Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
5165003ab6ece7aa941dff27fc896664d272a163Många lever med en tyst fråga: Är jag egentligen välkommen här?
Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena.
Att vara invandrare i Sverige är att leva med en känsla av villkorad tillhörighet. Att vara svensk är förbehållet den som sköter sig. Jag är privilegierad som vit EU-medborgare, men behöver ändå göra allting rätt, skriver sociologen Sjoors Josten.
Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat.
Inte fika, inte falukorv, inte kärlek eller sötnos – eller min personliga favorit smör – utan lagom har röstats fram som det svenska språkets bästa ord av alla. Naturligtvis! Sverige använder det inte bara praktiskt, utan lever, andas och förkroppsligar sitt nationella begrepp. ”Lagom är bäst!” Och det, har jag kommit att förstå, är precis problemet. Vad händer när lagom inte är rättvist för alla?
Jag kommer från Nederländerna och har bott i Sverige i över nio år. Under den tiden har jag arbetat som kock och lagat Janssons frestelse, avslutat en doktorsavhandling om svensk hip-hop, gift mig på Stockholms stadshus, ätit korv stroganoff, dansat som en groda runt midsommarstången, röstat i lokala val och nått nästan flytande svenska. Och ändå – hur mycket jag än vill kalla Stockholm och Sverige mitt hem – känner jag att jag inte kan. Inte fullt ut. Inte villkorslöst. Mitt tillhörande är begränsat.
Missförstå mig inte – jag får tillhöra, men på villkor av dem som är födda här – utan invandrarbakgrund. Jag får inte vara för annorlunda, för högljudd, för främmande. Jag måste assimilera mig tyst, ta in kulturen och upprätthålla svenska normer och värderingar. Jag måste vara Jante själv.
Det hjälpte att jag är vit, västerländsk och är välsignad med lite av det där manliga självförtroendet. Hur utmattande det än var för mig att hitta min väg, kan jag inte föreställa mig hur det är att vara en färgad kvinna med icke-europeisk bakgrund. Och detta trots att Sverige anses vara öppet, jämställt och internationellt sinnat. De flesta i samhället tror genuint detta om sig själva – ”Vi är lagom, och det stämmer” – och det är kanske det mest nonchalanta av allt. För att tro att det är rättvist att vara lagom är inte detsamma som att uppleva dess verklighet.
Jag har pratat med många invandrare från runt världen: software-ingenjörer, sjuksköterskor, forskare och kockar. Människor som bidrar, som anstränger sig, som gör precis det som förväntas av dem. Och ändå lever många med en tyst, konstant fråga i bakhuvudet: Är jag egentligen välkommen här? Kan min familj och jag stanna här, eller kommer vi att utvisas?
Det är inte paranoia. Det är en rationell reaktion på ett samhälle som säger sig vara öppet – men som alltmer definierar vem som hör hemma och vem som inte gör det. Ett samhälle där sympatin för högernationalism växer och migrationspolitiken blir allt striktare. Dessa är inte abstrakta rädslor, utan frågor som formar det mentala landskapet för invandrare i Sverige – inklusive de som, mätt med alla synliga mått, gör allting rätt.
Sverige betraktar sig som lagom i migrationsfrågan. Balanserat. Rimligt. Varken för hårt eller för mjukt. Men det som upplevs som harmoni inifrån kan kännas som en tyst, defensiv mur utifrån. Tolerans är inte detsamma som välkomnande. Att tillåta någon att vara här är inte detsamma som att vilja att de är här. Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat.
Det finns en nonchalans i hur Sverige förhåller sig till detta – en självgod övertygelse om att landet redan gjort jobbet. Om någon inte lyckats här har de kanske inte försökt tillräckligt, anpassat sig tillräckligt, eller helt enkelt inte varit svenska nog. Men systemet är inte neutralt. Det är byggt av och för dem som redan hör hemma i det. Och att inte se det – att tro att lagom räcker – är inte balans. Det är bekvämlighet.
Jag är privilegierad som invandrare och EU-medborgare. Och ändå räcker det inte alltid. Det säger något om hur höga trösklarna egentligen är – och hur osynliga de är för dem som aldrig behövt klättra över dem.
Sverige är ett bra land, tror jag, men det kan bli bättre. Den tysta nonchalansen med vilken vi låter detta passera nästan obemärkt – det är kanske det mest svenska av allt.
Sjors Joosten, sociolog vid Stockholms universitet
Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena.
5165003ab6ece7aa941dff27fc896664d272a163
9734a5d545dec72d752fd7fbafa6ca5e8067e267
TITLE: ”Lagom” är inte alltid bäst! DESCRIPTION: Många lever med en tyst fråga: Är jag egentligen välkommen här? Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Att vara invandrare i Sverige är att leva med en känsla av villkorad tillhörighet. Att vara svensk är förbehållet den som sköter sig. Jag är privilegierad som vit EU-medborgare, men behöver ändå göra allting rätt, skriver sociologen Sjoors Josten. Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat. Inte fika, inte falukorv, inte kärlek eller sötnos – eller min personliga favorit smör – utan lagom har röstats fram som det svenska språkets bästa ord av alla. Naturligtvis! Sverige använder det inte bara praktiskt, utan lever, andas och förkroppsligar sitt nationella begrepp. ”Lagom är bäst!” Och det, har jag kommit att förstå, är precis problemet. Vad händer när lagom inte är rättvist för alla? Jag kommer från Nederländerna och har bott i Sverige i över nio år. Under den tiden har jag arbetat som kock och lagat Janssons frestelse, avslutat en doktorsavhandling om svensk hip-hop, gift mig på Stockholms stadshus, ätit korv stroganoff, dansat som en groda runt midsommarstången, röstat i lokala val och nått nästan flytande svenska. Och ändå – hur mycket jag än vill kalla Stockholm och Sverige mitt hem – känner jag att jag inte kan. Inte fullt ut. Inte villkorslöst. Mitt tillhörande är begränsat. Missförstå mig inte – jag får tillhöra, men på villkor av dem som är födda här – utan invandrarbakgrund. Jag får inte vara för annorlunda, för högljudd, för främmande. Jag måste assimilera mig tyst, ta in kulturen och upprätthålla svenska normer och värderingar. Jag måste vara Jante själv. Lättare att vara vit man Det hjälpte att jag är vit, västerländsk och är välsignad med lite av det där manliga självförtroendet. Hur utmattande det än var för mig att hitta min väg, kan jag inte föreställa mig hur det är att vara en färgad kvinna med icke-europeisk bakgrund. Och detta trots att Sverige anses vara öppet, jämställt och internationellt sinnat. De flesta i samhället tror genuint detta om sig själva – ”Vi är lagom, och det stämmer” – och det är kanske det mest nonchalanta av allt. För att tro att det är rättvist att vara lagom är inte detsamma som att uppleva dess verklighet. Jag har pratat med många invandrare från runt världen: software-ingenjörer, sjuksköterskor, forskare och kockar. Människor som bidrar, som anstränger sig, som gör precis det som förväntas av dem. Och ändå lever många med en tyst, konstant fråga i bakhuvudet: Är jag egentligen välkommen här? Kan min familj och jag stanna här, eller kommer vi att utvisas? Det är inte paranoia. Det är en rationell reaktion på ett samhälle som säger sig vara öppet – men som alltmer definierar vem som hör hemma och vem som inte gör det. Ett samhälle där sympatin för högernationalism växer och migrationspolitiken blir allt striktare. Dessa är inte abstrakta rädslor, utan frågor som formar det mentala landskapet för invandrare i Sverige – inklusive de som, mätt med alla synliga mått, gör allting rätt. Tillhörigheten är villkorad Sverige betraktar sig som lagom i migrationsfrågan. Balanserat. Rimligt. Varken för hårt eller för mjukt. Men det som upplevs som harmoni inifrån kan kännas som en tyst, defensiv mur utifrån. Tolerans är inte detsamma som välkomnande. Att tillåta någon att vara här är inte detsamma som att vilja att de är här. Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat. Det finns en nonchalans i hur Sverige förhåller sig till detta – en självgod övertygelse om att landet redan gjort jobbet. Om någon inte lyckats här har de kanske inte försökt tillräckligt, anpassat sig tillräckligt, eller helt enkelt inte varit svenska nog. Men systemet är inte neutralt. Det är byggt av och för dem som redan hör hemma i det. Och att inte se det – att tro att lagom räcker – är inte balans. Det är bekvämlighet. Jag är privilegierad som invandrare och EU-medborgare. Och ändå räcker det inte alltid. Det säger något om hur höga trösklarna egentligen är – och hur osynliga de är för dem som aldrig behövt klättra över dem. Sverige är ett bra land, tror jag, men det kan bli bättre. Den tysta nonchalansen med vilken vi låter detta passera nästan obemärkt – det är kanske det mest svenska av allt. Sjors Joosten, sociolog vid Stockholms universitet Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: ”Lagom” är inte alltid bäst! DESCRIPTION: Många lever med en tyst fråga: Är jag egentligen välkommen här? Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Att vara invandrare i Sverige är att leva med en känsla av villkorad tillhörighet. Att vara svensk är förbehållet den som sköter sig. Jag är privilegierad som vit EU-medborgare, men behöver ändå göra allting rätt, skriver sociologen Sjors Joosten. Inte fika, inte falukorv, inte kärlek eller sötnos – eller min personliga favorit smör – utan lagom har röstats fram som det svenska språkets bästa ord av alla. Naturligtvis! Sverige använder det inte bara praktiskt, utan lever, andas och förkroppsligar sitt nationella begrepp. ”Lagom är bäst!” Och det, har jag kommit att förstå, är precis problemet. Vad händer när lagom inte är rättvist för alla? Jag kommer från Nederländerna och har bott i Sverige i över nio år. Under den tiden har jag arbetat som kock och lagat Janssons frestelse, avslutat en doktorsavhandling om svensk hip-hop, gift mig på Stockholms stadshus, ätit korv stroganoff, dansat som en groda runt midsommarstången, röstat i lokala val och nått nästan flytande svenska. Och ändå – hur mycket jag än vill kalla Stockholm och Sverige mitt hem – känner jag att jag inte kan. Inte fullt ut. Inte villkorslöst. Mitt tillhörande är begränsat. Missförstå mig inte – jag får tillhöra, men på villkor av dem som är födda här – utan invandrarbakgrund. Jag får inte vara för annorlunda, för högljudd, för främmande. Jag måste assimilera mig tyst, ta in kulturen och upprätthålla svenska normer och värderingar. Jag måste vara Jante själv. Lättare att vara vit man Det hjälpte att jag är vit, västerländsk och är välsignad med lite av det där manliga självförtroendet. Hur utmattande det än var för mig att hitta min väg, kan jag inte föreställa mig hur det är att vara en färgad kvinna med icke-europeisk bakgrund. Och detta trots att Sverige anses vara öppet, jämställt och internationellt sinnat. De flesta i samhället tror genuint detta om sig själva – ”Vi är lagom, och det stämmer” – och det är kanske det mest nonchalanta av allt. För att tro att det är rättvist att vara lagom är inte detsamma som att uppleva dess verklighet. Jag har pratat med många invandrare från runt världen: software-ingenjörer, sjuksköterskor, forskare och kockar. Människor som bidrar, som anstränger sig, som gör precis det som förväntas av dem. Och ändå lever många med en tyst, konstant fråga i bakhuvudet: Är jag egentligen välkommen här? Kan min familj och jag stanna här, eller kommer vi att utvisas? Det är inte paranoia. Det är en rationell reaktion på ett samhälle som säger sig vara öppet – men som alltmer definierar vem som hör hemma och vem som inte gör det. Ett samhälle där sympatin för högernationalism växer och migrationspolitiken blir allt striktare. Dessa är inte abstrakta rädslor, utan frågor som formar det mentala landskapet för invandrare i Sverige – inklusive de som, mätt med alla synliga mått, gör allting rätt. Tillhörigheten är villkorad Sverige betraktar sig som lagom i migrationsfrågan. Balanserat. Rimligt. Varken för hårt eller för mjukt. Men det som upplevs som harmoni inifrån kan kännas som en tyst, defensiv mur utifrån. Tolerans är inte detsamma som välkomnande. Att tillåta någon att vara här är inte detsamma som att vilja att de är här. Det finns en ständig, lågintensiv medvetenhet om att man är här på lånade villkor – att tillhörigheten är villkorlig. Och att de villkoren kan förändras snabbt i ett alltmer fientligt politiskt klimat. Det finns en nonchalans i hur Sverige förhåller sig till detta – en självgod övertygelse om att landet redan gjort jobbet. Om någon inte lyckats här har de kanske inte försökt tillräckligt, anpassat sig tillräckligt, eller helt enkelt inte varit svenska nog. Men systemet är inte neutralt. Det är byggt av och för dem som redan hör hemma i det. Och att inte se det – att tro att lagom räcker – är inte balans. Det är bekvämlighet. Jag är privilegierad som invandrare och EU-medborgare. Och ändå räcker det inte alltid. Det säger något om hur höga trösklarna egentligen är – och hur osynliga de är för dem som aldrig behövt klättra över dem. Sverige är ett bra land, tror jag, men det kan bli bättre. Den tysta nonchalansen med vilken vi låter detta passera nästan obemärkt – det är kanske det mest svenska av allt. Sjors Joosten, sociolog ansluten till Stockholms universitet Inlägget ”Lagom” är inte alltid bäst! dök först upp på Dagens Arena.
9734a5d545dec72d752fd7fbafa6ca5e8067e267
5165003ab6ece7aa941dff27fc896664d272a163
7d87b3e8b64646a8fd952d3ec7d7b65be76f74f8Ingen vill vara den torra elevrådsordföranden som inte fattar grejen.
Inlägget Mys med Jimmie dök först upp på Dagens Arena.
Jag är ingen rasist, hävdar Jimmie. Sedan är programtiden slut.
Det är maj och finalen på en vår som uppträtt som något annat. Pendlat mellan att gasa på och ta ut sommaren i förskott för att sedan ängsligt backa hela vägen tillbaka till februari. Fast som oavsett temperatur sett likadan ut när man betraktat den genom fönstret. Samma blå himmel, samma löftesrika grönska.
Som ett välvilligt svar från ChatGPT på frågan om årstidens karaktär.
Först för den som stått felklädd ute på trottoaren har sanningen uppenbarat sig. Och inte ens då utan ett visst mått av tvivel. Är det verkligen kallt bara för att det känns så?
Kanske bara en fråga om inställning som med så mycket annat just nu. Inte minst valrörelsen. Är den verkligen i gång framme på scenen eller befinner sig partiledarna fortfarande i sina loger, upptagna med att öva repliker och få sminket på plats?
Framför allt inte helt lätt att hålla ögonen på innehåll och handling när tankarna ständigt lockas i väg åt andra håll. Får dig att minnas en flyktig bekantskap från förr, så otroligt lik Emil Persson i SVT:s Fördomsshowen. Samma säkerhet och med den där humorn, lite småkul men med vassa taggar att sticka sig på för den som inte ser upp. Det är när han frågar Magdalena Andersson om hon har något barn som är förlöst med sugklocka som du inser att det är den här killen du tänkt på hela tiden. Även när programledaren frågade ut Simona Mohamsson fanns han där i bakhuvudet och då tyckte du bara det var kul. Stoff till lunchsamtal för en hel vecka. Vad trodde Simona egentligen att en hektar var? En schlager? Så många lockande kunskapshål att borra vidare i.
Men något i Magdalenas frågande uttryck gör att du motvilligt får syn på dig själv. Skuggan som far över hennes ansikte inför det gränslösa påståendet om sugklockan, innan leendet sitter där igen eftersom allt annat vore ett fruktansvärt nederlag. Inte blotta strupen, bara skratta med. Skolgårdens lag som ännu råder och sådana som Emil och den där killen du en gång kände som fortfarande håller i taktpinnen.
Ingen vill vara den torra elevrådsordföranden som inte fattar grejen. Varken du själv eller Magdalena vill det. Och förmodligen inte heller Jimmie Åkesson, även om han spelar i en annan liga. Tycks komma från en annan del av skolgården och med regler du har sämre koll på, men helt uppenbart en bra förberedelse för den här programformen. Grymtar bara till när han får en fråga om analsex, men verkar annars trivas i småfräcka Emils sällskap.
Lite som en grabbkväll på krogen och utan några frågor som skapar dålig stämning. Bara när han själv ombeds redogöra för vilka fördomar han tror att folk har om honom nämns den jobbiga rasismen. Att det är vad folk kan påstå, att de tror att han vill jävlas med folk för deras hudfärg, men att det inte är sant. Jag är ingen rasist, hävdar Jimmie. Sedan är programtiden slut.
Utomhus ser det fortfarande ut som försommar. Magnolian blommar med stora bländvita blad mot himlens nästan overkliga blåhet. Men en kall nordan får dig att rysa till och dra kappan tätare om kroppen. Som om hösten redan var här.
Gabriella Ahlström
Inlägget Mys med Jimmie dök först upp på Dagens Arena.
87ba6a71dc0c9f0110386f468756a22139b208b8Vi kan inte fortsätta som förut, för det är ohållbart.
Inlägget Det spelar roll vad du handlar – och var dök först upp på Dagens Arena.
Vi kan inte fortsätta som förut, för det är ohållbart.
Jag håller med hållbarhetsexperten Isabelle McAllister: att göra små förändringar som individ är inte tillräckligt för att lösa den komplexa klimatkrisen. Det blir lätt för mycket fokus på sopsortering och för lite fokus på systemförändring.
Men det innebär inte att det är betydelselöst att som individ försöka leva så hållbart som möjligt.
Det spelar till exempel roll vilken mat du handlar – och var.
Utgångspunkten är så klart att vi har ett helt ohållbart matsystem, och att vi måste ändra på det. För vår egen hälsas skull, och för planetens (om någon missat att dessa två hänger ihop).
Vi kan inte fortsätta som förut. Då har vi snart trålat upp den sista matfisken ur ett kollapsat Östersjön, förgiftat matjorden, torkat ut vattenresurserna och på vägen orsakat både outsägligt lidande i djurfabrikerna och ohållbart stora utsläpp av växthusgaser.
Vi kan inte fortsätta som förut, för att det är ohållbart – och orättvist. Vi producerar långt mer mat än vi behöver, men lyckas inte mätta hela jordens befolkning. Vi har teknik och kunskap för att producera både hållbar och näringsrik mat, ändå gör maten oss sjukare än någonsin, och värst drabbade är människor med låga inkomster.
Det ambitiösa initiativet Reformaten har tillsammans med Rebellmammorna precis presenterat tre krav på ett nytt matsystem, efter att ha stött och blött frågan med allt från bönder till forskare, sammanfattat i kampanjen: www.matupproret.nu
I korthet går kraven ut på att staten bör matskatteväxla, så att bra mat blir billigare, och dålig mat dyr, och att regionerna borde reglera marknadsföringen av skadlig mat, till exempel när det gäller reklam i kollektivtrafiken. Kommunerna måste upplåta mer mark till odlings- och betesmark så att det blir lättare att producera mat lokalt.
Smarta krav, och inte så utopiska som man kan tro. 108 länder har redan följt Världshälsoorganisationens rekommendation att införa en skatt på läsk, vad väntar Sverige på? Norge har förbjudit marknadsföring av läsk, energidrycker och godis till barn under 18 år, det borde vi också kunna göra.
Politikerna har en viktig uppgift, men vi kan agera som individer också.
En del av oss skulle kunna odla mer av vår egen mat. Plocka svamp och bär, baka vårt eget bröd.
Välja ekologiskt och närodlat i hyllan.
Coop har i decennier varit en föregångare inom så mycket som är avgörande för en hållbar konsumtion. Kooperationen uppfann innehållsdeklarationen, och, 75 år senare, hållbarhetsdeklarationen, var först med märkning av hållbar fisk och det första eko-märket: Änglamark.
Änglamark var en idé från kooperationens medlemmar. En påminnelse om att Coop också är en demokratisk motståndsficka i en kompakt, genomkommersialiserad daglivaruhandel.
Genom åren har den svenska kooperationen tagit initiativ till biståndsorganisationen We effect, som i dag bland annat återplanterar de olivträd som ockupationsmakten rivit upp på Västbanken, och hjälper palestinska kvinnokooperativ med hållbar odling. Och Vi-skogen. Vi-skogen har låtit träd växa med och ge skugga åt både odlingar och boskap i årtionden: agroforestry sedan långt innan det blev trendigt på Södermalm.
Min mataffär har planterat 160 miljoner träd i Östafrika. Vad har din gjort för skillnad?
Vi måste påverka systemet. Och påverka som konsument.
Lisa Pelling
Inlägget Det spelar roll vad du handlar – och var dök först upp på Dagens Arena.
86ef32de20454b2ad6d8fdadaa21813931271a5cUnionen: ”A-kassan förlorar sitt värde som försäkring och automatisk stabilisator för ekonomin.”
Inlägget Försämrad a-kassa fördröjer ekonomisk återhämtning dök först upp på Dagens Arena.
Förändringarna i a-kassan, med brantare nedtrappning av ersättningen, leder till minskad konsumtion, ökad otrygghet och sämre matchning på arbetsmarknaden. Det visar en ny rapport från fackförbundet Unionen.
I början på 1990-talet fick en privatanställd tjänsteman med medianlön ut 80 procent av sin tidigare lön i ersättning från a-kassan. 2024 uppgick ersättningen endast till 56 procent. Det visar nya beräkningar från fackförbundet Unionen. Med de förändrade reglerna för a-kassan som trädde i kraft hösten 2025 trappas dessutom ersättningsnivån ner snabbare. En privatanställd tjänsteman som tjänar 46 900 kronor i månaden får efter 200 dagar 22 100 i ersättning.
Den främsta orsaken bakom att den faktiska ersättningen minskat handlar dock om att a-kassan inte indexerats upp som andra trygghetssystem har gjort, menar Unionen. Nivån på ersättning har inte höjts i takt med lönerna. Facket varnar för att urholkningen av a-kassan gjort att den förlorat sin stabiliserande effekt, vilket kan påverka konjunkturen.
– Politiken har under lång tid inte vårdat a-kassan. Det har lett till att den urholkats så pass mycket att den har förlorat mycket av sitt värde som försäkring och som automatisk stabilisator för ekonomin, säger Tobias Lundquist, tillförordnat chefsekonom på Unionen, i ett pressmeddelande.
Den brantare nedtrappningen av a-kassan leder dessutom till att konsumtionen i samhället minskar. Det kan i sin tur bromsa den ekonomiska återhämtningen, varnar facket.
– I tider av kriser behöver svenska löntagare känna att det finns en trygghet om man skulle förlora jobbet. Risken är nu stor att hushåll sparar i stället för att konsumera vilket ytterligare kommer fördröja nuvarande återhämtning och fördjupa framtida konjunkturnedgångar, säger Tobias Lundquist.
Enligt Unionen har den förändrade arbetslöshetsförsäkringen en negativ påverkan på matchningen på arbetsmarknaden. I stället för att ta ett jobb som motsvarar ens kompetens tar arbetslösa första bästa jobb. Enligt Unionen drabbar det särskilt tjänstemän som lagt mycket tid på utbildning och karriär.
– En försämring av matchningen på arbetsmarknaden kan leda till att produktiviteten minskar i ett samhälle vilket skulle försvåra för det läget som Sverige redan befinner sig i nu rent konjunkturmässigt, säger Tobias Lundquist.
Olle Bergvall
Inlägget Försämrad a-kassa fördröjer ekonomisk återhämtning dök först upp på Dagens Arena.
262cdea2fb93564b3bb307ca320e3ac94623550cNato och upprustning gör oss inte säkrare.
Inlägget Säkerhet skapas inte av krigsförberedelser dök först upp på Dagens Arena.
Den största Natoövningen under året, Aurora 26, pågår nu i Sverige. Men säkerhet skapas inte av upprustning och avskräckning, utan genom fredlig konfliktlösning, skriver Karin Utas Carlsson från Stoppa Nato.
Försvarsmakten meddelar att Aurora 26, den största Natoövningen under året, kommer att ske särskilt i södra Sverige och på Gotland den 27 april till 13 maj. 12 andra nationer deltar och antalet deltagare är cirka 18 000.
Världens militära kostnader har på 10 år ökat med 41 procent i år och är nu ofattbara 2 887 miljarder US-dollar, enligt SIPRI Stockholm International Peace Research Institute. Dessa pengar skulle göra mycket större nytta genom satsningar inom FN:s handlingsplan för social, ekonomisk och hållbar utveckling, Agenda 2030. Dessa skulle kunna motverka det ökande gapet mellan fattiga och rika både mellan länder och inom dem. Demokrati skapas inte med hjälp av våld utan vid minskande klyftor, bättre utbildning och sjuk- och hälsovård.
Stora resurser behövs för en omställning av samhället för att rädda klimatet. Krigsövningar och krig ger enorma utsläpp vid användning av fossila bränslen. Krig ger upphov till materiell förödelse och behov av återuppbyggnad. Det meningslösa i detta visas av att människors säkerhet inte ökar. Tvärtom skapar våld än mera våld, krigen blir långa, och hat gror och växer.
Avskräckningsteorin håller igång rustningskapplöpningen genom att den tänkta fienden förvänts avstå från anfall genom rädsla för vedergällning vilken måste göras trovärdig. Detta leder till ständig upptrappning med ökande hot – och vinster för investeringar i vapen och deras utveckling, det militär-industriella-media-akademiska komplexet MIMAK (fredsforskaren Jan Öbergs utveckling av MIK, det militärindustriella komplexet som Eisenhower varnade för vid sitt avskedstal 1961).
Ju mer vi övar och hotar, desto mer tar vi emot av samma mynt. Alla tänker likadant, försöker skydda sig mot en aggressiv fiende.
Vår statsminister talar om skydd med hjälp av hot med kärnvapen. Vi känner inte igen vårt gamla Sverige. Ska vi komma upp ur skyddsrum till ett ödelagt Sverige, kanske Europa, svält och långsam död? Försvarskostnaderna drivs upp till ofattbara summor och alla riksdagspartier röstar för det. Naturligtvis får vanligt folk betala, nu och i kommande generationer – om vi får leva.
Vem ska vi, som vill fred och förstår att hot föder hot och våld, rösta på? Människor vi möter känner sig uppgivna och vet inte vad de ska göra. Unga tappar framtidstron, vill inte föda barn till en värld hotad av krig och miljöförstörelse med flyktingströmmar som följd. De som vågar tänka efter är förtvivlade. Alla skjuter undan och förnekar följderna av vad vi håller på med.
Konflikter är nyckeln till fred. Konflikter måste analyseras för att kunna hanteras på ett fredligt sätt, i enlighet med FN-stadgan och internationell rätt. Det finns kunskaper om konflikthantering, men de utnyttjas inte.
Avskräckning är en teori som i längden inte fungerar. Det visar de ständiga krigen och krigsövningarna. Just nu är vi närmare ett kärnvapenkrig än vi någonsin varit. Det illustreras med den symboliska så kallade Domedagsklockan lanserad 1947 av Bulletin of the Atomic Scientists vid universitetet i Chicago. Den räknar sekunderna till midnatt, den slutliga katastrofen utlöst av det tänkta kärnvapenkriget. Klockans visare flyttades nyligen fram 4 sekunder till 85 sekunder före midnatt och har aldrig varit så nära.
Vi måste strömma ut på gatorna i protest, vi måste tala med varandra, skapa kontakter, fred i stort och smått, hela tiden. I Sverige är det tyst. Den 16 maj ska vi i samband med Natoländernas utrikesministermöte i Helsingborg demonstrera. Låt oss bli många där och på andra håll. Maj månad i fredens tecken!
Karin Utas Carlsson, styrgruppen för Stoppanato.nu
Inlägget Säkerhet skapas inte av krigsförberedelser dök först upp på Dagens Arena.
672bbd3a894d4ff49b9116daf0dc8a2f2246af5bVi frågade Maria Landeborn, senior ekonom på Danske Bank.
Inlägget Varför går börsen upp trots orolig omvärld? dök först upp på Dagens Arena.
Trots krig och oljekris går börsen uppåt. Vi frågade Maria Landeborn, senior ekonom på Danske Bank, hur det kan komma sig.
– Det är lätt att tro att när det är oroligt i världen så borde börserna sjunka, men faktum är att geopolitiska händelser sällan får särskilt stor effekt på börsen. Det beror på att det oftast inte påverkar företagens intäkter och vinster i någon större utsträckning. Den här gången finns en risk att företagen kommer att påverkas på grund av att energipriserna har stigit, säger Maria Landeborn.
Hon fortsätter:
– Huvudscenariot är ändå att USA och Iran kommer att nå ett fredsavtal förr eller senare, och i och med att ekonomin är stabil och vinsterna i företagen stiger, så har även börserna fortsatt uppåt. Särskilt i USA ser vinstutsikterna mycket positiva ut för det kommande året drivet av utvecklingen inom AI, och det har gjort att börserna där har nått nya rekordnivåer under rapportsäsongen trots kriget.
– På kort sikt kan börsen alltid gå ner 5–10 procent, och faktum är att det brukar inträffa någon gång per år av olika skäl. Men för att vi ska få en kraftigare och mer långvarig nedgång så behöver något inträffa som gör att risken för en global lågkonjunktur ökar kraftigt. Med tanke på hur otroligt stabil den amerikanska ekonomin är så väntar vi oss ingen global lågkonjunktur, och därmed heller inga stora börsras. Vi ser positivt på börsutvecklingen framöver, inte minst i USA där vinstutvecklingen i bolagen är och väntas förbli väldigt stark, säger Maria Landeborn och tillägger:
– Om kriget trappas upp, mer infrastruktur förstörs i Mellanöstern och oljepriserna rusar vidare uppåt så kan det förstås förändra bilden och öka risken för en större börsnedgång.
– De allra flesta småsparare är långsiktiga, och då är det bästa man kan göra att försöka ha is i magen även när det är turbulent. Se till att ha en bra riskspridning i portföljen genom att spara globalt, och tänk på att inte investera pengar på börsen som du inte kan avvara en längre tid framöver, säger Maria Landeborn.
Hon fortsätter:
– Att tajma marknaden är jättesvårt, även för den som sitter och följer börsen på daglig basis. När marknaden faller är det lätt att man själv blir som mest pessimistisk samtidigt som alla andra, vilket innebär att risken är stor att man säljer nära botten och sen står kvar utanför när det vänder upp. Att sälja på grund av att börsen står rekordhögt är heller ingen bra strategi. Historien visar att ett börsrekord sällan kommer ensamt. Mitt bästa tips är därför att fortsätta spara som vanligt, håll i ditt månadssparande även om det går ner och tänk långsiktigt. Historiskt har börsen alltid hämtat sig, även efter djupa kriser.
Inlägget Varför går börsen upp trots orolig omvärld? dök först upp på Dagens Arena.
66ecaba51b7f7d15878459352343d5a58248812dTänk om Sverigedemokraterna lanserar ett expansivt program för en investeringsdriven tillväxt.
Inlägget Tacka gudarna för Sverigedemokraternas kulturkrig dök först upp på Dagens Arena.
Hur skulle den politiska dynamiken fram till valet se ut om Sverigedemokraterna lanserar ett expansivt program för en investeringsdriven tillväxt?
I den valrörelse som väntar är skillnaden i ekonomisk-politiskt synsätt mellan de två sidorna i politiken mycket små, men de exploateras av båda sidor på ett närmast maniskt sätt. Mycket lite av detta handlar om att verkligheten skulle förändras av de små skillnaderna, utan det handlar om att vinna bildsättningen av verkligheten. Bäst retoriska tagningar vinner valet, tycks strategin vara.
Men låt oss i stället föreställa oss följande.
Det är den 24 juni 2026 och det är Almedalsveckans tredje dag. Det är 80 dagar kvar till höstens riksdagsval. I sitt hyrda hus sitter Jimmie Åkesson och slipar på det omvälvande tal han om några timmar ska hålla i Almedalen.
De bärande formuleringarna måste sitta klockrent. Trovärdigheten är a och o. Det är SD:s dag i dag och morgonens poll-of-polls ger Jimmie råg i ryggen. Vårens stiltje i opinionen består. Med Liberalerna endast halvvägs upp till riksdagsspärren och med övriga Tidöpartier som endast samlar 157 mandat, är det extremt osannolikt att nuvarande konstellation kommer att behålla regeringsmakten efter valet.
Den här bedömningen är Jimmie och Ulf överens om. Under vårens allt längre och djupare samtal har det även vuxit fram en gemensam uppfattning om att den enda game changer som skulle kunna vända opinionen till en valseger är att SD lyckas locka över fler arbetarväljare från socialdemokraterna.
För Ulf är det en svårsmält strategi, men alla alternativ är sämre. Efterkrigstidens ledande högerparti är därför nödd och tvunget att acceptera att den enda vägen till valseger riskerar att leda till att partiet ännu tydligare tvingas spela andrafiolen på sin sida i politiken.
Jimmie menar att den här strategin i stället ska ses som startskottet på det långsiktiga partnerskap som för evig tid gjuter fast socialdemokraterna i den politiska marginalen. Ulf accepterar Jimmies utsträckta hand.
Det reformpaket som rådgivarna har mejslat från åt Jimmie – och Ulf – är expansivt och skjuter in sig på det som Sveriges arbetare efterfrågar. Sverige ska återigen funka för landets arbetare.
Vägar och järnvägar ska rustas upp. Bostäder ska byggas. 6G-nätet ska byggas ut. Vatten och avlopp ska bytas ut. Yrkesutbildningarna ska utökas kraftigt. Industrin ska understödjas aktivt. Karensen i sjukförsäkringen och avtrappningen i a-kassan ska slopas. En mer generös än tidigare avdragsrätt för fackligt medlemskap ska införas.
Det är hur detta ska formuleras som Jimmie nu sitter och filar på. Han ställer frågor till sina rådgivare. Hur uttrycker vi oss när vi säger att en investeringsdriven höjd statsskuld till 60 procent av BNP är att ta ansvar för Sverige och dess arbetare – att det gör oss alla rikare och är förenlig med EU:s skuldkrav.
Hur formulerar vi att det finns en del sura äpplen och tvära kast, men att detta paket är det bästa för Sverige, med betydligt högre tillväxt och lägre arbetslöshet än vad oppositionen mäktar med?
Vilka ord ska vi använda när vi bildsätter att socialdemokraterna under lång tid har svikit Sveriges arbetare genom att välja att sätta sig i knät på ett parti som föraktar facket och som alltid är redo att försämra livet för vanligt folk?
När Jimmie kliver av scenen, vet han att valrörelsen kommer att bli en annan än vad oppositionen har förberett sig för. Hur kommer socialdemokraterna att svara? Hur kommer arbetarfacken att reagera? Hur viktig är den benhårda principen om att spara i ladorna, när allt ställs på ända? Kan de två benen enas om ett samfällt svar?
Kommer Jimmies och Ulfs strategi att lyckas?
Med största sannolikhet kommer vi aldrig att få något svar på frågan, för någon sådan strategi kommer de inte lansera, men den bör ändå ställas, inte minst i ljuset av att den ekonomisk-politiska mångfalden hela tiden växer i vår omvärld.
Daniel Lind
Inlägget Tacka gudarna för Sverigedemokraternas kulturkrig dök först upp på Dagens Arena.
9599065d771084bc96edfaa058d896400ecd6648I veckans avsnitt av DA-tv träffar vi Helle Klein.
Inlägget Är medielogiken skuld till polariseringen? dök först upp på Dagens Arena.
I veckans avsnitt av DA-tv träffar vi Helle Klein.
Helle Klein, direktor på Sigtunastiftelsen, som pratar om vikten av dialog i en tid av polarisering, medialiseringens skuld och varför Sigtunastiftelsen spelat en roll för detta historiskt. Vi träffar också Vilgot, Vanessa, Mia och Fredrik, som alla bidrar med sina kunskaper om statistik, kampanjer och motstånd. Programledare: Jesper Bengtsson och Silvia Kakembo.
Inlägget Är medielogiken skuld till polariseringen? dök först upp på Dagens Arena.
d824c643fd53088c24876a503a2859c15a3f3e83Dags att gå vidare med modell för omsorg efter behov inom äldreomsorgen.
Inlägget Grattis, Stockholm! dök först upp på Dagens Arena.
Dags att gå vidare med modell för omsorg efter behov inom äldreomsorgen.
Stockholms stad överväger att skrota Lagen om valfrihet (LOV) inom äldreomsorgen. Döm om min lycka när jag såg rubriken.
Äntligen tas det steg för att trycka tillbaka marknadskrafterna inom välfärden. Och äntligen kan jag slippa de tiotals olika hemtjänstföretag som har ärenden i min trappuppgång. Nu får det vara slut på resursslöseriet.
Jag har egentligen ingenting emot den fria marknaden. På många sätt kan den både vara effektiv och tjäna samhället, individen och företagare väl. Men på vissa områden – som i äldreomsorgen, skolan och i sjukvården – hör den helt enkelt inte hemma.
Att ogilla vinstlogik inom välfärdens område kan vara en ideologisk utgångspunkt. Så är det för mig. Men om det hade visat sig fungera bra i praktiken hade jag varit beredd att byta ståndpunkt. Tyvärr verkar det fungera sämre än vad man i teorin haft anledning att tro.
Listan kan göras lång:
Ökad vinst möjliggörs av att ägarna håller nere verksamhetens kostnader. Okvalificerad personal är billigare än utbildade och erfarna medarbetare. Ju sämre arbetsvillkor personalen har, desto högre kan vinsten bli. Samma sak är det med maten, uppvärmning av lokalerna eller de äldres rekreation. Sådant som skapar guldkant på tillvaron för en brukare drar samtidigt ner vinsten. De sinsemellan oförenliga logikerna omöjliggör en god omsorg.
När vem som helst får etablera en verksamhet var som helst och ta del av våra gemensamma resurser, då drar det till sig oseriösa aktörer. Mira Hjort Klingberg och Karl Martinsson beskriver förtjänstfullt i sin bok Hemtjänstmaffian hur det gått till när den organiserade brottsligheten infiltrerat äldreomsorgen och hur våra skattepengar läcker ut i svarta hål medan otillräcklig omsorg bedrivs.
Jakten på vinst gör också att särskilda boenden eller hemtjänst etableras i de områden och stadsdelar där företag tror sig kunna tjäna en hacka. Och i detta gör de inget fel, de följer bara de rådande reglerna. Men det ger knappast omsorg efter behov. I Tankesmedjan Tidens rapport visar forskaren Marta Szebehely att hemtjänsttimmarna hos privata utförare i snitt är många fler. Orsaken till detta är okänd, men man kan ana att det finns skäl för de privata utförarna att driva upp antalet timmar, oavsett faktiskt omsorgsbehov.
Att ett oändligt antal aktörer fritt får etablera sig i min stad, verkar också vara ett resursslöseri. Jag som bor i ett pensionärstätt lägenhetsområde där många är i behov av hemtjänst ser den ena vårdaren efter den andra komma körandes, cyklandes eller gåendes till vårt område. Istället för att ett fåtal personer ansvarar för området, och därmed slipper transportsträckan mellan brukarna, så är omsorgen fördelad på ett stort antal aktörer.
På grund av de vinstdrivande företagen behöver kommuner bygga upp kontrollapparater som ska se till att de sköter sig: Att de inte fuskar med timrapportering, att de levererar den omsorg som brukare har rätt till och att de lever upp till den bemanning som är avtalad. Dessa pengar skulle givetvis komma till bättre nytta om de användes till mer personal i omsorgsverksamheten.
Jag kan förstå att valfriheten, för vissa, är väldigt viktig. Det fina i kråksången är att det går att få valfrihet utan vinstjakt. Lösningen stavas idéburna aktörer. Här i Stockholm erbjuder den ideella organisationen Ersta Diakoni hemtjänst och särskilt boende för äldre. Vinsten återinvesteras i verksamheten. Kommuner borde i sina upphandlingar ge större utrymme åt liknande stiftelser och organisationer.
I framtiden lär Stockholms stad istället för Lagen om valfrihet använda sig av klassisk upphandling. När de ser hur behovet av äldreomsorg ser ut, kan de gå ut och söka efter företag som – i kombination med kommunens egen verksamhet och egna anställda – kan svara mot behovet. Resultatet blir troligen att man i en stadsdel har två eller tre upphandlade aktörer, istället för ett femtiotal som – i valfrihetens namn – kan springa upp och ner i min trappuppgång.
Stockholms stad blir i och med sitt kommande beslut i gott sällskap med cirka 20 kommuner som redan beslutat sig för att skrota Lagen om valfrihet. Men givet Stockholms storlek och tidigare roll som borgerlig experimentverkstad är det särskilt viktigt att förändringen sker just här. Grattis, Stockholm!
Nu har vi testat privata aktörer och vinstlogik i välfärden, och konstaterat att det ger för många negativa effekter. Det är dags att föra experimentet till handlingarna och gå vidare till en modell som i högre utsträckning garanterar omsorg efter behov, schyssta arbetsvillkor för omsorgspersonal och som inte öppnar upp för organiserad brottslighet i välfärden.
Silvia Kakembo
Inlägget Grattis, Stockholm! dök först upp på Dagens Arena.
73b99ba5d881eb0e8f549197cf5fe6e23fe7f5aeDe skriver om sina släkters hemligheter och skam och samtidigt om nutidshistoria.
Inlägget Elin och Nalin gör upp med skammen dök först upp på Dagens Arena.
När Elin Ylvasdotter och Nalin Baksi skriver om sina släkters hemligheter och skam berättar de samtidigt en nutidshistoria om intolerans, hat och rasism. Och om att våga vara obekväm när det behövs.
»Var inte en blindpipa! «
Rådet fick en mig närstående av sin mamma, pressare i textilindustrin i Borås och fackligt aktiv. Det handlade om något viktigt: Att våga tala, även när andra tycker att du ska tiga.
En blindpipa är, enligt uppslagsverk, en orgelpipa som saknar funktion och bara fungerar som prydnad, en »icke ljudande pipa«, det vill säga obehövlig för musiken. Såna finns det dessvärre alltför gott om.
Att vara en ljudande pipa kommer med ett pris, tänker jag vid läsningen av två nyutkomna böcker där Elin Ylvasdotter och Nalin Baksi sätter ljus på hemligheter som hållit deras släkter fångna i tystnad i decennier.
De har inte sökt upp problemen, dessa har lagts i deras knä av historien.
Båda har vågat vara obekväma och stå på sig i kontroversiella frågor. De har utsatts för hot för sin frispråkighet.
Nalin har suttit i riksdagen och varit ordförande i S-kvinnor (2003- 2011), Elin har bland annat varit ordförande i S-studenter (2015-2017) och även skrivit krönikor i Dagens Arena.
I Nalin Baksis självbiografi Mina strider (Volante) talar hon om sin egen integration, fajterna i motvind och om smärtsamma minnen av våld och även mord. Dit hör hedersmordet på Fahime Sahindal, en ung kurdisk kvinna som hon försökte hjälpa, och de politiska morden på hennes två fastrar.
Hon skriver om tystnaden runt fastrarna, den ena aktiv i PKK, den andra mördad av turkisk militär, och hur plågsamt sökandet efter sanningen blev.
»Om man kunde drunkna i sina egna tårar, hade jag gjort det under tiden jag skrev den här boken. /–/Flera gånger var jag nära att ge upp. Ändå fortsatte jag. Jag bet ihop och höll fast – för någonstans inom mig fanns en känsla av plikt. En skyldighet, framför allt gentemot barnen i vår släkt.»
»Som vuxen har jag förstått att min släkts överlevnadsstrategi har varit att aldrig närma sig smärtan.«
Elin Ylvasdotters debutroman Skammen vi ärvde (Romanus & Selling) bygger på en verklig historia med hennes farmor och farfar som förebilder. Det är en roman om rädsla, kärlek och hemligheter som ska döljas. Romanens Ruth är judinna, som 1942, mitt under Andra Världskriget, förälskar sig i Carl, en student som varit aktiv nazist. Hans föräldrar, med hög status i Uppsalas akademiska värld, förblir det hela livet.
Elin Ylvasdotter tog beslutet att skriva när hon för några år sedan hittade lådor med brev från sin farfars förflutna i sommarstugan. Den första känslan är skam, berättar hon:
»Hittar man hakkors i sin sommarstuga, brev till Nazityskland, hyllningstexter till Hitler, då är det enklare på ett personligt plan att lägga tillbaka allt i kartongen och plasta om ordentligt. Men det är inte att ta ansvar. För nazismen och antidemokratin dog ju inte 1945.« »Det kan inte bara vara de hjältemodigas berättelse som skildras, vi måste berätta om de andra också.«
När psykiatrisjuksköterskan och troende muslimen Nalin Baksi bär davidsstjärna i solidaritet med judar, protesterar mot religiösa klädkoder i Tensta, hedersförtryck och växande inflytande för auktoritär islamism i samhället möts hon i början av stark motvind. Hoten ledde till att hon lämnade riksdagen och partipolitiken. Men engagemanget för frågorna finns kvar, rädslan är borta. Och hon är fortfarande socialdemokrat, en kritisk och frispråkig sådan.
Som tonåring bestämmer sig Elin Ylvasdotter för att bryta sin farmors långa tystnad och prata öppet om sitt judiska påbrå i skolan, till skillnad från sin farmor som »höll sin judiska identitet i det fördolda hela livet. Nerpackad och hårt igenslagen. /–/ Skammen »hade legat som en cementklimp över hennes rötter, kvävt allt syre som möjliggjorde tillväxt.«
Hon skriver:
»Det dröjde inte länge innan ”skämten” började komma.
”känner ni hur det luktar gas?”
”Visa din tatuering!”
”Var är din randiga pyjamas?”
Killarna frustade av skratt. Jag försökte ignorera dem så gott jag kunde. Ledsammast var att ingen alls sa ifrån.«
Hon får höra, precis som romanens Ruth, att Förintelsen var judisk propaganda, att den inte hänt. En natt i sommarhuset ringer telefonen och hon får frågan om hon är jude.
»Innan jag hunnit komma på ett bra svar fortsatte den hesa stämman: ”Synd att du inte gasades ihjäl. Det ska vi se till att du gör judejävel.”
Sedan sov jag inte en blund till den natten. Återigen bestämde jag mig för att aldrig låta någon få veta om mitt judiska påbrå.«
Hon fick skäl att ändra sig i gymnasiet när en fråga på naturkunskapsprovet var: »Vilka för- respektive nackdelar finns det med att två människor av olika raser får barn ihop?«
Hon skriver:
«Det hade varit enklare att ligga lite lågt, att välja sina strider, som det så vackert heter. Men det här var mitt arv, att försvara min farmor. Tyckte folk att jag var jobbig så var det värt det. Herregud, min farmor kunde ha mördats, detta var det minsta jag kunde göra för henne.«
Pappan Carl Henrik Carlsson är romanens lillebror Per, som »hade börjat släppa den oberättade berättelsen fri. Han började skära bort en del av skammen.»
Carl Henrik Carlssons bok om judarnas historia i Sverige belönades med Augustpriset för fem år sedan.
«Farmor försökte sopa undan alla spår, men hennes son – min pappa – har nosat upp det och nu är det min tur att föra det vidare, trots min egen rädsla.«
Elin och Nalins texter är viktiga dokument om förhållanden som gäller även i nutiden.
Fler behöver tala istället för att tiga om fördomar, rasism och intolerans som fortfarande frodas och skapar rädsla i samhället. Ingen ska vara en blindpipa!
Liv Beckström
Inlägget Elin och Nalin gör upp med skammen dök först upp på Dagens Arena.