenter fått minskat anslag och planerar därför att lägga ner 35 av 148 kontor. Hittills har 23 kontor lagts ner, enligt rapporten.

Mer än 90 procent av befolkningen bor i en kommun där avståndet till närmaste fast bemannade arbetsförmedlingskontor ökat sedan 2019. 320 000 personer bor i en kommun där avståndet ökat med mer än 30 kilometer jämfört med innan nedskärningarna. I rapporten lyfter Unionen tidigare forskning som visar på att fler möten med arbetsförmedlare leder till lägre arbetslöshet. En bristande lokal närvaro kan alltså påverka arbetslösheten negativt, menar Unionen.

– Vi är klart bekymrade, för vi ser att det personliga och nära mötet med arbetssökande är så viktigt. Framför allt för de långtidsarbetslösa. Vi ser det bland våra arbetslösa medlemmar som rapporterar att de inte får det stöd man behöver när man befinner sig i långtidsarbetslöshet, säger Peter Hellberg.

För detaljstyrt

Han påpekar att övergången till att låta privata leverantörer sköta matchning och stöttning inte har gett det resultat man hade förväntat sig. Det har inte blivit billigare och leverantörerna klarar inte uppdraget bättre än Arbetsförmedlingen gjorde tidigare, framhåller Peter Hellberg. Något även IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, konstaterade för två år sedan. 

Unionen menar att staten behöver gå in och täcka upp i de områden där det saknas kontor för att säkerställa likvärdigt stöd i hela landet. Den personliga kontakten med arbetssökande och arbetsgivare behöver förbättras, säger Peter Hellberg. Han påpekar också att man inte vill tillbaka till hur Arbetsförmedlingen var förr.

– Vi behöver en modern myndighet som kan kombinera det digitala med det personliga och analoga nära arbetet. Man behöver också en större flexibilitet och fler verktyg för att kunna utforma sin verksamhet så att den blir effektiv. Det är alldeles för detaljstyrt med regleringsbrev från regeringen. Det betyder att man inte kan förflytta pengar från delar som inte funkar så bra till det som funkar bättre, som subventionerade anställningar och arbetsmarknadsutbildning, säger Peter Hellberg. 

Olle Bergvall

Inlägget Ny rapport: Arbetsförmedlingen försvinner på flera håll i landet dök först upp på Dagens Arena.

Sverige har tidigare varit en av de starkaste internationella rösterna för nedrustning. När FN håller konferens i maj bemödar sig utrikesministern inte ens med att närvara. Det ökar risken för att kärnvapen åter ska användas, skriver Svenska Freds och Svenska Läkare mot Kärnvapen.

I över fem decennier har icke-spridningsavtalet för kärnvapen varit det centrala ramverket för globala ansträngningar för att förhindra spridningen av kärnvapen. Genom icke-spridningsavtalet har världen jobbat för att förhindra upprustning samt främja nedrustning i syfte att uppnå en värld fri från kärnvapen.

Men efter år av försummelse och passivitet från kärnvapenstaterna står avtalet nu inför en osäker framtid. Hotet i dag handlar dock inte enbart om upprustning, eller ökade geopolitiska spänningar. Det handlar också om att centrala icke-kärnvapenstater – inte minst Sverige – rör sig bort från avtalets förpliktelser.

Sverige uteblir från mötet

Mellan den 27 april och 22 maj hålls översynskonferens för icke-spridningsavtalet på FN i New York. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard har beslutat att inte närvara vid den kommande översynskonferensen. Det är ett smärtsamt tydligt bevis på regeringens svala intresse för kärnvapennedrustning. Senast en svensk utrikesminister uteblev från en översynskonferens var 1995.

Sverige har historiskt sett varit en av de mest profilerade rösterna för kärnvapennedrustning. Från Olof Palmes initiativ om en kärnvapenfri zon i Norden till Carl Bildts ansträngningar att nedrusta de utplacerade kärnvapnen i Europa. Sveriges utrikespolitik har vilat på en tydlig princip: kärnvapen är inte legitima säkerhetsinstrument, utan massförstörelsevapen som aldrig får användas igen. Den principen har också varit central i Sveriges nedrustningslinje.

För första gången på flera decennier saknades kärnvapennedrustning i den svenska utrikespolitiska deklarationen som presenterades i februari i år. Samtidigt förs politiska diskussioner om ett fördjupat europeiskt kärnvapensamarbete. Det är en fundamental förskjutning från det nedrustningssverige som vi länge har känt.

Civilsamhället är på plats

Till skillnad från utrikesministern kommer Svenska Freds och Svenska Läkare mot Kärnvapen att vara på plats i New York. Vi ser avtalets vikt i den osäkra omvärlden och menar att världssamfundet nu mer än någonsin måste arbeta för att stärka avtalet.

Att det i dag är civilsamhället – snarare än den svenska regeringen – som driver på för att stärka och upprätthålla avtalet är djupt oroväckande.

Den svenska regeringens allt svagare stöd för kärnvapennedrustning är i sig oroande. Men när regeringsföreträdare och stödpartier går så långt som att diskutera möjligheten att utveckla svenska kärnvapen eller hysa andra länders kärnvapen på svenskt territorium är vi ute på djupt vatten. Och att regeringen bestämt sig för att delta i en kärnvapendialog med Frankrike står dessutom i direkt konflikt med icke-spridningsavtalet.

Ökar risken för att kärnvapen faktiskt ska användas

När stater som Sverige – som historiskt varit drivande för nedrustning – börjar acceptera en kärnvapenbaserad säkerhetslogik försvagas avtalets politiska tyngd samtidigt som risken för att kärnvapen återigen kan komma att användas ökar.

Samtidigt bryter kärnvapenstaterna redan nu mot avtalets grundläggande syfte genom upprustning och minskad transparens av sina kärnvapenarsenaler.

Diskussioner om europeiska kärnvapen och gemensamma kärnvapensamarbeten riskerar att skapa en ny och förstärkt normalisering av kärnvapen i europeisk säkerhetspolitik. Detta är inte bara politiskt kontroversiellt – det undergräver icke-spridningsavtalet och de europeiska staternas trovärdighet inom avtalet.

Återuppliva den nordiska nedrustningspolitiken

Världen känner alltför väl till de katastrofala konsekvenserna av kärnvapen. Detta borde i sig vara tillräckligt för Sveriges regering att ta konkreta steg för att stärka avtalet. Det är hög tid för ett gemensamt nordiskt initiativ för kärnvapennedrustning. Vi behöver nu se:

• En tydlig deklaration av nordens kärnvapenfria hållning vid mötet i New York.

• Införande av nationellt juridiskt bindande förbud mot införsel, placering eller transitering av kärnvapen, både i freds- och krigstid.

• Ett aktivt främjande av en nordisk kärnvapenfri zon i enlighet med icke-spridningsavtalets handlingsplan och Stockholmsinitiativet.

Valet är tydligt. Antingen bidrar Sverige till att stärka den globala normen mot kärnvapen – eller så bidrar vi till att underminera den. I en tid där risken för kärnvapenanvändning ökar har vi inte råd med otydlighet. Sverige måste återta sin roll som en tydlig röst för nedrustning.

Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds

Vendela Englund Burnett, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen

Inlägget Regeringens passivitet i FN kan urholka icke-spridningsavtalet dök först upp på Dagens Arena.

En flod av rapporter från näringslivsfinansierade tankesmedjor.

Det är en smärre bomb som Linda Jerneck, biträdande politisk chefredaktör för liberala Expressen, låter brisera på ett seminarium om Tidöregeringens Stockholmspolitik: “Jag har nog inte erkänt det här i offentligheten tidigare”, säger hon, “men jag röstade på Socialdemokraterna i förra valet”.

Anledningen, förklarar hon, var den tidigare Moderatstyrda regionens sjukvårdspolitik. ”De rusade på med ideologiska skygglappar, och privatiserade för privatiseringens skull”.

Trötta på nedskärningspolitik

Linda Jerneck är nog ganska representativ för en viktig grupp väljare som bytte sida förra valet. Personer som var trötta på Iréne Svenonius nedskärningspolitik, och Moderaternas dogmatiska försvar av vinstdrivande företag inom vården. Trots larm om fusk, ovetenskapliga metoder och välfärdsbrottslighet.

Det är väljare som i ju för sig röstade på ett parti på andra sidan blockgränsen, men som – kan man anta – egentligen gillar valfrihet och privata aktörer. Allmänborgerliga väljare som gett upp om att de borgerliga själva skulle klara av att vårda valfrihetsreformerna och få bort oegentligheter och avarter.

Det är blockbytare som förmodligen är mottagliga för skrämselpropaganda om att den försiktiga reformering av några av Region Stockholms 38 vårdval i själva verket är en ”socialiseringsvåg”.

Åtminstone tror nog den marknadsliberala lobbyn det.

Det senaste halvåret har det kommit en mindre flod av rapporter från näringslivsfinansierade tankesmedjor som Timbro och Synaps som excellerar i uppräkningar av hur Mittenstyret ”av ideologiska skäl” ”lagt ner vård” i Region Stockholm. Den senaste i raden är en rapport med rubriken ”Dyrare och sämre” författad av Stefan Stern, tidigare Socialdemokrat som numera är styrelseordförande för det privata vinstdrivande vårdbolaget Mando.

Mycket pragmatiskt styre

Mittenstyret består av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, och Sveriges mest nyliberala parti, Centerpartiet. Reformerna av vården i Stockholm har därför varit mycket pragmatiska. Några få vårdval har lagts ner, ytterligare några har organiserats om. Ett antal företag har inte fått förnyade avtal.

Men nej, det har inte skett någon nedläggning av vård av ideologiska skäl. Timbro slåss mot vårdpolitiska väderkvarnar.

Den nödvändiga omläggningen har inte alltid gått smidigt. Det i sig är en påminnelse om faran med att privatisera något så viktigt som vård. Ett exempel är ambulansen. När regionen bestämde sig för att ta tillbaka ambulansen – snacka om samhällskritisk infrastruktur – upptäckte man till exempel att en del ambulanssjuksköterskor jobbade olagligt långa arbetspass. En del jobbade dessutom på flera av de olika ambulansbolagen samtidigt. Inte bara olagligt, utan också en fara för patientsäkerheten När regionen tog över kunde man ju inte gärna beordra de anställda att jobba olagligt länge. Så under några veckor uppstod luckor i schemat (och visst missnöje hos några anställda som fick färre och kortare pass, och därmed mindre betalt). Inte bra, men övergående.

Steg i rätt riktning

Nu tar regionen nästa steg, och tar över även dirigeringen av ambulanserna. “Ett fantastiskt steg i rätt riktning för arbetsmiljön”, säger ambulanssjuksköterskan Emil Skoglund, huvudskyddsombud för ambulanssjukvården i Stockholm.

Tonläget är högt i debatten. Och det kan vara svårt för både Linda Jerneck och andra väljare att navigera. Köerna har ökat, hävdar Timbro, Stefan Stern & co. Tvärtom, de har minskat, säger Socialdemokraterna och citerar regionens egen statistik.

Det blev väldigt förvirrat när jag mötte Stefan Stern i SvD:s podd Ledarredaktionen häromdagen. Men patienterna är inte så förvirrade. Nio av tio är nöjda med specialistsjukvården i Stockholms län, visar den senaste nationella patientundersökningen från SKR. På samtliga områden har betyget förbättrats sedan 2023. Trots alla skrämselrapporter från privatiseringslobbyn.

Lisa Pelling

Inlägget Nöjdare patienter – trots skrämselrapporter dök först upp på Dagens Arena.

När krigsdrabbade och tvångsförflyttade i Gaza får frågan vad de behöver mest kommer toaletter, rent vatten och sophantering högt upp på listan. Det har hjälporganisationen Clean Shelter tagit fasta på i en satsning på praktisk solidaritet.

Strax efter Hamas och Islamiska jihads terrorattack den 7 oktober 2023, när Israel påbörjade sin massiva förstörelse av Gaza, fick palestinska Seba AbuDaqa kontakt med israeliska Tom Kellner. Seba är från Gaza men delar sitt liv mellan Kairo och München. Tom är en judisk israeliska som bor i Berlin. De båda unga kvinnorna bestämde sig för att samarbeta kring ett praktiskt solidaritetsarbete som utgår från vad Gazabor själva prioriterar. Tillsammans startade de hjälporganisationen Clean Shelter, som är registrerad sedan 2024 i Tyskland som en humanitär frivilligorganisation. Med tiden har både deras verksamhet och vänskap växt.

– Vi träffades av en slump den 8 oktober 2023 på ett dialogforum för israeler och palestinier anordnat av [fredsorganisationen] Neve Shalom, berättar de när jag träffar dem vid ett köksbord på Södermalm.

Till Stockholm och Göteborg blev de inbjudna av bland andra JIPF, Judar för israelisk-palestinsk fred.

Snabbhet och flexibilitet

När Seba AbuDaqa ville satsa sina krafter på att göra något för nödlidande i Gaza, undrade Tom Kellner vad hon kunde bidra med.

– Det folk först och främst frågade efter var tillgång till toaletter, berättade Seba. De stora hjälporganisationerna satsade på att leverera tält och livsmedel, men hygien och sanitet blev ofta förbisett, säger de.

På en Facebooksida hösten 2023 gick de ut med en vädjan om privata donationer till Gaza. Responsen blev snabb, verksamheten växte kraftigt och har nu nått 150 000 människor i Gaza via satsningar på att anlägga toaletter och dra vattenledningar, avsalta vatten, samla in avloppsvatten och konstruera provisorisk byggmateriel till bombskadade hus.

– Clean Shelter bygger på snabbhet och flexibilitet, säger Tom och Seba.

De talar växelvis, nästan sömlöst, när de berättar om sin organisation.

Brist på hygien

De konstaterar att det inte är en slump att det var två unga kvinnor som började samla in medel för att anlägga toaletter i Gaza. Där har tvångsförflyttade och hemlösa i de provisoriska tältlägren fått dela på offentliga toaletter i månader eller i många fall mer än två år. Alltför många har inte haft en privat toalett att tillgå sedan deras hem förstördes och infrastrukturen bombades sönder. 

Inga utländska journalister släpps in i Gaza sedan mer än två och ett halvt år. Men genom röster som kan berätta om vardagen – som Sveriges Radios medarbetare Sami Abu Salem – kan vi göra oss en föreställning om den motbjudande stanken på kollektiva avträden som alltför många tvingas dela på. Bristen på hygien ökar risken för infektioner och hudsjukdomar kraftigt.

Seba AbuDaqa och Tom Kellner.

De långa avstånden till toaletter och vattentankar drabbar funktionshindrade, gamla och barn extra hårt. Och de drabbar i regel kvinnor värre än män, konstaterar Tom och Saba. I Gaza, som en följd av det förödande kriget, finns numera ett stort antal änkor. 

Det är ofta kvinnor som har både gamla och barn att sörja för och som samtidigt har långt att gå till offentliga toaletter, eller som har svårt att klara familjens behov av vatten. Bristen på infrastruktur och fungerande ledningar gör att vattnet ofta måste bäras i dunkar långa sträckor.

– Det finns en feministisk sida i behovet av toaletter och hygien, säger Tom Kellner.

Seba AbuDaqa tillägger.

– En mugg med vatten betyder liv. Det är mer värdefullt än diamanter.

Lokalt nätverk

Clean Shelters flexibla arbetssätt möjliggörs delvis av att de inte behöver söka tillstånd av Cogat, det israeliska försvarsministeriets organisation som är ett nålsöga för all sorts införsel till Gaza. Clean Shelter har i stället ett nätverk med lokala ingenjörer, företagare och volontärer som lever i Gaza och som köper upp materiel på den lokala marknaden som kan återvinnas och omvandlas till byggdelar, vattenslangar och tankar. 

Bland deras partner i Gaza finns företagare som har konton i utländska banker till vilka de kan göra överföringar. Eller också kan de skicka pengar via Storbritannien, som till skillnad från EU-länder som Tyskland tillåter överföringar till Bank of Palestine.

– Åtminstone en fördel med brexit, säger Tom Kellner, som understryker att alla givare kan se vart pengarna går via en inloggning. 

Människor i Gaza har genomlevt många krig, en lång blockad och etnisk rensning – samt folkmord, enligt många internationella experter, däribland även israeliska som Omer Bartov och Amos Goldberg. Trots den formella vapenvilan stoppar Cogat införsel av betong, bygg- och schaktmaskiner, metaller, solpaneler och annat som kan möjliggöra reparationer av den söndersprängda infrastrukturen.

I stället köper Clean Shelters team upp exempelvis byggplast och trädelar på den lokala marknaden. I små verkstäder omvandlas det till provisoriska fönster med spröjs, eftersom det inte finns fönsterglas att tillgå. Men på så vis kan människor ändå få något som liknar ett fönster och täppa till gapande hål i bombskadade hem. Trädelar blir stöttor för trasiga dörrposter och tak som annars skulle riskera att rasa samman. 

– På så vis känner människor mer trygghet, säger Seba AbuDaqa.

Ursprunglig Gazabo

Hennes familj tillhör de ursprungliga Gazaborna, de som inte är flyktingar från 1948. Familjen äger mark i sydöstra Gaza, men dit får de inte återvända för den israeliska militären. Deras hem är raserat. Familjen lever i stället i tält i Mawasi, vid sanddynerna nära havet där stora tältläger upprättades för hundratusentals fördrivna efter den israeliska militärens förstörelse av Rafah och andra städer och byar. I Mawasi saknas grundläggande infrastruktur, som energitillgång och vatten- och avloppssystem. 

Den israeliska militären har systematiskt inriktat sig på att slå ut Gazas energisystem, inklusive drönarattacker mot solpaneler, liksom attacker på avsaltningsanläggningar, enligt rapporter från bland annat palestinska människorättsorganisationer och den israeliska nättidningen +972 Magazine. En avsaltningsanläggning uppges ligga inom ett område som kontrolleras av israelisk militär. 

– Den som försöker ta sig dit blir ihjälskjuten, säger Seba AbuDaqa.

Behöver ett privatliv

Hon betonar att människor i Gaza vill flytta tillbaka till sina gamla hem, om de bara står kvar och även om husen är bombskadade. På vintern behöver de värme och skydd mot regnen. 

– Och alla behöver ett privatliv, säger hon.

När Seba AbuDaqa och Tom Kellner får frågor av politisk karaktär, påpekar de att det inte ingår i deras mandat som hjälporganisation att svara på dem. När de under ett möte på Söder i Stockholm tillfrågas om de förordar en enstats- eller tvåstatslösning för Israel och Palestina duckar de frågan.

– Det skulle ta alldeles för mycket energi från det humanitära arbete vi vill uträtta. Politiska frågor är andra bättre på, säger Tom Kellner.

Bitte Hammargren

Frilansjournalist och Mellanösternanalytiker

Mer om Clean Shelter 

Inlägget Ny biståndsorganisation satsar på vatten och toaletter i Gaza dök först upp på Dagens Arena.

Allt fler ensamstående föräldrar klarar inte att leva på sin lön, enligt ny rapport. Dagens Arena har pratat med ensamstående mammorna Christina och Dana som trots heltidsjobb har svårt att få ekonomin att gå runt varje månad.

– Man hoppas hela tiden att man ska komma ikapp. Men så blir det vab eller en karensdag och lönen försvinner så fort den kommer, säger Christina.

Allt fler ensamstående föräldrar klarar inte att leva på sin lön. I en ny rapport av Sveriges Makalösa Föräldrar uppger hälften av föräldrarna att de trots arbete har en ohållbar ekonomi. En av dem som kämpar med att få det att gå ihop varje månad är Christina. Hon bor med sina två barn, 10 och 13 år, i en storstad i Sverige och jobbar sedan 2019 som barnskötare på heltid. 

– Jag jobbade i ett modeföretag i 19 år men skolade om mig för att få upp min lön och slippa jobba obekväma arbetstider. Lönen är fortfarande inte så bra och det är ännu svårare om man har fått vabba. Det är många gånger jag inte känt mig frisk men bitit ihop och gått och jobbat för att undvika karensdagen, säger Christina. 

Trots bostadsbidrag och heltidsjobb är pengarna slut innan nästa löning och familjen får hushålla med pålägg och spara in på allt utöver det basala, berättar hon. Att kunna köpa lördagsgodis för 50 kronor som ska räcka i två-tre veckor beskriver hon som en utsvävning de kan unna sig efter att allt annat är betalt. Om det finns något kvar.

”Ständigt ge och ta”

När hon fick veta att hyran i hennes gamla lägenhet skulle höjas till över 13 000 kronor fick Christina panik. Som tur är lyckades hon hitta en mindre lägenhet på andra sidan staden för nästan 11 500 kronor i hyra, berättar hon.

– Barnen har varsina rum och jag sover i vardagsrummet. Det är litet, men vi trivs bra, säger Christina.

Något eget socialt liv varken hinns med eller finns utrymme för i budgeten, berättar Christina. Efter arbetsdagens slut börjar det riktiga arbetet med att ta hand om barnen och hemmet, säger hon. 

– Jag har inte möjligheten att gå ut med jobbarkompisar eller mammor jag lärt känna för att äta eller ta ett glas vin. Ibland kan jag bjuda över dem i stället på något jag bakat och kaffe, även om kaffet också är väldigt dyrt. Det är ett ständigt ge och ta, sen börjar det om nästa månad.

”Gör alla rätt”

Hon får ständigt planera uteaktiviteter så att hon har matsäck med sig. Den spontana glassen uteblir, i stället får de köpa isglass på Lidl och äta hemma. Skulle de ha råd någon gång att äta ute får barnen dela på en kebabtallrik och Christina beställer ingenting till sig själv. Hon upplever att den äldsta sonen blir allt mer medveten om hur hon vänder ut och in på sig för att det ska gå ihop. Hon har övervägt att ta ett extra jobb men konstaterar att det inte skulle gå ihop. Det är också svårt för henne att be om hjälp utifrån, berätta Christina.

– Jag har ingen familj att vända mig till utan är väldigt ensam i det här. Jag drar mig från att fråga andra om hjälp. Jag är väldigt privat och vill inte att folk ska tycka att jag är en börda, eller att de ska tycka synd om mig. Det är skämmigt och jag är så ledsen att det är så här. Jag gör alla rätt. Jag har ett jobb, barnen går i skolan, jag är som vilken annan mamma som helst men så räcker det ändå aldrig.

Hon fortsätter.

– Man hoppas hela tiden att man ska komma ikapp och kunna unna sig någon härlig creme eller en spraydeoderant till min 13-åring. Dricka morgonjuice och äta äggröra. Men så blir det vab eller en karensdag och lönen försvinner så fort den kommer. Men jag kan inte bryta ihop och grotta ner mig för då faller allt och det går ut över mina barn, säger Christina.

Nu överväger hon att utbilda om sig i höst för att komma upp i lön. Samtidigt oroar hon sig över att hon kommer att vara fattigare under tiden hon utbildar sig. Men situationen som den är nu är inte hållbar, menar hon.

– Det är bara jag som jag kan göra någonting åt detta. Inga pengar kommer falla på mig, säger Christina.

Jobbar sjuk

En annan ensamstående tvåbarnsmamma som jobbar heltid och kämpar med sin ekonomi är lagerarbetaren Dana som bor i en förort i Stockholm. 

– Jag har två småbarn som går i förskola. Det blir väldigt ofta vab, särskilt med min yngsta son som har astma och allergier. Det är bra om jag själv blir sjuk när jag vabbar för då slipper jag karensen. Blir jag sjuk mellan vab går jag ändå och jobbar för jag vill inte förlora en dags lön, säger hon.

Som lagerarbetare tjänar Dana 27 000 kronor före skatt. Efter att ha vabbat eller behövt vara föräldraledig på grund av att förskolan är stängd får hon ut mellan 12 000 och 16 000 varje månad. Familjen bor i en trea med en hyra på drygt 12 000 kronor. Hennes bostadsbidrag höjdes med 1 000 kronor vid årsskiftet men hyran höjdes också med omkring 600 kronor, berättar hon.

– 9 000 ska jag betala för hyran. Sen är det el, wifi och hemförsäkring. Matpriserna har blivit mycket högre. Min son har allvarliga allergier och jag måste köpa specialkost till honom. Hyresvärden tar också ut en extra avgift för vatten så jag behöver kontrollera hur det används och hushålla med elen. Det är lite lättare för mig med småbarn, men jag vet mammor med större barn som får betala 1 000 kronor extra för vattnet, säger Dana.

Aldrig semestrat

Hon har funderat över att flytta till en tvåa i stället. Men hon resonerar att hon ändå kommer att behöva större när barnen blir stora. Dana berättar att de ensamstående mammorna i bostadsområdet stöttar varandra genom att till exempel ge kläder. Men hon oroar sig över hur det ska bli när barnen blir större och vill välja själva vad de ska ha på sig. 

När Dana blev ensamstående var det till en början fysiskt tungt och psykiskt påfrestande. Men med tiden har hon kommit igång med rutiner och gått föräldrakurs. Hon säger att hon är stolt över att hon har ett jobb och en inkomst. Hon försöker att vara tacksam över det hon har och inte stressa över sådant hon inte har eller kan få.

– Jag lägger bara pengar på viktiga saker. Jag kan inte köpa något extra efter att jag betalat hyran, maten och fakturor som inte väntar. Jag tänker aldrig på semester. Jag har inte semestrat någon gång så vet inte ens vad det kostar. Om jag har pengar över så sparar jag det för jag vet inte hur nästa månad ser ut.

Det viktigaste för henne är att säkerställa att barnen får en bra uppväxt, berättar hon.

– Jag vill också att mina barn ska kunna gå någon aktivitet, som musik eller dans, när de blir större och inte bara sitta hemma. Jag vet att det är dyrt men det är viktigt och jag får spara in på annat, säger Dana.

Olle Bergvall

Inlägget Ensamstående Christina: ”Jag gör alla rätt men det räcker aldrig” dök först upp på Dagens Arena.

Dagens Arena har pratat med ensamstående mammorna Christina och Dana. De är två av många ensamstående som trots heltidsjobb har svårt att få ekonomin att gå ihop varje månad.

– Man hoppas hela tiden att man ska komma ikapp. Men så blir det vab eller en karensdag och lönen försvinner så fort den kommer, säger Christina.

Allt fler ensamstående föräldrar klarar inte att leva på sin lön. I en ny rapport av Sveriges Makalösa Föräldrar uppger hälften av föräldrarna att de trots arbete har en ohållbar ekonomi. En av dem som kämpar med att få det att gå ihop varje månad är Christina. Hon bor med sina två barn, 10 och 13 år, i en storstad i Sverige och jobbar sedan 2019 som barnskötare på heltid. 

– Jag jobbade i ett modeföretag i 19 år men skolade om mig för att få upp min lön och slippa jobba obekväma arbetstider. Lönen är fortfarande inte så bra och det är ännu svårare om man har fått vabba. Det är många gånger jag inte känt mig frisk men bitit ihop och gått och jobbat för att undvika karensdagen, säger Christina. 

Trots bostadsbidrag och heltidsjobb är pengarna slut innan nästa löning och familjen får hushålla med pålägg och spara in på allt utöver det basala, berättar hon. Att kunna köpa lördagsgodis för 50 kronor som ska räcka i två-tre veckor beskriver hon som en utsvävning de kan unna sig efter att allt annat är betalt. Om det finns något kvar.

”Ständigt ge och ta”

När hon fick veta att hyran i hennes gamla lägenhet skulle höjas till över 13 000 kronor fick Christina panik. Som tur är lyckades hon hitta en mindre lägenhet på andra sidan staden för nästan 11 500 kronor i hyra, berättar hon.

– Barnen har varsina rum och jag sover i vardagsrummet. Det är litet, men vi trivs bra, säger Christina.

Något eget socialt liv varken hinns med eller finns utrymme för i budgeten, berättar Christina. Efter arbetsdagens slut börjar det riktiga arbetet med att ta hand om barnen och hemmet, säger hon. 

– Jag har inte möjligheten att gå ut med jobbarkompisar eller mammor jag lärt känna för att äta eller ta ett glas vin. Ibland kan jag bjuda över dem i stället på något jag bakat och kaffe, även om kaffet också är väldigt dyrt. Det är ett ständigt ge och ta, sen börjar det om nästa månad.

”Gör alla rätt”

Hon får ständigt planera uteaktiviteter så att hon har matsäck med sig. Den spontana glassen uteblir, i stället får de köpa isglass på Lidl och äta hemma. Skulle de ha råd någon gång att äta ute får barnen dela på en kebabtallrik och Christina beställer ingenting till sig själv. Hon upplever att den äldsta sonen blir allt mer medveten om hur hon vänder ut och in på sig för att det ska gå ihop. Hon har övervägt att ta ett extra jobb men konstaterar att det inte skulle gå ihop. Det är också svårt för henne att be om hjälp utifrån, berätta Christina.

– Jag har ingen familj att vända mig till utan är väldigt ensam i det här. Jag drar mig från att fråga andra om hjälp. Jag är väldigt privat och vill inte att folk ska tycka att jag är en börda, eller att de ska tycka synd om mig. Det är skämmigt och jag är så ledsen att det är så här. Jag gör alla rätt. Jag har ett jobb, barnen går i skolan, jag är som vilken annan mamma som helst men så räcker det ändå aldrig.

Hon fortsätter.

– Man hoppas hela tiden att man ska komma ikapp och kunna unna sig någon härlig creme eller en spraydeoderant till min 13-åring. Dricka morgonjuice och äta äggröra. Men så blir det vab eller en karensdag och lönen försvinner så fort den kommer. Men jag kan inte bryta ihop och grotta ner mig för då faller allt och det går ut över mina barn, säger Christina.

Nu överväger hon att utbilda om sig i höst för att komma upp i lön. Samtidigt oroar hon sig över att hon kommer att vara fattigare under tiden hon utbildar sig. Men situationen som den är nu är inte hållbar, menar hon.

– Det är bara jag som jag kan göra någonting åt detta. Inga pengar kommer falla på mig, säger Christina.

Jobbar sjuk

En annan ensamstående tvåbarnsmamma som jobbar heltid och kämpar med sin ekonomi är lagerarbetaren Dana som bor i en förort i Stockholm. 

– Jag har två småbarn som går i förskola. Det blir väldigt ofta vab, särskilt med min yngsta son som har astma och allergier. Det är bra om jag själv blir sjuk när jag vabbar för då slipper jag karensen. Blir jag sjuk mellan vab går jag ändå och jobbar för jag vill inte förlora en dags lön, säger hon.

Som lagerarbetare tjänar Dana 27 000 kronor före skatt. Efter att ha vabbat eller behövt vara föräldraledig på grund av att förskolan är stängd får hon ut mellan 12 000 och 16 000 varje månad. Familjen bor i en trea med en hyra på drygt 12 000 kronor. Hennes bostadsbidrag höjdes med 1 000 kronor vid årsskiftet men hyran höjdes också med omkring 600 kronor, berättar hon.

– 9 000 ska jag betala för hyran. Sen är det el, wifi och hemförsäkring. Matpriserna har blivit mycket högre. Min son har allvarliga allergier och jag måste köpa specialkost till honom. Hyresvärden tar också ut en extra avgift för vatten så jag behöver kontrollera hur det används och hushålla med elen. Det är lite lättare för mig med småbarn, men jag vet mammor med större barn som får betala 1 000 kronor extra för vattnet, säger Dana.

Aldrig semestrat

Hon har funderat över att flytta till en tvåa i stället. Men hon resonerar att hon ändå kommer att behöva större när barnen blir stora. Dana berättar att de ensamstående mammorna i bostadsområdet stöttar varandra genom att till exempel ge kläder. Men hon oroar sig över hur det ska bli när barnen blir större och vill välja själva vad de ska ha på sig. 

När Dana blev ensamstående var det till en början fysiskt tungt och psykiskt påfrestande. Men med tiden har hon kommit igång med rutiner och gått föräldrakurs. Hon säger att hon är stolt över att hon har ett jobb och en inkomst. Hon försöker att vara tacksam över det hon har och inte stressa över sådant hon inte har eller kan få.

– Jag lägger bara pengar på viktiga saker. Jag kan inte köpa något extra efter att jag betalat hyran, maten och fakturor som inte väntar. Jag tänker aldrig på semester. Jag har inte semestrat någon gång så vet inte ens vad det kostar. Om jag har pengar över så sparar jag det för jag vet inte hur nästa månad ser ut.

Det viktigaste för henne är att säkerställa att barnen får en bra uppväxt, berättar hon.

– Jag vill också att mina barn ska kunna gå någon aktivitet, som musik eller dans, när de blir större och inte bara sitta hemma. Jag vet att det är dyrt men det är viktigt och jag får spara in på annat, säger Dana.

Olle Bergvall

Inlägget Ensamstående Christina: ”Jag gör alla rätt men det räcker aldrig” dök först upp på Dagens Arena.

Enligt en ny rapport från Sveriges Makalösa föräldrar går en ensamstående förälder med 25 000 kronor i lön back över 3 100 kronor varje månad. Nu kräver organisationen att socialförsäkringar som barn- och bostadsbidrag höjs.

Allt fler ensamstående föräldrar klarar inte sina basala utgifter trots att de har inkomst från arbete. I en undersökning av Sveriges Makalösa föräldrar uppger nästan samtliga, 97 procent, att de har förvärvsinkomst. Ändå har hälften av dem en dålig eller långsiktigt ohållbar ekonomi och 7 av 10 säger att de inte klarar att leva på enbart lönen.

– Det är skämmigt och jag är så ledsen att det är så här. Jag gör alla rätt. Jag har ett jobb, barnen går i skolan, jag är som vilken annan mamma som helst men så räcker det ändå aldrig, säger ensamstående Christina, som arbetar heltid som barnskötare, i en intervju med Dagens Arena i dag.

Christina Olsson, generalsekreterare på Sveriges Makalösa Föräldrar, påpekar att det främst handlar om arbetarkvinnor som jobbar inom kvinnodominerande yrken, som vårdbiträden och barnskötare.

– Väldigt få jobbar heltid för det går inte ihop när man är heltidsförälder och tillgången till barnomsorg på obekväma arbetstiden sjunker, säger Christina Olsson, generalsekreterare på Sveriges Makalösa Föräldrar. 

Christina Olsson. Foto: Riksförbundet Sveriges Makalösa Föräldrar.

Med en nettolön på 19 680 kronor, barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd får en ensamstående förälder med två barn ut drygt 28 700 kronor, enligt organisationens beräkningar. Men de basala utgifterna som hyra, el, internet, mat, lokaltrafik och läkemedel uppgår enligt räknemodellen till 31 837 kronor. Det innebär alltså att föräldern går back 3 119 kronor varje månad. 

– Trots att de arbetar går de back. Då har vi inte räknat med något sparande, semester eller månadspeng till barnen, säger Christina Olsson.

Vill pressa politikerna

Christina Olsson understryker att det inte är arbetsmarknadens parter man vill åt, för att lönerna skulle vara för låga, utan man vill pressa politikerna att höja socialförsäkringarna som föräldrarna är beroende av. Det rör sig om bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsstöd.

– Vi vill tvinga upp frågan på bordet, precis som vi gjorde med bostadsbidraget förra året. Den frågan var helt död innan vi tog strid för att det skulle höjas. Vid årsskiftet höjdes bidraget med 1 000 kronor för familjer med två barn, men det är fortfarande för lite, säger Christina Olsson.

Sveriges Makalösa Föräldrar menar att de tre socialförsäkringarna bör höjas och indexeras så att de följer inkomst- och kostnadsutvecklingen. Då hade föräldrarna i stället haft drygt 2 000 kronor kvar varje månad. 

Barnbidraget höjdes senast 2018 men har urholkats kraftigt efter inflationsåren. Hyresgränsen för bostadsbidraget höjdes vid årsskiftet från 5 900 kronor för familjer med två barn till 7 900 kronor. Den hade inte höjts sedan 1997 trots att hyrorna mer än fördubblats sedan dess. Enligt Hyresgästföreningen skulle gränsen legat på omkring 11 000 kronor om den följt hyresutvecklingen. 

Bor trångt

Christina Olsson påpekar att många ensamstående bor trångt för att hålla nere bostadskostnaden och att man har anpassat sig efter att värdet på bostadsbidraget urholkats genom åren. Även Riksrevisionen konstaterade i höstas att hushåll med bostadsbidrag är trångbodda i högre grad än tidigare. Detta trots att syftet med bidraget är att resurssvaga hushåll ska kunna efterfråga ”goda och tillräckligt rymliga bostäder”. 

– Politikerna verkar tycka att de här fattiga människorna inte ska ha samma standard som andra människor, säger Christina Olsson.

Rapporten pekar på flera punkter där situationen för ensamstående föräldrar försämrats senaste åren. 2021 var det 52 procent som uppgav att de var sjukskrivna för stressrelaterad ohälsa. I år är det 56 procent. Och andelen som trots inkomst från arbete inte har en hållbar ekonomi har ökat från 42 till 49 procent sedan 2021. En utvecklingen som går ut över barnen, framhåller Christina Olsson.

– Andelen barn som är oroliga över föräldrarnas ekonomi har ökat från 23 till 33 procent. Det finns över 250 000 fattiga barn i Sverige och inga politiska beslut för att få ner siffran. Att inte ta beslut om att höja och värdesäkra de här bidragen är också ett beslut. Politikerna är absolut ansvariga för att vi har barnfattigdom, säger hon.

”Andra klassens medborgare”

Christina Olsson poängterar att den ekonomiska stressen får samhälleliga konsekvenser när föräldrarna blir sjukskrivna och barnen hamnar i utanförskap. Det sociala livet begränsas när man har inte råd med presenter till barnkalas, någon fritidsaktivitet eller semester, menar hon.

– Vi vill få Svensson att tänka: varför ska barn i ett av världens rikaste länder ha det så här? Varför ska de inte kunna gå på simskola eller åka på semester? De här barnen är enligt min starka uppfattning andra klassens medborgare. De är bara i början på sina liv, men utanförskapet nu leder till psykisk ohälsa, sämre skolresultat och sämre förutsättningar för deras vuxna liv. Det är korkat av oss att låta barn växa upp i barnfattigdom, för vi vill ha starka individer som bidrar till samhället. Men så länge Svensson tycker att hårda tag är rätt väg kommer politiker att förorda det, säger Christina Olsson. 

Olle Bergvall 

Inlägget Rapport: Allt fler ensamstående föräldrar fattiga trots löneinkomst dök först upp på Dagens Arena.

Gästlistan till Jan Emanuels kändisfest säger något om vår tid.

I förra veckan blev jag inbjuden till en releasefest för en ny bok av Jan Emanuel.

Kvinnan som ringde undrade vänligt om vi på Dagens Arena var intresserade av att göra en intervju med författaren. Festen skulle vara på en restaurang och hon betonade att väldigt, väldigt många kändisar skulle vara på plats.

Sedan fick jag en lista på alla dessa kändisar som var tänkt locka även mig att komma dit, och man kan milt uttryckt säga att där fanns något för alla smaker. För att ta några exempel:

Jimmie Åkesson

Alexandra Pascalidou

Martin Melin

Alexandra Nilsson (bloggare/influencer)

Bilan Osman (krönikör)

Julia Franzén och Bingo Rimér

Sven Otto Littorin

Nick Alinia

Annika Strandhäll

Paolo Roberto

Ola Rapace

Per Holknekt

Mikael Persbrandt

Dessutom skulle samtliga deltagare i Love is blind tydligen vara där. Eller i alla fall stod de på gästlistan. Det är väl så med alla de där namnen. De står på en lista. Inte mer än så.

Svaret är mycket enkelt

Jag har personligen svårt att föreställa mig att det skulle gå att ställa journalisten och författaren Alexandra Pascalidou och den högerextreme youtubern Nick Alinia – eller för den delen Annika Strandhäll och Paolo Roberto – på samma festgolv utan att det på något sätt slutar illa men som marknadsföringsstrategi är det intressant.

I debatten kring Jeffrey Epstein har många ställt sig frågan: hur var det möjligt för en person som han, att samla så stora delar av världens elit runt sig? Miljardärer, kungligheter, regissörer, författare. Alla verkade uppskatta att hänga med honom på hans privata ö i Karibien eller i någon av hans lyxlägenheter i världens storstäder.

Efter att han dömts i Florida för sexuellt övergrepp på minderårig 2008 minskade kretsen något, men påfallande många valde att hänga kvar i hans krets av makthavare och lycksökare.

Varför då?

Jag tror att svaret är mycket enkelt:

Att vara med i den sortens nätverk är beviset för att du ”är” någon. En person att räkna med. En person som genom Epsteins försorg invigts i en av elitens mest privata gemenskaper, som dessutom kan ge ekonomiska fördelar.

Det är lätt att peka finger i efterhand, men jag är säker på att många av er som läser detta hade älskat den känslan av exklusiv tillhörighet.

Jakten på bekräftelse och gemenskap

Jag gör absolut ingen jämförelse i övrigt (bäst att skriva det tydligt), men jag har ofta förvånats över att de som är kändisar i Sverige på något märkligt sätt tycks umgås nästan uteslutande med andra kändisar.

Och (fortfarande ingen jämförelse i övrigt) det är därför inte heller underligt att just den drivkraften, jakten på bekräftelse, exklusivitet, lyx och kändisskap, finns med som en lockfaktor i marknadsföringen av till exempel nya böcker av dokusåpakändisen, politikern och mångmiljonären Jan Emanuel.

Vi lever trots allt i en tid som är helt fixerad vid just de egenskaperna.

Hade jag varit mer i början av min journalistkarriär hade jag kanske känt mig lockad av den där listan med hel-,  halv- och kvartskändisar från samhället olika sfärer.

Nu kändes det hela mest som ett säljtrick.

Och Jan Emanuel behöver troligen inte någon draghjälp genom en intervju i Dagens Arena. Han syns ju ändå överallt nuförtiden.

Skulle alla de där kändisarna på listan verkligen dyka upp på samma fest skulle det kanske – om inte annat – vara intressant ur ett rent sociologiskt perspektiv.

Jesper Bengtsson

Inlägget Och så undrar ni varför Epstein kunde bli så populär? dök först upp på Dagens Arena.