Tornevall Networks

Miljöpartiet vill genomföra en omfattande kulturgaranti för barn och unga, återstarta kulturen efter flera år av neddragningar och återställa stödet till folkbildningen. Mats Bergstrand, riksdagsledamot från Stockholm, har varit partiets kulturpolitiske talesperson i två år. Ha menar att kulturlivet fortfarande befinner sig i ett krisläge och att demokratin stärks genom ett levande civilsamhälle, fria kulturinstitutioner och bättre villkor för kulturskapare. Samtidigt lyfter han idéer som kulturljudzoner i städerna och starkare skydd för upphovsrätten i AI-utvecklingen.

Vilka är Miljöpartiets tre viktigaste kulturpolitiska frågor inför valet?

– Den första är det vi kallar en kulturell allemansrätt för barn och unga. Vi vill införa en kulturgaranti där alla barn ska få möta professionell kultur minst en gång per termin. Vi vill också göra de estetiska ämnena obligatoriska genom hela skolsystemet, även på gymnasiet. Det handlar också om en starkare kulturskola. Vi vill införa en kulturskolelag för att säkra en jämlik kulturskola med hög kvalitet i hela landet. Kulturskolan behöver också få en tydligare plats i skolan igen.

Är det inte lite “öppet mål” att satsa på kultur för barn och unga? Många kommuner säger redan att det är där de prioriterar sina kulturpengar, samtidigt som vuxenkulturen får stå tillbaka.

– Jag förstår den invändningen. Samtidigt tycker jag att kulturen har flyttat ut från skolan alldeles för mycket.

– Den andra stora frågan är en ny kulturell återstart. Kulturlivet har drabbats av flera hårda slag – pandemin, lågkonjunkturen och regeringens neddragningar. När jag träffar kulturaktörer runt om i landet säger de att läget i många avseenden är lika svårt som under pandemin. Vi vill därför permanenta de återstartsstöd som infördes efter pandemin och återuppbygga den kulturella infrastrukturen över hela landet. Det handlar om lokaler, studieförbund, ideellt kulturliv och bättre villkor för professionella kulturskapare.

Ni vill alltså inte bara återställa regeringens neddragningar utan också höja nivåerna?

– Ja. Det är egentligen svårt att tala om ett återställande eftersom pandemistöden och återstartsstöden innebar en nivåhöjning. Den nivån behöver ligga kvar permanent. Sedan finns det de som vill att en procent av statsbudgeten ska gå till kulturen. Dit når inte våra förslag. Men samtidigt handlar det inte om särskilt stora pengar i statsbudgetens perspektiv, även om det naturligtvis blir miljarder.

Vilken är den tredje stora frågan?

– Civilsamhället och folkbildningen. Demokratin är under press och då blir föreningslivet och folkbildningen ännu viktigare. Det är där människor möts, bygger tillit och lär sig demokrati i praktiken.

Vi vill därför återställa en halv miljard kronor till studieförbunden och dessutom tillföra 100 miljoner kronor till folkhögskolorna. Vi vill också åter samla folkbildningen i ett gemensamt utgiftsområde för att tydligare markera att vi tror på självförvaltningsmodellen och Folkbildningsrådets ansvar.

Folkhögskolorna har inte drabbats lika hårt som studieförbunden. Varför prioriterar ni även dem?

– De har också fått neddragningar. Dessutom har inflationen slagit hårt. Väldigt många folkhögskolor säger att de tvingas minska antalet lärare eller deltagare, lägga ned kurser eller sälja fastigheter. Därför behöver även de förstärkas.

Tror du att oppositionen kommer att kunna enas om kulturpolitiken efter valet?

– Ja, det tror jag faktiskt. Vi har varit väldigt samstämmiga i de kulturpolitiska frågorna.

Även när det gäller pengarna?

– Där finns större skillnader. Miljöpartiet och Vänsterpartiet satsar betydligt mer än Socialdemokraterna och Centerpartiet. Men när det gäller inriktningen tror jag att det blir lätt att komma överens. Kulturgarantin är ett exempel. Exakt hur den ska utformas får vi förhandla om, men jag upplever inte att de andra partierna har några låsningar.

Ni pratar mycket om att återställa den kulturella infrastrukturen. Vilka nya kulturpolitiska idéer har ni?

– Vi har tagit fram flera nya förslag. Ett handlar om kulturljudzoner i städerna.

Vad är det?

– Det handlar om att avsätta områden där man kan ha lite friare bullerregler och samtidigt planera bebyggelsen så att det finns plats för scener och livekultur. Vi har sett hur många konsertscener har försvunnit från stadskärnorna under de senaste decennierna. Det är inte bara hyrorna som är problemet, utan också regelverket. Vi behöver fler spelplatser om svensk musik ska fortsätta utvecklas.

– Vi vill också stoppa andrahandsförsäljning av konsertbiljetter i vinstsyfte. Det leder ofta till ockerpriser och rena bedrägerier. Där finns ett starkt stöd från arrangörerna.

AI är en av kultursektorns stora framtidsfrågor. Hur ser ni på utvecklingen?

– AI kommer att förändra hela kulturbranschen. Men för mig handlar den viktigaste frågan inte bara om tekniken, utan om vad mänskligt skapande ska betyda i framtiden. Samtidigt finns en mycket konkret fråga: upphovsrätten. Författare, illustratörer, musiker och andra kulturskapare ska inte behöva se sina verk användas för att träna AI-modeller utan ersättning.

Du beskriver det som stöld. Men går det verkligen att reglera?

– Jag tror att det går, åtminstone delvis. Det kommer att kräva både nationell lagstiftning och gemensamma regler inom EU. Full kontroll kommer vi nog aldrig att få, men vi måste hitta modeller där upphovspersonerna får betalt när deras verk används.

Är inte det samma problem som medierna haft i många år med de stora plattformarna?

– Jo, och det visar hur svårt det är. Samtidigt måste kultursektorn börja diskutera nya finansieringsmodeller. Vi ser redan hur dataspel, film, tv och musik alltmer bygger på prenumerationer och andra typer av återkommande intäkter. Det påverkar också hushållen. Samtidigt kan många tycka att en tidningsprenumeration är dyr, trots att de betalar betydligt mer för olika streamingtjänster.

Har ni några konkreta idéer?

– En intressant idé som Sveriges Museer har lyft är ett nationellt museikort. Miljöpartiet har länge drivit fri entré till de statliga museerna, men om den frågan fortsätter att svänga mellan olika regeringar kan ett museikort vara ett alternativ.

Det skulle kunna fungera som en prenumeration där man får tillgång till museer över hela landet. Det är kanske inte vår förstahandslösning, men det är ett exempel på hur nya finansieringsformer kan utvecklas.

Vad vill Miljöpartiet göra med public service?

– Public service är en grundläggande del av demokratin. Vi behöver oberoende journalistik och ett starkt public service. Jag tycker att det är oroande när regeringspartier och till och med statsministern ifrågasätter mediernas arbete.

Jag är också besviken över hur regeringen hanterade public service-propositionen. Tidigare har oppositionen alltid bjudits in efter utredningen för att diskutera propositionen. Den här gången blev det inte så.

Vad vill ni förändra?

– Public service har långsiktiga spelregler genom den åttaåriga tillståndsperioden, men finansieringen behöver stärkas.

Du har också varit kritisk mot regeringens filmproposition. Varför?

– Därför att den i princip inte innehöll några konkreta förslag. Utredningen togs emot väl av branschen och innehöll flera reformer som vi står bakom, men regeringen gick inte vidare med dem.

Vi vill tillföra omkring 300 miljoner kronor till svensk film. Det räcker, enligt de bedömningar jag fått från branschen, för att återställa svensk film till en rimlig nivå.

Dessutom står vi bakom en ny finansieringsmodell där även streamingtjänster bidrar till finansieringen av svensk film. Det fanns färdiga förslag, men regeringen valde att inte lägga fram dem.

Vad tycker ni om regeringens idé om breddad finansiering av kulturen?

– I grunden är vi positiva. Problemet är att regeringen har talat om frågan under hela mandatperioden utan att lägga några skarpa förslag. Flera av utredningarnas idéer är däremot intressanta. Jag tror exempelvis att bättre skatteregler för sponsring skulle kunna gynna både kulturen och idrotten.

Är ni också positiva till skatteavdrag för gåvor till civilsamhället?

– Ja, det tror jag kan vara en bra väg. Där är vi inte helt överens inom oppositionen, men jag tycker att sådana avdrag bör prövas. Jag är också positiv till att se över möjligheterna att skriva av konstinköp på ett bättre sätt.

Ni är däremot mer tveksamma till statlig så kallad matchningsfinansiering? Att staten förbinder sig att matcha privata bidrag.

– Ja. Jag är inte negativ till grundidén, men jag ser flera problem. Om staten pekar ut ett antal projekt som bara får stöd om privata pengar först kommer in finns en risk att projekten aldrig blir av. Det kan skapa ett moment 22. Jag tror mer på modeller som bygger på transparens och ett tydligt armlängds avstånd. Där tycker jag att forskningsvärlden har kommit längre än kultursektorn.

Du nämner också möjligheten att bygga upp större kulturstiftelser.

– Ja. Sverige har starka forskningsstiftelser, men inte motsvarande stiftelser för kulturen. Jag skulle gärna se fler stora kulturstiftelser med tydliga regler om oberoende och transparens.

Men om miljardärer sätter pengar i en neutral kulturstiftelse där de inte styr verksamheten – är inte det egentligen bara ett annat sätt att ta in pengarna via skattesystemet?

– Historiskt byggdes många stora svenska stiftelser upp därför att det fanns ett samhällsansvar hos dem som hade byggt stora förmögenheter. Jag tycker att den diskussionen är värd att föra igen. Den som har tjänat väldigt mycket pengar har också ett ansvar att bidra tillbaka till samhället. Exakt hur det ska ske har vi inga färdiga förslag om, men jag tror att fler stora kulturstiftelser skulle kunna spela en viktig roll.

Vad är Miljöpartiets kulturpolitiska vision?

– Vi vill bygga ett hållbart och motståndskraftigt samhälle. Då är kulturen lika viktig som klimatpolitiken eller civilsamhället. Kulturen är en grundbult i demokratin.

Därför vill vi att människor ska möta kultur redan i förskolan och skolan. Kultur stärker människors förmåga att tänka självständigt och ger ett rikare samhälle.

Visionen är ett starkt kulturliv där alla människor har tillgång till kultur, oavsett om de bor i storstad, småstad eller på landsbygden. Utbudet kommer inte att se likadant ut överallt, men alla ska ha tillgång till kultur av hög kvalitet. Därför vill vi också skapa fler spelplatser för livekultur och ge kulturen bättre förutsättningar i hela landet.

Jesper Bengtsson

Inlägget “En kulturell allemansrätt för barn och unga” dök först upp på Dagens Arena.

“Jämfört med de flesta länder sticker Sverige ut genom en långtgående privatisering och fragmentisering av järnvägsunderhållet.”

Sedan drygt 25 år tillbaka upphandlar Trafikverket allt järnvägsunderhåll. Även när staten försökt få myndigheten att utföra åtminstone en bråkdel av underhållet i egen regi har Trafikverket satt sig på tvären och fortsatt att upphandla det praktiska utförandet.

I en artikel hävdar Trafikverkets ledning att allt ändå är i sin ordning.

Vi har replikerat och pekat på en sjunkande produktivitet. Trafikverkets organisation har svällt, men trots att allt fler är involverade i järnvägsunderhåll har omfattningen av underhållet inte vuxit i samma omfattning. Totalt sett har produktiviteten sjunkit med 25 procent på tio år. En av orsakerna är att de flesta stora upphandlingar överklagas. Det har skapat en växande byråkrati med horder av jurister, det vill säga fler jobb men där allt fler arbetar med något annat än det praktiska underhållet.

Orsak till misslyckandet

Jämfört med de flesta länder sticker Sverige ut genom en långtgående privatisering och fragmentisering av järnvägsunderhållet. I en tidigare rapport har vi både visat att resultatet är bättre i de länder som behållit mer av underhållet i offentlig regi och flera länder som tidigare privatiserat insett sina misstag och fört tillbaka underhållet till staten. Att återta kontrollen över järnvägsunderhållet är också ett av löftena från Andy Burnham, som ser ut att snart bli ny premiärminister i Storbritannien.

En av orsakerna till misslyckandet är just att Trafikverket tappat kunskap om järnvägsanläggningen. Kunskapen har istället förflyttats till de fåtaliga entreprenörer som är anlitade för att utföra underhållet. Nu hävdar ledningen för Trafikverket att de visst besitter tillräcklig kunskap och hänvisar till att de har anställt flera kvalificerade teknikexperter, kapacitetsanalytiker och underhållsexperter.

Vi betvivlar inte att dessa är utbildade, inlästa och anstränger sig för att utföra ett gott arbete. Problemet är att förutsättningarna inte är de bästa. I och med att Trafikverket inte deltar i det praktiska underhållet går man oundvikligen miste om kunskap och beprövad erfarenhet. Det är precis av detta skäl som svensk storindustri har egna anställda tekniker för att sköta det löpande underhållet.

Organisationen bristfällig

Trafikverkets ledning menar vidare att det saknas argument för att privatiseringen av järnvägsunderhållet minskat effektiviteten. Vi är emellertid inte ensamma om att ha dragit slutsatsen att Trafikverkets nuvarande organisationen av underhållet är bristfällig och att myndigheten behöver förbättra sin kunskap om järnvägsanläggningen. Två tidigare offentliga utredningar har gjort samma analys och framför allt i den senaste av dessa betonas särskilt att det är nödvändigt att staten bedriver mer underhåll i egen regi för att förbättra kunskapen om järnvägsanläggningen. Därtill har Riksrevisionen pekat på att kostnaderna för baskontrakt systematiskt blir högre än vad som framgår av kontrakten. Dessa skenande kostnader är ännu ett tecken på att järnvägsunderhållet behöver omorganiseras.

I kampanjen Spårfel deltar järnvägstekniker, lokförare, tågklarerare, konduktörer och flera järnvägsexperter. Den praktiska erfarenheten av järnvägsunderhållet är påtaglig och gemensam analys är att sprickan mellan beställare och utförare är ett grundproblem. De olika aktörerna har olika incitamentet för att bedriva verksamheten och när alltmer kunskap förs över från beställaren till utföraren blir verksamheten ineffektiv och kostsam.

Överlämnats till entreprenörer

Vår kritik riktar sig dock inte bara mot Trafikverket. Det är politiska beslut som drivit fram den nuvarande organisationen för järnvägsunderhåll, där staten frånhänt sig utförandet av underhåll. I stället har underhållet överlämnats till ett fåtal entreprenörer som drivs av snäva lönsamhetsincitament. För att skapa ett bättre och effektivare underhåll krävs därför inte bara ökade offentliga anslag, utan en ny organisation där staten återtar underhållet i egen regi.

Det folkliga stödet för att omorganisera järnvägsunderhållet är också stort. Idag finns ett utbrett missnöje med försenade och inställda tåg och enligt SOM-institutets mätningar vill en stor majoritet att staten tar över ansvaret. Vad som krävs är nu att ansvariga politiker har modet att stöpa om organisationen för järnvägsunderhållet och återupprätta en myndighet som bedriver underhållet i offentlig regi med egen personal och egna maskiner.

Håkan Englund, ordförande Seko Infranord

Ola Brunnström, ordförande Seko Spår

Karin Svensson Smith, ordförande Resenärerna

Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé

Johnny Naderus, talesperson Spårfel

Mats Wingborg, rapportförfattare åt Spårfel

Detta är ett nytt inlägg i den debatt som bedrivits på sajten Altinget. Eftersom kampanjen Spårfel inte får publicera ytterligare en replik publiceras inlägget istället här.

Inlägget Staten bör utföra järnvägsunderhållet med egen personal dök först upp på Dagens Arena.

Europas förmåga att skydda sig själv bör baseras på defensiv säkerhet, att avskräcka dem som hotar oss snarare än att vara en juniorpartner till en global offensiv makt. Det skriver Patrick Costello, Mariano Aguirre Ernst och Pierre Schori, inför NATO-toppmötet i Ankara som inleds i dag.

Efter de senaste 18 månadernas eskalerande krig och katastrofer kan ingen seriös europeisk ledare ärligt säga att Europa inte behöver ompröva sin syn på säkerhet. Vi står inför hotet från Ryssland i öst, förvärrat av dess invasion av Ukraina, hotet från väst från en amerikansk regering som söker regimskifte i Europa (och på andra håll), och ytterligare hot i söder på grund av USA:s/israeliska krig mot Iran och det israeliska kriget mot palestinierna.

Nytt strategiskt koncept 

Debatten om vad som behövs är redan i full gång, men den är nästan helt fokuserad (på grund av Trump) på hur mycket pengar européer spenderar på försvar. Det är att sätta vagnen framför hästen. EU och Storbritannien tillsammans spenderar redan mer än tre gånger så mycket som Ryssland på försvar. 

Vad som nu behövs är att komma överens om ett nytt strategiskt koncept och vad som kan behövas för att finansiera det. Om Europa nu hotas av USA, borde det inte spendera stora summor på amerikansk-kontrollerade och underhållna flygplan och missilförsvarssystem, eller gå med på, såsom Sverige har gjort, att ge de amerikanska styrkorna full kontroll över 17 militärbaser och träningsområden på dess territorium. 

Ett nytt strategiskt koncept bör utgå från bedömningen att Europa är klämd mellan fientliga makter (USA och Ryssland). Rysslands hot är uppenbart. USA:s hot är svårare för många europeiska ledare att svälja på grund av landets historiska roll som en nyckelpartner och NATO – hegemon. Vi borde nu förstå att den nuvarande Trumpadministrationen är djupt fientlig mot EU och att detta inte är en tillfällig avvikelse. 

Skydda territorium

Europa representerar en mjuk makt-allians av demokratier och ett rättssystem med regler och normer för den privata sektorn. Detta är både politiskt motbjudande för en viktig del av USA:s politiska samhälle och ekonomiskt motbjudande för dess dominerande teknologisektor. Som Palantirs VD Peter Thiel uttryckte det, regler är “den nya antikrist”. 

Den globala visionen hos Trump-administrationen, som tydligt framgick i fjolårets Nationella säkerhetsstrategi, har många gemensamma punkter med Rysslands vision. Båda vill återgå till en värld präglad av stormaktskonkurrens där internationell lag ersätts av två eller tre stormakters intressesfärer, med balansen mellan dem bestämd av deras relativa styrka. 

Som Ukraina visar, blir i denna världsbild Europa slagfältet för att avgöra var den ryska intressesfären slutar och den amerikanska börjar. Ibland verkar det som om USA ser Europa som en del av Rysslands sfär. Varje europeisk strategi måste börja med att avvisa att bli en beroende aktör för någon av parterna.

Europas strategi borde givetvis handla om att skydda territorium, ja, men också om att skydda demokrati, mänskliga rättigheter, internationell lag och multilaterism som något väsentligt för våra intressen.

Förebyggande diplomati 

Vår förmåga att skydda oss själva bör baseras på defensiv säkerhet, att avskräcka dem som hotar oss snarare än att vara en juniorpartner till en global offensiv makt. Detta har stora konsekvenser för de verktyg och vapen vi behöver: drönare och kulor, men också diplomati, handel, utvecklingsbistånd, humanitärt arbete och ett försvar av internationell lag och hela det multilaterala systemet som nu är i fara. 

Nätverk för förebyggande diplomati och medling behöver också stärkas. Vi bör återbesöka de viktiga koncept som utvecklades under kalla kriget, som Palmekommissionens koncept om gemensam säkerhet som spelade en viktig roll i slutskedet av det kalla kriget och och senare förtroendeskapande och konfliktförebyggande insatser. 

Nya säkerhetspolitiska strukturer bör tillföras. Dessa kommer troligen att involvera någon form av kombination av EU, NATO:s europeiska pelare och, möjligtvis, en ny struktur som underlättar inkluderingen av icke-EU-deltagare. Vissa pratar om ett europeiskt säkerhetsråd, andra om att återuppliva Västeuropeiska unionen. 

Skärskåda kapprustningen 

Parallellt bör Europa investera i det som nu är brådskande förhandlingar om kontroll av nya generationer av kärnvapen, AI och andra högteknologiska vapen. Det är hög tid att driva på för att återuppta förhandlingarna om kärnvapennedrustning efter att befintliga traktat löpt ut. Idag finns det 12 241 kärnvapen, var och en med en sprängkraft tusentals gånger större än bomben som förstörde Hiroshima. 

Sist men inte minst bör Europa skärskåda den hejdlösa kapprustningen och i stället begrunda möjligheterna till enorma besparingar och effektivitet som skulle kunna uppnås genom att samla EU:s  27 nationella vapenindustrier och upphandlingsprocesser. 

Först efter sådan omfattande analys kommer Europa att vara i stånd att sätta en prislapp på sin framtida säkerhet. Utan den, om vi utgår från budgeten, kommer vi oavsiktligt att göra oss mer beroende av att köpa fler amerikanska vapen. 

Värre är att vi då också skulle riskera att betala för vår säkerhet på bekostnad av den sociala och demokratiska modell som vi vill skydda och utveckla.

Hur var det som Cicero uttryckte det: ‘Ubi bene, ibi patria,’ där jag trivs, där är mitt hemland.

Patrick Costello, tidigare EU-tjänsteman

Mariano Aguirre Ernst, oberoende analytiker inom internationell politik

Pierre Schori, före detta statsråd, talesperson för socialistgruppen i Europaparlamentet och FN-ambassadör

Texten publiceras även på denna sajt Encompass: People, Power, Process, Europe

Inlägget Hållbar säkerhet byggs inte blott på ökade militärbudgetar dök först upp på Dagens Arena.

Kriget i Mellanöstern har gjort Myanmar viktigare för Kina.

Det var en händelse som passerade obemärkt förbi i omvärldens medier. Men när Myanmars president Min Aung Hlaing — general och kuppmakare som i april bytte ut sin uniform mot civila kläder — besökte Beijing i mitten av juni innebar det ett stort steg framåt för Kinas strävan att dominera sin sydliga granne och säkra direkt tillgång till Bengaliska viken och Indiska oceanen.

Politiken är visserligen inte ny, men krigen i Mellanöstern och USA:s ökade militära närvaro i regionen har gjort den allt viktigare för Kina, som därför har stärkt samarbetet med Myanmar.

Under Min Aung Hlaings besök skrev han och kineserna under arton avtal som täcker allt från regional säkerhet och teknologiskt utbyte till handel med jordbruksvaror och skaldjur från Andamansjön. Kina importerar dessutom stora mängder sällsynta jordartsmetaller från Myanmar som sedan används för att tillverka elektronik och batterier. Och där hamnar Myanmar i korselden mellan Kina, den regionala rivalen Indien och USA. De länderna har också reagerat på Kinas ekonomiska och politiska expansion söderut.

Slaget om Myanmar har börjat och det kan i långa loppet få vittgående konsekvenser för maktbalansen i en strategiskt viktig del av Asien.

Har anlitat PR-firma i USA

Kina var det första landet som gratulerade Min Aung Hlaings utnämnande till president efter ett farsartat val tidigare i år. I april kom den kinesiske utrikesministern Wang Yi på besök och underströk de ”nära och goda” relationerna mellan de två länderna. En dryg månad senare reste Min Aung Hlaing till Indien där han träffade premiärminister Narendra Modi och diskuterade handel och regional säkerhet.

I USA har militären anlitat en PR-firma för att bättra på sitt anseende och befrämja handel. Den främste lobbyisten i Washington är Roger Stone, en konservativ politiker som bl a varit rådgivare till president Donald Trump och fortfarande står honom nära. Det väpnade motståndet inne i landet var starkt under de första åren efter att Min Aung Hlaing iscensatte en kupp i februari 2021 och avsatte den regering som då leddes av Aung San Suu Kyi. Hon tilldelades Nobels fredspris 1991 och satt under många år i husarrest innan hon släpptes 2010.

Efter kuppen 2021 greps hon och andra valda politiker och har ännu inte frigivits. Och kineserna har åter visat sin styrka genom att utöva påtryckningar på etniska rebellarméer i norr, som är beroende av förnödenheter från Kina.

Rebellerna har tvingats ge upp stora områden de erövrade under motståndets första år och Kina har fått dem att sluta avtal om eldupphör med Myanmars militär.

Strategiskt viktigt för Kina

Man behöver bara titta på kartan för att inse hur strategiskt viktigt Myanmar är för vem som än har makten i Beijing. Kina är ett jättelikt inlandsimperium med en relativ kort kust för ett land vars utvecklingsmodell sedan de ekonomiska reformerna på åttiotalet varit export till omvärlden. Följden blev att kustprovinserna utvecklades snabbt medan inlandet halkade efter.

Problemet uppmärksammades i en artikel i den officiella veckotidskriften Beijing Review så tidigt som den 2 september 1985. Titeln var ”En öppning till sydväst” och artikelförfattaren, en regeringstjänsteman, föreslog att Kinas landomslutna provinser Yunnan, Sichuan och Guizhou med en sammanlagd befolkning på över 100 miljoner skulle använda Myanmars vägar, järnvägar och floder för export.

Det skulle vara enda sättet för de tre provinserna att komma ifatt de snabbt utvecklande kustprovinserna. Och en jämn ekonomisk utveckling över hela landet sågs och ses fortfarande i Kina som en säkerhetsfråga.

Vän med generalerna

Med åren ledde detta till vad som nu kallas The China Myanmar Economic Corridor och dess betydelse ligger också i att den även ger Kina ett alternativ till handel genom det omstridda Sydkinesiska havet och det trånga och sårbara Malackasundet. Från att under Mao Zedongs tid ha understött det burmesiska kommunistpartiets motståndsarmé med vapen och ammunition har Kina blivit vän med Myanmars styrande generaler.

Kina är nu den största leverantören av utrustning till Myanmars armé, flygvapen och flotta. Kinesiska investeringar är omfattande och Kina har skyddat Myanmars militär från bestraffande åtgärder som bland annat Storbritannien föreslagit i FN:s säkerhetsråd.

Att det är just Myanmar som blev målet för Kinas nya utrikespolitik är uppenbart. Det är bara två andra länder som skulle kunna ge Kina direkt tillgång till Indiska oceanen. Det ena är Pakistan. Kina byggde redan på sjuttiotalet en väg från Xinjiang i väster och över Karakorambergen ner till det pakistanska låglandet.

Men den vägen är blockerad av is och snö på vintern och ligger långt ifrån Kinas industriella centra.

Det andra är Indien och kineserna har byggt en ny väg från Lhasa i Tibet till gränsen med den indiska delstaten Sikkim. Man det är otänkbart att Indien skulle tillåta kinesisk handel ner till hamnen i Kolkata och vidare ut på världsmarknaden.

Återstår bara Myanmar.

Beroende av säkra handelsvägar

Myanmar och korridoren ner till Indiska oceanen är nu ännu viktigare än den var när den först upprättades för drygt trettio år sedan. Enligt officiell statistik går 80 % av Kinas oljeimport genom Indiska oceanen. Mineraler från Afrika och exporten av diverse varor till Mellanöstern och Europa är också beroende av säkra handelsvägar genom i princip samma farvatten. Sett ur Kinas perspektiv har dessa rutter blivit osäkra till följd av den senaste tidens utveckling i Indiska oceanen — och Myanmars ekonomiska och strategiska betydelse för Kina har stärkts ytterligare.

Det gäller nu också handeln med sällsynta jordartsmetaller som upptäckts i de nordligaste delarna av landet. Samma metaller finns kanske även i Kina, men kineserna föredrar uppenbarligen att bedriva den miljöförstörande gruvdriften i grannlandet. Och det är just stärkandet av The China Myanmar Economic Corridor som orsakat de än så länge ganska tafatta indiska försöken att ge Myanmars militär ett alternativ till beroendet av Kina.

Trump har stoppat stödet

Att förutsäga USA:s utrikespolitik har blivit allt svårare under Trump, som hela tiden ändrar sina positioner – men det är just därför vad som helst kan hända när det gäller Washingtons Myanmarpolitik.

USA var länge den utomstående makt som gav störst stöd till landets civilsamhälle, den självständiga pressen och demokratirörelsen i allmänhet. Under Trump upphörde det mesta av det biståndet. Vad det är tydligt att USA övergivit den tidigare politiken som gick ut på att försvara mänskliga rättigheter och demokrati i Myanmar.

Det militärstyrda Myanmar är för närvarande inte en prioritet för Trump; han har inte ens sagt att han skulle vilja göra ett ”deal” med landets militär. Men när eller om ett ”deal” blir aktuellt kommer det att handla om Myanmars beroende av Kina och sällsynta jordartsmetaller, de två frågor som lobbyisterna i Washington driver och som även Trump nämnt, hittills dock bara i förbigående. Men med effektiv lobbyverksamhet är det bara en tidsfråga innan det sker. Och slaget om Myanmar kan då anta helt nya proportioner.

Bertil Lintner

Inlägget Slaget om Myanmar dök först upp på Dagens Arena.

I det svenska valet 2022 valde 15 procent av de röstberättigade att antingen inte rösta alls, lämnade in blanka valsedlar eller rösta på partier som inte nådde upp till spärrgränsen. Dessa röstberättigade ignoreras politiskt. Hur kan då folket protestera och bli hörda? undrar Thierry Mortier.

Till skillnad från Grekland – demokratins vagga – där röstande formellt sett är obligatoriskt, även om detta sällan kontrolleras, ger Sverige röstberättigade medborgare rösträtt. Men bakom denna rättighet döljer sig en obekväm motsättning: i praktiken fungerar den snarare som ett dolt tvång.

Den svenska grundlagen slår fast att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” och att demokratin bygger på ”fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt”. Men om regeringens legitimitet helt och hållet beror på folkets röster, förväntas medborgarna rösta. Och om deltagande förväntas, kan röstande fortfarande verkligen kallas en rättighet? Vid vilken punkt blir en rättighet en plikt?

Vi talar om religionsfrihet och yttrandefrihet – men om rösträtten. Varför inte röstfrihet? Kanske för att röstande saknar den frihet som finns inbyggd i de andra friheterna.

Icke-röstarna borde bli hörda

Religionsfrihet innefattar friheten att inte tro. Yttrandefrihet innefattar friheten att inte yttra sig. Att vägra delta är i sig ett skyddat och meningsfullt val. Så är det inte med röstande; att inte rösta medför inget motsvarande politiskt erkännande. Att inte rösta räknas inte. Blanka valsedlar räknas inte. Ogiltiga valsedlar räknas inte. Systemet registrerar dem statistiskt, men politiskt ignoreras de och försvinner.

Hur kan då folket protestera? Hur kan en medborgare avvisa de tillgängliga alternativen och bli hörd?

Väljarna avgör. Men gör de det? I det svenska valet 2022 blev 15 procent av de röstberättigade utan representation eftersom deras röst avvisades av systemet. De avstod från att rösta, lämnade in blanka valsedlar eller röstade på partier som inte nådde upp till spärrgränsen. Var finns representationen för dessa orepresenterade medborgare?

Det var nästan lika många som röstade på det tredje största partiet i riksdagen. Hade de räknats med i mandatfördelningen hade koalitionen enligt Tidöavtalet inte kunnat bilda regering. Vem avgjorde det?

Rösträtten är en dold plikt att välja mellan ett begränsat antal alternativ, utan alternativet ”inget av ovanstående”. Det finns ingen politiskt effektiv proteströst.

Det skulle vara som att hävda att det finns religionsfrihet – förutsatt att man tror på en gud.

Thierry Mortier är en svensk-belgisk konstnär, semiotiker och initiativtagaren till den demokratiska rörelsen O, orepresenterad, som vill göra alternativet ”inget av ovanstående” till en giltig röst.

Inlägget Hur fri är rösträtten? dök först upp på Dagens Arena.

Inte bara unga män, utan även äldre män och äldre kvinnor är negativa till invandring, vilket kan få konsekvenser i kommande val enligt forskare vid Göteborgs Universitet.

Mäns och kvinnors skilda värderingar inför valet, det så kallade könsgapet, diskuteras alltmer. Enligt Bo Rothstein (Kvartal 28 maj) kan dominansen av unga män i utomeuropeisk invandring till Sverige sedan 2014 ha bidragit till att många fler svenska män än kvinnor stödjer Sverigedemokraterna. I SCB:s partisympatiundersökning, maj 2025, stödde 24% av männen SD, mot knappt 12% av kvinnorna.

I en valundersökning från 2024 framgår enligt Rothstein att 69 procent av männen, men bara 44 procent av kvinnorna, ville att Sverige tar emot färre flyktingar. 270 000 migranter sökte asyl i Sverige 2014 – 2016, varav cirka 70 procent män. Rothstein skriver att detta rimligen har påverkat unga svenska mäns värderingar. Många av dem kan uppleva ökad konkurrens om partners och arbetstillfällen genom mansdominerad invandring. Åsiktsskillnader mellan könen behöver dock klargöras ytterligare, och vi bidrar här med nya resultat och tolkningar av dessa.

Tydligt fler män negativa till invandring

Vi finner tydliga sådana skillnader i en enkät via Indikator Opinion (december 2025) där vi frågade: ”Sveriges befolkning uppnådde nyligen 10,6 miljoner och fortsätter att växa: Vad anser du om denna utveckling?”. Respondenterna kunde kryssa för olika alternativ, men uppmanades även till fritext-svar: ”Motivera kort ditt val av alternativ, ange det viktigaste skälet till ditt val”.

Indikator Opinion, 2656 respondenter (för åldersgrupper varierade antalet respondenter mellan 239-458).

Enkäten gjordes långt före Rothsteins artikel, varför vi inte påverkats av hans hypotes i någon riktning. Enkäten, som ingår i en kommande doktorsavhandling av Leif Lithander, omfattade 2 656 respondenter väl fördelade på ålder och kön i landet. Som framgår av grafen tog många spontant upp invandringen i fritext-svar, trots att vi inte frågade om denna.

Vi har klassificerat svar där åsikt om invandring framgick, som “negativ” eller “positiv”. Grafen visar stark övervikt för ”negativ” hos män, inte bara hos unga, utan även äldre män. Mycket lägre andel kvinnor nämnde invandring i sina fritext-svar, och positiv åsikt var ungefär lika vanlig som negativ, med ett tydligt undantag: kvinnor i åldern 50-64 år var mer negativa till invandring.

Även S kan locka invandringskritiska väljare

Våra resultat är på flera sätt förenliga med Bo Rothsteins hypotes, men inte bara yngre utan även många äldre män var klart negativa till invandring. Att särskilt kvinnor 50-64 år gamla uppgav negativ åsikt om invandring var en överraskning. Evolutionsteori förutsäger att människor förutom sig själva även gynnar nära och kära, såsom familj och släkt.

Det kan tänkas att kvinnor 50-64 år gamla är mer negativa till invandring på grund av att deras (manliga) barn/barnbarn har lägre chans att hitta kvinnlig partner och arbete i ett Sverige med större övervikt av män. Kulturella skillnader, såsom hederskultur och främmande religion (islam) hos många immigranter, kan också påverka kvinnors och mäns åsikt om invandring.

Rothstein fokuserade bara på unga män, och kände inte till vårt resultat för äldre grupper av kvinnor. Han presenterade vidare sin hypotes i relation till bara SD. Men även S står idag för stram migrationspolitik, och var till exempel likt SD initialt ovillig att ändra smått absurda regler (beslut) om tonårsutvisningar. Det finns skäl att undersöka åsikter om invandring hos S-väljare, såväl män som kvinnor i olika åldrar.

Vi finner att många män är negativa till invandring, inte bara unga män, och få av dem är positiva. Många något äldre kvinnor (50-64 år) är likaså negativt inställda, vilket kan få konsekvenser för partier i valet, beroende på valdeltagande och storlek av åldersgrupper.

Leif Lithander, doktorand i biologi, Göteborgs Universitet

Frank Götmark, prof emeritus i ekologi, Göteborgs Universitet

Inlägget Negativa attityder till invandring kan påverka valresultatet dök först upp på Dagens Arena.

Det finns en snabb, enkel lösning – sänk ersättningen till friskolor.

När Sveriges unika, kravlösa och skattefinansierade friskola infördes 1991 hade det gått att förutse vad som skulle hända. Varje elev bar på en skolpeng. För att gå med vinst måste klassrummen fyllas. En möjlighet hade varit att locka med god utbildning. Men vinstdrivna skolor valde i stället att lova goda betyg. Betygsinflationen är omfattande i jämförelse med kommunala skolor.

För att sänka kostnader måste dyra elever sorteras bort vilket skett länge och systematiskt.  Det är särskilt tydligt när det gäller utlandsfödda elever. I friskolor kommer de i huvudsak från USA, Tyskland och Indien medan de kommunala tar hand om ungdomar från Afghanistan, Somalia och Irak.

Hålla nere lärarlöner

Viktigt är också att hålla nere lärarlöner. Den kvalitetsjusterade lärartätheten har alltid varit lägre i skolor som drivs i vinstsyfte. Peter Letmark dokumenterar i en artikel i DN (2025-09-23) att en lärare i en vinstdriven skola i genomsnitt tjänar 1 100 kronor mindre i månaden än kommunala kollegor. Värst är Internationella Engelska Skolan – en grundskolelärare där tjänar 3 000 kronor mindre än en kollega i en kommunal skola.

Utredningen Bidrag och skolavgifter (SOU 1992:38) kom fram till att en ersättning som motsvarade 85 procent av kommuners kostnader innebar en risk för att ”fristående skolor skulle få gynnsammare förutsättningar att driva verksamhet än de kommunala skolorna”. Några få remissinstanser ville ändå behålla ett minimibidrag på denna nivå. En överväldigande majoritet ville sänka till 75 procent. Ingen remissinstans ville ha en högre nivå. Regeringen Bildt behöll ett minimibidrag på 85 procent.

Tre år senare beslutade Ingvar Carlssons regering (proposition 1995/96:200) att fristående skolor skulle få ett elevbidrag enligt samma grunder som tillämpas för kommunala skolor. Det innebar att vinstbolagen sedan dess gravt överkompenserats.

Vildsint slag i luften

Regeringen har just mottagit vinstutredningens slutbetänkande som innehåller en osannolik härva av detaljförslag som tillsammans formar ett vildsint slag i luften. Friskolornas branschorganisation Almega utbildning har alldeles rätt när de påpekar att förslagen skulle leda till en ”superbyråkratisering” av Sveriges skolväsende.

För att undanröja alla tvivel om vad det handlar har utbildningskoncernen AcadeMedia nu beslutat att bonusar till bolagets ledarskikt och 140 andra chefer till 90 procent ska baseras på vinst, omsättning och aktiekurs. Återstående tiondel ska belöna minskade utsläpp av koldioxid.

Vi har nu i trettio år överkompenserat de vinstdrivna skolor som undergrävt legitimiteten i vårt skolsystem. Nästan 75 procent av svenska väljare vill inte att ”företag med vinstsyfte” ska driva skolor.” Nio av tio lärare är kritiska till att friskolor tar ut vinst. Detta måste få ett slut.

Vi ska inte på nytt begrava frågan om skolpeng i en utredning. Det finns en enkel, snabb och utredningsfri väg att gå – sänk i ett första steg skolpengen till vinstdrivna skolor till ett belopp som motsvarar 85 procent av respektive kommuns kostnad.

Lars Anell

Inlägget Friare kan ingen vara dök först upp på Dagens Arena.

Tidöregeringen tycks konsekvent gå ut i strid mot fantasifoster. 

Almedalsveckan är sedan några dagar över. Politikerna har lämnat Visby, roséglasen är undanställda och valrörelsen har, åtminstone officiellt, tagit sommarlov.

Men en person verkar ha stannat kvar.

Don Quijote. Det är svårt att hitta någon annan förklaring.

Medan de flesta svenskar funderar på badtemperaturen, jordgubbarna och om myggen blir värre än förra sommaren, verkar regeringen och Sverigedemokraterna fortfarande upptagna med att bekämpa fiender som ingen annan riktigt kan se.

Den här sommaren heter fienden “tvångsblandning”.

Jag måste erkänna att jag blev lite bekymrad när jag hörde ordet första gången. Hade jag missat något? Skulle staten börja bestämma vem som får sitta bredvid vem på stranden? Skulle midsommarfirandet organiseras efter ett nytt statligt schema? Skulle ICA tvingas placera sillburkarna efter etnicitet?

Nej. Någon sådan politik finns inte. Ändå har “tvångsblandning” blivit ett av Sverigedemokraternas stora slagord. Det är lite som att föreslå ett nationellt program mot drakar eller ett kommunalt veto mot enhörningar.

Och just där dyker Don Quijote upp.

Riskerar att bli valstrategi

Han red modigt mot väderkvarnar eftersom han var övertygad om att de var jättar. Skillnaden är att Cervantes skrev en roman. I svensk politik riskerar väderkvarnarna att bli valstrategi, ett sätt att fördjupa skillnader mellan infödda och invandrade.

Fyra år efter maktskiftet borde regeringen tala om resultaten av sin politik. Om hur Sverige blivit tryggare, rikare, mindre segregerade eller mer sammanhållet. I stället handlar allt oftare om nya hot, nya kulturkrig och nya fiender, eller rent sagt att återuppliva var fjärde års fiende och syndabock: Invandrade och i synnerhet Muslimer.

Det är sällan ett tecken på politiskt självförtroende.

Opinionsmätningarna fortsätter att ge oppositionen ett övertag. Visst varierar avståndet mellan instituten, men bilden är densamma: regeringen har fortfarande inte lyckats övertyga väljarna om att den förtjänar fyra år till.

Kanske beror det på att regeringen och SD gjorde en strategisk felbedömning. De utgick från att svenska folket ville höra samma berättelse om och om igen: att invandring framför allt är ett problem, att människor med utländsk bakgrund är en belastning och att hårdare tag alltid är lösningen.

Under en tid fungerade den berättelsen. Men sedan började verkligheten störa manus.

Nyhetsrapporteringen handlade inte längre om statistik eller anonyma grupper. Den handlade om ungdomar som vuxit upp i Sverige och utvisades till länder de knappt kände. Om människor med arbete, familj och etablerade liv som tvingades lämna landet. Om barn som slets upp från sina skolor och sina vänner.

Migration fick ansikten. Och när människor får ansikten händer något med opinionen. Det är betydligt svårare att kalla en människa man känner till för ett problem och belastning än att tala om invandring som ett abstrakt fenomen.

Jag tror att det var där regeringens berättelse började spricka. Inte över en natt. Men långsamt. Steg för steg.

Fantasifoster

Det märks också hos oppositionen. Magdalena Andersson talar i dag betydligt tydligare mot utvisningar av människor som etablerat sig i Sverige än tidigare. Även Socialdemokraterna verkar ha förstått att rättssäkerhet och mänsklighet inte står i motsats till en reglerad invandring.

Samtidigt fortsätter regeringen och SD att rida mot sina väderkvarnar. Ju mer opinionssiffrorna svajar, desto fler nya hot tycks upptäckas.

Tvångsblandning.

Värderingskrig.

Kulturkrig.

Det är nästan som om den största bristen i Sverige inte vore vårdplatser, bostäder, arbete till ungdomar, kampen mot ojämlikhet och mot segregationen, en verklig klimatpolitik eller framtidstro, utan fantasifoster.

Under tiden väntar de verkliga problemen tålmodigt.

Hushåll som kämpar med ekonomin. Företag som tvekar att anställa. Skolor som behöver mer resurser. Sjukvårdens köer. Den organiserade brottsligheten. De problemen låter sig inte besegras med ett svärd riktat mot en väderkvarn.

Sommaren är trots allt en tid för vila och eftertanke. Kanske borde även regeringen och Sverigedemokraterna ta några veckors semester från sina fantasifoster. För när hösten kommer är det inte Don Quijote som avgör valet. Det är väljarna.

Och de brukar, förr eller senare, föredra verkligheten framför Don Quijotes väderkvarnar.

Juan Fonseca

Inlägget När Don Quijote tog semester i Almedalen dök först upp på Dagens Arena.

Vad har Lincoln, Kennedy, Gustav III, Franz Ferdinand och Julius Caesar gemensamt? Svaret är att deras ämbete gjorde att de alla fick sätta livet till. De blev mördade.

Om detta släpper nu Dagens Arena en ny podd: Politiska mord. Det är Jon Andersson som i fem avsnitt tillsammans med experter på just det avsnittets falll går igenom vad som hände, varför det hände och vad det fick för konsekvenser.

Varför ville du göra just den här podden?

– Det finns många poddar om historia men ingen, mig veterligen, som fokuserar på politiska mord. Genom att ha morden som utgångspunkt finns det en möjlighet att berätta mer om de här personerna som mördades och hur den politiska och historiska verkligheten såg ut vid tiden för attentaten.

Vad får vi veta om de olika politiska morden?

– Vi får till exempel djupgående bakgrunder till vad det var som ledde till sammansvärjningarna mot Julius Caesar och Gustav III, om första världskriget kunnat undvikas om ärkehertig Franz Ferdinand inte mördats och hur troligt det är att det var Lee Harvey Oswald som ensam utförde mordet på John F. Kennedy. Dessutom får vi en ordentlig bakgrund till varför 1860-talets motsvarighet till Brad Pitt bestämde sig för att mörda Abraham Lincoln.

Fem avsnitt under sommaren, blir det en fortsättning efter det? 

– Det är upp till er lyssnare. Om folk gillar det de hör och vill ha flera avsnitt är det mycket möjligt att det blir en fortsättning i höst.

Det första avsnittet handlar om mordet på Julius Caesar och medverkar gör Eva Queckfeldt, historiker som skrivit flera böcker om romarriket.

Du kan lyssna på avsnittet här.

JB

Inlägget Ny podd om politiska mord dök först upp på Dagens Arena.

Min väns son fick aldrig stöd att klara skolan. Så blev han hemmasittare under flera år. Nu är han vuxen, men utan betyg för att söka till gymnasiet. Samhället svek och nu står han fortsatt utanför, skriver Alexandra Einerstam.

Han fick en utmattning av skolan för några år sedan. Han kom aldrig tillbaka. Det är så det började. Och det är ungefär där samhället slutade.

På torsdag firar hon att han lever. Skolplikten tar slut samma dag. Det är så hon har lärt sig att tänka nu. Att överlevnad är en seger.

Jag läser Elinor Torps text om Moses i tidningen Vi. Moses som sökte sätt att avsluta sitt liv. Som blev sedd först när han fick cancer. Jag tänker på min vän. På spåren i henne från tiden då hennes son inte ville leva. De försvinner inte för att skolan tar slut.

Vi pratar om hemmasittare som om det vore barnens fel. Som om de vägrar. Som om de är lata. Men alla barn vill lyckas. Med rätt förutsättningar gör de det. Det är vi som inte ger dem förutsättningarna. Skolan som inte rymmer dem, vården som skriver ut den ena medicinen efter den andra och socialtjänsten som kommer in för sent eller inte alls. Sedan står föräldrarna där, ensamma, och ska hålla ihop ett barn som systemet redan tappat.

Fick ingen hjälp

Min vän har inte fått hjälp. Hon har krigat för den. Hon har läst lagtexter på kvällarna. Hon har anmält skolans brister och fått rätt. Hon har vänt sig till Diskrimineringsombudsmannen. Hon har mejlat politiker. Hon har skrikit efter hjälp i åratal. Och ändå har hon i princip stått där själv. Skolplikten finns på pappret. Stödet finns inte i verkligheten.

Hon har slagits för ETT betyg. Ett enda. Det ska inte vara en bragd. Det ska vara en självklarhet.

Det som har hållit dem uppe är inte myndigheterna. Det är några få människor som dykt upp och gett honom något att göra. Som låtit honom gå ut med deras hundar, bland annat. Små sysslor som fått honom att känna sig behövd. Människor som inte förstått hur stort det var, men gjort det ändå. Det är dem hon bjuder in på torsdag. För det är dem hon har att tacka för att hennes son finns kvar.

Själv klagar jag. Jag får sms från skolan om att min äldsta (som är 14 år) har olovlig frånvaro. Oftast har han försovit sig. Ibland har han skolkat för att kompisarna gjort det. Jag suckar, jag tjatar, jag blir irriterad och ch så påminner jag mig själv om att han ändå går dit. Att han är godkänd i allt, att han till och med fått något enstaka A och enstaka B. Det är där min oro slutar. Vid ett sms, vid en försovning och vid betyg som ändå rullar in (trots att han inte pluggar).

Vuxen utan betyg

Sen tänker jag på min vän. Hon har inte fått några sms. Hon har haft ett barn hemma som inte orkat leva. Jag skäms över min lilla irritation. Inte för att den inte är riktig utan för att den är så liten i jämförelse och för att jag har råd att ha den.

Och nu slutar alltså skolplikten. Som om det skulle göra någon skillnad. Den lilla bit av samhället som åtminstone formellt sa sig ha ett ansvar släpper greppet på torsdag. Ingen ringer och frågar hur det går. Ingen följer upp. Det här är ett barn som inte gått i skolan på flera år och endast har ett betyg. Han kommer inte in på gymnasiet. I stället ska han plötsligt söka aktivitetsersättning, hitta något att fylla dagarna med och om något år lämnas över från BUP till en vuxenpsykiatri som inte heller kommer att fånga honom.

Och medicineringen. Den djävulska medicineringen som om sattes in när ingen visste vad man annars skulle göra, som byttes ut när den inte funkade och som ökades när han mådde sämre av den. Ingen tog ansvar för helheten i stället var det föräldrarna som fick vara den helheten.

Sorgen att ens barn står utanför samhället utan gymnasiekompetens och utan vänner är stor. En barndom som blev allt annat än fin. Min vän bär den sorgen varje dag. Men om något har dessa år lärt henne så är det att aldrig ge upp. Skola kan man ta igen. Med rätt förutsättningar och motivation finns inga hinder. Tills han är en del av samhället igen kommer hon att ha hans rygg, kämpa för hans rättigheter och ge tillbaka hans livskvalitet. Så länge hon orkar.

Skolan gör sönder barn

Och så det som sällan sägs högt. Ekonomin. Min vän har levt på omkring tio tusen kronor i månaden i snart fem år. Många hade blivit deprimerade av mindre. Hon säger att det i stället ger henne kraft och motivation att kämpa vidare för alla de andra barn som kommer att slås ut. Att i det tysta sprida kunskap och få makthavare att förstå att vi inte kan ha det så här. Vi föräldrar bär ansvaret, inte bara fysiskt och psykiskt utan också ekonomiskt och det för att Sverige har byggt en skola där inte alla får plats.

Min vän har munkavle på sig av hänsyn till sin son. Hon kan inte skriva det här själv utan att alla förstår vem det handlar om. Det är därför så få av dem syns. Inte för att de inte har något att säga. Utan för att deras barn redan har burit nog. Därför skriver jag.

Vi gör sönder barnen. Vi har gjort det länge. Och vi fortsätter göra det så länge skolan mäter fel saker, vården medicinerar i stället för att möta, och samhället tror att rätten till stöd är något föräldrar ska behöva strida för i flera år innan de får det.

Nyligen slutade hennes son skolan för gott. Han lever. Det är hennes seger och hennes sorg på samma gång. Jag som får sms om försovningar och har turen att kunna klaga på det, jag har också en uppgift som vän. Att inte låta tystnaden vinna.

Grattis W. För att du lever och för att du äntligen slipper en skolplikt som ändå aldrig stod på din sida.

Alexandra Einerstam, väktare och skribent

Inlägget Skolan är slut – men han har aldrig fått en skolgång dök först upp på Dagens Arena.