Tornevall Networks

Tidöpartierna hävdar att en rödgrön regering ledd av Socialdemokraterna skulle driva fram en tvångsblandning av befolkningen. Argumenten för att bevisa denna tes har med tiden blivit alltmer desperata.

I Timbros tidskrift Smedjan skriver Carl Eos om hur denna tvångblandning ska genomföras. Enligt Eos består den av flera komponenter. Det handlar bland annat om en stark allmännytta, möjligheten för kommuner att göra förköp av mark, möjligheten för kommuner att styra var bostäder ska byggas och förslag om att begränsa friskolorna.

Enligt Carl Eos föreställningsvärld ska dessa komponenter tillsammans användas för att styra var människor vill bo. Hans lösning är att politiken ska abdikera och överlåta styrningen av bostadspolitiken till marknaden. En sådan politik kan knappast beskrivas om konservativ. Han förespråkar istället en politik som radikalt skulle stöpa om bostadsmarknaden och skapa en accelererande segregation. I själva verket skulle hans politik även stöta sig med de flesta Tidöpartiernas ambitioner.

Nästan alla kommuner har allmännytta

I 250 av landets kommuner finns det allmännyttiga bostadsföretag. Totalt står allmännytta för omkring 850 000 bostäder. Det är visserligen sant att partier till höger oftare är benägna att säja delar av allmännyttan. Det är också sant att allmännyttans andel av det totala bostadsbeståndet successivt minskat, men den övergripande bilden är ändå att en bred politisk majoritet vill ha kvar en stark allmännytta liksom möjligheten för kommuner att påverka bostadsbyggandet.

Hittills har många åtgärder varit inriktade på att stötta enskilda individer, vilket ofta lett till att de flyttat ifrån utsatta områden och nya personer flyttat in. Resultatet har blivit ett segregationen mellan olika bostadsområden cementerats eller till och med förstärkts. För att på allvar motverka segregationen är det avgörande att inte bara bedriva en politik som är inriktad på enskilda individer utan också höjer statusen på utsatta bostadsområden.

Höja status är inte tvångsblandning

Att höja statusen på bostadsområden handlar om många saker; yttre miljö, tillgång till butiker och service, bra skolor och attraktiva bostäder. Denna typ av satsningar existerar också i praktiken. Ett exempel är Fokus Järva som initierats av det rödgröna styret i Stockholms stad. Tidöpartierna avfärdar dock denna typ av satsningar med argumentet att det skulle handla om tvångsblandningar, även om det förstås inte finns ett enda förslag om att någon skulle utsättas för någon typ av tvång.

Carl Eos spar inte på krutet när han beskriver vilka effekterna kommer att bli av en rödgrön politik. Han menar att effekten kommer att bli ett ”prisfall” på bostäder i attraktiva områden. Detta är förstås inget annat än skrämselproganda. Kan han ens peka på något exempel från rödgrönt styrda kommuner där detta blivit fallet?

Samtidigt hävdar Eos att det ändå kommer att bli kvar några ”dyra villaområden och innerstadsområden”. Där kan, enligt Eos, ”socialdemokratiska toppolitiker bo” och de kan ”ha sina barn på de få kvarvarande friskolorna”. Det är minst sagt förvånande att Smedjan är beredd att sprida en hopsnickrad och grundlös konspirationsteori på denna lågvattennivå.

Nyliberal högerradikalism

Carl Eos artikel i Smedjan är samtidigt intressant av ett andra skäl. Han har en bakgrund som facklig förhandlare inom fackförbundet Vision, men blev av med sitt jobb efter att Expo avslöjat att han under synonym skrev högerradikala texter. Numera är han senior fellow vid den SD närstående tankesmedjan Oikos. Carl Eos hör med andra ord främst hemma i den högerradikala fåran och inte Smedjans nyliberala.

Men som vi konstaterar i boken ”Hejdå Tidö” är den svenska högerradikalismen extremt nyliberal jämfört med andra länder. Det gäller förstås främst SD som på denna punkt böjt sig för Moderaterna. Det är också denna förskjutning som banat väg för samverkan mellan Moderaterna och SD. Den har lett till att Oikos och Timbro tillsammans gett ut rapporten Tidö 2.0, som förklarar vilken politik som borde bedrivas av en ny regering där SD och Moderaterna skulle lägga beslag på nästan alla ministerposter.

Detta är också förklaringen till att högerradikalen Carl Eos försvarar en oreglerad bostadsmarknad där politikerna håller tassarna borta.

Peter Gustavsson & Mats Wingborg, författare till boken ”Hejdå Tidö – ett bokslut över en regering”

Inlägget Löjeväckande påståenden om ”tvångsblandning”, Carl Eos dök först upp på Dagens Arena.

9 av 10 svenskar tror att AI kommer att användas för att skapa falska bilder för att påverka valet 2026. Samtidigt upplever nästan hälften att det är svårt att avgöra om ett politiskt inlägg är skapat av AI. Det visar en ny rapport från Internetstiftelsen.

I Internetstiftelsens färska rapport ”Svenskarna och internet: Valspecial” uppger 88 procent av svenskarna att de tror att AI kommer att användas för att skapa falska bilder och videoklipp för att försöka påverka valutgången. Samtidigt anser hela 41 procent att det är svårt att identifiera om ett inlägg är skapat av AI. Endast en sjättedel av svenskarna tycker att det är lätt.

– Många tror att AI ska användas för att sprida falska bilder och videos, och det finns en stor medvetenhet om risken. Utvecklingen har gått snabbt och många, 8 av 10 svenskar, vill att AI-genererade inlägg med politiskt innehåll ska märkas upp, säger Jannike Tillå, chef för kommunikation och samhällsnytta på Internetstiftelsen.

6 av 10 vill att det regleras hur politiker och partier får använda AI. Jannike Tillå påpekar att vi dagligen sköljs av information på internet och att det finns en risk att vi tappar tilltro till den, när vi inte är säkra på vad som är AI-genererat och inte. Samtidigt använder 1 av 10 svenskar AI-tjänster för att skriva om politik och samhällsfrågor. Bland svenskar födda på 80-talet och framåt använder mellan 16 och 17 procent AI för det.

– De yngre generationerna har gått i bräschen för att använda AI-tjänster. Det är ett nytt verktyg i den digitala världen för information. Det kan det vara väldigt förenklat, att man laddar upp sina värderingar för att se vilka partier som passar en. Det kan också vara att man vill fördjupa sig i komplexa frågor som energipolitik och ta reda på olika statistik. Spännvidden på hur det används är väldigt stor, säger Jannike Tillå.

Tiktok allt viktigare

Rapporten visar också att medan kanaler för politiskt innehåll som TV, nyhetstidningar och Facebook har tappat användare sedan valet 2022 har andelen användare som tar del av politisk information på Tiktok ökat. Bland förstagångsväljare har andelen användare ökat kraftigt. Från 23 procent 2022 till 48 procent 2026. Bland de vuxna är det dock mindre än var tionde som som tar del av politiskt innehåll på Tiktok.

Jannike Tillå framhåller att det skett en enorm förändring i hur politiken tänker kring Tiktok. I dag finns alla politiska partier och influencers där och man vet att väljarna som använder kanalen är mer rörliga, påpekar hon.

– Generellt skattar vi sociala medier lägre när det kommer till viktighet. Men andelen förstagångsväljare som tycker att Tiktok är en viktig kanal för politiskt innehåll har ökat från endast 6 procent 2022 till 32 procent i år, säger Jannike Tillå.

Det skiljer sig också något mellan män och kvinnor i hur de använder sociala medier. Medan 15 procent av de manliga väljarna tar del av politiskt innehåll på plattformen X gör endast 4 procent av de kvinnliga väljarna det. På Youtube tar 22 procent av männen del av politiskt innehåll och endast 9 procent av kvinnorna.

– Vi vet att det är flera kvinnor som har lämnat X. Man upplever att det är för högervridet och för hårt samtalsklimat där. Fler män än kvinnor anger sig vara politiskt intresserade och det finns en korrelation mellan politiskt intresse och att prata politik på sociala medier, säger Jannike Tillå.

Tystar sig själva

Undersökningen visar även att det är många som undviker politisk diskussion på nätet på grund av hårt samtalsklimat. Mer än var femte svensk har avstått från att uttrycka sina politiska åsikter på grund av rädsla för hård kritik, hat eller hot. Bland förstagångsväljare har var fjärde avstått från politisk diskussion på nätet på grund av samtalsklimatet.

– Nivåmässigt är det lika många som tystar sig själva som 2022. Det är bekymmersamt att vi inte får bukt med det. Både stängda och öppna politiska samtal minskar. 2018 såg vi en hög förväntan bland unga väljare att framför allt engagera sig politiskt på nätet och att kunna ha dialog med politiker, men det har vi inte klarat av att förvalta, säger Jannike Tillå.

Mycket ligger i plattformens logik, menar hon. De vill att vi ska stanna så länge som möjligt och algoritmerna premierar underhållning och polemik. Det som engagerar och håller oss kvar.

– Det är ingen plattform för att vi ska mötas och ha en dialog. Det är stökiga samtalsmiljöer och man vet ganska ofta inte om det är en bot, ett trollkonto eller en riktig människa som svarar. Andelen som anmäler hat mot politiska inlägg har minskat, för man upplever att det inte har gett effekt, säger Jannike Tillå.

Samtidigt behöver politikerna vara där väljarna finns, poängterar hon.

– Men det är bekymmersamt när politikerna blir slavar under plattformens medielogik. Man anpassar sig efter den och det blir väldigt olika perspektiv och utbud i de olika plattformarna beroende på algoritmerna. Man måste finnas där väljarna finns men man får inte glömma vikten av det vanliga samtalet mellan människor som man får genom dörrknackning till exempel, säger Jannike Tillå.

Inlägget 9 av 10 tror att AI kommer användas för att påverka valet dök först upp på Dagens Arena.

Utan en andra chans slutar unga våga välja svårt

I Sverige älskar vi andra chanser. På Melodifestivalen har vi länge haft ”andra chansen” för att ge artister en extra möjlighet att nå finalen. Hela vårt skolsystem är utformat med möjligheten att ge andra chanser – via Komvux, vuxenutbildningar och sist men inte minst högskoleprovet.

I lördags skrev över 100 000 personer högskoleprovet. För många handlar det om att öka sina chanser att komma in på en utbildning. För andra handlar det om möjligheten till en andra chans.

Den senaste tiden har debatten om högskoleprovet handlat mycket om kvalitet. Rapporter från Riksrevisionen och Sveriges Ingenjörer visar att studenter som antas via provet ibland presterar sämre än de som antas på betyg. Därför har kraven varit tydliga: att minska provets betydelse, särskilt på ingenjörsutbildningar. Men den diskussionen missar en avgörande poäng.

Om högskoleprovet inte fanns hade jag inte vågat välja naturvetenskapsprogrammet. Och jag tror inte att jag är ensam.

Tryggheten som gjorde att jag vågade

För mig var det vetskapen om att högskoleprovet fanns, som gjorde att jag vågade hoppa. Trots att klasskamrater valde bort ökända kurser som matte 4 eller matte 5, läste jag dem av intresse – men också för att betygen inte var min enda chans. Det gjorde att jag vågade testa sådant jag var nyfiken på och faktiskt fokusera på att lära mig – inte bara prestera.

I åttan sa min fysiklärare: ”väljer ni natur kommer ni bara plugga hela tiden. Välj samhällsprogrammet istället.”

Och sådana kommentarer biter sig fast. Jag hade klasskamrater som valde bort vissa program just för rädslan att de inte skulle klara det.

När vi pratar om antagning handlar det ofta om rättvisa i slutet och de elever som kommer in. Men vi behöver titta mer på det som händer långt innan själva högskolevalet sker, och vad som avgör vilka barn som ens vågar försöka.

När elever väljer strategi framför intresse

Sveriges Ingenjörer har i en analys av 200 000 elever visat att många elever gör taktiska val till gymnasieprogrammen. Elever som väljer natur och teknik får i genomsnitt lägre betyg än jämförbara elever på andra program. Resultatet blir att många väljer bort natur och teknik – trots intresse – eftersom andra program ses som lättare och ger högre betyg.

Men om tilliten till högskoleprovet försvagas, finns det inte en risk att dessa taktikval förstärks?

Att begränsa högskoleprovet är som att sätta plåster på ett djupt sår i Sveriges utbildningssystem. Men det är ett sår som börjar långt tidigare – redan i grundskolan – och som kräver betydligt mer än så.

Vill vi att fler barn ska våga välja svårt, välja rätt och välja efter intresse?

Om möjligheten till en andra chans försvinner, så slutar barn att våga hoppa.

Julia Qiu

Inlägget Utan högskoleprovet hade jag inte vågat välja natur dök först upp på Dagens Arena.

USA begår oräkneliga övergrepp både mot andra länder och i det egna landet. Nu krävs att Sveriges regering fördömer folkrättsbrott – vem som än begår dem, skriver Pär Salander.

Borgerligheten har aldrig lyft ett finger mot USA:s övergrepp på folkrätten. Detta trots att vi via forskning vet att det är USA, och inte Ryssland (trots kriget i Ukraina) som har ett otvetydigt världsrekord i att intervenera politiskt och militärt i andra länder, odemokratiska som demokratiska. Så har det varit redan före Vietnamkrigets dagar. I stället har man hänvisat till USA som ”världens ledande demokrati” i kontrast till autokratier som Ryssland och Kina. Viftandet med demokrati-flaggan har fått skymma USA:s maktambitioner i världen.

USA har nu under Trumps ledning återkommit till sina anspråk på Grönland men också på Kuba. Han har torpederat venezuelanska och argentinska båtar och bombat i Caracas för att kidnappa president Maduro. USA är vidare garanten för att Israel kan fortsätta med den etniska rensning och det folkmord i Gaza som påtalats av flertalet internationella hjälporganisationer och FN:s internationella domstol.

Ja-sägare kring Trump

Trump hotar nu med att bomba Iran ”tillbaka till stenåldern” och att ”utrota en civilisation”. USA:s och Israels bombningar mot Iran har satt Mellanöstern i brand. Vidare agerar Trump aktivt inrikespolitiskt för att tysta kritisk journalistik, juridiska instanser och universitet som inte går i hans ledband. Han söker styra Högsta domstolens arbete, utfärdar sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen. Samtidigt benådar han sina beundrare som stormade Kapitolium för att få valförlusten 2020 underkänd.

Kort och gott: utrikespolitiskt ropar USA:s president högt om USA:s rätt till dominans och inrikespolitiskt om att alla är skyldiga att nicka instämmande till hans agenda. Om inte hotar makten med repressalier varför ja-sägandet sprider sig. Fler och fler bedömare påtalar att USA håller på att lämna demokratins väg för att utvecklas till en autokrati som styrs av Trump och en liten krets ja-sägare kring honom. Andra talar till och med om att fascismen håller på att få ännu ett ansikte. NATO:s Marc Rutte däremot smickrar ”Daddy”, men de flesta ledare i Väst begränsar sig till tystnad.

Sverige tysta

Att vifta med ”världens ledande demokrati”-flaggan för att kamouflera USAs övergrepp i världen är nu mindre trovärdigt än någonsin. Tidöpartierna inställer sig i stället i tystnadens kör. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard mumlar allmänt om ”vikten av att följa folkrätten” och nu senast om kriget i Mellanöstern att hon ’känner för de drabbades anhöriga’. Svårt att säga emot, men inte ett ord om ansvarsfrågan: att det är USA/Israel som satt Mellanöstern i brand.

Det enda rimliga, om nu orden ’demokrati’ och ’folkrätt’ betyder något, vore att Tidöpartierna tog blad från mun och höjde rösten som man gör mot andra autokratier och, i konsekvensens namn, omedelbart säga upp DCA-avtalet med USA. Kristersson borde därför ropa: ”Ingen autokrati på våra marker!”. Dessutom borde Malmer Stenergard se till att Sverige avbryter sitt försvarsindustriella samarbete med det bombande och folkmordsanklagade Israel.

Den etiska-moraliska kompassen finns inte. Kompassen styrs i stället av vem som bombar och bryter mot folkrätten och inte av folkrättsbrotten i sig.

Pär Salander, professor emeritus i socialt arbete, och politisk debattör

Inlägget Regeringen selektiv i att fördöma folkrättsbrott dök först upp på Dagens Arena.

Det verkliga hotet från AI är inte massarbetslöshet, utan att också tjänstemannaklassen gradvis förlorar upplevelsen av att vara behövd.

Regeringens nya AI-strategi betonar konkurrenskraft, innovation och samhällsnytta. Det är begripligt – men för smalt. Den avgörande frågan är inte bara vad AI gör med Sveriges produktivitet, utan vad den gör med människors upplevelse av att vara behövda. Det största hotet är inte att maskinen tar ditt jobb. Det är att den tar det du trodde var ditt.

Vi befinner oss i ett historiskt skifte där mänsklig kompetens inte längre självklart är ekonomins motor. I stället riskerar den att reduceras till en säkerhetsfunktion. Vi bygger ett samhälle där du fortfarande får din lön, men där kärnan i ditt arbete utförs någon annanstans.

Tog över muskelkraften

Om AI blir för hjärnan vad elektrifieringen blev för kroppen i slutet av 1800-talet, står vi inför ett systemskifte. Elektrifieringen ökade produktiviteten dramatiskt, men flyttade också makt till dem som ägde infrastrukturen. AI gör nu något liknande med det kognitiva arbetet.

Skillnaden är vad som ersätts.

Industrimaskinerna tog över muskelkraften. AI tar över delar av det kvalificerade tankearbetet. En jurist med AI-stöd kan göra sådant som tidigare krävde flera biträdande jurister. En kommunikatör kan producera innehåll i en takt som tidigare förutsatte ett team. En chef kan få analyser som tidigare låg hos externa rådgivare.

Det är frestande att kalla detta effektivisering. Och visst: produktiviteten stiger. Men när arbetets kärna flyttas till systemen, flyttas också värdeskapandet – och därmed makten över vem som får del av värdet.

En ny hierarki växer fram mellan dem som orkestrerar modellerna och dem som reduceras till att granska och korrigera deras svar. Konsekvensen är inte i första hand massarbetslöshet utan psykologisk marginalisering.

Den svenska samhällsmodellen vilar på en bred tjänstemannaklass som upplever sig kompetent, behövd och relativt trygg. När centrala delar av yrkesrollen gradvis tas över av AI riskerar denna självbild att brytas ned. Man är inte arbetslös i statistiken, men man är inte längre nödvändig i sin expertis.

Ett farligt tillstånd

Det syns redan i arbetsmarknadens nedre trappsteg, där vägen till det första kvalificerade jobbet blir längre. Men den större frågan är vad som händer när också de som redan är inne gradvis slutar uppleva sig som behövda.

Historien visar att detta är ett farligt tillstånd. När stora grupper förlorar sin upplevda betydelse söker de nya förklaringar, nya identiteter och i förlängningen nya fiender.

Därför är detta ytterst en demokratifråga.

Industrialiseringen gav upphov till arbetarrörelsen och välfärdsstaten därför att maktförskjutningen blev politiskt ohållbar. Om AI skapar en utbredd känsla av att vara använd men ersättlig riskerar vi inte bara ökade klyftor, utan en djupare legitimitetskris. Ett samhälle där många känner sig överflödiga blir inte stabilt, hur höga BNP-siffrorna än är.

Samtidigt finns en möjlighet. Om AI frigör tid från rutinmässigt tankearbete kan mer energi läggas på relationer, omdöme, kreativitet och gemenskap. Men det sker inte automatiskt. Det förutsätter en medveten systemdesign.

Vad krävs då?

Ägandet spelar roll

För det första: vi måste tala om ägandet av produktiviteten. När AI flyttar värdeskapande från arbete till system flyttas också makten till dem som äger infrastrukturen. Om vinsterna från AI-driven effektivisering koncentreras till kapital och globala plattformar, medan arbetsinkomster blir mer osäkra, slits samhällskontraktet isär. Nya former för beskattning kommer att behövas, där mindre av skattebasen vilar på arbete och mer på kapital, vinster och automatiserat värdeskapande.

Men skattefrågan räcker inte. De modeller som i allt högre grad tolkar världen åt oss ägs av ett fåtal globala aktörer. Det är ingen teknisk detalj, utan en fråga om vem som kontrollerar den infrastruktur som formar beslut, språk och verklighetsförståelse. Vi kan inte nöja oss med en diskussion om hur AI används. Vi måste också minska det offentliga beroendet av några få plattformar, ställa hårdare krav på insyn och säkerställa att samhällskritiska verksamheter kan agera självständigt.

För det andra: utbildningssystemet måste i högre grad utbilda för omdöme, inte bara för yrkesidentitet. En juriststudent måste behärska rättspraxis djupare än någonsin – inte för att reproducera information, utan för att kunna avgöra när systemet har fel och överpröva det. En läkarstudent behöver inte bara diagnostisera, utan förstå när maskinen har fel och varför det är hennes ansvar att agera. Auktoritet utan ansvar är farligt. Ansvar utan auktoritet är ohållbart.

För det tredje: meningsfullhet är inte ett lyxproblem. Industrialiseringen skapade inte bara en arbetarrörelse därför att människor utnyttjades, utan därför att de förlorade kontrollen över sitt arbete. Det vi riskerar nu är en liknande dynamik, men utan ett tydligt mål för missnöjet. Frustrationen finns. Riktningen saknas.

Inte en trivselfråga

Den avgörande prövningen för Sverige är inte om vi är ledande inom AI. Det är om vi förmår bygga ett samhälle där människor fortfarande upplever sig som behövda, ansvariga och delaktiga. Inte som en trivselfråga, utan som en demokratisk nödvändighet.

Om vi misslyckas kommer det inte först att synas i tillväxttalen. Det kommer att märkas när misstron fördjupas och får en ny social bas: när också den breda tjänstemannaklass som länge uppfattat sig som kompetent och samhällsbärande börjar förlora känslan av att vara behövd.

Johan Lindahl

Inlägget Använd men ersättlig dök först upp på Dagens Arena.

Dagens Arena har frågat Per Molander, samhällsdebattör och tidigare generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen, om de växande klyftorna i Sverige. Han är aktuell med boken Politik för ett mänskligt samhälle.

Har ojämlikheten i Sverige ökat?

– Det är odiskutabelt att ojämlikheten har blivit större. Tittar man över tid ser man att klyftorna i Sverige har vuxit, oavsett om man mäter inkomster eller förmögenheter. Men det handlar inte bara om pengar. Vi ser också större skillnader i till exempel utbildning och hälsa. I vissa städer i Sverige kan medellivslängden minska fem-sex år om man går från ett bostadsområde till ett annat.

Vad är det som egentligen ligger bakom de växande klyftorna?

– I stor utsträckning handlar det om politiska beslut. Under de senaste decennierna har skattesystem, transfereringar och andra institutioner i Sverige förändrats på ett sätt som har ökat klyftorna. Samtidigt finns det också en underliggande mekanism som gör att ojämlikhet tenderar att förstärka sig själv över tid – de som har mer resurser i början får också bättre möjligheter att dra ifrån ytterligare.

Spelar det någon roll att klyftorna växer om alla ändå får det bättre?

– Det spelar stor roll. Även om levnadsstandarden blivit bättre i genomsnitt, så påverkar stora klyftor hur människor upplever samhället. Vi jämför oss med varandra, och om skillnaderna blir för stora urholkas tilliten och legitimiteten till samhället. I förlängningen innebär detta också en politisk risk. Om resurser koncentreras till en liten grupp kan de med ekonomisk makt bli en till politisk makt – vilket hotar demokratin. Det är denna trend vi ser just nu i USA.

Julia Qiu

Inlägget Varför ökar ojämlikheten i Sverige? dök först upp på Dagens Arena.

I nya avsnittet av DA-tv analyserar Mohammad Fazlhashemi utvecklingen i kriget.

Hur är läget inne i Iran nu, bakgrunden till diktaturen, konflikten med USA och vad oppositionen har för chanser om det blir en deal med USA. Mohammad Fazlhashemi, en av landets främsta Irankännare, gästar DA-tv.

Silvia pratar om Sudan, världens största humanitära katastrof, som vi ser mycket lite av i medierna.

Jesper rantar om Ebba Buschs påhopp på SVT och berömmer Henrik Jönsson för hans helt och hållet, hundra procent opartiska intervju med energiministern.

Dessutom: Mia och Vanessa tar en titt på kampanjen för en av dansk politiks största profiler, den storrökande Lkke Rasmusen.

Se det nya avsnittet här. 

Inlägget Varför faller inte regimen i Iran? dök först upp på Dagens Arena.

Dagens Arena har frågat Per Molander, samhällsdebattör och tidigare generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen, om de växande klyftorna i Sverige. Han är aktuell med boken Politik för ett mänskligt samhälle.

Har ojämlikheten i Sverige ökat?

– Det är odiskutabelt att ojämlikheten har blivit större. Tittar man över tid ser man att klyftorna i Sverige har vuxit, oavsett om man mäter inkomster, förmögenheter eller vilka som tar del av det ekonomiska överskottet i samhället. Men det handlar inte bara om pengar. Vi ser också större skillnader i till exempel utbildning och hälsa. I vissa städer i Sverige kan medellivslängden minska fem-sex år om du går från ett bostadsområde till ett annat.

Vad är det som egentligen ligger bakom de växande klyftorna?

– I stor utsträckning handlar det om politiska beslut. Under de senaste decennierna har skattesystem, transfereringar och andra institutioner i Sverige förändrats på ett sätt som har ökat klyftorna. Samtidigt finns det också en underliggande mekanism där ojämlikhet tenderar att förstärka sig själv över tid – de som har mer resurser i början får också bättre möjligheter att dra ifrån ytterligare.

Spelar det någon roll att klyftorna växer om alla ändå får det bättre?

– Det spelar roll. Även om levnadsstandarden blivit bättre i genomsnitt, så påverkar stora klyftor hur människor upplever samhället. Vi jämför oss med varandra, och om skillnaderna blir för stora urholkas tilliten och legitimiteten till samhället. I förlängningen innebär detta också en politisk risk. Om resurser koncentreras till en liten grupp kan de med ekonomisk makt bli en till politisk makt – vilket hotar demokratin. Det är denna trend vi ser just nu i USA.

Julia Qiu

Inlägget Veckans fråga – Varför ökar ojämlikheten i Sverige? dök först upp på Dagens Arena.

En modig och skarp kritik av Europas militärstrategiska och ekonomiska beroende av USA.

Frankofilen John le Carré skulle ha stämt in i hyllningskören i Frankrike som i fjol utsåg Gilbert Gallernes Våra kära allierade (Nos Chers alliés) till årets bästa spionroman.

Priset instiftades 2023 av en grupp tidigare chefstjänstemän inom de sex franska underrättelsetjänsterna – ja, så många är de – som nu verkar i vänskapsföreningen l’Amicale des anciens des services spéciaux, en organisation med rötter i motståndsrörelsen mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget.

Deltar i den politiska debatten

I dag agerar de sex organisationerna över hela världen,”på marken med hjälp av många utlandsfransmän, på haven och i rymden”.*

Ordföranden i L´Amicale, André Juillet, är en tidigare chef för en av dessa organ, DGSE, den franska motsvarigheten till CIA.

I styrelsen finns ännu en före detta DGSE-chef, generalen Francois Mermet, som under president Jacques Chirac var chef för det franska kärnvapentesten i Stilla Havet.

Medlemmarna deltar flitigt i den politiska debatten. På tal om dagens amerikanska utrikespolitik jämförde Juillet den i ett tv-program med president Bush fatala Irakkrig 2001:

 ”När amerikanerna hävdade att Saddam Hussein hade en atombomb så förklarade vi i DGSE för president Chirac och utrikesminister de Villepin att hela historien var falsk, när både våra brittiska och amerikanska kolleger höll med Bush”.

Inga amerikanska baser

Våra kära allierade är en litterär bomb i sitt slag, som en mix av John le Carré  och Albert Camus. Den speglar den växande uppskattningen i Frankrike av presidenterna Charles de Gaulles och François Mitterrands skeptiska syn på USA.

President de Gaulles ord vid landets dramatiska uttåg ur Natos integrerade militära kommando för 60 år sedan citeras nu flitigt:”Frankrike har bestämt sig för att återvinna sin fulla suveränitet över hela sitt territorium”.

Med andra ord: inga amerikanska baser eller soldater på fransk mark.

Som president förvaltade Mitterrand arvet från de Gaulles nationalism i ett bittert inlägg; ”Frankrike vet det inte, men vi är i krig med Amerika”.

Hans uttalande återges i boken.

I Vår kära allierade framstår det nuvarande politiska och industriella ledarskiktet i USA inte som en kär allierad utan som en hänsynslös fiende och ett hot mot Europas säkerhet.

La Revue économique de France ser boken inte bara som en politisk thriller utan också som en modig och skarp kritik av Europas militärstrategiska och ekonomiska beroende av USA och nödvändig för att förstå dagens brutala verklighet.

Le Monde understryker den europeiska dimensionen av ett korrupt politiskt spel där utländska geopolitiska intressen och inrikespolitiska industrijättar kämpar om herraväldet, med mord och megamutor som insats.

Gallernes berättande är medryckande, fienden är tydlig, och faran för Europas demokrati uppenbar. Redan i första kapitlet kastas läsaren in i ett mord på en undersökande journalist vid namn Rafael Arno. Genom telefonavlyssning har ett amerikanskt företag förstått att han har kommit deras lugubra verksamhet på spåren. Två av företagets mördare bryter sig in i Arnos charmiga taklägenhet och kastar ut honom från balkongen mot en säker död.

Författaren spar inte på krutet

Korruptionen är lika gigantisk som de enorma summor som står på spel. Det rör sig inte om nya stridsvagnar eller missiler utan om det i verkligheten pågående jaktplanprojektet SCAF (Système de combat aérien du futur), som drivs av Frankrike, Tyskland och Spanien och avses bli en hörnsten i en europeisk strategisk autonomi.

SCAF lanserades 2017 av Emmanuel Macron och Angela Merkel och ska ersätta nuvarande Rafale och Eurofighter Typhoon efter 2040.

I boken är det inte polisen, Must eller Säpo som klarar upp historien utan journalistens gudfar, en pensionerad före detta chef för det inhemska underrättelseorganet DGSI.

Korruptionen visade sig ha gått högst upp i de politiska och industriella kretsarna som sätter Mammon före Jeanne d´Arc. Thrillerns kärna blir då en påminnelse om hur sårbar demokratin kan bli, ställd mot dagens sofistikerade och hänsynslösa krafter i de pengastinna globala ”säkerhetsföretagen”.

Rekommenderas till försvarsministern

Gallerne lyfter fram institutioner och företag som utnyttjas i sammanhanget.

Bland dessa finns Western Institute for Security Cooperation som sedan bildandet 1946 har format generationer av latinamerikanska officerare, och mera än 60 000 militärer, till att bli villiga verktyg åt det riktiga CIA.

Men skarpast är Gallerne i sin kritik mot det amerikanska dataanalysföretaget Palantir, ”som finansieras av CIA”. Företaget lär utnyttjas av ICE, Trumps organisation för att bekämpa ”illegal invandring” och av Israels militär.

Samma Palantir som svensk polis använder sig av och som diskuterats i riksdagen.

Våra kära allierade rekommenderas varmt och särskilt till försvarsminister Pål Jonson och ÖB Michael Claesson som i olika omgångar, mitt under amerikanska bombanfall i Karibien och Iran, har gästat Trumps krigsdepartement och dess chef krigsminister Pete Hegseth utan att med ett ord ha kommenterat dessa uppenbara brott mot folkrätten.

Pierre Schori      

*DGSE (typ CIA), DGSI (FBI), DRM (MUST), DSRD (FRA), DNRED (Tullen) och TRACFIN (mot internationell ekonomisk kriminalitet och terrorism).

Inlägget Fransk spionroman är litterär bomb dök först upp på Dagens Arena.

Det kanske kommer som en överraskning för ministern, men fackförbund deltar ofta i den politiska debatten.

I torsdags samlades ett antal organisationer på Gustav Adolfs torg i Stockholm för att protestera mot Tidöregeringens sänkning av straffåldern till 13 år.

Bland andra Svenska Kyrkan, BRIS, Rädda Barnen och fackförbundet ST, där en stor del av personalen på fängelserna är medlemmar.

Frågan om straffåldern har under det senaste året engagerat många, och de myndigheter, experter och organisationer som svarat på remissen har mer eller mindre unisont sågat förslaget, men regeringen har ändå gått vidare med det.

Därför protesterade de.

Vill flytta fokus i debatten

Men det skulle de inte ha gjort. I alla fall inte enligt civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin, mannen som gett arga leken ett ansikte.

Bohlin blev förbannad, särskilt på ST som i flera frågor de senaste åren varit kritiska mot regeringens politik, och skrev i sociala medier: ”Fackförbundet ST demonstrerar tillsammans med Revolutionär kommunistisk ungdom mot regeringens rättspolitik … Om jag hade varit statstjänsteman och medlem i förstnämnda organisation hade jag ställt mig frågan exakt vilken nytta min medlemsavgift gjort i ett sådant sammanhang.”

Det är ett märkligt, men typisk utfall.

Ett exempel på den ”guilt by association” som Tidöpolitiker allt oftare ägnar sig åt.

När det riktas kritik mot regeringens politik vill de tysta detta genom att koppla samman kritikerna med extremister.

Det märktes tydligt även under de stora palestinademonstrationerna för något år sedan.

Debatten kom inte att handla om kriget, som borde varit huvudfrågan, utan om demonstranterna var högljudda och om det fanns de som skanderade stöd för Hamas.

Och här valde Bohlin alltså återigen att flytta fokus från sakfrågan, att 13-åringar ska kunna sättas i fängelse, och i stället peka på att både ST och en organisation på den yttersta vänsterkanten fanns med.

Ser extremism i allt

Det kanske kommer som en överraskning för ministern, men det är ganska vanligt att fackförbund deltar i den politiska debatten. Det har faktiskt varit så sedan det uppstod fackförbund. Och ibland gör de det genom offentliga manifestationer. Särskilt vanligt är det när det politiska förslag som debatteras berör fackförbundets egna medlemmar, som i det här fallet.

Men dagens Tidöministrar ser vänsterextremism och skum extremism i allt och alla som inte håller med dem. Och eftersom de också argumenterar för att alla som har “samröre med extremism” ska stängas ute från offentliga medel och rent allmänt motarbetas får man anta att det var i den andan Bohlin uttalade sig den här gången.

Samma beröringsskräck, som han anser att ST måste ha, känner dock inte Carl-Oskar Bohlin själv. Förra året fick han kritik för att han på plattformen X hade delat ett inlägg från Lauren Southern, en kanadensisk ultranationalist, som bland annat besökt och hyllat Alexandr Dugin, som står Putin nära.

Ställd inför frågan i SVT:s 30 minuter sade Bohlin att han inte såg några som helst problem med att han delat högerextremistens inlägg.

Programledaren frågade om Bohlin hade kunnat dela ett inlägg som var “sant” även om det kom från till exempel Hamas?

”Det beror på sammanhanget”, svarade ministern.

Låt mig ändå gissa att Bohlin hade varit något mindre snabb att dela ett inlägg från Hamas än från den aktuella ultranationalisten.

Men vad vet jag.

Man kan nu tycka vad man vill om att en svensk minister delar ett inlägg från en högerextrem Putinkramare, men om Bohlin nu är så upprörd över den där demonstrationen i Stockholm är väl det minsta man kan begära att väl att ministern ska ställa samma krav på sig själv som han gör på andra?

Jesper Bengtsson

Inlägget Bohlin verkar inte tåla kritik dök först upp på Dagens Arena.