Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Dagens Arena. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
Detta handlar om en månads samlat RSS-innehåll från Dagens Arena, med fokus på svensk samhällsdebatt och politik under perioden 20 juli till 19 augusti 2026. I materialet återkommer frågor om pensioner, arbetsmarknad och Teslastrejken, migration och familjeåterförening samt kriminalpolitik, till exempel förslaget om fängelse för 14-åringar. Konkreta exempel i underlaget är Jon Anderssons analys av Teslastrejken, Olle Bergvalls text om pensioner och Elsa Perssons rapportering om familjeåterförening och andra migrationsfrågor. Det finns också inslag om krigsdrönare, kommunismens relevans och bredare frågor om Sveriges prioriteringar.
260ccc90a495b27a18a95cc7e2201544caa4c001SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre.
Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre.
Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss.
Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden.
Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet.
I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff.
Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”.
Och tvångsintegration kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto.
Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna.
Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet.
Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal.
Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus.
Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet.
Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa.
Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken.
Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson.
Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av.
För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen.
Jesper Bengtsson
Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
2efb753e2beec74a744b1a7e056efefd026f7265
260ccc90a495b27a18a95cc7e2201544caa4c001
TITLE: Åkesson valde populismens formulär 1 A DESCRIPTION: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss. Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden. Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet. I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff. Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”. Och tvångsförflyttning kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto. Fluffiga motbilder Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna. Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet. Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal. Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus. Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet. Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa. Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken. Inte vikande siffror Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson. Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av. För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen. Jesper Bengtsson Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Åkesson valde populismens formulär 1 A DESCRIPTION: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss. Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden. Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet. I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff. Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”. Och tvångsintegration kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto. Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna. Fluffiga motbilder Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet. Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal. Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus. Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet. Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa. Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken. Inte vikande siffror Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson. Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av. För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen. Jesper Bengtsson Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
260ccc90a495b27a18a95cc7e2201544caa4c001
2efb753e2beec74a744b1a7e056efefd026f7265
2efb753e2beec74a744b1a7e056efefd026f7265SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre.
Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre.
Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss.
Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden.
Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet.
I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff.
Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”.
Och tvångsförflyttning kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto.
Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna.
Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet.
Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal.
Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus.
Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet.
Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa.
Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken.
Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson.
Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av.
För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen.
Jesper Bengtsson
Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
2efb753e2beec74a744b1a7e056efefd026f7265
260ccc90a495b27a18a95cc7e2201544caa4c001
TITLE: Åkesson valde populismens formulär 1 A DESCRIPTION: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss. Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden. Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet. I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff. Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”. Och tvångsförflyttning kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto. Fluffiga motbilder Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna. Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet. Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal. Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus. Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet. Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa. Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken. Inte vikande siffror Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson. Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av. För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen. Jesper Bengtsson Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Åkesson valde populismens formulär 1 A DESCRIPTION: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: SD-ledaren drog en skröna om livet under rödgrönt styre. Att höra Jimmie Åkesson tala i Almedalen är som att påminnas om vilken epok i svensk politik vi just lämnat bakom oss. Nåja, låt oss i alla fall hoppas att det är så man ska tolka samtiden. Åkesson lät som att det fortfarande är 2022, och byggd sitt tal på den högerpopulistiska myten om hur illa det är beskaffat med samhället, och särskilt om det får styras av en rödgrön majoritet. I ett sådant samhälle får mördare en kram och lite saft och bullar i stället för straff. Islamister kommer välla in, både från utlandet och från våra inhemska förorter, och ta över det svenska samhället. I själva verket, sade Åkesson, är hela Magdalena Anderssons regeringsunderlag “nedlusat med islamister”. Och tvångsintegration kommer genomföras fullt ut och hela Sverige bli ett getto. Som mustig skröna kanske det kan fungera, men som beskrivning av verkligheten före 2022, eller den tänkbara verkligheten efter höstens val är det förstås bara just en skröna. Fluffiga motbilder Kanske hade det fungerat för en större grupp väljare innan de fyra åren av Tidöstyre, men i dag tilltalar det nog främst Sverigedemokraternas kärnväljare, och de räcker inte till för att skapa politisk majoritet. Däremot är SD och Åkesson uppenbarligen samsnackade med Liberalerna och Kristdemokraterna. Även de senare partierna valde att fokusera på det uppskruvade hotet från islamism och “hotet” från Vänsterpartiet i sina tal. Så mycket konkret om Sverigedemokraternas egen politik blev det inte. Partiet vill införa en ”pedofilkarta”, så att alla kan se om dömda pedofiler bor i deras område, de vill förbjuda burka och niquab i offentliga miljöer och de vill ge invånarna i villaområden veto mot att bygga hyreshus. Dåliga förslag. Och ganska marginella sett till samhället som helhet. Detta varvades med fluffiga motbilder mot det moras de rödgröna kommer skapa. Ett Sverigedemokratiskt samhälle där ”svenskar ska få vara svenska” utan att någon klåfigrig politiker har några synpunkter på den saken. Inte vikande siffror Den samvetsgranne skulle kunna invända att det är Sverigedemokraterna som har synpunkter på hur människor lever sina liv (till exempel vilka kläder som är okej), men sådana vänstertramsinvändningar biter förstås inte på Åkesson. Det Sverigedemokraterna står inför nu är något annat än för några år sedan. Vinden har börjat vända. Polariseringens retorik biter inte lika hårt i dag. Migrationen är inte lika lätt att slå mynt av. För SD ser det inte ut att innebära vikande opinionssiffror. Det är de andra Tidöpartierna som drabbats av förändringen. Jesper Bengtsson Inlägget Åkesson valde populismens formulär 1 A dök först upp på Dagens Arena.
260ccc90a495b27a18a95cc7e2201544caa4c001
2efb753e2beec74a744b1a7e056efefd026f7265
b907f8ecbc5be4ac82b24602b63450f0eef47b3fRisk att Havs- och vattenmyndigheten inte kan agera opartiskt.
Inlägget Storskaliga fiskare riskerar att få för stor makt över fiskekvoter dök först upp på Dagens Arena.
Sveriges system med köp-och säljbara fiskekvoter med stort marknadsvärde kräver en oberoende granskning av makt, inflytande och miljöeffekter för att värna svenskt Östersjöfiske. Annars riskerar vi vår livsmedelsförsörjning vid kris eller krig, skriver forskaren Cecilia Solér.
Inför det stundande valet har en mycket viktig demokratisk fråga kommit i skymundan. Havs- och vattenmyndigheten, HaV, har fått regeringens uppdrag att utvärdera överlåtbara fiskerättigheter, så kallade ITQ:s (Individual Transferrable Quotas) inom det pelagiska fisket som omfattar fiske av till exempels strömming och skarpsill som lever i stora stim ute i havet.
ITQ-systemet innebär att en gemensam naturresurs, i detta fall svensk fisk i havet, fördelas som individuella fiskerättigheter som kan köpas och säljas. När ITQ-systemet infördes gjordes rätten att fiska till en handelsvara. De som ville eller tvingades lämna det pelagiska fisket på grund av kvottilldelningen, sålde sina rättigheter till större och mer kapitalstarka aktörer. På så sätt flyttades fisket från många små till medelstora fiskebåtar utmed den svenska Östersjökusten till färre och större fiskefartyg. Resultatet blev en kraftig koncentration av de pelagiska fiskerättigheterna till västkusten, särskilt runt Göteborg
Regeringens initiativ att utvärdera ITQ-systemet är bra. Men att ge detta uppdrag till HaV väcker en demokratisk fråga: kan en myndighet ensam granska ett system som den själv har varit med och förvaltat? Och vad händer när myndighetens starka kopplingar till storskaliga pelagiska intressen riskerar att sättas före vår framtida livsmedelsförsörjning och utveckling av kusten utmed Östersjön?
ITQ-systemet infördes 2009 med syftet att minska överkapaciteten, öka lönsamheten och skapa en mer rationell fartygsstruktur inom det pelagiska fisket. När fiskerättigheter görs överförbara uppstår samma företagsekonomiska mekanismer som på andra marknader: kapitalackumulation och ägarkoncentration. Kvoterna får ett marknadsvärde, kan överlåtas och fungerar i praktiken som ekonomiska tillgångar som kan användas som grund för investeringar. Politiska beslut som syftar till att omfördela, begränsa eller återta fiskerättigheter riskerar därför att leda till stora ekonomiska förluster för de aktörer som byggt sin verksamhet kring dessa tillgångar.
Samtidigt är Östersjöns fiskbestånd hårt pressade. Bestånden påverkas av övergödning, klimatförändringar, syrebrist, miljögifter och förändrade ekosystem. Det är inte fastställt att ITQ-systemet ensamt har orsakat nedgången. Därför måste utvärderingen undersöka hur ägarkoncentration, storskalighet, fiskemönster och kvotfördelning påverkar ekosystem och småskaligt fiske.
Frågan om fiskets roll i svensk beredskap gör detta ännu viktigare. Det räcker inte att säga att Sverige behöver ett fungerande fiske. Vi måste också fråga vilken sorts fiske som stärker beredskapen. Är det ett system där kvoter, kapital och fångster koncentreras till ett fåtal stora aktörer, eller ett mer diversifierat fiske där fler båtar, kustsamhällen och regionala beredningsled kan bidra i kris?
Det storskaliga pelagiska fisket har ingen formell rätt till större inflytande än kustfisket, miljöorganisationer eller lokalsamhällen. Men stora kvotinnehavare har helt andra resurser. När fiskerättigheter blir mycket värdefulla – som i fallet med hur ITQ-systemet möjliggjort trålning i industriell skala i Östersjön och svenskt delägande i dansk foderindustri – skapas starka incitament att påverka hur systemet beskrivs, försvaras och utvärderas.
Det är inte fel att branschen deltar i remisser, samråd och myndighetskontakter. Berörda aktörer ska få yttra sig. Men myndighetsbeslut måste vila på saklighet, opartiskhet, tillräckligt beslutsunderlag och transparenta kriterier.
Här finns en risk som inte bör underskattas. Fiskeriverket, som avvecklades 2011, var centralt i framtagandet av systemet tillsammans med företrädare för det pelagiska fisket. Flera förvaltningsuppgifter inom Fiskeriverket fördes därefter över till HaV. Sedan ITQ-systemet infördes har branschföreträdare för det pelagiska fisket haft stort inflytande i frågor om kvotfördelning, överlåtelser och ägarkoncentration. Det betyder inte att något otillbörligt har skett. Men det skapar risker för informationsövertag, informella nätverk och intressekonflikter som än idag påverkar HaV:s arbete med och syn på ITQ-systemet.
Det handlar inte om att utestänga näringen, utan om att ingen aktör ska få oproportionerlig möjlighet att definiera problemet eller påverka tolkningen av resultaten. Om Östersjöns kris främst beskrivs av företrädare för det pelagiska fisket relaterat till klimat, övergödning och miljögifter (GP Debatt, 22 maj, 2026) riskerar en utvärdering av hur fiskets organisering påverkar Östersjön att hamna i skymundan.
Som forskare har jag själv erfarit hur känsligt detta område är. I forskningsprojekt om det pelagiska fisket har jag mött påtryckningar, bland annat krav på representation i styrgrupper och försök att påverka villkor för forskningsfinansiering. Det visar varför en utvärdering av ITQ-systemet måste inkludera en genomlysning av makt, inflytande och transparens inom ramen för ITQ-systemet.
Regeringens uppdrag till HaV bör därför kompletteras med skyddsmekanismer: extern vetenskaplig granskning, full offentlighet kring möten och underlag, tydlig jävsprövning och lika tillgång för olika intressen. Kustnära fiske, miljöorganisationer, oberoende forskare och lokala samhällen måste få påverka vilka frågor som ställs och hur resultaten tolkas.
Frågan handlar ytterst inte bara om fiskekvoter. Den handlar om förtroendet för svensk förvaltning. När rätten att fiska får högt ekonomiskt värde får staten ett särskilt ansvar att visa att besluten inte styrs av dem som har mest att vinna på att dagens system bevaras. Detta är också en valfråga.
Cecilia Solér, docent i företagsekonomi, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet
Inlägget Storskaliga fiskare riskerar att få för stor makt över fiskekvoter dök först upp på Dagens Arena.
2ee53f11136c4aa139339fd4d7a09b7fd27d711bUppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet.
Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet.
Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik.
Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv.
Men retorisk som få.
Och taktisk.
Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt.
Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna.
Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården.
”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer.
Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan.
För det gör hon.
Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig?
Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här.
Så nej, hon vill inte utvisa honom.
Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det?
Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa.
För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet.
Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt.
Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna.
Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin och ställde islam mot judisk-kristna värderingar.
Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson.
Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige.
Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare.
På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti.
Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal.
Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Särskilt mot bakgrund av att alla mätningar visar att väljarna är betydligt mer oroade över det stora partiet på andra sidan av det politiska spektrat.
Jesper Bengtsson
Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
7c15ff2457ae03cb8cea7d2f7f6a8800f752c582
2ee53f11136c4aa139339fd4d7a09b7fd27d711b
TITLE: Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget DESCRIPTION: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik. Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv. Men retorisk som få. Och taktisk. Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt. Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna. Illa dold triangulering Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården. ”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer. Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan. För det gör hon. Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig? Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här. Så nej, hon vill inte utvisa honom. Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det? Enorma hål i finanserna Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa. För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet. Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt. Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna. Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin. Fattig strategi Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson. Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige. Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare. På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti. Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal. Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Jesper Bengtsson Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget DESCRIPTION: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik. Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv. Men retorisk som få. Och taktisk. Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt. Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna. Illa dold triangulering Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården. ”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer. Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan. För det gör hon. Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig? Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här. Så nej, hon vill inte utvisa honom. Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det? Enorma hål i finanserna Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa. För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet. Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt. Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna. Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin och ställde islam mot judisk-kristna värderingar. Fattig strategi Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson. Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige. Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare. På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti. Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal. Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Särskilt mot bakgrund av att alla mätningar visar att väljarna är betydligt mer oroade över det stora partiet på andra sidan av det politiska spektrat. Jesper Bengtsson Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
2ee53f11136c4aa139339fd4d7a09b7fd27d711b
7c15ff2457ae03cb8cea7d2f7f6a8800f752c582
7c15ff2457ae03cb8cea7d2f7f6a8800f752c582Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet.
Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet.
Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik.
Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv.
Men retorisk som få.
Och taktisk.
Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt.
Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna.
Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården.
”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer.
Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan.
För det gör hon.
Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig?
Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här.
Så nej, hon vill inte utvisa honom.
Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det?
Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa.
För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet.
Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt.
Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna.
Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin.
Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson.
Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige.
Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare.
På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti.
Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal.
Känns inte det lite fattigt som politisk strategi?
Jesper Bengtsson
Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
7c15ff2457ae03cb8cea7d2f7f6a8800f752c582
2ee53f11136c4aa139339fd4d7a09b7fd27d711b
TITLE: Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget DESCRIPTION: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik. Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv. Men retorisk som få. Och taktisk. Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt. Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna. Illa dold triangulering Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården. ”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer. Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan. För det gör hon. Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig? Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här. Så nej, hon vill inte utvisa honom. Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det? Enorma hål i finanserna Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa. För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet. Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt. Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna. Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin. Fattig strategi Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson. Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige. Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare. På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti. Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal. Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Jesper Bengtsson Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
TITLE: Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget DESCRIPTION: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena. CONTENT: Uppenbart att Tidöpartierna bestämt sig för att hota med Vänsterpartiet. Ebba Busch är utan tvekan en av Sveriges skickligaste politiker, vad man än tycker om hennes politik. Ibland lite för melodramatisk och ”överspelad” när hon talar om de ”mjuka” frågorna och ger mänskliga perspektiv. Men retorisk som få. Och taktisk. Under det senaste året har opinionen svängt i flera frågor som varit avgörande för Tidöprojektet. De två tydligaste exemplen är invandringen, där väljarna inte längre är lika oroliga för dess konsekvenser, och det starka motståndet mot att sätta trettonåringar i fängelse. I båda fallen har regeringen tvingats till reträtt. Samtidigt ligger partierna i regeringsunderlaget långt efter opinionen i mätningarna. Illa dold triangulering Ebba Busch har förstått vad som är på väg att hända, och har lagt om stora delar av sin och Kristdemokraternas profil. I Almedalen lovade hon kraftigt höjda barnbidrag och återvände till partiets sedan länge bortglömda rötter när hon talade sig varm för äldre- och sjukvården. ”Vänstersväng”, skrev flera politiska kommentatorer. Och kanske är det just en sådan sväng. Eller också är det bara rent taktiserande från Ebba Busch. En illa dold så kallad triangulering av det politiska budskapet. Partiet har ägnat mandatperioden åt att driva åt höger och nu, genom att ett par månader före valet lägga sig nära vänserblocket i några frågor, hoppas hon vinna över delar av deras väljare, samtidigt som hon fortsätter att flirta med högersidan. För det gör hon. Först berättade hon om ett möte med en 16-årig kille med invandrarbakgrund som frågat henne: Vill du utvisa mig? Från scenen i Almedalen försäkrade Busch att så inte var fallet. Hon höll upp en svensk fotbollströja och sade att 16-åringen borde bära den. Han hör hemma här. Så nej, hon vill inte utvisa honom. Som lyssnare ställde man sig omedelbart frågan: är hon verkligen säker på det? Enorma hål i finanserna Under snart fyra år har Tidöregeringen skärpt vilka som får stanna i Sverige. Ebba Busch samarbetspartner Sverigedemokraterna har drivit på för allt större återvandring och jag tvivlar på att Kristdemokraternas ledare kan garantera att just den pojke hon mötte på stan någonstans inte är en av dem som Jimmie Åkesson vill utvisa. För samarbetet med SD ska ju bestå. Det är grundstenen i Tidöpakten och inför nästa mandatperiod har både Busch och de andra partiledarna förbundit sig att ta in SD i regeringen om de vinner valet. Samma sak med barnbidraget och de satsningar på vården hon talade om i Almedalen. Dagen innan hade Moderaterna gått ut och lovat skattesänkningar som ska ge varje familj med två yrkesarbetande vuxna 5 000 kronor mer i plånboken. Varje månad. Och några timmar efter hennes tal sade Liberalernas Simona Mohamsson att hon vill sänka den statliga inkomstskatten dramatiskt. Det skulle skapa enorma hål i de offentliga finanserna och drabba just den välfärd Ebba Busch säger sin värna. Och sedan valde Ebba Busch alltså kulturkriget och att flirta med högerkrafterna. Det var när hon målade ut militant islamism som ett av de största hoten mot den svenska demokratin och ställde islam mot judisk-kristna värderingar. Fattig strategi Det gjorde för övrigt även Simona Mohamsson. Och visst, de har förstås rätt i att den gren av islam som vill att sharia ska prägla samhället är djupt ondskefull och förtryckande. Men man måste vara mer än lovligt konspiratorisk för att betrakta det som ett hot mot hela Sverige. Det enda sådana påståenden gör är att göda de högerextrema filterbubblorna och öka svenska muslimers utsatthet ytterligare. På ytterligare en punkt kunde Busch och Mohamsson enas. De har bestämt sig för att försöka skrämma väljarna med att de får Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar på köpet om de röstar på ett annat rödgrönt parti. Simona Mohamsson nämnde den saken säkert ett dussin gånger i sitt tal. Känns inte det lite fattigt som politisk strategi? Särskilt mot bakgrund av att alla mätningar visar att väljarna är betydligt mer oroade över det stora partiet på andra sidan av det politiska spektrat. Jesper Bengtsson Inlägget Till slut valde Ebba Busch ändå kulturkriget dök först upp på Dagens Arena.
2ee53f11136c4aa139339fd4d7a09b7fd27d711b
7c15ff2457ae03cb8cea7d2f7f6a8800f752c582
0945913502729ed0422746f81c6411a7e3ea5ef9Hitta sätt att validera den långa erfarenhet som kvinnojourer har.
Inlägget Replik: Kvinnojourer behöver tid att anpassa sig till nya krav dök först upp på Dagens Arena.
Tiden har sprungit ifrån de ideellt drivna kvinnojourerna, skriver Magnus Falkman från Mansfrid Sverige. Men kvinnojourerna har en ovärderlig kompetens som behöver kunna valideras på ett bättre sätt, skriver sex forskare.
Regeringen hävdar att de tar kvinnors våldsutsatthet på allvar. I en debattartikel den 4 juni uppmanar vi den att visa det genom att ta kvinnojourernas långvariga och väldokumenterade kunskapsbyggande och lagändrande arbete på allvar.
Vi påpekar att den så kallade tillståndsplikten för skyddade boenden tvärtom underminerar skydd av våldsutsatta. Genom att tillåta marknadsaktörer att leverera skyddat boende har behov av regelverk i syfte att förhindra oegentligheter uppstått.
Tillståndsplikten hanteras av IVO i form av standardiserade mallar som inte omfattar kvinnojourerna särskilda kompetens. Det innebär att den rörelse som byggt upp kunskap och kompetens om skyddets utformning får avslag på sina ansökningar med hänvisning till att de saknar kunskap. I sin nuvarande utformning riskerar marknadsanpassningen leda till att allt färre kvinnor och barn som utsätts för våld i hemmet och/eller på grund av människohandel kan erbjudas adekvata stödåtgärder.
Vi föreslår att regeringen säkrar att kvinnojourernas kompetens tas tillvara genom validering av kvinnojourskompetens, samt långsiktig finansiering. Kvinnojourerna bör få möjlighet att förändra sin verksamhet i enlighet med de nya kraven och inte tvingas stänga under tiden som de arbetar för att uppfylla de nya kraven.
Uppmuntrad av vår debattartikel har Magnus Falkman skrivit om andra gruppers behov av skydd, som vi inte berör i vår debattartikel. Vi berör inte heller de globala, neoliberala samhällsförändringar som genom minskad jämlikhet och jämställdhet har gjort livet allt farligare för världens utsatta med allt vad det innebär av våld och utnyttjande av flickor och kvinnor. Men givetvis också för andra grupper, för vilka flertalet samspelande ojämlikheter har avgörande betydelse.
Allas rätt till ett våldsfritt liv är ett självklart mål för allt våldsarbete. Samtidigt tar inte våldet ledigt under tiden som ett stödsystem förändras och förnyas. Ingen får det bättre av att våldsarbetet hanteras som ett nollsummespel där grupper ställs emot varandra.
Åsa Eldén, Fil.dr i sociologi, forskare Uppsala universitet
Rúna í Baianstovu, Fil.dr i socialt arbete, forskare Örebro universitet
Dolores Calvo, Fil.dr i sociologi, Uppsala universitet
Eva Diesen, Jur.kand. Stockholm universitet
Linnea Bruno, Fil.dr i sociologi och docent i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet
Carin Holmberg, Fil.dr i sociologi
Inlägget Replik: Kvinnojourer behöver tid att anpassa sig till nya krav dök först upp på Dagens Arena.
9acffdf5cca0e4dd699b4c5b6553d3618b380127Vi behöver en omfördelande politik, men också större folkligt motstånd.
Inlägget Högerns girighet drar Sverige isär dök först upp på Dagens Arena.
För att minska fattigdomen och klyftorna mellan fattiga och rika behövs en omfördelande politik. Det krävs också att politikerna lyssnar mer till folkviljan än till lobbyisterna, skriver Tommy Naumovski.
730 000 människor i Sverige lever i dag i materiell och social fattigdom enligt Statistiska centralbyrån. Det betyder att många saknar resurser för sådant som de flesta av oss betraktar som självklart: att betala en oväntad utgift, att hålla hemmet varmt eller att delta i sociala aktiviteter.
Sverige var en gång ett land som byggde bort fattigdomen. Genom arbete, starka trygghetssystem och en generell välfärd. I dag ser vi i stället hur klyftorna växer och hur allt fler människor pressas in i fattigdom.
Det är ingen naturlig utveckling. Det är resultatet av politiska beslut.
För den här regeringen gör oss vanliga människor fattigare samtidigt som den gör sig själv rikare. Storbankerna och storgrossisterna har gjort rekordvinster under de hårda ekonomiska åren under 2020-talet, samtidigt som SD-regeringen höjt sina arvoden och gett sig själva skattebonusar.
Tyvärr stannar det inte där.
Högern arbetar hellre emot folkviljan än att säga nej till lobbyisterna. För trots att omkring 74 procent av svenskarna vill förbjuda vinstdrivande företag från att driva skolor, väljer högern, från SD till ”skolpartiet” Liberalerna, att ha kvar detta system. Ett system som är världsunikt – inget annat land vill driva skolor med så ansvarslös skattehantering.
Inte ens det räcker.
Den borgerliga tankesmedjan Timbro och SD-kopplade tankesmedjan Oikos föreslår i sitt dokument ”Tidö 2.0” att man borde införa terminsavgifter på universitet och höja lånedelen i studiemedlet. Istället för att se till att alla ska ha en chans att få plugga oavsett social bakgrund vill man skrämma bort unga från mindre bemedlade familjer från att söka sig till en högre utbildning.
Att sedan höja lånedelen i studiemedlet, när många studenter redan idag börjar sina vuxenliv med tunga studieskulder, skapar ännu högre trösklar för den som växer upp utan stödkapital från sina föräldrar.
Det här är kärnan i högerns politik: att ge mer till de som redan har, på vanliga människors bekostnad.
Girigheten, där de rika bara vill ha mer, drar Sverige isär.
När klyftorna växer minskar också tilliten. Forskning visar gång på gång att jämlika samhällen är starkare samhällen, med bättre hälsa, lägre kriminalitet och högre ekonomisk tillväxt. Ändå väljer regeringen en väg som medvetet ökar skillnaderna.
Högern talar gärna om ansvar. Men de tar inte ansvar för helheten. De tar ansvar för sina egna plånböcker, inte för Sverige.
Vi skulle kunna göra annorlunda.
Vi skulle kunna investera i fler lärare och mindre klasser. Stärka trygghetssystemen så att människor faktiskt kan leva, inte bara överleva. Se till att den som arbetar kan ha tid och råd med mat, medicin och tandvård, men också med en familjeresa någon gång eller nya kläder när det behövs.
Men för att det ska bli verklighet krävs ett kraftfullt motstånd från folket. Vi måste visa att vi har fått nog.
Jag är övertygad om att det är vad som kommer hända i september. Sveriges medborgare kommer att visa att vi är ett solidariskt samhälle i grunden. Att vi är människor som står upp för varandra. Det är vad valet i höst handlar om.
Solidaritet eller girighet. Sammanhållning eller splittring. Jag vet vad jag väljer.
Vad väljer du?
Tommy Naumovski, universitetsstudent och nuvarande praktikant på Socialdemokrater för Tro och Solidaritet
Inlägget Högerns girighet drar Sverige isär dök först upp på Dagens Arena.
9a9b2aa48adaf1e156593714f514f2c0be09c100Nytt avsnitt av Tisdagsmagasinet, det sista innan sommaren.
Inlägget Starmer avgår, och kan Tidöpartierna resa sig under Almedalen? dök först upp på Dagens Arena.
Nytt avsnitt av Tisdagsmagasinet, det sista innan sommaren.
Keir Starmer avgår, men varför då, och hur hänger det och de senaste årens många avgångar ihop med Brexit? Och vad kan näste premiärminister, som troligen heter Andy Burnham, egentligen göra? Dessutom pratar vi om Fållöknastiftelsen och Tidöpartiernas möjlighet att få ett lyft under politikerveckan i Almedalen. Och Jesper berättar om sitt möte med Gösta Bohman och 15 raggare.
Med Cecilia Malmström och Jesper Bengtsson.
Inlägget Starmer avgår, och kan Tidöpartierna resa sig under Almedalen? dök först upp på Dagens Arena.
744cda0b568b66aaa46af2d12bc914c64123cccaHåkan A Bengtsson om den brittiske premiärministern Keir Starmer avgång
Inlägget “Starmers efterträdare måste kunna åstadkomma förändring” dök först upp på Dagens Arena.
Dagens Arena har pratat med Håkan A Bengtsson om den brittiske premiärministern Keir Starmers avgångsbesked.
På måndagsförmiddagen kom det väntade beskedet att Storbritanniens premiärminister Keir Starmer avgår.
Enligt Håkan A Bengtsson, Vd på Arenagruppen som följt brittisk politik under många år, finns det flera skäl till att Keir Starmer nu tvingas avgå.
– Det handlar dels om Keir Starmer som person. Det är en hedervärd person med en bra moralisk kompass. Men han saknar politisk erfarenhet, vilket legat honom i fatet. De här två åren som han varit premiärminister har också varit väldigt röriga där flera ledande personer i staben och en del ministrar fått avgå. Han har även gjort en del ifrågasatta utnämningar. Inte minst utnämningen av Peter Mandelson, som ambassadör i USA.
Det politiska budskapet från premiärministern och hans regering har dessutom varit långtifrån konsekvent. Något som Håkan A Bengtsson menar har skadat Starmer och hans parti.
– Man har inte haft någon tydlig politisk linje och har hattat fram och tillbaka när det gäller till exempel skattehöjningar och huruvida man ska skära i det sociala trygghetssystemet. Det faller i slutändan tillbaka på Starmer och hans omgivning.
Men den avgående brittiske premiärministern har också haft en minst sagt tuff politisk verklighet att förhålla sig till.
– I grunden handlar det om ett land som under väldigt lång tid har brottats med stora ekonomiska utmaningar. Något det finns ett jättestort missnöje med bland väljarna. Labour gick till val på att man skulle få ekonomin att växa igen. Men det har varit lättare sagt än gjort. Det politiska handlingsutrymmet har varit ytterst begränsat.
Starmers och Labours popularitet har dalat sedan valet för två år sedan. Något som visat sig både i opinionsmätningarna och i de lokalval som hållits. Högerpopulistiska Reform ligger i dag på runt 30 procent i opinionsmätningarna. Med det brittiska valsystemet innebär det att partiet skulle få lika stor majoritet som Labour just nu har om det var val i dag.
Nu talar det mesta för att Andy Burnham tar över som partiledare och premiärminister. Om han lyckas vända partiets negativa opinionssiffror återstår att se.
– De ekonomiska utmaningarna kommer att vara detsamma. Men personlighet betyder mycket och där tror jag att han kan bidra med en mer folklig image. Sen om det innebär att han kan vända opinionssiffrorna är omöjligt att säga. Han måste visa att han kan åstadkomma förändring för vanliga britters ekonomi och liv. Det kommer att bli en mycket svår uppgift, oavsett vem som är premiärminister.
Jon Andersson
Inlägget “Starmers efterträdare måste kunna åstadkomma förändring” dök först upp på Dagens Arena.
3b71fee0de4e087722c495ef8967f5a0214e872eStarmers avgång blev till slut självklar, men vad vill den troligen efterträdaren?
Inlägget Vilken är Andy Burnhams politik? dök först upp på Dagens Arena.
Starmers avgång blev till slut självklar, men vad vill den troligen efterträdaren?
Det kunde väl egentligen bara gå på ett sätt, och till slut blev det så. På måndagsförmiddagen meddelande Storbritanniens premiärminister Keir Starmer att han avgår som premiärminister.
Trycket på att han skulle lämna blev till slut för stort, och utmanaren Andy Burnhams seger i ett fyllnadsval till parlamentet, som gör att han på allvar kan utmana Starmer, blev en avgörande faktor.
Starmer fick sex år som partiledare för Labour och två år som premiärminister. Den senare uppgiften hade han svårt att axla. Han har framstått som byråkrat och förvaltare snarare än som en politiker med vilja att åstadkomma förändring. En förändring som britterna behöver, efter 20 års ekonomisk kräftgång och ett utträde ur EU som skadat landet både ekonomiskt och politiskt.
Det är också intressant att notera att Labour inte var vaccinerat mot det politiska kaos som präglat landet sedan Brexitomröstningen för nästan exakt tio år sedan. Starmer är den sjunde premiärministern sedan folkomröstningen. En avgångstakt som man annars förknippat mer med länder som Italien eller de färskare demokratierna i östra Europa.
Nu framstår alltså Andy Burnham som den främste utmanaren om posten.
Burnham har försökt två gånger tidigare, men förlorat till först Ed Milliband och sedan Jeremy Corbyn. Den senare gången var han länge favorit, tills en omfattande och mer radikal gräsrotskampanj gjorde att Corbyn valdes.
Därefter har Burnham under nio år och med stor framgång styrt Manchester. Han framstår, i kontrast mot Starmer, som en folklig politiker, med bägge fötterna i den nordengelska myllan, eller möjligen på gatorna i de slitna nordengelska städerna.
Och den här gången saknar Burnham starka motkandidater. Dessutom är det inte bara posten som partiledare som väntar. Nästa val kan dröja tre år och han får tid på sig att sjösätta ett eget politiskt program.
Frågan är vad ett sådant program kommer bestå av. Brittiska BBC gjorde nyligen en genomgång av några tänkbara svar på den frågan.
Som Håkan A Bengtsson nyligen konstaterade i Dagens Arena står Burnham rent politiskt i mitten i Labour. En bra position för den som vill vinna stöd.
Han har sagt att han som premiärminister kommer följa de finanspolitiska regler som finansminister Rachel Reeves har satt upp. Konkret betyder det att han inte planerar att öka statens upplåning. Dessutom håller han fast vid Labours löfte att inte höja flera av de stora skattesatserna.
Det skapar ett ekonomiskt politiskt problem, för den brittiska ekonomin är hårt pressad, och dessutom planerar landet att göra som alla andra europeiska länder och höj försvarsutgifterna. Ett område där han aviserat ökade intäkter för staten är äldreomsorgen, där han vill införa en progressiv avgift, alltså högre för de rika, som skulle ge statskassan ökade muskler, om än oklart hur mycket.
I hans politiska program finns också punkter om att återindustrialisera norra England, bland annat genom sänkta företagsskatter, och att återta den nationella och demokratiska kontrollen över vatten- och avloppssystemen, liksom över järnvägssystemet, en fråga som även Starmers regering drivit. Under sin tid i Manchester har Burnham ökat den offentliga kontrollen över lokaltrafiken där.
Ett annat område Burnham lyft fram är behovet av nya bostäder, och han vill sjösätta ett omfattande program för att bygga kommunala bostäder.
Burnhams egna erfarenheter från ledarstriden med Corbyn gör att han inte kan ta ut något i förskott, men allt tyder på att det blir han som blir ny premiärminister.
I sitt avskedstal sade Keir Starmer att en ny person på posten bör finnas på plats innan hösten.
Sedan återstår att se om Andy Burnham kan styra skutan med en tydligare linje än Starmer har klarat av att göra.
Man brukar säga att människor helst av allt röstar på politiker de skulle vilja ta en öl med. Starmer såg de nog med som en tillförlitlig familjeadvokat.
Återstår att se hur långt Andy Burnhams starkare folkliga framtoning räcker.
Jesper Bengtsson
Inlägget Vilken är Andy Burnhams politik? dök först upp på Dagens Arena.