Tornevall Networks

Changes

TITLE:
Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet

DESCRIPTION:
Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.

Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.

Under de senaste valrörelserna har arbetsmarknadsfrågor fått allt mindre uppmärksamhet. Den här valrörelsen är inget undantag. Tvärtom. Partierna och medierna fokuserar på andra frågor än arbetsmarknaden – trots rekordhög arbetslöshet.

Väljare som vill veta hur enskilda partier ser på hur arbetslösheten ska minska och vilka insatser som krävs för de arbetslösa får dålig information jämfört med vad som gäller för andra politikområden. När partierna och de stora redaktionerna gör sina ofta ganska ambitiösa sammanställningar av vad partierna vill åstadkomma saknas ofta arbetsmarknadsperspektivet.

En seger för Tidöpartierna

Undantag finns, till exempel fackföreningspressen och Dagens Arena, men i huvudsak råder tystnad. Visserligen går det att invända att alla medborgare har en skyldighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om var partierna står i viktiga frågor. Men det gäller i så fall alla politikområden och just detta är sämre beskrivet än andra. Ändå finns det underlag, Arena Idé har genomfört en ambitiös granskning av riksdagspartiernas arbetsmarknadspolitik inför valet.

Att arbetslösheten inte uppmärksammas mer måste betraktas som en seger för Tidö-partierna. Antalet arbetslösa är över 500 000 och nära 100 000 fler än när den nuvarande regeringen och SD tillträdde. Det är därmed ett gigantiskt misslyckade för fyra partier som lovade färre arbetslösa och en arbetslinje som skulle åstadkomma underverk.

Den tredje på posten

I stället har antalet arbetsförmedlingskontor minskat kraftigt, liksom arbetslösa som får träffa arbetsförmedlare fysiskt samtidigt som de privata företag som skulle förmedla jobb till de arbetslösa gör ett allt sämre jobb (en del tycks vara rent brottsliga). De misslyckade åtgärderna och den ständigt ökande långtidsarbetslösheten borde leda till att regeringen avkrävs svar och förklaringar.

Men märkligt nog har arbetslösheten sällan varit i fokus när partierna debatterar. Ytterst ansvarig för arbetsmarknadspolitiken är liberala arbetsmarknadsminister Johan Britz, för övrigt den tredje på posten sedan Tidö-gänget tillträdde. När Johan Britz ändå får en och annan fråga om varför arbetslösheten är hög och vad som ska göras återkommer han till de arbetslösas ansvar. De ska söka fler jobb – ett slags ansträngningsfilosofi som någon kallar det.

De privata företagen som under mandatperioden ersatt arbetsförmedlare fungerar dåligt och bör ersättas, enligt Johan Britz. Att de släpptes in i förmedlingsverksamheten är Centerpartiets fel. Det var de som när Januariavtalet slöts 2019 drev igenom så kallade privata aktörer. Men att Liberalerna var ett av övriga fyra partier som stod bakom uppgörelsen och att den nuvarande regeringen haft fyra år på sig att hitta alternativa åtgärder pratar Johan Britz inte om.

Lamt och otydligt

Socialdemokraterna låg också bakom Januariavtalet och är alltså också ansvariga för att Arbetsförmedlingen nedmonterades under förra mandatperioden. Men det var då.

Sedan dess har undersökningar och rapporter visat att mycket inte fungerar och borde ändras. Men kritiken från vänster är förvånansvärt lam och otydlig. Inte minst ledningen inom Socialdemokraterna kritiseras för att inte tydliggöra vad partiet vill. Är det någon fråga som historiskt kan beskrivas som s-märkt är det åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.

Och förslag till åtgärder finns – inte minst tydliga satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Men partiet gör inte någon större affär av sitt åtgärdsprogram. En komplicerande faktor kan vara att Centerpartiet är minst sagt ointresserat av satsningar. Bland partierna i riksdagen är C det parti som lägger minst pengar på arbetsmarknadspolitik i sin budget.

Befriande med lite självkritik

En annan fråga som inte fått speciellt stor uppmärksamhet är vad partierna vill göra med de arbetslösas framtida ersättning. Förra året genomförde regeringen en nedtrappning av ersättningen. Den här nedtrappningen behöver skärpas ytterligare, anser C och M och KD, SD och L vill att a-kassan förstatligas på sikt och kopplas bort från fackförbunden.

S, MP och V vill alla tre återställa den nedtrappning som regeringen införde av arbetslöshetsersättningen.

Nu återstår bara några få dagar fram till valet på söndag. Utgången verkar oklarare än någonsin. Men oavsett vem som vinner väntar en eftervalsdebatt.

Då vore det befriande med lite självkritik från både partier och de stora redaktionerna för att arbetsmarknadsfrågorna kom i skymundan.

Anna Danielsson Öberg

Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet

DESCRIPTION:
Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.

Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.

Under de senaste valrörelserna har arbetsmarknadsfrågor fått allt mindre uppmärksamhet. Den här valrörelsen är inget undantag. Tvärtom. Partierna och medierna fokuserar på andra frågor än arbetsmarknaden – trots rekordhög arbetslöshet.

Väljare som vill veta hur enskilda partier ser på hur arbetslösheten ska minska och vilka insatser som krävs för de arbetslösa får dålig information jämfört med vad som gäller för andra politikområden. När partierna och de stora redaktionerna gör sina ofta ganska ambitiösa sammanställningar av vad partierna vill åstadkomma saknas ofta arbetsmarknadsperspektivet.

En seger för Tidöpartierna

Undantag finns, till exempel fackföreningspressen och Dagens Arena, men i huvudsak råder tystnad. Visserligen går det att invända att alla medborgare har en skyldighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om var partierna står i viktiga frågor. Men det gäller i så fall alla politikområden och just detta är sämre beskrivet än andra. Ändå finns det underlag, Arena Idé har genomfört en ambitiös granskning av riksdagspartiernas arbetsmarknadspolitik inför valet.

Att arbetslösheten inte uppmärksammas mer måste betraktas som en seger för Tidöpartierna. Antalet arbetslösa är över 500 000 och nära 100 000 fler än när den nuvarande regeringen och SD tillträdde. Det är därmed ett gigantiskt misslyckade för fyra partier som lovade färre arbetslösa och en arbetslinje som skulle åstadkomma underverk.

Den tredje på posten

I stället har antalet arbetsförmedlingskontor minskat kraftigt, liksom arbetslösa som får träffa arbetsförmedlare fysiskt, samtidigt som de privata företag som skulle förmedla jobb till de arbetslösa gör ett allt sämre jobb (en del tycks vara rent brottsliga). De misslyckade åtgärderna och den ständigt ökande långtidsarbetslösheten borde leda till att regeringen avkrävs svar och förklaringar.

Men märkligt nog har arbetslösheten sällan varit i fokus när partierna debatterar. Ytterst ansvarig för arbetsmarknadspolitiken är liberala arbetsmarknadsminister Johan Britz, för övrigt den tredje på posten sedan Tidö-gänget tillträdde. När Johan Britz ändå får en och annan fråga om varför arbetslösheten är hög och vad som ska göras återkommer han till de arbetslösas ansvar. De ska söka fler jobb – ett slags ansträngningsfilosofi som någon kallar det.

De privata företagen som under mandatperioden ersatt arbetsförmedlare fungerar dåligt och bör ersättas, enligt Johan Britz. Att de släpptes in i förmedlingsverksamheten är Centerpartiets fel. Det var de som när Januariavtalet slöts 2019 drev igenom så kallade privata aktörer. Men att Liberalerna var ett av övriga fyra partier som stod bakom uppgörelsen och att den nuvarande regeringen haft fyra år på sig att hitta alternativa åtgärder pratar Johan Britz inte om.

Lamt och otydligt

Socialdemokraterna låg också bakom Januariavtalet och är alltså också ansvariga för att Arbetsförmedlingen nedmonterades under förra mandatperioden. Men det var då.

Sedan dess har undersökningar och rapporter visat att mycket inte fungerar och borde ändras. Men kritiken från vänster är förvånansvärt lam och otydlig. Inte minst ledningen inom Socialdemokraterna kritiseras för att inte tydliggöra vad partiet vill. Är det någon fråga som historiskt kan beskrivas som s-märkt är det åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.

Och förslag till åtgärder finns – inte minst tydliga satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Men partiet gör inte någon större affär av sitt åtgärdsprogram. En komplicerande faktor kan vara att Centerpartiet är minst sagt ointresserat av satsningar. Bland partierna i riksdagen är C det parti som lägger minst pengar på arbetsmarknadspolitik i sin budget.

Befriande med lite självkritik

En annan fråga som inte fått speciellt stor uppmärksamhet är vad partierna vill göra med de arbetslösas framtida ersättning. Förra året genomförde regeringen en nedtrappning av ersättningen. Den här nedtrappningen behöver skärpas ytterligare, anser C och M och KD, SD och L vill att a-kassan förstatligas på sikt och kopplas bort från fackförbunden.

S, MP och V vill alla tre återställa den nedtrappning som regeringen införde av arbetslöshetsersättningen.

Nu återstår bara några få dagar fram till valet på söndag. Utgången verkar oklarare än någonsin. Men oavsett vem som vinner väntar en eftervalsdebatt.

Då vore det befriande med lite självkritik från både partier och de stora redaktionerna för att arbetsmarknadsfrågorna kom i skymundan.

Anna Danielsson Öberg

Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-09-10 01:49:30

   Discovered: 2026-09-10 08:21:45 Hash: 49813184faf41c5cc681ff59d061c26ba5de122d
   Title:

   Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet
   Description:

   Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.
   
   Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.
   
   Under de senaste valrörelserna har arbetsmarknadsfrågor fått allt mindre uppmärksamhet. Den här valrörelsen är inget undantag. Tvärtom. Partierna och medierna fokuserar på andra frågor än arbetsmarknaden – trots rekordhög arbetslöshet.
   
   Väljare som vill veta hur enskilda partier ser på hur arbetslösheten ska minska och vilka insatser som krävs för de arbetslösa får dålig information jämfört med vad som gäller för andra politikområden. När partierna och de stora redaktionerna gör sina ofta ganska ambitiösa sammanställningar av vad partierna vill åstadkomma saknas ofta arbetsmarknadsperspektivet.
   
   En seger för Tidöpartierna
   
   Undantag finns, till exempel fackföreningspressen och Dagens Arena, men i huvudsak råder tystnad. Visserligen går det att invända att alla medborgare har en skyldighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om var partierna står i viktiga frågor. Men det gäller i så fall alla politikområden och just detta är sämre beskrivet än andra. Ändå finns det underlag, Arena Idé har genomfört en ambitiös granskning av riksdagspartiernas arbetsmarknadspolitik inför valet.
   
   Att arbetslösheten inte uppmärksammas mer måste betraktas som en seger för Tidöpartierna. Antalet arbetslösa är över 500 000 och nära 100 000 fler än när den nuvarande regeringen och SD tillträdde. Det är därmed ett gigantiskt misslyckade för fyra partier som lovade färre arbetslösa och en arbetslinje som skulle åstadkomma underverk.
   
   Den tredje på posten
   
   I stället har antalet arbetsförmedlingskontor minskat kraftigt, liksom arbetslösa som får träffa arbetsförmedlare fysiskt, samtidigt som de privata företag som skulle förmedla jobb till de arbetslösa gör ett allt sämre jobb (en del tycks vara rent brottsliga). De misslyckade åtgärderna och den ständigt ökande långtidsarbetslösheten borde leda till att regeringen avkrävs svar och förklaringar.
   
   Men märkligt nog har arbetslösheten sällan varit i fokus när partierna debatterar. Ytterst ansvarig för arbetsmarknadspolitiken är liberala arbetsmarknadsminister Johan Britz, för övrigt den tredje på posten sedan Tidö-gänget tillträdde. När Johan Britz ändå får en och annan fråga om varför arbetslösheten är hög och vad som ska göras återkommer han till de arbetslösas ansvar. De ska söka fler jobb – ett slags ansträngningsfilosofi som någon kallar det.
   
   De privata företagen som under mandatperioden ersatt arbetsförmedlare fungerar dåligt och bör ersättas, enligt Johan Britz. Att de släpptes in i förmedlingsverksamheten är Centerpartiets fel. Det var de som när Januariavtalet slöts 2019 drev igenom så kallade privata aktörer. Men att Liberalerna var ett av övriga fyra partier som stod bakom uppgörelsen och att den nuvarande regeringen haft fyra år på sig att hitta alternativa åtgärder pratar Johan Britz inte om.
   
   Lamt och otydligt
   
   Socialdemokraterna låg också bakom Januariavtalet och är alltså också ansvariga för att Arbetsförmedlingen nedmonterades under förra mandatperioden. Men det var då.
   
   Sedan dess har undersökningar och rapporter visat att mycket inte fungerar och borde ändras. Men kritiken från vänster är förvånansvärt lam och otydlig. Inte minst ledningen inom Socialdemokraterna kritiseras för att inte tydliggöra vad partiet vill. Är det någon fråga som historiskt kan beskrivas som s-märkt är det åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.
   
   Och förslag till åtgärder finns – inte minst tydliga satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Men partiet gör inte någon större affär av sitt åtgärdsprogram. En komplicerande faktor kan vara att Centerpartiet är minst sagt ointresserat av satsningar. Bland partierna i riksdagen är C det parti som lägger minst pengar på arbetsmarknadspolitik i sin budget.
   
   Befriande med lite självkritik
   
   En annan fråga som inte fått speciellt stor uppmärksamhet är vad partierna vill göra med de arbetslösas framtida ersättning. Förra året genomförde regeringen en nedtrappning av ersättningen. Den här nedtrappningen behöver skärpas ytterligare, anser C och M och KD, SD och L vill att a-kassan förstatligas på sikt och kopplas bort från fackförbunden.
   
   S, MP och V vill alla tre återställa den nedtrappning som regeringen införde av arbetslöshetsersättningen.
   
   Nu återstår bara några få dagar fram till valet på söndag. Utgången verkar oklarare än någonsin. Men oavsett vem som vinner väntar en eftervalsdebatt.
   
   Då vore det befriande med lite självkritik från både partier och de stora redaktionerna för att arbetsmarknadsfrågorna kom i skymundan.
   
   Anna Danielsson Öberg
   
   Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-09-10 01:49:30

   Discovered: 2026-09-10 01:53:00 Hash: 954b2fd2579912368e1c9855b43f90650726bb17
   Title:

   Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet
   Description:

   Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.
   
   Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.
   
   Under de senaste valrörelserna har arbetsmarknadsfrågor fått allt mindre uppmärksamhet. Den här valrörelsen är inget undantag. Tvärtom. Partierna och medierna fokuserar på andra frågor än arbetsmarknaden – trots rekordhög arbetslöshet.
   
   Väljare som vill veta hur enskilda partier ser på hur arbetslösheten ska minska och vilka insatser som krävs för de arbetslösa får dålig information jämfört med vad som gäller för andra politikområden. När partierna och de stora redaktionerna gör sina ofta ganska ambitiösa sammanställningar av vad partierna vill åstadkomma saknas ofta arbetsmarknadsperspektivet.
   
   En seger för Tidöpartierna
   
   Undantag finns, till exempel fackföreningspressen och Dagens Arena, men i huvudsak råder tystnad. Visserligen går det att invända att alla medborgare har en skyldighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om var partierna står i viktiga frågor. Men det gäller i så fall alla politikområden och just detta är sämre beskrivet än andra. Ändå finns det underlag, Arena Idé har genomfört en ambitiös granskning av riksdagspartiernas arbetsmarknadspolitik inför valet.
   
   Att arbetslösheten inte uppmärksammas mer måste betraktas som en seger för Tidö-partierna. Antalet arbetslösa är över 500 000 och nära 100 000 fler än när den nuvarande regeringen och SD tillträdde. Det är därmed ett gigantiskt misslyckade för fyra partier som lovade färre arbetslösa och en arbetslinje som skulle åstadkomma underverk.
   
   Den tredje på posten
   
   I stället har antalet arbetsförmedlingskontor minskat kraftigt, liksom arbetslösa som får träffa arbetsförmedlare fysiskt samtidigt som de privata företag som skulle förmedla jobb till de arbetslösa gör ett allt sämre jobb (en del tycks vara rent brottsliga). De misslyckade åtgärderna och den ständigt ökande långtidsarbetslösheten borde leda till att regeringen avkrävs svar och förklaringar.
   
   Men märkligt nog har arbetslösheten sällan varit i fokus när partierna debatterar. Ytterst ansvarig för arbetsmarknadspolitiken är liberala arbetsmarknadsminister Johan Britz, för övrigt den tredje på posten sedan Tidö-gänget tillträdde. När Johan Britz ändå får en och annan fråga om varför arbetslösheten är hög och vad som ska göras återkommer han till de arbetslösas ansvar. De ska söka fler jobb – ett slags ansträngningsfilosofi som någon kallar det.
   
   De privata företagen som under mandatperioden ersatt arbetsförmedlare fungerar dåligt och bör ersättas, enligt Johan Britz. Att de släpptes in i förmedlingsverksamheten är Centerpartiets fel. Det var de som när Januariavtalet slöts 2019 drev igenom så kallade privata aktörer. Men att Liberalerna var ett av övriga fyra partier som stod bakom uppgörelsen och att den nuvarande regeringen haft fyra år på sig att hitta alternativa åtgärder pratar Johan Britz inte om.
   
   Lamt och otydligt
   
   Socialdemokraterna låg också bakom Januariavtalet och är alltså också ansvariga för att Arbetsförmedlingen nedmonterades under förra mandatperioden. Men det var då.
   
   Sedan dess har undersökningar och rapporter visat att mycket inte fungerar och borde ändras. Men kritiken från vänster är förvånansvärt lam och otydlig. Inte minst ledningen inom Socialdemokraterna kritiseras för att inte tydliggöra vad partiet vill. Är det någon fråga som historiskt kan beskrivas som s-märkt är det åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.
   
   Och förslag till åtgärder finns – inte minst tydliga satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Men partiet gör inte någon större affär av sitt åtgärdsprogram. En komplicerande faktor kan vara att Centerpartiet är minst sagt ointresserat av satsningar. Bland partierna i riksdagen är C det parti som lägger minst pengar på arbetsmarknadspolitik i sin budget.
   
   Befriande med lite självkritik
   
   En annan fråga som inte fått speciellt stor uppmärksamhet är vad partierna vill göra med de arbetslösas framtida ersättning. Förra året genomförde regeringen en nedtrappning av ersättningen. Den här nedtrappningen behöver skärpas ytterligare, anser C och M och KD, SD och L vill att a-kassan förstatligas på sikt och kopplas bort från fackförbunden.
   
   S, MP och V vill alla tre återställa den nedtrappning som regeringen införde av arbetslöshetsersättningen.
   
   Nu återstår bara några få dagar fram till valet på söndag. Utgången verkar oklarare än någonsin. Men oavsett vem som vinner väntar en eftervalsdebatt.
   
   Då vore det befriande med lite självkritik från både partier och de stora redaktionerna för att arbetsmarknadsfrågorna kom i skymundan.
   
   Anna Danielsson Öberg
   
   Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.

Changes

TITLE:
Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet

DESCRIPTION:
Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.

Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.

Under de senaste valrörelserna har arbetsmarknadsfrågor fått allt mindre uppmärksamhet. Den här valrörelsen är inget undantag. Tvärtom. Partierna och medierna fokuserar på andra frågor än arbetsmarknaden – trots rekordhög arbetslöshet.

Väljare som vill veta hur enskilda partier ser på hur arbetslösheten ska minska och vilka insatser som krävs för de arbetslösa får dålig information jämfört med vad som gäller för andra politikområden. När partierna och de stora redaktionerna gör sina ofta ganska ambitiösa sammanställningar av vad partierna vill åstadkomma saknas ofta arbetsmarknadsperspektivet.

En seger för Tidöpartierna

Undantag finns, till exempel fackföreningspressen och Dagens Arena, men i huvudsak råder tystnad. Visserligen går det att invända att alla medborgare har en skyldighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om var partierna står i viktiga frågor. Men det gäller i så fall alla politikområden och just detta är sämre beskrivet än andra. Ändå finns det underlag, Arena Idé har genomfört en ambitiös granskning av riksdagspartiernas arbetsmarknadspolitik inför valet.

Att arbetslösheten inte uppmärksammas mer måste betraktas som en seger för Tidö-partierna. Antalet arbetslösa är över 500 000 och nära 100 000 fler än när den nuvarande regeringen och SD tillträdde. Det är därmed ett gigantiskt misslyckade för fyra partier som lovade färre arbetslösa och en arbetslinje som skulle åstadkomma underverk.

Den tredje på posten

I stället har antalet arbetsförmedlingskontor minskat kraftigt, liksom arbetslösa som får träffa arbetsförmedlare fysiskt samtidigt som de privata företag som skulle förmedla jobb till de arbetslösa gör ett allt sämre jobb (en del tycks vara rent brottsliga). De misslyckade åtgärderna och den ständigt ökande långtidsarbetslösheten borde leda till att regeringen avkrävs svar och förklaringar.

Men märkligt nog har arbetslösheten sällan varit i fokus när partierna debatterar. Ytterst ansvarig för arbetsmarknadspolitiken är liberala arbetsmarknadsminister Johan Britz, för övrigt den tredje på posten sedan Tidö-gänget tillträdde. När Johan Britz ändå får en och annan fråga om varför arbetslösheten är hög och vad som ska göras återkommer han till de arbetslösas ansvar. De ska söka fler jobb – ett slags ansträngningsfilosofi som någon kallar det.

De privata företagen som under mandatperioden ersatt arbetsförmedlare fungerar dåligt och bör ersättas, enligt Johan Britz. Att de släpptes in i förmedlingsverksamheten är Centerpartiets fel. Det var de som när Januariavtalet slöts 2019 drev igenom så kallade privata aktörer. Men att Liberalerna var ett av övriga fyra partier som stod bakom uppgörelsen och att den nuvarande regeringen haft fyra år på sig att hitta alternativa åtgärder pratar Johan Britz inte om.

Lamt och otydligt

Socialdemokraterna låg också bakom Januariavtalet och är alltså också ansvariga för att Arbetsförmedlingen nedmonterades under förra mandatperioden. Men det var då.

Sedan dess har undersökningar och rapporter visat att mycket inte fungerar och borde ändras. Men kritiken från vänster är förvånansvärt lam och otydlig. Inte minst ledningen inom Socialdemokraterna kritiseras för att inte tydliggöra vad partiet vill. Är det någon fråga som historiskt kan beskrivas som s-märkt är det åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.

Och förslag till åtgärder finns – inte minst tydliga satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Men partiet gör inte någon större affär av sitt åtgärdsprogram. En komplicerande faktor kan vara att Centerpartiet är minst sagt ointresserat av satsningar. Bland partierna i riksdagen är C det parti som lägger minst pengar på arbetsmarknadspolitik i sin budget.

Befriande med lite självkritik

En annan fråga som inte fått speciellt stor uppmärksamhet är vad partierna vill göra med de arbetslösas framtida ersättning. Förra året genomförde regeringen en nedtrappning av ersättningen. Den här nedtrappningen behöver skärpas ytterligare, anser C och M och KD, SD och L vill att a-kassan förstatligas på sikt och kopplas bort från fackförbunden.

S, MP och V vill alla tre återställa den nedtrappning som regeringen införde av arbetslöshetsersättningen.

Nu återstår bara några få dagar fram till valet på söndag. Utgången verkar oklarare än någonsin. Men oavsett vem som vinner väntar en eftervalsdebatt.

Då vore det befriande med lite självkritik från både partier och de stora redaktionerna för att arbetsmarknadsfrågorna kom i skymundan.

Anna Danielsson Öberg

Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet

DESCRIPTION:
Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.

Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.

Under de senaste valrörelserna har arbetsmarknadsfrågor fått allt mindre uppmärksamhet. Den här valrörelsen är inget undantag. Tvärtom. Partierna och medierna fokuserar på andra frågor än arbetsmarknaden – trots rekordhög arbetslöshet.

Väljare som vill veta hur enskilda partier ser på hur arbetslösheten ska minska och vilka insatser som krävs för de arbetslösa får dålig information jämfört med vad som gäller för andra politikområden. När partierna och de stora redaktionerna gör sina ofta ganska ambitiösa sammanställningar av vad partierna vill åstadkomma saknas ofta arbetsmarknadsperspektivet.

En seger för Tidöpartierna

Undantag finns, till exempel fackföreningspressen och Dagens Arena, men i huvudsak råder tystnad. Visserligen går det att invända att alla medborgare har en skyldighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om var partierna står i viktiga frågor. Men det gäller i så fall alla politikområden och just detta är sämre beskrivet än andra. Ändå finns det underlag, Arena Idé har genomfört en ambitiös granskning av riksdagspartiernas arbetsmarknadspolitik inför valet.

Att arbetslösheten inte uppmärksammas mer måste betraktas som en seger för Tidöpartierna. Antalet arbetslösa är över 500 000 och nära 100 000 fler än när den nuvarande regeringen och SD tillträdde. Det är därmed ett gigantiskt misslyckade för fyra partier som lovade färre arbetslösa och en arbetslinje som skulle åstadkomma underverk.

Den tredje på posten

I stället har antalet arbetsförmedlingskontor minskat kraftigt, liksom arbetslösa som får träffa arbetsförmedlare fysiskt, samtidigt som de privata företag som skulle förmedla jobb till de arbetslösa gör ett allt sämre jobb (en del tycks vara rent brottsliga). De misslyckade åtgärderna och den ständigt ökande långtidsarbetslösheten borde leda till att regeringen avkrävs svar och förklaringar.

Men märkligt nog har arbetslösheten sällan varit i fokus när partierna debatterar. Ytterst ansvarig för arbetsmarknadspolitiken är liberala arbetsmarknadsminister Johan Britz, för övrigt den tredje på posten sedan Tidö-gänget tillträdde. När Johan Britz ändå får en och annan fråga om varför arbetslösheten är hög och vad som ska göras återkommer han till de arbetslösas ansvar. De ska söka fler jobb – ett slags ansträngningsfilosofi som någon kallar det.

De privata företagen som under mandatperioden ersatt arbetsförmedlare fungerar dåligt och bör ersättas, enligt Johan Britz. Att de släpptes in i förmedlingsverksamheten är Centerpartiets fel. Det var de som när Januariavtalet slöts 2019 drev igenom så kallade privata aktörer. Men att Liberalerna var ett av övriga fyra partier som stod bakom uppgörelsen och att den nuvarande regeringen haft fyra år på sig att hitta alternativa åtgärder pratar Johan Britz inte om.

Lamt och otydligt

Socialdemokraterna låg också bakom Januariavtalet och är alltså också ansvariga för att Arbetsförmedlingen nedmonterades under förra mandatperioden. Men det var då.

Sedan dess har undersökningar och rapporter visat att mycket inte fungerar och borde ändras. Men kritiken från vänster är förvånansvärt lam och otydlig. Inte minst ledningen inom Socialdemokraterna kritiseras för att inte tydliggöra vad partiet vill. Är det någon fråga som historiskt kan beskrivas som s-märkt är det åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.

Och förslag till åtgärder finns – inte minst tydliga satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Men partiet gör inte någon större affär av sitt åtgärdsprogram. En komplicerande faktor kan vara att Centerpartiet är minst sagt ointresserat av satsningar. Bland partierna i riksdagen är C det parti som lägger minst pengar på arbetsmarknadspolitik i sin budget.

Befriande med lite självkritik

En annan fråga som inte fått speciellt stor uppmärksamhet är vad partierna vill göra med de arbetslösas framtida ersättning. Förra året genomförde regeringen en nedtrappning av ersättningen. Den här nedtrappningen behöver skärpas ytterligare, anser C och M och KD, SD och L vill att a-kassan förstatligas på sikt och kopplas bort från fackförbunden.

S, MP och V vill alla tre återställa den nedtrappning som regeringen införde av arbetslöshetsersättningen.

Nu återstår bara några få dagar fram till valet på söndag. Utgången verkar oklarare än någonsin. Men oavsett vem som vinner väntar en eftervalsdebatt.

Då vore det befriande med lite självkritik från både partier och de stora redaktionerna för att arbetsmarknadsfrågorna kom i skymundan.

Anna Danielsson Öberg

Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-09-10 01:49:30

   Discovered: 2026-09-10 08:21:45 Hash: 49813184faf41c5cc681ff59d061c26ba5de122d
   Title:

   Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet
   Description:

   Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.
   
   Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.
   
   Under de senaste valrörelserna har arbetsmarknadsfrågor fått allt mindre uppmärksamhet. Den här valrörelsen är inget undantag. Tvärtom. Partierna och medierna fokuserar på andra frågor än arbetsmarknaden – trots rekordhög arbetslöshet.
   
   Väljare som vill veta hur enskilda partier ser på hur arbetslösheten ska minska och vilka insatser som krävs för de arbetslösa får dålig information jämfört med vad som gäller för andra politikområden. När partierna och de stora redaktionerna gör sina ofta ganska ambitiösa sammanställningar av vad partierna vill åstadkomma saknas ofta arbetsmarknadsperspektivet.
   
   En seger för Tidöpartierna
   
   Undantag finns, till exempel fackföreningspressen och Dagens Arena, men i huvudsak råder tystnad. Visserligen går det att invända att alla medborgare har en skyldighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om var partierna står i viktiga frågor. Men det gäller i så fall alla politikområden och just detta är sämre beskrivet än andra. Ändå finns det underlag, Arena Idé har genomfört en ambitiös granskning av riksdagspartiernas arbetsmarknadspolitik inför valet.
   
   Att arbetslösheten inte uppmärksammas mer måste betraktas som en seger för Tidöpartierna. Antalet arbetslösa är över 500 000 och nära 100 000 fler än när den nuvarande regeringen och SD tillträdde. Det är därmed ett gigantiskt misslyckade för fyra partier som lovade färre arbetslösa och en arbetslinje som skulle åstadkomma underverk.
   
   Den tredje på posten
   
   I stället har antalet arbetsförmedlingskontor minskat kraftigt, liksom arbetslösa som får träffa arbetsförmedlare fysiskt, samtidigt som de privata företag som skulle förmedla jobb till de arbetslösa gör ett allt sämre jobb (en del tycks vara rent brottsliga). De misslyckade åtgärderna och den ständigt ökande långtidsarbetslösheten borde leda till att regeringen avkrävs svar och förklaringar.
   
   Men märkligt nog har arbetslösheten sällan varit i fokus när partierna debatterar. Ytterst ansvarig för arbetsmarknadspolitiken är liberala arbetsmarknadsminister Johan Britz, för övrigt den tredje på posten sedan Tidö-gänget tillträdde. När Johan Britz ändå får en och annan fråga om varför arbetslösheten är hög och vad som ska göras återkommer han till de arbetslösas ansvar. De ska söka fler jobb – ett slags ansträngningsfilosofi som någon kallar det.
   
   De privata företagen som under mandatperioden ersatt arbetsförmedlare fungerar dåligt och bör ersättas, enligt Johan Britz. Att de släpptes in i förmedlingsverksamheten är Centerpartiets fel. Det var de som när Januariavtalet slöts 2019 drev igenom så kallade privata aktörer. Men att Liberalerna var ett av övriga fyra partier som stod bakom uppgörelsen och att den nuvarande regeringen haft fyra år på sig att hitta alternativa åtgärder pratar Johan Britz inte om.
   
   Lamt och otydligt
   
   Socialdemokraterna låg också bakom Januariavtalet och är alltså också ansvariga för att Arbetsförmedlingen nedmonterades under förra mandatperioden. Men det var då.
   
   Sedan dess har undersökningar och rapporter visat att mycket inte fungerar och borde ändras. Men kritiken från vänster är förvånansvärt lam och otydlig. Inte minst ledningen inom Socialdemokraterna kritiseras för att inte tydliggöra vad partiet vill. Är det någon fråga som historiskt kan beskrivas som s-märkt är det åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.
   
   Och förslag till åtgärder finns – inte minst tydliga satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Men partiet gör inte någon större affär av sitt åtgärdsprogram. En komplicerande faktor kan vara att Centerpartiet är minst sagt ointresserat av satsningar. Bland partierna i riksdagen är C det parti som lägger minst pengar på arbetsmarknadspolitik i sin budget.
   
   Befriande med lite självkritik
   
   En annan fråga som inte fått speciellt stor uppmärksamhet är vad partierna vill göra med de arbetslösas framtida ersättning. Förra året genomförde regeringen en nedtrappning av ersättningen. Den här nedtrappningen behöver skärpas ytterligare, anser C och M och KD, SD och L vill att a-kassan förstatligas på sikt och kopplas bort från fackförbunden.
   
   S, MP och V vill alla tre återställa den nedtrappning som regeringen införde av arbetslöshetsersättningen.
   
   Nu återstår bara några få dagar fram till valet på söndag. Utgången verkar oklarare än någonsin. Men oavsett vem som vinner väntar en eftervalsdebatt.
   
   Då vore det befriande med lite självkritik från både partier och de stora redaktionerna för att arbetsmarknadsfrågorna kom i skymundan.
   
   Anna Danielsson Öberg
   
   Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-09-10 01:49:30

   Discovered: 2026-09-10 01:53:00 Hash: 954b2fd2579912368e1c9855b43f90650726bb17
   Title:

   Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet
   Description:

   Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.
   
   Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Trots rekordhög arbetslöshet är frågan inte närvarande i valdebatten.
   
   Under de senaste valrörelserna har arbetsmarknadsfrågor fått allt mindre uppmärksamhet. Den här valrörelsen är inget undantag. Tvärtom. Partierna och medierna fokuserar på andra frågor än arbetsmarknaden – trots rekordhög arbetslöshet.
   
   Väljare som vill veta hur enskilda partier ser på hur arbetslösheten ska minska och vilka insatser som krävs för de arbetslösa får dålig information jämfört med vad som gäller för andra politikområden. När partierna och de stora redaktionerna gör sina ofta ganska ambitiösa sammanställningar av vad partierna vill åstadkomma saknas ofta arbetsmarknadsperspektivet.
   
   En seger för Tidöpartierna
   
   Undantag finns, till exempel fackföreningspressen och Dagens Arena, men i huvudsak råder tystnad. Visserligen går det att invända att alla medborgare har en skyldighet att på egen hand bilda sig en uppfattning om var partierna står i viktiga frågor. Men det gäller i så fall alla politikområden och just detta är sämre beskrivet än andra. Ändå finns det underlag, Arena Idé har genomfört en ambitiös granskning av riksdagspartiernas arbetsmarknadspolitik inför valet.
   
   Att arbetslösheten inte uppmärksammas mer måste betraktas som en seger för Tidö-partierna. Antalet arbetslösa är över 500 000 och nära 100 000 fler än när den nuvarande regeringen och SD tillträdde. Det är därmed ett gigantiskt misslyckade för fyra partier som lovade färre arbetslösa och en arbetslinje som skulle åstadkomma underverk.
   
   Den tredje på posten
   
   I stället har antalet arbetsförmedlingskontor minskat kraftigt, liksom arbetslösa som får träffa arbetsförmedlare fysiskt samtidigt som de privata företag som skulle förmedla jobb till de arbetslösa gör ett allt sämre jobb (en del tycks vara rent brottsliga). De misslyckade åtgärderna och den ständigt ökande långtidsarbetslösheten borde leda till att regeringen avkrävs svar och förklaringar.
   
   Men märkligt nog har arbetslösheten sällan varit i fokus när partierna debatterar. Ytterst ansvarig för arbetsmarknadspolitiken är liberala arbetsmarknadsminister Johan Britz, för övrigt den tredje på posten sedan Tidö-gänget tillträdde. När Johan Britz ändå får en och annan fråga om varför arbetslösheten är hög och vad som ska göras återkommer han till de arbetslösas ansvar. De ska söka fler jobb – ett slags ansträngningsfilosofi som någon kallar det.
   
   De privata företagen som under mandatperioden ersatt arbetsförmedlare fungerar dåligt och bör ersättas, enligt Johan Britz. Att de släpptes in i förmedlingsverksamheten är Centerpartiets fel. Det var de som när Januariavtalet slöts 2019 drev igenom så kallade privata aktörer. Men att Liberalerna var ett av övriga fyra partier som stod bakom uppgörelsen och att den nuvarande regeringen haft fyra år på sig att hitta alternativa åtgärder pratar Johan Britz inte om.
   
   Lamt och otydligt
   
   Socialdemokraterna låg också bakom Januariavtalet och är alltså också ansvariga för att Arbetsförmedlingen nedmonterades under förra mandatperioden. Men det var då.
   
   Sedan dess har undersökningar och rapporter visat att mycket inte fungerar och borde ändras. Men kritiken från vänster är förvånansvärt lam och otydlig. Inte minst ledningen inom Socialdemokraterna kritiseras för att inte tydliggöra vad partiet vill. Är det någon fråga som historiskt kan beskrivas som s-märkt är det åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.
   
   Och förslag till åtgärder finns – inte minst tydliga satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Men partiet gör inte någon större affär av sitt åtgärdsprogram. En komplicerande faktor kan vara att Centerpartiet är minst sagt ointresserat av satsningar. Bland partierna i riksdagen är C det parti som lägger minst pengar på arbetsmarknadspolitik i sin budget.
   
   Befriande med lite självkritik
   
   En annan fråga som inte fått speciellt stor uppmärksamhet är vad partierna vill göra med de arbetslösas framtida ersättning. Förra året genomförde regeringen en nedtrappning av ersättningen. Den här nedtrappningen behöver skärpas ytterligare, anser C och M och KD, SD och L vill att a-kassan förstatligas på sikt och kopplas bort från fackförbunden.
   
   S, MP och V vill alla tre återställa den nedtrappning som regeringen införde av arbetslöshetsersättningen.
   
   Nu återstår bara några få dagar fram till valet på söndag. Utgången verkar oklarare än någonsin. Men oavsett vem som vinner väntar en eftervalsdebatt.
   
   Då vore det befriande med lite självkritik från både partier och de stora redaktionerna för att arbetsmarknadsfrågorna kom i skymundan.
   
   Anna Danielsson Öberg
   
   Inlägget Tidö tjänar på att ingen pratar arbetslöshet dök först upp på Dagens Arena.

Changes

TITLE:
Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet 

DESCRIPTION:
Migrationsverkets annonskampanj uppmanar oss att återvandra.

Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Två röster har hittat min fru på sociala medier, och båda talar om hennes avresa. Den ena är ett politiskt parti. Den andra är en statlig myndighet, skriver Mert Can Yilmaz.

Jag har inget konto på sociala medier. Men mitt jobb är att forska, och jag är gift med någon som har konton. På sistone har hennes telefon blivit ett instrument jag inte kan lägga ifrån mig. För ett par veckor sedan räckte hon mig den på kvällen och visade mig vad som hade kommit: mellan ett recept på hemgjord lemonad och en väns bilder från sommarens Bad Bunny-konsert i Stockholm, 

Sponsrade inlägg från Migrationsverket: 350 000 kronor för att lämna Sverige permanent, flaggskeppet i Tidöavtalets återvandringsagenda. Sedan åtminstone december har myndigheten betalat för att placera dessa annonser, riktade efter språk och efter användarnas kopplingar till vissa utomeuropeiska länder.

Till en början tyckte jag att det var absurt på ett ganska roligt sätt. Min fru är inte berättigad till bidraget. Hon har arbetstillstånd, medan bidraget är förbehållet personer med uppehållstillstånd av skyddsskäl. Hon talar flytande svenska, tog sin lärarlegitimation här och skriver sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet. 

Hon har till och med fått ta emot ett ledarskapsdiplom av kungen själv. Enligt förmodligen varje mått detta land säger sig värdesätta är hon den integrationsframgång som dess politik påstår sig vilja ha.

Känslan blir: Du är en börda

Runt de annonserna, i samma flöde, ligger det som algoritmen serverar denna publik: sverigedemokratiska budskap, klipp om “dåliga” invandrare, partiets varaktiga fientlighet mot just de grupper som myndighetens annonser riktar sig till. Partiet har i åratal drivit tesen att människor som min fru är en kostnad Sverige borde sluta bära, och återvandring är dess signaturkrav.

Ett inlägg som nådde henne varnade för islamister. Något system hade dragit slutsatsen att hon var en lovande mottagare av det budskapet. Tro mig: hon behöver inte Sverigedemokraterna för att få islamismen förklarad för sig, och hon är inte en kvinna som partiet kan provocera med sådana inlägg.

Flöden i sociala medier läses inte inlägg för inlägg, med institutionella fotnoter bifogade. De läses som en helhet, och helheten bär ett budskap som ingen enskild avsändare behöver stå för. Partiet levererar känslan: du är en börda. Myndigheten levererar brevhuvudet: här är summan, här är blanketten. Tillsammans fullbordar de varandra. 

Fientligheten får en officiell bekräftelse, och förvaltningen får en fientlig underton. Varje avsändare kan sanningsenligt förneka helheten. Budskapet som faktiskt landar, att staten helst såg att människor som min fru försvann och har budgeterat för det, har ingen avsändare på papperet.

Och här kommer det intressanta. Av alla aktörer i Sverige är Migrationsverket den som inte behöver gissa. Myndigheten har utfärdat tillstånd. Den känner varenda berättigad person vid namn och ärendenummer. Den har deras adresser. Den berättigade gruppen är inte en demografi som uppskattas; den är en lista, och att nå en lista kostar porto. I stället köpte myndigheten sannolikhetsbaserad annonsering och nådde tiotusentals människor enbart i sociala medier, för att informera en jämförelsevis liten grupp. Varför?

Jag vet inte svaret. Myndigheten har förklarat kampanjen, men inte valet av kanal. Kanske bedömdes det som för närgånget, eller juridiskt för besvärligt, att skriva till människor personligen. Kanske griper en kommunikationsavdelning som får i uppdrag att genomföra en informationskampanj helt enkelt efter de plattformar den alltid använder, och mäter framgång i visningar, eftersom visningar är vad verktygen rapporterar.

Migrationsverket undgår ansvar

Kanske var räckvidden själva poängen, eftersom en kampanj vars synliga resultat är att Sverige gör reklam för återvandring har politiskt värde oavsett hur få som ansöker. Lägg märke till att alla tre svaren pekar åt samma håll. Oavsett skälet valde en myndighet som sitter på den exakta listan att vända sig till en demografisk grupp. Då är ingen namngiven och ingen ansvarig för vem som hör budskapet.

På sistone har kampanjen hittat mig också. Jag har inget konto i sociala medier, men jag läser turkiska nyhetssajter, och myndighetens banners började dyka upp mellan styckena, levererade via Googles display-nätverk. Jag är inte heller berättigad. Någonstans i en medieplan hade en person som läser en turkiskspråkig sida klassificerats som någon som skulle kunna ta pengar för att lämna Sverige. 

Så nu får vi båda budskapet, på var sitt sätt: min fru varenda dag i sitt flöde, jag mellan styckena i nyheterna från mitt hemland. Ingen av oss kan få en krona av bidraget. Däremot betalar vi för det: 1,3 miljoner kronor hittills, och skattebetalare som vi finansierar varje visning av en kampanj som inte kan hitta den lilla grupp den var avsedd för, och som i stället fortsätter hitta oss två. Hemma hos oss började alltihop som ett stående skämt. Skämtet har slitits ut; annonserna har inte gjort det.

 

Mert Can Yilmaz, forskningsingenjör vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet

Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet 

DESCRIPTION:
Migrationsverkets annonskampanj uppmanar oss att återvandra.

Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Två röster har hittat min fru på sociala medier, och båda talar om hennes avresa. Den ena är ett politiskt parti. Den andra är en statlig myndighet, skriver Mert Can Yilmaz.

Jag har inget konto på sociala medier. Men mitt jobb är att forska, och jag är gift med någon som har konton. På sistone har hennes telefon blivit ett instrument jag inte kan lägga ifrån mig. För ett par veckor sedan räckte hon mig den på kvällen och visade mig vad som hade kommit: mellan ett recept på hemgjord lemonad och en väns bilder från sommarens Bad Bunny-konsert i Stockholm, 

Sponsrade inlägg från Migrationsverket: 350 000 kronor för att lämna Sverige permanent, flaggskeppet i Tidöavtalets återvandringsagenda. Sedan åtminstone december har myndigheten betalat för att placera dessa annonser, riktade efter språk och efter användarnas kopplingar till vissa utomeuropeiska länder.

Till en början tyckte jag att det var absurt på ett ganska roligt sätt. Min fru är inte berättigad till bidraget. Hon har arbetstillstånd, medan bidraget är förbehållet personer med uppehållstillstånd av skyddsskäl. Hon talar flytande svenska, tog sin lärarlegitimation här och skriver sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet. 

Hon har till och med fått ta emot ett ledarskapsdiplom av kungen själv. Enligt förmodligen varje mått detta land säger sig värdesätta är hon den integrationsframgång som dess politik påstår sig vilja ha.

Känslan blir: Du är en börda

Runt de annonserna, i samma flöde, ligger det som algoritmen serverar denna publik: sverigedemokratiska budskap, klipp om ”dåliga” invandrare, partiets varaktiga fientlighet mot just de grupper som myndighetens annonser riktar sig till. Partiet har i åratal drivit tesen att människor som min fru är en kostnad Sverige borde sluta bära, och återvandring är dess signaturkrav.

Ett inlägg som nådde henne varnade för islamister. Något system hade dragit slutsatsen att hon var en lovande mottagare av det budskapet. Tro mig: hon behöver inte Sverigedemokraterna för att få islamismen förklarad för sig, och hon är inte en kvinna som partiet kan provocera med sådana inlägg.

Flöden i sociala medier läses inte inlägg för inlägg, med institutionella fotnoter bifogade. De läses som en helhet, och helheten bär ett budskap som ingen enskild avsändare behöver stå för. Partiet levererar känslan: du är en börda. Myndigheten levererar brevhuvudet: här är summan, här är blanketten. Tillsammans fullbordar de varandra. 

Fientligheten får en officiell bekräftelse, och förvaltningen får en fientlig underton. Varje avsändare kan sanningsenligt förneka helheten. Budskapet som faktiskt landar, att staten helst såg att människor som min fru försvann och har budgeterat för det, har ingen avsändare på papperet.

Och här kommer det intressanta. Av alla aktörer i Sverige är Migrationsverket den som inte behöver gissa. Myndigheten har utfärdat tillstånd. Den känner varenda berättigad person vid namn och ärendenummer. Den har deras adresser. Den berättigade gruppen är inte en demografi som uppskattas; den är en lista, och att nå en lista kostar porto. I stället köpte myndigheten sannolikhetsbaserad annonsering och nådde tiotusentals människor enbart i sociala medier, för att informera en jämförelsevis liten grupp. Varför?

Jag vet inte svaret. Myndigheten har förklarat kampanjen, men inte valet av kanal. Kanske bedömdes det som för närgånget, eller juridiskt för besvärligt, att skriva till människor personligen. Kanske griper en kommunikationsavdelning som får i uppdrag att genomföra en informationskampanj helt enkelt efter de plattformar den alltid använder, och mäter framgång i visningar, eftersom visningar är vad verktygen rapporterar.

Migrationsverket undgår ansvar

Kanske var räckvidden själva poängen, eftersom en kampanj vars synliga resultat är att Sverige gör reklam för återvandring har politiskt värde oavsett hur få som ansöker. Lägg märke till att alla tre svaren pekar åt samma håll. Oavsett skälet valde en myndighet som sitter på den exakta listan att vända sig till en demografisk grupp. Då är ingen namngiven och ingen ansvarig för vem som hör budskapet.

På sistone har kampanjen hittat mig också. Jag har inget konto i sociala medier, men jag läser turkiska nyhetssajter, och myndighetens banners började dyka upp mellan styckena, levererade via Googles display-nätverk. Jag är inte heller berättigad. Någonstans i en medieplan hade en person som läser en turkiskspråkig sida klassificerats som någon som skulle kunna ta pengar för att lämna Sverige. 

Så nu får vi båda budskapet, på var sitt sätt: min fru varenda dag i sitt flöde, jag mellan styckena i nyheterna från mitt hemland. Ingen av oss kan få en krona av bidraget. Däremot betalar vi för det: 1,3 miljoner kronor hittills, och skattebetalare som vi finansierar varje visning av en kampanj som inte kan hitta den lilla grupp den var avsedd för, och som i stället fortsätter hitta oss två. Hemma hos oss började alltihop som ett stående skämt. Skämtet har slitits ut; annonserna har inte gjort det.

 

Mert Can Yilmaz, forskningsingenjör vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet

Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-09-10 01:30:54

   Discovered: 2026-09-10 08:15:53 Hash: 6d858375f82d26eecf72b0230f0769a90bb18e05
   Title:

   Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet 
   Description:

   Migrationsverkets annonskampanj uppmanar oss att återvandra.
   
   Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Två röster har hittat min fru på sociala medier, och båda talar om hennes avresa. Den ena är ett politiskt parti. Den andra är en statlig myndighet, skriver Mert Can Yilmaz.
   
   Jag har inget konto på sociala medier. Men mitt jobb är att forska, och jag är gift med någon som har konton. På sistone har hennes telefon blivit ett instrument jag inte kan lägga ifrån mig. För ett par veckor sedan räckte hon mig den på kvällen och visade mig vad som hade kommit: mellan ett recept på hemgjord lemonad och en väns bilder från sommarens Bad Bunny-konsert i Stockholm, 
   
   Sponsrade inlägg från Migrationsverket: 350 000 kronor för att lämna Sverige permanent, flaggskeppet i Tidöavtalets återvandringsagenda. Sedan åtminstone december har myndigheten betalat för att placera dessa annonser, riktade efter språk och efter användarnas kopplingar till vissa utomeuropeiska länder.
   
   Till en början tyckte jag att det var absurt på ett ganska roligt sätt. Min fru är inte berättigad till bidraget. Hon har arbetstillstånd, medan bidraget är förbehållet personer med uppehållstillstånd av skyddsskäl. Hon talar flytande svenska, tog sin lärarlegitimation här och skriver sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet.
   
   Hon har till och med fått ta emot ett ledarskapsdiplom av kungen själv. Enligt förmodligen varje mått detta land säger sig värdesätta är hon den integrationsframgång som dess politik påstår sig vilja ha.
   
   Känslan blir: Du är en börda
   
   Runt de annonserna, i samma flöde, ligger det som algoritmen serverar denna publik: sverigedemokratiska budskap, klipp om ”dåliga” invandrare, partiets varaktiga fientlighet mot just de grupper som myndighetens annonser riktar sig till. Partiet har i åratal drivit tesen att människor som min fru är en kostnad Sverige borde sluta bära, och återvandring är dess signaturkrav.
   
   Ett inlägg som nådde henne varnade för islamister. Något system hade dragit slutsatsen att hon var en lovande mottagare av det budskapet. Tro mig: hon behöver inte Sverigedemokraterna för att få islamismen förklarad för sig, och hon är inte en kvinna som partiet kan provocera med sådana inlägg.
   
   Flöden i sociala medier läses inte inlägg för inlägg, med institutionella fotnoter bifogade. De läses som en helhet, och helheten bär ett budskap som ingen enskild avsändare behöver stå för. Partiet levererar känslan: du är en börda. Myndigheten levererar brevhuvudet: här är summan, här är blanketten. Tillsammans fullbordar de varandra.
   
   Fientligheten får en officiell bekräftelse, och förvaltningen får en fientlig underton. Varje avsändare kan sanningsenligt förneka helheten. Budskapet som faktiskt landar, att staten helst såg att människor som min fru försvann och har budgeterat för det, har ingen avsändare på papperet.
   
   Och här kommer det intressanta. Av alla aktörer i Sverige är Migrationsverket den som inte behöver gissa. Myndigheten har utfärdat tillstånd. Den känner varenda berättigad person vid namn och ärendenummer. Den har deras adresser. Den berättigade gruppen är inte en demografi som uppskattas; den är en lista, och att nå en lista kostar porto. I stället köpte myndigheten sannolikhetsbaserad annonsering och nådde tiotusentals människor enbart i sociala medier, för att informera en jämförelsevis liten grupp. Varför?
   
   Jag vet inte svaret. Myndigheten har förklarat kampanjen, men inte valet av kanal. Kanske bedömdes det som för närgånget, eller juridiskt för besvärligt, att skriva till människor personligen. Kanske griper en kommunikationsavdelning som får i uppdrag att genomföra en informationskampanj helt enkelt efter de plattformar den alltid använder, och mäter framgång i visningar, eftersom visningar är vad verktygen rapporterar.
   
   Migrationsverket undgår ansvar
   
   Kanske var räckvidden själva poängen, eftersom en kampanj vars synliga resultat är att Sverige gör reklam för återvandring har politiskt värde oavsett hur få som ansöker. Lägg märke till att alla tre svaren pekar åt samma håll. Oavsett skälet valde en myndighet som sitter på den exakta listan att vända sig till en demografisk grupp. Då är ingen namngiven och ingen ansvarig för vem som hör budskapet.
   
   På sistone har kampanjen hittat mig också. Jag har inget konto i sociala medier, men jag läser turkiska nyhetssajter, och myndighetens banners började dyka upp mellan styckena, levererade via Googles display-nätverk. Jag är inte heller berättigad. Någonstans i en medieplan hade en person som läser en turkiskspråkig sida klassificerats som någon som skulle kunna ta pengar för att lämna Sverige. 
   
   Så nu får vi båda budskapet, på var sitt sätt: min fru varenda dag i sitt flöde, jag mellan styckena i nyheterna från mitt hemland. Ingen av oss kan få en krona av bidraget. Däremot betalar vi för det: 1,3 miljoner kronor hittills, och skattebetalare som vi finansierar varje visning av en kampanj som inte kan hitta den lilla grupp den var avsedd för, och som i stället fortsätter hitta oss två. Hemma hos oss började alltihop som ett stående skämt. Skämtet har slitits ut; annonserna har inte gjort det.
   
    
   
   Mert Can Yilmaz, forskningsingenjör vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet
   
   Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-09-10 01:30:54

   Discovered: 2026-09-10 01:33:14 Hash: fcb0bb235b3ff4067fedcf9ca7888883a6207f59
   Title:

   Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet 
   Description:

   Migrationsverkets annonskampanj uppmanar oss att återvandra.
   
   Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Två röster har hittat min fru på sociala medier, och båda talar om hennes avresa. Den ena är ett politiskt parti. Den andra är en statlig myndighet, skriver Mert Can Yilmaz.
   
   Jag har inget konto på sociala medier. Men mitt jobb är att forska, och jag är gift med någon som har konton. På sistone har hennes telefon blivit ett instrument jag inte kan lägga ifrån mig. För ett par veckor sedan räckte hon mig den på kvällen och visade mig vad som hade kommit: mellan ett recept på hemgjord lemonad och en väns bilder från sommarens Bad Bunny-konsert i Stockholm, 
   
   Sponsrade inlägg från Migrationsverket: 350 000 kronor för att lämna Sverige permanent, flaggskeppet i Tidöavtalets återvandringsagenda. Sedan åtminstone december har myndigheten betalat för att placera dessa annonser, riktade efter språk och efter användarnas kopplingar till vissa utomeuropeiska länder.
   
   Till en början tyckte jag att det var absurt på ett ganska roligt sätt. Min fru är inte berättigad till bidraget. Hon har arbetstillstånd, medan bidraget är förbehållet personer med uppehållstillstånd av skyddsskäl. Hon talar flytande svenska, tog sin lärarlegitimation här och skriver sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet.
   
   Hon har till och med fått ta emot ett ledarskapsdiplom av kungen själv. Enligt förmodligen varje mått detta land säger sig värdesätta är hon den integrationsframgång som dess politik påstår sig vilja ha.
   
   Känslan blir: Du är en börda
   
   Runt de annonserna, i samma flöde, ligger det som algoritmen serverar denna publik: sverigedemokratiska budskap, klipp om “dåliga” invandrare, partiets varaktiga fientlighet mot just de grupper som myndighetens annonser riktar sig till. Partiet har i åratal drivit tesen att människor som min fru är en kostnad Sverige borde sluta bära, och återvandring är dess signaturkrav.
   
   Ett inlägg som nådde henne varnade för islamister. Något system hade dragit slutsatsen att hon var en lovande mottagare av det budskapet. Tro mig: hon behöver inte Sverigedemokraterna för att få islamismen förklarad för sig, och hon är inte en kvinna som partiet kan provocera med sådana inlägg.
   
   Flöden i sociala medier läses inte inlägg för inlägg, med institutionella fotnoter bifogade. De läses som en helhet, och helheten bär ett budskap som ingen enskild avsändare behöver stå för. Partiet levererar känslan: du är en börda. Myndigheten levererar brevhuvudet: här är summan, här är blanketten. Tillsammans fullbordar de varandra.
   
   Fientligheten får en officiell bekräftelse, och förvaltningen får en fientlig underton. Varje avsändare kan sanningsenligt förneka helheten. Budskapet som faktiskt landar, att staten helst såg att människor som min fru försvann och har budgeterat för det, har ingen avsändare på papperet.
   
   Och här kommer det intressanta. Av alla aktörer i Sverige är Migrationsverket den som inte behöver gissa. Myndigheten har utfärdat tillstånd. Den känner varenda berättigad person vid namn och ärendenummer. Den har deras adresser. Den berättigade gruppen är inte en demografi som uppskattas; den är en lista, och att nå en lista kostar porto. I stället köpte myndigheten sannolikhetsbaserad annonsering och nådde tiotusentals människor enbart i sociala medier, för att informera en jämförelsevis liten grupp. Varför?
   
   Jag vet inte svaret. Myndigheten har förklarat kampanjen, men inte valet av kanal. Kanske bedömdes det som för närgånget, eller juridiskt för besvärligt, att skriva till människor personligen. Kanske griper en kommunikationsavdelning som får i uppdrag att genomföra en informationskampanj helt enkelt efter de plattformar den alltid använder, och mäter framgång i visningar, eftersom visningar är vad verktygen rapporterar.
   
   Migrationsverket undgår ansvar
   
   Kanske var räckvidden själva poängen, eftersom en kampanj vars synliga resultat är att Sverige gör reklam för återvandring har politiskt värde oavsett hur få som ansöker. Lägg märke till att alla tre svaren pekar åt samma håll. Oavsett skälet valde en myndighet som sitter på den exakta listan att vända sig till en demografisk grupp. Då är ingen namngiven och ingen ansvarig för vem som hör budskapet.
   
   På sistone har kampanjen hittat mig också. Jag har inget konto i sociala medier, men jag läser turkiska nyhetssajter, och myndighetens banners började dyka upp mellan styckena, levererade via Googles display-nätverk. Jag är inte heller berättigad. Någonstans i en medieplan hade en person som läser en turkiskspråkig sida klassificerats som någon som skulle kunna ta pengar för att lämna Sverige. 
   
   Så nu får vi båda budskapet, på var sitt sätt: min fru varenda dag i sitt flöde, jag mellan styckena i nyheterna från mitt hemland. Ingen av oss kan få en krona av bidraget. Däremot betalar vi för det: 1,3 miljoner kronor hittills, och skattebetalare som vi finansierar varje visning av en kampanj som inte kan hitta den lilla grupp den var avsedd för, och som i stället fortsätter hitta oss två. Hemma hos oss började alltihop som ett stående skämt. Skämtet har slitits ut; annonserna har inte gjort det.
   
    
   
   Mert Can Yilmaz, forskningsingenjör vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet
   
   Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.

Changes

TITLE:
Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet 

DESCRIPTION:
Migrationsverkets annonskampanj uppmanar oss att återvandra.

Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Två röster har hittat min fru på sociala medier, och båda talar om hennes avresa. Den ena är ett politiskt parti. Den andra är en statlig myndighet, skriver Mert Can Yilmaz.

Jag har inget konto på sociala medier. Men mitt jobb är att forska, och jag är gift med någon som har konton. På sistone har hennes telefon blivit ett instrument jag inte kan lägga ifrån mig. För ett par veckor sedan räckte hon mig den på kvällen och visade mig vad som hade kommit: mellan ett recept på hemgjord lemonad och en väns bilder från sommarens Bad Bunny-konsert i Stockholm, 

Sponsrade inlägg från Migrationsverket: 350 000 kronor för att lämna Sverige permanent, flaggskeppet i Tidöavtalets återvandringsagenda. Sedan åtminstone december har myndigheten betalat för att placera dessa annonser, riktade efter språk och efter användarnas kopplingar till vissa utomeuropeiska länder.

Till en början tyckte jag att det var absurt på ett ganska roligt sätt. Min fru är inte berättigad till bidraget. Hon har arbetstillstånd, medan bidraget är förbehållet personer med uppehållstillstånd av skyddsskäl. Hon talar flytande svenska, tog sin lärarlegitimation här och skriver sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet. 

Hon har till och med fått ta emot ett ledarskapsdiplom av kungen själv. Enligt förmodligen varje mått detta land säger sig värdesätta är hon den integrationsframgång som dess politik påstår sig vilja ha.

Känslan blir: Du är en börda

Runt de annonserna, i samma flöde, ligger det som algoritmen serverar denna publik: sverigedemokratiska budskap, klipp om “dåliga” invandrare, partiets varaktiga fientlighet mot just de grupper som myndighetens annonser riktar sig till. Partiet har i åratal drivit tesen att människor som min fru är en kostnad Sverige borde sluta bära, och återvandring är dess signaturkrav.

Ett inlägg som nådde henne varnade för islamister. Något system hade dragit slutsatsen att hon var en lovande mottagare av det budskapet. Tro mig: hon behöver inte Sverigedemokraterna för att få islamismen förklarad för sig, och hon är inte en kvinna som partiet kan provocera med sådana inlägg.

Flöden i sociala medier läses inte inlägg för inlägg, med institutionella fotnoter bifogade. De läses som en helhet, och helheten bär ett budskap som ingen enskild avsändare behöver stå för. Partiet levererar känslan: du är en börda. Myndigheten levererar brevhuvudet: här är summan, här är blanketten. Tillsammans fullbordar de varandra. 

Fientligheten får en officiell bekräftelse, och förvaltningen får en fientlig underton. Varje avsändare kan sanningsenligt förneka helheten. Budskapet som faktiskt landar, att staten helst såg att människor som min fru försvann och har budgeterat för det, har ingen avsändare på papperet.

Och här kommer det intressanta. Av alla aktörer i Sverige är Migrationsverket den som inte behöver gissa. Myndigheten har utfärdat tillstånd. Den känner varenda berättigad person vid namn och ärendenummer. Den har deras adresser. Den berättigade gruppen är inte en demografi som uppskattas; den är en lista, och att nå en lista kostar porto. I stället köpte myndigheten sannolikhetsbaserad annonsering och nådde tiotusentals människor enbart i sociala medier, för att informera en jämförelsevis liten grupp. Varför?

Jag vet inte svaret. Myndigheten har förklarat kampanjen, men inte valet av kanal. Kanske bedömdes det som för närgånget, eller juridiskt för besvärligt, att skriva till människor personligen. Kanske griper en kommunikationsavdelning som får i uppdrag att genomföra en informationskampanj helt enkelt efter de plattformar den alltid använder, och mäter framgång i visningar, eftersom visningar är vad verktygen rapporterar.

Migrationsverket undgår ansvar

Kanske var räckvidden själva poängen, eftersom en kampanj vars synliga resultat är att Sverige gör reklam för återvandring har politiskt värde oavsett hur få som ansöker. Lägg märke till att alla tre svaren pekar åt samma håll. Oavsett skälet valde en myndighet som sitter på den exakta listan att vända sig till en demografisk grupp. Då är ingen namngiven och ingen ansvarig för vem som hör budskapet.

På sistone har kampanjen hittat mig också. Jag har inget konto i sociala medier, men jag läser turkiska nyhetssajter, och myndighetens banners började dyka upp mellan styckena, levererade via Googles display-nätverk. Jag är inte heller berättigad. Någonstans i en medieplan hade en person som läser en turkiskspråkig sida klassificerats som någon som skulle kunna ta pengar för att lämna Sverige. 

Så nu får vi båda budskapet, på var sitt sätt: min fru varenda dag i sitt flöde, jag mellan styckena i nyheterna från mitt hemland. Ingen av oss kan få en krona av bidraget. Däremot betalar vi för det: 1,3 miljoner kronor hittills, och skattebetalare som vi finansierar varje visning av en kampanj som inte kan hitta den lilla grupp den var avsedd för, och som i stället fortsätter hitta oss två. Hemma hos oss började alltihop som ett stående skämt. Skämtet har slitits ut; annonserna har inte gjort det.

 

Mert Can Yilmaz, forskningsingenjör vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet

Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet 

DESCRIPTION:
Migrationsverkets annonskampanj uppmanar oss att återvandra.

Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Två röster har hittat min fru på sociala medier, och båda talar om hennes avresa. Den ena är ett politiskt parti. Den andra är en statlig myndighet, skriver Mert Can Yilmaz.

Jag har inget konto på sociala medier. Men mitt jobb är att forska, och jag är gift med någon som har konton. På sistone har hennes telefon blivit ett instrument jag inte kan lägga ifrån mig. För ett par veckor sedan räckte hon mig den på kvällen och visade mig vad som hade kommit: mellan ett recept på hemgjord lemonad och en väns bilder från sommarens Bad Bunny-konsert i Stockholm, 

Sponsrade inlägg från Migrationsverket: 350 000 kronor för att lämna Sverige permanent, flaggskeppet i Tidöavtalets återvandringsagenda. Sedan åtminstone december har myndigheten betalat för att placera dessa annonser, riktade efter språk och efter användarnas kopplingar till vissa utomeuropeiska länder.

Till en början tyckte jag att det var absurt på ett ganska roligt sätt. Min fru är inte berättigad till bidraget. Hon har arbetstillstånd, medan bidraget är förbehållet personer med uppehållstillstånd av skyddsskäl. Hon talar flytande svenska, tog sin lärarlegitimation här och skriver sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet. 

Hon har till och med fått ta emot ett ledarskapsdiplom av kungen själv. Enligt förmodligen varje mått detta land säger sig värdesätta är hon den integrationsframgång som dess politik påstår sig vilja ha.

Känslan blir: Du är en börda

Runt de annonserna, i samma flöde, ligger det som algoritmen serverar denna publik: sverigedemokratiska budskap, klipp om ”dåliga” invandrare, partiets varaktiga fientlighet mot just de grupper som myndighetens annonser riktar sig till. Partiet har i åratal drivit tesen att människor som min fru är en kostnad Sverige borde sluta bära, och återvandring är dess signaturkrav.

Ett inlägg som nådde henne varnade för islamister. Något system hade dragit slutsatsen att hon var en lovande mottagare av det budskapet. Tro mig: hon behöver inte Sverigedemokraterna för att få islamismen förklarad för sig, och hon är inte en kvinna som partiet kan provocera med sådana inlägg.

Flöden i sociala medier läses inte inlägg för inlägg, med institutionella fotnoter bifogade. De läses som en helhet, och helheten bär ett budskap som ingen enskild avsändare behöver stå för. Partiet levererar känslan: du är en börda. Myndigheten levererar brevhuvudet: här är summan, här är blanketten. Tillsammans fullbordar de varandra. 

Fientligheten får en officiell bekräftelse, och förvaltningen får en fientlig underton. Varje avsändare kan sanningsenligt förneka helheten. Budskapet som faktiskt landar, att staten helst såg att människor som min fru försvann och har budgeterat för det, har ingen avsändare på papperet.

Och här kommer det intressanta. Av alla aktörer i Sverige är Migrationsverket den som inte behöver gissa. Myndigheten har utfärdat tillstånd. Den känner varenda berättigad person vid namn och ärendenummer. Den har deras adresser. Den berättigade gruppen är inte en demografi som uppskattas; den är en lista, och att nå en lista kostar porto. I stället köpte myndigheten sannolikhetsbaserad annonsering och nådde tiotusentals människor enbart i sociala medier, för att informera en jämförelsevis liten grupp. Varför?

Jag vet inte svaret. Myndigheten har förklarat kampanjen, men inte valet av kanal. Kanske bedömdes det som för närgånget, eller juridiskt för besvärligt, att skriva till människor personligen. Kanske griper en kommunikationsavdelning som får i uppdrag att genomföra en informationskampanj helt enkelt efter de plattformar den alltid använder, och mäter framgång i visningar, eftersom visningar är vad verktygen rapporterar.

Migrationsverket undgår ansvar

Kanske var räckvidden själva poängen, eftersom en kampanj vars synliga resultat är att Sverige gör reklam för återvandring har politiskt värde oavsett hur få som ansöker. Lägg märke till att alla tre svaren pekar åt samma håll. Oavsett skälet valde en myndighet som sitter på den exakta listan att vända sig till en demografisk grupp. Då är ingen namngiven och ingen ansvarig för vem som hör budskapet.

På sistone har kampanjen hittat mig också. Jag har inget konto i sociala medier, men jag läser turkiska nyhetssajter, och myndighetens banners började dyka upp mellan styckena, levererade via Googles display-nätverk. Jag är inte heller berättigad. Någonstans i en medieplan hade en person som läser en turkiskspråkig sida klassificerats som någon som skulle kunna ta pengar för att lämna Sverige. 

Så nu får vi båda budskapet, på var sitt sätt: min fru varenda dag i sitt flöde, jag mellan styckena i nyheterna från mitt hemland. Ingen av oss kan få en krona av bidraget. Däremot betalar vi för det: 1,3 miljoner kronor hittills, och skattebetalare som vi finansierar varje visning av en kampanj som inte kan hitta den lilla grupp den var avsedd för, och som i stället fortsätter hitta oss två. Hemma hos oss började alltihop som ett stående skämt. Skämtet har slitits ut; annonserna har inte gjort det.

 

Mert Can Yilmaz, forskningsingenjör vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet

Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-09-10 01:30:54

   Discovered: 2026-09-10 08:15:53 Hash: 6d858375f82d26eecf72b0230f0769a90bb18e05
   Title:

   Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet 
   Description:

   Migrationsverkets annonskampanj uppmanar oss att återvandra.
   
   Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Två röster har hittat min fru på sociala medier, och båda talar om hennes avresa. Den ena är ett politiskt parti. Den andra är en statlig myndighet, skriver Mert Can Yilmaz.
   
   Jag har inget konto på sociala medier. Men mitt jobb är att forska, och jag är gift med någon som har konton. På sistone har hennes telefon blivit ett instrument jag inte kan lägga ifrån mig. För ett par veckor sedan räckte hon mig den på kvällen och visade mig vad som hade kommit: mellan ett recept på hemgjord lemonad och en väns bilder från sommarens Bad Bunny-konsert i Stockholm, 
   
   Sponsrade inlägg från Migrationsverket: 350 000 kronor för att lämna Sverige permanent, flaggskeppet i Tidöavtalets återvandringsagenda. Sedan åtminstone december har myndigheten betalat för att placera dessa annonser, riktade efter språk och efter användarnas kopplingar till vissa utomeuropeiska länder.
   
   Till en början tyckte jag att det var absurt på ett ganska roligt sätt. Min fru är inte berättigad till bidraget. Hon har arbetstillstånd, medan bidraget är förbehållet personer med uppehållstillstånd av skyddsskäl. Hon talar flytande svenska, tog sin lärarlegitimation här och skriver sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet.
   
   Hon har till och med fått ta emot ett ledarskapsdiplom av kungen själv. Enligt förmodligen varje mått detta land säger sig värdesätta är hon den integrationsframgång som dess politik påstår sig vilja ha.
   
   Känslan blir: Du är en börda
   
   Runt de annonserna, i samma flöde, ligger det som algoritmen serverar denna publik: sverigedemokratiska budskap, klipp om ”dåliga” invandrare, partiets varaktiga fientlighet mot just de grupper som myndighetens annonser riktar sig till. Partiet har i åratal drivit tesen att människor som min fru är en kostnad Sverige borde sluta bära, och återvandring är dess signaturkrav.
   
   Ett inlägg som nådde henne varnade för islamister. Något system hade dragit slutsatsen att hon var en lovande mottagare av det budskapet. Tro mig: hon behöver inte Sverigedemokraterna för att få islamismen förklarad för sig, och hon är inte en kvinna som partiet kan provocera med sådana inlägg.
   
   Flöden i sociala medier läses inte inlägg för inlägg, med institutionella fotnoter bifogade. De läses som en helhet, och helheten bär ett budskap som ingen enskild avsändare behöver stå för. Partiet levererar känslan: du är en börda. Myndigheten levererar brevhuvudet: här är summan, här är blanketten. Tillsammans fullbordar de varandra.
   
   Fientligheten får en officiell bekräftelse, och förvaltningen får en fientlig underton. Varje avsändare kan sanningsenligt förneka helheten. Budskapet som faktiskt landar, att staten helst såg att människor som min fru försvann och har budgeterat för det, har ingen avsändare på papperet.
   
   Och här kommer det intressanta. Av alla aktörer i Sverige är Migrationsverket den som inte behöver gissa. Myndigheten har utfärdat tillstånd. Den känner varenda berättigad person vid namn och ärendenummer. Den har deras adresser. Den berättigade gruppen är inte en demografi som uppskattas; den är en lista, och att nå en lista kostar porto. I stället köpte myndigheten sannolikhetsbaserad annonsering och nådde tiotusentals människor enbart i sociala medier, för att informera en jämförelsevis liten grupp. Varför?
   
   Jag vet inte svaret. Myndigheten har förklarat kampanjen, men inte valet av kanal. Kanske bedömdes det som för närgånget, eller juridiskt för besvärligt, att skriva till människor personligen. Kanske griper en kommunikationsavdelning som får i uppdrag att genomföra en informationskampanj helt enkelt efter de plattformar den alltid använder, och mäter framgång i visningar, eftersom visningar är vad verktygen rapporterar.
   
   Migrationsverket undgår ansvar
   
   Kanske var räckvidden själva poängen, eftersom en kampanj vars synliga resultat är att Sverige gör reklam för återvandring har politiskt värde oavsett hur få som ansöker. Lägg märke till att alla tre svaren pekar åt samma håll. Oavsett skälet valde en myndighet som sitter på den exakta listan att vända sig till en demografisk grupp. Då är ingen namngiven och ingen ansvarig för vem som hör budskapet.
   
   På sistone har kampanjen hittat mig också. Jag har inget konto i sociala medier, men jag läser turkiska nyhetssajter, och myndighetens banners började dyka upp mellan styckena, levererade via Googles display-nätverk. Jag är inte heller berättigad. Någonstans i en medieplan hade en person som läser en turkiskspråkig sida klassificerats som någon som skulle kunna ta pengar för att lämna Sverige. 
   
   Så nu får vi båda budskapet, på var sitt sätt: min fru varenda dag i sitt flöde, jag mellan styckena i nyheterna från mitt hemland. Ingen av oss kan få en krona av bidraget. Däremot betalar vi för det: 1,3 miljoner kronor hittills, och skattebetalare som vi finansierar varje visning av en kampanj som inte kan hitta den lilla grupp den var avsedd för, och som i stället fortsätter hitta oss två. Hemma hos oss började alltihop som ett stående skämt. Skämtet har slitits ut; annonserna har inte gjort det.
   
    
   
   Mert Can Yilmaz, forskningsingenjör vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet
   
   Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-09-10 01:30:54

   Discovered: 2026-09-10 01:33:14 Hash: fcb0bb235b3ff4067fedcf9ca7888883a6207f59
   Title:

   Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet 
   Description:

   Migrationsverkets annonskampanj uppmanar oss att återvandra.
   
   Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Två röster har hittat min fru på sociala medier, och båda talar om hennes avresa. Den ena är ett politiskt parti. Den andra är en statlig myndighet, skriver Mert Can Yilmaz.
   
   Jag har inget konto på sociala medier. Men mitt jobb är att forska, och jag är gift med någon som har konton. På sistone har hennes telefon blivit ett instrument jag inte kan lägga ifrån mig. För ett par veckor sedan räckte hon mig den på kvällen och visade mig vad som hade kommit: mellan ett recept på hemgjord lemonad och en väns bilder från sommarens Bad Bunny-konsert i Stockholm, 
   
   Sponsrade inlägg från Migrationsverket: 350 000 kronor för att lämna Sverige permanent, flaggskeppet i Tidöavtalets återvandringsagenda. Sedan åtminstone december har myndigheten betalat för att placera dessa annonser, riktade efter språk och efter användarnas kopplingar till vissa utomeuropeiska länder.
   
   Till en början tyckte jag att det var absurt på ett ganska roligt sätt. Min fru är inte berättigad till bidraget. Hon har arbetstillstånd, medan bidraget är förbehållet personer med uppehållstillstånd av skyddsskäl. Hon talar flytande svenska, tog sin lärarlegitimation här och skriver sin doktorsavhandling vid Stockholms universitet.
   
   Hon har till och med fått ta emot ett ledarskapsdiplom av kungen själv. Enligt förmodligen varje mått detta land säger sig värdesätta är hon den integrationsframgång som dess politik påstår sig vilja ha.
   
   Känslan blir: Du är en börda
   
   Runt de annonserna, i samma flöde, ligger det som algoritmen serverar denna publik: sverigedemokratiska budskap, klipp om “dåliga” invandrare, partiets varaktiga fientlighet mot just de grupper som myndighetens annonser riktar sig till. Partiet har i åratal drivit tesen att människor som min fru är en kostnad Sverige borde sluta bära, och återvandring är dess signaturkrav.
   
   Ett inlägg som nådde henne varnade för islamister. Något system hade dragit slutsatsen att hon var en lovande mottagare av det budskapet. Tro mig: hon behöver inte Sverigedemokraterna för att få islamismen förklarad för sig, och hon är inte en kvinna som partiet kan provocera med sådana inlägg.
   
   Flöden i sociala medier läses inte inlägg för inlägg, med institutionella fotnoter bifogade. De läses som en helhet, och helheten bär ett budskap som ingen enskild avsändare behöver stå för. Partiet levererar känslan: du är en börda. Myndigheten levererar brevhuvudet: här är summan, här är blanketten. Tillsammans fullbordar de varandra.
   
   Fientligheten får en officiell bekräftelse, och förvaltningen får en fientlig underton. Varje avsändare kan sanningsenligt förneka helheten. Budskapet som faktiskt landar, att staten helst såg att människor som min fru försvann och har budgeterat för det, har ingen avsändare på papperet.
   
   Och här kommer det intressanta. Av alla aktörer i Sverige är Migrationsverket den som inte behöver gissa. Myndigheten har utfärdat tillstånd. Den känner varenda berättigad person vid namn och ärendenummer. Den har deras adresser. Den berättigade gruppen är inte en demografi som uppskattas; den är en lista, och att nå en lista kostar porto. I stället köpte myndigheten sannolikhetsbaserad annonsering och nådde tiotusentals människor enbart i sociala medier, för att informera en jämförelsevis liten grupp. Varför?
   
   Jag vet inte svaret. Myndigheten har förklarat kampanjen, men inte valet av kanal. Kanske bedömdes det som för närgånget, eller juridiskt för besvärligt, att skriva till människor personligen. Kanske griper en kommunikationsavdelning som får i uppdrag att genomföra en informationskampanj helt enkelt efter de plattformar den alltid använder, och mäter framgång i visningar, eftersom visningar är vad verktygen rapporterar.
   
   Migrationsverket undgår ansvar
   
   Kanske var räckvidden själva poängen, eftersom en kampanj vars synliga resultat är att Sverige gör reklam för återvandring har politiskt värde oavsett hur få som ansöker. Lägg märke till att alla tre svaren pekar åt samma håll. Oavsett skälet valde en myndighet som sitter på den exakta listan att vända sig till en demografisk grupp. Då är ingen namngiven och ingen ansvarig för vem som hör budskapet.
   
   På sistone har kampanjen hittat mig också. Jag har inget konto i sociala medier, men jag läser turkiska nyhetssajter, och myndighetens banners började dyka upp mellan styckena, levererade via Googles display-nätverk. Jag är inte heller berättigad. Någonstans i en medieplan hade en person som läser en turkiskspråkig sida klassificerats som någon som skulle kunna ta pengar för att lämna Sverige. 
   
   Så nu får vi båda budskapet, på var sitt sätt: min fru varenda dag i sitt flöde, jag mellan styckena i nyheterna från mitt hemland. Ingen av oss kan få en krona av bidraget. Däremot betalar vi för det: 1,3 miljoner kronor hittills, och skattebetalare som vi finansierar varje visning av en kampanj som inte kan hitta den lilla grupp den var avsedd för, och som i stället fortsätter hitta oss två. Hemma hos oss började alltihop som ett stående skämt. Skämtet har slitits ut; annonserna har inte gjort det.
   
    
   
   Mert Can Yilmaz, forskningsingenjör vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet
   
   Inlägget Vi betalar för annonserna som ber oss lämna landet  dök först upp på Dagens Arena.

Changes

TITLE:
Mandatperiodens vinnare och förlorare

DESCRIPTION:
Fyra år av omvänd fördelningspolitik.

Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Fyra år av omvänd fördelningspolitik.

Ett Sverige för hårt arbetande människor, det är Moderaternas genomgående slogan i denna valrörelse. Och det råder inga tvivel om att Tidöregeringen under denna mandatperiod har prioriterat människor med jobb, särskilt dem med höga inkomster.

Frågan är om dessa människor verkligen sliter hårdare än de som tvingas klara sig på ersättningar från försäkringssystemet?

Omvänd utveckling för arbetslösa

I en ny rapport från Arena Idé har vi följt fyra hushåll och deras ekonomi under mandatperioden. Alla har samma boendesituation och utgifter, men helt olika inkomster. Mariam är gymnasielärare, Karin arbetar som läkare, Martin konsultar via eget bolag och Per är systemutvecklare men nu arbetslös. För de som har en direkt inkomst från arbete har inkomsterna stigit och skatterna sänkts.

För arbetslösa har regeringen drivit fram en omvänd utveckling. De har försämrat a-kassan så att den som varit arbetslös i 300 dagar får ersättningen sänkt med 4 000 kronor. Eftersom skatten på försäkringsersättningar är mycket högre än på direkta arbetsinkomster blir det bara 13 000 kronor kvar efter skatt. Från välbetald löntagare till fattigdom på mindre än ett år.

Bristerna i Sveriges skattesystem blir också uppenbara. Trots att läkaren och konsulten får ungefär samma inkomst varje månad, blir skillnaden efter skatt enorm. Då konsulten tar ut en del av sin inkomst som aktieutdelning blir dennes totala skatt bara 24 procent, mer än tio procentenheter lägre än läkare. Även den arbetslöse betalar högre skatt (28 procent) än konsulten, trots att inkomsten är nästan fem gånger högre.

Problemet är att det inte fungerar

Mandatperioden 2022–2026 har inneburit en acceleration i den incitamentspolitik som varit gällande ända sedan alliansregeringens dagar. Det ska löna sig mer att jobba och sämre att få ersättning från försäkringssystemet. Men problemet är att det inte fungerar. Sverige har idag 100 000 fler arbetslösa än vid mandatperiodens början. Det blir helt enkelt inte fler jobb bara för att man gör det sämre för dem som redan har det svårt.

Politiken där pengarna flödar fritt till avdrag och skattesänkningar, men där kassan är tom så fort det handlar om karensavdrag, barnbidrag eller pensioner, måste få ett slut. Tidöregeringen har på fyra år bevisat att finanspolitiken kan användas aktivt för att omfördela – i deras fall uppåt. Den lärdomen bör nästa regering behålla, men riktningen måste vända.

Vilgot Österlund

Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Mandatperiodens vinnare och förlorare

DESCRIPTION:
Fyra år av omvänd fördelningspolitik.

Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Fyra år av omvänd fördelningspolitik.

Ett Sverige för hårt arbetande människor, det är Moderaternas genomgående slogan i denna valrörelse. Och det råder inga tvivel om att Tidöregeringen under denna mandatperiod har prioriterat människor med jobb, särskilt dem med höga inkomster.

Frågan är om dessa människor verkligen sliter hårdare än de som tvingas klara sig på ersättningar från försäkringssystemet?

Omvänd utveckling för arbetslösa

I en ny rapport från Arena Idé har vi följt fyra hushåll och deras ekonomi under mandatperioden. Alla har samma boendesituation och utgifter, men helt olika inkomster. Mariam är gymnasielärare, Karin arbetar som läkare, Martin konsultar via eget bolag och Per är systemutvecklare men nu arbetslös. För de som har en direkt inkomst från arbete har inkomsterna stigit och skatterna sänkts.

För arbetslösa har regeringen drivit fram en omvänd utveckling. De har försämrat a-kassan så att den som varit arbetslös i 300 dagar får ersättningen sänkt med 4 000 kronor. Eftersom skatten på försäkringsersättningar är mycket högre än på direkta arbetsinkomster blir det bara 13 000 kronor kvar efter skatt. Från välbetald löntagare till fattigdom på mindre än ett år.

Bristerna i Sveriges skattesystem blir också uppenbara. Trots att läkaren och konsulten får ungefär samma inkomst varje månad, blir skillnaden efter skatt enorm. Då konsulten tar ut en del av sin inkomst som aktieutdelning blir dennes totala skatt bara 24 procent, mer än tio procentenheter lägre än läkarens. Även den arbetslöse betalar högre skatt (28 procent) än konsulten, trots att inkomsten är nästan fem gånger högre.

Problemet är att det inte fungerar

Mandatperioden 2022–2026 har inneburit en acceleration i den incitamentspolitik som varit gällande ända sedan alliansregeringens dagar. Det ska löna sig mer att jobba och sämre att få ersättning från försäkringssystemet. Men problemet är att det inte fungerar. Sverige har idag 100 000 fler arbetslösa än vid mandatperiodens början. Det blir helt enkelt inte fler jobb bara för att man gör det sämre för dem som redan har det svårt.

Politiken där pengarna flödar fritt till avdrag och skattesänkningar, men där kassan är tom så fort det handlar om karensavdrag, barnbidrag eller pensioner, måste få ett slut. Tidöregeringen har på fyra år bevisat att finanspolitiken kan användas aktivt för att omfördela – i deras fall uppåt. Den lärdomen bör nästa regering behålla, men riktningen måste vända.

Vilgot Österlund

Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-09-10 01:30:21

   Discovered: 2026-09-10 08:15:53 Hash: 8963ab8d33bfb8f28b5180a4631db3287f4f03b5
   Title:

   Mandatperiodens vinnare och förlorare
   Description:

   Fyra år av omvänd fördelningspolitik.
   
   Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Fyra år av omvänd fördelningspolitik.
   
   Ett Sverige för hårt arbetande människor, det är Moderaternas genomgående slogan i denna valrörelse. Och det råder inga tvivel om att Tidöregeringen under denna mandatperiod har prioriterat människor med jobb, särskilt dem med höga inkomster.
   
   Frågan är om dessa människor verkligen sliter hårdare än de som tvingas klara sig på ersättningar från försäkringssystemet?
   
   Omvänd utveckling för arbetslösa
   
   I en ny rapport från Arena Idé har vi följt fyra hushåll och deras ekonomi under mandatperioden. Alla har samma boendesituation och utgifter, men helt olika inkomster. Mariam är gymnasielärare, Karin arbetar som läkare, Martin konsultar via eget bolag och Per är systemutvecklare men nu arbetslös. För de som har en direkt inkomst från arbete har inkomsterna stigit och skatterna sänkts.
   
   För arbetslösa har regeringen drivit fram en omvänd utveckling. De har försämrat a-kassan så att den som varit arbetslös i 300 dagar får ersättningen sänkt med 4 000 kronor. Eftersom skatten på försäkringsersättningar är mycket högre än på direkta arbetsinkomster blir det bara 13 000 kronor kvar efter skatt. Från välbetald löntagare till fattigdom på mindre än ett år.
   
   Bristerna i Sveriges skattesystem blir också uppenbara. Trots att läkaren och konsulten får ungefär samma inkomst varje månad, blir skillnaden efter skatt enorm. Då konsulten tar ut en del av sin inkomst som aktieutdelning blir dennes totala skatt bara 24 procent, mer än tio procentenheter lägre än läkarens. Även den arbetslöse betalar högre skatt (28 procent) än konsulten, trots att inkomsten är nästan fem gånger högre.
   
   Problemet är att det inte fungerar
   
   Mandatperioden 2022–2026 har inneburit en acceleration i den incitamentspolitik som varit gällande ända sedan alliansregeringens dagar. Det ska löna sig mer att jobba och sämre att få ersättning från försäkringssystemet. Men problemet är att det inte fungerar. Sverige har idag 100 000 fler arbetslösa än vid mandatperiodens början. Det blir helt enkelt inte fler jobb bara för att man gör det sämre för dem som redan har det svårt.
   
   Politiken där pengarna flödar fritt till avdrag och skattesänkningar, men där kassan är tom så fort det handlar om karensavdrag, barnbidrag eller pensioner, måste få ett slut. Tidöregeringen har på fyra år bevisat att finanspolitiken kan användas aktivt för att omfördela – i deras fall uppåt. Den lärdomen bör nästa regering behålla, men riktningen måste vända.
   
   Vilgot Österlund
   
   Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-09-10 01:30:21

   Discovered: 2026-09-10 01:33:14 Hash: 8adcf81151da24f49aba2d3125b968b7ce149bd1
   Title:

   Mandatperiodens vinnare och förlorare
   Description:

   Fyra år av omvänd fördelningspolitik.
   
   Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Fyra år av omvänd fördelningspolitik.
   
   Ett Sverige för hårt arbetande människor, det är Moderaternas genomgående slogan i denna valrörelse. Och det råder inga tvivel om att Tidöregeringen under denna mandatperiod har prioriterat människor med jobb, särskilt dem med höga inkomster.
   
   Frågan är om dessa människor verkligen sliter hårdare än de som tvingas klara sig på ersättningar från försäkringssystemet?
   
   Omvänd utveckling för arbetslösa
   
   I en ny rapport från Arena Idé har vi följt fyra hushåll och deras ekonomi under mandatperioden. Alla har samma boendesituation och utgifter, men helt olika inkomster. Mariam är gymnasielärare, Karin arbetar som läkare, Martin konsultar via eget bolag och Per är systemutvecklare men nu arbetslös. För de som har en direkt inkomst från arbete har inkomsterna stigit och skatterna sänkts.
   
   För arbetslösa har regeringen drivit fram en omvänd utveckling. De har försämrat a-kassan så att den som varit arbetslös i 300 dagar får ersättningen sänkt med 4 000 kronor. Eftersom skatten på försäkringsersättningar är mycket högre än på direkta arbetsinkomster blir det bara 13 000 kronor kvar efter skatt. Från välbetald löntagare till fattigdom på mindre än ett år.
   
   Bristerna i Sveriges skattesystem blir också uppenbara. Trots att läkaren och konsulten får ungefär samma inkomst varje månad, blir skillnaden efter skatt enorm. Då konsulten tar ut en del av sin inkomst som aktieutdelning blir dennes totala skatt bara 24 procent, mer än tio procentenheter lägre än läkare. Även den arbetslöse betalar högre skatt (28 procent) än konsulten, trots att inkomsten är nästan fem gånger högre.
   
   Problemet är att det inte fungerar
   
   Mandatperioden 2022–2026 har inneburit en acceleration i den incitamentspolitik som varit gällande ända sedan alliansregeringens dagar. Det ska löna sig mer att jobba och sämre att få ersättning från försäkringssystemet. Men problemet är att det inte fungerar. Sverige har idag 100 000 fler arbetslösa än vid mandatperiodens början. Det blir helt enkelt inte fler jobb bara för att man gör det sämre för dem som redan har det svårt.
   
   Politiken där pengarna flödar fritt till avdrag och skattesänkningar, men där kassan är tom så fort det handlar om karensavdrag, barnbidrag eller pensioner, måste få ett slut. Tidöregeringen har på fyra år bevisat att finanspolitiken kan användas aktivt för att omfördela – i deras fall uppåt. Den lärdomen bör nästa regering behålla, men riktningen måste vända.
   
   Vilgot Österlund
   
   Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.

Changes

TITLE:
Mandatperiodens vinnare och förlorare

DESCRIPTION:
Fyra år av omvänd fördelningspolitik.

Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Fyra år av omvänd fördelningspolitik.

Ett Sverige för hårt arbetande människor, det är Moderaternas genomgående slogan i denna valrörelse. Och det råder inga tvivel om att Tidöregeringen under denna mandatperiod har prioriterat människor med jobb, särskilt dem med höga inkomster.

Frågan är om dessa människor verkligen sliter hårdare än de som tvingas klara sig på ersättningar från försäkringssystemet?

Omvänd utveckling för arbetslösa

I en ny rapport från Arena Idé har vi följt fyra hushåll och deras ekonomi under mandatperioden. Alla har samma boendesituation och utgifter, men helt olika inkomster. Mariam är gymnasielärare, Karin arbetar som läkare, Martin konsultar via eget bolag och Per är systemutvecklare men nu arbetslös. För de som har en direkt inkomst från arbete har inkomsterna stigit och skatterna sänkts.

För arbetslösa har regeringen drivit fram en omvänd utveckling. De har försämrat a-kassan så att den som varit arbetslös i 300 dagar får ersättningen sänkt med 4 000 kronor. Eftersom skatten på försäkringsersättningar är mycket högre än på direkta arbetsinkomster blir det bara 13 000 kronor kvar efter skatt. Från välbetald löntagare till fattigdom på mindre än ett år.

Bristerna i Sveriges skattesystem blir också uppenbara. Trots att läkaren och konsulten får ungefär samma inkomst varje månad, blir skillnaden efter skatt enorm. Då konsulten tar ut en del av sin inkomst som aktieutdelning blir dennes totala skatt bara 24 procent, mer än tio procentenheter lägre än läkare. Även den arbetslöse betalar högre skatt (28 procent) än konsulten, trots att inkomsten är nästan fem gånger högre.

Problemet är att det inte fungerar

Mandatperioden 2022–2026 har inneburit en acceleration i den incitamentspolitik som varit gällande ända sedan alliansregeringens dagar. Det ska löna sig mer att jobba och sämre att få ersättning från försäkringssystemet. Men problemet är att det inte fungerar. Sverige har idag 100 000 fler arbetslösa än vid mandatperiodens början. Det blir helt enkelt inte fler jobb bara för att man gör det sämre för dem som redan har det svårt.

Politiken där pengarna flödar fritt till avdrag och skattesänkningar, men där kassan är tom så fort det handlar om karensavdrag, barnbidrag eller pensioner, måste få ett slut. Tidöregeringen har på fyra år bevisat att finanspolitiken kan användas aktivt för att omfördela – i deras fall uppåt. Den lärdomen bör nästa regering behålla, men riktningen måste vända.

Vilgot Österlund

Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
Mandatperiodens vinnare och förlorare

DESCRIPTION:
Fyra år av omvänd fördelningspolitik.

Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Fyra år av omvänd fördelningspolitik.

Ett Sverige för hårt arbetande människor, det är Moderaternas genomgående slogan i denna valrörelse. Och det råder inga tvivel om att Tidöregeringen under denna mandatperiod har prioriterat människor med jobb, särskilt dem med höga inkomster.

Frågan är om dessa människor verkligen sliter hårdare än de som tvingas klara sig på ersättningar från försäkringssystemet?

Omvänd utveckling för arbetslösa

I en ny rapport från Arena Idé har vi följt fyra hushåll och deras ekonomi under mandatperioden. Alla har samma boendesituation och utgifter, men helt olika inkomster. Mariam är gymnasielärare, Karin arbetar som läkare, Martin konsultar via eget bolag och Per är systemutvecklare men nu arbetslös. För de som har en direkt inkomst från arbete har inkomsterna stigit och skatterna sänkts.

För arbetslösa har regeringen drivit fram en omvänd utveckling. De har försämrat a-kassan så att den som varit arbetslös i 300 dagar får ersättningen sänkt med 4 000 kronor. Eftersom skatten på försäkringsersättningar är mycket högre än på direkta arbetsinkomster blir det bara 13 000 kronor kvar efter skatt. Från välbetald löntagare till fattigdom på mindre än ett år.

Bristerna i Sveriges skattesystem blir också uppenbara. Trots att läkaren och konsulten får ungefär samma inkomst varje månad, blir skillnaden efter skatt enorm. Då konsulten tar ut en del av sin inkomst som aktieutdelning blir dennes totala skatt bara 24 procent, mer än tio procentenheter lägre än läkarens. Även den arbetslöse betalar högre skatt (28 procent) än konsulten, trots att inkomsten är nästan fem gånger högre.

Problemet är att det inte fungerar

Mandatperioden 2022–2026 har inneburit en acceleration i den incitamentspolitik som varit gällande ända sedan alliansregeringens dagar. Det ska löna sig mer att jobba och sämre att få ersättning från försäkringssystemet. Men problemet är att det inte fungerar. Sverige har idag 100 000 fler arbetslösa än vid mandatperiodens början. Det blir helt enkelt inte fler jobb bara för att man gör det sämre för dem som redan har det svårt.

Politiken där pengarna flödar fritt till avdrag och skattesänkningar, men där kassan är tom så fort det handlar om karensavdrag, barnbidrag eller pensioner, måste få ett slut. Tidöregeringen har på fyra år bevisat att finanspolitiken kan användas aktivt för att omfördela – i deras fall uppåt. Den lärdomen bör nästa regering behålla, men riktningen måste vända.

Vilgot Österlund

Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-09-10 01:30:21

   Discovered: 2026-09-10 08:15:53 Hash: 8963ab8d33bfb8f28b5180a4631db3287f4f03b5
   Title:

   Mandatperiodens vinnare och förlorare
   Description:

   Fyra år av omvänd fördelningspolitik.
   
   Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Fyra år av omvänd fördelningspolitik.
   
   Ett Sverige för hårt arbetande människor, det är Moderaternas genomgående slogan i denna valrörelse. Och det råder inga tvivel om att Tidöregeringen under denna mandatperiod har prioriterat människor med jobb, särskilt dem med höga inkomster.
   
   Frågan är om dessa människor verkligen sliter hårdare än de som tvingas klara sig på ersättningar från försäkringssystemet?
   
   Omvänd utveckling för arbetslösa
   
   I en ny rapport från Arena Idé har vi följt fyra hushåll och deras ekonomi under mandatperioden. Alla har samma boendesituation och utgifter, men helt olika inkomster. Mariam är gymnasielärare, Karin arbetar som läkare, Martin konsultar via eget bolag och Per är systemutvecklare men nu arbetslös. För de som har en direkt inkomst från arbete har inkomsterna stigit och skatterna sänkts.
   
   För arbetslösa har regeringen drivit fram en omvänd utveckling. De har försämrat a-kassan så att den som varit arbetslös i 300 dagar får ersättningen sänkt med 4 000 kronor. Eftersom skatten på försäkringsersättningar är mycket högre än på direkta arbetsinkomster blir det bara 13 000 kronor kvar efter skatt. Från välbetald löntagare till fattigdom på mindre än ett år.
   
   Bristerna i Sveriges skattesystem blir också uppenbara. Trots att läkaren och konsulten får ungefär samma inkomst varje månad, blir skillnaden efter skatt enorm. Då konsulten tar ut en del av sin inkomst som aktieutdelning blir dennes totala skatt bara 24 procent, mer än tio procentenheter lägre än läkarens. Även den arbetslöse betalar högre skatt (28 procent) än konsulten, trots att inkomsten är nästan fem gånger högre.
   
   Problemet är att det inte fungerar
   
   Mandatperioden 2022–2026 har inneburit en acceleration i den incitamentspolitik som varit gällande ända sedan alliansregeringens dagar. Det ska löna sig mer att jobba och sämre att få ersättning från försäkringssystemet. Men problemet är att det inte fungerar. Sverige har idag 100 000 fler arbetslösa än vid mandatperiodens början. Det blir helt enkelt inte fler jobb bara för att man gör det sämre för dem som redan har det svårt.
   
   Politiken där pengarna flödar fritt till avdrag och skattesänkningar, men där kassan är tom så fort det handlar om karensavdrag, barnbidrag eller pensioner, måste få ett slut. Tidöregeringen har på fyra år bevisat att finanspolitiken kan användas aktivt för att omfördela – i deras fall uppåt. Den lärdomen bör nästa regering behålla, men riktningen måste vända.
   
   Vilgot Österlund
   
   Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-09-10 01:30:21

   Discovered: 2026-09-10 01:33:14 Hash: 8adcf81151da24f49aba2d3125b968b7ce149bd1
   Title:

   Mandatperiodens vinnare och förlorare
   Description:

   Fyra år av omvänd fördelningspolitik.
   
   Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Fyra år av omvänd fördelningspolitik.
   
   Ett Sverige för hårt arbetande människor, det är Moderaternas genomgående slogan i denna valrörelse. Och det råder inga tvivel om att Tidöregeringen under denna mandatperiod har prioriterat människor med jobb, särskilt dem med höga inkomster.
   
   Frågan är om dessa människor verkligen sliter hårdare än de som tvingas klara sig på ersättningar från försäkringssystemet?
   
   Omvänd utveckling för arbetslösa
   
   I en ny rapport från Arena Idé har vi följt fyra hushåll och deras ekonomi under mandatperioden. Alla har samma boendesituation och utgifter, men helt olika inkomster. Mariam är gymnasielärare, Karin arbetar som läkare, Martin konsultar via eget bolag och Per är systemutvecklare men nu arbetslös. För de som har en direkt inkomst från arbete har inkomsterna stigit och skatterna sänkts.
   
   För arbetslösa har regeringen drivit fram en omvänd utveckling. De har försämrat a-kassan så att den som varit arbetslös i 300 dagar får ersättningen sänkt med 4 000 kronor. Eftersom skatten på försäkringsersättningar är mycket högre än på direkta arbetsinkomster blir det bara 13 000 kronor kvar efter skatt. Från välbetald löntagare till fattigdom på mindre än ett år.
   
   Bristerna i Sveriges skattesystem blir också uppenbara. Trots att läkaren och konsulten får ungefär samma inkomst varje månad, blir skillnaden efter skatt enorm. Då konsulten tar ut en del av sin inkomst som aktieutdelning blir dennes totala skatt bara 24 procent, mer än tio procentenheter lägre än läkare. Även den arbetslöse betalar högre skatt (28 procent) än konsulten, trots att inkomsten är nästan fem gånger högre.
   
   Problemet är att det inte fungerar
   
   Mandatperioden 2022–2026 har inneburit en acceleration i den incitamentspolitik som varit gällande ända sedan alliansregeringens dagar. Det ska löna sig mer att jobba och sämre att få ersättning från försäkringssystemet. Men problemet är att det inte fungerar. Sverige har idag 100 000 fler arbetslösa än vid mandatperiodens början. Det blir helt enkelt inte fler jobb bara för att man gör det sämre för dem som redan har det svårt.
   
   Politiken där pengarna flödar fritt till avdrag och skattesänkningar, men där kassan är tom så fort det handlar om karensavdrag, barnbidrag eller pensioner, måste få ett slut. Tidöregeringen har på fyra år bevisat att finanspolitiken kan användas aktivt för att omfördela – i deras fall uppåt. Den lärdomen bör nästa regering behålla, men riktningen måste vända.
   
   Vilgot Österlund
   
   Inlägget Mandatperiodens vinnare och förlorare dök först upp på Dagens Arena.

Changes

TITLE:
“En intensivare valrörelse än vanligt”

DESCRIPTION:
Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.

Inlägget “En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.

Hur kommer det gå med de röda linjerna på den rödgröna sidan och hur ser möjligheterna ut för L att klara 4-procentsspärren?

Gäst: Jonas Hinnfors, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget “En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
”En intensivare valrörelse än vanligt”

DESCRIPTION:
Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.

Inlägget ”En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.

Hur kommer det gå med de röda linjerna på den rödgröna sidan och hur ser möjligheterna ut för L att klara 4-procentsspärren?

Gäst: Jonas Hinnfors, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget ”En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-09-09 16:17:18

   Discovered: 2026-09-10 08:13:51 Hash: 374de17eb42932bdf0e9d5139152097331a99682
   Title:

   ”En intensivare valrörelse än vanligt”
   Description:

   Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.
   
   Inlägget ”En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.
   
   Hur kommer det gå med de röda linjerna på den rödgröna sidan och hur ser möjligheterna ut för L att klara 4-procentsspärren?
   
   Gäst: Jonas Hinnfors, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
   
   Programledare: Jon Andersson
   
   Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.
   
   Inlägget ”En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-09-09 16:17:18

   Discovered: 2026-09-09 16:18:27 Hash: 501de29e7735bed0021824405093a021ecd33cf4
   Title:

   “En intensivare valrörelse än vanligt”
   Description:

   Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.
   
   Inlägget “En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.
   
   Hur kommer det gå med de röda linjerna på den rödgröna sidan och hur ser möjligheterna ut för L att klara 4-procentsspärren?
   
   Gäst: Jonas Hinnfors, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
   
   Programledare: Jon Andersson
   
   Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.
   
   Inlägget “En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.

Changes

TITLE:
“En intensivare valrörelse än vanligt”

DESCRIPTION:
Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.

Inlägget “En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.

Hur kommer det gå med de röda linjerna på den rödgröna sidan och hur ser möjligheterna ut för L att klara 4-procentsspärren?

Gäst: Jonas Hinnfors, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget “En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.

TITLE:
”En intensivare valrörelse än vanligt”

DESCRIPTION:
Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.

Inlägget ”En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.

CONTENT:
Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.

Hur kommer det gå med de röda linjerna på den rödgröna sidan och hur ser möjligheterna ut för L att klara 4-procentsspärren?

Gäst: Jonas Hinnfors, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget ”En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.

Versions

1. 2026-09-09 16:17:18

   Discovered: 2026-09-10 08:13:51 Hash: 374de17eb42932bdf0e9d5139152097331a99682
   Title:

   ”En intensivare valrörelse än vanligt”
   Description:

   Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.
   
   Inlägget ”En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.
   
   Hur kommer det gå med de röda linjerna på den rödgröna sidan och hur ser möjligheterna ut för L att klara 4-procentsspärren?
   
   Gäst: Jonas Hinnfors, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
   
   Programledare: Jon Andersson
   
   Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.
   
   Inlägget ”En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.
2. 2026-09-09 16:17:18

   Discovered: 2026-09-09 16:18:27 Hash: 501de29e7735bed0021824405093a021ecd33cf4
   Title:

   “En intensivare valrörelse än vanligt”
   Description:

   Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.
   
   Inlägget “En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.
   Content

   Statsvetaren Jonas Hinnfors analyserar läget inför valet på söndag.
   
   Hur kommer det gå med de röda linjerna på den rödgröna sidan och hur ser möjligheterna ut för L att klara 4-procentsspärren?
   
   Gäst: Jonas Hinnfors, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
   
   Programledare: Jon Andersson
   
   Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.
   
   Inlägget “En intensivare valrörelse än vanligt” dök först upp på Dagens Arena.