Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
bf734e5a362ab68a8ce274fc5edc2723d80a3b19Nu ökar avslagen vid 180 dagar igen.
Inlägget Sjukförsäkringen stramas åt i tysthet dök först upp på Dagens Arena.
Den förra regeringen gav fler möjlighet att vara sjukskrivna längre än 180 dagar för att ha möjlighet att återgå till tidigare arbete. Men Tidöregeringen stramade åt regelverket igen. Nu ökar avslagen och sjuka tvingas ut i arbetslöshet, skriver Åsa Eriksson (S) och Jessica Rodén (S).
Sjukförsäkringen bygger på en lika enkel som självklar idé: den som blir sjuk ska ha ekonomisk trygghet och tid att återhämta sig tills arbetsförmågan kommer tillbaka. Så borde det fungera i ett land som Sverige. Men nu, med en borgerlig regering, ser vi återigen hur bedömningarna stramas åt.
I en ny rapport från Riksdagens utredningstjänst (RUT), som vi kan visa för första gången, framgår att avslagen på sjukpenning vid dag 180 har ökat tydligt. Andelen avslag steg från 6,1 procent för kvinnor 2024 till 8,7 procent 2025. För män ökade den från 8,5 till 10,6 procent. Det handlar om tusentals människor som mitt i sin sjukdom får beskedet att de inte längre har rätt till ersättning för utebliven inkomst.
Den här förändringen har inte beslutats av riksdagen. Inga nya lagar har införts. Förändringen kommer i stället efter Riksrevisionens rapport 2024 ”Undantaget som blev regel”, som visade på de positiva effekterna av den ändring av sjukförsäkringen som den socialdemokratiska regeringen införde 2021. Efter det uppdrog regeringen åt Försäkringskassan att strama upp tillämpningen.
Före 2021 kastades cancersjuka och utmattade människor ut ur sjukförsäkringen och in i arbetslöshet redan efter ett halvår, trots att mycket talade för att de med lite längre tid med sjukpenning skulle kunna komma tillbaka till sitt ordinarie arbete. Vi vill inte tillbaka dit. Det var inte värdigt ett land som vårt.
Därför ändrade vi socialdemokrater regelverket: om det fanns övervägande skäl att tro att en person med lite mer tid kunde komma tillbaka till sitt arbete, skulle prövningen mot hela arbetsmarknaden kunna skjutas upp.
Det fungerade, visar Riksrevisionens rapport. Fler fick möjlighet att återhämta sig och återfå arbetsförmåga. Fler kunde gå tillbaka till sitt jobb, till kollegor, till ett yrke de är utbildade till och har stor erfarenhet inom. Och det är just där samhällsnyttan finns; att människor som har utbildat sig, som vi har investerat i och som blivit yrkesskickliga, får komma tillbaka, bidra med sina kunskaper och leva ett liv som håller över tid.
Men nu visar RUT-rapporten att utvecklingen vänder. Signalen från regeringen och Sverigedemokraterna tycks vara att färre ska få den chansen. Fler ska tydligen ut i arbetslöshet medan de fortfarande är sjuka.
Att vara sjukskriven länge är förenat med stora risker, det vet vi. Ingen ska därför leva på sjukpenning längre än nödvändigt. Att komma tillbaka till ett sammanhang, till kollegor, vara behövd och ha tydliga rutiner mår vi människor bra av.
Men att förlora detsamma, när det finns anledning att tro att det finns en möjlig väg tillbaka, det är både ovärdigt och korkat. För bakom siffrorna finns människor. Ofta är det kvinnor som arbetar i välfärden. Undersköterskor, lärare, socialsekreterare. Många av dem är sjukskrivna på grund av stress och hög arbetsbelastning.
De är inte lata. De är slitna. Problemet ligger där, inte i att sjukförsäkringen är för generös.
Tidöregeringen talar om arbetslinjen. Men vilken arbetslinje är det som gör att människor som skulle kunna komma tillbaka till sitt arbete i stället ställs utanför? RUT-rapporten visar tydligt att avslagen ökar, trots att reglerna är desamma. Det betyder att tillämpningen har förändrats. Och ansvaret för det ligger hos regeringen.
Vi socialdemokrater vill något annat. Vi vill skapa ett samhälle där du inte lämnas ensam när du blir sjuk. Vi vill ha en sjukförsäkring som ger människor en verklig chans att komma tillbaka. Och vi ska skapa ett arbetsliv som håller, hela livet.
I höst avgörs riktningen.
Åsa Eriksson (S) och Jessica Rodén (S), ledamöter i riksdagens socialförsäkringsutskott
Inlägget Sjukförsäkringen stramas åt i tysthet dök först upp på Dagens Arena.
f9a1a84e3420841d7a00dae4da587ff1465cca11Trenden nedåt har vänt, men på högersidan finns bara ett parti.
Inlägget S större än myten säger bland LO-medlemmar dök först upp på Dagens Arena.
Trenden nedåt har vänt, men på högersidan finns bara ett parti.
Sedan valet 2010 har det varit en allmänt accepterad sanning att Socialdemokraterna tappat massor av väljare till Sverigedemokraterna, och särskilt bland S kärngrupper i fackföreningsrörelsen på LO-sidan.
På ett plan stämmer det också. Enligt Vallokalsundersökningen röstade 53 procent av LO-medlemmarna på S i valet 2006. 2018 var stödet nere på 41 procent och 2022 var det 42 procent.
Samtidigt ökade Sverigedemokraterna sitt stöd flera val i rad, från 3 procent 2006 till hela 27 procent 2022. Allra mest krisartat för det gamla sambandet mellan S och LO var det i november 2015. Då visade en Sifomätning att Sverigedemokraterna hade gått om Socialdemokraterna.
Jag minns själv reaktionerna när de siffrorna presenterades. Det gick som en skälvning genom hela arbetarrörelsen, och frågan är om inte en betydande del av den omsvängning som S gjort i migrationsfrågan och kriminalpolitiken går att hänföra till just den där mätningen.
I dag verkar utvecklingen ha vänt.
I SCB:s partisympatiundersökning för ett år sedan fick Socialdemokraterna 44,8 procent och SD backade till 25,9.
Och i veckan presenterade Infostat uppgifter som visar att S gått upp till 48 procent.
SD får 27,4.
Studerar man utvecklingen närmare ser man också att det långt ifrån är bara S som förlorat på SD:s starka tillväxt.
Moderaterna fick enligt Valu 16 procent bland LO-väljarna i valet 2010. Tolv år senare var stödet nere på 10 procent.
I den färska mätningen från Infostat får Moderaterna bara 7,9 procent. Bland LO-medlemmarna är Moderaterna mindre än Vänsterpartiet.
Det är självklart ett problem för LO, och ännu mer ett problem för den rödgröna sidan i politiken, om landets arbetare inte röstar vänster. Och det är ingen vild gissning att siffrorna skulle luta mer till SD:s fördel om man bara mätte männens röstbeteende, eller för den delen röstbeteendet i de LO-förbund som har en stark manlig övervikt.
Enligt Valu röstade 32,5 procent av LO-männen på SD i valet 2022.
Men även bland LO-män är S fortfarande största parti, och det är ett faktum att stödet för S är fortsatt väldigt starkt inom det samlade LO-kollektivet.
Det är också sant att det i dag i praktiken bara finns två partier i LO-grupperna. Eller två och ett halvt om man räknar in V.
Tidöpartierna vid sidan av SD existerar knappt.
Även om det inte gått lika långt bland alla väljare i Sverige så speglar det ändå utvecklingen som helhet.
Och det liknar utvecklingen i andra länder, där populistiska och auktoritära partier alltmer tagit kontroll över högerkanten i det politiska fältet.
Jesper Bengtsson
Inlägget S större än myten säger bland LO-medlemmar dök först upp på Dagens Arena.
9792a8cd7d70cb0547560a3ec8924a6277d3f909Ny film skildrar födelsen för Fridays for Future, och några ungdomars kamp.
Inlägget Så föds en folkrörelse dök först upp på Dagens Arena.
Ny film skildrar födelsen för Fridays for Future, och några ungdomars kamp.
I dag vet en hel värld vem Greta Thunberg är och nätverket/organisationen Fridays for Future har blivit ett globalt fenomen.
Men det kollektiva minnet är kort, och därför är det fascinerande att genom Helena Molins film Strejkarna få följa själva uppkomsten. Hur först Greta och därefter Isabelle, Sophia, Andreas, Anton, Ell, Simon och flera andra samlas utanför riksdagen under parollen Skolstrejk för klimatet.
Hur de sedan tar sitt engamang vidare. De samlas för att planera aktioner och protester. De börjar lära sig mer om själva sakfrågan. Pluggar fakta, söker kontakt med forskare och experter, parallellt med att de bokar mobila scener, högtalaranläggningar och lägger upp kommunikationsplaner. 7,6 miljoner människor i 185 länder.
För mig och alla andra som varit engagerade i civilsamhället är det något väldigt vackert som utspelar sig där framför dokumentärkameran.
Vi får se en folkrörelse födas i realtid och det är ungdomar som skapar den.
Och det går bra. Till en början väldigt bra. För nätverket får snabbt global spridning. Vid ett demonstrationstillfälle samlas 7,6 miljoner människor i 185 länder. 50 000 personer bara i Stockholm. Greta Thunberg blir rörelsen ansikte utåt och får tala inför allt från toppmötet i Davos till FN:s generalförsamling.
Filmen speglar även motståndet. Dels de konspirationsteorier som snabbt börjar spridas. Att Fridays for Future inte alls är en spontan ungdomsrörelse. Att vuxna woke-aktivister finns i bakgrunden.
Vi får se hur högerns alternativmedier tränger sig på och försöker pressa ungdomarna.
Sedan kommer bakslagen.
Politikerna hyllar deras engagemang, men i praktiken händer väldigt lite. I Sverige ser SD-regeringen till att höja utsläppen av klimatgaser. I USA säger Donald Trump ”Drill, baby, drill” och skrotar landets klimatpolitik. Polis släpar undan de aktivister som i protest satt sig utanför riksdagen.
I samma takt som bakslagen kommer stärks uppgivenheten bland de ungdomar som startade alltihop, parat med en slags politisk radikalisering och engagemang i bredare frågor definierade som ”vänster”.
Som dokumentärfilm är Strejkarna inte perfekt. Metoden att ställa upp kameran och låta saker hända skapar en otrolig närhet och äkthet. Men det blir kanske inte så medryckande för tittaren.
Värdet ligger i ungdomarna och deras engagemang. Att de upptäcker en uppgift, ett problem och en väg att göra något åt det. Alla som tror på samhällsförändring borde faktiskt se den här filmen.
Motgångarna skapar en viss dyster dramaturgi, men som ett par av dem säger i slutet av filmen:
”Det gäller att inte ge upp och fortsätta jobba för det, för det kommer inte hända av sig själv bara att komma genom en lång, kämpig gräsrotskamp.”
Och:
”Vi var inte de första. Vi kommer inte heller vara de sista.”
Det är fascinerande att se.
Och hoppfullt att höra.
Jesper Bengtsson
Inlägget Så föds en folkrörelse dök först upp på Dagens Arena.
4c368f061e164b18fbae1896fe3df2b361ece5acNu föreslås stora förenklingar vid tågresor i Europa.
Inlägget Ge hela Europa tillgång till enkla och trygga tågresor dök först upp på Dagens Arena.
EU-kommissionen föreslår att det ska gå att åka på samma tågbiljett genom flera EU-länder. Dessutom ska tågresenärer få samma rättigheter vid förseningar som flygpassagerare har idag. Miljöpartiet hoppas att förslagen kan stärka den ”tågrenässans” vi ser idag, skriver Pär Holmgren (MP).
Vi är många som älskar tåg. Bland oss internationella tågresenärer pratas det om en ”tågrenässans” i Europa. Dels är vi fler som tar tåget i vår jobbpendling, som jag mellan Uppsala, Bryssel och Strasbourg. Dels blir vi allt fler som ser tåg som det självklara transportmedlet under semestern.
Politiken hänger dock inte med, och det är mycket att göra både på EU-nivå och nationellt. Reformer för ökat tågresande är särskilt välkommet i och med att krisen i Hormuzsundet visar på sårbarheten i att vara alltför beroende av fossila bränslen som det lätt blir brist på i en orolig omvärld.
Men idag kommer ett glädjande besked från Europeiska kommissionen. Det som presenteras är det så kallade ”passagerarpaketet” med reformer som gör det enklare att boka tågresor i Europa. Den största förändringen från idag är den del av paketet som heter ”single ticketing”. Det innebär att du ska kunna köpa en biljett oavsett hur många länder du reser genom och hur många tågbolag sträckan är uppdelad mellan.
Alla som bokat tågresor mellan länder i Europa välkomnar detta, då alltför många av oss lagt alltför mycket tid på att använda olika flikar, appar och manövrerat logistiska utmaningar. Jämför med flygresenärens möjlighet att boka sina biljetter genom en enda sajt, med pris- och tidsjämförelser tydligt redovisade. Detta ska i framtiden även gälla tågresor.
En annan viktig reform syftar till att öka tryggheten för dig som resenär. Det som idag är självklart för flygresenärer, att ens rättigheter tillgodoses om en anslutning missas på grund av till exempel förseningar, ska även gälla för de som reser med tåg. Det är en fullkomligt orimlig konkurrensfördel för flyget som nu ska rättas till.
Det mest hållbara sättet att resa borde också vara det enklaste och tryggaste. Och på sikt även det billigaste om vi i Miljöpartiet får bestämma. Tågtrafik och järnvägssatsningar ska alltid prioriteras framför flygplatssubventioner och nya motorvägar.
Nu hoppas vi att EU-kommissionens förslag i passagerarpaketet med ”single ticketing” och ökad trygghet för tågresenärerna blir verklighet, och att processen i parlamentet blir så smidig som möjligt. Vi förväntar oss en bred politisk uppslutning för alla tågresenärer i Sverige och Europa.
Efter biljettreformen är det dags för tågresorna att bli billigare. Miljöpartiet går till val på ett svenskt ”single ticketing”, nämligen Sverigekortet som innebär att du kan resa kollektivt i Sverige på en biljett, oavsett var du ska – från dörr till dörr, för 499 kr för vuxna och 249 kr för barn, studenter och pensionärer.
Att göra något liknande på EU-nivå vore ett rimligt nästa steg för att i grunden förändra resandet, knyta samman hela Europa och på allvar äntligen få välkomna den fantastiska tågrenässansen.
Pär Holmgren (MP), ledamot i Europaparlamentet
Inlägget Ge hela Europa tillgång till enkla och trygga tågresor dök först upp på Dagens Arena.
d40aa0ff55d37bab0c5c41d3386aec30572945cfRiksdagsledamöterna bör ta uppmaningen på allvar.
Inlägget Rösta nej till sänkt straffbarhetsålder dök först upp på Dagens Arena.
Riksdagsledamöterna bör ta uppmaningen på allvar.
Ett stort antal organisationer har i dagarna lämnat över ett brev till landets riksdagsledamöter med en uppmaning att inte rösta för regeringens proposition om att sätta 13- och 14-åringar i fängelse.
Bland undertecknarna finns flera fackförbund, som Vision, SSR och ST, liksom Föreningen Sveriges socialchefer, Rädda Barnen och Brottsofferjouren Sverige.
Riksdagen ska besluta i juni och de nya reglerna ska träda i kraft från 2 augusti.
Det är något märkligt med hela debatten om att sätta barn i fängelse.
Alla som kan något om frågan är emot förändringen, ändå genomförs den.
Flera experter som utredde förslaget var kritiska och avrådde regeringen från att gå vidare. Det har även en lång rad remissinstanser gjort. Kriminalvården, Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten har sågat förslaget. I höstas skrev 26 av landets mest meriterade åklagare en debattartikel i ämnet och var djupt kritiska till hur frågan har hanterats. De skrev:
”I klartext ska vi alltså börja häkta, åtala och straffa barn utan att konsekvenserna är utredda. Vi har aldrig hört talas om något liknande. Det vore illa nog om det handlade om vuxna, nu pratar vi om barn som kan gå i mellanstadiet.”
De påpekade också det många andra kritiker lyft fram: börjar vi sätta 13-åringar i fängelse kommer gängen börja rekrytera 12-åringar, som har ännu sämre konsekvenstänk.
Även Lagrådet avstyrkte förslaget, med motiveringen att det inte uppfyllt grundlagens krav på beredning, den sänkta straffbarhetsåldern kommer troligen inte leda till minskad brottslighet och, återigen, att det kommer leda till att rekryteringen kryper ännu längre ned i åldrarna.
Inget av detta har spelat någon roll. Tidöregeringen vidhåller sitt förslag. Socialdemokraterna går inte riktigt så långt. De nöjer sig med att sätta 14-åringar i fängelse.
Justitieminister Gunnar Strömmer menar att läget är så akut att de måste driva igenom beslutet. Snabbt.
Men om läget verkligen är akut vore det mest logiska väl ändå att satsa på de åtgärder som kan ge resultat?
Det finns ju faktiskt inget som tyder på att det förslag som nu ligger på riksdagens bord skulle ge någon önskad effekt.
Här säger dessa förespråkare av att sätta barn i fängelse att ingen mördare ska gå fri från straff.
Det ligger något i detta. Samhället ska förstås aldrig lämna grova brott utan påföljd.
Men här reser sig samma fråga som tidigare: Vad är syftet med just det här straffet? Det förslag som nu ligger på riksdagens bord?
Till skillnad från vad den populistiska högern hävdar handlar nämligen motståndet inte om att 13-åringar som begått mycket grova brott ska slippa undan med att prata med en snäll socialtant ett par gånger i månaden.
Det är en nidbild av hur samhället i dag behandlar barn som begår grova brott. Och det är en nidbild av vad sådana som jag förespråkar.
Istället handlar det om att ge bästa möjliga straff med målet att 13- eller 14-åringen inte ska begå brott igen.
Att brottslingen ska kunna rehabiliteras och leva ett annat sorts liv.
Något rimligt alternativ till den målsättningen kan egentligen inte finnas. För ytterst få skulle nog säga att den som begår ett allvarligt brott som barn ska sitta i fängelse hela livet.
Så de riksdagsledamöter som nu fått det där brevet från fackförbund och andra bör ställa sig själva några kontrollfrågor innan omröstningen i juni.
Skulle det minska brottsligheten?
Svaret är troligen nej.
Skulle det underlätta för de som begått brott att rehabiliteras?
Även där är svaret troligen nej.
Så vad är skälet till att en majoritet ändå kommer rösta ja?
Ren populism, understödd av en ganska liten med mycket högljudd grupp väljare som ser hårdare tag som en mirakelkur.
För att det känns bra.
Jag säger det igen: ren populism. Med barn som insats.
Jesper Bengtsson
Inlägget Rösta nej till sänkt straffbarhetsålder dök först upp på Dagens Arena.
cf4e950ce24c3488db7720d3e56641ad1f483bbaTankesmedjan Arena Idé presenterar en översyn av det svenska skattesystemet.
Inlägget “Vi behöver öka skatteintäkterna” dök först upp på Dagens Arena.
Tankesmedjan Arena Idé presenterar en översyn av det svenska skattesystemet.
Hur bör det svenska skattesystemet utformas för att möta framtidens samhällsutmaningar? Det har tankesmedjan Arena Idé tittat närmare på i en översyn av de svenska skattesystemet som presenteras nu i veckan.
Gäst: Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena Idé
Programledare: Jon Andersson
Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.
Inlägget “Vi behöver öka skatteintäkterna” dök först upp på Dagens Arena.
962ae0a9d915e56fff32f19b8a11317cc77ead27Busmarie Bjarnevi kämpar med sin hälsa och vänder på varje krona.
Inlägget Sjuka BusMarie: “Medicin är det jag gör avkall på” dök först upp på Dagens Arena.
Tre organisationer för personer med psykisk ohälsa går ihop i ett gemensamt upprop inför valet. De kräver åtgärder för att stärka ekonomin hos sina målgrupper. En av de drabbade är BusMarie Bjarnevi.
BusMarie Bjarnevi, 48 år, är ensamstående trebarnsmamma med komplex sjukdomsbild med bland annat ADHD och fibromyalgi. Trots anställning på 80 procent som barnskötare kämpar hon varje månad för få ekonomin att gå ihop. Maten hon handlar blir den billigaste.
– Det är alltid Basic-varor. Jag önskar jag kunde köpa mer färskvaror men det existerar inte för oss, säger BusMarie Bjarnevi.
Trots att det finns tabletter för sömn och mot värk som hjälper tillvaron tvingas hon ofta låta blir att hämta ut medicinen av ekonomiska skäl.
– Jag är aldrig värkfri, men det blir bättre med Saroten. Men medicin är det jag gör avkall på. 10-åringen behöver ha sitt liv. Jag tar ut tabletter då och då när jag har råd, säger hon.
BusMarie Bjarnevi säger att hennes mediciner inte är dyra, men en stor utgift för henne. Tidigare kunde hon ibland komma upp till taket i högkostnadsskyddet, men inte sedan taket höjdes.
Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), föreningen MIND och Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) som lanserar nu ett upprop inför valet. Den gemensamma bilden är att en majoritet av grupperna med psykisk ohälsa också har svårt att klara sig ekonomiskt i vardagen – något som förvärrar den psykiska ohälsan.
6 av 10 av RSMH:s medlemmar uppger att deras ekonomi har påverkat deras psykiska hälsa negativt, och i en rapport av NSPH uppger lika många, 6 av 10, av personer med psykisk ohälsa att de känner ständig oro för sin ekonomi
Föreningen MIND, som arbetar mot suicid, uppger exempelvis att en fjärdedel av de som kontaktar organisationens självmordslinje tar upp ekonomiska problem.
Uppropet lanseras för att uppmärksamma frågan inför valet, och för att situationen blir allt svårare. Det säger Kristina Båth, ordförande för RSMH:
– Frågan blir allt viktigare allteftersom försörjningsstödet och sjuk- och aktivitetsersättningen hela tiden urholkas. Dels höjs inte nivåerna, även om levnadsomkostnader ökar. Det blir också allt svårare att få de här stöden. Det ställs till exempel krav på att du ska kunna visa upp läkarintyg som inte alltid godkänns, säger Kristina Båth.
Kraven är att nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättning och försörjningsstödet räknas upp. De vill också se en utredning om hur förändringarna i de ekonomiska trygghetssystemen slår mot personer med psykisk ohälsa.
BusMarie Bjarnevis hälsoproblem bottnar framför allt i att hon länge levde i en relation där hon blev misshandlad. Sedan hon fick en diagnos för fibromyalgi för 12 år sedan har hon haft en rehab-plan som innebär att hon ska ha rätt att gå undan vid behov på jobbet och vila. Men i praktiken har det aldrig fungerar, säger hon. Hon försöker att prioritera sin hälsa, men behöver också ta hänsyn till förlorad inkomst vid en karensdag.
– Går jag till jobbet när jag mår dåligt vet jag att jag inte kommer kunna röra mig sen på tre dagar. För mig är det som konstant tandvärk fast i hela kroppen. Jag borde egentligen bara ha jobbat 60 procent, men det har jag inte råd med, säger BusMarie Bjarnevi.
Ovanpå alla utgifter har hon en utmätning för skulder hos Kronofogden varje månad. På frågan om vilken reform eller förändring som skulle underlätta säger hon:
– Matpriser framförallt. Det är ju chockpriser. För att samhället ska bära är mediciner extremt viktigt för folk. Det blir en extrem kostnad för samhället om jag mår dåligt, och varje individ som hamnar i en stor svacka, med vårdkostnader och allt det kan leda till.
Hur ser du på din ekonomi några år framåt?
– Jag ser inte alls någon ljusning. Varje gång jag betalar med mitt kontokort dras det 20 kr över till ett sparkonto. Det är ett sätt för mig att inte göra några onödiga inköp. Men sedan behöver jag ändå använda upp dem i slutet av månaden. Det är en enorm stress i sig att inte ha några sparpengar, säger BusMarie Bjarnevi.
Inlägget Sjuka BusMarie: “Medicin är det jag gör avkall på” dök först upp på Dagens Arena.
ef65f4eaea4279a27ef55eff49b30d78d8c30426
962ae0a9d915e56fff32f19b8a11317cc77ead27
TITLE: Organisationer slår larm – ”Väljer bort mediciner” DESCRIPTION: Busmarie Bjarnevi kämpar med sin hälsa och vänder på varje krona. Inlägget Organisationer slår larm – ”Väljer bort mediciner” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tre organisationer för personer med psykisk ohälsa går ihop i ett gemensamt upprop inför valet. De kräver åtgärder för att stärka ekonomin hos sina målgrupper. En av de drabbade är BusMarie Bjarnevi. BusMarie Bjarnevi, 48 år, är ensamstående trebarnsmamma med komplex sjukdomsbild med bland annat ADHD och fibromyalgi. Trots anställning på 80 procent som barnskötare kämpar hon varje månad för få ekonomin att gå ihop. Maten hon handlar blir den billigaste. – Det är alltid Basic-varor. Jag önskar jag kunde köpa mer färskvaror men det existerar inte för oss, säger BusMarie Bjarnevi. Trots att det finns tabletter för sömn och mot värk som hjälper tillvaron tvingas hon ofta låta blir att hämta ut medicinen av ekonomiska skäl. – Jag är aldrig värkfri, men det blir bättre med Saroten. Men medicin är det jag gör avkall på. 10-åringen behöver ha sitt liv. Jag tar ut tabletter då och då när jag har råd, säger hon. BusMarie Bjarnevi säger att hennes mediciner inte är dyra, men en stor utgift för henne. Tidigare kunde hon ibland komma upp till taket i högkostnadsskyddet, men inte sedan taket höjdes. Majoritet oroar sig för ekonomin Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), föreningen MIND och Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) som lanserar nu ett upprop inför valet. Den gemensamma bilden är att en majoritet av grupperna med psykisk ohälsa också har svårt att klara sig ekonomiskt i vardagen – något som förvärrar den psykiska ohälsan. 6 av 10 av RSMH:s medlemmar uppger att deras ekonomi har påverkat deras psykiska hälsa negativt, och i en rapport av NSPH uppger lika många, 6 av 10, av personer med psykisk ohälsa att de känner ständig oro för sin ekonomi Föreningen MIND, som arbetar mot suicid, uppger exempelvis att en fjärdedel av de som kontaktar organisationens självmordslinje tar upp ekonomiska problem. Uppropet lanseras för att uppmärksamma frågan inför valet, och för att situationen blir allt svårare. Det säger Kristina Båth, ordförande för RSMH: – Frågan blir allt viktigare allteftersom försörjningsstödet och sjuk- och aktivitetsersättningen hela tiden urholkas. Dels höjs inte nivåerna, även om levnadsomkostnader ökar. Det blir också allt svårare att få de här stöden. Det ställs till exempel krav på att du ska kunna visa upp läkarintyg som inte alltid godkänns, säger Kristina Båth. Kraven är att nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättning och försörjningsstödet räknas upp. De vill också se en utredning om hur förändringarna i de ekonomiska trygghetssystemen slår mot personer med psykisk ohälsa. “Ser ingen ljusning” BusMarie Bjarnevis hälsoproblem bottnar framför allt i att hon länge levde i en relation där hon blev misshandlad. Sedan hon fick en diagnos för fibromyalgi för 12 år sedan har hon haft en rehab-plan som innebär att hon ska ha rätt att gå undan vid behov på jobbet och vila. Men i praktiken har det aldrig fungerar, säger hon. Hon försöker att prioritera sin hälsa, men behöver också ta hänsyn till förlorad inkomst vid en karensdag. – Går jag till jobbet när jag mår dåligt vet jag att jag inte kommer kunna röra mig sen på tre dagar. För mig är det som konstant tandvärk fast i hela kroppen. Jag borde egentligen bara ha jobbat 60 procent, men det har jag inte råd med, säger BusMarie Bjarnevi. Ovanpå alla utgifter har hon en utmätning för skulder hos Kronofogden varje månad. På frågan om vilken reform eller förändring som skulle underlätta säger hon: – Matpriser framförallt. Det är ju chockpriser. För att samhället ska bära är mediciner extremt viktigt för folk. Det blir en extrem kostnad för samhället om jag mår dåligt, och varje individ som hamnar i en stor svacka, med vårdkostnader och allt det kan leda till. Hur ser du på din ekonomi några år framåt? – Jag ser inte alls någon ljusning. Varje gång jag betalar med mitt kontokort dras det 20 kr över till ett sparkonto. Det är ett sätt för mig att inte göra några onödiga inköp. Men sedan behöver jag ändå använda upp dem i slutet av månaden. Det är en enorm stress i sig att inte ha några sparpengar, säger BusMarie Bjarnevi. Inlägget Organisationer slår larm – ”Väljer bort mediciner” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Sjuka BusMarie: “Medicin är det jag gör avkall på” DESCRIPTION: Busmarie Bjarnevi kämpar med sin hälsa och vänder på varje krona. Inlägget Sjuka BusMarie: “Medicin är det jag gör avkall på” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tre organisationer för personer med psykisk ohälsa går ihop i ett gemensamt upprop inför valet. De kräver åtgärder för att stärka ekonomin hos sina målgrupper. En av de drabbade är BusMarie Bjarnevi. BusMarie Bjarnevi, 48 år, är ensamstående trebarnsmamma med komplex sjukdomsbild med bland annat ADHD och fibromyalgi. Trots anställning på 80 procent som barnskötare kämpar hon varje månad för få ekonomin att gå ihop. Maten hon handlar blir den billigaste. – Det är alltid Basic-varor. Jag önskar jag kunde köpa mer färskvaror men det existerar inte för oss, säger BusMarie Bjarnevi. Trots att det finns tabletter för sömn och mot värk som hjälper tillvaron tvingas hon ofta låta blir att hämta ut medicinen av ekonomiska skäl. – Jag är aldrig värkfri, men det blir bättre med Saroten. Men medicin är det jag gör avkall på. 10-åringen behöver ha sitt liv. Jag tar ut tabletter då och då när jag har råd, säger hon. BusMarie Bjarnevi säger att hennes mediciner inte är dyra, men en stor utgift för henne. Tidigare kunde hon ibland komma upp till taket i högkostnadsskyddet, men inte sedan taket höjdes. Majoritet oroar sig för ekonomin Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), föreningen MIND och Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) som lanserar nu ett upprop inför valet. Den gemensamma bilden är att en majoritet av grupperna med psykisk ohälsa också har svårt att klara sig ekonomiskt i vardagen – något som förvärrar den psykiska ohälsan. 6 av 10 av RSMH:s medlemmar uppger att deras ekonomi har påverkat deras psykiska hälsa negativt, och i en rapport av NSPH uppger lika många, 6 av 10, av personer med psykisk ohälsa att de känner ständig oro för sin ekonomi Föreningen MIND, som arbetar mot suicid, uppger exempelvis att en fjärdedel av de som kontaktar organisationens självmordslinje tar upp ekonomiska problem. Uppropet lanseras för att uppmärksamma frågan inför valet, och för att situationen blir allt svårare. Det säger Kristina Båth, ordförande för RSMH: – Frågan blir allt viktigare allteftersom försörjningsstödet och sjuk- och aktivitetsersättningen hela tiden urholkas. Dels höjs inte nivåerna, även om levnadsomkostnader ökar. Det blir också allt svårare att få de här stöden. Det ställs till exempel krav på att du ska kunna visa upp läkarintyg som inte alltid godkänns, säger Kristina Båth. Kraven är att nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättning och försörjningsstödet räknas upp. De vill också se en utredning om hur förändringarna i de ekonomiska trygghetssystemen slår mot personer med psykisk ohälsa. “Ser ingen ljusning” BusMarie Bjarnevis hälsoproblem bottnar framför allt i att hon länge levde i en relation där hon blev misshandlad. Sedan hon fick en diagnos för fibromyalgi för 12 år sedan har hon haft en rehab-plan som innebär att hon ska ha rätt att gå undan vid behov på jobbet och vila. Men i praktiken har det aldrig fungerar, säger hon. Hon försöker att prioritera sin hälsa, men behöver också ta hänsyn till förlorad inkomst vid en karensdag. – Går jag till jobbet när jag mår dåligt vet jag att jag inte kommer kunna röra mig sen på tre dagar. För mig är det som konstant tandvärk fast i hela kroppen. Jag borde egentligen bara ha jobbat 60 procent, men det har jag inte råd med, säger BusMarie Bjarnevi. Ovanpå alla utgifter har hon en utmätning för skulder hos Kronofogden varje månad. På frågan om vilken reform eller förändring som skulle underlätta säger hon: – Matpriser framförallt. Det är ju chockpriser. För att samhället ska bära är mediciner extremt viktigt för folk. Det blir en extrem kostnad för samhället om jag mår dåligt, och varje individ som hamnar i en stor svacka, med vårdkostnader och allt det kan leda till. Hur ser du på din ekonomi några år framåt? – Jag ser inte alls någon ljusning. Varje gång jag betalar med mitt kontokort dras det 20 kr över till ett sparkonto. Det är ett sätt för mig att inte göra några onödiga inköp. Men sedan behöver jag ändå använda upp dem i slutet av månaden. Det är en enorm stress i sig att inte ha några sparpengar, säger BusMarie Bjarnevi. Inlägget Sjuka BusMarie: “Medicin är det jag gör avkall på” dök först upp på Dagens Arena.
962ae0a9d915e56fff32f19b8a11317cc77ead27
ef65f4eaea4279a27ef55eff49b30d78d8c30426
ef65f4eaea4279a27ef55eff49b30d78d8c30426Busmarie Bjarnevi kämpar med sin hälsa och vänder på varje krona.
Inlägget Organisationer slår larm – ”Väljer bort mediciner” dök först upp på Dagens Arena.
Tre organisationer för personer med psykisk ohälsa går ihop i ett gemensamt upprop inför valet. De kräver åtgärder för att stärka ekonomin hos sina målgrupper. En av de drabbade är BusMarie Bjarnevi.
BusMarie Bjarnevi, 48 år, är ensamstående trebarnsmamma med komplex sjukdomsbild med bland annat ADHD och fibromyalgi. Trots anställning på 80 procent som barnskötare kämpar hon varje månad för få ekonomin att gå ihop. Maten hon handlar blir den billigaste.
– Det är alltid Basic-varor. Jag önskar jag kunde köpa mer färskvaror men det existerar inte för oss, säger BusMarie Bjarnevi.
Trots att det finns tabletter för sömn och mot värk som hjälper tillvaron tvingas hon ofta låta blir att hämta ut medicinen av ekonomiska skäl.
– Jag är aldrig värkfri, men det blir bättre med Saroten. Men medicin är det jag gör avkall på. 10-åringen behöver ha sitt liv. Jag tar ut tabletter då och då när jag har råd, säger hon.
BusMarie Bjarnevi säger att hennes mediciner inte är dyra, men en stor utgift för henne. Tidigare kunde hon ibland komma upp till taket i högkostnadsskyddet, men inte sedan taket höjdes.
Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), föreningen MIND och Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) som lanserar nu ett upprop inför valet. Den gemensamma bilden är att en majoritet av grupperna med psykisk ohälsa också har svårt att klara sig ekonomiskt i vardagen – något som förvärrar den psykiska ohälsan.
6 av 10 av RSMH:s medlemmar uppger att deras ekonomi har påverkat deras psykiska hälsa negativt, och i en rapport av NSPH uppger lika många, 6 av 10, av personer med psykisk ohälsa att de känner ständig oro för sin ekonomi
Föreningen MIND, som arbetar mot suicid, uppger exempelvis att en fjärdedel av de som kontaktar organisationens självmordslinje tar upp ekonomiska problem.
Uppropet lanseras för att uppmärksamma frågan inför valet, och för att situationen blir allt svårare. Det säger Kristina Båth, ordförande för RSMH:
– Frågan blir allt viktigare allteftersom försörjningsstödet och sjuk- och aktivitetsersättningen hela tiden urholkas. Dels höjs inte nivåerna, även om levnadsomkostnader ökar. Det blir också allt svårare att få de här stöden. Det ställs till exempel krav på att du ska kunna visa upp läkarintyg som inte alltid godkänns, säger Kristina Båth.
Kraven är att nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättning och försörjningsstödet räknas upp. De vill också se en utredning om hur förändringarna i de ekonomiska trygghetssystemen slår mot personer med psykisk ohälsa.
BusMarie Bjarnevis hälsoproblem bottnar framför allt i att hon länge levde i en relation där hon blev misshandlad. Sedan hon fick en diagnos för fibromyalgi för 12 år sedan har hon haft en rehab-plan som innebär att hon ska ha rätt att gå undan vid behov på jobbet och vila. Men i praktiken har det aldrig fungerar, säger hon. Hon försöker att prioritera sin hälsa, men behöver också ta hänsyn till förlorad inkomst vid en karensdag.
– Går jag till jobbet när jag mår dåligt vet jag att jag inte kommer kunna röra mig sen på tre dagar. För mig är det som konstant tandvärk fast i hela kroppen. Jag borde egentligen bara ha jobbat 60 procent, men det har jag inte råd med, säger BusMarie Bjarnevi.
Ovanpå alla utgifter har hon en utmätning för skulder hos Kronofogden varje månad. På frågan om vilken reform eller förändring som skulle underlätta säger hon:
– Matpriser framförallt. Det är ju chockpriser. För att samhället ska bära är mediciner extremt viktigt för folk. Det blir en extrem kostnad för samhället om jag mår dåligt, och varje individ som hamnar i en stor svacka, med vårdkostnader och allt det kan leda till.
Hur ser du på din ekonomi några år framåt?
– Jag ser inte alls någon ljusning. Varje gång jag betalar med mitt kontokort dras det 20 kr över till ett sparkonto. Det är ett sätt för mig att inte göra några onödiga inköp. Men sedan behöver jag ändå använda upp dem i slutet av månaden. Det är en enorm stress i sig att inte ha några sparpengar, säger BusMarie Bjarnevi.
Inlägget Organisationer slår larm – ”Väljer bort mediciner” dök först upp på Dagens Arena.
ef65f4eaea4279a27ef55eff49b30d78d8c30426
962ae0a9d915e56fff32f19b8a11317cc77ead27
TITLE: Organisationer slår larm – ”Väljer bort mediciner” DESCRIPTION: Busmarie Bjarnevi kämpar med sin hälsa och vänder på varje krona. Inlägget Organisationer slår larm – ”Väljer bort mediciner” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tre organisationer för personer med psykisk ohälsa går ihop i ett gemensamt upprop inför valet. De kräver åtgärder för att stärka ekonomin hos sina målgrupper. En av de drabbade är BusMarie Bjarnevi. BusMarie Bjarnevi, 48 år, är ensamstående trebarnsmamma med komplex sjukdomsbild med bland annat ADHD och fibromyalgi. Trots anställning på 80 procent som barnskötare kämpar hon varje månad för få ekonomin att gå ihop. Maten hon handlar blir den billigaste. – Det är alltid Basic-varor. Jag önskar jag kunde köpa mer färskvaror men det existerar inte för oss, säger BusMarie Bjarnevi. Trots att det finns tabletter för sömn och mot värk som hjälper tillvaron tvingas hon ofta låta blir att hämta ut medicinen av ekonomiska skäl. – Jag är aldrig värkfri, men det blir bättre med Saroten. Men medicin är det jag gör avkall på. 10-åringen behöver ha sitt liv. Jag tar ut tabletter då och då när jag har råd, säger hon. BusMarie Bjarnevi säger att hennes mediciner inte är dyra, men en stor utgift för henne. Tidigare kunde hon ibland komma upp till taket i högkostnadsskyddet, men inte sedan taket höjdes. Majoritet oroar sig för ekonomin Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), föreningen MIND och Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) som lanserar nu ett upprop inför valet. Den gemensamma bilden är att en majoritet av grupperna med psykisk ohälsa också har svårt att klara sig ekonomiskt i vardagen – något som förvärrar den psykiska ohälsan. 6 av 10 av RSMH:s medlemmar uppger att deras ekonomi har påverkat deras psykiska hälsa negativt, och i en rapport av NSPH uppger lika många, 6 av 10, av personer med psykisk ohälsa att de känner ständig oro för sin ekonomi Föreningen MIND, som arbetar mot suicid, uppger exempelvis att en fjärdedel av de som kontaktar organisationens självmordslinje tar upp ekonomiska problem. Uppropet lanseras för att uppmärksamma frågan inför valet, och för att situationen blir allt svårare. Det säger Kristina Båth, ordförande för RSMH: – Frågan blir allt viktigare allteftersom försörjningsstödet och sjuk- och aktivitetsersättningen hela tiden urholkas. Dels höjs inte nivåerna, även om levnadsomkostnader ökar. Det blir också allt svårare att få de här stöden. Det ställs till exempel krav på att du ska kunna visa upp läkarintyg som inte alltid godkänns, säger Kristina Båth. Kraven är att nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättning och försörjningsstödet räknas upp. De vill också se en utredning om hur förändringarna i de ekonomiska trygghetssystemen slår mot personer med psykisk ohälsa. “Ser ingen ljusning” BusMarie Bjarnevis hälsoproblem bottnar framför allt i att hon länge levde i en relation där hon blev misshandlad. Sedan hon fick en diagnos för fibromyalgi för 12 år sedan har hon haft en rehab-plan som innebär att hon ska ha rätt att gå undan vid behov på jobbet och vila. Men i praktiken har det aldrig fungerar, säger hon. Hon försöker att prioritera sin hälsa, men behöver också ta hänsyn till förlorad inkomst vid en karensdag. – Går jag till jobbet när jag mår dåligt vet jag att jag inte kommer kunna röra mig sen på tre dagar. För mig är det som konstant tandvärk fast i hela kroppen. Jag borde egentligen bara ha jobbat 60 procent, men det har jag inte råd med, säger BusMarie Bjarnevi. Ovanpå alla utgifter har hon en utmätning för skulder hos Kronofogden varje månad. På frågan om vilken reform eller förändring som skulle underlätta säger hon: – Matpriser framförallt. Det är ju chockpriser. För att samhället ska bära är mediciner extremt viktigt för folk. Det blir en extrem kostnad för samhället om jag mår dåligt, och varje individ som hamnar i en stor svacka, med vårdkostnader och allt det kan leda till. Hur ser du på din ekonomi några år framåt? – Jag ser inte alls någon ljusning. Varje gång jag betalar med mitt kontokort dras det 20 kr över till ett sparkonto. Det är ett sätt för mig att inte göra några onödiga inköp. Men sedan behöver jag ändå använda upp dem i slutet av månaden. Det är en enorm stress i sig att inte ha några sparpengar, säger BusMarie Bjarnevi. Inlägget Organisationer slår larm – ”Väljer bort mediciner” dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Sjuka BusMarie: “Medicin är det jag gör avkall på” DESCRIPTION: Busmarie Bjarnevi kämpar med sin hälsa och vänder på varje krona. Inlägget Sjuka BusMarie: “Medicin är det jag gör avkall på” dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Tre organisationer för personer med psykisk ohälsa går ihop i ett gemensamt upprop inför valet. De kräver åtgärder för att stärka ekonomin hos sina målgrupper. En av de drabbade är BusMarie Bjarnevi. BusMarie Bjarnevi, 48 år, är ensamstående trebarnsmamma med komplex sjukdomsbild med bland annat ADHD och fibromyalgi. Trots anställning på 80 procent som barnskötare kämpar hon varje månad för få ekonomin att gå ihop. Maten hon handlar blir den billigaste. – Det är alltid Basic-varor. Jag önskar jag kunde köpa mer färskvaror men det existerar inte för oss, säger BusMarie Bjarnevi. Trots att det finns tabletter för sömn och mot värk som hjälper tillvaron tvingas hon ofta låta blir att hämta ut medicinen av ekonomiska skäl. – Jag är aldrig värkfri, men det blir bättre med Saroten. Men medicin är det jag gör avkall på. 10-åringen behöver ha sitt liv. Jag tar ut tabletter då och då när jag har råd, säger hon. BusMarie Bjarnevi säger att hennes mediciner inte är dyra, men en stor utgift för henne. Tidigare kunde hon ibland komma upp till taket i högkostnadsskyddet, men inte sedan taket höjdes. Majoritet oroar sig för ekonomin Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), föreningen MIND och Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) som lanserar nu ett upprop inför valet. Den gemensamma bilden är att en majoritet av grupperna med psykisk ohälsa också har svårt att klara sig ekonomiskt i vardagen – något som förvärrar den psykiska ohälsan. 6 av 10 av RSMH:s medlemmar uppger att deras ekonomi har påverkat deras psykiska hälsa negativt, och i en rapport av NSPH uppger lika många, 6 av 10, av personer med psykisk ohälsa att de känner ständig oro för sin ekonomi Föreningen MIND, som arbetar mot suicid, uppger exempelvis att en fjärdedel av de som kontaktar organisationens självmordslinje tar upp ekonomiska problem. Uppropet lanseras för att uppmärksamma frågan inför valet, och för att situationen blir allt svårare. Det säger Kristina Båth, ordförande för RSMH: – Frågan blir allt viktigare allteftersom försörjningsstödet och sjuk- och aktivitetsersättningen hela tiden urholkas. Dels höjs inte nivåerna, även om levnadsomkostnader ökar. Det blir också allt svårare att få de här stöden. Det ställs till exempel krav på att du ska kunna visa upp läkarintyg som inte alltid godkänns, säger Kristina Båth. Kraven är att nivåerna i sjuk- och aktivitetsersättning och försörjningsstödet räknas upp. De vill också se en utredning om hur förändringarna i de ekonomiska trygghetssystemen slår mot personer med psykisk ohälsa. “Ser ingen ljusning” BusMarie Bjarnevis hälsoproblem bottnar framför allt i att hon länge levde i en relation där hon blev misshandlad. Sedan hon fick en diagnos för fibromyalgi för 12 år sedan har hon haft en rehab-plan som innebär att hon ska ha rätt att gå undan vid behov på jobbet och vila. Men i praktiken har det aldrig fungerar, säger hon. Hon försöker att prioritera sin hälsa, men behöver också ta hänsyn till förlorad inkomst vid en karensdag. – Går jag till jobbet när jag mår dåligt vet jag att jag inte kommer kunna röra mig sen på tre dagar. För mig är det som konstant tandvärk fast i hela kroppen. Jag borde egentligen bara ha jobbat 60 procent, men det har jag inte råd med, säger BusMarie Bjarnevi. Ovanpå alla utgifter har hon en utmätning för skulder hos Kronofogden varje månad. På frågan om vilken reform eller förändring som skulle underlätta säger hon: – Matpriser framförallt. Det är ju chockpriser. För att samhället ska bära är mediciner extremt viktigt för folk. Det blir en extrem kostnad för samhället om jag mår dåligt, och varje individ som hamnar i en stor svacka, med vårdkostnader och allt det kan leda till. Hur ser du på din ekonomi några år framåt? – Jag ser inte alls någon ljusning. Varje gång jag betalar med mitt kontokort dras det 20 kr över till ett sparkonto. Det är ett sätt för mig att inte göra några onödiga inköp. Men sedan behöver jag ändå använda upp dem i slutet av månaden. Det är en enorm stress i sig att inte ha några sparpengar, säger BusMarie Bjarnevi. Inlägget Sjuka BusMarie: “Medicin är det jag gör avkall på” dök först upp på Dagens Arena.
962ae0a9d915e56fff32f19b8a11317cc77ead27
ef65f4eaea4279a27ef55eff49b30d78d8c30426
ea95988bb54f5c774b39b345d026fd67f2ac733fFör Saif som fängslades av Israel var svenskt medborgarskap ingen fördel.
Inlägget Gaza-aktivisten visar hur värdet av medborgarskap urholkas dök först upp på Dagens Arena.
Regeringen och Maria Malmer Stenergard vill höja medborgarskapets värde genom att försvåra möjligheten till svenskt medborgarskap. Men svensk-spanske Saif som kidnappades av Israel från Gaza-konvojen märkte ingen nytta av sitt medborgarskap, skriver Mikael Mery Karlsson.
Natten mellan den 29 och 30 april 2026 frihetsberövade Israels militär den svenska och spanska medborgaren Saif Abukeshek när han färdades med en båtkonvoj på väg till Gaza. Tillslaget skedde på internationellt vatten mellan Italien och Grekland, 45 sjömil väster om den grekiska kusten och mer än 600 sjömil från Gaza.
I tio dagar utsattes han för tortyr innan han deporterades till Spanien. Medan Spanien fördömde frihetsberövandet och krävde att deras medborgare skulle släppas vägrade Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) ta tydlig ställning, vilket ställer frågor om vad för skydd ett svenskt medborgarskap innebär.
Samma dag som Saif Abukeshek frihetsberövandes röstade Sveriges riksdag igenom skärpta krav för att få svenskt medborgarskap, under förevändningen att medborgarskapets värde ska höjas. När Maria Malmer Stenergard (M) var migrationsminister argumenterade hon för den åtstramande migrationspolitiken med hänvisning till att det svenska medborgarskapet har ett ”väldigt stort värde, både rättsligt och symboliskt”. När Stenergard drygt två år senare är utrikesminister och får frågor om kidnappningen av en svensk medborgare svarar hon att de som seglar ”tar en medveten risk” och hon vägrar att fördöma Israels handling.
Det kan tyckas motsägelsefullt att i ena stunden prata om att höja medborgarskapets värde, men i nästa stund vara passiv när en svensk medborgare utsätts för våld av en annan stats militär.
Under de senaste sexton åren har den svenska regeringens försvar för medborgare som agerar för att bistå palestinier genomgått en drastisk förändring. Vid 39 tillfällen har icke-våldsaktivister försökt bryta Israels blockad sjövägen. Avsikten har vid varje tillfälle varit att använda sina egna medborgarskap för att ställa Israel inför ett dilemma. Antingen släpper Israel igenom hjälpsändningarna och blockaden är för tillfället bruten. Eller så stoppar Israel båtarna med våld och därmed tvingas de hantera de diplomatiska konsekvenser som följer av att bruka våld mot ett annat lands medborgare.
Israel har vid de allra flesta tillfällen valt det sista alternativet. Vid en båtkonvoj år 2010 dödande Israel tio personer. Det resulterade i att Maria Malmer Stenergards partikollega Carl Bildt, som då var utrikesminister, mötte upp hjälparbetarna på flygplatsen när de kom hem och förklarade för media att blockaden måste hävas. Under de ett och ett halvt decennium som följt har den svenska regeringens kritik mot Israels blockad av Gaza tystnat parallellt med att medborgarskapet för de svenskar som agerar för att bryta blockaden alltmer kommit att försvagas.
Den hjälp Sverige erbjuder svenska medborgare utomlands framstår alltmer som villkorad av att de agerar i enighet med den utrikespolitiska linje som regeringen står bakom. Endast mot denna bakgrund kan Maria Malmer Stenergard och hennes ministerkollegors prat om att höja medborgarskapets värde förstås. I praktiken rör det sig snarare om ett mer selektivt medborgarskap.
Saif Abukeshek satt fängslad i högriskfängelset Shikma, ett fängelse som enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem är en del av det ”nätverk av tortyrläger” som Israel byggt upp för fängslade palestinier. Tidigare i år antog Israel en lag som tillåter dödsstraff för palestinier. Då Abukeshek är svensk medborgare med palestinskt ursprung var det länge oklart om han skulle komma hem levande.
I skrivande stund seglar en annan båtkonvoj för att bryta blockaden av Gaza. Svenska aktivister har deklarerat att de inom en snar framtid avser göra det samma. Frågan om vilket skydd ett svenskt medborgarskap innebär för svenskar som agerar för att bistå palestinier lär därmed förbli aktuell.
Mikael Mery Karlsson, postdoktor vid Umeå universitet och aktiv i båtaktioner till Gaza sedan 2010
Inlägget Gaza-aktivisten visar hur värdet av medborgarskap urholkas dök först upp på Dagens Arena.
9734a5d545dec72d752fd7fbafa6ca5e8067e267Många lever med en tyst fråga: Är jag egentligen välkommen här?
Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena.
Att vara invandrare i Sverige är att leva med en känsla av villkorad tillhörighet. Att vara svensk är förbehållet den som sköter sig. Jag är privilegierad som vit EU-medborgare, men behöver ändå göra allting rätt, skriver sociologen Sjors Joosten.
Inte fika, inte falukorv, inte kärlek eller sötnos – eller min personliga favorit smör – utan lagom har röstats fram som det svenska språkets bästa ord av alla. Naturligtvis! Sverige använder det inte bara praktiskt, utan lever, andas och förkroppsligar sitt nationella begrepp. ”Lagom är bäst!” Och det, har jag kommit att förstå, är precis problemet. Vad händer när lagom inte är rättvist för alla?
Jag kommer från Nederländerna och har bott i Sverige i över nio år. Under den tiden har jag arbetat som kock och lagat Janssons frestelse, avslutat en doktorsavhandling om svensk hip-hop, gift mig på Stockholms stadshus, ätit korv stroganoff, dansat som en groda runt midsommarstången, röstat i lokala val och nått nästan flytande svenska. Och ändå – hur mycket jag än vill kalla Stockholm och Sverige mitt hem – känner jag att jag inte kan. Inte fullt ut. Inte villkorslöst. Mitt tillhörande är begränsat.
Missförstå mig inte – jag får tillhöra, men på villkor av dem som är födda här – utan invandrarbakgrund. Jag får inte vara för annorlunda, för högljudd, för främmande. Jag måste assimilera mig tyst, ta in kulturen och upprätthålla svenska normer och värderingar. Jag måste vara Jante själv.
Det hjälpte att jag är vit, västerländsk och är välsignad med lite av det där manliga självförtroendet. Hur utmattande det än var för mig att hitta min väg, kan jag inte föreställa mig hur det är att vara en färgad kvinna med icke-europeisk bakgrund. Och detta trots att Sverige anses vara öppet, jämställt och internationellt sinnat. De flesta i samhället tror genuint detta om sig själva – ”Vi är lagom, och det stämmer” – och det är kanske det mest nonchalanta av allt. För att tro att det är rättvist att vara lagom är inte detsamma som att uppleva dess verklighet.
Jag har pratat med många invandrare från runt världen: software-ingenjörer, sjuksköterskor, forskare och kockar. Människor som bidrar, som anstränger sig, som gör precis det som förväntas av dem. Och ändå lever många med en tyst, konstant fråga i bakhuvudet: Är jag egentligen välkommen här? Kan min familj och jag stanna här, eller kommer vi att utvisas?
Det är inte paranoia. Det är en rationell reaktion på ett samhälle som säger sig vara öppet – men som alltmer definierar vem som hör hemma och vem som inte gör det. Ett samhälle där sympatin för högernationalism växer och migrationspolitiken blir allt striktare. Dessa är inte abstrakta rädslor, utan frågor som formar det mentala landskapet för invandrare i Sverige – inklusive de som, mätt med alla synliga mått, gör allting rätt.
Sverige betraktar sig som lagom i migrationsfrågan. Balanserat. Rimligt. Varken för hårt eller för mjukt. Men det som upplevs som harmoni inifrån kan kännas som en tyst, defensiv mur utifrån. Tolerans är inte detsamma som välkomnande. Att tillåta någon att vara här är inte detsamma som att vilja att de är här. Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat.
Det finns en nonchalans i hur Sverige förhåller sig till detta – en självgod övertygelse om att landet redan gjort jobbet. Om någon inte lyckats här har de kanske inte försökt tillräckligt, anpassat sig tillräckligt, eller helt enkelt inte varit svenska nog. Men systemet är inte neutralt. Det är byggt av och för dem som redan hör hemma i det. Och att inte se det – att tro att lagom räcker – är inte balans. Det är bekvämlighet.
Jag är privilegierad som invandrare och EU-medborgare. Och ändå räcker det inte alltid. Det säger något om hur höga trösklarna egentligen är – och hur osynliga de är för dem som aldrig behövt klättra över dem.
Sverige är ett bra land, tror jag, men det kan bli bättre. Den tysta nonchalansen med vilken vi låter detta passera nästan obemärkt – det är kanske det mest svenska av allt.
Sjors Joosten, sociolog ansluten till Stockholms universitet
Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena.
5165003ab6ece7aa941dff27fc896664d272a163
9734a5d545dec72d752fd7fbafa6ca5e8067e267
TITLE: ”Lagom” är inte alltid bäst! DESCRIPTION: Många lever med en tyst fråga: Är jag egentligen välkommen här? Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Att vara invandrare i Sverige är att leva med en känsla av villkorad tillhörighet. Att vara svensk är förbehållet den som sköter sig. Jag är privilegierad som vit EU-medborgare, men behöver ändå göra allting rätt, skriver sociologen Sjoors Josten. Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat. Inte fika, inte falukorv, inte kärlek eller sötnos – eller min personliga favorit smör – utan lagom har röstats fram som det svenska språkets bästa ord av alla. Naturligtvis! Sverige använder det inte bara praktiskt, utan lever, andas och förkroppsligar sitt nationella begrepp. ”Lagom är bäst!” Och det, har jag kommit att förstå, är precis problemet. Vad händer när lagom inte är rättvist för alla? Jag kommer från Nederländerna och har bott i Sverige i över nio år. Under den tiden har jag arbetat som kock och lagat Janssons frestelse, avslutat en doktorsavhandling om svensk hip-hop, gift mig på Stockholms stadshus, ätit korv stroganoff, dansat som en groda runt midsommarstången, röstat i lokala val och nått nästan flytande svenska. Och ändå – hur mycket jag än vill kalla Stockholm och Sverige mitt hem – känner jag att jag inte kan. Inte fullt ut. Inte villkorslöst. Mitt tillhörande är begränsat. Missförstå mig inte – jag får tillhöra, men på villkor av dem som är födda här – utan invandrarbakgrund. Jag får inte vara för annorlunda, för högljudd, för främmande. Jag måste assimilera mig tyst, ta in kulturen och upprätthålla svenska normer och värderingar. Jag måste vara Jante själv. Lättare att vara vit man Det hjälpte att jag är vit, västerländsk och är välsignad med lite av det där manliga självförtroendet. Hur utmattande det än var för mig att hitta min väg, kan jag inte föreställa mig hur det är att vara en färgad kvinna med icke-europeisk bakgrund. Och detta trots att Sverige anses vara öppet, jämställt och internationellt sinnat. De flesta i samhället tror genuint detta om sig själva – ”Vi är lagom, och det stämmer” – och det är kanske det mest nonchalanta av allt. För att tro att det är rättvist att vara lagom är inte detsamma som att uppleva dess verklighet. Jag har pratat med många invandrare från runt världen: software-ingenjörer, sjuksköterskor, forskare och kockar. Människor som bidrar, som anstränger sig, som gör precis det som förväntas av dem. Och ändå lever många med en tyst, konstant fråga i bakhuvudet: Är jag egentligen välkommen här? Kan min familj och jag stanna här, eller kommer vi att utvisas? Det är inte paranoia. Det är en rationell reaktion på ett samhälle som säger sig vara öppet – men som alltmer definierar vem som hör hemma och vem som inte gör det. Ett samhälle där sympatin för högernationalism växer och migrationspolitiken blir allt striktare. Dessa är inte abstrakta rädslor, utan frågor som formar det mentala landskapet för invandrare i Sverige – inklusive de som, mätt med alla synliga mått, gör allting rätt. Tillhörigheten är villkorad Sverige betraktar sig som lagom i migrationsfrågan. Balanserat. Rimligt. Varken för hårt eller för mjukt. Men det som upplevs som harmoni inifrån kan kännas som en tyst, defensiv mur utifrån. Tolerans är inte detsamma som välkomnande. Att tillåta någon att vara här är inte detsamma som att vilja att de är här. Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat. Det finns en nonchalans i hur Sverige förhåller sig till detta – en självgod övertygelse om att landet redan gjort jobbet. Om någon inte lyckats här har de kanske inte försökt tillräckligt, anpassat sig tillräckligt, eller helt enkelt inte varit svenska nog. Men systemet är inte neutralt. Det är byggt av och för dem som redan hör hemma i det. Och att inte se det – att tro att lagom räcker – är inte balans. Det är bekvämlighet. Jag är privilegierad som invandrare och EU-medborgare. Och ändå räcker det inte alltid. Det säger något om hur höga trösklarna egentligen är – och hur osynliga de är för dem som aldrig behövt klättra över dem. Sverige är ett bra land, tror jag, men det kan bli bättre. Den tysta nonchalansen med vilken vi låter detta passera nästan obemärkt – det är kanske det mest svenska av allt. Sjors Joosten, sociolog vid Stockholms universitet Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Lagom” är inte alltid bäst! DESCRIPTION: Många lever med en tyst fråga: Är jag egentligen välkommen här? Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Att vara invandrare i Sverige är att leva med en känsla av villkorad tillhörighet. Att vara svensk är förbehållet den som sköter sig. Jag är privilegierad som vit EU-medborgare, men behöver ändå göra allting rätt, skriver sociologen Sjors Joosten. Inte fika, inte falukorv, inte kärlek eller sötnos – eller min personliga favorit smör – utan lagom har röstats fram som det svenska språkets bästa ord av alla. Naturligtvis! Sverige använder det inte bara praktiskt, utan lever, andas och förkroppsligar sitt nationella begrepp. ”Lagom är bäst!” Och det, har jag kommit att förstå, är precis problemet. Vad händer när lagom inte är rättvist för alla? Jag kommer från Nederländerna och har bott i Sverige i över nio år. Under den tiden har jag arbetat som kock och lagat Janssons frestelse, avslutat en doktorsavhandling om svensk hip-hop, gift mig på Stockholms stadshus, ätit korv stroganoff, dansat som en groda runt midsommarstången, röstat i lokala val och nått nästan flytande svenska. Och ändå – hur mycket jag än vill kalla Stockholm och Sverige mitt hem – känner jag att jag inte kan. Inte fullt ut. Inte villkorslöst. Mitt tillhörande är begränsat. Missförstå mig inte – jag får tillhöra, men på villkor av dem som är födda här – utan invandrarbakgrund. Jag får inte vara för annorlunda, för högljudd, för främmande. Jag måste assimilera mig tyst, ta in kulturen och upprätthålla svenska normer och värderingar. Jag måste vara Jante själv. Lättare att vara vit man Det hjälpte att jag är vit, västerländsk och är välsignad med lite av det där manliga självförtroendet. Hur utmattande det än var för mig att hitta min väg, kan jag inte föreställa mig hur det är att vara en färgad kvinna med icke-europeisk bakgrund. Och detta trots att Sverige anses vara öppet, jämställt och internationellt sinnat. De flesta i samhället tror genuint detta om sig själva – ”Vi är lagom, och det stämmer” – och det är kanske det mest nonchalanta av allt. För att tro att det är rättvist att vara lagom är inte detsamma som att uppleva dess verklighet. Jag har pratat med många invandrare från runt världen: software-ingenjörer, sjuksköterskor, forskare och kockar. Människor som bidrar, som anstränger sig, som gör precis det som förväntas av dem. Och ändå lever många med en tyst, konstant fråga i bakhuvudet: Är jag egentligen välkommen här? Kan min familj och jag stanna här, eller kommer vi att utvisas? Det är inte paranoia. Det är en rationell reaktion på ett samhälle som säger sig vara öppet – men som alltmer definierar vem som hör hemma och vem som inte gör det. Ett samhälle där sympatin för högernationalism växer och migrationspolitiken blir allt striktare. Dessa är inte abstrakta rädslor, utan frågor som formar det mentala landskapet för invandrare i Sverige – inklusive de som, mätt med alla synliga mått, gör allting rätt. Tillhörigheten är villkorad Sverige betraktar sig som lagom i migrationsfrågan. Balanserat. Rimligt. Varken för hårt eller för mjukt. Men det som upplevs som harmoni inifrån kan kännas som en tyst, defensiv mur utifrån. Tolerans är inte detsamma som välkomnande. Att tillåta någon att vara här är inte detsamma som att vilja att de är här. Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat. Det finns en nonchalans i hur Sverige förhåller sig till detta – en självgod övertygelse om att landet redan gjort jobbet. Om någon inte lyckats här har de kanske inte försökt tillräckligt, anpassat sig tillräckligt, eller helt enkelt inte varit svenska nog. Men systemet är inte neutralt. Det är byggt av och för dem som redan hör hemma i det. Och att inte se det – att tro att lagom räcker – är inte balans. Det är bekvämlighet. Jag är privilegierad som invandrare och EU-medborgare. Och ändå räcker det inte alltid. Det säger något om hur höga trösklarna egentligen är – och hur osynliga de är för dem som aldrig behövt klättra över dem. Sverige är ett bra land, tror jag, men det kan bli bättre. Den tysta nonchalansen med vilken vi låter detta passera nästan obemärkt – det är kanske det mest svenska av allt. Sjors Joosten, sociolog ansluten till Stockholms universitet Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena.
9734a5d545dec72d752fd7fbafa6ca5e8067e267
5165003ab6ece7aa941dff27fc896664d272a163