Tornevall Networks

Vänsterpartiets kulturpolitiska talesperson Vasiliki Tsouplaki vill återställa stödet till folkbildningen, stärka kulturarbetarnas villkor och värna den offentligt finansierade kulturen. Samtidigt varnar hon för att regeringens tal om breddad finansiering riskerar att flytta makten över kulturpolitiken från folkvalda till dem med störst ekonomiska resurser.

Vad är Vänsterpartiets viktigaste kulturpolitiska frågor inför valet?

– Jag brukar säga att vår kulturpolitik står på fyra ben. Det första är en stark offentlig kulturstruktur med institutioner över hela landet – regionala museer, länsteatrar och andra offentliga kulturinstitutioner som utgör ryggraden i kulturlivet.

Det andra benet är det fria kulturlivet – fria teatergrupper, frilansmusiker och andra aktörer som ser till att kulturen når människor i hela landet.

Det tredje benet är det ideella kulturlivet: studieförbund, arrangörer och föreningar som engagerar människor och skapar ett levande kulturliv.

Det fjärde benet är konstnärspolitiken. Utan goda villkor för kulturarbetare och konstnärer fungerar inte de andra delarna heller. Där handlar det om frågor som sjukförsäkring, pensioner, a-kassa, föräldraförsäkring, rimliga ersättningar till konstnärer och ett starkt skydd för upphovsrätten – inte minst i takt med AI-utvecklingen.

Alla fyra delarna behövs. Tar man bort ett ben blir hela konstruktionen instabil.

Mycket av det du beskriver bygger på offentlig finansiering. Hur ser ni på regeringens idé om breddad finansiering?

– Jag uppfattar att den diskussionen delvis har blivit ett sätt att slippa prata om de neddragningar som kulturen faktiskt står inför. Kultursektorn har sagt att den går på knäna, men i stället för att tala om vilka offentliga resurser som behövs har regeringen hänvisat till att kulturen borde hitta fler privata finansiärer.

Visst finns det ett värde i att kulturen inte är helt beroende av politiska beslut. Men regeringens utgångspunkt blir märklig när man samtidigt inte vill säga vilken offentlig finansiering man tycker är nödvändig.

Dessutom är möjligheterna väldigt olika. De stora nationella institutionerna kan kanske hitta privata finansiärer, men den kommunala kulturskolan eller den lilla teatergruppen kommer inte att få miljardärer att finansiera verksamheten. För de flesta kulturaktörer är det här egentligen ingen lösning.

Finns det ändå delar av regeringens förslag som ni tycker är intressanta?

– Ja. Om det finns onödiga regler som gör det svårare att ta emot sponsring än vad det behöver vara så kan de naturligtvis ses över. Det ska vara lika enkelt att sponsra kultur som idrott.

Däremot är vi kritiska till förslag om matchningsfinansiering eller skattereduktioner för gåvor till kultur.

Varför?

– Därför att de riskerar att flytta inflytandet över kulturpolitiken från folkvalda till dem som har störst ekonomiska resurser.

Vi tycker att skattebetalarna ska kunna utkräva ansvar av oss politiker för hur kulturpengarna används. Om staten börjar matcha donationer från stora privata finansiärer blir det i praktiken de som får ett ökat inflytande över vilka verksamheter som får resurser.

Det är en maktförskjutning som vi inte tycker är önskvärd.

Ni vill återställa stödet till folkbildningen. Hur snabbt vill ni göra det?

– Vi vill tydligt markera i vår budget att vi är beredda att återställa stödet. Sedan tror jag att det kan behöva ske stegvis. Studieförbunden har sagt upp omkring tusen anställda, stängt hundratals replokaler och tvingats sälja fastigheter. När en sådan struktur väl har monterats ned går den inte att bygga upp igen på ett år. Därför kan en successiv återuppbyggnad vara den mest realistiska vägen.

Har den hårda granskningen av folkbildningen ändå fört något gott med sig?

– Ja, på ett sätt. När det upptäcktes att vissa aktörer hade fuskat med bidrag tvingades studieförbunden se över sina kontrollsystem. De granskade sina ersättningsmodeller och införde bättre rutiner för att förhindra att samma verksamhet kunde rapporteras flera gånger eller att felaktiga utbetalningar gjordes. Den processen var viktig.

– Men det var också studieförbunden själva som upptäckte många av oegentligheterna och tog initiativ till förändringarna. Därför tycker jag inte att det håller att använda fusket som argument för att skära ned en tredjedel av statsbidragen.

Hur menar du?

– Om en myndighet utsätts för bedrägerier brukar staten skjuta till resurser för att förbättra kontrollen och säkerheten. Här fick studieförbunden själva investera i nya IT-system och kontrollfunktioner. Som belöning blev de sedan av med en tredjedel av det statliga stödet.

Det resonemanget går inte ihop. Jag uppfattar fusket mer som ett svepskäl för neddragningar än som den verkliga orsaken till dem.

Tror du att oppositionen kommer att kunna enas om kulturpolitiken efter valet?

– Ja, det tror jag. Vi har en väldigt likartad syn på kulturens betydelse för demokratin och på behovet av ett fritt kulturliv. Det finns skillnader i hur mycket pengar partierna vill avsätta, men i de stora kulturpolitiska frågorna står vi nära varandra.

Gäller det även Centerpartiet?

– Ja, i många frågor faktiskt. De har en annan ekonomisk politik och därför mindre utrymme för kultursatsningar. Men synen på civilsamhället, folkbildningen och studieförbundens betydelse ligger förvånansvärt nära vår.

När jag kom in i kulturutskottet fanns det en bred samsyn mellan de flesta partierna om principer som armlängds avstånd och kulturens betydelse för ett demokratiskt samhälle. Jag tycker att den samsynen har blivit svagare under den här mandatperioden.

Vad är Vänsterpartiets kulturpolitiska vision? Vad skiljer er från de andra partierna?

– Vi har ett kulturpolitiskt program som har funnits länge och där vi betonar den folkliga kulturen. Kultur handlar inte bara om de stora institutionerna utan också om människors eget skapande och engagemang.

Det kan vara amatörteater, en lokal musikförening eller människor som organiserar sig för att uttrycka sig genom kultur. För oss är kultur också ett sätt att ge människor makt över sina egna liv och möjlighet att påverka samhället.

Är det den egenutövade kulturen som är kärnan i er kulturpolitik?

– Ja, det är en viktig del av den. Vänsterpartiet var det parti som först tog fram ett kulturpolitiskt program i Sverige, och den tanken finns fortfarande kvar. Samtidigt blir kulturpolitik ofta väldigt praktisk. Man diskuterar budgetposter, institutioner och olika stödformer, därför att det är så politiken fungerar i vardagen.

Men jag tycker att vi ibland behöver lyfta blicken och prata om varför kulturen är viktig.

Hur då?

– Jag vill inte att människor ska tänka på vita väggar på museer eller något avlägset som bara angår en kulturelit när vi pratar kulturpolitik.

Jag vill att de ska tänka på att kunna gå med sina barn till bibliotekets sagostund. Att det finns bra svensk film att se. Att det finns nyheter i radion. Att det lokala kulturhuset håller öppet och att barn kan spela teater eller musik efter skolan.

Det är där kulturpolitiken finns i människors vardag.

Kulturpolitiken brukar ändå hamna långt ned när väljarna rankar vilka frågor som är viktigast.

– Ja, men om vi inte hade en offentlig kulturpolitik skulle väldigt många snabbt märka hur mycket som försvann. Livet skulle bli betydligt fattigare.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att beskriva kultur på det sättet. Då blir det tydligt att det inte handlar om en bortskämd kulturelit som vill ha mer pengar, utan om de verksamheter som människor möter varje dag.

När kulturinstitutioner, teatrar och studieförbund säger att de behöver bättre villkor handlar det inte om att de vill ha privilegier. De försöker tala om för oss politiker vad som krävs för att människor i hela landet även fortsättningsvis ska ha tillgång till kultur.

Om vi inte lyssnar riskerar vi att stå där med nedlagda teatrar, färre biblioteksevenemang och ett fattigare kulturliv. Det är den utvecklingen vi vill förhindra.

Jesper Bengtsson

Inlägget “Kulturpolitiken måste stå på fyra ben” dök först upp på Dagens Arena.

Det vi såg blev outhärdligt, skriver Johan Lindahl.  

Fråga runt och du lär få samma svar: klart att klimatet är allvarligt. Ipsos mäter det år efter år – en majoritet säger att samhället borde göra mer, och många känner av klimatförändringarna i sin egen vardag. Vi har inte slutat erkänna allvaret. Ändå har frågan glidit ur nyhetssändningarnas topp och försvunnit ur medelklassens middagssamtal.

Klimattrötthet kallar vi det. Men trötthet är fel ord, och ett mycket bekvämt alibi.

Defensiv bortvändning

Det som faktiskt hänt kan beskrivas som defensiv bortvändhet. Sociologen Kari Marie Norgaard har visat hur klimatkunskapen kan vara känd i abstrakt mening men ändå hållas borta från våra politiska, sociala och privata liv.

Vi vet, men vi lever som om vi inte visste.

Ställs människor inför något som upplevs både katastrofalt och bortom vår kontroll, handlar vi inte. Vi tittar bort, tonar ner, flyttar blicken till något mer uthärdligt. Klimatkrisen är det yttersta exemplet: maximalt allvar, maximal vanmakt. Just den kombination som föder bortvändhet: ”Min flygresa spelar ändå ingen roll.”

Det var vid medelklassens middagsbord som diskussionen tystnade först. Det bordet hör till världens högutsläppande tiondel, och en uppriktig klimatdiskussion skickar notan rakt dit: flyget, resandet, konsumtionen, radhuset, bilen, ISK-fonderna. ”Jag vet att det är en katastrof, och jag vill inte ändra mitt liv” är helt enkelt en outhärdlig ekvation. Så vi löser den genom att byta ämne. Opinionsmätningarna säger samma sak: oron består, men allt färre tycker att det är deras eget ansvar att agera. Vi skickar notan uppåt, till regeringar och företag. Det är bortvändheten, mätt i procent.

Skulle låta som en naturlag

Det förklarar också varför engagemanget var så högljutt kring 2019. Så länge agerandet inte krävde mer av oss än att demonstrera och heja på Greta, kändes frågan både aktuell och verkningsfull. Men när den långsiktiga notan kom som en personlig kostnad utan kännbar utdelning blev det jobbigare. Vi är samma människor som upptäckte att det ärliga svaret kostar oss, personligen, till synes förgäves. ”Klimattrötthet” är namnet vi gav bortvändheten för att den skulle låta som en naturlag i stället för ett val.

Sedan kom AI och tog över. Inte bara för att den sög uppmärksamheten, utan för att den var så mycket mer uthärdlig att titta på. Här finns det som klimatet saknar: något nytt, omtvistat, med hjältar och skurkar och en framtid som avgörs just nu – och som du kan tycka något om som spelar roll. Att de gigantiska datacenter som driver AI samtidigt är på väg att bli ett av klimatpolitikens snabbast växande problem är en ironi vi orkar ännu mindre med. Vi flyr från krisen rakt in i det som driver på den.

Lögnen som friar oss

Och nyhetsredaktionerna då? Inte heller där sitter någon skurk. Där finns samma flykt, satt i system. Nyheter lever på det nya, på konflikten, på upplösningen, på handlingskraften. Klimatet erbjuder motsatsen: den totala enformigheten där det alltid är värre än vi trodde. Ingen upplösning att rapportera och ett gapande glapp mellan vad vi vet och vad vi gör. Ingen vidare story. I stället ett kroniskt ångesttillstånd av just det slag som journalistiken är byggd för att överge.

Det här är inte ännu en text som kräver mer klimatbevakning, ambitiösare klimatpolitik eller fler utpekade skurkar. Bortvändheten är inte någon annans. Den sitter vid våra middagsbord, på redaktionerna, i politiken, i mig medan jag skriver detta. Därför tänker jag inte avsluta med fem tips om vad du kan göra, för det är just den trösten som döljer den radikala omprövning av våra liv som faktiskt krävs. Och jag tänker inte säga att priset är för högt, för det är just den lögnen som friar oss.

Johan Lindahl

Inlägget Vi slutade inte bry oss, vi slutade se dök först upp på Dagens Arena.

Karensavdraget brukar beskrivas som en fråga om sjukdom. Men i grunden handlar det om vilket arbetsliv vi bygger. Ska den som blir sjuk kunna stanna hemma, eller ska sjukdom börja med ett avdrag på lönen? skriver Jimmy Nyman.

Arbetare straffas hårdast av karensavdraget. När mensbesvär blir en löneförlust ser vi att arbetarkvinnor får betala ännu ett pris.

Arbetet har rapporterat om en ny LO-undersökning som visar att närmare var femte arbetarkvinna varit tvungen att stanna hemma från jobbet på grund av mensbesvär det senaste året. I gruppen 18–29 år handlar det om 35 procent. LO uppskattar att omkring 160 000 kvinnor i arbetaryrken sjukskrivit sig och första dagen gått helt utan lön på grund av mensbesvär.

Det är siffror, men det är också vardag. Den som arbetar i hemtjänsten, på förskolan, i butiken, i industrin eller på golvet i välfärden kan inte bara flytta arbetsdagen till köksbordet. Jobbet sker på plats. Kroppen måste vara där. När kroppen inte håller, försvinner också inkomsten.

Mensbesvär blir löneförlust

Jag ska inte göra mig till talesperson för kvinnors erfarenheter. Men när kvinnor i arbetaryrken själva beskriver hur mensbesvär blir en löneförlust måste politiken lyssna. Det handlar inte om svaghet eller bristande arbetsmoral. Det handlar om ett system som gör sjukdom dyrare för den som redan har mindre marginaler.

Karensavdraget är utformat som om sjukdom slår lika mot alla. Så ser inte arbetslivet ut. Den som kan arbeta hemifrån har ofta större möjlighet att hantera en lättare sjukdag. Den som måste vara på plats har inte samma möjlighet. Då blir karensen inte en neutral regel. Den slår hårdare mot arbetare.

LO:s undersökning visar dessutom att den slår särskilt hårt mot arbetarkvinnor.

Mensbesvär är inte självvalt. Det är inte något man kan planera bort eller skärpa sig igenom. Ändå gör sjukförsäkringen det till en privat kostnad. När kvinnors kroppar möter ett system som kräver att sjukdom ska kosta, blir sjukförsäkringen ojämställd i praktiken.

Flytta kostnaden från de anställda

Arbetsgivarsidan brukar invända att ett slopat karensavdrag skulle bli dyrt. Men kostnaden finns redan. Den ligger bara på den som blir sjuk. Den ligger hos undersköterskan som förlorar inkomst, hos butiksanställda som går till jobbet med smärta och hos den som måste välja mellan återhämtning och ekonomi.

Det är en märklig syn på ansvar. För när sjukdom görs till en ekonomisk risk skapas ett arbetsliv där människor förväntas bita ihop. Det är dålig arbetsmiljö, dålig folkhälsa och dålig jämställdhet.

Ett starkt samhälle kan inte bygga sin arbetslinje på att människor ska betala för att kroppen inte följer schemat. En sjukförsäkring ska ge trygghet när människor behöver den. Den ska inte straffa dem som har minst möjlighet att runda systemet.

Karensavdraget bör avskaffas. Inte bara för att det är en klassfråga. Utan för att det också är en fråga om jämställdhet, arbetsmiljö och respekt för människors faktiska liv.

Sjukdom ska inte vara en löneförlust. Och arbetarkvinnor ska inte betala det högsta priset för en orättvis sjukförsäkring.

Jimmy Nyman, socialdemokrat, beteendevetare och engagerad i arbetarrörelsen.

Inlägget Mens ska inte ge löneavdrag dök först upp på Dagens Arena.

Ett statsbesök får inte bli en kuliss, skriver debattörerna.

Den första juli trädde Kinas så kallade enhetslag i kraft. Den nya lagen går ut på att tvångsassimilera alla etniska minoriteter i Kina. Tre dagar senare tog Sveriges statsminister och utrikesminister emot Kinas utrikesminister Wang Yi i Stockholm. Samtidigt tänder en tibetansk aktivist eld på sig själv utanför FN:s högkvarter i New York i protest mot Kinas förtryck av Tibet.

Kontrasten kunde inte vara större.

Lojala kinesiska medborgare

Enhetslagen är inte en lag om sammanhållning. Bakom talet om “etnisk enhet” döljer sig en politik som skiljer tibetanska barn från sina familjer och placerar dem i statliga internatskolor där de formas till lojala kinesiska medborgare. Den nya enhetslagen ger denna assimilationspolitik ett starkare juridiskt stöd. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Volker Türk har varnat för att lagen riskerar att ytterligare inskränka grundläggande fri- och rättigheter.

Trots detta välkomnade Sverige en av den kinesiska regimens högsta företrädare som om relationen vore normal. Det är skamlöst.

Det handlar inte bara om Tibet. Miljontals uigurer utsätts för systematiskt förtryc,. Hongkongs frihet har krossats och den svenske förläggaren Gui Minhai sitter fortfarande fängslad efter att ha kidnappats av kinesiska myndigheter. I snart åtta år har det inte kommit ett enda livstecken från Gui Minhai. Kina gömmer honom för omvärlden men hävdar att “han är vid god hälsa”.

Kräv enhetslagens upphävande

Sverige ska naturligtvis föra dialog med Kina. Men dialog får aldrig förväxlas med tyst acceptans. Ett statsbesök får inte bli en kuliss där grova människorättsbrott sopas undan av diplomatiska artighetsfraser.

Vi uppmanar regeringen att offentligt kräva att Kina upphäver enhetslagen, upphör med tvångsassimileringen i Tibet och Östturkestan, friger Gui Minhai, demokratiaktivister i Hongkong och och andra politiska fångar samt står bakom skärpta europeiska åtgärder mot ansvariga för övergreppen.

Demokratier förlorar sin trovärdighet när de talar varmt om mänskliga rättigheter men tiger när diktaturer knackar på dörren. Sverige måste visa att våra värderingar väger tyngre än diplomatiska artighetsbesök.

Sluta behandla Kinas diktatur som en normal stat!

Kurdo Baksi, författare

Mattias Björnerstedt, ordförande Svenska Tibetkommittén

Tao Chan, ordförande Befria Hongkong

Nijat Turghun, Uiguriska utbildningsföreningen

Inlägget Sluta behandla Kinas diktatur som en normal stat dök först upp på Dagens Arena.

Riktade stuprörspengar går emot själva idén med oberoende folkbildning

Ståupparen Jonatan Unge skämtar om att han till skillnad från de flesta andra människor bara har två problem. Alla andra har säkert uppemot så många som sju-åtta problem.

Unges tvist är att hans första problem är en katastrofal ekonomi och det andra att han har alkoholproblem, men han spelar ner dem genom att upprepa att de faktiskt bara är två. 

Jag kom och tänka på Unges tramsroliga skämt när jag var i Almedalen i somras och lyssnade på, och själv deltog i, alla försök att förklara varför folkbildningen är en viktig valfråga. 

Jag tänker att folkbildningen egentligen bara har två problem. Eller rättare: ett problem och ett dilemma.

Och för att travestera Jonatan Unge låter ju inte det så farligt. Eller?

Svårt att förklara

Problemet för folkbildningen som politikområde är detsamma som för kulturpolitiken och andra bildningsområden: Det är svårt att förklara vad folkbildning handlar om och därför är det svårt att skapa engagemang för folkbildningen hos politiker och väljare. 

I en samtid som präglas av ekonomism, specialisering och individualism blir folkbildningens mål om att stärka demokratin och lära sig tillsammans luddiga och dess effekter svåra att mäta och värdera.

Senaste årens politiska angrepp mot folkbildningen har lett fram till nedskärningar och tuffare uppföljning. Tillit har alltid varit en ledstjärna för folkbildningens verksamhet och uppföljning, men när tilliten till folkbildningens verksamhet försvinner påverkas uppföljningsarbetet på Folkbildningsrådet, som idag ägnar sig åt en bedagad myndighetsutövning.

Det andra problemet, som kommer av det första problemet, handlar om folkbildningens vägval. Studieförbundens och folkhögskolornas dilemma är att man å ena sidan kan välja att göra det rätta. Då riskeras folkbildningen att skadas på kort sikt och att överleva i en betydligt mindre kostym på längre sikt. 

Eller så kan folkbildningen fortsätta med att vara det offentligas städgumma och på kort sikt stå starkt men också på lång sikt faktiskt försvinna helt och hållet. 

Låt mig förklara dilemmat mer i detalj.

Går emot idén 0m oberoende

De senaste tio åren har en förkrossande majoritet av folkhögskolan och studieförbundens ekonomiska uppräkning kommit med tydliga uppdrag. Allt tyder på att även folkbildningens framtida extrapengar går till samhällsutmaningar (som visserligen folkbildningen självt gärna är med och löser): olika funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, ensamhet, existentiell ohälsa, arbetslöshet, integration, kriminalitet och autokratisering. 

Mer pengar till folkbildningen har behövts, och kommer att behövas när indexuppräkning av folkbildningsbidraget uteblir och verksamheter har stått och står inför ökad personal- och lokalkostnader. 

Men dessa riktade stuprörspengar går emot själva idén med en oberoende och fri folkbildning. Det är deltagare på studiecirklar och folkhögskolekurser tillsammans med de starkt decentraliserade verksamheterna som ska formulera behovet mot en bred mål- och syftesfond av demokrati, bildning och kultur.

Under 2000-talet har det saknats stöd och tillit till detta andra alternativ; att folkbildningen ska vara fri för att den svenska demokratin behöver denna frihet. Precis som att kulturen, oberoende media och bildningen inom hela utbildningsväsendet saknat politikernas och folkets tillit har det också gällt folkbildningen.

Riskerar utarmning

Dansk folkhögskola hade under 1900-talet det danska majoritetssamhällets tillit ända fram till att Dansk folkeparti och Venstre 2001 tog bort möjligheterna att använda studiemedel för att studera “onyttiga” bildningsämnen ett helt år på folkhögskola. Det ledde till att cirka en tredjedel av folkhögskolorna försvann. Men dansk folkhögskola är fortsatt stark i det danska samhället och har inte lämnat sin tro på behovet av fri och frivillig folkbildning. 

Den svenska folkbildningen har tydligare än den danska kryssat mellan nytta som är kortsiktig och långsiktig (läs: demokratisk bildningspraktik som utvecklar nyfikenhet, kreativitet, analys och utveckling av personligt omdöme och kompass).

Nedskärningar för folkbildningen kommer också att fortsätta för den svenska folkbildningen om den driver linjen offentligt stöd men med rätten att låta verksamheten formas underifrån. 

Men alternativet, som är att ställa upp som det offentligas städgumma, riskerar en utarmning av folkbildningens kärna, vilket i sin tur efter några år av ekonomisk status quo kan leda till att hela folkbildningens offentliga stöd omorganiseras bort i en utbildnings- och arbetsmarknadspolitisk rationalisering.

Så min stilla sommarslutsats landar ändå i att folkbildning bör fortsätta med folkbildning.

Ola Bo Larsson

Inlägget Folkbildning är inte det offentligas städgumma dök först upp på Dagens Arena.

Arbetsmarknaden har formats så att människor frivilligt ger med än vad de egentligen mår bra av. Den här prestationshetsen börjar redan i barndomen och under skolgången. Vi är medskapare av detta skadliga system – för att vi vill våra barn väl, skriver forskarna Malin Espersson och Tullia Jack.

Det har nyss varit tentaperiod och slutspurt på vårterminen, som nu följts av ett efterlängtat sommarlov. Men för att förtjäna vilan måste man först plugga, prestera och leverera, det var Malins reaktion när hennes dotter berättade om en spontan bussresa med kompisar till Nederländerna i slutet av terminen.

Istället för att glädjas med sin dotter, när denna delade med sig av sina helgplaner,  gav hon henne dåligt samvete. Dottern borde studera – inte roa sig. Tullia kände igen sig direkt. Inte för att vi är hårda föräldrar, utan för att vi har lärt oss att prestera är viktigt.

Passionen som fälla

Vi forskar båda om arbete, konsumtion och vad som räknas som ett bra liv. Malin studerar hur passion i arbetslivet omvandlas till en produktiv kraft som arbetsgivare kan utnyttja – utan att betala för det.

I dataspelsbranschen, som hennes forskargrupp undersökt, arbetar unga utvecklare övertid utan ersättning för att de älskar det de gör. Fenomenet kallas “crunch” – planerade arbetstoppar inför spellanseringar – och det accepteras för att passionen för spelet är starkare än insikten om exploatering.

Tullia har forskat om hur vi konsumerar mer än vi behöver – inte för att vi är giriga, utan för att systemet bygger konventioner kring resursintensiva livsstilar som görs till en norm. Att arbeta heltid, prestera, optimera, konsumera – allt detta ses som självklarheter. Att göra mindre upplevs som ett misslyckande.

När vi kombinerar våra perspektiv ser vi ett mönster om hur vi uppfostrar våra barn till att bli perfekta deltagare i ett system som exploaterar just de egenskaper vi hoppas att de ska ha – engagemang, lojalitet, kreativitet och vilja att göra sitt bästa.

 Medbrottslingar med goda intentioner

Vi är aktivt delaktiga i att reproducera detta skadliga systemet för att vi älskar våra barn och vill att de ska klara sig. Det är den mekanismen som gör systemet så robust. Självexploatering reproduceras av välmenande människor vars kärlek blir till drivkraft.

Det handlar inte om att arbetsgivare lurar naiva anställda. Det handlar om att arbetsmarknaden har formats så att individer frivilligt – ja, entusiastiskt – väljer att ge mer än de egentligen mår bra av. Och de väljer det för att alternativet är att känna sig som en som “inte bryr sig” eller “inte är med i laget”. Skammen är konstruerad, men den känns verklig.

Den skammen lär barn tidigt. En studie från Stockholms universitet visade att var tredje 16-åring på svenska gymnasier upplevde stress på en nivå som kan klassas som allvarlig, och att åtta procent hade symtom så svåra att de hos vuxna hade kvalificerat för en klinisk utmattningsdiagnos . Enligt SCB uppger 47 procent av flickorna och 16 procent av pojkarna på gymnasiet att de känner sig stressade flera gånger i veckan. Vi pratar alltså inte om enstaka känsliga individer som inte klarar trycket. Vi pratar om ett strukturellt problem som systematiskt reproduceras i tanken om att hen borde studera. 

Vems framtid förbereder vi egentligen?

Vi säljer vår nutid för ett löfte om framtiden. Arbeta hårt nu, så blir det bättre sen. Plugga nu, lev sen. Prestera nu, njut när du är gammal. Men framtiden är alltid framtiden – den infinner sig sällan som den utlovades, och under tiden har livet levts i väntans tecken.

Det gäller oss själva. Och det gäller i ännu högre grad våra barn, som ännu inte ens hunnit börja sälja sina år, men som vi redan fostrar till det. Men vilken framtid väntar ett barn som aldrig fick lära sig att vara i nuet?

En spontan bussresa till Nederländerna med vänner är inte ett tecken på bristande ambition. Det är ett tecken på ett liv som levs.

Nu är det sommarlov. Låt det faktiskt vara det.

Malin Espersson är universitetslektor vid Institutionen för tjänstevetenskap, Lunds universitet, och forskar om arbetsvillkor och självexploatering.

Tullia Jack är biträdande universitetslektor vid samma institution och forskar om vardagslivet.

Inlägget Vi fostrar våra barn till kapitalismens självuppoffrare dök först upp på Dagens Arena.

Den andra delen i Dagens Arenas sommarserie om politiska mord handlar om mordet på Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand.

Mordet på Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand den 28 juni 1914 sticker ut i historien. Inte så mycket på grund av vem som mördades utan vilka konsekvenser mordet fick för världen. Attentatet satte igång en händelsekedja som bara en dryg månad senare skulle leda till utbrottet av första världskriget.

Gäst: Andreas Marklund, historiker vid Stockholms universitet och författare till boken ”Skotten i Sarajevo -Upptakten till första världskriget”

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget Mordet som ledde till första världskrigets utbrott dök först upp på Dagens Arena.

Miljöpartiet vill genomföra en omfattande kulturgaranti för barn och unga, återstarta kulturen efter flera år av neddragningar och återställa stödet till folkbildningen. Mats Bergstrand, riksdagsledamot från Stockholm, har varit partiets kulturpolitiske talesperson i två år. Ha menar att kulturlivet fortfarande befinner sig i ett krisläge och att demokratin stärks genom ett levande civilsamhälle, fria kulturinstitutioner och bättre villkor för kulturskapare. Samtidigt lyfter han idéer som kulturljudzoner i städerna och starkare skydd för upphovsrätten i AI-utvecklingen.

Vilka är Miljöpartiets tre viktigaste kulturpolitiska frågor inför valet?

– Den första är det vi kallar en kulturell allemansrätt för barn och unga. Vi vill införa en kulturgaranti där alla barn ska få möta professionell kultur minst en gång per termin. Vi vill också göra de estetiska ämnena obligatoriska genom hela skolsystemet, även på gymnasiet. Det handlar också om en starkare kulturskola. Vi vill införa en kulturskolelag för att säkra en jämlik kulturskola med hög kvalitet i hela landet. Kulturskolan behöver också få en tydligare plats i skolan igen.

Är det inte lite “öppet mål” att satsa på kultur för barn och unga? Många kommuner säger redan att det är där de prioriterar sina kulturpengar, samtidigt som vuxenkulturen får stå tillbaka.

– Jag förstår den invändningen. Samtidigt tycker jag att kulturen har flyttat ut från skolan alldeles för mycket.

– Den andra stora frågan är en ny kulturell återstart. Kulturlivet har drabbats av flera hårda slag – pandemin, lågkonjunkturen och regeringens neddragningar. När jag träffar kulturaktörer runt om i landet säger de att läget i många avseenden är lika svårt som under pandemin. Vi vill därför permanenta de återstartsstöd som infördes efter pandemin och återuppbygga den kulturella infrastrukturen över hela landet. Det handlar om lokaler, studieförbund, ideellt kulturliv och bättre villkor för professionella kulturskapare.

Ni vill alltså inte bara återställa regeringens neddragningar utan också höja nivåerna?

– Ja. Det är egentligen svårt att tala om ett återställande eftersom pandemistöden och återstartsstöden innebar en nivåhöjning. Den nivån behöver ligga kvar permanent. Sedan finns det de som vill att en procent av statsbudgeten ska gå till kulturen. Dit når inte våra förslag. Men samtidigt handlar det inte om särskilt stora pengar i statsbudgetens perspektiv, även om det naturligtvis blir miljarder.

Vilken är den tredje stora frågan?

– Civilsamhället och folkbildningen. Demokratin är under press och då blir föreningslivet och folkbildningen ännu viktigare. Det är där människor möts, bygger tillit och lär sig demokrati i praktiken.

Vi vill därför återställa en halv miljard kronor till studieförbunden och dessutom tillföra 100 miljoner kronor till folkhögskolorna. Vi vill också åter samla folkbildningen i ett gemensamt utgiftsområde för att tydligare markera att vi tror på självförvaltningsmodellen och Folkbildningsrådets ansvar.

Folkhögskolorna har inte drabbats lika hårt som studieförbunden. Varför prioriterar ni även dem?

– De har också fått neddragningar. Dessutom har inflationen slagit hårt. Väldigt många folkhögskolor säger att de tvingas minska antalet lärare eller deltagare, lägga ned kurser eller sälja fastigheter. Därför behöver även de förstärkas.

Tror du att oppositionen kommer att kunna enas om kulturpolitiken efter valet?

– Ja, det tror jag faktiskt. Vi har varit väldigt samstämmiga i de kulturpolitiska frågorna.

Även när det gäller pengarna?

– Där finns större skillnader. Miljöpartiet och Vänsterpartiet satsar betydligt mer än Socialdemokraterna och Centerpartiet. Men när det gäller inriktningen tror jag att det blir lätt att komma överens. Kulturgarantin är ett exempel. Exakt hur den ska utformas får vi förhandla om, men jag upplever inte att de andra partierna har några låsningar.

Ni pratar mycket om att återställa den kulturella infrastrukturen. Vilka nya kulturpolitiska idéer har ni?

– Vi har tagit fram flera nya förslag. Ett handlar om kulturljudzoner i städerna.

Vad är det?

– Det handlar om att avsätta områden där man kan ha lite friare bullerregler och samtidigt planera bebyggelsen så att det finns plats för scener och livekultur. Vi har sett hur många konsertscener har försvunnit från stadskärnorna under de senaste decennierna. Det är inte bara hyrorna som är problemet, utan också regelverket. Vi behöver fler spelplatser om svensk musik ska fortsätta utvecklas.

– Vi vill också stoppa andrahandsförsäljning av konsertbiljetter i vinstsyfte. Det leder ofta till ockerpriser och rena bedrägerier. Där finns ett starkt stöd från arrangörerna.

AI är en av kultursektorns stora framtidsfrågor. Hur ser ni på utvecklingen?

– AI kommer att förändra hela kulturbranschen. Men för mig handlar den viktigaste frågan inte bara om tekniken, utan om vad mänskligt skapande ska betyda i framtiden. Samtidigt finns en mycket konkret fråga: upphovsrätten. Författare, illustratörer, musiker och andra kulturskapare ska inte behöva se sina verk användas för att träna AI-modeller utan ersättning.

Du beskriver det som stöld. Men går det verkligen att reglera?

– Jag tror att det går, åtminstone delvis. Det kommer att kräva både nationell lagstiftning och gemensamma regler inom EU. Full kontroll kommer vi nog aldrig att få, men vi måste hitta modeller där upphovspersonerna får betalt när deras verk används.

Är inte det samma problem som medierna haft i många år med de stora plattformarna?

– Jo, och det visar hur svårt det är. Samtidigt måste kultursektorn börja diskutera nya finansieringsmodeller. Vi ser redan hur dataspel, film, tv och musik alltmer bygger på prenumerationer och andra typer av återkommande intäkter. Det påverkar också hushållen. Samtidigt kan många tycka att en tidningsprenumeration är dyr, trots att de betalar betydligt mer för olika streamingtjänster.

Har ni några konkreta idéer?

– En intressant idé som Sveriges Museer har lyft är ett nationellt museikort. Miljöpartiet har länge drivit fri entré till de statliga museerna, men om den frågan fortsätter att svänga mellan olika regeringar kan ett museikort vara ett alternativ.

Det skulle kunna fungera som en prenumeration där man får tillgång till museer över hela landet. Det är kanske inte vår förstahandslösning, men det är ett exempel på hur nya finansieringsformer kan utvecklas.

Vad vill Miljöpartiet göra med public service?

– Public service är en grundläggande del av demokratin. Vi behöver oberoende journalistik och ett starkt public service. Jag tycker att det är oroande när regeringspartier och till och med statsministern ifrågasätter mediernas arbete.

Jag är också besviken över hur regeringen hanterade public service-propositionen. Tidigare har oppositionen alltid bjudits in efter utredningen för att diskutera propositionen. Den här gången blev det inte så.

Vad vill ni förändra?

– Public service har långsiktiga spelregler genom den åttaåriga tillståndsperioden, men finansieringen behöver stärkas.

Du har också varit kritisk mot regeringens filmproposition. Varför?

– Därför att den i princip inte innehöll några konkreta förslag. Utredningen togs emot väl av branschen och innehöll flera reformer som vi står bakom, men regeringen gick inte vidare med dem.

Vi vill tillföra omkring 300 miljoner kronor till svensk film. Det räcker, enligt de bedömningar jag fått från branschen, för att återställa svensk film till en rimlig nivå.

Dessutom står vi bakom en ny finansieringsmodell där även streamingtjänster bidrar till finansieringen av svensk film. Det fanns färdiga förslag, men regeringen valde att inte lägga fram dem.

Vad tycker ni om regeringens idé om breddad finansiering av kulturen?

– I grunden är vi positiva. Problemet är att regeringen har talat om frågan under hela mandatperioden utan att lägga några skarpa förslag. Flera av utredningarnas idéer är däremot intressanta. Jag tror exempelvis att bättre skatteregler för sponsring skulle kunna gynna både kulturen och idrotten.

Är ni också positiva till skatteavdrag för gåvor till civilsamhället?

– Ja, det tror jag kan vara en bra väg. Där är vi inte helt överens inom oppositionen, men jag tycker att sådana avdrag bör prövas. Jag är också positiv till att se över möjligheterna att skriva av konstinköp på ett bättre sätt.

Ni är däremot mer tveksamma till statlig så kallad matchningsfinansiering? Att staten förbinder sig att matcha privata bidrag.

– Ja. Jag är inte negativ till grundidén, men jag ser flera problem. Om staten pekar ut ett antal projekt som bara får stöd om privata pengar först kommer in finns en risk att projekten aldrig blir av. Det kan skapa ett moment 22. Jag tror mer på modeller som bygger på transparens och ett tydligt armlängds avstånd. Där tycker jag att forskningsvärlden har kommit längre än kultursektorn.

Du nämner också möjligheten att bygga upp större kulturstiftelser.

– Ja. Sverige har starka forskningsstiftelser, men inte motsvarande stiftelser för kulturen. Jag skulle gärna se fler stora kulturstiftelser med tydliga regler om oberoende och transparens.

Men om miljardärer sätter pengar i en neutral kulturstiftelse där de inte styr verksamheten – är inte det egentligen bara ett annat sätt att ta in pengarna via skattesystemet?

– Historiskt byggdes många stora svenska stiftelser upp därför att det fanns ett samhällsansvar hos dem som hade byggt stora förmögenheter. Jag tycker att den diskussionen är värd att föra igen. Den som har tjänat väldigt mycket pengar har också ett ansvar att bidra tillbaka till samhället. Exakt hur det ska ske har vi inga färdiga förslag om, men jag tror att fler stora kulturstiftelser skulle kunna spela en viktig roll.

Vad är Miljöpartiets kulturpolitiska vision?

– Vi vill bygga ett hållbart och motståndskraftigt samhälle. Då är kulturen lika viktig som klimatpolitiken eller civilsamhället. Kulturen är en grundbult i demokratin.

Därför vill vi att människor ska möta kultur redan i förskolan och skolan. Kultur stärker människors förmåga att tänka självständigt och ger ett rikare samhälle.

Visionen är ett starkt kulturliv där alla människor har tillgång till kultur, oavsett om de bor i storstad, småstad eller på landsbygden. Utbudet kommer inte att se likadant ut överallt, men alla ska ha tillgång till kultur av hög kvalitet. Därför vill vi också skapa fler spelplatser för livekultur och ge kulturen bättre förutsättningar i hela landet.

Jesper Bengtsson

Inlägget “En kulturell allemansrätt för barn och unga” dök först upp på Dagens Arena.

“Jämfört med de flesta länder sticker Sverige ut genom en långtgående privatisering och fragmentisering av järnvägsunderhållet.”

Sedan drygt 25 år tillbaka upphandlar Trafikverket allt järnvägsunderhåll. Även när staten försökt få myndigheten att utföra åtminstone en bråkdel av underhållet i egen regi har Trafikverket satt sig på tvären och fortsatt att upphandla det praktiska utförandet.

I en artikel hävdar Trafikverkets ledning att allt ändå är i sin ordning.

Vi har replikerat och pekat på en sjunkande produktivitet. Trafikverkets organisation har svällt, men trots att allt fler är involverade i järnvägsunderhåll har omfattningen av underhållet inte vuxit i samma omfattning. Totalt sett har produktiviteten sjunkit med 25 procent på tio år. En av orsakerna är att de flesta stora upphandlingar överklagas. Det har skapat en växande byråkrati med horder av jurister, det vill säga fler jobb men där allt fler arbetar med något annat än det praktiska underhållet.

Orsak till misslyckandet

Jämfört med de flesta länder sticker Sverige ut genom en långtgående privatisering och fragmentisering av järnvägsunderhållet. I en tidigare rapport har vi både visat att resultatet är bättre i de länder som behållit mer av underhållet i offentlig regi och flera länder som tidigare privatiserat insett sina misstag och fört tillbaka underhållet till staten. Att återta kontrollen över järnvägsunderhållet är också ett av löftena från Andy Burnham, som ser ut att snart bli ny premiärminister i Storbritannien.

En av orsakerna till misslyckandet är just att Trafikverket tappat kunskap om järnvägsanläggningen. Kunskapen har istället förflyttats till de fåtaliga entreprenörer som är anlitade för att utföra underhållet. Nu hävdar ledningen för Trafikverket att de visst besitter tillräcklig kunskap och hänvisar till att de har anställt flera kvalificerade teknikexperter, kapacitetsanalytiker och underhållsexperter.

Vi betvivlar inte att dessa är utbildade, inlästa och anstränger sig för att utföra ett gott arbete. Problemet är att förutsättningarna inte är de bästa. I och med att Trafikverket inte deltar i det praktiska underhållet går man oundvikligen miste om kunskap och beprövad erfarenhet. Det är precis av detta skäl som svensk storindustri har egna anställda tekniker för att sköta det löpande underhållet.

Organisationen bristfällig

Trafikverkets ledning menar vidare att det saknas argument för att privatiseringen av järnvägsunderhållet minskat effektiviteten. Vi är emellertid inte ensamma om att ha dragit slutsatsen att Trafikverkets nuvarande organisationen av underhållet är bristfällig och att myndigheten behöver förbättra sin kunskap om järnvägsanläggningen. Två tidigare offentliga utredningar har gjort samma analys och framför allt i den senaste av dessa betonas särskilt att det är nödvändigt att staten bedriver mer underhåll i egen regi för att förbättra kunskapen om järnvägsanläggningen. Därtill har Riksrevisionen pekat på att kostnaderna för baskontrakt systematiskt blir högre än vad som framgår av kontrakten. Dessa skenande kostnader är ännu ett tecken på att järnvägsunderhållet behöver omorganiseras.

I kampanjen Spårfel deltar järnvägstekniker, lokförare, tågklarerare, konduktörer och flera järnvägsexperter. Den praktiska erfarenheten av järnvägsunderhållet är påtaglig och gemensam analys är att sprickan mellan beställare och utförare är ett grundproblem. De olika aktörerna har olika incitamentet för att bedriva verksamheten och när alltmer kunskap förs över från beställaren till utföraren blir verksamheten ineffektiv och kostsam.

Överlämnats till entreprenörer

Vår kritik riktar sig dock inte bara mot Trafikverket. Det är politiska beslut som drivit fram den nuvarande organisationen för järnvägsunderhåll, där staten frånhänt sig utförandet av underhåll. I stället har underhållet överlämnats till ett fåtal entreprenörer som drivs av snäva lönsamhetsincitament. För att skapa ett bättre och effektivare underhåll krävs därför inte bara ökade offentliga anslag, utan en ny organisation där staten återtar underhållet i egen regi.

Det folkliga stödet för att omorganisera järnvägsunderhållet är också stort. Idag finns ett utbrett missnöje med försenade och inställda tåg och enligt SOM-institutets mätningar vill en stor majoritet att staten tar över ansvaret. Vad som krävs är nu att ansvariga politiker har modet att stöpa om organisationen för järnvägsunderhållet och återupprätta en myndighet som bedriver underhållet i offentlig regi med egen personal och egna maskiner.

Håkan Englund, ordförande Seko Infranord

Ola Brunnström, ordförande Seko Spår

Karin Svensson Smith, ordförande Resenärerna

Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé

Johnny Naderus, talesperson Spårfel

Mats Wingborg, rapportförfattare åt Spårfel

Detta är ett nytt inlägg i den debatt som bedrivits på sajten Altinget. Eftersom kampanjen Spårfel inte får publicera ytterligare en replik publiceras inlägget istället här.

Inlägget Staten bör utföra järnvägsunderhållet med egen personal dök först upp på Dagens Arena.

Europas förmåga att skydda sig själv bör baseras på defensiv säkerhet, att avskräcka dem som hotar oss snarare än att vara en juniorpartner till en global offensiv makt. Det skriver Patrick Costello, Mariano Aguirre Ernst och Pierre Schori, inför NATO-toppmötet i Ankara som inleds i dag.

Efter de senaste 18 månadernas eskalerande krig och katastrofer kan ingen seriös europeisk ledare ärligt säga att Europa inte behöver ompröva sin syn på säkerhet. Vi står inför hotet från Ryssland i öst, förvärrat av dess invasion av Ukraina, hotet från väst från en amerikansk regering som söker regimskifte i Europa (och på andra håll), och ytterligare hot i söder på grund av USA:s/israeliska krig mot Iran och det israeliska kriget mot palestinierna.

Nytt strategiskt koncept 

Debatten om vad som behövs är redan i full gång, men den är nästan helt fokuserad (på grund av Trump) på hur mycket pengar européer spenderar på försvar. Det är att sätta vagnen framför hästen. EU och Storbritannien tillsammans spenderar redan mer än tre gånger så mycket som Ryssland på försvar. 

Vad som nu behövs är att komma överens om ett nytt strategiskt koncept och vad som kan behövas för att finansiera det. Om Europa nu hotas av USA, borde det inte spendera stora summor på amerikansk-kontrollerade och underhållna flygplan och missilförsvarssystem, eller gå med på, såsom Sverige har gjort, att ge de amerikanska styrkorna full kontroll över 17 militärbaser och träningsområden på dess territorium. 

Ett nytt strategiskt koncept bör utgå från bedömningen att Europa är klämd mellan fientliga makter (USA och Ryssland). Rysslands hot är uppenbart. USA:s hot är svårare för många europeiska ledare att svälja på grund av landets historiska roll som en nyckelpartner och NATO – hegemon. Vi borde nu förstå att den nuvarande Trumpadministrationen är djupt fientlig mot EU och att detta inte är en tillfällig avvikelse. 

Skydda territorium

Europa representerar en mjuk makt-allians av demokratier och ett rättssystem med regler och normer för den privata sektorn. Detta är både politiskt motbjudande för en viktig del av USA:s politiska samhälle och ekonomiskt motbjudande för dess dominerande teknologisektor. Som Palantirs VD Peter Thiel uttryckte det, regler är “den nya antikrist”. 

Den globala visionen hos Trump-administrationen, som tydligt framgick i fjolårets Nationella säkerhetsstrategi, har många gemensamma punkter med Rysslands vision. Båda vill återgå till en värld präglad av stormaktskonkurrens där internationell lag ersätts av två eller tre stormakters intressesfärer, med balansen mellan dem bestämd av deras relativa styrka. 

Som Ukraina visar, blir i denna världsbild Europa slagfältet för att avgöra var den ryska intressesfären slutar och den amerikanska börjar. Ibland verkar det som om USA ser Europa som en del av Rysslands sfär. Varje europeisk strategi måste börja med att avvisa att bli en beroende aktör för någon av parterna.

Europas strategi borde givetvis handla om att skydda territorium, ja, men också om att skydda demokrati, mänskliga rättigheter, internationell lag och multilaterism som något väsentligt för våra intressen.

Förebyggande diplomati 

Vår förmåga att skydda oss själva bör baseras på defensiv säkerhet, att avskräcka dem som hotar oss snarare än att vara en juniorpartner till en global offensiv makt. Detta har stora konsekvenser för de verktyg och vapen vi behöver: drönare och kulor, men också diplomati, handel, utvecklingsbistånd, humanitärt arbete och ett försvar av internationell lag och hela det multilaterala systemet som nu är i fara. 

Nätverk för förebyggande diplomati och medling behöver också stärkas. Vi bör återbesöka de viktiga koncept som utvecklades under kalla kriget, som Palmekommissionens koncept om gemensam säkerhet som spelade en viktig roll i slutskedet av det kalla kriget och och senare förtroendeskapande och konfliktförebyggande insatser. 

Nya säkerhetspolitiska strukturer bör tillföras. Dessa kommer troligen att involvera någon form av kombination av EU, NATO:s europeiska pelare och, möjligtvis, en ny struktur som underlättar inkluderingen av icke-EU-deltagare. Vissa pratar om ett europeiskt säkerhetsråd, andra om att återuppliva Västeuropeiska unionen. 

Skärskåda kapprustningen 

Parallellt bör Europa investera i det som nu är brådskande förhandlingar om kontroll av nya generationer av kärnvapen, AI och andra högteknologiska vapen. Det är hög tid att driva på för att återuppta förhandlingarna om kärnvapennedrustning efter att befintliga traktat löpt ut. Idag finns det 12 241 kärnvapen, var och en med en sprängkraft tusentals gånger större än bomben som förstörde Hiroshima. 

Sist men inte minst bör Europa skärskåda den hejdlösa kapprustningen och i stället begrunda möjligheterna till enorma besparingar och effektivitet som skulle kunna uppnås genom att samla EU:s  27 nationella vapenindustrier och upphandlingsprocesser. 

Först efter sådan omfattande analys kommer Europa att vara i stånd att sätta en prislapp på sin framtida säkerhet. Utan den, om vi utgår från budgeten, kommer vi oavsiktligt att göra oss mer beroende av att köpa fler amerikanska vapen. 

Värre är att vi då också skulle riskera att betala för vår säkerhet på bekostnad av den sociala och demokratiska modell som vi vill skydda och utveckla.

Hur var det som Cicero uttryckte det: ‘Ubi bene, ibi patria,’ där jag trivs, där är mitt hemland.

Patrick Costello, tidigare EU-tjänsteman

Mariano Aguirre Ernst, oberoende analytiker inom internationell politik

Pierre Schori, före detta statsråd, talesperson för socialistgruppen i Europaparlamentet och FN-ambassadör

Texten publiceras även på denna sajt Encompass: People, Power, Process, Europe

Inlägget Hållbar säkerhet byggs inte blott på ökade militärbudgetar dök först upp på Dagens Arena.