Tornevall Networks

Högern inte längre samma garant för rättssäkerheten.

Landets jurister är traditionellt en relativt borgerlig grupp när det kommer till röstbeteende. Det spelar ingen roll hur många gånger Sverigedemokratiska företrädare kallar dem för vänsterliberala aktivister. Fakta är att en betydande majoritet alltid röstat höger.

När Dagens Juridik inför valet 2014 frågade 1 600 juriststudenter vad de tänkte rösta på valde 38,2 procent Moderaterna och 11 procent det parti som då hette Folkpartiet.

Bland biträdande jurister var dominansen ännu större. 58,9 procent tänkte rösta på M.

Den dominansen kommer rimligen inte att bestå i valet 2026.

Djup oro över utvecklingen

I veckan var jag med och modererade ett seminarium på Uppsala universitet. Tisdagsklubben, där jag är medlem, samt ett antal studentföreningar arrangerade ett samtal på temat: Hur mår vår rättsstat?

Ganska bra, konstaterade Anna Jonsson Cornell, professor i konstitutionell rätt, och Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet, som båda satt i panelen.

Men, konstaterade de också, Tidöregeringen har naggat den i kanten och både panelen och de omkring 100 studenterna i publiken uttryckte en djup oro över utvecklingen.

Tidögänget har bland annat visat ett sällan skådat förakt mot den process som krävs för att de lagar som riksdagen stiftar ska bli rättssäkra och möjliga att använda i domstolarna. Nya lagar har klubbats igenom utan den utredningsprocess som normalt använts och utan att man lyssnat på experter och remissinstanser.

Det gäller till exempel förslaget att trettonåringar ska kunna dömas till fängelse. Där har alla delar av rättsväsendet, åklagare, domare, advokater, akademiker, riktat skarp kritik mot regeringen. Inte minst för att inget tyder på att det skulle minska brottsligheten.

Ändå väljer Tidö-partierna att gå vidare.

Ingen lika konsekvent struntat i Lagrådet

Det gäller också det omfattande förslaget att avskaffa den så kallade mängdrabatten, skärpa en rad straff och ge dubbla straff när gängkriminella begår brott.

Lagrådets svar på detta är nog det mest nedgörande som skådats i svensk rättspolitisk historia. Lagrådet kritiserade det för brist på samordning mellan de olika förslagen, vilket gör det omöjligt att överblicka konsekvenserna, beredningen har inte uppfyllt grundlagens krav, utredningen har varit för snabb och hafsig, remissinstanserna fick inte tillräcklig tid på sig att svara och deras svar har ändå inte beaktats, kvalitén på lagförslagen är undermålig och flera av dem bryter mot hur det straffrättsliga systemet är uppbyggt.

Dessutom kommer det leda till att Sverige om några år ligger i världstopp när det gäller hur stor andel av befolkningen som sitter i fängelse, och fängelserna är inte redo för så många intagna.

Även tidigare regeringar har valt att strunta i Lagrådet, men ingen har gjort det så konsekvent som den nuvarande.

Ett tredje exempel är förslaget att myndigheterna retroaktivt ska kunna dra in uppehållstillstånd, som nu ska utredas vidare. Retroaktiv lagstiftning bryter mot grundlagen och är utan tvekan ett steg mot ökad rättsosäkerhet.

Det är en fascinerande utveckling.

Skifte i synen på rättens roll

Historiskt är det annars den politiska högern som värnat just rättssäkerheten och det juridiska systemets värde.

Så är det inte längre.

Inte underligt att landets jurister i det läget överväger att byta parti inför valet i höst.  Att de tvekar bekräftas av Dagens Juridik, som visar att två av tre jurister ännu inte har bestämt sig för vilket parti de ska rösta på och en av tre tvekar på vilket block som ska få deras röst.

Sverigedemokraterna bryr sig som sagt inte. De räknar med att alla som arbetat mer är tre veckor på en svensk myndighet som vänsteraktivister.

Men de andra Tidöpartierna?

De borde kanske dra någon slutsats av den här utvecklingen.

Jesper Bengtsson

Inlägget Kommer jurister byta sida i höstens val? dök först upp på Dagens Arena.

Högern inte längre samma garant för rättssäkerheten.

Landets jurister är traditionellt en relativt borgerlig grupp när det kommer till röstbeteende. Det spelar ingen roll hur många gånger Sverigedemokratiska företrädare kallar dem för vänsterliberala aktivister. Fakta är att en betydande majoritet alltid röstat höger.

När Dagens Juridik inför valet 2014 frågade 1 600 juriststudenter vad de tänkte rösta på valde 38,2 procent Moderaterna och 11 procent det parti som då hette Folkpartiet.

Bland biträdande jurister var dominansen ännu större. 58,9 procent tänkte rösta på M.

Den dominansen kommer rimligen inte att bestå i valet 2026.

Djup oro över utvecklingen

I veckan var jag med och modererade ett seminarium på Uppsala universitet. Tisdagsklubben, där jag är medlem, samt ett antal studentföreningar arrangerade ett samtal på temat: Hur mår vår rättsstat?

Ganska bra, konstaterade Anna Jonsson Cornell, professor i konstitutionell rätt, och Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet, som båda satt i panelen.

Men, konstaterade de också, Tidöregeringen har naggat den i kanten och både panelen och de omkring 100 studenterna i publiken uttryckte en djup oro över utvecklingen.

Tidögänget har bland annat visat ett sällan skådat förakt mot den process som krävs för att de lagar som riksdagen stiftar ska bli rättssäkra och möjliga att använda i domstolarna. Nya lagar har klubbats igenom utan den utredningsprocess som normalt använts och utan att man lyssnat på experter och remissinstanser.

Det gäller till exempel förslaget att trettonåringar ska kunna dömas till fängelse. Där har alla delar av rättsväsendet, åklagare, domare, advokater, akademiker, riktat skarp kritik mot regeringen. Inte minst för att inget tyder på att det skulle minska brottsligheten.

Ändå väljer Tidö-partierna att gå vidare.

Ingen lika konsekvent struntat i Lagrådet

Det gäller också det omfattande förslaget att avskaffa den så kallade mängdrabatten, skärpa en rad straff och ge dubbla straff när gängkriminella begår brott.

Lagrådets svar på detta är nog det mest nedgörande som skådats i svensk rättspolitisk historia. Lagrådet kritiserade det för brist på samordning mellan de olika förslagen, vilket gör det omöjligt att överblicka konsekvenserna, beredningen har inte uppfyllt grundlagens krav, utredningen har varit för snabb och hafsig, remissinstanserna fick inte tillräcklig tid på sig att svara och deras svar har ändå inte beaktats, kvalitén på lagförslagen är undermålig och flera av dem bryter mot hur det straffrättsliga systemet är uppbyggt.

Dessutom kommer det leda till att Sverige om några år ligger i världstopp när det gäller hur stor andel av befolkningen som sitter i fängelse, och fängelserna är inte redo för så många intagna.

Även tidigare regeringar har valt att strunta i Lagrådet, men ingen har gjort det så konsekvent som den nuvarande.

Ett tredje exempel är förslaget att myndigheterna retroaktivt ska kunna dra in uppehållstillstånd. Retroaktiv lagstiftning bryter mot grundlagen och är utan tvekan ett steg mot ökad rättsosäkerhet.

Det är en fascinerande utveckling.

Skifte i synen på rättens roll

Historiskt är det annars den politiska högern som värnat just rättssäkerheten och det juridiska systemets värde.

Så är det inte längre.

Inte underligt att landets jurister i det läget överväger att byta parti inför valet i höst.  Att de tvekar bekräftas av Dagens Juridik, som visar att två av tre jurister ännu inte har bestämt sig för vilket parti de ska rösta på och en av tre tvekar på vilket block som ska få deras röst.

Sverigedemokraterna bryr sig som sagt inte. De räknar alla som arbetat med är tre veckor på en svensk myndighet som vänsteraktivister.

Men de andra Tidöpartierna?

De borde kanske dra någon slutsats av den här utvecklingen.

Jesper Bengtsson

Inlägget Kommer jurister byta sida i höstens val? dök först upp på Dagens Arena.

I veckan misslyckades EU:s utrikesministrar – återigen – med att komma överens om sanktioner mot Israel. Men det största hindret är inte enskilda medlemsländers motstånd, säger en tidigare EU-ambassadör till de palestinska områden.

 Sedan lång tid tillbaka har förslag om sanktioner mot Israel, med anledning av Gazakriget, legat på ministrars och tjänstemäns bord inom EU:s institutioner. Men än så länge har inga beslut fattats om några större sanktioner.

På tisdagen träffade så EU:s utrikesministrar igen. Efter att Orbán röstats bort fanns det de som förutspådde att det skulle kunna gå att få tillräckligt stort stöd bland medlemsländerna för att häva handelsavtalet med Israel, som ger landet tullfri tillgång till hela EU:s marknad. Tyskland och Italien är de länder som är betydelsefulla, på grund av sin storlek. Och Italiens premiärminister Georgia Meloni sade nyligen upp försvarspakten med USA, mitt under kriget i Mellanöstern, så det bedömdes att Italien kanske kunde svänga.

Kunde inte enas

För att häva den del av associationsavtalet som rör handel med Israel räcker det nämligen med kvalificerad majoritet i rådet, det vill säga 15 av 27 medlemsländer som representerar 65 procent av befolkningen. Om Tyskland eller Italien skulle säga ja till sanktionen skulle den alltså gå igenom. Men så skedde inte heller denna gång.

Alvaro Oleart

För Alvaro Oleart, forskare i statsvetenskap vid Université Libre de Bruxelles, handlar svårigheterna att enas om sanktioner i grund och botten om synen på Israel.

– EU-länderna har historiskt sett varit väldigt positiva till Israel. Under 1960-och 70-talen var man något mer kritisk, men sedan dess är de flesta EU-länderna mer positiva. Det beror framför allt på att Israel ses som en europeisk utpost, säger Alvaro Oleart.

Sven Kuhn von Burgsdorff är pensionerad diplomat, som under sina sista år som EU-diplomat – fram till sommaren 2023 – tjänstgjorde som EU:s ambassadör i de palestinska områdena. Han tillhör en grupp på knappt 400 tidigare diplomater som undertecknatett upprop till EU om att häva handelsavtalet med Israel. Han säger att ”elefanten i rummet” som hindrar sanktioner är USA.

– Det beror för de flesta EU-länder främst på relationen till USA, och EU:s rädsla att stöta sig med Trump. Det handlar för det första om hotet om höjda handelstullar för EU till USA. Den andra delen handlar om USA:s bristande stöd till Ukraina. Trots att EU är den största givaren till Ukraina ekonomiskt bedömer EU att vi behöver USA vid vår sida för att ha en avskräckande effekt på Putin. Den tredje delen handlar om Nato. Trump har redan antytt att han vill lämna Nato och hotat att invadera Grönland. Många EU-länder tvekar att införa sanktioner mot Israel eftersom Nethanyahus regering är USA:s närmsta allierade i Mellanöstern, säger Sven Kuhn von Burgsdorff.

EU-kommissionen spelar roll

Både medlemsländernas inställning och EU-kommissionens hållning påverkar hur starkt trycket på sanktioner blir, säger Alvaro Oleart,

– Kommissionen spelar roll dels därför att de har en röst i ministerrådet, dels för att det är de som lägger fram de förslag som rådet diskuterar. Det som är tydligt är att den nuvarande ordföranden, Ursula von der Leyen, är personligen allierad med Israel.

Han säger också att Ursula von der Leyen har tagit ett större mandat än vad hon ska ha, vilket inkräktar på utrikeschefen Kaja Kallas roll.

– Borrel (den tidigare utrikeschefen, red. Anm) kunde ibland slå tillbaka mot ordföranden. Kaja Kallas däremot ”lyder” von der Leyen på ett annat sätt. Kallas har också en väldigt anti-rysk profil, det är den viktigaste frågan för henne, säger Alvaro Oleart.

Associationsavtalet mellan EU och Israel omfattar handel med varor för 43 miljarder euro. Till det kommer tjänster, där handeln motsvarar 28 miljarder euro varje år.

– Det är 70 miljarder euro totalt. Och för EU är avtalet inte så betydelsefullt; handeln med USA är värd 1,5 biljoner euro varje år som jämförelse. Men för Israel är det viktigt, då EU är Israels största handelspartner som står för en tredjedel av Israels handel. Därför har vi stort inflytande och en möjlighet att påverka.

Samarbete inom underrättelser

EU har alltså lite att förlora ekonomiskt på att häva handelsavtalet med Israel, menar Sven Kuhn von Burgsdorff.  Det här trots att Tyskland är näst största exportör av militära produkter till Israel. Israel är själva en exportör av vapen till EU, där produkter för cyberkrigföring och mjukvara för spionprogram ingår. EU förlitar sig dessutom på underrättelserapporter från de israeliska underrättelsetjänsterna Mossad och Shin Bet när det gäller Mellanöstern. Vissa regeringsföreträdare är rädda att det här samarbetet skulle skadas om handelsavtalet hävdes.

– Att begränsa försvarssamarbetet med Israel skulle troligen försvåra utbytet av underrättelseinformation, till exempel uppgifter om terrorhot mot EU, svårare. Det här finns såklart i bakhuvudet hos vissa.

Sven Kuhn von Burgsdorff

Sverige och Frankrike hade inför utrikesministrarnas möte lagt fram ett eget förslag om att införa högre tullar alternativt importförbud på varor från Israels illegala bosättningar. Kaja Kallas uppgav efter mötet att hon ska ta frågan vidare med handelskommissionären.Enligt Sven Kuhn von Burgsdorff är handeln med israeliska bosättningar i rent ekonomiska termer inte tillräckligt stor för att det ska få en betydelsefull effekt att stoppa den.

– Det handlar om runt 250 miljoner euro om året. Medan vissa menar att ett handelsförbud med bosättningar mest är en symbolisk gest skulle det , framför allt, vara en åtgärd för att leva upp till ICJ:s (Internationella domstolen i Haag) beslut från 2024 som säger att FN:s medlemsländer är förbjudna att stödja bosättningarna.

Dessutom är Israel, enligt associationsavtalet med EU, redan i dag tvungna att märka produkter som kommer från bosättningarna, och dessa ska inte åtnjuta tullfrihet.

Sven Kuhn von Burgsdorff tillägger att varje EU-land, enligt WTO:s regler, har möjlighet att stoppa handeln med bosättningar med hänvisning till säkerhet eller public policy. Så där krävs egentligen inget gemensamt EU-beslut.

EU-länder stöttar Israel av olika skäl

De enda länder som ideologiskt står nära Israel, av historiska skäl är enligt Sven Kuhn von Burgsdorff  Tyskland och Österrike. Uttrycket staatsräson eller raison d’état brukar användas för att beskriva hur en stats säkerhet och stabilitet står över moraliska och juridiska intressen. I Tyskland har landets staatsräson kommit att förstås som ett oreserverat försvar av Israel ,  sedan ett beslut 2009 om att ingår i utrikespolitiken. Som EU:s största medlemsland spelar Tysklands relation till Israel också en viktig roll för EU:s politik gentemot Israel.

– I Tyskland har den politiska eliten, särskilt min generation, socialiserats in i tanken om att vi har ett moraliskt ansvar att skydda det judiska folket, på grund av våra brott under förintelsen, Det betyder att när det väl gäller kommer vi alltid att försvara Israel, även om det går emot internationell rätt.

De andra EU-länder som har motsatt sig sanktioner mot Israel gör det av ”oppurtunistiska” skäl, som Slovakien och Italien, menar Sven Kuhn von Burgsdorff. Men Melonis besked nyligen om att pausa försvarspakten med USA visar att motståndet mot Trump och Nethanyahu är stort i landet. Orbáns valförlust i Ungern är enligt honom ett tecken på att det kostar röster att stå alltför nära Trump och Nethanyahu.

– Så det är smart politik av europeiska politiker att visa sina väljare att de tar avstånd från Trump och Nethanyahu. Nethanyahu är dessutom en misstänkt krigsförbrytare, så det finns en internationell skyldighet att gripa honom, säger Sven Kuhn von Burgsdorff.

Det är också viktigt att EU skaffar sig ”strategisk autonomi”, det vill säga gör sig oberoende av USA, då man inte kan lita på Trump. På samma sätt behöver EU bli självständiga från Kina och Ryssland vad gäller kritiska råmaterial, såväl som vad gäller grön omställning av energi, teknik och produktion.

– Att begränsa eller stoppa handel med Israel är ett lågt pris för EU att betala om man ser till ekonomiska konsekvenser. Dessutom håller Israel på att bli allmer impopulärt i USA, särskilt bland demokrater men också bland många MAGA-väljare. Så för mig är det svårt att hitta några goda skäl till att inte vara hårda mot Israel.

EU:s hållning ett  “nollsummespel”

Sven Kuhn von Burgsdorff har tjänstgjort som ambassadör i flera länder, som Kuba och Mozambique, men tjänsten i Palestina var “den mest komplicerade”.  Han beskriver tiden där som ett ”uppvaknande”.

– EU har så goda relationer med Israel. Men jag var inte ambassadör till Israel utan till de palestinska områdena. Vi hade en delegation i Tel Aviv, men jag var stationerad i Östra Jerusalem. Våra delegationer hade olika målgrupper och emellanåt var vi oeniga i våra budskap. Jag framförde EU:s syn att vi ville se en tvåstatslösning, ett slut på ockupationen och att humanitär lag ska följas. Kollegerna i Tel Aviv arbetade för en starkare relation med Israel. Det blir ett nollsummespel. Det är problemet med EU:s hållning. Vi införde aldrig några sanktioner mot Israel för vi ville inte riskera vår goda relation med landet, säger Sven Kuhn von Burgsdorff.

Däremot är EU den största finansiären av den palestinska myndigheten, och de betalningarna ville man hålla uppe för att visa stöd för en tvåstatslösning. Det slutade med att EU var ”a payer, but not a player”, som han uttrycker det.

– Vi tillät oss att bli utnyttjade av Nethanyahu som lekte härska och söndra med EU.

 Vad skulle krävas nu för att nå en vändpunkt och få EU att införa sanktioner?

– Vi är redan bortom det. För vad kan vara värre än det som hände mellan 9 oktober 2023 och tills nu, folkmordet. Hur många fler barn måste brännas ihjäl i tält för att europeiska ledare ska vakna upp och säga att det är nog? Jag har inget svar på det.

Alvaro Oleart tror att det som kan vända situationen är att medborgare fortsätter att protestera och sätta press på EU:s ledare. Han nämner medborgarinitiativet om att stoppa handelsavtalet med Israel som har fått över en miljon underskrifter i olika EU-länder.

– Om folk fortsätter att engagera sig kommer det sätta press på politikerna att göra något. Den enda strategin är att fortsätta engagera sig.

Dagens Arena har sökt utrikesminister Maria Malmer Stenergard. Presstjänsten på UD har lämnat en skriftlig kommentar där de förklarar bakgrunden till initiativet med Frankrike. UD svarar dock inte på om initiativet ska ses som ett alternativ till att häva handelsavtalet. Andra stycket syftar på Sven Kuhn von Burgsdorffs uppgifter om att Sverige som WTO-medlem själva kan vidta sanktioner mot Israels bosättningar:

Regeringen ser med mycket stort allvar på den fortsatta illegala bosättningspolitiken och det ökande bosättarvåldet på Västbanken. Därför föreslog vi tillsammans med Frankrike nya åtgärder som syftar till att öka trycket på Israels regering att ändra sitt agerande på Västbanken, där situationen har försämrats kraftigt under de senaste åren.

 Vi är måna om att agera inom EU och tillsammans med andra medlemsstater, då genomslaget och effekterna blir större så. Sverige har idag ingen lagstiftning som möjliggör nationella sanktioner mot tredjeland. Även om sådana möjligheter skulle finnas är Sverige ett förhållandevis litet land och sanktionerna får avsevärt större effekt när de beslutas gemensamt med andra länder, såsom när de beslutas tillsammans med EU:s övriga medlemsstater.

Elsa Persson

Inlägget Därför misslyckas EU med att bojkotta Israel dök först upp på Dagens Arena.

Att Vänsterpartiet kräver att få sitta i regering handlar inte om partiegoism. Det är en naturlig utveckling i en demokrati där partiet agerat stödparti till flera regeringar, skriver Johan Lönnroth (V).

Det rasar en debatt om att Vänsterpartiet på sin kongress beslutat att partiet kommer att rösta nej till en regering V inte själva sitter i. Detta ultimativa krav har fördömts i alla tonarter från ett stort antal politiska kommentatorer i media samt från ledande företrädare för S och C.

Det märkliga med denna debatt är att regeringsfrågans demokratiska och konstitutionella aspekter helt lyser med sin frånvaro. Så här sa konstitutionsutskottets dåvarande kanslichef Magnus Isberg i tal till riksdagsledamöterna 2004:

”Knappast någon är särskilt lycklig över systemet med samarbetsöverenskommelser mellan regeringen och ett eller flera partier utanför regeringen. Denna ordning är en skvader, en olycklig blandning av en koalitionsregering och en renodlad minoritetsregering som söker stöd för sina förslag i utskotten. Den innebär för det första oklara ansvarsförhållanden. En företrädare för ett samarbetsparti kan på morgonen stödja regeringens förslag i vårpropositionen och på kvällen instämma i oppositionens kritik av samma förslag. Den innebär för det andra sämre insyn i den politiska beslutsprocessen, i varje fall jämfört med om den sker i utskotten. För det tredje innebär denna ordning en risk för att kvaliteten på besluten blir sämre genom att besluten inte bereds på samma ingående sätt som beslut i regeringen eller i ett utskott.”

Drev regeringskrav

Efter valet 2002 var jag ganska ensam i V-ledningen om att driva den linje i regeringsfrågan som partiet nu äntligen beslutat om. Jag blev då vederbörligen avhånad av både partikamrater, som sa att jag var ministerkåt, och av Göran Persson, som sa i en intervju med Erik Fichtelius den förste mars 2004:

”… Ohly sa något som jag tyckte var bra, faktiskt, han sa att det var omöjligt för dem att sitta i regeringen…Medan däremot reformisterna i riksdagsgruppen, de som vill samarbeta med oss med Johan Lönnroth i spetsen, har drömt om att få sitta i regeringen. Johan Lönnroths vision är naiv, …att ett svagt reformerat kommunistiskt parti …skulle kunna sitta i en modern europeisk regering, det går inte. Där tycker jag att Ohly är mycket mer realistisk än Lönnroth.”

2003 avgick Gudrun Schyman som partiledare och jag lämnade riksdagen. 2004 blev Lars Ohly partiledare. Efter det blev Göran Persson alltmer positiv till samarbetet med Vänsterpartiet. Den 7 mars 2006 sa han till Fichtelius:

”Jag började efter förra valet och gjorde klart att jag inte tror att vi kommer att få regera en mandatperiod till med den här typen av stödpartier … Vi måste förbereda oss på något annat. Och på själva valdagen den 17 september 2006 sa han om en koalition med V och MP om valet vinns: ”Jag tror inte det finns anledning att börja samtal om något annat.” Fast han sa det inte offentligt. Förmodligen visste han att ett alltför intimt samarbete med V skulle kunna skrämma bort mittenväljare.

Kommunismen borta

Min slutsats av detta är att problemet för Persson med V i regeringen inte alls var att vi var ett svagt reformerat före detta kommunistiskt parti. Vänsterpartiet var nämligen snarast mer kommunistiskt under Ohly än då Gudrun Schyman var partiledare och jag vice. Schyman hade ju på partikongressen 2000 förgäves försökt dödförklara kommunismen som ideologi för V. Och jag hade redan i slutet av 70-talt profilerat mig som icke-kommunist. Medan Lars Ohly ganska länge höll fast vid att kalla sig kommunist.

När Uppdrag Granskning 2004 gjorde två program om partiets historia blev detta tydligt för både väljarna och för Persson som såg, tror jag, ett K-märkt parti på 6-procentsnivån som mer ofarligt att ha med i regeringen än ett grönt, feministiskt och vänstersocialistiskt parti på 12 procent (1998), 15,8 (EU-valet 1999) eller 8,4 (2002).

Valförlusten för vänsterblocket 2010 brukar skyllas på att Mona Sahlin av sin interna partiopinion under valrörelsen tvingades ta med inte bara MP utan också V i en regering vid en valvinst. Men jag tror att detta till stor del hade att göra med att bilden av Vänsterpartiet var mer negativ hos väljarna än vad den är idag. Vilket hade att göra med att partiet då ännu inte helt blivit av med kommuniststämpeln.

Skickligt stödparti

Under regeringen Löfven perioden 2014 till 2018 använde Vänsterpartiet skickligt sin roll som stödparti, vilket gjorde att kravet på regeringsmedverkan tystnade. Men när Jonas Sjöstedt under stor vånda såg sig tvingad att släppa fram en S+MP-regering, som i det förnedrande januariavtalet gjort upp med C och FP om en i stora stycken borgerlig politik med borttagen värnskatt, försvagad arbetsrätt och marknadshyror i nyproduktionen, svängde partiopinionen.

När V sedan som utlovat fällde regeringen Löfven på marknadshyrorna, var vi många som upplevde det som en befrielse. För första gången klarade inte den mäktiga S-maskinen att tvinga oss till underkastelse.

SD borde ha varit med i regeringen efter valet 2022. Då hade dom varit tvungna att ta ansvar inte bara för de egna hjärtefrågorna utan också för allt sådant deras väljare ogillar. Jag har således stor förståelse för att först Simona Mohamsson och nu också M och KD accepterat SD som regeringsparti. Men självklart hoppas jag att vi skall slippa uppleva det.

Att regera kan ge bakslag

Inställningen att V skall sitta i regering handlar inte om partiegoism. Periodvis har partiledning och riksdagsgrupp i V varit duktiga på att använda rollen som stödparti. Och SD har under innevarande mandatperiod visat hur stödpartirollen kan användas effektivt. Det finns också gott om exempel på hur svårt det är för partier till både vänster och höger att sitta i minoritet i en regeringskoalition.

När danska SF satt i regeringen 2011 till 2014 gick det dåligt i valet därefter. Samma sak drabbade norska SV efter att ha suttit i regeringen 2005 till 2013, liksom norska Fremskrittspartiet som satt i regeringen 2013 till 2020. Men på lite sikt repade sig de tre partierna och då var regeringserfarenheten värdefull.

Vänsterpartiet är det enda nordiska land där partier till vänster om socialdemokratin inte suttit i regering. Det får vara slut på det nu. Vänsterpartiet har antagit ett partiprogram som är utpräglat socialdemokratiskt. Kommunistspöket är borta för alltid.

Nu har Nooshi Dadgostar likt en nutida Odysseus låtit binda sig vid masten! Låt de socialdemokratiska sirenerna sjunga om dörrmattans bekvämlighet! V skall aldrig mer vara stödparti!

Johan Lönnroth, vice partiledare för Vänsterpartiet 1993 – 2003.

Inlägget Tiden är kommen för Vänsterpartiet i regering dök först upp på Dagens Arena.

Flera som strejkar på Tesla lämnar sina jobb– samtidigt kan skadestånd betalas i pizza och bowling. Här är fem fackliga nyheter från veckan som gått. 

Teslastrejkare lämnar 

Efter över två års konflikt med Tesla lämnar nu flera strejkande sina jobb. Bakgrunden är ett misstag från IF Metall kring strejkersättningen, som lett till att många blivit så kallat nolltaxerade. Det innebär att de formellt saknar inkomst, vilket kan påverka exempelvis sjukpenning, föräldraledighet och a-kassa. IF Metall har fått bakläxa av Skatteverket, vilket Dagens Arbete tidigare rapporterat.

– Det här har hanterats extremt dåligt av IF Metall, säger en av de strejkande till tidningen Arbetet.

Missnöjet bland de strejkande uppges vara stort, och flera har valt att lämna både strejken och sina anställningar.

Bakgrunden är att IF Metall under två år betalat in skatt på strejkersättningen – trots att den ska vara skattefri. Nu har Skatteverket krävt rättelse, och facket ber medlemmarna att betala tillbaka den återbetalade skatten för att trygga framtida ersättningar.

IF Metall medger att man gjort fel och att regelverket borde ha kontrollerats bättre. Samtidigt uppger förbundet att man fortsätter arbetet för kollektivavtal på Tesla.

Facket rasar mot lönestopp

Anställda vaktmästare i Olofström har ställts inför ett ultimatum: acceptera fryst lön i två år eller riskera omplacering. Arbetet rapporterar att beslutet kommer efter en omorganisation där personalgruppen delats upp i två olika yrkesgrupper: fastighetstekniker och verksamhetsvaktmästare. I samband med omorganisationen har kommunen bedömt att den senare gruppen haft för höga löner.

För de som valt rollen som verksamhetsvaktmästare innebär det att lönen står still under 2027 och 2028, trots fortsatt arbete och ökade levnadskostnader.

Fackförbundet Kommunal är starkt kritiskt och utreder nu om beslutet strider mot kollektivavtalet. Även politiker i kommunen reagerar och kräver en oberoende granskning.

Chefer övervakar anställda 

Digital övervakning av anställda är vanligt i svenskt arbetsliv. Det visar ett forskningsprojekt från Linköpings universitet, där 63 procent av cheferna uppger att de använder någon form av digital kontroll av sina medarbetare. Samtidigt uppger bara 40 procent av de anställda att de vet eller misstänker att de övervakas, vilket tyder på bristande transparens.

– Det finns med andra ord en tydlig diskrepans mellan vad cheferna gör och vilken uppfattning medarbetarna har om vad som görs, säger Daniel Lundqvist, biträdande professor vid Linköpings universitet i Kollega.

Vanligast är enklare kontroller, som att följa om anställda är inloggade i system som Microsoft Teams. Men även mer avancerade system förekommer. Mellan 20 och 25 procent av arbetsgivarna uppger att de använder program som analyserar hur anställda uttrycker sig i chattar.

Vill jobba mindre – men inte till lägre lön

En majoritet av svenskarna är positiva till kortare arbetstid, men stödet försvinner snabbt om det påverkar lönen eller pensionen. Det visar en ny undersökning från Novus, som rapporterats av Arbetet. Sju av tio säger nej till arbetstidsförkortning om lönen eller pensionen påverkas.

LO skickade i vintras en begäran till Svenskt Näringsliv om att förhandla om kortare arbetstid för alla som arbetar, men möttes av ett nej. Enligt Svenskt Näringsliv kan kortare arbetstid fungera i vissa branscher, men en generell sänkning blir kostsam. Veli-Pekka Säikkälä, LO:s avtalssekreterare, menar dock att kostnaderna kan vägas upp av vinster som reformen medför, i form av bättre hälsa och ökad produktivitet.

Skadestånd kan betalas i pizza och bowling

När arbetsgivare bryter mot lagar eller avtal kan skadestånd ibland betalas i annat än pengar. Det visar flera exempel från fackförbundet Handels, som uppger att fler arbetsgivare använder ovanliga sätt för att kompensera fel i ett reportage i Arbetet.

I ett fall fick en anställd både ekonomisk ersättning och glasscheckar efter en felaktig uppsägning. På ett lager i Jönköping, där anställda fått fel lön, erbjöds skadestånd i form av både pengar och aktiviteter som bowling, grillfest och en shoppingresa till Ullared.

Enligt facket kan sådana lösningar ibland uppskattas mer än rena pengar, särskilt när de kommer hela arbetsplatsen till del.

Julia Qiu

Inlägget Fem fackliga nyheter från veckan som gått dök först upp på Dagens Arena.

Den höga arbetslösheten i kombination med svag arbetsmarknadspolitik leder till fler studenter. Om strategin fortsatt ska vara att låta lärosätena täcka upp för en hög ungdomsarbetslöshet behöver den strategin finansieras, skriver Victor Nygren och Kai Wiklund från Stockholms universitets studentkår. 

Nu har ansökningen till studier för höstterminen stängt och sannolikt kommer fler än någonsin söka sig till högre utbildning. I tider av hög arbetslöshet för unga är det naturligt att fler söker sig till högre utbildning.

När arbetslösheten för nyexaminerade akademiker dessutom är rekordhög ser vi även tydligt hur många fler fortsätter att plugga, även efter examen. Samtidigt har var fjärde nyexaminerad lägre inkomst än när de hade studiemedel, vilket undergräver hela idén om utbildning som en trygg väg in i arbetslivet.

Unga vuxna navigerar en arbetsmarknad som förändras snabbt och oförutsägbart. Den som valde utbildning för ett par år sedan kunde inte förutse hur teknikutveckling och ett förändrat världsläge skulle påverka efterfrågan på deras kompetens.

De utbildningar som beskrevs som säkra framtidskort visade sig ha hög konkurrens om ett litet antal tjänster. När jobbmöjligheterna uteblir blir lösningen för många att studera vidare, inte av ambition utan av brist på alternativ.

Inga åtgärder i vårbudgeten

Trots denna utveckling saknas tydliga initiativ från regeringen. I vårbudgeten fanns inga konkreta åtgärder för att underlätta övergången från studier till arbete för nyexaminerade. Konsekvensen av svag arbetsmarknadspolitik kommer att överbelasta universiteten, utan att öka ersättningen för det ökade antalet studenter.

Det hade inte behövt vara så. Men det blir verkligheten när de få satsningar som gjorts på högre utbildning under mandatperioden snabbt ätits upp av kostnadsökningar, stigande lokalhyror och produktivitetsavdrag. Om strategin fortsatt ska vara att låta lärosätena täcka upp för en hög ungdomsarbetslöshet hade det också varit brukligt att också finansiera den strategin.

Om högre utbildning inte ska fungera som en tillfällig lösning på arbetslöshet krävs en politik som tar ansvar för vad som händer efter examen. Som studentkår föredrar vi det sistnämnda, att utbilda sig ska vara en investering i individen och samhället.

Nu krävs politiskt ledarskap.

Victor Nygren, Ordförande Stockholms universitets studentkår

Kai Wiklund, Vice ordförande Stockholms universitets studentkår

Inlägget Universiteten blir väntsal till arbetsmarknaden dök först upp på Dagens Arena.

Kriget saknade mål, men Trumperan kan gå mot sitt slut.

Efter snart två månaders krig har USA och Donald Trump kört fast. Det var redan från början ett krig med oklara målsättningar utan en sammanhållen och genomtänkt strategi. Kriget är i sig en tragedi, så många har dödats, så många har fått sina liv förstörda eller förlorat en vän eller familjemedlem. För att inte tala om all förödelse och förstörelse. Dessutom är kriget inte förenligt med folkrätten.

Israel trodde sig kunna göra en definitiv attack mot Hizbollah, kriga fram fred och säkerhet för landet. Ockupationen av södra Libanon har tvingat fram en enorm flyktingström. Allt medan palestinierna medels våld och israeliska bosättningar tvingas bort från Västbanken, meter för meter, hur för hus. Samtidigt fortsätter dödandet i Gaza.

Det är ”vapenstillestånd” utan fred.

Ingen fred i sikte

Donald Trump lockades av allt att döma in i kriget av Benjamin Netanjahu, en politiker med samma världsbild och temperament som han själv.  Men även om vapenvilan har förlängts är en fred inte i sikte. Kriget såldes in som en snabb manöver, ungefär som USAs kidnappning av Maduro i Venezuela.

Hur såg Donald Trumps plan ut, fanns det något? Var det att byta regim i Iran som det sas i början. Vilket verkligen är önskvärt efter alla decennier av hård islamistisk repression, terror och mord. Men på kort sikt har förmodligen det nuvarande iranska styret snarare stärkts, vilket ofta tenderar att ske i krig och kriser. Regimskifte är inte längre något Trump talar om. Om målsättningen var att slå ut Irans militära kapacitet eller kärnvapenförmåga är utfallet mycket oklart. Det är lättare att starta än att avsluta krig, vilket redan kriget i Vietnam borde ha lärt amerikanarna.

Den konkreta utmaningen är att kriget i praktiken omöjliggjort oljetransporter genom Hormuzsundet. Och inte heller kommit igång trots att vapnen för tillfället vilar. Iran har här ett ekonomiskt vapen som riktas mot hela världsekonomin. Stoppet har redan fått omfattande och långsiktiga ekonomiska effekter. Varje dag blockaden pågår kommer mer än tio miljoner fat inte ut på världsmarknaden. Priset på olja och bränsle har rakat i höjden. Det kommer att ta år innan balansen återställs, även om stoppen av trafiken i Hormuzsundet skulle upphöra imorgon. Mönstret känns igen från Suezkriget 1956, oljekrisen 1973 och Iran-Irak-kriget några år senare. I de två första fallen blev det omfattande ransoneringar av olja och bensin, och förstås högre priser på olja och bensin. Ransoningar står nu ännu en gång för dörren, redan om några veckor. Trots att de stora beredskapslager som byggts upp (efter de tidigare oljekriserna) nu tagits i anspråk. Redan så här långt har tiotusentals flygresor ställts in, och fler lär det bli de närmaste veckorna och dagarna, om ingen överenskommelse som öppnar sundet kan slutas.

Asien lär drabbas hårdast

Flygbränslepriserna har fördubblats. Högre oljepriser leder i sin tur till att även andra priser går upp. Det slår direkt på plast- och gödningsmedelspriserna. Livsmedelspriser drivs upp eftersom transportkostnaderna ökar. Och därmed stiger inflationen igen, efter att ha stabiliserat sig på en låg nivå efter den inflationskris vi nyss tagit oss igenom. Räntorna kommer att höjas. Bankerna har redan prisat in högre räntor till vanliga låntagare. Sammantaget dämpas den ekonomiska återhämtningen och tillväxten, och kan vara inledningen på en djupare nedgång i ekonomin, recession eller i värsta fall en depression. Vi riskerar att få både inflation och stagnation, det vill säga ”stagflation”. Efter tidigare kriser som eurokrisen, pandemin och inflationskrisen är detta ett tungt bakslag och utgör en djupgående politisk utmaning.

Vi i Europa är visserligen inte lika beroende av olja som under 1970-talet. Men vi kommer förstås att påverkas. De asiatiska länderna som haft en enorm ekonomisk utveckling de senaste decennierna lär drabbas hårdast. De har också Mellanöstern som sin främsta leverantör av olja. Detta är redan en realitet i flera länder i Asien, där bensin börjar bli en bristvara och nu ransoneras. Generellt får fattiga länder ta den största smällen. Det är också de mindre välbesuttna medborgarna som drabbas hårdast av ökade priser och levnadsomkostnader, här som där. Oljeproducenterna kan kamma hem ökade vinster med högre priser. Företag kan alltid kompensera med att driva upp sina priser. Vanliga löntagare får betala priset. Det gäller förstås även i USA och i Europa.

Bort från oljeberoendet

Plånboksfrågor har som alltid en särskild politisk laddning. De bör aldrig negligeras eller spelas ned. Det var ökade priser som ledde till de demonstrationer i Iran under förra året som regimen slog ner med extrem brutalitet, med enligt vissa uppgifter tiotusentals dödsoffer.

I Europa har ökade levnadsomkostnader fått stora politiska följder de senaste åren. Nu blir det ännu värre, om inte Hormuzsundet öppnas snart. Samtidigt är krisen en påminnelse om att vi behöver komma bort från vårt oljeberoende och fasa ut fossila bränslen. I värsta fall kan även den svenska valrörelsen komma att handla om energipriserna, precis som i förra valet.

Även i USA drabbas hushållen av effekterna av Donald Trumps misslyckade krig. De får betala priset, det högre priset på i princip allting. Detta kan mycket väl påverka utgången av höstens mellanårsval. En demokratisk framgång i Kongressen kan sätta stopp för Donalds Trumps värsta politiska stolligheter.

Det enda positiva är alltså att Trumperan kan gå mot sitt slut. Det är bara att hoppas att vi sedan kan börja bygga en annan, mer demokratisk och tryggare värld.

Håkan A Bengtsson

Inlägget Vi riskerar att få både inflation och stagnation dök först upp på Dagens Arena.

Vi vet vad en kebab kostar – men inte ett jobb.

Minns ni kebabkriget på Södermalm i Stockholm?

Under 90-talet öppnade två bröder varsitt kebabställe mittemot varandra på Götgatan: Kebabkungen och Jerusalem Kebab. Någonting hände mellan dem – ett bråk, säger ryktet, och snart därefter började de göra upp om Götgatans kunder med ett priskrig.

Priset på kebab pressades ner, steg för steg. Från 25 kronor. Till 20. Till 15. Till fem.

Till slut 4,95 kr.

I ett reportage i DN från januari 1996 beskrivs det som ett krig som ”skördat många offer i branschen”.  För en kebab för 15 kronor betalar sig inte. Inte ens på 90-talet.

En marknad utan insyn

På just Götgatan visste alla vad en kebab kostade. Och det är just det som får en marknad att fungera: priser är synliga, de går att jämföra. Två ställen, mittemot varandra, med samma kunder. För att vinna konkurrensen så pressar de ner priserna – tills någon inte klarar av det längre.

Visst hade det varit enklare för kebabhaken att höja priserna i smyg tillsammans. Men det går inte.

Kunderna på Götgatan vet ju vad en kebab ska kosta. De märker direkt när något inte stämmer.

Kebabhaken har inget egentligt informationsövertag över kunderna.

På arbetsmarknaden är spelreglerna helt annorlunda. Här finns inget skyltfönster där lönen står uppskriven. Som arbetssökande kliver du in i en intervju utan att egentligen veta vad jobbet är värt, och förväntas samtidigt kunna förhandla om något du saknar referenspunkt för. Vad tjänar kollegorna? Vad fick personen som hade rollen innan dig? Och vad är egentligen rimligt att begära?

Transparens som maktbalans

Mot den här bakgrunden har EU röstat igenom ett lönetransparensdirektiv. I grunden handlar det om något väldigt enkelt: att göra löner synliga. Arbetsgivare ska redan i jobbannonser – eller åtminstone innan själva intervjun – ange en ingångslön eller lönespann. Du som jobbsökare ska få högre transparens, och man hoppas även utjämna löneskillnader kvinnor och män emellan med detta.

Och kanske viktigast av allt – arbetsgivare får inte längre fråga vad du tjänade tidigare, så att gamla löner inte ska följa med i nästa förhandling.

Idag ser det inte ut så på arbetsmarknaden. Lönen kan skilja sig kraftigt beroende på erfarenhet, bakgrund, men också hur trygg du är i en förhandling. Vågar en nyexaminerad student förhandla om lönen på sitt första jobb? Hur ska du veta vad som är rimligt, när du inte ens vet var du ska börja?

Samtidigt bygger den svenska arbetsmarknaden på kollektivavtal, där löner sätts mellan fack och arbetsgivare. Tanken är att ingen ska behöva förhandla i blindo. Den svenska modellen har fungerat i decennier – men trots det kvarstår löneskillnader mellan kvinnor och män.

Kritik från näringslivet

Sverige röstade nej när direktivet först antogs, med hänvisning till den svenska modellen. Samtidigt är arbetsmarknadens parter splittrade. Många fackförbund som Unionen ser ökad insyn som ett sätt att minska löneskillnader, även om frågan helst hade lösts genom kollektivavtal. Arbetsgivarorganisationer som Svenskt Näringsliv har varit kritiska och varnar i sin tur för ökad administration och minskad flexibilitet.

24 av 27 EU-länder röstade för. Och det stannar inte här. Efter tre års implementeringstid, vill regeringen nu skjuta på införandet samt omförhandla direktivet i efterhand.

Att fördröja ett EU-direktiv är ju inte bara en politisk markering som kan skada Sveriges legitimitet, men notan riskerar att bli dyr. Senast Sverige hamnade i en liknande situation slutade det med böter på 100 miljoner kronor.

Idag står en halv miljon utan jobb i Sverige. Saco studentråd rapporterar att en betydande andel nyexaminerade akademiker har en inkomst lägre än studiemedelsnivån fyra månader efter examen. I ett sådant läge förskjuts maktbalansen ytterligare till arbetsgivarnas fördel. Att då försöka skjuta på reformer som gör löner mer transparenta är svårt att förstå, det riskerar att förvärra en situation där arbetssökande redan är i ett underläge.

Att försöka omförhandla direktivet i efterhand känns dessutom orealistiskt, givet hur överväldigande stödet var när det först antogs.

På Götgatan visste alla vad en kebab kostade. Det borde vi också veta på arbetsmarknaden.

Julia Qiu

Inlägget Vad kebabkriget på Söder lärde oss om löner dök först upp på Dagens Arena.

Dead Man’s Wire

Gus Van Sants film om ekonomiskt utblottad gisslantagare blir aldrig riktigt engagerande. Det tycker Jon Andersson som sett “Dead Man’s Wire”, med Bill Skarsgård i huvudrollen.

Den 8 februari 1977 kommer för alltid varit inskrivet i Indianapolis historia. Det var då 44-årige Anthony G. “Tony” Kiritsis gick in på låneföretaget Meridian Mortgage Companys kontor i Indiana och tog bolånechefen Richard O. Hall som gisslan. Kiritsis använde sig av ett avsågat hagelgevär kopplat med ett så kallat “död mans-grepp”, från avtryckaren till Halls huvud. Fallet fick stor uppmärksamhet och tv-tittare i hela landet kunde följa dramat. 

Ingen vanlig kidnappare

Kiritsis var ingen vanlig kidnappare som bara ville ha pengar. Det hela var i stället en personlig uppgörelse med låneföretaget och dess representanter. Kiritsis hade lånat pengar av företaget för att köpa mark, där han planerade att utveckla ett shoppingcenter. Men Kiritsis hamnade efter med betalningarna och Hall vägrade ge Kiritsis mer tid för för att betala av lånet. Det ledde till att Kiritsis tog Hall som gisslan. För att släppa bolånechefen krävde Kiritsis 5 miljoner dollar och en personlig ursäkt från Hall. Kiritsis menade nämligen att Hall och dennes far hade saboterat hans planer och ville ha ha marken för att kunna sälja den med hög vinst. En klassisk rättshaverist alltså. Om det inte vore för det där med hagelgeväret. 

Foto: Stefania Rosini/Row K Entertainment

Det är denna händelse som skildras i Gus Van Sants nya film “Dead Man’s Wire”, med svensk premiär i helgen. Van Sant har tidigare visat sig skicklig på att göra film av dramatiska händelser som inträffat i verkligheten. Jag tänker framför allt på “Elephant” från 2003. En film som inspirerades av massakern vid Columbine High School, då två tonårskillar dödade 13 av sina skolkamrater vid en masskjutning. “Last Days”, som kom några år senare, var en vacker och känslosam skildring av Kurt Cobains sista dagar. 

Tekniskt skickligt

“Dead Man’s Wire” håller tyvärr inte samma klass. Rent tekniskt finns det inget att klaga på. Miljöerna är väl utvalda och det hela är skicklig filmat. Ändå är det något som saknas. Filmen får aldrig riktigt upp farten.

Bill Skarsgård är visserligen skicklig i huvudrollen som Kiritsis men det känns inte som att han har så mycket att jobba med. Vi får aldrig någon riktig känsla för vem Kiritsis egentligen är. Det är som att Van Sant blivit så fixerad att berätta historien på ett tekniskt fulländat sätt att han glömmer människorna bakom. Det gör att “Dead Man’s Wire” aldrig riktigt lyfter. 

Jon Andersson

Inlägget Gisslandrama med Bill Skarsgård lyfter aldrig dök först upp på Dagens Arena.

Alpha

Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen.

Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga.

Socialt isolerad

I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. 

När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. 

När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment

”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade.  Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. 

Känns lite utdaterad

Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. 

Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare.

Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent.

Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment

Familjehistorien bäst

”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva.

Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. 

Jon Andersson

Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.