Tornevall Networks

SD-regeringens avsaknad av arbetsmarknadspolitik och ogenomtänkta nedmonteringar i arbetslöshetsförsäkringen utgör ett svek mot arbetssökande och löntagare. I brist på nödvändiga reformer från regeringen måste kommunerna rycka in, skriver lokalpolitikern Arvid Vikman Rindevall (S).

Åter igen har SD-regeringen lagt en vårändringsbudget som är otillräcklig. Den som blickar ut över Sverige och hur vårt land mår efter en mandatperiod med SD-regeringens tidöpolitik möts av en dystrare verklighet. Efter fyra år med SD-regeringen råder det massarbetslöshet i Sverige, med en halv miljon arbetslösa svenskar. Hur har det blivit så?

Svaret är den moderata arbetslinjen, som samtliga Tidöpartier stämmer in i, trots tidigare löften från SD. En tröttsam klassisk högerpolitik där man utgår från att folk är lata – och att piska ska få dem in i arbete igen. Därför sänker man bidrag och nedmonterar arbetsmarknadsprogram. Istället prioriteras skattesänkningar för de mest förmögna. Resultatet? En av Europas högsta arbetslösheter.

Trots det svåra ekonomiska läget och hög arbetslöshet fortsätter regeringen med den misslyckade moderata arbetslinjen genom att besluta om en nedmontering av a-kassan, som trädde i kraft under oktober 2025. En av de stora förändringarna är att ersättningen nu kommer att trappas ned redan efter 100 dagar. Ändringen drabbar ungefär en miljon löntagare.

Det är en kortsiktig och löntagarfientlig politik.

Svenskar är inte ovilliga att arbeta

För det första är syftet med ändringarna – att öka incitamenten att söka arbete –verkningslöst om det inte kombineras med politiska reformer som syftar till att skapa arbetstillfällen. Problemet är inte att en halv miljon svenskar är ovilliga eller för lata för att söka arbete, utan att SD-regeringens tafatta politik gjort så att arbetstillfällen har gått förlorade, samtidigt som inte tillräckligt mycket arbetstillfällen har skapats. Istället för att satsa på arbetsskapande politik nedmonteras den arbetslöshetsförsäkring som vi gemensamt har finansierat genom skatt och medlemsavgifter.

För det andra riskerar ändringen i praktiken bara att skjutsa över människor från arbetslöshetsförsäkringen till kompletterande försörjningsstöd och ekonomiskt bistånd hos kommunerna. Med sämre a-kassa, avsaknad av arbetsskapande politik och fortsatt hög arbetslöshet är det inte konstigt om så sker.  För första gången på nästan ett decennium ökade förra året antalet hushåll som behöver ekonomiskt bistånd på en nationell nivå.

När SD-regeringen lämnat walk-over i jobbpolitiken måste vi kommuner ta ansvar. Och just det har vi socialdemokrater gjort i Stockholms stad. Vi har haft ett stärkt fokus på näringslivs- och arbetsmarknadssatsningar för att få fler av huvudstadens invånare i jobb och möta branschers kompetensbehov.

Stockholm har investerat för jobb

Vi har satsat närmare 300 miljoner kronor på en aktiv jobbpolitik, infört lokala näringslivsutvecklare ute i stadsdelarna, återtagit den kommunala vuxenutbildningen i egen regi och slutit ett flertal handslag med branscher och näringsliv för fler i jobb. Vi har investerat för att få bukt på ungdomsarbetslösheten och under vår mandatperiod rekordmånga unga fått sommarjobb – 10 000 fler än tidigare.

Där det också nästan är tragikomiskt att högern i Stockholm varit emot samtliga av våra satsningar.

Arbetslösheten kan och får inte fortsätta öka. I höst är det dags att välja bort SD-regeringen och med den, politiken som utgår från att en halv miljon svenskar är för lata för att söka arbete. Under kommande mandatperiod behöver vi en Socialdemokratiskt ledd regering som tar ansvar för Sverige och satsar på jobben; en regering som jobbar med oss i Stockholm stad och inte mot oss.

Arvid Vikman Rindevall (S), arbetsmarknadsnämndens ordförande, Stockholms stad

Inlägget SD-regeringen sviker löntagare och arbetssökande dök först upp på Dagens Arena.

Klimatfrågan har hittills varit frånvarande i valdebatten.

Jag hade kunnat inleda den här texten med att det är varmt när demonstrationstågen i dag samlas på första maj.

Ovanligt varmt.

Men det gör jag inte. Till skillnad från alla faktaresistenta högertroll i nätets filterbubblor, som vevar om den stora klimatlögnen så snart temperaturen sjunker under nollan, så accepterar jag nämligen att väder inte är detsamma som klimat.

Man behöver inte titta ut genom fönstret och luta sig mot vädret under en enskild dag för att inse att klimatförändringarna är verkliga. Att människan är på väg att omstöpa grundförutsättningarna för sin egen existens.

I dag, när arbetarrörelsen demonstrerar för sina politiska hjärtefrågor, borde den saken vara en huvudfråga i varje demonstration, varje förstamajtal.

Det går fort nu

Den globala medeltemperaturen för 2022 var cirka 1,15 grader varmare jämfört med perioden 1850–1900, och uppvärmingen går fortare än forskarna räknade med för några år sedan.

Redan för sju år sedan publicerades forskning som visade att Grönlands istäcke smälte sju gånger snabbare än på 1970-talet, och nyligen rapporterade klimatforskare från USA, Belgien och Nederländerna att avsmältningen saknar motstycke i alla fall under de senaste 350 åren.

Om Grönlandsisen smälter leder det till höjda havsnivåer på upp till sju meter, och med tanke på att nästan hälften av jordens befolkning bor i områden som är sårbara för vattenhöjningar är det mer än en varningssignal. Det är skallrande, larmande väckarklocka.

Och ingen verkar längre tro att målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader går att nå.

Den väg vi just nu befinner oss på kommer tveklöst leda till naturkatastrofer, stormar, vattenbrist, ökenutbredning, fler krig om knappa resurser och fler flyktingar som tar sig norrut, mot de områden där det fortfarande går att bo.

Redan 2024 dog 62 000 människor bara i Europa på grund av högre temperaturer.

Hård kritik mot regeringen

Ska vi ha någon chans att begränsa problemen till en hanterbar nivå måste världens länder omedelbart blir bättre på att leva upp till de åtaganden man gjort för att sänka utsläppen av koldioxid.

I det sammanhanget framstår den svenska Tidöregeringen närmast som en sömngångare. Klimatpolitiska rådet (KPR) har i sina årsrapporter för 2025 och 2026 riktat hård kritik mot regeringen. Klimatpolitiken duger inte för att nå målen till 2030. Rådet menar att politiken är för svag och att utsläppen riskerar att öka, vilket inte minst handlar om att Tidö som en av sina första åtgärder tog bort reduktionsplikten på fossilt bränsle. Tidöpartierna har å sin sina avfärdat kritiken och kallat den politiserad. På samma sätt som när jurister och experter kritiserar kriminalpolitiken för att vara rättsosäker väljer Tidöpolitikerna att kalla klimatforskarna för ”aktivister”.

Och så fortsätter de att låtsas som att det viktigaste är att vi håller nere priset på bensin.

Det är det inte.

Jag beklagar, men det är faktiskt inte det.

Sverige måste byta riktning

Jimmie Åkesson vill inte ens ta till sig forskningen. Inför förra valet sade han att han inte såg att det finns några bevis för att vi befinner oss i en klimatkris.

Sverigedemokraterna säger också ofta att Sverige kan strunta i sitt ansvar, för det viktiga är att stora länder som Kina minskar sina utsläpp.

Den ståndpunkten brister, milt uttryckt, i logik.

Självklart har Kina ett ansvar och per capita är det större än Sverige. Det bor elva miljoner människor i Sverige, det är sant. Men även Kina går att dela upp i enheter i den storleken. Det finns till exempel ett femtontal städer i Kina med ungefär samma befolkning som Sverige. Med Åkessons logik skulle de inte heller ha något ansvar för att minska sina utsläpp.

Eller för att citera Hans Rosling: Det är ungefär som att säga att de som är kraftigt överviktiga i Sverige inte behöver gå ned i vikt för att det finns fler kilo kines än kilo svensk i världen.

Vi befinner oss nu 135 dagar ifrån valet i höst. Hittills har klimatfrågan inte tagit något större utrymme. Inte heller i Socialdemokraternas retorik.

Låt oss hoppas att det blir ändring på den saken.

För efter valet måste Sverige byta riktning och åter börja ta klimathotet på allvar.

Jesper Bengtsson

Inlägget Tidöpartierna framstår som sömngångare dök först upp på Dagens Arena.

Facken fortsätter att stänga ute människor med låga kvalifikationer från arbetsmarknaden. Därför behöver politiken ta över initiativet från parterna med lagstiftning som sänker trösklarna till jobb, skriver Adam Danieli, Timbro.

Årets första maj har ingen munter inramning. Även om stora delar av arbetarrörelsen pliktskyldigt kommer att samlas och sjunga fackets lov, kan ingen som tagit del av siffrorna över svensk arbetsmarknad känna någon större optimism.

Den officiella arbetslösheten i mars var 9,7 procent – nära nivåerna under finanskrisens värsta svallvågor. Visst har Sverige fortfarande en hög sysselsättningsgrad. Men bakom den siffran döljer sig ett allvarligt misslyckande: antalet långtidsarbetslösa har aldrig varit så stort i modern tid. För första gången är över 200 000 människor i Sverige fast i långvarig arbetslöshet.

Än mer oroande är att arbetslösheten har ändrat karaktär. Den är inte längre ett brett utspritt fenomen, utan betydligt mer koncentrerad än tidigare – i hög grad till personer med utländsk bakgrund. Det så kallade sysselsättningsgapet, skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda, är bland de största i Europa. För tjugo år sedan var ungefär en av sju långtidsarbetslösa utrikes född. I dag är det nästan tre av fyra.

Når inte självförsörjning

När SCB nu för första gången redovisar hur många som faktiskt kan försörja sig själva visar det sig dessutom att en tredjedel av utrikes födda i arbetsför ålder inte når självförsörjning. Det trots att ribban är lågt satt: omkring 13 000 kronor i månaden i disponibel inkomst. Det är inte bara en grogrund för social oro, utan också en enorm potential som förslösas.

Att det ser ut så är egentligen inte särskilt förvånande. Sverige har inte bara tagit emot många människor från andra delar av världen. Vi har också parat det med en kompakt ovilja att släppa in dem på arbetsmarknaden. För den med låga kvalifikationer är det svårt att tänka sig en värre hinderbana än stenhård reglering, några av världens högsta ingångslöner och färre enkla jobb än i nästan någon annan ekonomi i västvärlden.

Det verkligt sorgliga är dock politikens reaktion på denna ohållbara situation. Under alliansåren gjorde Anders Borg förvisso framstötar om att arbetsmarknaden behövde förändras, men slutsatsen blev snabbt att ”det där ska parterna sköta”. Det var ett ödesdigert misstag.

Den svenska modellen klarar helt enkelt inte den nya typen av arbetslöshet. Modellen bygger på att två starka kollektiva intressen är företrädda: de som är anställda och de som anställer. Men en tredje grupp faller utanför: de som inte kommer in på arbetsmarknaden. I praktiken har facket ofta ett tydligt intresse av att hålla dem utanför och begränsa arbetskraftsutbudet.

Parterna klarar inte jobbet

Det får märkliga effekter. Förmånerna till grupper vars trygghet redan är som störst byggs hela tiden på. Samtidigt fortsätter trösklarna in på arbetsmarknaden att höjas, trots att många redan har svårt att klara dem som finns. Utanförskapet står utan representation.

Det är därför dags att dra en bitter slutsats: parterna själva kan inte förhandla fram lösningen på utanförskapet. Trösklarna kan inte sänkas inifrån systemet självt. Det blir uppenbart för den som följt de senaste årens förhandlingar. Parternas stora prestigeprojekt, etableringsjobben, har blivit en praktflopp. När Timbro utvärderade tio års arbete visade det sig att reformen hade lett till 13 jobb. Ett helt decennium hade i praktiken förslösats.

Nu behöver politiken i stället kliva fram med skarp lagstiftning som ger människor på utsidan en väg in i gemenskapen. När arbetslinjen infördes för 20 år sedan var det politiken, inte parterna, som slutade ge upp om människor. Det är i politiken som alla, också de som saknar röst i förhandlingsrummet, är företrädda. Samma sak behöver ske i dag.

Första maj får förbli innanförskapets dag. Dagarna därefter behöver politiken ägna åt utanförskapet.

Adam Danieli, idéchef på Timbro

Inlägget Timbro: Politiken måste lösa arbetslösheten dök först upp på Dagens Arena.

Kritiken mot modevärlden och konsumtionshysterin från den första filmen är nästan helt borta.  Jon Andersson tycker att “Djävulen bär Prada 2” är en blek kopia av originalfilmen. 

Djävulen bär Prada 2

“Djävulen bär Prada” har under de 20 år som gått sedan filmens premiär blivit ett populärkulturellt fenomen. Det handlar till störst del om Meryl Streeps ikoniska rollprestation som den skoningslösa modemagasinsredaktören Miranda Priestly. En karaktär som är löst baserad på Vogues mångåriga chefredaktör Anna Wintour. Streeps porträtt av den empatilösa karriärkvinnan är en av de mest minnesvärda rollerna den amerikanska skådespelerskan gjort under sin karriär. Något som har att göra med att Streep lyckades kombinera de hänsynslösa dragen med en stor dos humor. 

Gått 20 år

Streeps rollfigur hade dock inte funkat lika bra om hon inte hade haft en motpol i form av assistenten Andy Sachs (Anne Hathaway). Det var med henne som vi i publiken kunde identifiera oss med. En vanlig flicka från landsorten som av en slump ramlat in på en av modevärldens hetaste jobb. Bakom filmens glättiga yta dolde sig också en hel del kritik mot konsumtionshysteri och modevärldens smalhetsideal. Det gjorde filmen till en mycket underhållande svart komedi kryddad med en dos samhällskritik. 

Det finns ett tempo och en närvaro i skådespelarnas prestationer som gör att filmen stundtals är helt okej att titta på. Foto: Disney

Filmen blev inte bara ett populärkulturellt fenomen utan också en stor publiksuccé. Det är därför inte förvånande att regissören David Frankel, manusförfattaren Aline Brosh McKenna och en stor del av skådespelarensemblen nu återvänder för uppföljaren “Djävulen bär Prada 2”. 

När vi kommer in i handlingen har det gått 20 år sedan vi träffade Miranda, Andy och de andra.  Andy har varit borta från modevärlden under hela tiden. I stället för mode har hon  ägnat sig åt seriös undersökande journalistik. Men när hon och hennes kollegor sägs upp från tidningen de jobbar på samtidigt som en stor skandal briserar inom Runway (tidningen som Streeps karaktär är chefreadktör för) återförenas Andy och Miranda. Andy erbjuds jobbet som featureredaktör för Runway. Med det hoppas tidningens ägare skapa en mer respektabel image för den skamfilade tidningen. 

Tunt manus

Men det är en helt annan mediavärld än för 20 år sedan. Magasinet för en slumrande tillvaro och nu är det synlighet på webben och i sociala medier som gäller. Miranda kan inte heller längre förolämpa sina underlydande på samma sätt och har en assistent som hela tiden påminner henne om att hon måste omformulera förolämpningarna till något mer politiskt korrekt. Samtidigt kämpar Andy för att få redaktionell frihet. 

Meryl Streeps repriserar sin ikoniska rollprestation som den skoningslösa modemagasinsredaktören Miranda Priestly. Foto: Disney

Det hela hade kanske kunnat vara kul om filmskaparen grävt lite djupare i dessa dilemman. Men tyvärr är manuset inte mycket att hurra för. Kritiken mot konsumtionshysteri och modevärldens smalhetsideal från den första filmen är nästan helt borta. Visst finns det även en glimt av samhällskritik i den här filmen, men så fort manset snuddar vid sådana ämnen hastar man snabbt vidare i den meningslösa huvudintrigen. Vad det egentligen innebär att ägna sig åt granskande journalistik på riktigt verkar filmskaparna vara föga intresserade av. Det råkar bara passa in i mallen för att beskriva Andy som en motpol till Miranda. 

Bra skådespelare 

I den första filmen fanns ett hjärta och en konflikt som hela tiden bar filmen framåt. Intrigen i “Djävulen bär Prada 2” känns dock mest som konstgjord andning, utan vare sig särskilt mycket hjärta eller hjärna. Historien är lövtunn och det känns som att manuset är gjort enbart för att sälja mer biljetter och inte för att filmskaparna faktiskt har något mer att berätta. En sjuka som tyvärr många uppföljare till framgångsrika Hollywoodfilmer lider av. Det blir mycket upprepningar och försök att efterlikna den ursprungliga intrigen. Något som ofta slutar med att uppföljaren bara blir en sämre kopia av originalfilmen. “Djävulen bär Prada 2” är inget undantag från den regeln. 

Jag tycker synd om skådespelarna som hade förtjänat ett bättre manus. Meryl Streep, Anne Hathaway, Emily Blunt och Stanley Tucci är alla duktiga skådisar. Tack vare dem blir  “Djävulen bär Prada 2” ingen total katastrof. Det finns ett tempo och en närvaro i skådespelarnas prestationer som gör att filmen stundtals är helt okej att titta på. Bättre än så blir det dock tyvärr aldrig.

Kanske hade det funkat om filmskaparna vågat gå utanför trygghetszonen och försökt göra något annorlunda. Nu blir “Djävulen bär Prada 2” tyvärr bara en blek kopia av originalfilmen. 

“Djävulen bär Prada 2″ har svensk premiär fredag 1 maj. 

Jon Andersson

Inlägget Svag uppföljare till “Djävulen bär Prada” dök först upp på Dagens Arena.

Allt färre av Socialdemokraternas väljare och LO-medlemmar går i tågen. Men Vänsterpartiet blir allt bättre på att mobilisera. Det visar nya siffror från SOM-undersökningen.

För första gången har SOM-undersökningen som genomfördes under 2025 (september – december) ställt mer detaljerade frågor om svenskarnas vana av att demonstrera. Det är Magnus Wennerhag, professor i sociologi vid Södertörns högskola och hans kolleger som har ställt frågor om vilken typ av demonstrationer som svenskarna deltagit i. Det visar sig att första maj toppar demonstrationslistan.

– Andelen svenskar som demonstrerat någon gång är nu uppe i 31 procent. Mer än hälften av dem, 17 procent, har demonstrerat på första maj, säger Magnus Wennerhag.

När frågan gäller om man har demonstrerat överhuvudtaget under de senaste 12 månaderna svarar 8,5 procent av de tillfrågade ja. Det kan jämföras med att siffran brukar ligga på mellan 5 och 8 procent. Av de som demonstrerat det senaste året hade 2,2 procent deltagit i en första maj-demonstration.

Många har demonstrerat

Det betyder att svenskar i ett europeiskt perspektiv ligger ungefär på medelnivå när det gäller att ha demonstrerat det senaste året, men över medel när det gäller att någon gång ha gått i en demonstration.

Magnus Wennerhag

– Det här krockar lite med föreställningen att det demonstreras så mycket i till exempel Frankrike och Sydeuropa. Vi demonstrerar en del här också, men det kanske är i lugnare sammanhang, på första maj eller Pride.

I Sverige har demonstrationer på arbetarrörelsens dag ordnats varje år sedan 1890. Under de första decennierna var demonstrationerna viktiga för att mobilisera kring frågor som kvinnors rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Efter andra världskriget sjönk engagemanget något, och nådde sedan en topp med rekordstora demonstrationer kring slutet av 1970- och början av 1980-talet. Enligt Magnus Wennerhag kan det ha att göra med att Sverige då fick sin första borgerliga regering på många decennier.

V har gått om S

Sedan 1990-talet har deltagandet i första maj-demonstrationer sjunkit. En annan trend är att Socialdemokraterna fått svårare att mobilisera sina väljare till tågen, medan Vänsterpartiets anhängare gärna går ut på gatorna. Hälften av V:s anhängare har någon gång gått och demonstrerat på första maj jämfört med 28 procent av S-anhängarna. För Miljöpartiets sympatisörer är siffran 26 procent.

Skillnaden mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är ännu större under det senaste året.

– Bland de som demonstrerat på första maj under det senaste året är det många fler Vänsterparti-sympatisörer: var femte, jämfört med bara tre procent av Socialdemokraternas sympatisörer. Traditionellt sett var VPK:s tåg mycket mindre, men uppenbarligen mobiliserar de en mycket större del av sin väljarkår nu, säger Magnus Wennerhag.

Fler tjänstemän

En tydlig tendens är att fackmedlemmar är mer benägna att delta på första maj än övriga befolkningen. 20 – 25 procent av LO-, TCO- och Saco-medlemmar har någon gång demonstrerat på första maj. Dessutom har medlemmar i tjänstemannafacken inom Saco tagit ledningen över LO-facken när det gäller att delta på första maj under det senaste året. Något som troligen hänger ihop med att de som läst på högskola är något mer benägna att demonstrera på första maj än övriga.

Det finns inget som tyder på att första maj-traditionen kommer att dö ut, enligt Magnus Wennerhag.

– En lite spännande sak är att det är 36 procent av unga som kan tänka sig att demonstrera på första  maj, även om de hittills inte gjort det. Det kan jämföras med 20 procent i hela befolkningen.

Bland de som demonstrerat det senaste året är det dock fler som deltagit i Pride än på första maj.

– Pride verkar ha gått om första maj om vi ser till det årliga deltagandet. Men fortfarande dra första maj folk. Fördelen med de årliga demonstrationerna är att folk kan ha dem för olika syften. Det kan handla om att visa sin ideologi, träffa vänner och markera ståndpunkt i en viss fråga.

Elsa Persson

Inlägget Så många svenskar har gått i ett första maj-tåg dök först upp på Dagens Arena.

Den franska svarta komedin lockar till skratt och riktar samtidigt en känga mot klassamhället. Jon Andersson har sett Antony Cordiers “Medelklassen”, med premiär 1 maj. 

Medelklassen

Philippe (Laurent Lafitte)  och Laurence (Élodie Bouchez) är ett par från övre medelklassen som brukar tillbringa somrarna i sitt flotta hus i södra Frankrike. Philippe är en självgod affärsjurist med borgerlig bakgrund. Han tror sig veta allt om mat, vin och finkultur. Något han gärna stoltserar med både för sin fru, dotter Garance ( Noée Abita ) och dotterns pojkvän Mehdi (Sami Outalbali), som är på besök i sommarhuset. 

Underhållande satir 

Men snart får Mehdi, en nyutexaminerad affärsjurist med arbetarklassbakgrund, betydligt mer allvarliga saker att bekymra sig om än svärfaderns stroppiga attityd. Familjen hamnar nämligen i konflikt med vaktmästarparet Tony (Ramzy Bedia) och Nadine (Laure Calamy), som jobbar med att sköta om parets hus.

När Tony får ett utbrott riktat mot Philippe och Laurence får de nog. Deras första reaktion är att avskeda Tony och Nadine. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort. Philippe och Laurence har betalat svart under alla år. Dessutom under den rådande minimilönen. Tony och Nadine hotar att gå till domstol. Om de inte kan komma överens om en ordentlig kompensation förstås. In kliver Mehdi i rollen som medlare. Kan han som har fötterna i båda världarna lyckas få de båda sidorna att enas? 

Tony (Ramzy Bedia) och Nadine (Laure Calamy) blir avbrutna mitt i dottern Marylous (Mahia Zrouki) 20-årsfirande. Foto: Maywin Media

Den franske regissören Antony Cordiers “Medelklassen” är en underhållande satir om ett klasskrig i miniatyrformat. Philippes stroppiga och nedlåtande attityd får sig några rejäla kängor. Men det är inte bara han som framställs i dålig dager. Tony, Nadine och deras dotter Marylou (Mahia Zrouki) har visserligen sina principer. Fast det är principer de är villiga att rucka på om priset är det rätta. Mehdi ser också till sitt eget intresse. Något som blir uppenbart då han går med på att medla i konflikten mot att han får en praktik på svärfaderns advokatfirma. Det tillför en bra dimension till filmen, då alla karaktärer i princip är lika goda kålsupare.

Olika förutsättningar 

Ett annat plus med filmen är hur Cordier lyckas konstruera scener som illustrerar klasskonflikten. Ett exempel på det är en tidig scen i filmen, som sätter tonen för vad som komma skall. Mitt under firandet av Marylous 20-årsdag blir det stopp i Philippe och Laurence avlopp, vilket gör att Tony måste rycka in. Trots att han noga säger åt paret att ingen får använda avloppet under tiden han håller på och jobbar glömmer Laurence bort sig och häller ut vatten i diskhon, vilket leder till att finklädde Tony blir dränkt i bajsvatten. Ett annat mer subtilt exempel är kniven som Mehdi ger bort i present till sina svärföräldrar och som Laurence utan att blinka skänker till Tony och Nadine. Något som Mehdi såklart upptäcker då han ser kniven under ett besök hos vaktmästarparet. För de rika och stroppiga svärföräldrarna betyder gåvan ingenting. Att Mehdi lagt ner stor möda och mycket pengar för att ge dem en fin present tycks de inte bry sig om. 

Laurent Lafitte gör ett skickligt porträtt av Philippe, en självgod affärsjurist som tror sig veta allt om mat, vin och finkultur. Foto: Maywin Media

Men det finns också allvarliga sidor av filmen som riktar udden mot klassamhället. Garance tvekar till exempel inte att ljuga om sin bakgrund för att få en filmroll. Hon är utifrån sin klassbakgrund trygg i att allt kommer att ordna sig. Mehdi får å andra sidan känna på hur det är att inte ha en privilegierad bakgrund när han blir av med sin ursprungliga praktik på en stor advokatfirma, då den går till en storkunds dotter. Det gör att han tvingas böna och be sin svärfar om att få en praktik på dennes firma. Det visar på de olika förutsättningar karaktärerna i filmen har beroende av deras klassbakgrund. 

Samhällskritisk udd

Antony Cordier har beskrivit filmen som en svärdsduell mellan de olika karaktärerna. Det är en passande metafor. Ena stunden tycks den ena sidan ha övertaget. Men snart skiftar det över till den andra sidan. Det är roligt och skickligt gjort. För det mesta. Ibland blir det lite överdrivet och utstuderat.

Det känns som att Cordier  har velat gör någon sorts fransk version av  Bong Joon-hos “Parasit”. Det är dock långt ifrån lika raffinerat som i den sydkoreanska filmen. Men egentligen är det en orättvis jämförelse, då “Parasit” i mina ögon är kanske 2000-taltes bästa film. Det kanske  räcker med att konstatera att “Medelklassen” innehåller tillräckligt många underhållande och klasskritiska moment för att göra den till en helt klart sevärd svart komedi med en tydlig samhällskritisk udd. 

Jon Andersson

Inlägget Kul om klasskrig i miniatyrformat dök först upp på Dagens Arena.

Vad finns det för privata sponsorer i Tranås, Kalix eller Arboga?

Det börjar ofta med ett till synes rimligt konstaterande: staten räcker inte till. Därifrån är steget kort till nästa slutsats: då får andra kliva in.

I kulturpolitiken betyder det privata pengar.

Kulturministern vill göra det enklare att finansiera museer med donationer, sponsring och stiftelser. I maj väntas den statliga utredningen som ska föreslå hur den icke-offentliga finansieringen kan öka genom ekonomiska incitament.

Det beskrivs som pragmatiskt, ansvarstagande och en modernisering. Men i praktiken är det en förskjutning av ansvar.

Politiken abdikerar

Kultur är inte vilken verksamhet som helst.

Det är en del av demokratins infrastruktur – platser där vi tillsammans formar berättelsen om vilka vi är.

Det ansvaret kan inte outsourcas. När finansieringen flyttas, flyttas också makten. Det betyder inte att privat finansiering alltid är fel. Men när den görs till lösning på ett politiskt problem – då abdikerar politiken. Samtidigt som regeringen öppnar dörren för mer privat finansiering finns ingen motsvarande vilja att stärka den offentliga. Tvärtom har kulturpolitiken präglats av nedprioriteringar och symboliska utspel.

Kulturministern säger att fler ska kunna bidra. Men det hon i praktiken gör är att göra kulturen mer beroende av vilka som vill – och kan – betala.

Privata pengar är inte neutrala. De följer intressen. Avkastning – om inte i pengar, så i inflytande och synlighet. Det påverkar vad som visas, vad som prioriteras och vad som väljs bort. Det som går att finansiera blir lättare prioriterat.

Dessutom vill företag synas där många ser dem. I stora städer. På välbesökta institutioner. I miljöer som stärker det egna varumärket. Men vad händer i förlängningen med kulturens möjligheter i Tranås, Kalix eller Arboga?

Med lokala kulturinstitutioner som inte erbjuder exponering, utan snarare bildning, sammanhang och tillhörighet?

De riskerar att hamna ännu längre bak i kön.

Kultur inte en lyx

Det är så ett offentligt uppdrag långsamt förskjuts. Inte genom beslut om innehåll – utan genom beslut om vad som överhuvudtaget får finnas. Att göra finansieringen mer beroende av privata intressen är inte att bredda kulturen. Det är att smalna av den.

Fri och tillgänglig kultur är inte en lyx. Den är en förutsättning för en levande demokrati.

Det är där människor möter perspektiv som inte är deras egna. Där historien sätts i sammanhang. Där makt kan granskas och ifrågasättas. Det är därför den måste vara gemensamt finansierad.

Inte för att staten ska styra innehållet – utan för att ingen annan ska göra det.

Kulturministern borde veta det.

Ändå väljer hon en väg där ansvaret glider bort från det offentliga, där finansiering blir en fråga om kontakter och kapital – och där kulturen riskerar att bli mindre fri, inte mer.

Veronica Palm

Inlägget Parisa Liljestrand gör kulturen mer beroende dök först upp på Dagens Arena.

När politiker talar om valfrihet låter det framåtblickande. Men när förslag i praktiken riskerar att minska jämställdheten och låsa fast gamla könsroller, handlar det inte om framtid – utan om att vrida klockan bakåt, skriver S-kvinnor i Stockholms stad.

Kristdemokraterna vill slopa de så kallade ”pappamånaderna” i föräldraförsäkringen. Ebba Busch kallar det valfrihet. Vi kallar det vad det är: ett försök att vrida klockan tillbaka för kvinnors frihet, barns rätt till båda sina föräldrar och ett mer jämställt Sverige.

Jämställdhet har aldrig kommit av sig själv. Kvinnor i Sverige har kämpat generation efter generation för rösträtt, rätt till arbete, egen inkomst, barnomsorg och möjligheten att kombinera familjeliv med yrkesliv. Varje reform som stärkt kvinnors ställning har mött motstånd. Nu ser vi ännu ett försök.

Pappamånader fungerar

Föräldraförsäkringen infördes för att ge barn trygghet och ge föräldrar möjlighet att dela ansvar. Men också för att bryta den gamla ordning där kvinnor förväntas ta huvudansvaret hemma och män på arbetsmarknaden. Därför infördes reserverade månader till pappan. Införandet av pappamånaderna visar att politisk styrning i föräldraförsäkringen fungerar: när dagar reserveras för män tar de också ut fler föräldradagar. De reserverade dagarna har flyttat normer om ansvar och omsorg. Men utvecklingen går fortfarande för långsamt.

Försäkringskassans statistik för 2025 visar att män tog ut 31 procent av föräldrapenningdagarna. Det innebär att kvinnor fortfarande tog ut omkring 69 procent. Trots decennier av reformer tar alltså kvinnor fortfarande mer än dubbelt så stor del av föräldraledigheten.

Vi lever i ett ojämställt samhälle. Där kvinnor tjänar mindre, går oftare ned i arbetstid och förväntas fortfarande ta ett större ansvar hemma, då blir “valfriheten” i praktiken att kvinnor betalar priset.

“Konservativ reträtt”

Därför är det allvarligt att KD öppnar dörren för denna politik. Särskilt anmärkningsvärt är det att Liberalerna som historiskt varit med och drivit viktiga jämställdhetsreformer nu sitter i ett regeringsunderlag där pappamånaderna ifrågasätts. När jämställdheten attackeras räcker det inte att vara tyst.

Vi i S-kvinnor kräver en individualiserad föräldraförsäkring, där dagarna delas lika mellan vårdnadshavarna. Barn har rätt till båda sina föräldrar. Kvinnor har rätt till ekonomisk frihet. Män har ansvar att ta sin del av omsorgen. När ansvar delas lika stärks kvinnors ställning på arbetsmarknaden, lönegapet minskar, pensionsgapet pressas tillbaka och barn får nära relationer med båda sina föräldrar.

Att slopa pappamånaderna är inte framtidspolitik. Det är konservativ reträtt. Vi tänker inte låta årtionden av kvinnors kamp monteras ned för att KD vill vinna billiga poänger. Sverige behöver en framåtblickande politik.

Tara Twana, ordförande S-kvinnor Stockholm stad

Julia Ekedahl, ordförande S-kvinnor Stockholms län

Nina Lindman Flores, ledamot i distriktsstyrelsen S-kvinnor Stockholm stad

Inlägget Ebba Busch, varför montera ned det som fungerat? dök först upp på Dagens Arena.

Syftet med skattebromsutredningen är att urholka välfärden.

Just nu är regeringens utredning om en så kallad skattebroms ute på remiss. Förslagen bygger på att kommuner ska “uppmuntras” att inte höja skatten. Den intresserade läsaren börjar förstås direkt fundera hur denna uppmuntran ska gå till. Ska statsbidragen höjas? Kommer kommunerna få lokalt förfogande över statliga skatteintäkter? Eller kommer staten ta över en del av de kommunala kostnaderna?

Nej, tyvärr.

Syftet är tydligt

Utredningens förslag är att kommuner som höjer skatten ska få statsbidraget sänkt med motsvarande 25 procent av vad skattehöjningen inbringar. Samtidigt ska den kommun som har möjlighet att sänka skatten få statsbidraget höjt med 25 procent av vad skattesänkningen kostar. Både utredningen och Tidöregeringen refererar gärna till att det redan i slutet av 1990-talet (1997-1999) fanns en så kallad kommunalskattebroms. Den hade en liknande utformning som den som nu föreslås, men den infördes parallellt med att de generella statsbidragen till kommunerna växte. På så sätt innebar förlagan till dagens förslag att kommunernas självstyre inte blev lika påverkat.

Redan i direktiven till utredningen framgår syftet tydligt: “analysera hur statliga åtgärder som motverkar höjning av skattesatser i kommuner och regioner…”. Och man drar sig inte från den viktiga frågan om självbestämmande: “analysera det rättsliga utrymmet för att genomföra åtgärder som begränsar den kommunala beskattningsrätten”.

Bakgrunden till utredningen är att högerpartierna tycks tro att kommuner höjer skatten för att det är roligt. Det är fel. De flesta kommuner som höjt skatten gör det för att det helt enkelt krävs för att klara det kommunala åtagandet och kostnadsökningarna. En del kommuner gör det för att höja välfärdsambitionerna, men ingen gör det bara för sakens skull. Det finns många problem med nuvarande skattesystem, men inget är kopplat till att det är för enkelt att höja skatterna.

Fokusera på utjämningssystemet

Den som tittar på diagrammet nedan, som ställer kommunalskattesatsen i Sveriges 290 kommuner mot respektive kommuns befolkningstäthet, kan fundera kring om kommunerna med över 35 procent i skattesats får samma förutsättningar att finansiera sitt kommunala åtagande som de som ligger 31 procent? Regeringen borde släppa tanken på en skattebroms och istället fokusera på hur det kommunala utjämningssystemet kan utformas för att mer rättvist kompensera för strukturella skillnader mellan kommuner.

Källa: SCB.

Johan Enfeldt konstaterar i blogginlägget Underkända bromsbelägg att utredningen använder felaktiga argument för att motivera behovet av en skattebroms. Den använder gamla och inaktuella regler för att beräkna den framtida försörjningskvoten, vilket i sin tur används som inteckning för att skatterna i framtiden kan tänkas höjas. Ett faktafel används som grund för ett möjligt scenario, som i sin tur används för att motivera lagändringar som uppmuntrar kommuner att skära i välfärden.

För det är vad det handlar om: våra skattemedel används till att finansiera välfärden och med lägre skatteintäkter kommer välfärden försämras.

Vilgot Österlund

Inlägget Högre skatter ger bättre välfärd dök först upp på Dagens Arena.

Låt oss lyssna på Mats Svegfors och verka för att vinden nu vänder.

Mats Svegfors inlägg på DN-debatt, med rubriken ”Därför kan jag inte längre rösta på Moderaterna”, är ett starkt och berörande inlägg.

Kanske är det ett tecken i tiden och en möjlig vändpunkt i synen på migrationen och slutet på den allomfattande anpassningen till Sverigedemokraterna.

Det är också talande att en äldre person men lång politisk erfarenhet riktar en stark moralisk och humanistisk appell till dagens moderata politiker. Men också till politiker i allmänhet. Svegfors vänder sig direkt till ”Käre Ulf”, det vill säga Ulf Kristersson, statsminister och den nuvarande partiledaren för Moderaterna. För Moderaterna och Kristersson är detta ett hårt slag, något som säkert svider ända in i den moderata partisjälen. För två år sedan samtalade Svegfors med Kristersson om en anställning på statsrådsberedningen. Så blev det inte. En sjukdom kom emellan.

Tillhör Bildt-generationen

Mats Svegfors är inte vem som helst. Han har sedan början av 1970-talet varit en del av den inre moderata maktkretsen. Han tillhör Bildt-generationen. Var som mycket ung ordförande i Fria Moderata Studentförbundet, en organisation som varit en plantskola för partiet i decennier. Han var sakkunnig och sedermera statssekreterare i den borgerliga regering som tillträdde 1976. Han har sedan hunnit med att vara VD för Timbro och politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, två av den borgerliga opinionsbildens mest centrala bastioner.

Är det någon som förtjänar beteckningen borgerlig intellektuell så är det Mats Svegfors. Det har kommit till uttryck i hans öppna förhållningssätt. Det har märkts i hans skrivande och i hans många böcker. Möjligen har han också skaffat sig en välbehövlig distans till den moderata partibunkern, och att han därmed kan vara lojal med idéerna snarare än strukturerna. Han har också varit VD för Sveriges Radio och landshövding i Västmanland.

Mats budskap i artikeln är starkt av flera skäl. Han bor numera på ett omsorgsboende och konstaterar därför att välfärdens fokus är ”för svenskar av invandrare” och han skriver att ”jag tror inte att svenskar i gemen inser vilken besynnerlig skapelse vår välfärdsstat är”.’

Många lever i osäkerhet

Det är bara två av tio på Svegfors boende som är ”helsvenskar”. Men många av de andra ”befinner sig i ett slags invandringspolitiskt ingenmansland” och väntar på besked om de ska få vara kvar i Sverige. En av dem riskerar att utvisas till Kosovo, trots att hon bott i Sverige i åtta år, inte har någon koppling eller relation till sitt gamla hemland, har gått en svensk utbildning, pratar svenska och är totalt integrerad i Sverige och utför ett viktigt välfärdsjobb. Och hon är inte ensam. Många lever i samma osäkerhet. Många har redan utvisats.

Mats Svegfors kontrasterar allt detta med den humanistiska människosyn Moderaterna tidigare stod för. Som väl alla partier utom Sverigedemokraterna tills helt nyligen slöt upp bakom. Men skriver Svegfors med direkt adress till Ulf Kristersson: ”Du och Moderaterna har härvidlag svikit det som har varit centralt för den moderata tradition som attraherar mig”.

Behöver en annan balans

Flera personer i Svegfors egen familj har rötterna i andra länder och han framhåller att ”jag är oförmögen att se några avgörande skillnader mellan dem och deras klasskamrater”.

Detta är särskilt laddat eftersom Ulf Kristersson nu förklarat att han är beredd att leda en Tidöregering med Sverigedemokraterna där Jimmie Åkesson ska ansvara för migration och integration. Det vill säga, han öppnar för ännu hårdare tag under kommande mandatperiod. Sverige har gått från en liberal syn på migration till en radikal utvisningspolitik. Vi behöver en annan balans i synen på flyktingar, migration och invandrare. Det kommer att tjäna vårt land och alla som bor i Sverige. Det stavas solidaritet.

Svegfors utspel är alltså dåliga nyheter för Ulf Kristersson, och kanske beseglar hans politiska öde. Men det är lika mycket en uppmaning till de andra partierna. Ska vi hoppas på de grå eminenserna även i Kristdemokraterna och Socialdemokraterna gör sin röst hörd?

Författaren Niklas Rådström har skrivit att han skäms för Sverige. Personligen känner jag sorg och skam. Låt oss lyssna på Mats Svegfors och verka för att vinden nu vänder.

Håkan A Bengtsson

Inlägget Ett hårt slag för Moderaterna och Kristersson dök först upp på Dagens Arena.