Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
4e097f2820d3d6510af761df4a18b0c938045ec1Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat.
Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen.
Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga.
I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör.
När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad.
När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment
”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen.
Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets.
Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare.
Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent.
Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment
”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva.
Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film.
Jon Andersson
Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
acb3e3b7ea5c0ee0675fbbc66d3c4c47f111b291
4e097f2820d3d6510af761df4a18b0c938045ec1
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
f476bc47199cc0a8cc7e97fb28f1774e9514ea2e
acb3e3b7ea5c0ee0675fbbc66d3c4c47f111b291
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart på skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
4e097f2820d3d6510af761df4a18b0c938045ec1
acb3e3b7ea5c0ee0675fbbc66d3c4c47f111b291
f476bc47199cc0a8cc7e97fb28f1774e9514ea2e
acb3e3b7ea5c0ee0675fbbc66d3c4c47f111b291Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat.
Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen.
Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga.
I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör.
När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad.
När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment
”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen.
Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets.
Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare.
Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent.
Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment
”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva.
Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film.
Jon Andersson
Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
acb3e3b7ea5c0ee0675fbbc66d3c4c47f111b291
4e097f2820d3d6510af761df4a18b0c938045ec1
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
f476bc47199cc0a8cc7e97fb28f1774e9514ea2e
acb3e3b7ea5c0ee0675fbbc66d3c4c47f111b291
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart på skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
4e097f2820d3d6510af761df4a18b0c938045ec1
acb3e3b7ea5c0ee0675fbbc66d3c4c47f111b291
f476bc47199cc0a8cc7e97fb28f1774e9514ea2e
f476bc47199cc0a8cc7e97fb28f1774e9514ea2eFilmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat.
Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen.
Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga.
I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör.
När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart på skolan och hon blir socialt isolerad.
När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment
”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen.
Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets.
Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare.
Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent.
Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment
”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva.
Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film.
Jon Andersson
Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
acb3e3b7ea5c0ee0675fbbc66d3c4c47f111b291
4e097f2820d3d6510af761df4a18b0c938045ec1
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
f476bc47199cc0a8cc7e97fb28f1774e9514ea2e
acb3e3b7ea5c0ee0675fbbc66d3c4c47f111b291
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart på skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott DESCRIPTION: Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Alpha Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen. Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga. Socialt isolerad I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart i skolan och hon blir socialt isolerad. När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Foto: NonStop Entertainment ”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade. Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. Känns lite utdaterad Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare. Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Foto: NonStop Entertainment Familjehistorien bäst ”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva. Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. Jon Andersson Inlägget Spretigt drama om hiv-liknande sjukdomsutbrott dök först upp på Dagens Arena.
4e097f2820d3d6510af761df4a18b0c938045ec1
acb3e3b7ea5c0ee0675fbbc66d3c4c47f111b291
f476bc47199cc0a8cc7e97fb28f1774e9514ea2e
2cc189f42e518ea6a452b308df331aa17b95d31eÖkad repression från regeringar och rättsväsendet en internationell trend.
Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena.
Han har kritiserat den svenske ministern Carl-Oscar Bohlin (M) och anser inte att det kan kallas skadegörelse när färg kastas mot byggnader i samband med en fredlig demonstration. FN:s särskilda rapportör Michel Forst har på senare tid gjort sig känd i Sverige.
FN:s särskilda rapportör för Århuskonventionen skulle ha kommit till Sverige i början av april. Han var inbjuden av försvaret till rättegången mot 17 aktivister i en protest mot privatflygplan vid Bromma flygplats. Men domstolen avvisade möjligheten för honom att vittna på plats:
– Jag blev väldigt förvånad av att en domstol i Sverige inte lät mig vittna. Istället skickade vi in ett långt uttalade till domstolen för att försöka förklara vad jag hade velat säga på plats i domstolen, säger Michel Forst i ett videosamtal med Dagens Arena.
Michel Forst blev involverad i rättsfallet med de 17 klimataktivisterna då en av de åtalade, Isabelle Letellier, kontaktade honom. Det ledde till att han engagerade sig i hennes fall och att han skickade ett uttalande till domstolen i Sverige.
– Min största oro handlar om att hon i mina ögon inte gjorde något olagligt. Det var en fredlig demonstration och hon höll bara en banderoll som protesterar mot att regeringen inte gör tillräckligt när det gäller klimatet.
Han anser att domstolen bryter mot internationella konventioner då de åtalar demonstranterna kollektivt och håller alla ansvariga för skadegörelse:
– Det är ett individuellt fall och de borde inte bli behandlade som en grupp av demonstranter. Det är väldigt tydligt enligt internationell lag att man inte ska behandla liknade fall på det här sättet.
Som Dagens Arena tidgare har berättat har Isabelle Letellier bott i Sverige sedan 2010 och har sin familj och två svenska barn här. Att hon trots det nekades svenskt medborgarskap med hänvisning till brottsanklagelsen om skadegörelse är allvarligt, enligt Michel Forst.
– Om hon först döms till fängelse och sedan troligen nekas svenskt medborgarskap skulle det utgöra en dubbel bestraffning, säger han.
När det gäller skadegörelse-anklagelsen är han tveksam till den, även för de två personer som faktiskt kastade färgen.
– Man kan ifrågasätta benämningen skadegörelse. Det handlar om vattenlöslig färg som inte åsamkar skada. I exempelvis Storbritannien, där de är extremt hårda mot klimataktivister generellt, lades ett fall ned där aktivister just hade kastat vattenlöslig färg. Det handlar inte om våld. Det är ett sätt att protestera som skyddas av internationell lag.
Michel Forst har på senare tid omskrivits i svenska medier. Det började med det som kallas ”fallet Marie”. Det handlar om en kvinna som fick sparken från Energimyndigheten efter att uppgifter spridits i Fokus och på Svenska Dagbladets ledarsida om att hon var aktiv i klimatorganisationen Rebellmammorna. En källa i artikeln i Fokus pekade ut Marie som en risk, kopplat till hennes roll på Energimyndigheten. Ett par dagar efter att Marie fått veta att hennes provanställning skulle avslutas twittrade ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin (M), om händelsen och beskrev själv att han kontaktat Energimyndigheten.
Ministerns inblandning i den här frågan fick Michel Forst att rikta kritik mot Sverige, då han menade att Bohlin kan ha brutit mot en FN-konvention. Händelsen ledde till att Michel Forst kom till Sverige för två månader sedan för att möta regeringens representanter och diskutera hur aktivister behandlas här. Diskussionerna, med högt uppsatta tjänstemän, beskrivs som ”konstruktiva under själva samtalet”. Men de landade inte i vad Forst hade hoppats på.
– Då bestämde jag mig för att publicera ett uttalande, vilket jag gör enbart när jag ser att regeringen ifråga inte förstår eller lyssnar på vad jag säger.
Michel Forst har reagerat över vad han menar är ett nytt sätt att behandla demonstranter i Sverige:
– Jag blev väldigt förvånad över vad som händer i Sverige. För mig är det ett väldigt demokratiskt samhälle där rätten att protestera är skyddad av internationella lagar. Det jag ser är att man åtalar klimataktivister för nya brott i samband med protester, till exempel för sabotage, vid fredliga protester, säger Michel Forst.
Dagens Arena har tidigare rapporterat om ökningen av sabotage-domar gentemot klimataktivister. Men att klimatdemonstranter behandlas allt hårdare är en del av en internationell utveckling. Michel Forst nämner länder som Frankrike och Storbritannien som exempel:
– Det är inte bekräftat av forskning än, men för mig så är det ett slags laboratorium som pågår när det gäller hur man behandlar klimataktivister. Stater testar nya former av repression.
Advokaten Pia Björstrand, som försvarade Isabelle Letellier i ovannämnda mål, menar att åklagare och domstolar inte är så självständiga från politiken som de borde. Michel Forst vill dock inte göra något sådant generellt uttalande.
– Det är svårt att säga för det ser olika ut i olika länder. Det skiljer sig också åt mellan olika domstolar. Det jag ser är att åklagare tenderar att försvara den allmänna ordningen, säger Michel Forst.
Till det kommer att kunskapen om internationella lagar och regelverk brister bland de som arbetar inom rättssystemen. Han menar att domstolar ibland tackar honom för att han upplyser om de internationella lagar som också ska följas i nationella mål.
Samtidigt ser han nu att allt fler mål prövas, även i Europadomstolen som bevakar mänskliga rättigheter. Ett par domar har redan kommit, och fler är på väg.
– Min förhoppning är att domstolen kommer att ge vägledning till medlemsländerna om hur de ska förhålla sig till den här sortens protester och till staters passivitet i klimatfrågan.
Det är lätt att få intrycket att kritik som den från Michel Forst och FN:s särskilda rapportörer på andra områden inte tas riktigt på allvar av politiken. Men Michel Forst förhåller sig optimistisk:
– Jag har haft många olika roller inom FN sedan 2008. Och jag ser konkreta och positiva resultat på många sätt. Det är såklart lätt att hitta exempel på bristande resultat eller passiva regeringar. Men i många länder blir vi förstådda och lyssnade på, och även om vi inte får resultat omedelbart kan länder till slut förstå att de gör fel, när vi återkommer med nya ärenden
En kollega till Michel Forst som inte har ignorerats, utan snarare attackerats, är Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena. Efter sin hårda kritik mot Israel i samband med Gazakriget har hon bland annat utsatts för sanktioner av USA .
– Francesca Albanese är en vän till mig. Hon har attackerats av många regeringar, bland annat den franska, som vill att hon ska lämna sin tjänst, men i mina ögon gör hon ett fantastiskt jobb. Hon försöker verkligen öka medvetenheten om vad som händer i Palestina, precis det som är hennes uppdrag.
Dom i målet mot de 17 klimataktivisterna meddelas 4 maj
Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena.
724c2ba9faaed9c4ab6831f9597a80e542a04f03
2cc189f42e518ea6a452b308df331aa17b95d31e
TITLE: FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige DESCRIPTION: Han har kritiserat den svenske ministern Carl-Oscar Bohlin (M) och anser inte att det kan kallas skadegörelse när färg kastas... Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Han har kritiserat den svenske ministern Carl-Oscar Bohlin (M) och anser inte att det kan kallas skadegörelse när färg kastas mot byggnader i samband med en fredlig demonstration. FN:s särskilda rapportör Michel Forst har på senare tid gjort sig känd i Sverige. FN:s särskilda rapportör för Århuskonventionen skulle ha kommit till Sverige i början av april. Han var inbjuden av försvaret till rättegången mot 17 aktivister i en protest mot privatflygplan vid Bromma flygplats. Men domstolen avvisade möjligheten för honom att vittna på plats: – Jag blev väldigt förvånad av att en domstol i Sverige inte lät mig vittna. Istället skickade vi in ett långt uttalade till domstolen för att försöka förklara vad jag hade velat säga på plats i domstolen, säger Michel Forst i ett videosamtal med Dagens Arena. Åtalas kollektivt Michel Forst blev involverad i rättsfallet med de 17 klimataktivisterna då en av de åtalade, Isabelle Letellier, kontaktade honom. Det ledde till att han engagerade sig i hennes fall och att han skickade ett uttalande till domstolen i Sverige. – Min största oro handlar om att hon i mina ögon inte gjorde något olagligt. Det var en fredlig demonstration och hon höll bara en banderoll som protesterar mot att regeringen inte gör tillräckligt när det gäller klimatet. Han anser att domstolen bryter mot internationella konventioner då de åtalar demonstranterna kollektivt och håller alla ansvariga för skadegörelse: – Det är ett individuellt fall och de borde inte bli behandlade som en grupp av demonstranter. Det är väldigt tydligt enligt internationell lag att man inte ska behandla liknade fall på det här sättet. Som Dagens Arena tidgare har berättat har Isabelle Letellier bott i Sverige sedan 2010 och har sin familj och två svenska barn här. Att hon trots det nekades svenskt medborgarskap med hänvisning till brottsanklagelsen om skadegörelse är allvarligt, enligt Michel Forst. – Om hon först döms till fängelse och sedan troligen nekas svenskt medborgarskap skulle det utgöra en dubbel bestraffning, säger han. “Handlar inte om våld” När det gäller skadegörelse-anklagelsen är han tveksam till den, även för de två personer som faktiskt kastade färgen. – Man kan ifrågasätta benämningen skadegörelse. Det handlar om vattenlöslig färg som inte åsamkar skada. I exempelvis Storbritannien, där de är extremt hårda mot klimataktivister generellt, lades ett fall ned där aktivister just hade kastat vattenlöslig färg. Det handlar inte om våld. Det är ett sätt att protestera som skyddas av internationell lag. Michel Forst har på senare tid omskrivits i svenska medier. Det började med det som kallas ”fallet Marie”. Det handlar om en kvinna som fick sparken från Energimyndigheten efter att uppgifter spridits i Fokus och på Svenska Dagbladets ledarsida om att hon var aktiv i klimatorganisationen Rebellmammorna. En källa i artikeln i Fokus pekade ut Marie som en risk, kopplat till hennes roll på Energimyndigheten. Ett par dagar efter att Marie fått veta att hennes provanställning skulle avslutas twittrade ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin (M), om händelsen och beskrev själv att han kontaktat Energimyndigheten. Ministerns inblandning i den här frågan fick Michel Forst att rikta kritik mot Sverige, då han menade att Bohlin kan ha brutit mot en FN-konvention. Händelsen ledde till att Michel Forst kom till Sverige för två månader sedan för att möta regeringens representanter och diskutera hur aktivister behandlas här. Diskussionerna, med högt uppsatta tjänstemän, beskrivs som ”konstruktiva under själva samtalet”. Men de landade inte i vad Forst hade hoppats på. – Då bestämde jag mig för att publicera ett uttalande, vilket jag gör enbart när jag ser att regeringen ifråga inte förstår eller lyssnar på vad jag säger. Internationell utveckling Michel Forst har reagerat över vad han menar är ett nytt sätt att behandla demonstranter i Sverige: – Jag blev väldigt förvånad över vad som händer i Sverige. För mig är det ett väldigt demokratiskt samhälle där rätten att protestera är skyddad av internationella lagar. Det jag ser är att man åtalar klimataktivister för nya brott i samband med protester, till exempel för sabotage, vid fredliga protester, säger Michel Forst. Dagens Arena har tidigare rapporterat om ökningen av sabotage-domar gentemot klimataktivister. Men att klimatdemonstranter behandlas allt hårdare är en del av en internationell utveckling. Michel Forst nämner länder som Frankrike och Storbritannien som exempel: – Det är inte bekräftat av forskning än, men för mig så är det ett slags laboratorium som pågår när det gäller hur man behandlar klimataktivister. Stater testar nya former av repression. Advokaten Pia Björstrand, som försvarade Isabelle Letellier i ovannämnda mål, menar att åklagare och domstolar inte är så självständiga från politiken som de borde. Michel Forst vill dock inte göra något sådant generellt uttalande. – Det är svårt att säga för det ser olika ut i olika länder. Det skiljer sig också åt mellan olika domstolar. Det jag ser är att åklagare tenderar att försvara den allmänna ordningen, säger Michel Forst. Kunskapsbrist Till det kommer att kunskapen om internationella lagar och regelverk brister bland de som arbetar inom rättssystemen. Han menar att domstolar ibland tackar honom för att han upplyser om de internationella lagar som också ska följas i nationella mål. Samtidigt ser han nu att allt fler mål prövas, även i Europadomstolen som bevakar mänskliga rättigheter. Ett par domar har redan kommit, och fler är på väg. – Min förhoppning är att domstolen kommer att ge vägledning till medlemsländerna om hur de ska förhålla sig till den här sortens protester och till staters passivitet i klimatfrågan. Det är lätt att få intrycket att kritik som den från Michel Forst och FN:s särskilda rapportörer på andra områden inte tas riktigt på allvar av politiken. Men Michel Forst förhåller sig optimistisk: – Jag har haft många olika roller inom FN sedan 2008. Och jag ser konkreta och positiva resultat på många sätt. Det är såklart lätt att hitta exempel på bristande resultat eller passiva regeringar. Men i många länder blir vi förstådda och lyssnade på, och även om vi inte får resultat omedelbart kan länder till slut förstå att de gör fel, när vi återkommer med nya ärenden En kollega till Michel Forst som inte har ignorerats, utan snarare attackerats, är Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena. Efter sin hårda kritik mot Israel i samband med Gazakriget har hon bland annat utsatts för sanktioner av USA . – Francesca Albanese är en vän till mig. Hon har attackerats av många regeringar, bland annat den franska, som vill att hon ska lämna sin tjänst, men i mina ögon gör hon ett fantastiskt jobb. Hon försöker verkligen öka medvetenheten om vad som händer i Palestina, precis det som är hennes uppdrag. Dom i målet mot de 17 klimataktivisterna meddelas 4 maj Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige DESCRIPTION: Ökad repression från regeringar och rättsväsendet en internationell trend. Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Han har kritiserat den svenske ministern Carl-Oscar Bohlin (M) och anser inte att det kan kallas skadegörelse när färg kastas mot byggnader i samband med en fredlig demonstration. FN:s särskilda rapportör Michel Forst har på senare tid gjort sig känd i Sverige. FN:s särskilda rapportör för Århuskonventionen skulle ha kommit till Sverige i början av april. Han var inbjuden av försvaret till rättegången mot 17 aktivister i en protest mot privatflygplan vid Bromma flygplats. Men domstolen avvisade möjligheten för honom att vittna på plats: – Jag blev väldigt förvånad av att en domstol i Sverige inte lät mig vittna. Istället skickade vi in ett långt uttalade till domstolen för att försöka förklara vad jag hade velat säga på plats i domstolen, säger Michel Forst i ett videosamtal med Dagens Arena. Åtalas kollektivt Michel Forst blev involverad i rättsfallet med de 17 klimataktivisterna då en av de åtalade, Isabelle Letellier, kontaktade honom. Det ledde till att han engagerade sig i hennes fall och att han skickade ett uttalande till domstolen i Sverige. – Min största oro handlar om att hon i mina ögon inte gjorde något olagligt. Det var en fredlig demonstration och hon höll bara en banderoll som protesterar mot att regeringen inte gör tillräckligt när det gäller klimatet. Han anser att domstolen bryter mot internationella konventioner då de åtalar demonstranterna kollektivt och håller alla ansvariga för skadegörelse: – Det är ett individuellt fall och de borde inte bli behandlade som en grupp av demonstranter. Det är väldigt tydligt enligt internationell lag att man inte ska behandla liknade fall på det här sättet. Som Dagens Arena tidgare har berättat har Isabelle Letellier bott i Sverige sedan 2010 och har sin familj och två svenska barn här. Att hon trots det nekades svenskt medborgarskap med hänvisning till brottsanklagelsen om skadegörelse är allvarligt, enligt Michel Forst. – Om hon först döms till fängelse och sedan troligen nekas svenskt medborgarskap skulle det utgöra en dubbel bestraffning, säger han. “Handlar inte om våld” När det gäller skadegörelse-anklagelsen är han tveksam till den, även för de två personer som faktiskt kastade färgen. – Man kan ifrågasätta benämningen skadegörelse. Det handlar om vattenlöslig färg som inte åsamkar skada. I exempelvis Storbritannien, där de är extremt hårda mot klimataktivister generellt, lades ett fall ned där aktivister just hade kastat vattenlöslig färg. Det handlar inte om våld. Det är ett sätt att protestera som skyddas av internationell lag. Michel Forst har på senare tid omskrivits i svenska medier. Det började med det som kallas ”fallet Marie”. Det handlar om en kvinna som fick sparken från Energimyndigheten efter att uppgifter spridits i Fokus och på Svenska Dagbladets ledarsida om att hon var aktiv i klimatorganisationen Rebellmammorna. En källa i artikeln i Fokus pekade ut Marie som en risk, kopplat till hennes roll på Energimyndigheten. Ett par dagar efter att Marie fått veta att hennes provanställning skulle avslutas twittrade ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin (M), om händelsen och beskrev själv att han kontaktat Energimyndigheten. Ministerns inblandning i den här frågan fick Michel Forst att rikta kritik mot Sverige, då han menade att Bohlin kan ha brutit mot en FN-konvention. Händelsen ledde till att Michel Forst kom till Sverige för två månader sedan för att möta regeringens representanter och diskutera hur aktivister behandlas här. Diskussionerna, med högt uppsatta tjänstemän, beskrivs som ”konstruktiva under själva samtalet”. Men de landade inte i vad Forst hade hoppats på. – Då bestämde jag mig för att publicera ett uttalande, vilket jag gör enbart när jag ser att regeringen ifråga inte förstår eller lyssnar på vad jag säger. Internationell utveckling Michel Forst har reagerat över vad han menar är ett nytt sätt att behandla demonstranter i Sverige: – Jag blev väldigt förvånad över vad som händer i Sverige. För mig är det ett väldigt demokratiskt samhälle där rätten att protestera är skyddad av internationella lagar. Det jag ser är att man åtalar klimataktivister för nya brott i samband med protester, till exempel för sabotage, vid fredliga protester, säger Michel Forst. Dagens Arena har tidigare rapporterat om ökningen av sabotage-domar gentemot klimataktivister. Men att klimatdemonstranter behandlas allt hårdare är en del av en internationell utveckling. Michel Forst nämner länder som Frankrike och Storbritannien som exempel: – Det är inte bekräftat av forskning än, men för mig så är det ett slags laboratorium som pågår när det gäller hur man behandlar klimataktivister. Stater testar nya former av repression. Advokaten Pia Björstrand, som försvarade Isabelle Letellier i ovannämnda mål, menar att åklagare och domstolar inte är så självständiga från politiken som de borde. Michel Forst vill dock inte göra något sådant generellt uttalande. – Det är svårt att säga för det ser olika ut i olika länder. Det skiljer sig också åt mellan olika domstolar. Det jag ser är att åklagare tenderar att försvara den allmänna ordningen, säger Michel Forst. Kunskapsbrist Till det kommer att kunskapen om internationella lagar och regelverk brister bland de som arbetar inom rättssystemen. Han menar att domstolar ibland tackar honom för att han upplyser om de internationella lagar som också ska följas i nationella mål. Samtidigt ser han nu att allt fler mål prövas, även i Europadomstolen som bevakar mänskliga rättigheter. Ett par domar har redan kommit, och fler är på väg. – Min förhoppning är att domstolen kommer att ge vägledning till medlemsländerna om hur de ska förhålla sig till den här sortens protester och till staters passivitet i klimatfrågan. Det är lätt att få intrycket att kritik som den från Michel Forst och FN:s särskilda rapportörer på andra områden inte tas riktigt på allvar av politiken. Men Michel Forst förhåller sig optimistisk: – Jag har haft många olika roller inom FN sedan 2008. Och jag ser konkreta och positiva resultat på många sätt. Det är såklart lätt att hitta exempel på bristande resultat eller passiva regeringar. Men i många länder blir vi förstådda och lyssnade på, och även om vi inte får resultat omedelbart kan länder till slut förstå att de gör fel, när vi återkommer med nya ärenden En kollega till Michel Forst som inte har ignorerats, utan snarare attackerats, är Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena. Efter sin hårda kritik mot Israel i samband med Gazakriget har hon bland annat utsatts för sanktioner av USA . – Francesca Albanese är en vän till mig. Hon har attackerats av många regeringar, bland annat den franska, som vill att hon ska lämna sin tjänst, men i mina ögon gör hon ett fantastiskt jobb. Hon försöker verkligen öka medvetenheten om vad som händer i Palestina, precis det som är hennes uppdrag. Dom i målet mot de 17 klimataktivisterna meddelas 4 maj Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena.
2cc189f42e518ea6a452b308df331aa17b95d31e
724c2ba9faaed9c4ab6831f9597a80e542a04f03
724c2ba9faaed9c4ab6831f9597a80e542a04f03Han har kritiserat den svenske ministern Carl-Oscar Bohlin (M) och anser inte att det kan kallas skadegörelse när färg kastas...
Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena.
Han har kritiserat den svenske ministern Carl-Oscar Bohlin (M) och anser inte att det kan kallas skadegörelse när färg kastas mot byggnader i samband med en fredlig demonstration. FN:s särskilda rapportör Michel Forst har på senare tid gjort sig känd i Sverige.
FN:s särskilda rapportör för Århuskonventionen skulle ha kommit till Sverige i början av april. Han var inbjuden av försvaret till rättegången mot 17 aktivister i en protest mot privatflygplan vid Bromma flygplats. Men domstolen avvisade möjligheten för honom att vittna på plats:
– Jag blev väldigt förvånad av att en domstol i Sverige inte lät mig vittna. Istället skickade vi in ett långt uttalade till domstolen för att försöka förklara vad jag hade velat säga på plats i domstolen, säger Michel Forst i ett videosamtal med Dagens Arena.
Michel Forst blev involverad i rättsfallet med de 17 klimataktivisterna då en av de åtalade, Isabelle Letellier, kontaktade honom. Det ledde till att han engagerade sig i hennes fall och att han skickade ett uttalande till domstolen i Sverige.
– Min största oro handlar om att hon i mina ögon inte gjorde något olagligt. Det var en fredlig demonstration och hon höll bara en banderoll som protesterar mot att regeringen inte gör tillräckligt när det gäller klimatet.
Han anser att domstolen bryter mot internationella konventioner då de åtalar demonstranterna kollektivt och håller alla ansvariga för skadegörelse:
– Det är ett individuellt fall och de borde inte bli behandlade som en grupp av demonstranter. Det är väldigt tydligt enligt internationell lag att man inte ska behandla liknade fall på det här sättet.
Som Dagens Arena tidgare har berättat har Isabelle Letellier bott i Sverige sedan 2010 och har sin familj och två svenska barn här. Att hon trots det nekades svenskt medborgarskap med hänvisning till brottsanklagelsen om skadegörelse är allvarligt, enligt Michel Forst.
– Om hon först döms till fängelse och sedan troligen nekas svenskt medborgarskap skulle det utgöra en dubbel bestraffning, säger han.
När det gäller skadegörelse-anklagelsen är han tveksam till den, även för de två personer som faktiskt kastade färgen.
– Man kan ifrågasätta benämningen skadegörelse. Det handlar om vattenlöslig färg som inte åsamkar skada. I exempelvis Storbritannien, där de är extremt hårda mot klimataktivister generellt, lades ett fall ned där aktivister just hade kastat vattenlöslig färg. Det handlar inte om våld. Det är ett sätt att protestera som skyddas av internationell lag.
Michel Forst har på senare tid omskrivits i svenska medier. Det började med det som kallas ”fallet Marie”. Det handlar om en kvinna som fick sparken från Energimyndigheten efter att uppgifter spridits i Fokus och på Svenska Dagbladets ledarsida om att hon var aktiv i klimatorganisationen Rebellmammorna. En källa i artikeln i Fokus pekade ut Marie som en risk, kopplat till hennes roll på Energimyndigheten. Ett par dagar efter att Marie fått veta att hennes provanställning skulle avslutas twittrade ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin (M), om händelsen och beskrev själv att han kontaktat Energimyndigheten.
Ministerns inblandning i den här frågan fick Michel Forst att rikta kritik mot Sverige, då han menade att Bohlin kan ha brutit mot en FN-konvention. Händelsen ledde till att Michel Forst kom till Sverige för två månader sedan för att möta regeringens representanter och diskutera hur aktivister behandlas här. Diskussionerna, med högt uppsatta tjänstemän, beskrivs som ”konstruktiva under själva samtalet”. Men de landade inte i vad Forst hade hoppats på.
– Då bestämde jag mig för att publicera ett uttalande, vilket jag gör enbart när jag ser att regeringen ifråga inte förstår eller lyssnar på vad jag säger.
Michel Forst har reagerat över vad han menar är ett nytt sätt att behandla demonstranter i Sverige:
– Jag blev väldigt förvånad över vad som händer i Sverige. För mig är det ett väldigt demokratiskt samhälle där rätten att protestera är skyddad av internationella lagar. Det jag ser är att man åtalar klimataktivister för nya brott i samband med protester, till exempel för sabotage, vid fredliga protester, säger Michel Forst.
Dagens Arena har tidigare rapporterat om ökningen av sabotage-domar gentemot klimataktivister. Men att klimatdemonstranter behandlas allt hårdare är en del av en internationell utveckling. Michel Forst nämner länder som Frankrike och Storbritannien som exempel:
– Det är inte bekräftat av forskning än, men för mig så är det ett slags laboratorium som pågår när det gäller hur man behandlar klimataktivister. Stater testar nya former av repression.
Advokaten Pia Björstrand, som försvarade Isabelle Letellier i ovannämnda mål, menar att åklagare och domstolar inte är så självständiga från politiken som de borde. Michel Forst vill dock inte göra något sådant generellt uttalande.
– Det är svårt att säga för det ser olika ut i olika länder. Det skiljer sig också åt mellan olika domstolar. Det jag ser är att åklagare tenderar att försvara den allmänna ordningen, säger Michel Forst.
Till det kommer att kunskapen om internationella lagar och regelverk brister bland de som arbetar inom rättssystemen. Han menar att domstolar ibland tackar honom för att han upplyser om de internationella lagar som också ska följas i nationella mål.
Samtidigt ser han nu att allt fler mål prövas, även i Europadomstolen som bevakar mänskliga rättigheter. Ett par domar har redan kommit, och fler är på väg.
– Min förhoppning är att domstolen kommer att ge vägledning till medlemsländerna om hur de ska förhålla sig till den här sortens protester och till staters passivitet i klimatfrågan.
Det är lätt att få intrycket att kritik som den från Michel Forst och FN:s särskilda rapportörer på andra områden inte tas riktigt på allvar av politiken. Men Michel Forst förhåller sig optimistisk:
– Jag har haft många olika roller inom FN sedan 2008. Och jag ser konkreta och positiva resultat på många sätt. Det är såklart lätt att hitta exempel på bristande resultat eller passiva regeringar. Men i många länder blir vi förstådda och lyssnade på, och även om vi inte får resultat omedelbart kan länder till slut förstå att de gör fel, när vi återkommer med nya ärenden
En kollega till Michel Forst som inte har ignorerats, utan snarare attackerats, är Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena. Efter sin hårda kritik mot Israel i samband med Gazakriget har hon bland annat utsatts för sanktioner av USA .
– Francesca Albanese är en vän till mig. Hon har attackerats av många regeringar, bland annat den franska, som vill att hon ska lämna sin tjänst, men i mina ögon gör hon ett fantastiskt jobb. Hon försöker verkligen öka medvetenheten om vad som händer i Palestina, precis det som är hennes uppdrag.
Dom i målet mot de 17 klimataktivisterna meddelas 4 maj
Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena.
724c2ba9faaed9c4ab6831f9597a80e542a04f03
2cc189f42e518ea6a452b308df331aa17b95d31e
TITLE: FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige DESCRIPTION: Han har kritiserat den svenske ministern Carl-Oscar Bohlin (M) och anser inte att det kan kallas skadegörelse när färg kastas... Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Han har kritiserat den svenske ministern Carl-Oscar Bohlin (M) och anser inte att det kan kallas skadegörelse när färg kastas mot byggnader i samband med en fredlig demonstration. FN:s särskilda rapportör Michel Forst har på senare tid gjort sig känd i Sverige. FN:s särskilda rapportör för Århuskonventionen skulle ha kommit till Sverige i början av april. Han var inbjuden av försvaret till rättegången mot 17 aktivister i en protest mot privatflygplan vid Bromma flygplats. Men domstolen avvisade möjligheten för honom att vittna på plats: – Jag blev väldigt förvånad av att en domstol i Sverige inte lät mig vittna. Istället skickade vi in ett långt uttalade till domstolen för att försöka förklara vad jag hade velat säga på plats i domstolen, säger Michel Forst i ett videosamtal med Dagens Arena. Åtalas kollektivt Michel Forst blev involverad i rättsfallet med de 17 klimataktivisterna då en av de åtalade, Isabelle Letellier, kontaktade honom. Det ledde till att han engagerade sig i hennes fall och att han skickade ett uttalande till domstolen i Sverige. – Min största oro handlar om att hon i mina ögon inte gjorde något olagligt. Det var en fredlig demonstration och hon höll bara en banderoll som protesterar mot att regeringen inte gör tillräckligt när det gäller klimatet. Han anser att domstolen bryter mot internationella konventioner då de åtalar demonstranterna kollektivt och håller alla ansvariga för skadegörelse: – Det är ett individuellt fall och de borde inte bli behandlade som en grupp av demonstranter. Det är väldigt tydligt enligt internationell lag att man inte ska behandla liknade fall på det här sättet. Som Dagens Arena tidgare har berättat har Isabelle Letellier bott i Sverige sedan 2010 och har sin familj och två svenska barn här. Att hon trots det nekades svenskt medborgarskap med hänvisning till brottsanklagelsen om skadegörelse är allvarligt, enligt Michel Forst. – Om hon först döms till fängelse och sedan troligen nekas svenskt medborgarskap skulle det utgöra en dubbel bestraffning, säger han. “Handlar inte om våld” När det gäller skadegörelse-anklagelsen är han tveksam till den, även för de två personer som faktiskt kastade färgen. – Man kan ifrågasätta benämningen skadegörelse. Det handlar om vattenlöslig färg som inte åsamkar skada. I exempelvis Storbritannien, där de är extremt hårda mot klimataktivister generellt, lades ett fall ned där aktivister just hade kastat vattenlöslig färg. Det handlar inte om våld. Det är ett sätt att protestera som skyddas av internationell lag. Michel Forst har på senare tid omskrivits i svenska medier. Det började med det som kallas ”fallet Marie”. Det handlar om en kvinna som fick sparken från Energimyndigheten efter att uppgifter spridits i Fokus och på Svenska Dagbladets ledarsida om att hon var aktiv i klimatorganisationen Rebellmammorna. En källa i artikeln i Fokus pekade ut Marie som en risk, kopplat till hennes roll på Energimyndigheten. Ett par dagar efter att Marie fått veta att hennes provanställning skulle avslutas twittrade ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin (M), om händelsen och beskrev själv att han kontaktat Energimyndigheten. Ministerns inblandning i den här frågan fick Michel Forst att rikta kritik mot Sverige, då han menade att Bohlin kan ha brutit mot en FN-konvention. Händelsen ledde till att Michel Forst kom till Sverige för två månader sedan för att möta regeringens representanter och diskutera hur aktivister behandlas här. Diskussionerna, med högt uppsatta tjänstemän, beskrivs som ”konstruktiva under själva samtalet”. Men de landade inte i vad Forst hade hoppats på. – Då bestämde jag mig för att publicera ett uttalande, vilket jag gör enbart när jag ser att regeringen ifråga inte förstår eller lyssnar på vad jag säger. Internationell utveckling Michel Forst har reagerat över vad han menar är ett nytt sätt att behandla demonstranter i Sverige: – Jag blev väldigt förvånad över vad som händer i Sverige. För mig är det ett väldigt demokratiskt samhälle där rätten att protestera är skyddad av internationella lagar. Det jag ser är att man åtalar klimataktivister för nya brott i samband med protester, till exempel för sabotage, vid fredliga protester, säger Michel Forst. Dagens Arena har tidigare rapporterat om ökningen av sabotage-domar gentemot klimataktivister. Men att klimatdemonstranter behandlas allt hårdare är en del av en internationell utveckling. Michel Forst nämner länder som Frankrike och Storbritannien som exempel: – Det är inte bekräftat av forskning än, men för mig så är det ett slags laboratorium som pågår när det gäller hur man behandlar klimataktivister. Stater testar nya former av repression. Advokaten Pia Björstrand, som försvarade Isabelle Letellier i ovannämnda mål, menar att åklagare och domstolar inte är så självständiga från politiken som de borde. Michel Forst vill dock inte göra något sådant generellt uttalande. – Det är svårt att säga för det ser olika ut i olika länder. Det skiljer sig också åt mellan olika domstolar. Det jag ser är att åklagare tenderar att försvara den allmänna ordningen, säger Michel Forst. Kunskapsbrist Till det kommer att kunskapen om internationella lagar och regelverk brister bland de som arbetar inom rättssystemen. Han menar att domstolar ibland tackar honom för att han upplyser om de internationella lagar som också ska följas i nationella mål. Samtidigt ser han nu att allt fler mål prövas, även i Europadomstolen som bevakar mänskliga rättigheter. Ett par domar har redan kommit, och fler är på väg. – Min förhoppning är att domstolen kommer att ge vägledning till medlemsländerna om hur de ska förhålla sig till den här sortens protester och till staters passivitet i klimatfrågan. Det är lätt att få intrycket att kritik som den från Michel Forst och FN:s särskilda rapportörer på andra områden inte tas riktigt på allvar av politiken. Men Michel Forst förhåller sig optimistisk: – Jag har haft många olika roller inom FN sedan 2008. Och jag ser konkreta och positiva resultat på många sätt. Det är såklart lätt att hitta exempel på bristande resultat eller passiva regeringar. Men i många länder blir vi förstådda och lyssnade på, och även om vi inte får resultat omedelbart kan länder till slut förstå att de gör fel, när vi återkommer med nya ärenden En kollega till Michel Forst som inte har ignorerats, utan snarare attackerats, är Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena. Efter sin hårda kritik mot Israel i samband med Gazakriget har hon bland annat utsatts för sanktioner av USA . – Francesca Albanese är en vän till mig. Hon har attackerats av många regeringar, bland annat den franska, som vill att hon ska lämna sin tjänst, men i mina ögon gör hon ett fantastiskt jobb. Hon försöker verkligen öka medvetenheten om vad som händer i Palestina, precis det som är hennes uppdrag. Dom i målet mot de 17 klimataktivisterna meddelas 4 maj Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige DESCRIPTION: Ökad repression från regeringar och rättsväsendet en internationell trend. Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Han har kritiserat den svenske ministern Carl-Oscar Bohlin (M) och anser inte att det kan kallas skadegörelse när färg kastas mot byggnader i samband med en fredlig demonstration. FN:s särskilda rapportör Michel Forst har på senare tid gjort sig känd i Sverige. FN:s särskilda rapportör för Århuskonventionen skulle ha kommit till Sverige i början av april. Han var inbjuden av försvaret till rättegången mot 17 aktivister i en protest mot privatflygplan vid Bromma flygplats. Men domstolen avvisade möjligheten för honom att vittna på plats: – Jag blev väldigt förvånad av att en domstol i Sverige inte lät mig vittna. Istället skickade vi in ett långt uttalade till domstolen för att försöka förklara vad jag hade velat säga på plats i domstolen, säger Michel Forst i ett videosamtal med Dagens Arena. Åtalas kollektivt Michel Forst blev involverad i rättsfallet med de 17 klimataktivisterna då en av de åtalade, Isabelle Letellier, kontaktade honom. Det ledde till att han engagerade sig i hennes fall och att han skickade ett uttalande till domstolen i Sverige. – Min största oro handlar om att hon i mina ögon inte gjorde något olagligt. Det var en fredlig demonstration och hon höll bara en banderoll som protesterar mot att regeringen inte gör tillräckligt när det gäller klimatet. Han anser att domstolen bryter mot internationella konventioner då de åtalar demonstranterna kollektivt och håller alla ansvariga för skadegörelse: – Det är ett individuellt fall och de borde inte bli behandlade som en grupp av demonstranter. Det är väldigt tydligt enligt internationell lag att man inte ska behandla liknade fall på det här sättet. Som Dagens Arena tidgare har berättat har Isabelle Letellier bott i Sverige sedan 2010 och har sin familj och två svenska barn här. Att hon trots det nekades svenskt medborgarskap med hänvisning till brottsanklagelsen om skadegörelse är allvarligt, enligt Michel Forst. – Om hon först döms till fängelse och sedan troligen nekas svenskt medborgarskap skulle det utgöra en dubbel bestraffning, säger han. “Handlar inte om våld” När det gäller skadegörelse-anklagelsen är han tveksam till den, även för de två personer som faktiskt kastade färgen. – Man kan ifrågasätta benämningen skadegörelse. Det handlar om vattenlöslig färg som inte åsamkar skada. I exempelvis Storbritannien, där de är extremt hårda mot klimataktivister generellt, lades ett fall ned där aktivister just hade kastat vattenlöslig färg. Det handlar inte om våld. Det är ett sätt att protestera som skyddas av internationell lag. Michel Forst har på senare tid omskrivits i svenska medier. Det började med det som kallas ”fallet Marie”. Det handlar om en kvinna som fick sparken från Energimyndigheten efter att uppgifter spridits i Fokus och på Svenska Dagbladets ledarsida om att hon var aktiv i klimatorganisationen Rebellmammorna. En källa i artikeln i Fokus pekade ut Marie som en risk, kopplat till hennes roll på Energimyndigheten. Ett par dagar efter att Marie fått veta att hennes provanställning skulle avslutas twittrade ministern för civilt försvar, Carl-Oscar Bohlin (M), om händelsen och beskrev själv att han kontaktat Energimyndigheten. Ministerns inblandning i den här frågan fick Michel Forst att rikta kritik mot Sverige, då han menade att Bohlin kan ha brutit mot en FN-konvention. Händelsen ledde till att Michel Forst kom till Sverige för två månader sedan för att möta regeringens representanter och diskutera hur aktivister behandlas här. Diskussionerna, med högt uppsatta tjänstemän, beskrivs som ”konstruktiva under själva samtalet”. Men de landade inte i vad Forst hade hoppats på. – Då bestämde jag mig för att publicera ett uttalande, vilket jag gör enbart när jag ser att regeringen ifråga inte förstår eller lyssnar på vad jag säger. Internationell utveckling Michel Forst har reagerat över vad han menar är ett nytt sätt att behandla demonstranter i Sverige: – Jag blev väldigt förvånad över vad som händer i Sverige. För mig är det ett väldigt demokratiskt samhälle där rätten att protestera är skyddad av internationella lagar. Det jag ser är att man åtalar klimataktivister för nya brott i samband med protester, till exempel för sabotage, vid fredliga protester, säger Michel Forst. Dagens Arena har tidigare rapporterat om ökningen av sabotage-domar gentemot klimataktivister. Men att klimatdemonstranter behandlas allt hårdare är en del av en internationell utveckling. Michel Forst nämner länder som Frankrike och Storbritannien som exempel: – Det är inte bekräftat av forskning än, men för mig så är det ett slags laboratorium som pågår när det gäller hur man behandlar klimataktivister. Stater testar nya former av repression. Advokaten Pia Björstrand, som försvarade Isabelle Letellier i ovannämnda mål, menar att åklagare och domstolar inte är så självständiga från politiken som de borde. Michel Forst vill dock inte göra något sådant generellt uttalande. – Det är svårt att säga för det ser olika ut i olika länder. Det skiljer sig också åt mellan olika domstolar. Det jag ser är att åklagare tenderar att försvara den allmänna ordningen, säger Michel Forst. Kunskapsbrist Till det kommer att kunskapen om internationella lagar och regelverk brister bland de som arbetar inom rättssystemen. Han menar att domstolar ibland tackar honom för att han upplyser om de internationella lagar som också ska följas i nationella mål. Samtidigt ser han nu att allt fler mål prövas, även i Europadomstolen som bevakar mänskliga rättigheter. Ett par domar har redan kommit, och fler är på väg. – Min förhoppning är att domstolen kommer att ge vägledning till medlemsländerna om hur de ska förhålla sig till den här sortens protester och till staters passivitet i klimatfrågan. Det är lätt att få intrycket att kritik som den från Michel Forst och FN:s särskilda rapportörer på andra områden inte tas riktigt på allvar av politiken. Men Michel Forst förhåller sig optimistisk: – Jag har haft många olika roller inom FN sedan 2008. Och jag ser konkreta och positiva resultat på många sätt. Det är såklart lätt att hitta exempel på bristande resultat eller passiva regeringar. Men i många länder blir vi förstådda och lyssnade på, och även om vi inte får resultat omedelbart kan länder till slut förstå att de gör fel, när vi återkommer med nya ärenden En kollega till Michel Forst som inte har ignorerats, utan snarare attackerats, är Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör för de palestinska områdena. Efter sin hårda kritik mot Israel i samband med Gazakriget har hon bland annat utsatts för sanktioner av USA . – Francesca Albanese är en vän till mig. Hon har attackerats av många regeringar, bland annat den franska, som vill att hon ska lämna sin tjänst, men i mina ögon gör hon ett fantastiskt jobb. Hon försöker verkligen öka medvetenheten om vad som händer i Palestina, precis det som är hennes uppdrag. Dom i målet mot de 17 klimataktivisterna meddelas 4 maj Inlägget FN-rapportör kritisk till hur klimataktivister åtalas i Sverige dök först upp på Dagens Arena.
2cc189f42e518ea6a452b308df331aa17b95d31e
724c2ba9faaed9c4ab6831f9597a80e542a04f03
b43987d1e883636381110d8e8b3984698b896acePartiledaren ignorerar väljarnas önskningar till förmån för lobbyisters, skriver Virve Ivarsson.
Inlägget Rösta inte på C om du vill ha maktskifte i höst dök först upp på Dagens Arena.
Thand Ringqvist nej till Vänsterpartiet i regering är på väg att förstöra Centerpartiet såsom SD-närmandet förstörde Liberalerna. Och det beror på att båda vägvalen har en sak gemensamt; att partiledaren ignorerar väljarnas önskningar till förmån för lobbyisters.
Det är tydligt att en överlägsen majoritet av Centerpartiets väljare föredrar Magdalena Andersson som statsministerkandidat. Ändå säger Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist att hon har två statsministerkandidater – Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Och hon vägrar ingå i en regering som Vänsterpartiet sitter i.
Varför i all sin dar gör hon såhär när hennes väljare tydligt föredrar Magdalena Andersson, Vänsterpartiet gjort så mycket för att visa sig kompromissvilliga och vänsterblockets oförmåga att samarbeta framställs som deras största svaghet av högerblocket?
Alla vet att Vänsterpartiet och Centerpartiet har många olikheter i sin politik men, det finns områden där de borde kunna samarbeta. Det gäller till exempel klimat, jämställdhet och glesbygdspolitik.
Studier visar att Centerpartiska väljare är mindre höger än någonsin.Så är det verkligen på grund av dem som Thand Ringqvist motsätter sig Vänsterpartiet i regering?
I sin bok ”Bananrepubliken Sverige: hur politiker, välfärdskapitalister och pr-byråer utarmar demokratin” visar Johannes Klenell hur väljarnas önskningar blivit allt mindre viktiga för politiker och hur företags åsikter fått större betydelse.
Han skriver till exempel om hur Liberalernas val av Nyamko Sabuni och en SD-vänlig inriktning tog sin början med en opinionsundersökning, som SvD kunde rapportera beställts av en lobbyfirma kallad Nordic Public Affairs. Grundaren var Lars Leijonborgs tidigare partisekreterare som också introducerat språktester och den så kallade ”batongliberalismen” i partiet. Och som av en händelse förespråkade byrån en politik som sedan kom att bedrivas av Sabuni.
När Centerpartiet skulle välja efterträdare till partiledaren Muharrem Demirok skrev Klenell även en krönika om att valberedningens ordförande var den mångårige riksdagsledamoten Anders Åkesson som kombinerar sitt uppdrag med att vara konsult för just byrån Nordic Public Affairs.
Han skrev även om att Demiroks accepterande av förbud mot vinster i välfärden av vissa sågs som ett misstag och att Expressen pekat ut Thand Ringqvist som den drivande kraften i att få Demrok avsatt och att hon tidigare varit vd för intresseorganisationen Företagarna och att hon därmed under 10-talet hade flera möten med SD-toppen Oscar Sjöstedt för att få partiet att närma sig näringslivet.
Klenell skrev: ”Ännu en strid om välfärdsföretagen, ännu en kamp om frågan huruvida man ska närma sig Sverigedemokraterna. Känns det igen?”
Och visst känner man en slags maktlöshet när man beskådar det hela. Liberalerna, ett parti vars väljare verkligen inte ville samarbeta med SD, manipuleras och förs ändå i den riktningen och sedan rakt ned i diket. Medan de personer som manipulerat partiet skrattande går därifrån och har tjänat pengar och inflytande.
Ska nu samma sak hända med Centerpartiet?
Svenska folket är tydligt negativa till vinster i välfärden, drygt 70 procent är emot. Klenell skriver om hur friskolekoncernern därför menat att man måste ”runda väljarkåren” genom att omforma partierna. Skolkoncernägaren Hans Bergström formulerar det i ett mejl till Sverigedemokraternas Linus Bylund som att det är ”dags att välta båten.”
Kan detta förklara varför det verkar viktigare för Thand Ringqvist att hålla Vänsterpartiet från regeringsmakten än att gå sina väljare till mötes och visa upp en enad front inför valet?
Det är så klart svårt att veta.
Men det är slående hur ologiskt Centerpartiet agerar sett till att de skulle ha sina väljares intressen för ögonen. Då vore det väl angeläget och möjligt att komma till någon slags kompromiss med Vänsterpartiet. Och inte borde partiet riskera att förlora särskilt många väljare på det, med en väljarbas där majoriteten beskriver sig som ”varken till höger eller vänster” och där rekordmånga nu beskriver sig som vänster.
Kan man lita på Centerpartiet och vems agenda följer partiet egentligen? Partiets öppenhet, som Thand Ringqvist beskriver som en fördel, bidrar ju också till osäkerhet:
Hur ska vänsterblocket kunna regera om Vänsterpartiet kräver att sitta i regering och Centerpartiet förvägrar dem det? Och kan vi lita på att Thand Ringqvist kommer välja Magdalena Andersson även om Liberalerna klarar spärren och högern skulle sätta några slags gränser mot SD?
Kanske borde de tänka lite på att Centerpartiets väljare är närmare Socialdemokraterna än någonsin och att det faktiskt också betyder att sossarna kan sno dem.
Hade man kunnat avslöja Sabunigängets plan för Liberalerna tidigare och fått bort alla tvivel om att det var en helomläggning av partiet som var i antågande hade man kanske kunnat få till en tillräckligt stark motrörelse inom partiet medan tid fortfarande fanns.
Och kanske är det något liknande som behövs nu?
I stället för att smöra för Centerpartiet vore det kanske en god idé om Socialdemokraterna påminde både sig själva och Centern om att deras väljare skulle kunna gå över till dem och att det faktiskt ligger i Thand Ringqvists intresse att visa att hon är att lita på gällande motståndet mot SD och stödet för Andersson.
Och så länge hon låter motsägelsefull där är det nog klokt att som väljare i stället lägga sin röst på S, MP eller V om man verkligen vill vara säker på att rösta för maktskifte
Virve Ivarsson, är frilansjournalist
Inlägget Rösta inte på C om du vill ha maktskifte i höst dök först upp på Dagens Arena.
cbb06185062c0dba3ceccf517e7bb161d96cd4e6Men hur stor vill du att den ska vara?
Inlägget Lugn, du kommer få pension dök först upp på Dagens Arena.
Men hur stor vill du att den ska vara?
En av de vanligaste missuppfattningarna kring Sveriges pensionssystem är att vi inte kommer få någon pension i framtiden. Den sägs som en sanning och jag har själv hört den i förbifarten under fikat på kontoret. Tillkomsten av denna missuppfattning beror troligen på en blandning av faktakunskap som på olika sätt är kopplade till pensionen.
Folk vet att vi har en åldrande befolkning, pensionsåldern har höjts de senaste åren och dessutom kommer ofta kritik om att pensionerna redan i dag är för låga. Addera därtill en generellt bristande framtidstro och det är inte så konstigt att folk tror att det inte blir några pensioner i framtiden.
Men det är som sagt fel.
Även min egen generation kommer få pension.
Det finns förstås scenarion där det inte blir så, men det bygger på händelser som är så allvarliga att pensionsfrågan i ett sådant sammanhang kommer anses trivial. Det kan till exempel vara om typ hela befolkningen under en mycket lång tid går arbetslösa, eller om barnafödandet fortsätter sjunka till ännu lägre nivåer utan att någonsin stiga. Det är inte omöjliga händelser, men rätt osannolika.
Oavsett om de inträffar är det inte scenarion vi borde dimensionera pensionssystemet för. Även om det är en rolig tanke att mänskligheten dör ut men att den sista människan åtminstone har en schysst pension…
Så, bortsett från de hopplösa extremfallen borde diskussionen vid nästa kafferast handla om
vid vilken ålder ska vi gå i pension och
hur hög ska pensionen vara.
Dagens pensionssystem ger för den som jobbar heltid under hela arbetslivet knappt 50 procent av slutlönen i pension. Tjänar du 40 000 kronor i månaden innan du går i pension, kommer du alltså få en pension på ungefär 19-20 000 kronor. Därtill läggs eventuell tjänstepension, vilket alltid ingår om du har kollektivavtal.
För några veckor sedan presenterade LO förslag på ett mer rättvist pensionssystem. Det bygger till stor del på högre pensioner genom att höja inbetalningen. Men det angriper också en potentiell tredje fråga som bör beaktas i pensionssammanhang: vad ska avgöra vilken pension du får? I dag är det – bortsett från garantipensionen – helt baserat på livsinkomstprincipen. Något förenklat, ju mer du tjänar, desto högre blir din pension. LO vill här lägga till en del som även tar hänsyn till hur länge man arbetat.
Som så många gånger förr kommer diskussionen till slut ned till finansiering och skatt. För att få igenom högre pensioner eller bibehålla pensionsåldern trots en ökad livslängd, krävs mer pengar i systemet. Det är en politisk fajt som den som vill höja pensionerna måste gå vinnande ur.
Vilgot Österlund
Inlägget Lugn, du kommer få pension dök först upp på Dagens Arena.
21348a2976610f4a9bfa09ca834f2eb02dac773cNödvändigt att ställa högre krav och omgående vidta åtgärder, skriver Ban Najar.
Inlägget Låt inte läkare utan rätt kompetens arbeta i svensk vård dök först upp på Dagens Arena.
Det är nödvändigt att ställa högre krav och att omgående vidta åtgärder, skriver Ban Najar.
Under perioden 2020–2025 har flera läkare, utbildade i EU-länder i Öst- och Centraleuropa, blivit anmälda till Inspektionen för vård och omsorg av sina arbetsgivare. Anmälningarna grundar sig i att dessa läkare saknar grundläggande kompetens inom de centrala ämnen som krävs för utbildningen, vilket innebär en risk för patienternas säkerhet.
Detta är att betrakta som en allvarlig systemkris, ovärdigt ett välfärdsland som Sverige. Det krävs omgående åtgärder.
Legitimerade läkare på svenska vårdcentraler som saknar kunskap om hur man hanterar första patientmötet, utför undersökningar i fel ordning och ändrar medicinering utan tydliga underlag, visar att systemet har allvarliga brister. Det är detta som uppmärksammas i P1:s program Kaliber, ”genvägen till läkarlegitimation”.
Om inte åtgärder vidtas riskerar förtroendet för svensk sjukvård att undermineras.
Gymnasiebetyg och högskoleprovsresultat utgör de viktigaste urvalsmetoderna för antagning till svenska universitet och högskolor. För läkarutbildningen krävs vanligtvis toppbetyg från naturvetenskaplig linje eller ett högskoleprovsresultat mellan 1,6 och 2,0 poäng. Läkarutbildningen omfattar 5,5 år, följt av obligatorisk allmäntjänstgöring (AT) om 18–21 månader för att erhålla legitimation. Därefter krävs minst fem års specialisttjänstgöring (ST) för att bli specialistläkare.
Intresset för medicinstudier utomlands har varierat över tid, men mellan 1991 och 1996 blev det allt större. Engelskspråkiga läkarprogram i Öst- och Centraleuropa: Polen, Ungern, Tjeckien, Lettland, Litauen, Bulgarien och Rumänien, gjorde det möjligt för fler att studera till läkare, även de med yrkesförberedande gymnasieutbildning eller låga resultat på högskoleprovet. Ett EU-direktiv gör att dessa läkarutbildningar automatiskt ska godkännas och under perioden 2020–2025 erhöll 1 700 svenskar läkarlegitimation efter avslutade medicinstudier vid något av dessa universitet.
Sedan början av 2010-talet har flera artiklar och granskningar publicerats som belyser kunskapsluckor och kompetensbrist hos svenska legitimerade läkare utbildade i Öst- och Centraleuropa, jämfört med de som utbildats i Sverige. Orsakerna är väl dokumenterade: fusk, korruption och brister på dessa läkarutbildningar. Svenska Dagbladet publicerade 2012 en granskning om fusk och korruption på utbildningarna i Rumänien, och Aftonbladet avslöjade 2023 samma problem i Östeuropa. Den 25 mars 2026 publicerade Ekot granskningen, ”Genvägen till läkarlegitimation”.
Nya läkare med bristande kunskaper och minimal patientkontakt får svensk legitimation inom fyra veckor, och det är dessa läkare som behandlar våra barn och äldre. Sjukvårdsminister Elisabeth Lann (KD) kommenterar i SR: ”otroligt bekymmersamt”, och hänvisar till ”EU-direktivet som Sverige måste förhålla sig till” samt ”vi ska stötta upp regionerna”. Högskoleminister Lotta Edholms (L) statssekreterare Maria Nilsson säger: ”det låter väldigt allvarligt”.
Sveriges Läkarförbund kräver att regeringen agerar. ”Vi hade verkligen önskat att regeringen visat att detta är en viktig fråga”, säger Emelie Hultberg, ordförande i Läkarförbundets utbildnings- och forskningsråd.
Detta är en mycket viktig och aktuell fråga. Svensk sjukvård klarar inte av ytterligare kompetensbrist bland läkare eller bristande ansvar från politiska beslutsfattare. Precis som politiken snabbt vidtagit åtgärder mot gängkriminalitet, bör insatser riktas mot att stoppa oseriösa utbildningar. Trots de höga antagningskraven för svenska läkarstudenter råder en betydligt mer liberal tillämpning för svenskar som erhållit sin läkarexamen från universitet i Öst- och Centraleuropa.
Svenska läkare är redan hårt belastade, och måste dessutom handleda kollegor med utländsk examen för att upprätthålla kvaliteten. Nu behövs konkreta åtgärder: stoppa antagningar till dessa universitet, begränsa CSN stödet till enbart läkerutbildningar inom Sverige, och inför kunskapsprov för alla läkare med utländsk examen från Öst- och Centraleuropa.
När EU-direktiv riskerar att underminera välfärdssamhället och äventyra svenska folkets liv och hälsa, är det regeringens ansvar att agera. Även om det innebär att gå emot EU-direktiven.
Ban Najar, arbetar som cytodiagnostiker på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, styrelseledamot i Fässbergs socialdemokratiska förening.
Inlägget Låt inte läkare utan rätt kompetens arbeta i svensk vård dök först upp på Dagens Arena.
f534a22536a2f8b6f9af99a7a58e17fe64f352bfCenterpartiet kräver marknadshyror vid nyproduktion. Vänsterpartiet vägrar förhandla om frågan.
Inlägget ”Vänsterpartiet är garanten för att det inte blir marknadshyror” dök först upp på Dagens Arena.
Centerpartiet kommer att kräva marknadshyror vid nyproduktion om man får inflytande efter valet i höst. Vänsterpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Ida Gabrielsson säger till Dagens Arena att man inte kommer att gå med på det.
Om Centerpartiet får inflytande efter valet i höst kommer man att driva kravet om att införa marknadshyror vid nyproduktion. Det säger partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist i en intervju med Ekot.
– För oss är det fortfarande viktigt med marknadshyror i nyproduktion, det är vad de som bygger säger att de vill ha för att få i gång byggandet, säger hon i intervjun.
Kravet fanns med som en punkt i januariavtalet mellan S, MP, C och L och ledde till regeringskris sommaren 2021 när Vänsterpartiet krävde misstroendeomröstning mot den S-ledda regeringen som då föll. Elisabeth Thand Ringqvist säger till Ekot att hon tror att det kommer att bli enklare att förhandla om frågan inför nästa mandatperiod.
– Kanske för att arbetslösheten är ännu större nu och behovet av nya bostäder efter den här långa lågkonjunkturen är ännu större. Då måste alla titta på vad det är för pusselbitar som behövs för att få till nybyggnationen.
Socialdemokraterna gick nyligen ut med att man ”avisar marknadshyror i alla dess former”. Och Vänsterpartiet, som ställer krav på att sitta i en rödgrön regering, säger tvärnej till att förhandla om frågan.
– Det byggs redan i dag för dyra bostäder som ingen har råd med. Hyresgäster är hårdast drabbade av kostnadschocken, att då lägga det här i knät på dem är inte sunt förnuft grundat i någon verklighet, säger partiets ekonomiskpolitiske talesperson Ida Gabrielsson till Dagens Arena.
Hon menar att förslaget varken har stöd bland Centerpartiets väljare eller hos de övriga oppositionspartierna.
– Centerpartiet behöver lägga det här åt sidan. Varken väljarna eller hyresgästerna vill ha det. Jag börjar förstå varför man inte vill ha oss vid förhandlingsbordet, för man fick igenom detta förra gången med MP och S och hoppas få gehör nu med. Därför är det viktigt att vi är med. Vi är garanten för att det inte blir marknadshyror, säger Ida Gabrielsson.
Ni kräver att sitta i regering, kan det här vara en fråga ni kan tänka er att kompromissa om för att Centerpartiet ska gå med på det?
– Det här har vi redan avfärdat. De får packa det längst ner i ryggsäcken och fokusera på det som väljarna gillar. Till exempel rättssäkerheten och att det inte ska vara några tonårsutvisningar. Det är klart att Centerpartiet ska ha något men man kan inte kräva sådant som avgör hela den ekonomiska politiken eller bostadspolitiken. På vår sida har vi andra uppfattningar. Då får man välja mellan oss eller att höja hyrorna med högernationalisterna, säger Ida Gabrielsson.
Dagens Arena har sökt Socialdemokraterna för en kommentar.
Inlägget ”Vänsterpartiet är garanten för att det inte blir marknadshyror” dök först upp på Dagens Arena.
81850997ea657ba7c583d2f0ba7584e94d740c72Förskjutningen sker inte genom stora deklarationer, utan genom till synes tekniska reformer.
Inlägget När välfärden blir en klassfråga dök först upp på Dagens Arena.
Förskjutningen sker inte genom stora deklarationer, utan genom till synes tekniska reformer.
Valrörelsen är i praktiken redan igång. Och som så många gånger tidigare är det invandringen – och de invandrade – som står i centrum.
Sverigedemokraterna kommer att göra det de alltid gör: peka ut människor med utländsk bakgrund som problem. Skrämselbilder om hur farlig invandringen påstås vara förväntas återigen ge röster.
Men de är inte ensamma.
Inom Tidöavtalet ser vi hur flera partier rör sig i samma riktning. Kristdemokraterna driver krav på burkaförbud – symbolfrågor som riktas mot redan utsatta grupper och förstärker motsättningen mellan ”vi” och ”dom”.
Det är lätt att tro att detta är hela berättelsen.
Det är det inte.
För samtidigt pågår något annat. En förändring som det är märkligt tyst om – och som därför behöver sägas högt.
Det är genom reformeringen av migrationspolitiken som Sverigedemokraterna och regeringen steg för steg genomför ett systemskifte.
Det som kallas ett ”snabbspår” för arbetande invandrare är ett tydligt exempel. Det presenteras som en lösning. I själva verket är det ett principiellt brott. Logiken är enkel: den som tjänar mer ska snabbare få tillgång till välfärdens trygghetssystem. Den som tjänar mindre får vänta.
Detta är inte arbetslinjen.
Det är en inkomstlinje.
Jag har under lång tid följt – och varit en del av – den politiska idé som byggde den svenska välfärdsstaten. Den vilade på en enkel men avgörande princip: tryggheten skulle vara gemensam.
Rättigheter skulle inte köpas. De skulle gälla alla som lever, arbetar och bidrar här. Nu håller den principen på att förskjutas.
Inte genom stora deklarationer, utan genom till synes tekniska reformer.
Snabbspåret gör inte skillnad mellan den som arbetar och den som inte gör det. Det gör skillnad mellan olika lönenivåer. Mellan ingenjören och undersköterskan. Båda går till jobbet. Båda betalar skatt. Men bara den ena ska snabbare räknas in.
Detta är inte en justering.
Det är en värdering.
När inkomstnivå blir kvalificeringsgrund förändras relationen mellan individ och stat. Välfärden förskjuts från att vara en gemensam institution till att bli något som förtjänas – och förtjänas olika snabbt. Det är så en generell modell urholkas.
Inte genom ett stort beslut – utan genom många små.
Samtidigt ser vi andra förändringar som pekar i samma riktning. Socialbidrag görs allt mer villkorade och differentierade. Krav och sanktioner byggs ut. I debatten talas det om parallella rättssystem – där olika grupper förväntas leva under olika villkor och bedömas efter olika måttstockar.
Var för sig kan dessa förändringar framstå som rimliga eller nödvändiga. Tillsammans tecknar de en annan bild. Av ett samhälle där likabehandling inte längre är självklar utgångspunkt. Där rättigheter gradvis knyts till prestation, inkomst eller grupptillhörighet. Och medan detta sker fylls det politiska utrymmet av skrämsel om invandring.
Det är ingen slump.
Konflikten om människor döljer systemskiftet i politiken.
För frågan är inte bara vem som kommer till Sverige. Frågan är vilket Sverige som formas. Ett samhälle där rättigheter gäller lika för alla som arbetar och bidrar. Eller ett samhälle där din plats avgörs av din lön.
För socialdemokratin är detta ett vägval som inte går att ducka.
Det räcker inte att tala om krav, integration och egenförsörjning. Om vi samtidigt accepterar att högre inkomster ska ge snabbare tillgång till grundläggande rättigheter, då har vi redan lämnat en del av det som byggde vår styrka.
Den generella välfärden var aldrig naiv. Den var ett sätt att hålla ihop ett ojämlikt samhälle. När den ersätts av en prestationslogik förändras inte bara systemen – utan också tilliten mellan människor. Och utan tillit blir det lättare att ställa människor mot varandra. Så i ett valår där invandringen återigen görs till huvudfråga finns det skäl att väcka liv i det som det talas tyst om.
Inte vem som ska få trygghet först. Utan om tryggheten fortfarande ska vara gemensam.
Så länge debatten handlar om vilka människor som ska misstänkliggöras kan systemskiftet fortsätta i tystnad.
Juan Fonseca
Inlägget När välfärden blir en klassfråga dök först upp på Dagens Arena.