Tornevall Networks

Den sista delen i vår sommarserie om politiska mord handlar om mordet på Abraham Lincoln.

Han räknas som en av USA:s bästa och viktigaste presidenter någonsin. Inte minst på grund av hans insatser under amerikanska inbördeskriget som hindrade landet från att delas och för hans roll i att avskaffa slaveriet i USA. Men slutet blev tragiskt. Bara fem dagar efter inbördeskrigets slut sköts Abraham Lincoln till döds under ett teaterbesök.

Gäst: Staffan Ekendahl, journalist och författare till en bok om Abraham Lincoln.

Programledare: Jon Andersson.

Ni kan lyssna på avsnittet häreller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget Nytt poddavsnitt: Mordet på Abraham Lincoln dök först upp på Dagens Arena.

Det folkmord som pågår i Gaza har rötter i en lång historia av fördrivning av palestinier från Israels håll. Att Kristdemokraterna och Ebba Busch trots det tycker att “Israel gör världen en tjänst” tyder på en självvald blind fläck i partiets medvetande, skriver Pär Salander.

Vice statsminister Ebba Busch återkommer med jämna mellanrum till att KD är det ”värdeorienterade partiet”. Samtidigt framstår KD som det mest Israelvänliga partiet. Tidigare har hon poserat leende på en Israelisk stridsvagn iklädd israeliska arméns t-shirt och i riksdagen har KD rest flera av bosättarnas hjärtefrågor.

Tidigare i år uttryckte hon (DN 17/2) att Israel ”gör världen en tjänst” när man försöker krossa Hamas och “Det är otvetydigt att Hamas bär det stora ansvaret för kriget och det mänskliga lidandet i Gaza”. Under våren (P1 11/5) hörde vi hennes partikamrat Lars Adaktusson påpeka att Hamas har uttryckt att Israel skall utraderas, men också att det inte finns några belägg för att Israel skulle ha några ambitioner att fördriva den palestinska befolkningen.

Med ideologiska skygglappar vägrar KD att se vad som sker. Konflikten Israel-Palestina startade inte med Hamas, som bildades 1987. Den började långt tidigare med den sionistiska rörelsens målsättning sedan mer än 100 år: ”Land grab and deportation” med den israeliske människorättsjuristen Michael Sfards ord. Nedan några ord om detta historiska sammanhang som Ebba Busch och Lars Adaktusson nogsamt undviker:

Fördrivningen började för längesen

Sionismens fader Theodor Herzl skrev redan 1895 i sin dagbok kring hur ursprungsbefolkningen i Palestina skulle hanteras: ”Både exproprieringsprocessen och förflyttningen av de fattiga måste genomföras diskret och varsamt”.

Israels blivande förste premiärminister och landsfader David Ben-Gurion (1937): “Vi måste fördriva araberna och ta deras plats” och ”Med tvångsförflyttning skulle vi få ett vidsträckt område för bosättning…Jag stöder tvångsförflyttning. Jag kan inte se något omoraliskt i det.” Ben Gurions sjösätter sin ’Plan Dalet’ 1948, för palestinierna liktydigt med katastrofen al-Nakba. Mer än 500 byar förstörs och hälften av den palestinska befolkningen, 750 000 personer, fördrevs/flydde.

Samma år mördas för övrigt FN-medlaren Folke Bernadotte som förstod vikten av att lyfta fram palestiniernas intressen. Det blev hans död. Mördaren, Yehoshua Cohen, ställdes aldrig inför rätta utan blev i stället bäste vän och livvakt åt just premiärminister Ben-Gurion. En central aktör i ’Plan Dalet’ var terroristorganisationen Irgun, vars ledare Menachem Begin senare också blev premiärminister.

Moshe Sharett, Israels andra premiärminister uttryckte att ”vi har inte kommit till ett tomt land som vi ärver, utan vi har kommit för att ta över ett land från de som bor där”.

Golda Meir, även hon premiärminister: ”Det finns inget palestinskt folk. Det är inte så att vi kom och kastade ut dem och tog deras land. De fanns inte”

Dagens israeliska regeringsföreträdare talar samma tungomål. Vice talmannen i Knesset, Vissim Vaturi; ”Utradera Gaza./…/ Lämna inte ens ett barn”. President Isaac Herzog; ”Det finns inga oskyldiga civila i Gaza”. Netanyahus finansminister Bezalel Smothrich säger i Knesset till en medlem med palestinsk bakgrund: ”Ni är bara här av misstag eftersom Ben-Gurion inte avslutade jobbet, inte kastade ut er 1948”.

7 oktober gav Israel ett alibi

När vi nu lyssnat på dessa ledande israeliska politiker genom åren så ser vi en röd tråd som otvetydigt visar den sionistiska rörelsens ambition; ”Land grab and deportation”, dvs ’bosättarkolonialism’ med grund i etnisk rensning. Hamas terrorattack 2023 spelade Israel i händerna då Netanyahu fick ett alibi för en våldsam accentuering av denna etniska rensning. Flera människorättsorganisationer, FN-kommissioner och inte minst Internationella Domstolen anklagade då också Israel för folkmord.

Vice statsminister Ebba Busch tiger helt om detta sammanhang och Lars Adaktusson nekar till att Israel någonsin haft ambitionen att fördriva palestinierna. Busch har för övrigt stolt meddelat att hon tackats av Israels utrikesminister Gideon Sa’ar för att hon ställer sig bakom deras ”rätt att försvara sig”.

För några år sedan (2023) uttryckte Netanyahus försvarsminister Yoav Gallant ambitionen kring Israels belägring av Gaza: ”Det kommer inte att finnas någon elektricitet, ingen mat, inget bränsle, och allt kommer att vara stängt. Vi kämpar mot mänskliga djur och agerar därefter”.

Humanitärt orienterade organisationer hindras också från att komma till undsättning, bland andra UNRWA och Läkare utan Gränser. Enligt Amnesty utsätts Gazas befolkning för avsiktlig svält, ett otvetydigt krigsbrott. Sedan 2023 har också 20.000 palestinska barn (enligt UNICEF) fått sätta livet till i Gaza. Tycker det ”värdeorienterade partiet” KD att Israel med detta ”gör världen en tjänst”?

Det är i alla fall tydligt att Netanyahu vandrar vidare i landsfadern Ben-Gurions fotspår: ”Vi måste fördriva araberna och ta deras plats”. Att det sker via folkmord verkar inte heller bekymra Busch och Adaktusson i det ”värdeorienterade partiet”.

Pär Salander, professor emeritus i socialt arbete och politisk skribent

Inlägget KD och Ebba Busch blundar för Israels folkmord i Gaza dök först upp på Dagens Arena.

Riksdagsvalet står runt knuten. Dagens Arena frågade åtta fackförbund vilken fråga de tycker är viktigast inför valet.

Ulrika Lindstrand, ordförande Sveriges Ingenjörer

Ulrika Lindstrand. Foto: Sveriges Ingenjörer.

– Det stående svaret på den viktigaste frågan är kvalitet i ingenjörsutbildningen. Så därför är den viktigaste politiska frågan inför valet rätt resurser till ingenjörsutbildningen – som ger svenska världsledande ingenjörer. Ingenjörernas kompetens är avgörande för Sveriges framtid. Ingenjörerna skapar fler jobb och deras innovationer är nyckeln till att bygga en hållbar framtid och lösa de utmaningar vi står inför. Att väcka och behålla intresset bland unga för matematik och naturvetenskap är viktigt. Staten måste satsa på ingenjörsutbildningen genom mer pengar per utbildningsplats, snarare än fler utbildningsplatser. För att vi ska ha världsledande teknikföretag i Sverige måste vi ha världsledande ingenjörer.

Anna Olskog, ordförande Sveriges Lärare

Anna Olskog. Foto: Felix Lidéri.

– Vår enskilt viktigaste fråga just nu är reformen som ska reglera tiden för lärares undervisningsuppdrag. Vi ser detta som seklets viktigaste reform för lärare. Partipolitiskt finns det en bred uppslutning kring behovet av en reglering. Men när man skrapar lite på ytan skiljer sig partierna mycket åt. Oppositionspartierna, förutom V, har tyvärr stora invändningar mot den reform som är tänkt att sjösättas från höstterminen 2027. Vi är bekymrade över att S, C och MP mer eller mindre medvetet går arbetsgivarens intressen.

Anna Olskog fortsätter.

– Frågan om regleringen av tiden ingår som en central del i vår så kallade ”regleringsagenda”. Agendan innefattar även krav om att reglera gruppstorlekar/lärartäthet samt att staten ska ta huvudansvaret för skolan och dess finansiering. Regleringen av klass-/gruppstorlekar kommer av allt att döma bli en viktig fråga i valet, vilket gläder oss mycket.

Malin Ragnegård, ordförande Kommunal

Malin Ragnegård. Foto: Fredrik Sandin Carlson.

– Att slopa karensavdraget och säkra finansieringen av välfärden, som är nyckeln till bättre löner och villkor för välfärdsarbetarna. Finns det mer pengar så finns det möjligheter att få rätt bemanning i välfärden, bättre scheman och rimlig arbetsbelastning. Många knutar går att lösa genom en hållbar finansiering av välfärden.

Linda Palmetzhofer, ordförande Handels

Linda Palmetzhofer. Foto: Camilla Svensk.

– För Handels medlemmar är den viktigaste valfrågan att man ska ha råd att leva. Därför är ett regeringsskifte nödvändigt. Många av våra medlemmar upplever att de ekonomiska marginalerna blir allt mindre. För många känns tryggheten inte längre självklar när man blir sjuk, arbetslös eller behöver vård. Den som blir sjuk förlorar inkomst genom karensavdraget. Den som blir arbetslös riskerar att få en a-kassa som inte räcker. Många avstår tandvård av ekonomiska skäl. Och alltför många handelsanställda får en pension som är svår att leva på efter ett långt arbetsliv.

Linda Palmetzhofer fortsätter.

– Därför handlar valet för oss om att stärka tryggheten genom hela livet. De som jobbar ska kunna vila när de är sjuka, få hjälp att komma på fötter om de blir arbetslösa, ha råd att gå till tandläkaren och få en pension som går att leva på efter ett långt arbetsliv. Vi vill se att karensavdraget avskaffas, att a-kassan stärks, att tandvården blir en del av den vanliga sjukvården och att pensionerna höjs för dem som har arbetat ett helt yrkesliv.

Heike Erkers, ordförande Akademikerförbundet SSR

Heike Erkers. Foto: Magnus Länje.

– Välfärden urholkas år för år. Det är tydligt att staten behöver ta ett större ansvar för finansieringen om vi ska kunna undvika kraftiga försämringar för regionerna och kommunernas stöd till invånarna framöver. Vi ser inte minst att socialtjänsten går på knäna med nya uppdrag om att jobba förebyggande utan tillräckliga resurser. Samtidigt vältrar staten över kostnader på kommunernas försörjningsstöd när a-kassa och trygghetssystem försämras. Välfärdens finansiering måste vara politikens viktigaste uppdrag.

Peter Hellberg, ordförande Unionen

Peter Hellberg. Foto: Peter Jönsson.

– Om jag måste välja en fråga väljer jag frågan kring att vi har en arbetsmarknad som inte fungerar optimalt här i Sverige. Vi har en stor missmatchning mellan arbetslösa och arbetsgivare som har svårt att hitta rätt kompetens. Det är dåligt för de arbetslösa och för företagen. Det är dåligt för Sverige som inte får den ekonomiska utvecklingen vi kunnat. En av orsakerna är att det under ett par decennier inte funnits en tillräckligt aktiv arbetsmarknadspolitik i Sverige. Man har dragit ner på arbetsmarknads- och yrkesutbildningar, färre arbetslösa får kompetensutveckling så att de kan bli intressanta för arbetsgivare. Vi har problem med styrningen av Arbetsförmedlingen som gör att den inte kan arbeta optimalt och nära lokala näringslivet och arbetssökande. Man har dragit ner på antal kontor och antalet subventionerade anställningar har minskat med hälften.

Peter Hellberg fortsätter.

– Det här får stora konsekvenser för stora delar av samhället. Det kostar väldigt mycket pengar om det är många som inte har jobb och inte kan vara med och bidra. Vi vill därför driva frågan om en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Marie Nilsson, ordförande IF Metall

Marie Nilsson. Foto: Daniel Roos.

– Vi kräver en politik för fler industrijobb i Sverige. Industri skapar välstånd och om industrin inte växer i Sverige, så växer den i andra länder. Och då är det där industrijobben kommer att hamna i stället. Men vår nuvarande regering satsar inte tillräckligt på industrin. Infrastrukturen håller inte måttet, elen är för dyr och för osäker, tillståndsprocesserna är för krångliga och kommuner där nya industrier etablerar sig får alldeles för dåligt stöd av staten.

Marie Nilsson fortsätter.

– Dessutom kräver vi att det orättvisa karensavdraget stoppas i papperskorgen en gång för alla. Det är en straffavgift för helt vanliga människor – industriarbetare, undersköterskor, byggnadsarbetare och förskolepersonal, som förlorar stora summor när de inte kan jobba hemifrån så som stora grupper tjänstemän kan göra.

Gabriella Lavecchia, ordförande Seko

Gabriella Lavecchia. Foto: Alan Kartal.

– Det finns väldigt många viktiga valfrågor, inte minst efter fyra år av en Tidöregering som genomför så mycket av extremt dålig politik för våra medlemmar. Men om jag tvingas välja så måste jag nog ändå lyfta karensavdraget. Detta orättvisa karensavdrag kostar framför allt våra medlemmar som inte kan jobba hemma när de är snuviga väldigt mycket pengar. När vi räknar på det så har vi medlemmar som förlorar uppemot 300 000 kronor under ett yrkesliv på grund av karensavdraget. Vi kräver att det avskaffas för gott.

Inlägget Enkät: Fackens viktigaste frågor inför valet dök först upp på Dagens Arena.

Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Björn Wiechel vill bygga ut den nära kulturen, stärka public service och återupprätta folkbildningen. Han beskriver kulturpolitiken som en del av välfärden och menar att statens uppgift är att ge människor möjlighet att uttrycka sig och ta del av andras berättelser. Samtidigt avvisar han regeringens idé om att privata pengar ska ersätta offentliga kultursatsningar.

Om du skulle sammanfatta Socialdemokraternas kulturpolitik i tre punkter – vilka skulle de vara?

– Kärnan är egentligen att människor ska ha en verklig möjlighet att använda sin yttrandefrihet. Kultur handlar om att kunna beskriva världen, göra sin röst hörd och ta del av andras berättelser.

För att det ska vara möjligt krävs en aktiv fördelningspolitik. Det ska finnas replokaler, scener, bibliotek, kulturarv och föreningsliv nära människor. Då får fler möjlighet att utveckla sig själva och vara med och forma samhället.

Den tredje delen handlar om våra gemensamma nationella institutioner – public service, filmpolitiken och andra verksamheter som hjälper oss att spegla varandra och föra ett gemensamt samtal om vilka vi är och vart vi är på väg.

Du nämner både människors eget skapande och den professionella kulturen. Ser du någon skillnad mellan dem?

– Nej, de hänger ihop. Vi vill till exempel införa en kulturgaranti i skolan där alla barn regelbundet får möta professionell kultur – teater, dans, musik, film eller bildkonst. Sådana upplevelser kan väcka lusten att själv skapa. Man kanske vill börja spela teater, spela musik eller måla. Därför är det viktigt både att människor får ta del av kultur och att de själva får möjlighet att utöva den.

Kulturbudgeten har minskat under mandatperioden. Vill ni återställa den till den nivå som gällde före regeringens neddragningar?

– Under mandatperioden har vi föreslagit omkring 3,5 miljarder kronor mer till kulturområdet än regeringen. Men kulturpolitiken handlar inte bara om statens kulturbudget. En stor del av den kultur människor möter i vardagen finns i kommuner och regioner – kulturskolor, länsmuseer, bibliotek och mycket annat. Därför har vi också prioriterat generella statsbidrag till kommuner och regioner. När kommunernas ekonomi försämras är det ofta kulturen som får stå tillbaka.

Men betyder det att ni inte vill återställa kulturbudgeten till tidigare nivå?

– Vi har självklart ambitionen att höja de statliga kulturanslagen. Samtidigt är statsfinanserna ansträngda. Vi måste bygga upp ett reformutrymme först.  När det finns kommer kulturen att vara ett område vi vill stärka.

Det handlar dessutom inte bara om att återställa det som har skurits ned. På flera områden – inte minst folkbildningen – har verksamheter lagts ned, personal försvunnit och lokaler stängts. Det går inte att vrida tillbaka klockan. Det handlar om att bygga upp något på nytt.

Gäller det även folkbildningen? Ni har ju sagt att återställandet ska ske stegvis.

– Ja. Studieförbunden har själva beskrivit att en återuppbyggnad måste ske successivt. Det går inte att tillföra alla pengar på en gång när organisationerna samtidigt har blivit mindre.

För mig är folkbildningen och den nära kulturen en del av välfärden. Precis som skolan eller sjukvården handlar kulturpolitiken om att människor ska ha reella möjligheter att delta i samhället och påverka sina liv.

Du har varit mycket kritisk mot regeringens politik för public service. Varför?

– Framför allt därför att regeringen har brutit med den breda samsyn som länge har funnits kring public service. Jag tycker inte bara att neddragningarna är fel, utan också att man har politiserat ett område där partierna tidigare har försökt komma överens.

Det sker dessutom i ett läge där de stora globala teknikföretagen får ett allt större inflytande över både infrastrukturen och innehållet i det offentliga samtalet. Då behöver vi ett starkt public service som utgår från demokratiska kulturpolitiska mål – inte från kommersiella eller politiska intressen.

Kulturpolitiken är inte politikernas verktyg. Det är allmänhetens institution.

Du säger att public service har en särskild roll i dagens medielandskap. Vad menar du med det?

– Public service är en av våra viktigaste gemensamma kulturinstitutioner. Den speglar hela landet, producerar journalistik, musik, drama och annan kultur och ska stå fri från både politiska och kommersiella intressen.

Just därför är det viktigt att det finns breda politiska överenskommelser. Public service tillhör allmänheten – inte den regering som råkar sitta vid makten.

Du nämnde tidigare filmpolitiken. Vad vill Socialdemokraterna göra där?

– Filmpolitiken fyller en liknande funktion. Svensk film hjälper oss att förstå vilka vi är och berättar historier om vårt samhälle. Därför behöver vi långsiktiga villkor och en politik som gör att svensk film kan fortsätta utvecklas.

Du lyfter också fram dataspel som ett kulturpolitiskt område. Hur tänker du där?

– Spel är både kultur och en viktig framtidsbransch. Därför tycker jag att vi borde ha ett tydligare nationellt ansvar, ungefär som vi har på filmområdet.

Jag skulle gärna se ett spelinstitut som samlar kompetens, arbetar med kompetensförsörjning och utvecklar området utifrån kulturpolitiska mål.

Spel är ett sätt att berätta historier, skapa estetiska upplevelser och mötas över generationsgränser. Det är en konstform där många olika uttryck samverkar, och därför borde den få en tydligare plats i kulturpolitiken.

Centerpartiet har talat mycket om att stärka den regionala kulturen och kulturen utanför storstäderna. Du kommer själv från Umeå. Hur ser du på den frågan?

– Där delar jag mycket av Centerpartiets analys. Studieförbunden och folkbiblioteken är kulturens första linje. Det är där människor möter kulturen i vardagen och där mycket annan kultur också får möjlighet att växa. Vi har redan institutioner med turnerande uppdrag, men de skulle kunna utvecklas ytterligare.

För mig handlar det här om fördelningspolitik. Om marknaden ensam styr kommer resurserna framför allt att hamna där köpkraften är störst. Då riskerar den lokala kulturen att försvagas.

Ska människor i hela landet ha samma möjlighet att skapa och ta del av kultur krävs ett offentligt ansvar för den kulturella infrastrukturen.

Regeringen talar mycket om breddad finansiering – sponsorer, donationer och privata givare. Tror ni på den idén?

– Det sker redan i stor utsträckning. Företag sponsrar idrottsföreningar och kulturverksamheter, och många institutioner arbetar aktivt med donationer och andra privata intäkter. Det är inget nytt.

Det regeringen nu föreslår är något annat. Man vill använda offentliga pengar för att stimulera privata investeringar i kulturen. De pengarna hade vi hellre satsat direkt på kulturen.

Varför?

– Därför att vårt uppdrag är att se till att människor i hela landet har tillgång till kultur. Om kulturen i allt högre grad blir beroende av köpkraft och privata finansiärer finns en risk att resurserna koncentreras till de stora institutionerna i storstäderna. Det leder inte till fler kulturskolor eller starkare kulturliv i mindre kommuner.

Privata donationer är naturligtvis välkomna. Den som vill bidra till kulturen ska kunna göra det. Men de ska vara ett komplement – inte en ersättning för det offentliga ansvaret.

Tror du att oppositionen kommer att kunna komma överens om kulturpolitiken om ni vinner valet?

– Ja, det tror jag. Det finns redan en bred samsyn kring flera viktiga frågor, som kulturskolan och folkbildningen. Tidigare fanns också en bred enighet om public service. Under den här mandatperioden har den samsynen brutits, framför allt när det gäller folkbildningen och public service. Jag hoppas att vi kan återgå till en situation där kulturpolitiken åter präglas av breda överenskommelser. Det är bra för kulturlivet att spelreglerna är långsiktiga.

Även tillsammans med Centerpartiet?

– Ja, i flera frågor. Vi delar mycket av synen på den nära kulturen, folkbildningen och vikten av att människor i hela landet ska ha tillgång till kultur. Vi kommer naturligtvis inte att vara överens om allt. Men jag tror att det finns goda möjligheter att bygga breda lösningar kring de bärande delarna av kulturpolitiken.

Det tror jag att både kulturlivet och demokratin tjänar på.

Inlägget “Kulturen är allmänhetens institution, inte politikernas verktyg” dök först upp på Dagens Arena.

Jag kom till Sverige som ensamkommande tonåring. Idag har jag två examina från KTH. Min berättelse visar att bakgrund inte behöver avgöra framtid. Som lärare vill jag hjälpa fler unga till högre studier, skriver Fayez Hamzat.

När jag kom till Sverige 2015 var jag en ensamkommande tonåring från ett krigsdrabbat Syrien. Jag lämnade bakom mig oro, rädsla och osäkerhet. Framför mig fanns ett nytt land, ett språk jag ännu inte behärskade och ett samhälle jag behövde förstå från början.

Att komma till ett nytt land som ung människa är inte bara att byta plats. Det är att försöka förstå nya regler, nya koder och ett helt nytt sätt att leva. Det handlar om att lära sig ett språk samtidigt som man ska klara skolan, förstå myndigheter, hitta trygghet och bygga relationer. Det handlar också om ensamheten som kan uppstå när familj, vänner och det som tidigare var självklart plötsligt finns långt bort.

Jag visste inte exakt hur min framtid skulle se ut, men jag visste att jag ville bygga den genom kunskap, arbete och ansvar. Vägen dit var långt ifrån enkel. I början räckte språket inte alltid till. Jag kunde förstå delar av en lektion, men missa nyanserna. Jag kunde ha kunskapen inom mig, men sakna orden för att visa den. Det kunde skapa frustration, särskilt när man vill mer än man förmår uttrycka.

Krav på att bevisa man hör till

Det fanns också en annan svårighet: känslan av att hela tiden behöva bevisa att man hör hemma. Som ny i landet kan man ibland bära på en tyst press att vara extra duktig, extra stark och extra tacksam. Man vill inte vara en börda. Man vill klara sig. Men bakom viljan finns också trötthet, saknad och oro för framtiden.

Ändå fanns det en stark drivkraft inom mig. Jag ville framåt. Jag ville använda de möjligheter jag fick och visa att min bakgrund inte skulle begränsa min framtid.

I dag har jag tagit två examina från Kungliga Tekniska högskolan. Jag är civilingenjör i teknisk kemi och ämneslärare i matematik och kemi. För mig är det mer än akademiska meriter. Det är resultatet av många års arbete, uthållighet och stöd från människor som såg min potential även när vägen var svår.

Under mina år i Sverige har jag förstått hur avgörande utbildning kan vara. Den ger inte bara kunskap, utan också självförtroende, riktning och möjlighet att påverka sitt eget liv. För mig blev skolan och universitetet platser där framtiden långsamt började kännas möjlig.

Det är också därför jag valde att bli lärare. Jag vet hur mycket det kan betyda när en vuxen människa tror på en elev. En bra lärare kan öppna dörrar, skapa trygghet och hjälpa en ung person att se sin egen förmåga. Den erfarenheten vill jag bära med mig in i klassrummet.

Som civilingenjör har jag fått fördjupa mig i kemi, teknik och problemlösning. Som ämneslärare har jag fått verktyg för att göra kunskap tillgänglig för elever med olika bakgrund och förutsättningar. Kombinationen betyder mycket för mig. Den ger mig både ämnesdjup och ett tydligt uppdrag: att bidra till nästa generation.

Utbildning kan förändra liv

Jag tror att svensk skola behöver lärare som förenar höga förväntningar med omtanke. Elever behöver möta vuxna som vågar utmana dem, men också stötta dem när de tvivlar på sig själva. Det gäller särskilt unga som inte alltid ser högre studier som en självklar väg.

Min berättelse visar att bakgrund inte behöver avgöra framtid. Den visar också vad som kan hända när ett samhälle ger människor möjlighet att utbilda sig, arbeta hårt och bli en del av något större.

Jag är stolt över mina två examina från KTH. Men framför allt är jag tacksam. Tacksam för Sverige, för utbildningsmöjligheterna och för alla människor som på olika sätt har hjälpt mig vidare.

När jag tänker tillbaka på den tonåring som kom hit 2015 känner jag både ödmjukhet och styrka. Vägen har varit lång, men den har gett mig en övertygelse som jag kommer att bära med mig både som lärare och samhällsmedborgare:

Utbildning kan förändra liv. Mitt liv är ett exempel på det.

Fayez Hamzat, civilingenjör i teknisk kemi och ämneslärare i matematik och kemi. Arbetar för närvarande som lärare på ett högstadium, och är förtroendevald för Centerpartiet i Sundbyberg.

Inlägget Jag var ensamkommande – nu har jag två examina dök först upp på Dagens Arena.

Den fjärde delen i Dagens Arenas sommarserie om politiska mord handlar om mordet på den svenske kungen Gustav III.

Mordet på Gustav III är en av de mest dramatiska händelserna i svensk historia. Vad var det som gjorde att ett gäng adelsmän bestämde sig för att ingå i en sammansvärjning för att göra sig av med den svenska kungen och hur gick det till när polisen lyckades nysta upp komplotten mot monarken?

Gäst: Hugo Nordland, historiker och författare till en bok om Gustav III

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på avsnittet här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget Mordet på Gustav III dök först upp på Dagens Arena.

AI är på väg att förändra musiken med explosiv hastighet. Musiker riskerar att konkurreras ut av AI-skapad musik. Vi bör använda AI som ett verktyg, men förhålla oss kritiska till att låta algoritmerna automatisera själva skapandeprocessen, skriver musikern Mikael Lind.

Musik är inte bara organiserat ljud, utan också en meningsfull aktivitet och en viktig faktor i vår sociala gemenskap. Den har följt människan genom alla tider som ett universellt språk för våra mest grundläggande känslor. Nu är dock AI på god väg att förändra detta landskap med en närmast explosiv hastighet. När maskiner kan generera musik på bara några sekunder utmanas själva kärnan i vår kreativitet, och vi måste fråga oss vad som händer med musikens roll när det mänskliga hantverket automatiseras.

AI-musiktjänster som Suno och Udio förser användarna med blixtsnabba resultat i nästan vilken musikstil som helst. Låtarna som genereras kan ofta verka märkligt övertygande på ytan, men de uppfattas ändå av många som känslokalla och ihåliga. De flesta lyssnare reagerar negativt på när de får veta att traditionellt låtskrivande har gett vika för överdriven teknisk bekvämlighet. Intuitivt känns utvecklingen mer som en faustisk pakt än som en användbar innovation.

AI dödar en kreativ process

Ansträngning är kreativitetens själ. När vi beundrar ett musikaliskt mästerverk är det inte enbart slutresultatet vi hyllar, utan även den mänskliga hängivelsen bakom det. Vi känner en inneboende respekt för människor som lägger ner flera år av möda och personliga uppoffringar för att bemästra ett hantverk. AI-genererad musik amputerar denna kreativa process och förvandlar konstnärlig prestation till enbart en produkt.

En oroväckande ny studie visar att studenter som använder AI för att skriva uppsatser kommer ihåg mindre av vad de har skrivit och känner sig mindre engagerade i sitt arbete. I en annan studie fick en grupp använda AI-verktyg i tio minuter för att lösa problem, men när dessa verktyg sedan togs bort försvann motivationen hos gruppen helt. De gav ofta upp utan att ens försöka, och presterade därför sämre än gruppen som inte använde AI alls.

Liknande effekter kan förväntas inom musikens område. Om AI tar över delar av skapandeprocessen kommer musiker och låtskrivare att förlora viktiga färdigheter och förmågor. De kommer inte längre känna samma behov av att lära sig instrument, förstå musikteori eller odla sin kreativitet. Det en gång så mänskliga musikskapandet förminskas till evigt knapptryckande, ett slags musikens “autocomplete”.

Man hör ibland argumentet att AI demokratiserar musikskapandet genom att sänka tröskeln för vem som kan skapa musik. Men är det verkligen en demokratisering? Om några få textrader är allt som krävs för att skapa en låt, hur ska man då kunna sticka ut bland miljontals andra som använder samma verktyg?

Marknaden riskerar mättas av AI-skval

Om de musikaliska färdigheter som historiskt sett har gjort det möjligt för motiverade artister att nå ut helt plötsligt förlorar allt värde, då kommer det sannolikt att leda till att de stora skivbolagens makt stärks ytterligare. De har redan resurserna som krävs för att dominera spellistor och marknadsföra sina artister.

Min gissning är att AI-musikens effekter på musikscenen i mitt hemland Island blir att det kommer att bli svårare för framtidens Laufey eller Of Monsters and Men att nå ut. När AI påskyndar produktionen av musik – idag skickas omkring 75.000 AI-låtar till streamingtjänster dagligen – blir den mest påtagliga följden att marknaden mättas ytterligare och färre band och artister får chans att höras genom allt AI-skval.

AI har potentialen att bli ett intressant verktyg för dagens musikutövare förutsatt att den fungerar som en förlängning av mänsklig kreativitet snarare än en ersättare. Teknologin kan öppna nya dörrar för allt från ljuddesign till innovativt instrumentbyggande, eller kanske till och med fungera som en ödmjuk assistent åt låtskrivaren eller kompositören. Tekniken ska fungera som en förlängning av vårt konstnärskap, inte som en ersättning för den, och vi bör därför ställa oss kritiska till alla försök att låta algoritmerna automatisera själva skapandeprocessen!

Mikael Lind, kompositör och universitetslärare i Reykjavik

Inlägget Låt inte AI-tjänsterna automatisera vår kreativitet dök först upp på Dagens Arena.

Den kulturpolitiska visionen kan drabba samhällets innovationskraft.

Valet närmar sig, men kulturpolitiken spelar som vanligt en undanskymd roll. I valdebatterna har oppositionen drivit på för att återställa stödet till folkbildningen medan regeringspartierna lyft sina satsningar på barn och unga: Fritidskort, skolbibliotek åt alla och litteratursatsning i skolan.

Kulturutskottets ledamöter beklagar sig inte sällan över att kulturpolitiken kommer i sista hand när statsbudgeten ska formas och därför blir den kulturpolitiska debatten ofta enahanda.

Sedan i höstas överskuggas mycket i den kulturpolitiska debatten av Tidö 2.0 – nystart för Sverige, och specifikt kapitlet som handlar om framtidens kultur och folkbildning.

Den SD-nära konservativa tankesmedjan Oikos och svenskt näringslivs nyliberala tankesmedja Timbro har skrivit Tidö 2.0, ett förslag till en radikalkonservativliberal revolution.

Den både uppvärderar och nedvärderar kulturpolitiken. 

Fimpa stödet

Konsten ska tas över av folket; ägardemokrati ska råda istället för den “vänsterdemokrati” som nu, enligt Tidö 2.0, genomsyrar merparten av de offentligstödda kulturverksamheterna.

De mest uppmärksammade förslagen i Tidö 2.0 går ut på att helt fimpa det offentliga stödet till folkbildningen och att Konsthögskolan enbart ska syssla med konst daterad före modernismen. För konsten och folkbildningen betyder det att vi hamnar i tidsspannet 1890-1930.

Framför allt är det före arbetarrörelsen genombrott i Sverige.

På så sätt tänker Tidö 2.0-författarna att det skapas en “ärlighet i offentligheten”. Tankesmedjorna verkar inte tycka att dagens transparens och öppenhet räcker till. Press- och yttrandefrihet, offentlighetsprincip, den svenska modellen och ett dynamiskt civilsamhälle brukar i andra sammanhang annars lyftas fram som centrala för vår demokrati.

Tidö 2.0 visionerar också om att frigöra samtidskonsten från “den osunda beroendeställningen till det offentliga”. Man kan fråga sig när i den svenska historien konsten har stått i en sund beroendeställning till makten? 

Liknande historielöshet vittnar författarna om när de hoppas på att kulturen ska finansieras genom svenskarnas donationsvilja. Det var längesedan svenska företag och medborgare var pigga på att donera pengar till kultur. Att tänka att de ska börja nu, och dessutom också sikta in sig på smala konstprojekt, lär kräva en beteendeförändring som heter duga. 

Tidö 2.0 låter precis vad det är: en liberal-konservativ samplingsprodukt som saknar konsekvens och förankring både hos politiker och medborgare. Visionen svarar inte heller på samtidens stora kulturpolitiska frågor som framför allt dykt upp i kölvattnet av den digitala revolutionen.

Brist på alternativa visioner

Men just eftersom ingen annan heller svarar på samtidens kulturutmaningar blir visionen Tidö 2.0, och Sverigedemokraternas tydliga kulturpolitik, ett alternativ som ändå diskuteras.

För kulturpolitiken verkar få liv först när den paketeras i form av en samhällsvision. Det visar inte minst Sverker Sörlin, som i sin bok Kulturens värde lyfter kritiken mot dagens kulturpolitiks brist på ideologi. Och kulturpolitikens brist på koppling till övriga politikområden. 

Sörlin visar hur det i mellankrigsåren växte fram en insikt om att folkhemspolitik krävdes för att lyfta hela nationens demokratiska bildningsnivå. Bland annat med hjälp av kulturpolitik. Det var under den här tiden institutioner som bland annat Riksteatern skapades. 

1974 års kulturpolitik var också visionär. Stora förhoppningar knöts till ett brett tillgängliggörande av kultur. Tidö 2.0-författarna med flera vill ofta få det att låta som att det enbart var Socialdemokraterna som präglade 1900-talet, men 1974 års kulturpolitiska vision stöttades av alla politiska partier.

Fram till alldeles nyligen. 

Eftersom kulturpolitiska visioner  är slagkraftiga bör fler än kulturpolitiker och kulturarbetare engagera sig i konsekvenserna av Tidö 2.0:s kulturvisioner och dess betydelse för vår demokrati på lång sikt. 

Jag tänker på väljare och politiker eller representerar för fack och näringsliv. Vad säger till exempel egentligen Timbros ägare från det svenska näringslivet om att Sverige i Tidö 2.0-visionen går från ett framtidsorienterat land, med kulturell och individualistisk innovationskraft, till att bli ett land där studenter vid landets viktigaste konstskola ska metoddrillas i enbart konst och form från 1800-talet? 

Vad säger väljarna om att hela vårt DNA ska omprogrammeras från framtidsnyfikenhet till bevarandetänk?

Jag tror det räcker med att nämna svenska musikundret för att föreställa sig hur också massor av andra kreativa branscher skulle kunna drabba samhället med innovationsbrist om politiken släpper fram anti-framtidsvisionen Tidö 2.0 på det kulturpolitiska fältet.

Inte tillräcklig tankekraft

Sverige har i hundra år varit ett framtidsorienterat utbildningsland. Tyvärr har friheten, kulturen och bildningen försvagats under 2000-talet på grund av jakten på onödiga skattekronor och effektmål. 

Därför har samhället har redan tappat det som vi behöver mer av i ai-åldern; innovativa perspektiv och medborgarnas personliga utveckling av analys, omdöme, nyfikenhet och lyssnande. Sverige måste gå framåt och inte bakåt när vi ska anpassa oss till framtidens krav på självständigt tänkande.

Jag vänder mig också särskilt till väljare och politiker från S, KD och M, som jag uppfattar som passiva partier när det gäller kulturpolitik. De behöver verkligen fördjupa sig i det kulturpolitiska perspektivet för att inte låta SD:s kulturpolitik och Tidö 2.0 få inflytande.  

För det finns en risk att förslagen i Tidö 2.0 – avskaffande av offentligt stöd till kultur, folkbildning och medier –  blir verklighet, eftersom politiker, näringsliv och medborgare inte ägnat tillräckligt mycket tankekraft åt vilket kulturpolitik som är bra för Sverige. 

Och då kan vår demokrati börja gunga på riktigt. 

Ola Bo Larsson

Inlägget Jo, Tidö 2.0 kan bli verklighet dök först upp på Dagens Arena.

Argentinas glaciärlag har länge fungerat som ett starkt skydd för vattenreserver. Nu har den upphävts för att locka utländska investerare, bland annat Lundin Mining, som vill utvinna råvaror. Frågan är till vilket pris metaller ska utvinnas, skriver Fredrik Sanz Lerena.

Argentinas glaciärlag har länge betraktats som en av världens mest långtgående miljölagstiftningar. Den har haft ett tydligt syfte: att skydda landets glaciärer och periglaciala områden – avgörande vattenreserver för både människor, jordbruk och ekosystem. Nu står denna lag inför betydande förändringar. Det motiveras av behovet av ekonomisk tillväxt, ökade exportintäkter och en vilja att attrahera investeringar i gruvsektorn.

Detta sker inte i ett vakuum. Argentina befinner sig i en djup ekonomisk kris, med hög inflation, pressade offentliga finanser och ett stort behov av utländska investeringar. I det läget framstår landets naturresurser – koppar, litium och andra metaller – som en snabb väg till kapital och stabilitet. Samtidigt ökar den globala efterfrågan, inte minst från Europa, där omställningen till fossilfri energi kräver stora mängder råvaror.

Lokalbefolkningen och klimatet tar smällen

Men konsekvenserna riskerar att bli långtgående. Glaciärerna i Anderna fungerar som naturliga vattenreservoarer, särskilt i torra regioner. Att öppna upp för gruvdrift i eller i närheten av dessa områden innebär en risk för både vattenkvalitet och tillgång. För lokalbefolkningen handlar det inte om abstrakta miljöfrågor, utan om tillgång till dricksvatten, jordbrukets överlevnad och långsiktig livskvalitet. Vattenförsörjningen för upp till sju miljoner människor kan försvinna efter lagändringen.

Här uppstår också en tydlig social dimension. De investeringar som nu kan bli möjliga väntas generera stora vinster – men i huvudsak för internationella bolag och investerare. För lokalinvånare i de berörda regionerna är bilden mer komplex. Gruvprojekt kan visserligen skapa arbetstillfällen, men ofta till relativt låga löner och under begränsade tidsperioder. Samtidigt riskerar den lokala miljön att påverkas permanent. I praktiken innebär det att vinsterna i stor utsträckning lämnar landet, medan kostnaderna – i form av miljöpåverkan och sociala konsekvenser – stannar kvar.

Samtidigt står betydande ekonomiska intressen på spel. Internationella gruvbolag har under lång tid identifierat regionen som strategiskt viktig, och investeringar i miljardklassen väntas om regelverket blir mer tillåtande.

Svenskt företag och storbank inblandat

I detta större sammanhang återfinns även svenska aktörer. Lundin Mining, med bland annat Nordea som investerare, är tillsammans med internationella partners involverat i ett av de mest omtalade kopparprojekten i regionen. Projektet har tidigare begränsats av den befintliga lagstiftningen, men bedöms kunna bli mer genomförbart i takt med att reglerna förändras. För bolaget – liksom för många andra i branschen – innebär detta potentiellt betydande ekonomiska möjligheter.

Efterfrågan drivs i hög grad av industriländer, däribland Sverige, som behöver metaller för att möjliggöra elektrifiering, batteriproduktion och utbyggnad av energiinfrastruktur. Därmed uppstår en paradox: den gröna omställningen i en del av världen kan bidra till ökade miljörisker i en annan.

Debatten om Argentinas glaciärlag bör därför inte reduceras till en nationell fråga. Den berör globala värdekedjor, ansvarsfördelning och hur kostnaderna för klimatomställningen fördelas.

Frågan som återstår är inte om världen behöver dessa råvaror – utan till vilket pris de ska utvinnas, och vem som i slutändan får bära konsekvenserna.

Fredrik Sanz Lerena, statsvetare, med fokus på latinamerikanska relationer och administration.

Inlägget Glaciärerna i Anderna hotas – svenska bolag kan bli vinnare dök först upp på Dagens Arena.

Tredje delen av Dagens Arenas sommarserie om politiska mord handlar om mordet på USA:s president John F. Kennedy. 

Den 22 november 1963 är ett datum som alltid kommer att vara inpräntat i historien. Det var den dagen som USA:s 35:e president John F Kennedy sköts till döds när han färdades i en bilkortege i Dallas.

Gäst: Britt-Marie Mattsson, journalist som bevakat amerikansk politik i många år och som skrivit en bok om Kennedyfamiljen

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget Vem mördade John F. Kennedy? dök först upp på Dagens Arena.