Tornevall Networks

Min väns son fick aldrig stöd att klara skolan. Så blev han hemmasittare under flera år. Nu är han vuxen, men utan betyg för att söka till gymnasiet. Samhället svek och nu står han fortsatt utanför, skriver Alexandra Einerstam.

Han fick en utmattning av skolan för några år sedan. Han kom aldrig tillbaka. Det är så det började. Och det är ungefär där samhället slutade.

På torsdag firar hon att han lever. Skolplikten tar slut samma dag. Det är så hon har lärt sig att tänka nu. Att överlevnad är en seger.

Jag läser Elinor Torps text om Moses i tidningen Vi. Moses som sökte sätt att avsluta sitt liv. Som blev sedd först när han fick cancer. Jag tänker på min vän. På spåren i henne från tiden då hennes son inte ville leva. De försvinner inte för att skolan tar slut.

Vi pratar om hemmasittare som om det vore barnens fel. Som om de vägrar. Som om de är lata. Men alla barn vill lyckas. Med rätt förutsättningar gör de det. Det är vi som inte ger dem förutsättningarna. Skolan som inte rymmer dem, vården som skriver ut den ena medicinen efter den andra och socialtjänsten som kommer in för sent eller inte alls. Sedan står föräldrarna där, ensamma, och ska hålla ihop ett barn som systemet redan tappat.

Fick ingen hjälp

Min vän har inte fått hjälp. Hon har krigat för den. Hon har läst lagtexter på kvällarna. Hon har anmält skolans brister och fått rätt. Hon har vänt sig till Diskrimineringsombudsmannen. Hon har mejlat politiker. Hon har skrikit efter hjälp i åratal. Och ändå har hon i princip stått där själv. Skolplikten finns på pappret. Stödet finns inte i verkligheten.

Hon har slagits för ETT betyg. Ett enda. Det ska inte vara en bragd. Det ska vara en självklarhet.

Det som har hållit dem uppe är inte myndigheterna. Det är några få människor som dykt upp och gett honom något att göra. Som låtit honom gå ut med deras hundar, bland annat. Små sysslor som fått honom att känna sig behövd. Människor som inte förstått hur stort det var, men gjort det ändå. Det är dem hon bjuder in på torsdag. För det är dem hon har att tacka för att hennes son finns kvar.

Själv klagar jag. Jag får sms från skolan om att min äldsta (som är 14 år) har olovlig frånvaro. Oftast har han försovit sig. Ibland har han skolkat för att kompisarna gjort det. Jag suckar, jag tjatar, jag blir irriterad och ch så påminner jag mig själv om att han ändå går dit. Att han är godkänd i allt, att han till och med fått något enstaka A och enstaka B. Det är där min oro slutar. Vid ett sms, vid en försovning och vid betyg som ändå rullar in (trots att han inte pluggar).

Vuxen utan betyg

Sen tänker jag på min vän. Hon har inte fått några sms. Hon har haft ett barn hemma som inte orkat leva. Jag skäms över min lilla irritation. Inte för att den inte är riktig utan för att den är så liten i jämförelse och för att jag har råd att ha den.

Och nu slutar alltså skolplikten. Som om det skulle göra någon skillnad. Den lilla bit av samhället som åtminstone formellt sa sig ha ett ansvar släpper greppet på torsdag. Ingen ringer och frågar hur det går. Ingen följer upp. Det här är ett barn som inte gått i skolan på flera år och endast har ett betyg. Han kommer inte in på gymnasiet. I stället ska han plötsligt söka aktivitetsersättning, hitta något att fylla dagarna med och om något år lämnas över från BUP till en vuxenpsykiatri som inte heller kommer att fånga honom.

Och medicineringen. Den djävulska medicineringen som om sattes in när ingen visste vad man annars skulle göra, som byttes ut när den inte funkade och som ökades när han mådde sämre av den. Ingen tog ansvar för helheten i stället var det föräldrarna som fick vara den helheten.

Sorgen att ens barn står utanför samhället utan gymnasiekompetens och utan vänner är stor. En barndom som blev allt annat än fin. Min vän bär den sorgen varje dag. Men om något har dessa år lärt henne så är det att aldrig ge upp. Skola kan man ta igen. Med rätt förutsättningar och motivation finns inga hinder. Tills han är en del av samhället igen kommer hon att ha hans rygg, kämpa för hans rättigheter och ge tillbaka hans livskvalitet. Så länge hon orkar.

Skolan gör sönder barn

Och så det som sällan sägs högt. Ekonomin. Min vän har levt på omkring tio tusen kronor i månaden i snart fem år. Många hade blivit deprimerade av mindre. Hon säger att det i stället ger henne kraft och motivation att kämpa vidare för alla de andra barn som kommer att slås ut. Att i det tysta sprida kunskap och få makthavare att förstå att vi inte kan ha det så här. Vi föräldrar bär ansvaret, inte bara fysiskt och psykiskt utan också ekonomiskt och det för att Sverige har byggt en skola där inte alla får plats.

Min vän har munkavle på sig av hänsyn till sin son. Hon kan inte skriva det här själv utan att alla förstår vem det handlar om. Det är därför så få av dem syns. Inte för att de inte har något att säga. Utan för att deras barn redan har burit nog. Därför skriver jag.

Vi gör sönder barnen. Vi har gjort det länge. Och vi fortsätter göra det så länge skolan mäter fel saker, vården medicinerar i stället för att möta, och samhället tror att rätten till stöd är något föräldrar ska behöva strida för i flera år innan de får det.

Nyligen slutade hennes son skolan för gott. Han lever. Det är hennes seger och hennes sorg på samma gång. Jag som får sms om försovningar och har turen att kunna klaga på det, jag har också en uppgift som vän. Att inte låta tystnaden vinna.

Grattis W. För att du lever och för att du äntligen slipper en skolplikt som ändå aldrig stod på din sida.

Alexandra Einerstam, väktare och skribent

Inlägget Skolan är slut – men han har aldrig fått en skolgång dök först upp på Dagens Arena.

Stödet till folkbildningen måste återställas, och kulturpolitiken satsa på landsbygden. Men just i årets budget är det inte mer pengar totalt sett, däremot gärna ökat privat stöd till kulturverksamheterna. Det är grundbultarna i Centerns kulturpolitik. Dagens Arena har träffat Catarina Deremar, kulturpolitisk talesperson, som tror att just kulturen blir ett av de enklaste områdena att komma överens  kring om oppositionspartierna vinner valet.

Vad är Centerpartiets viktigaste kulturpolitiska frågor inför valet?

– Den viktigaste frågan för oss är att återställa stödet till studieförbunden. Folkbildningen är oerhört viktig av flera skäl. Den finns i hela landet och är en stark kulturbärare. Vi ser vad som har hänt när stödet har minskat – replokaler har försvunnit och verksamheter har lagts ned. Det får konsekvenser. Vi vill återställa de 500 miljonerna i nästa budget. Det är egentligen vår stora kultursatsning. Vi lägger också mer pengar än regeringen på bygdegårdar och allmänna samlingslokaler. För oss handlar det om att stärka civilsamhället och kulturen i hela landet.

Men totalt sett vill ni inte öka statens kulturbudget jämfört med regeringen?

– Jämfört med regeringen så har vi just nu inte mera pengar i vår budget, om man inte räknar in studieförbunden och stödet till samlingslokaler. Men jag ser gärna mer pengar till kulturen över tid. Och vår budget ser annorlunda ut. Vi prioriterar om inom kulturbudgeten och lägger mer på civilsamhället och studieförbunden. Samtidigt finns det neddragningar, bland annat på de statliga museerna. Vi tycker att det är rimligt eftersom de statliga museerna i stor utsträckning finns i Stockholm. Vår prioritering är i stället att stärka kulturen i hela landet.

Varför är folkbildningen så viktig?

– Studieförbunden finns fortfarande i varje kommun. Det är en infrastruktur som gör att människor kan ta del av kultur och bildning oavsett var de bor. När resurserna minskar koncentreras verksamheten till större orter. Det är naturligt när man måste spara på personal och lokaler, men det innebär samtidigt att människor på landsbygden får ett sämre utbud.

– Jag tycker också att regeringens argumentation ibland är märklig. Man säger att färre söker sig till studieförbunden. Men det är ju inte konstigt när verksamheten har fått mindre resurser.

Vad ser du som den allvarligaste konsekvensen av neddragningarna?

– Att replokaler försvinner. Om vi pratar om barns och ungas psykiska hälsa måste vi också prata om att de behöver meningsfulla fritidsaktiviteter. Alla kommer inte att spela inför fullsatta arenor, men de behöver få göra något de brinner för.

Du har sagt att politiker måste tala mer väl om folkbildningen. Vad menar du med det?

– Vi måste sluta prata enbart om fusket. Den diskussionen har pågått i fem–sex år. Självklart ska fusk bekämpas, men Folkbildningsrådet och Riksrevisionen är nöjda med de åtgärder som har genomförts. Nu måste vi gå vidare.

– En bildad befolkning tjänar Sverige väl. Jag är bekymrad över att tilliten minskar – till forskning, till oberoende medier och till folkbildningen. Det är en utveckling som går åt fel håll.

Du har till och med föreslagit en tillitskommission.

– Ja, därför att jag tycker att vi behöver diskutera hur vi bygger tillit. Sverige står fortfarande på en stark grund, men vi får inte rasera den genom att ständigt ifrågasätta forskning, myndigheter och andra institutioner.

Du lyfter också filmpolitiken. Vad vill ni göra där?

– Jag blev besviken på regeringens filmproposition. Jag hade hoppats att man skulle gå vidare med de förslag som utredningen tog fram. I stället skjuter man mycket på framtiden. Vi behöver få en filmfond på plats. Svensk film behöver bättre villkor. Vi måste kunna berätta våra egna historier och producera bra film på svenska språket. Vi borde också samarbeta mer med de nordiska länderna. Vi har fantastiskt duktiga producenter, skådespelare och filmskapare – kompetensen finns, men den behöver bättre förutsättningar.

Vad vill Centerpartiet göra med public service?

– Vi vill grundlagsskydda public service. Vi var också det parti som föreslog att öka medelstilldelningen till public service. Det var vårt förslag som riksdagen röstade om.

– Vi hade dessutom flera gemensamma reservationer tillsammans med den övriga oppositionen om public service-uppdraget. Men när det gällde finansieringen var det vi som lade det konkreta förslaget.

Du satt med i public service-utredningen. Hur ser du på resultatet av den?

– Jag är glad över att uppdraget för public service även fortsättningsvis ska vara brett. Det var jag faktiskt inte säker på under delar av utredningsarbetet. Men ett brett uppdrag räcker inte om man samtidigt minskar resurserna.

Delar Centerpartiet regeringens bild att det behövs ökad privat kulturfinansiering?

– Vi har varit positiva till breddad finansiering under lång tid, men det får inte ske på bekostnad av den offentliga finansieringen. Målet måste vara att den totala finansieringen av kulturen ökar.

– Fler finansieringskällor kan också göra kulturen mer oberoende, men man får inte vara naiv. Det måste införas stegvis och på ett sätt som gör att armlängds avstånd och kulturens frihet kan garanteras.

Men ni ställer er alltså bakom den minskning av kulturbudgeten som regeringen drivit igenom?

– Ja, men långsiktigt hoppas jag att Centerpartiets kulturbudget kommer att öka. Det är mitt mål.

Finns det inte en risk att privata pengar framför allt går till de stora institutionerna och till kommersiella väldigt synliga projekt?

– Jag är inte säker på det. Det beror på hur systemet utformas. Det finns företag i hela landet som också vill bidra till kulturlivet där de verkar.

– Jag skulle gärna se någon form av allmän kulturfond där privatpersoner frivilligt kan bidra ekonomiskt, ungefär som många redan gör till ideella organisationer. Det skulle kunna komplettera den offentliga finansieringen.

Men är inte det egentligen en beskrivning av statens kulturbudget – att vi betalar in pengar till en gemensam ”fond” via skatten, som sedan fördelas till kulturen?

– Ja, så kan man se det. Men jag tänker på en frivillig lösning där jag som privatperson själv väljer att ge pengar till kulturen, på samma sätt som jag i dag ger till välgörande organisationer. Jag skulle vilja kunna bidra specifikt till kulturen, utöver det som finansieras via skatten.

Hur ser Centerpartiets kulturpolitiska vision ut?

– Jag vill utveckla den regionala kulturen. Kultursamverkansmodellen behöver mer resurser. Den har fungerat bra och har gjort att regionerna fått ett större ansvar och större möjligheter att utveckla kulturen utifrån sina egna förutsättningar. Ska vi få mer kultur för pengarna behöver vi satsa mer ute i regionerna.

Om det blir ett regeringsskifte – tror du att oppositionen kan enas om kulturpolitiken?

– Ja, faktiskt. Kulturpolitiken är nog ett av de områden där det är lättast att komma överens. Sedan finns det partier som vill lägga mer pengar än vi gör, men de lägger också mer pengar på många andra områden. Centerpartiet tar alltid budgetansvaret på stort allvar och vill att reformerna ska vara finansierade.

Jesper Bengtsson

Inlägget ”Kulturen ett område där det är lätt att komma överens” dök först upp på Dagens Arena.

Om tappade sugar och hur tystnaden om trygghetssystemen cementerar systemskiftet.

Har frågan hur ett växande ekonomiskt välstånd kan skapas bara ett svar? Utifrån den svenska ekonomisk-politiska debatten är det svårt att tro något annat. En viktig förklaring till detta är som vanligt att starka intressen vill få oss att tro på det enda svaret.

Samtidigt är det uppenbart, när vi tittar ut över västvärlden, att länder som är ungefär lika rika, har ekonomi och samhälle organiserade på mycket olika sätt.

Mångfalden blir ännu tydligare när vi utvidgar välståndsbegreppet till att inkludera bredare mått på välfärd, kapital och livskvalitet. De ekonomiskt allra rikaste av de rikaste länderna levererar inte nödvändigtvis lika bra med detta mer träffsäkra sätt att se på samhällelig utveckling.

Positiv spiral

Inom den samhällsvetenskapliga forskningen finns det en lång tradition av att studera sambandet mellan samhällsstruktur och olika mått på välstånd och välfärd. En slutsats som ofta framhålls är att i västländer där marknaden spelar en relativt mindre roll skapas den ekonomiska rationaliteten i högre utsträckning av samspelet mellan samhällets olika delar – dess bärande institutioner.

De kompletterar och förstärker varandra, i en positiv spiral av tillväxt och jämlikhet.

Den här systemrationaliteten för med sig analytiska, politiska och kommunikativa utmaningar. För Sverige, som ofta har framhållits som sinnebilden för det här tänkandet, är detta en realitet som långt ifrån har beaktats tillräckligt de senaste decennierna. Helhetsperspektivet har offrats på den enskilda individens incitamentsaltare. Den vinande piskan och den såriga ryggen har varit idealet.

Visst går det att lägga delar av ansvaret för detta på sociala media, politiskt käbbel, pressmeddelandepengar och starka intressen, men det går inte att blunda för att en viktig förklaring är att de ivrigaste förespråkarna många gånger inte längre kan eller vill förklara systemrationalitetens ekonomiska och sociala värde.

Detta har fått, och kommer även fortsättningsvis att få, långgående konsekvenser som förespråkarna inte säger sig önska. Det som kortsiktigt har försvarats som rimligt eller åtminstone acceptabelt, leder på lång sikt till ett annat samhälle. I flera avseenden är vi där i dag.

Privata sjukförsäkringar

Ett exempel på detta är att antalet svenskar med en privat sjukvårdsförsäkring har ökat åtta gånger sedan millennieskiftet. Det betyder att fler än 800 000, eller 16 procent, i arbetsför ålder i dag har en sådan försäkring, främst är de tillhandahållna av arbetsgivare, men även av fackförbund. I den här gruppen är höginkomsttagarna extremt överrepresenterade, samtidigt som de som grupp har mindre vårdbehov än låginkomsttagarna.

Konsekvensen av de här försäkringarna är att belastningen på den offentliga vården ökar och att försäkringstagarna får snabbare tillgång till den. Det privata systemet ökar kostnaderna för och förändrar tillgången till den offentliga vården – i kraftigt ojämlikhetsskapande riktning.

Ett annat exempel fångas väl in i SNS-rapporten ”Grund- eller inkomsttrygghet?”.

Utgångspunkten är där att Sveriges trygghetssystem under många decennier har varit typexemplet för den så kallade generella standardtrygghetsmodellen, med inkomstbortfallsprincipen som ledstjärna. Men sedan 90-talet har den modellen genomgått så genomgripande förändringar att forskarna som skrivit rapporten undrar om vi inte i dag har en annan välfärdsmodell – att vi lever kvar i en föreställningsvärld som inte stämmer överens med dagens verklighet

Systemen har skärpts

Det handlar om att skyddet mot inkomstbortfall har försämrats markant samtidigt som villkoren för att kvalificera sig till systemen har skärpts. Selektiv grundtrygghet har snarare blivit det nya normala. Vi ser det när det gäller a-kassan och pensionerna, där vi tidigare hade mer generösa system än jämförbara länder, men där vi i dag ligger under genomsnittet. Detta gäller särskilt för pensionerna.

Andelen arbetslösa utan inkomstrelaterad ersättning är i dag 49 procent. Finland och Norge är i ett socialförsäkringsperspektiv mycket mer av välfärdsländer än Sverige. I inget annat nordiskt land har socialförsäkringarnas skydd mot fattigdom minskat så dramatiskt som i Sverige.

Ersättningsnivåerna har även sänkts i sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och föräldraförsäkringen. Försörjningsstödet (socialbidraget) och bostadsbidraget har inte höjts i samma takt som inkomsterna i samhället.

Som en konsekvens av detta ligger dagens försörjningsstöd närmare 20 procentenheter lägre än EU:s officiella och politiskt styrande fattigdomsnivå om 60 procent av medianhushållet.

Den relativa fattigdomen har fördubblats sedan 90-talet, till runt 14 procent. Framför allt arbetslösa och långvarigt sjuka har drabbats. Hälften av de arbetslösa och 40 procent av de långtidssjukskrivna lever i dag under EU:s fattigdomsgräns. Enligt Rädda Barnens mått växer 13 procent av barnen i Sverige upp i fattigdom. I Rinkeby är andelen 36 procent, på Kungsholmen tre procent.

Det kommer en reaktion

Om de här fundamentala förändringarna, som i allt väsentligt har genomförts i konsensus mellan höger och vänster, har vi i Sverige länge pratat alldeles för lite. För en del intressen beror det på att de smygande förändringarna talar till deras fördel. För andra handlar det om att inte vilja stå till svars för förändringar som strider mot den icke förpliktigande ideologi som dominerar riktlinjedokument och talepunkter. Men glappet mellan retorik och politik kan inte växa för evigt. Någon gång kommer en reaktion.

Frågan är hur långt vi då har sett att tilliten och betalningsviljan för trygghetssystemen har minskat – och vilka alternativ som står till buds. De progressiva lösningarna kommer, varken nu eller då, att endast handla om att titta bakåt. Men förutsättningarna för det nya förbättras inte av dagens politiska passivitet och det tysta accepterandet av det växande glappet mellan retorik och praktik. Behovet av fritt tänkande, långsiktig analys, saklig diskussion och konstruktiva reformförslag är stort.

De ledande företrädare som inte bara retoriskt värnar samhällsmodellen måste på djupet förstå hur den fungerar och ha förmågan att på ett enkelt och tilltalande sätt kommunicera dess fördelar, utmaningar och reformbehov. Du måste förstå helheten för att kunna bära den.

I det avseendet finns det en del övrigt att önska, i en tid när det politiska samtalet främst handlar om kindpussar, likes, snygga fototillfällen, infotainment och varumärkesbygge. Under den här ytan, där mycket små sakpolitiska skillnader blir till retoriska och mediala konflikter på liv och död, fortsätter Sverige att förändras i marknadstillvänd och ojämlikhetsskapande riktning utan att den ekonomiska effektiviteten gynnas

Vissa påstår att nyliberalismen är död. Sanningen är att den är så inympad i oss alla och de politiska strukturerna att allt färre orkar göra något åt den. När uppgiften känns omöjlig tappas de sista sugarna.

Daniel Lind

Inlägget Nyliberalismen är död, länge leve nyliberalismen dök först upp på Dagens Arena.

En ny FN-rapport beskriver hur palestinska barn gång på gång har gjorts till militära mål – och barndomen till en del av kriget.

Den 16 november 2025 skjuts en fjortonårig pojke av israeliska soldater i Al-Faraa-lägret på Västbanken. Under 45 minuter blir han liggande på marken och förblöder. Runt honom står ett tiotal soldater. De står kvar. En av dem filmar.

Pojken kastar en keps mot dem för att påkalla uppmärksamhet. En av soldaterna sparkar tillbaka den. En annan lägger en sten intill honom, så att det i efterhand ska kunna hävdas att han kastat sten. När pojkens mamma försöker nå fram skjuter soldaterna mot henne, och när pojken är död behåller de kroppen.

Omfattande våld

En ny rapport från FN:s oberoende internationella undersökningskommission dokumenterar en avhumanisering av palestinska barn och en urholkning av deras rättsliga skyddsstatus. Rapporten avser perioden från den 7 oktober 2023 till sista mars 2026. Det handlar enligt kommissionen inte om enstaka incidenter, utan om ett återkommande mönster där barn behandlas som militära måltavlor. Israel har inte svarat på kommissionens frågor.

Rapporten redovisar omfattande våld mot palestinska barn:

I Gaza har minst 20 000 barn dödats och över 44 000 har skadats.

Över 5 000 av de dödade barnen var under fem år gamla, varav drygt 1 000 yngre än ett år. Drygt 400 av dem var nyfödda.

De dödade barnen motsvarar omkring två procent av alla barn i Gaza.

På Västbanken, utanför det egentliga krigsområdet, har över 200 barn dödats av israeliska säkerhetsstyrkor.

Krigets nya doktrin

Det mest avslöjande i rapporten är inte de absoluta talen, utan skiftet i militär doktrin. Kommissionen citerar officiella israeliska uttalanden om att målsättningen skiftat till att orsaka maximal skada på Hamas militära förmåga – något som enligt kommissionen i praktiken gett ett generellt tillstånd att angripa civila miljöer i Gaza.

Rapporten beskriver hur avancerade kvadrokoptrar, ett slags drönare utrustade med högupplösta kameror och prickskyttesystem, har använts för att skjuta barn på nära håll. Dessa styrs av mänskliga operatörer som kan se och identifiera målen innan de skjuter. Det rör sig om hög grad av militär precision där barn i en rad dokumenterade fall träffats av enstaka skott i huvud, hals eller bröst under vardagliga sysslor som att samla ved eller vistas i flyktingläger.

Detta bygger inte på enbart vittnesmål. Kommissionen lät två oberoende rättsläkare granska medicinska rapporter, fotografier, videor, datortomografier och röntgenbilder. I tolv av femton rättsmedicinskt granskade fall bedömdes skadorna vara förenliga med ett enda skott.

En israelisk soldat citeras: allt syns på en skärm, det ”känns som ett spel”.

Språket före skottet

Den militära praktiken står inte ensam. Den bärs upp av en politisk retorik från israeliska beslutsfattare som systematiskt berövar palestinska barn deras status som barn. FN-rapporten citerar flera parlamentsledamöter i Knesset, bland annat vice talman Nissim Vaturi som i januari 2025 slog fast: ”Gaza är fullt av terrorister och varje barn som föds där är en terrorist från födseln.”

Rapporten visar något större än enskilda övergrepp: ett krig där nästa palestinska generation görs till mål.

Brotten mot grundläggande humanitära principer exemplifieras också av de israeliska förvaren och fängelserna. Sedan oktober 2023 har över 1 600 barn frihetsberövats på Västbanken. Många hålls fängslade på obestämd tid utan åtal.

Kommissionen lyfter fram fallet med en 17-årig pojke som dog i Megiddo-fängelset i norra Israel i mars 2025. Den rättsmedicinska analysen visade grav, långvarig undernäring och uttorkning, i kombination med obehandlad skabb och tjocktarmsinflammation. Trots att fängelseläkare känt till hans extrema viktnedgång lämnades han utan adekvat vård. Kommissionen bedömer att fängelseledningen medvetet berövat pojken mat och vård och därigenom orsakat hans död.

Demokratins gräns

Israel beskriver sig fortfarande som Mellanösterns enda demokrati: en rättsstat, en västerländsk allierad. Det är här den större frågan börjar. Vad säger det om ett land när barn inte längre behandlas som barn?

Demokratier definieras inte främst av sina självbilder. De definieras av sina gränser. Och den yttersta moraliska gränsen går vid barnet. Den punkt där även krigets logik ska stanna upp. Där människan ska se något annat än fienden.

Kommissionen uppmanar världens stater att omedelbart stoppa vapenleveranser och annan militär utrustning till Israel. Så länge omvärlden fortsätter att förse landet med vapen är frågan inte längre bara vad Israel gör, utan vad vi väljer att acceptera.

Johan Lindahl

Inlägget När barn blir måltavlor  dök först upp på Dagens Arena.

Vill du titta på film i sommar men vet inte var du ska börja? Dagens Arenas Jon Andersson tipsar om filmerna på SVT Play du inte får missa.

Tár (2022)

Foto: © NBCUniversal

Cate Blanchett gör en magnifik rolltolkning som dirigenten och kompositören Lydia Tár i Todd Fields psykologiska drama. En film som dissekerar myten om det konstnärliga geniet och speglar metoo-fenomenet ur en annan vinkel än vi är vana att se. Ta chansen att se en av de senaste årens bästa filmer när den finns tillgänglig på SVT Play.   

Går att se till söndag den 12 juli. 

Close (2022)

Foto: Njutafilms

Det belgiska dramat “Close” handlar om vänskapen mellan de unga pojkarna Léo (Eden Dambrine) och Rémi (Gustav De Waele). En vänskap som sätts på prov då skolkamraterna ifrågasätter de båda pojkarnas intimitet och nära band. Regissören Lukas Dhont har gjort ett finstämt drama om vänskap, förlust och närhet. Såväl bildspråk som skådespeleri är av yppersta klass. Tillsammans med ovan nämnda Tár, en av de bästa filmerna med svensk biopremiär 2023.  

Går att se till söndag den 12 juli. 

Svart katt, vit katt (1998)

Foto: MK2/NonStop Entertainment

Emir Kusturicas ”Svart katt, vit katt” från 1998 är en minst sagt skruvad men härlig svart komedi. Här får vi uppleva alltifrån gangstrar som citerar Humphrey Bogart till återuppväckta lik och en sjuhelsikes bröllopsfest. Men frågan är om inte musiken är allra bäst. Goran Bregović, Dr. Nele Karajlić och Vojislav Aralicas blandning av traditionell romsk musik med modern rock och folkmusik är fantastisk.

Går att se till 31 mars 2028

Challengers (2024)

Foto: Metro-Goldwyn-Mayer Pictures

Luca Guadagninos “Challengers” är en av de bästa filmerna om sport som kommit på senare år. Filmen lyckas på ett skickligt sätt fånga livet som tennisspelare och skildra vad som krävs för att nå ända till toppen. I filmen får vi följa de två vännerna Art (Mike Faist) och Patrick (Josh O’Connor) som både tävlar om vem som är bäst på tennis och vem som kan vinna samma kvinnas gunst. Zendaya är lysande i rollen som den manipulativa tennistränaren Tashi Duncan. 

Går att se till torsdag den 6 augusti

Flicka och hyacinter (1950) 

Foto: Terrafilm

Det var inte bara Ingmar Bergman som gjorde högklassiga filmer i Sverige på 1950-talet. Den här pärlan av Hasse Ekman kan utan tvekan mäta sig med några av Bergmans bästa. Filmen handlar om den unga barpianisten Dagmar Brink ( Eva Henning ), som i början av filmen hittas död i sin lägenhet. En författare (Ulf Palme) bestämmer sig för att ta reda på hur hennes liv varit och varför hon tagit livet av sig. Filmen är en blandning av ett drama och en detektivhistoria, som blir allt mer spännande ju mer av Dagmars hemliga liv som nystas upp. Användningen av återblickar har hyllats och många har jämfört filmen med Orson Welles “Citizen Kane”. “Flicka och hyacinter” är också känd som en av de tidigaste filmerna som speglade htqi-frågor. Ingmar Bergman var en av filmens beundrare och menade att det var Hasse Ekmans “bästa film alla kategorier”. 

Går att se från fredag 10 juli till söndag 9 augusti 

Jon Andersson

Inlägget Fem bra filmer att se på SVT Play i sommar dök först upp på Dagens Arena.

Vill du titta på film i sommar men vet inte var du ska börja? Dagens Arenas Jon Andersson tipsar om filmerna på SVT Play du inte får missa.

Tár (2022)

Foto: © NBCUniversal

Cate Blanchett gör en magnifik rolltolkning som dirigenten och kompositören Lydia Tár i Todd Fields psykologiska drama. En film som dissekerar myten om det konstnärliga geniet och speglar metoo-fenomenet ur en annan vinkel än vi är vana att se. Ta chansen att se en av de senaste årens bästa filmer när den finns tillgänglig på SVT Play.   

Går att se till söndag den 12 juli. 

Close (2022)

Foto: Njutafilms

Det belgiska dramat “Close” handlar om vänskapen mellan de unga pojkarna Léo (Eden Dambrine) och Rémi (Gustav De Waele). En vänskap som sätts på prov då skolkamraterna ifrågasätter de båda pojkarnas intimitet och nära band. Regissören Lukas Dhont har gjort ett finstämt drama om vänskap, förlust och närhet. Såväl bildspråk som skådespeleri är av yppersta klass. Tillsammans med ovan nämnda Tár, en av de bästa filmerna med svenk biopremiär 2023.  

Går att se till söndag den 12 juli. 

Svart katt, vit katt (1998)

Svart katt, vit katt Bildtext: En munter skröna om ett påkostat bröllop som förvandlas till ett kaotiskt äventyr när släktingar, gangsters och två envisa patriarker trasslar in sig i allt mer vilda förvecklingar. Foto: MK2/NonStop Entertainment

Emir Kusturicas ”Svart katt, vit katt” från 1998 är en minst sagt skruvad men härlig svart komedi. Här får vi uppleva alltifrån gangstrar som citerar Humphrey Bogart till återuppväckta lik och en sjuhelsikes bröllopsfest. Men frågan är om inte musiken är allra bäst. Goran Bregović, Dr. Nele Karajlić och Vojislav Aralicas blandning av traditionell romsk musik med modern rock och folkmusik är fantastisk.

Går att se till 31 mars 2028

Challengers (2024)

Foto: Metro-Goldwyn-Mayer Pictures

Luca Guadagninos “Challengers” är en av de bästa filmerna om sport som kommit på senare år. Filmen lyckas på ett skickligt sätt fånga livet som tennisspelare och skildra vad som krävs för att nå ända till toppen. I filmen får vi följa de två vännerna Art (Mike Faist) och Patrick (Josh O’Connor) som både tävlar om vem som är bäst på tennis och vem som kan vinna samma kvinnas gunst. Zendaya är lysande i rollen som den manipulativa tennistränaren Tashi Duncan. 

Går att se till torsdag den 6 augusti

Flicka och hyacinter (1950) 

Foto: Terrafilm

Det var inte bara Ingmar Bergman som gjorde högklassiga filmer i Sverige på 1950-talet. Den här pärlan av Hasse Ekman kan utan tvekan mäta sig med några av Bergmans bästa. Filmen handlar om den unga barpianisten Dagmar Brink ( Eva Henning ), som i början av filmen hittas död i sin lägenhet. En författare (Ulf Palme) bestämmer sig för att ta reda på hur hennes liv varit och varför hon tagit livet av sig. Filmen är en blandning av ett drama och en detektivhistoria, som blir allt mer spännande ju mer av Dagmars hemliga liv som nystas upp. Användningen av återblickar har hyllats och många har jämfört filmen med Orson Welles “Citizen Kane”. “Flicka och hyacinter” är också känd som en av de tidigaste filmerna som speglade htqi-frågor. Ingmar Bergman var en av filmens beundrare och menade att det var Hasse Ekmans “bästa film alla kategorier”. 

Går att se från fredag 10 juli till söndag 9 augusti 

Jon Andersson

Inlägget Fem bra filmer att se på SVT Play i sommar dök först upp på Dagens Arena.

Semesterojämlikheten ökar, enligt LO. 16 procent av alla arbetare har inte råd att åka på en veckas semester, vilket är en fördubbling sedan 2021. Dagens Arena besökte två Stockholmsförorter med markant skilda levnadsförhållanden för att höra vilka sommarplaner de boende har.

16 procent av arbetarna och 5 procent av tjänstemännen har inte råd med en veckas semester borta från hemmet, där besök hos släktningar är inkluderat. Det visar LO:s semesterrapport för 2026.

Statistiken, som kommer från SCB (2025), visar att det har skett en kraftig ekonomisk försämring för många hushåll bara under de fem senaste åren. 2021 uppgav 7 procent av arbetarna och 1 procent av tjänstemännen att de inte hade råd att ta en veckas ledigt på annan ort.

Allra sämst ställt har arbetarkvinnorna det: nästan var femte i gruppen uppger att de inte har råd med en veckas semester. Det kan jämföras med att 13 procent av arbetarmännen ger samma svar.

DIagram från LO:s semesterrapport 2026.

LO hänvisar i sin rapport till forskning som visar att semester och miljöombyte ger ökad hälsa och välmående, och är ett skydd mot arbetsrelaterad stress och utbrändhet. Men semestern är ingen självklarhet. För att höra hur semesterplaner kan se ut för svenskar i områden med stora skillnader i livsvillkor åkte Dagens Arena till Skärholmen i nordvästra Stockholm och till Djursholm, som tillhör Danderyds kommun, norr om Stockholm.

Danderyd ligger i topp vad gäller hälsa och livslängd i Stockholm: här blir invånarna i snitt 86,3 år gamla och nästan 54 procent är höginkomsttagare.

Skärholmen ligger i andra änden av skalan: stadsdelen har lägst medellivslängd i Stockholm med 81,8 år, och 8 procent är höginkomsttagare. Statistiken kommer från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) i Region Stockholm och har redovisats i DN.

Det är fullt med liv och rörelse vid Skärholmens torg denna onsdagsförmiddag dagarna innan midsommar. Skollediga ungdomar strömmar genom gallerian, småbarnsföräldrar springer efter sina barn som är i färd att utforska fontänen på torget och pensionärer handlar frukt och grönt hos torghandlarna. På bänkarna runt fontänen sitter vänner och bekanta i solen och pratar glatt. Dagens Arena frågade några skärholmsbor hur deras semesterplaner ser ut i sommar.

Hacer Korucu

Hacel Korcu. Foto: Olle Bergvall.

– Jag har inte så många planer eftersom jag inte har en bra ekonomi. Jag ska resa inom Stockholm, besöka mina kompisar och vi ska ha picknick tillsammans. Jag hoppas att jag ska få ett sommarjobb, just nu är jag arbetslös, säger Hacer Korucu.

Hennes man har ett fast jobb men är anställd utomlands, så han jobbar på distans hemifrån Skärholmen i sommar, berättar Hacer Korucu. Deras två döttrar vill gärna att familjen reser utanför Stockholm i år, men det har de inte råd med, förklarar Hacer Korucu.

– Det har varit så de senaste fem åren, och inte bara för mig. Arbetslösheten ökar bland utrikesfödda kvinnor och det påverkar våra liv, vår livskvalitet och vår hälsa på ett dåligt sätt. Men vi kämpar på hela tiden, det går upp och ner. Skärholmen är ett väldigt fint område och det finns massor av aktiviteter för barn, kvinnor och familj. Jag älskar att träffa människor och kommunicera med andra. Vi försöker hitta roliga alternativ.

Hon berättar att många är kvar i Skärholmen under sommaren.

– De är lediga men har inte ekonomiska möjligheter att resa bort. Jag jobbar som volontär i en förening som arbetar för att stärka utrikes födda kvinnor i samhället. Vi kämpar för att skapa ett bra samhälle och en bra framtid för oss. Vi försöker också hitta alternativ till barnen så att de inte bara sitter hemma nu på sommaren. Digitaliseringen ökar och föräldrarna kan inte hålla koll på dem hela tiden, säger Hacer Korucu.

Celel Tamturk

Celel Tamturk. Foto: Olle Bergvall.

– Nej, jag har inga semesterplaner. Vi brukar åka bort tre-fyra veckor, men inte i år. Jag har lite aktiviteter här hemma, promenerar, tränar, inget mer, säger Celel Tamturk.

Celel Tamturk är arbetssökande. Han är snart 60 år och jobbade som lagerarbetare i nästan 40 år, berättar han. När han fick diskbråck för två år sedan kunde han inte omplaceras så han fick sluta efter en överenskommelse med arbetsgivaren. Sedan dess har det varit svårt att hitta ett nytt jobb, berättar Celel Tamturk. Men det är inte av ekonomiska skäl han stannar hemma i Skärholmen i år.

– Jag har ekonomin, det är inga problem. Men jag vill inte. Jag åkte nästan varje sommar när jag jobbade, men nu spelar det ingen roll. Jag trivs bra här. Jag väntar på min pension sen kan jag resa bort tre, fyra månader, säger Celel Tamturk.

Agnieska Julia Szymańska

Agnieska Julia Szymanska. Foto: Olle Bergvall.

– Om en vecka åker jag med min sambo och vår nioåriga son till Mexiko i sex veckor. Vi har bott där tidigare, min man är därifrån och jag är från Polen, säger Agnieska Julia Szymanska.

De har bott i Sverige i två år nu och det här blir deras första semester sedan de flyttade hit, berättar Agnieska Julia Szymanska. Hon tycker inte att det är för dyrt med semester.

– Priserna går upp lite men jag tror det är samma priser här som på andra ställen. Varför inte åka ut med familjen och göra någonting på stranden. Här i Sverige är det lite för kallt för mig också, säger Agnieska Julia Szymanska.

En dryg vecka senare, en fredagsförmiddag, besöker Dagens Arena Djursholms centrum: stadsdelen med flest höginkomsttagare i Stockholms län. Centrumet består av en huvudgata och ett par mindre torg. Stämningen är småslö, det är ganska tomt på människor och inte mycket ljud hörs. Trots stillheten finns ett flertal klädbutiker som inte tillhör någon kedja, bibliotek, en bokhandel, några restauranger och kafé. Vid 11-snåret håller flera butiker precis på att öppna. Marina Lembke bläddrar bland klädhängarna utanför en av dem.

Marina Lembke

Marina Lembke

– Vi har ett hus i Stockholms yttre skärgård och där är jag från och till, vi har hus här också, så man måste hem och kolla till huset också. Så fram och tillbaka, och sköta odlingarna, och hund och man.

Många i området har dyra semestervanor, säger Marina Lembke:

– Och så har de sommarställen i Båstad och Torekov och allt möjligt

Vad tänker du om de som inte har råd att åka på semester?

– Det är synd, det är tråkigt. Men man behöver inte ha sådana pretentioner, man kan ju åka på camping till exempel, man kan hyra via Airbnb. Man behöver inte alltid ha så dyra vanor, utan man kan ta det enkla. Man kan hälsa på släktingar eller vandra.

Att det skulle finnas hushåll som inte har råd med någon semester alls ställer hon sig tveksam till.

– Det låter konstigt. Jag tror att man kan ta en Waxholmsbåt, det kan inte vara så dyrt att åka ut till en ö och tälta till exempel. Om man vill så kan man. Det är bra att man tänker på att spara till en semesterkassa.

Är det för ojämlikt i Sverige?

– Ja, det hör man ju på tv hela tiden hur fruktansvärt polariserat det är. Men politikerna överdriver det, de vet inte vad de talar om. Vi har en otrolig välfärd, vi har socialbidrag, hyresbidrag och barnbidrag. Jag tror inte på den där fattigdomen. Om man vill så kan man ta enklare jobb.

Kaj och Gunilla Arildsson

Gunilla och Kaj Arildsson.

– Vi ska åka till några bekanta i Västerås nästa vecka, och sedan i mitten av juli ska vi åka på släktgolf i Åhus, säger Kaj.

– Annars blir vi mestadels hemma här, säger Gunilla.

De upplever att de flesta är bortresta under sommaren i Djursholm, det brukar vara tomt i centrum.

– Vintertid åker vi till Spanien och är där halva året och då tycker vi att vi kan vara hemma på sommaren. Sedan är det ju upptaget i Spanien, barn och barnbarn ska vara där. Och så tål vi inte värmen på samma sätt längre, säger Kaj.

Vad tänker du om de som inte har råd att åka på semester?

– Senast igår hörde jag talet från Almedalen. Tala om var bor de nånstans de här som inte har råd? Om du är i Täby centrum eller något annat centrum finns det hur mycket folk som helst som handlar, säger Kaj.

– De finns säkert, men de kanske inte är sådär jättemånga som man läser om att det tydligen är. Jag vet inte, säger Gunilla.

– Jag är skeptisk till de här uttalandena om barnfattigdom. Var finns de här fattiga? Det är det ingen som talar om. Bor de i Jukkasjärvi, eller bor de i Djursholm eller Göteborg eller var bor de? undrar Kaj.

Utanför en butik på centrumgatan sitter Niklas Nyström som inte vill vara med på bild. Han har hälsat på en bekant, och ska ta bussen hem.

– Jag har ett fritidshus i Skåne som jag ska åka till. Det är min enda plan, säger han.

Han tycker att folk generellt borde trappa ned sina förväntningar på semestern:

– Många har stora förväntningar på sin semester, och sedan blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag tror att man ska dämpa sina förväntningar och ta det lite som det kommer. Man ska inte planera för mycket, utan göra en sak som man bestämmer sig för att göra. Läsa en bok under semestern, inte tio, eller vad det nu kan vara.

Vad tänker du om att många uppger att de inte har råd att åka på semester en vecka?

– Det är ju hemskt att man inte har möjligheterna att göra det. Men då får man kanske ha en hemester istället, vara ledig och vara hemma. Ta det lugnt istället och göra saker man inte skulle göra i vanliga fall.

Om man inte har råd med någon semester alls menar Niklas Nyström att det beror på de egna val och prioriteringar man har gjort, snarare än att det är samhällets problem.

– Det tycker jag absolut att det är det egna ansvaret, hur man gör. Många väljer ju att ha ett yrke som kanske inte ger så mycket intäkter och då får man också anpassa matsäcken efter plånboken, så är det ju bara, säger Niklas Nyström.

Olle Bergvall och Elsa Persson

Inlägget Vad ska du göra på semestern? dök först upp på Dagens Arena.

Den 1 juli införs ett nytt lagstadgat aktivitetskrav för personer med försörjningsstöd. Utan massiva resurser till individanpassning riskerar reformen att förvandlas till en administrativ återvändsgränd för Sveriges kommuner, skriver Ankido Khano.

Syftet med det nya aktivitetskravet är i grunden gott: att stärka individens väg till egen försörjning genom tidiga och tydliga insatser. Det handlar om allt från språkträning och jobbsökande till praktik. Men att lagstifta om krav är den enkla delen. Den stora utmaningen ligger i det praktiska genomförandet ute i landets 290 kommuner, som nu bär ansvaret för att omsätta teorin i praktisk handling.

Omfånget på uppdraget är enormt. Enligt färsk statistik (2025) från Socialstyrelsen fick hela 145 500 hushåll i Sverige ekonomiskt bistånd under året, vilket totalt omfattar 251 400 personer. Bakom dessa siffror döljer sig en extremt varierad grupp människor. För vissa handlar det om tillfälligt stöd under en kortare övergångsperiod.

För en mycket stor del av gruppen handlar det dock om sammansatta och långvariga utmaningar kopplade till ohälsa, bristande språkkunskaper, ofullständig utbildning eller generationsöverskridande utanförskap.

Standardiserade program funkar inte

Detta innebär att reformen ställer monumentala krav på individanpassning. Att pressa in tiotusentals individer med helt olika förutsättningar i standardiserade program fungerar helt enkelt inte. Om en person tvingas till språkträning eller jobbsökarkurser utan att parallellt få stöd för underliggande ohälsa eller social problematik, uppnås inga långsiktiga resultat.

Den mest brännande frågan är hur kommunerna ska lyckas skaka fram tillräckligt många relevanta, högkvalitativa och meningsfulla aktiviteter och praktikplatser. Redan i dag vittnar kommunala arbetsmarknadsenheter om svårigheterna med att hitta meningsfulla praktikplatser inom näringslivet och det civila samhället. Om kraven ökar utan att utbudet av riktiga platser matchas, blir följden att kommuner tvingas skapa dolda sysselsättningar bara för att uppfylla lagens bokstav.

Kontroll och pinnstatistik

Förespråkare av reformen lyfter ofta att krav skapar struktur och motverkar passivitet. Det är ett argument värt att ta på allvar; struktur och förväntningar är viktiga verktyg. Men om kraven inte följs av reella resurser för meningsfulla insatser, riskerar fokus att flyttas från individens utveckling till ren och skär kontroll. Handläggare på socialkontoren kommer att tvingas lägga värdefull tid på att administrera, kontrollera och dokumentera närvaro, istället för att bedriva ett fördjupat, mänskligt förändringsarbete.

Vi har inte råd med en reform som i slutändan bara genererar mer pappersarbete och pinnstatistik. För att aktivitetskravet ska leda till verklig samhällsnytta måste staten skjuta till resurser som gör det möjligt för kommunerna att erbjuda genuint individanpassat stöd. Annars riskerar vi att fördjupa utanförskapet för de som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, samtidigt som de kommunala verksamheterna går på knäna under den administrativa bördan.

Ankido Khano, regionchef på Jobcenter in Sweden AB, debattör och sekreterare på Assyriska Kulturcenter i Jönköping.

Inlägget Nya aktivitetskravet riskerar att drunkna i administration dök först upp på Dagens Arena.

Samhället kräver att vi arbetar längre för att få en bra pension, men samtidigt upplever många att man väljs bort av arbetsgivare när man passerat 50. Varför accepterar vi att det ser ut så här? undrar Ulrika Eriksson.

Vi behöver börja prata ärligt om elefanten i rummet.

Samhället kräver att människor arbetar längre än någonsin. Pensionsåldern höjs, arbetslivet förlängs och budskapet är tydligt: vi behöver arbeta fler år.

Samtidigt verkar vi förvånansvärt bekväma med att många upplever sig bli mindre attraktiva på arbetsmarknaden redan när de passerar 50.

Hur går det egentligen ihop?

Ingen arbetsgivare skriver att du är för gammal. Ingen rekryterare säger det under en intervju. Ändå verkar samma känsla återkomma hos allt fler människor när de passerar 50-strecket.

Någonting har förändrats.

Ansökningar skickas, svar uteblir och intervjuerna blir färre. Människor som under årtionden byggt upp erfarenhet, kompetens och yrkeskunnande börjar plötsligt undra om just deras erfarenhet har blivit ett problem.

Och kanske är det just det som borde oroa oss.

För samtidigt som arbetsgivare talar om vikten av erfarenhet, kompetens och självständighet upplever många erfarna kandidater att de har allt svårare att ens få möjlighet att visa vad de kan.

Vi hör ständigt att det råder kompetensbrist. Företag skriker efter erfaren personal. Erfarenhet beskrivs som en bristvara.

Samtidigt vittnar många människor med 20, 30 eller 40 års arbetslivserfarenhet om att de inte ens blir kallade till intervju.

Om båda dessa saker är sanna samtidigt har vi ett problem som är större än enskilda rekryteringar.

Arbetssökande gör sig yngre i sitt CV

Kanske säger det också något om dagens arbetsmarknad att många arbetssökande aktivt försöker göra sig själva yngre på papperet. Personnumret tas bort från vårt CV. Examensår plockas bort. Tidiga anställningar stryks.

Människor som under årtionden byggt upp kunskap och erfarenhet känner sig ibland tvungna att tona ner just det som borde vara deras främsta tillgång.

Det är egentligen ganska märkligt.

I nästan alla andra sammanhang ses erfarenhet som något positivt. Vi vill ha erfarna läkare, erfarna hantverkare, erfarna ekonomer och erfarna chefer. Erfarenhet förknippas med kunskap, omdöme och trygghet.

Men på arbetsmarknaden verkar många uppleva att det finns en osynlig gräns där erfarenhet går från att vara en merit till att bli ett frågetecken.

Vi behöver våga ställa några obekväma frågor.

Om arbetsmarknaden verkligen skriker efter erfarenhet, varför upplever då så många människor att de inte ens kommer till en första intervju?

Om vi vill att människor ska arbeta längre, varför börjar många känna sig osynliga på arbetsmarknaden redan tio eller femton år innan pensionen?

Och om erfarenhet är så värdefull som arbetsgivare säger, varför känner då allt fler att de måste dölja delar av sin erfarenhet för att få en chans att bli sedda?

Vi talar ofta om människors skyldighet att arbeta längre. Betydligt mer sällan talar vi om samhällets ansvar att skapa förutsättningar för att de faktiskt ska kunna göra det.

Vem ska betala för år utan arbete?

Politiker talar gärna om höjd pensionsålder. Arbetsgivare talar gärna om vikten av erfarenhet. Men alldeles för få verkar vilja diskutera vad som händer med människor som hamnar mitt emellan dessa budskap.

För konsekvenserna stannar inte vid uteblivna intervjuer.

För den som står utan arbete år efter år handlar det till slut om ekonomi, trygghet och möjligheten att bygga upp de sista arbetsåren före pensionen. Vem ska bära kostnaden när fullt arbetsföra människor med lång erfarenhet inte längre anses tillräckligt attraktiva på arbetsmarknaden?

Självklart handlar inte varje utebliven intervju om ålder.

Men det är inte heller poängen.

Poängen är att samma upplevelse återkommer hos så många människor att vi inte längre kan avfärda den som enskilda tillfälligheter.

Vi kan inte fortsätta höja pensionsåldern, tala om arbetskraftsbrist och samtidigt blunda för att många människor upplever att deras möjligheter på arbetsmarknaden minskar långt innan arbetslivet egentligen ska vara slut.

För om samhället vill att vi ska arbeta längre, varför känns det då som att arbetsmarknaden vill något annat?

Har vi verkligen råd att låta erfarenhet bli något vi säger oss vilja ha, men i praktiken allt oftare väljer bort?

Ulrika Eriksson, frilansskribent

Inlägget Hur länge tänker vi låtsas att ålder inte spelar någon roll? dök först upp på Dagens Arena.

”Vi publicerar essäer, debatt och analyser hela sommaren.”

Sverige går mot semestertider, kanske blir det sol, bad och häng på uteserveringar? Även Dagens Arenas redaktion tar nu ledigt några veckor, men utgivningen av intressanta essäer, debattartiklar och analyser upphör inte. Under juli skickar vi ut två nyhetsbrev i veckan istället för varje dag. Det blir texter om demokrati, det svenska valet i höst, internationella frågor och mycket annat.

– Tidningen har haft ett mycket bra första halvår, läsningen har gått upp och vi når allt fler med vår journalistik. Under våren har vi också etablerat DA-tv som koncept och fått ett otroligt genomslag i sociala medier. Vi siktar på att bli ännu större i höst, säger Dagens Arenas chefredaktör Jesper Bengtsson.

– I augusti är hela redaktionen på plats igen och vi siktar på att bevaka och skriva om allt kring det svenska valet, tillägger han.

Inlägget Läs Dagens Arena i sommar! dök först upp på Dagens Arena.