Tornevall Networks

Vår granskning av över 100 IVO-beslut visar att kvinnojourernas erfarenhetsbaserade kompetens underkänns. Men problemet är större än så. Staten håller på att förvandla kvinnojourerna till marknadsaktörer och fristående lagstyrda socialkontor, skriver fem forskare.

Kvinnojourerna uppstod som en del av kvinnorörelsen i slutet på 1970-talet. De var ett svar på att det saknades skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor. Mäns våld mot kvinnor sågs om en privat angelägenhet och myndigheters kunskap om våldets mekanismer var obefintlig.

Kvinnojoursrörelsens arbete grundar sig i internationell och svensk våldsforskning som ligger i framkant. Men också i de utsatta kvinnornas erfarenheter. Det är kunskap som idag är integrerad i det sociala arbetet och rättsväsendet. Genom jourernas politiska arbete har våld omvandlats från en privat fråga till ett samhällsansvar. Jourerna har orubbligt stått på kvinnors sida.

Både Tidöregeringen och den förra S-märkta regeringen har släppt in marknadsaktörer för att de ska tillhandahålla skyddat boende. Dock ska både privata skyddade boenden och kvinnojourer drivas enligt marknadslogik.

Det handlar om konkurrens, upphandlingar, tillstånd och långtgående administrativa krav. Därmed överlever enbart de kvinnojourer som har resurser för att anpassa sin ideella verksamhet efter marknadens principer.

Kvinnojourers hela existens hotas

Det riskerar att kvinnojourernas självständiga roll försvagas. När kvinnojourernas existens är beroende av tillstånd, kommunala avtal och marknadsanpassning kan deras kritiska röst komma att tystna. Kommer jourerna att orka stå upp mot socialtjänst, polis och rättsväsende eller blir de en del av samma system. Då finns det inte någon som kan föra de våldsutsatta kvinnornas talan.

En konsekvens av att tillåta privata företag är att regeringen skapat hårdare reglering av boendena för att förhindra välfärdsbrottslighet liknande den vi sett i andra verksamheter. Genom att öppna upp för vinstdrivande företag har man alltså skapat ett problem som inte fanns tidigare. Dessutom är den märkliga lösningen att både privata aktörer och kvinnojourer ska regleras och ansöka om tillstånd för att bedriva sina boenden. Den så kallade tillståndsplikten.

Tillståndsplikten ska garantera att boendena drivs utifrån kunskap och med kvalitet. Det är Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som handlägger tillståndsprocessen. Vi har begärt ut handlingar från IVO och granskat skälen till avslag och vi har sett ett tydligt mönster.

Brist på högskoleutbildning kan ge avslag

När privata skyddade boenden får avslag rör det sig främst om ekonomisk brottslighet eller andra ekonomiska och administrativa oegentligheter. För kvinnojourernas del rör avslagen i huvudsak om att föreståndaren inte anses ha adekvat högskoleutbildning. Trots att många föreståndare har lång arbetslivserfarenhet från jouren och många vidareutbildningar i frågan anses de inte ha tillräcklig kompetens.

Ett bidragande skäl för avslag är att personalen inte har utbildning på eftergymnasial nivå samt att ideella arbetar på jouren. Små jourer har inte resurser för att anställa personal. Trots att regeringar betonat att det ideella arbetet tillför något extra tillåts inte längre ideella arbeta på jouren utan att utbildad personal är på plats.

Sedan tillståndsplikten infördes har minst 37 kvinnojourer tvingats lägga ner sina boenden. När kvinnojourer stänger försvinner inte bara fredade rum utan också kunskap, språkkunskaper och relationer till såväl lokala politiker, myndigheter och lokalsamhället i stort. I mindre kommuner kan kvinnor och barn helt sakna tillgång till skydd.

Ovanstående bild bekräftas indirekt i en delrapport från Statskontoret (juni 2026) Uppföljning av reformen skyddat boenden. Här tar man upp att socialtjänsten är restriktiv med att ge skyddat boende till utsatta kvinnor samt att ett skäl till att färre kvinnor söker hjälp idag kan vara att det finns färre ideella jourer.

Man pekar även på att IVO:s krav visserligen har stängt ute oseriösa aktörer men samtidigt har utbildningskravet på föreståndaren och tolkningen av olika regler i boendet, lett till att ideella jourer fått avslag. Själva tillståndsförfarandet i sig har medverkat till att jourer valt att lägga ner och inte ansöka om tillstånd.

Regelverket ett hot mot kvinnors trygghet

Istanbulkonventionen (EU-rådets konvention för att skydda kvinnor) och CEDAW (FN-konventionen mot mäns våld mot kvinnor) kräver att de som ratificerat dokumenten faktiskt erbjuder stöd och skydd. Kvinnor ska ges tillgång till effektivt, tillgängligt och icke-diskriminerande stöd. Kvinnojourer måste ges rätten att erbjuda kvinnor stöd utan att de registreras hos myndigheter och kvinnor själva ska få avgöra när de behöver fredat boende.

Givetvis ska kvinnojourer hålla hög kvalitet. Kvinnor och barn som utsätts för mäns våld ska mötas av professionellt stöd och vid behov en hög säkerhet. Men regelverk som är utformade för att passa aktörer som oftast inte har kompetens i våldsfrågan och regler för att förhindra välfärdsbrottslighet garanterar inte kvinnor trygghet.

Regeringen borde inte kunna ignorera den kompetens som kvinnojourerna byggt upp genom decennier av arbete. Vi menar därför att regeringen snarast ska:

• utgå från de valideringsmodeller som tagits fram för HVB-hemspersonal och validera jourkvinnors kompetens,

• säkerställa långsiktig finansiering för att jourerna ska kunna uppfylla nya krav,

• stoppa utvecklingen som tvingar kvinnojourer stänga innan ett fungerande system för kompetensvalidering finns på plats.

Om regeringen menar allvar med att bekämpa mäns våld mot kvinnor kan de inte samtidigt montera ned den rörelse som byggt upp dagens kunskap och skydd. Ytterst är det våldsutsatta kvinnor och deras barn som lämnas utan det kompetenta stöd de så väl behöver.

Åsa Eldén, Fil.dr i sociologi, forskare Uppsala universitet

Rúna í Baianstovu, Fil.dr i socialt arbete, forskare Örebro universitet

Dolores Calvo, Fil.dr i sociologi, Uppsala universitet

Eva Diesen, Jur.kand. Stockholm universitet

Linnea Bruno, Fil.dr i sociologi och docent i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet

Carin Holmberg, Fil.dr i sociologi

Inlägget Tystade kvinnojourer en stor förlust för kvinnor dök först upp på Dagens Arena.

Inget är klart innan rösterna räknats.

SCBs partisympatiundersökning som publiceras i dag visar på ett stort övertag för oppositionen. 55,2 procent av väljarna skulle rösta på antingen S, V, MP eller C om det vore val i dag. Endast 42,6 procent skulle rösta på något av Tidöpartierna.

Liberalerna ligger på 2,5 procent och skulle inte klara av riksdagsspärren, vilket i en potentiell mandatfördelning innebär att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle få egen majoritet.

Ändå är det mycket som kan hända fram till valet den 13 september.

Rödgröna ledde 2022

I motsvarande partisympatiundersökning innan förra valet hade det dåvarande rödgröna regeringsunderlaget ett övertag på 51,1 procent jämfört med Tidöpartiernas 46,9 procent. Även med hänsyn till riksdagsspärren, då både Miljöpartiet och Liberalerna hamnade under spärren på fyra procent (MP 3,3 procent och L 3,4 procent), hade de rödgröna partierna en till synes betryggande ledning. De största förändringarna till valresultatet var att Sverigedemokraterna ökade med över 3,5 procentenheter, Socialdemokraterna tappade 3 procent och att såväl Liberalerna som Miljöpartiet med marginal lyckades ta sig över riksdagsspärren.

Om ändå siffrorna i SCBs undersökning står sig kan man spekulera i vilka partiledare i Tidögänget som sitter kvar till valet 2030. Ulf Kristerssons ledarskap har redan ifrågasatts, Ebba Busch har suttit som partiledare sedan 2015 och ingen kommer bry sig om Simona Mohamsson ifall Liberalerna åker ur riksdagen.

Den riktigt intressanta partiledaren är förstås Jimmie Åkesson, som suttit som partiledare i 21 år! Orkar han fyra år till för att sedan på allvar utmana som statsministerkandidat?

SD underskattade tidigare

Valrörelsen 2030 kommer onekligen bli intressant. Genom att Sverigedemokraterna nu gett upp kvittningssystemet i riksdagen skulle de i opposition kunna turnera runt och kampanja medan regeringspartierna hela tiden måste vara fulltaliga i riksdagen. Det, tillsammans med många tillfälliga satsningar som nästa regering måste prioritera bland, skulle kunna ge Tidöpartierna en skjuts inför valet 2030 …

Men blir det då en rödgrön valseger i valet 2026? Ja, mycket tyder på det, men Sverigedemokraterna har blivit underskattade i opinionsundersökningar många gånger tidigare, andelen osäkra väljare är nästan 20 procent och det är fortfarande 101 dagar kvar till valet.

Jag kommer inte ropa hej innan rösterna är färdigräknade på valnatten.

Vilgot Österlund

Inlägget Vilka Tidöledare sitter kvar efter valet? dök först upp på Dagens Arena.

Couture

Det blir så kort och sporadiskt att vi aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Det tycker Jon Andersson som har sett ”Couture”, med Angelina Jolie i en av huvudrollerna.

Modebranschen är ett tacksamt ämne att skildra på film. För bara någon månad sedan kom ”Djävulen bär Prada 2”, uppföljaren till succéfilmen med samma namn med Meryl Streep och Anne Hathaway i huvudrollerna. Alice Winocours ”Couture” är en mer lågmäld version på samma tema. 

Får följa tre kvinnor

I filmen får vi följa tre kvinnor under modeveckan i Paris. Maxine (Angelina Jolie) är en amerikansk filmregissör som kommer till Paris för att filma en stor modeshow. Huvudrollen i både filmen och modeshowen har Ada (Anyier Anei), ett nytt stjärnskott på modehimlen. Samtidigt verkar makeupartisten Angèle (Ella Rumpf) i bakgrunden och ser till att modellerna ska vara så presentabla som möjligt. 

Ella Rumpf som makeupartisten Angèle och Anyier Anei som modellen Ada. Foto: Noble Entertainment

De tre kvinnorna brottas alla med olika problem. Allvarligast är det för Maxine, som efter ankomsten till Paris får veta att hon lider av bröstcancer. Ada, född i Sydsudan, hoppas att modelljobbet ska leda till att hon ska kunna skapa en bättre framtid för sig och sin familj. Men det finns komplikationer. Pappan vet till exempel inte om att hon tagit jobbet som modell. Angèle lever å sin sida med författardrömmar, men får snart känna på hur tufft det kan vara för en ung aspirerande författare. 

Kort och sporadiskt 

Att berätta flera parallella historier på det här sättet kan absolut fungera. Dardennebrödernas senaste film ”Unga mödrar” är ett utmärkt exempel på hur det går att skapa ett djup i många karaktärer med olika sidohistorier. I ”Couture” funkar det inte lika bra. Det blir så kort och sporadiskt att vi aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Med Jolies karaktär funkar det lite bättre, men även där känns det som att vi hade behövt mer tid för en fördjupad karaktärsutveckling. 

Det är lite synd. Alla tre historierna har potential. Jag hade dock velat veta mer om kvinnorna för att få ett riktigt karaktärsdjup. Nu blir det tyvärr lite för ytligt, vilket gör att filmen aldrig riktigt grabbar tag i mig. Filmen snuddar vid en trea, men lyckas aldrig riktigt nå dit.

Jon Andersson

”Couture” har premiär på fredag den 5 juni.

Inlägget Film om modebranschen saknar karaktärsdjup dök först upp på Dagens Arena.

Couture

Det blir så kort och sporadiskt att vi aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Det tycker Jon Andersson som har sett det  ”Couture”, med Angelina Jolie i en av huvudrollerna.

Modebranschen är ett tacksamt ämne att skildra på film. För bara någon månad sedan kom ”Djävulen bär Prada 2”, uppföljaren till succéfilmen med samma namn med Meryl Streep och Anne Hathaway i huvudrollerna. Alice Winocours ”Couture” är en mer lågmäld version på samma tema. 

Får följa tre kvinnor

I filmen får vi följa tre kvinnor under modeveckan i Paris. Maxine (Angelina Jolie) är en amerikansk filmregissör som kommer till Paris för att filma en stor modeshow. Huvudrollen i både filmen och modeshowen har Ada (Anyier Anei), ett nytt stjärnskott på modehimlen. Samtidigt verkar makeupartisten Angèle (Ella Rumpf) i bakgrunden och ser till att modellerna ska vara så representabla som möjligt. 

Ella Rumpf som makeupartisten Angèle och Anyier Anei som modellen Ada. Foto: Noble Entertainment

De tre kvinnorna brottas alla med olika problem. Allvarligast är det för Maxine, som efter ankomsten till Paris får veta att hon lider av bröstcancer. Ada, född i Sydsudan, hoppas att modelljobbet ska leda till att hon ska kunna skapa en bättre framtid för sig och sin familj. Men det finns komplikationer. Pappan vet till exempel inte om att hon tagit jobbet som modell. Angèle lever å sin sida med författardrömmar, men får snart känna på hur tufft det kan vara för en ung aspirerande författare. 

Kort och sporadiskt 

Att berätta flera parallella historier på det här sättet kan absolut fungera. Dardennebrödernas senaste film ”Unga mödrar” är ett utmärkt exempel på hur det går att skapa ett djup i många karaktärer med olika sidohistorier. I ”Couture” funkar det inte lika bra. Det blir så kort och sporadiskt att vi aldrig riktigt lär känna karaktärerna. Med Jolies karaktär funkar det lite bättre, men även där känns det som att vi hade behövt mer tid för en fördjupad karaktärsutveckling. 

Det är lite synd. Alla tre historierna har potential. Jag hade dock velat veta mer om kvinnorna för att få ett riktigt karaktärsdjup. Nu blir det tyvärr lite för ytligt, vilket gör att filmen aldrig riktigt grabbar tag i mig. Filmen snuddar vid en trea, men lyckas aldrig riktigt nå dit.

Jon Andersson

Inlägget Film om modebranschen saknar karaktärsdjup dök först upp på Dagens Arena.

Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet om SCB:s stora partisympatiundersökning som släpptes på torsdagsmorgonen.

Gäst: Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet

Programledare: Jon Andersson

Ni kan lyssna på podden här eller på andra ställen där poddar finns.

Inlägget “SCB:s mätning är en väldig besvikelse för Liberalerna” dök först upp på Dagens Arena.

Wasteman

Filmen blir även en implicit kritik mot fängelsesystemet. Det menar Jon Andersson som sett fängelsedramat “Wasteman”, med biopremiär i helgen. 

Efter 13 år i fängelset får Taylor (David Jonsson) möjlighet att släppas i förtid. Om han kan uppvisa ett gott beteende. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Precis efter beskedet om frigivningen får Taylor en ny cellkamrat. Dee (Tom Blyth) är vänlig mot Taylor och låter honom låna en telefon så att han kan höra av sig till sin son som han förlorat kontakten med. Men cellkamratens närvaro innebär också en hel del problem. Dee säljer droger, vilket upprör Paul (Alex Hassell) och Gaz (Corin Silva) som fram till nu haft monopol på drogförsäljningen på avdelningen. Taylor befinner sig plötsligt mitt emellan de två stridande fraktionerna samtidigt som han gör allt för att släppas från fängelset så att han kan återförenas med sin son. 

Kritik mot fängelsesystemet

En av producenterna bakom filmen är Philip Barantini, som regisserat filmen “Boiling Point” och den prisbelönta dramaserien “Adolescence”. Det var två oerhört täta och emotionellt drabbade dramer som stilmässigt stack ut, då allt var filmat i en tagning. “Adolescence” får nog ses som ett av de bästa och viktigaste verk som gjorts på film eller tv under 2020-talet. Det var en serie som också sa mycket om vårt samhälle och om hur sociala medier och bristande vuxenansvar kan bidra till att leda en ung pojke i fördärvet.  

Riktigt så bra är inte “Wasteman”. Men Cal McMau, som debuterar som långfilmsregissör, har skapat ett både tätt och gripande fängelsedrama. Det är våldsamt, brutalt och drabbande. De vanliga filmsekvenserna varvas med bilder inifrån fängelset filmade med mobilkamera. Ett innovativt stilgrepp som bidrar till filmens autenticitet. 

David Jonsson som den försiktige Taylor och Tom Blyth som den karismatiske Dee gör båda mycket bra skådespelarinsatser. Foto: Rio Pictures

Filmen blir även en implicit kritik mot fängelsesystemet, som antingen blundar för eller ignorerar det brutala våldet och drogförsäljningen. Taylor har till exempel ett konstant inflöde av droger, vilket får en att fundera över hur han ska kunna återanpassa sig till samhället när han kommer ut. Föreställningen om fängelset som ett ställe där människor kan fortsätta att begå brott i stället för att rehabiliteras stärks med filmen. 

Emotionell dimension

Filmen skiljer sig också från andra fängelsedramer jag sett som nästan helt fokuserar på våld och interna strider. Det finns här också, men sidoberättelsen om Taylors försök att återknyta kontakten med sin son bidrar med en emotionell dimension som ofta saknas i den här typen av dramer.

Filmens huvudberättelse känns dock stundtals lite konventionell. Men de känslomässiga aspekterna och tvisten i slutet gör ändå att filmen åtminstone till viss del kan erbjuda något nytt. 

Skådespelarinsatserna är bra. Inte minst imponerar Tom Blyth som den karismatiske Dee. David Jonsson är också bra som den betydligt mer försiktige Taylor. En karaktär det är lätt för oss i biopubliken att identifiera oss med. 

“Wasteman” är ett mycket sevärt fängelsedrama som bjuder på såväl nagelbitande spänning som ett känslomässigt djup. Dessutom innehåller filmen en hel del samhällskritik. I en tid där allt fler ställer krav på högre straff och ser fängelset som det enda svaret på hur den ökade brottsligheten ska bekämpas blir “Wasteman” ett avskräckande exempel.

Jon Andersson

Inlägget Våldsamt och brutalt om fängelsets hårda verklighet dök först upp på Dagens Arena.

Regimen fortsätter att vara demokrati- och frihetsfientlig. På denna årsdag av massakern på Himmelska Fridens torg uppmanar vi Sverige och andra demokratiska länder att bryta beroendet av Kina, skriver Kurdo Baksi och Tao Chan.

Idag är det 37 år sedan diktaturen Kina genomförde en massaker på frihetstörstande studenter på Himmelska Fridens torg i hjärtat av Peking.  Kinas kommunistparti (KKP) vägrade dialog med demokratikämparna. I stället förvandlades fredliga protester för demokrati och frihet till ett blodbad som nu gått till historieböckerna.

37 år senare kan vi konstatera att dagens regim fortsätter vara demokrati- och frihetsfientlig. Makthavarna i Peking kan inte stava till press- och yttrandefrihet. Kina är det land som fängslar flest journalister och innehar just nu plats nummer 179 av total 180 länder i Reportrar utan gränsers färska pressfrihetsindex.

Landets medborgare matas med propaganda dygnet runt. Den som kritiserar regimen eller dess myndigheter straffas hårt. Den svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai sitter i en fängelsecell i Kina sedan hösten 2015 bara för att han har publicerat regimkritisk litteratur i Hongkong och lyckats sälja i FastlandsKina.

Världsledare köar för att träffa Xi Jinping

Med andra ord är Kina så långt man kan komma från demokrati. Ändå står världsledare i kö för att besöka Peking. Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, Tysklands förbundskansler Friedrich Merz, Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och USA:s president Donald Trump har alla träffat Xi Jinping i Peking i hopp om att stabilisera eller förbättra relationerna.

Det är i sig inte fel att tala med Kina. Diplomati behövs. Men när Europas oberoende står på spel måste vi se hela bilden.

Samma Peking som tar emot västledare med röda mattor tar också emot Nordkoreas Kim Jong-un, Irans Masoud Pezeshkian och Rysslands Vladimir Putin. Att Kina är ett globalt hot det fria ordet, friheten och demokratin och KKP arbetar långsiktigt för att göra Kina till en dominerande supermakt, bryr sig ingen världsledare om. Samtiden med handelsturbulens, krig och växande osäkerhet verkar snarast stärka Kinas popularitet.

Handeln övertrumfar demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Europa stärker handeln med Kina utan att ta hänsyn till långsiktiga strategiska konsekvenser. Till exempel skickar Europa pengar och vapen till Ukraina för att stå emot rysk aggression, samtidigt som vi genom vår handel med Kina bidrar till att stärka Rysslands viktigaste strategiska partner.

Skapa ett demokratiskt nätverk för handel

Kan Sverige och andra demokratiska länder minska beroendet av Kina? Ja! Ett handelsnätverk av demokratiska och vänligt sinnade länder är mer motståndskraftigt än ett beroende av en auktoritär stormakt som slukar industrier, kontrollerar kritiska råvaror och använder marknadstillträde som politiskt vapen.

Vad är alternativet? Ett handelsnätverk av mellanstora vänligt sinnade länder är mindre känsligt än att skapa ett beroende mot en kommunistisk jätte som slukar industrier i sin väg.

Väljer ett mellanstort land att bli fientlig så finns det stora möjligheter att hitta nya handelsvägar, men för närvarande har vi satt oss i en situation där Kina kan hålla inne sina sällsynta jordartsmetaller eller strypa handeln av högteknologiska komponenter utan att Europa kan sätta emot. Vi behöver successivt minska beroendet och öka motståndskraften genom egna förmågor.

Idag, den fjärde juni, ska vi inte bara minnas de tusentals människor som miste livet i Peking 1989. Vi ska också minnas Hongkongprotesterna som slogs ned för några år sedan, förtrycket av miljontals uigurer och tibetaner samt hotet mot Taiwan.

Vi får inte kompromissa bort vår ställning på lång sikt för kortsiktiga ekonomiska vinster. Och vi får inte låta Trumps oförutsägbarhet driva oss från ett beroende till ett annat. USA:s problem får inte bli Kinas möjlighet.

Låt inte Trump driva oss i famnen på Xi!

Kurdo Baksi, författare

Tao Chan, ordförande Befria Hongkong

Inlägget Låt inte Trump driva oss i famnen på Xi dök först upp på Dagens Arena.

Även vid förlust för Tidö kommer SD vara svensk högers främsta företrädare.

Man ska inte ta ut något i förskott. En valrörelse innehåller alltid överraskningar. Småpartier har chansen att lyfta och bli valets ”raket”.

Opinionen kan fortfarande vända, och kanske kan den stora SCB-mätningen som presenteras under torsdagen i så fall ge en fingervisning om den saken.

Men det mesta tyder ändå på att det blir regeringsskifte efter valet den 13 september.

Det verkar även Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna ha insett, och deras strategi under de kvarvarande månaderna handlar inte nödvändigtvis om höstens val.

Sverigedemokraterna siktar redan på 2030.

SD borde tonat ned sig

Sedan Kristersson, Busch och Mohamsson knutit banden till Sverigedemokraterna ännu hårdare och lovat med plats i en ny Tidöregering har det gått rakt nedåt i opinionen. De rödgrönas försprång har ökat från sex sju procentenheter till omkring tio.

En svårintaglig ledning.

Väljarnas protest mot att ett parti med rötterna i nazismen ska sitta i Sveriges regering borde, med en rimlig strategi, ha lett till att Sverigedemokraterna tonade ned sin extremism och sina maktambitioner.

I stället har det blivit tvärtom.

Jimmie Åkesson krävde nyligen att få omkring hälften av ministerposterna i en ny Tidöregering, och nämnde finansminister, utrikesminister och justitieminister som några av alternativen. Kravet är inte orimligt. Svensk tradition är att partierna i en regeringskoalition får ministerposter utifrån väljarstöd.

Men som strategi för att återfå väljare från den rödgröna sidan är det, milt uttryckt, kontraproduktivt.

Även när det gäller politiska krav har SD skärpt tonen. Nyligen sade riksdagsledamoten Oscar Sjöstedt att partiet vill lägga ned biståndsmyndigheten och i princip skrota hela biståndet.

Arbetar med de långa linjerna

Man kan säga mycket om Sverigedemokraterna men tålmodighet är inte en av partiets brister.

Åkesson har varit partiledare i över 20 år. Under den tiden har han och hans generationskamrater, de som träffades redan under studietiden i Lund, lyft partiet från någon enstaka procents stöd till att vara svensk högers nya flaggskepp. Genom ett idogt opinionsbildningsarbete, ökad organisatorisk styrka och en politisk ”smartness” som få i svensk politik kan mäta sig med har Sverigedemokraternas frågor och svar kommit att dominera dagordningen i hela samhällsdebatten.

Genom Tidöavtalet har flera av dessa svar också blivit konkret regeringspolitik.

Nu ser det sista steget ut att dröja. Det verkar inte bli någon ny Tidöregering. Men för ett parti som hela tiden arbetat med de långa linjerna är det inte något avgörande bakslag.

För hur det än går i kampen mellan blocken kommer Sverigedemokraterna efter valet ha stärkt sin position som det största borgerliga partiet.

Tidösamarbetet har sänkt Moderaterna och drivit Kristdemokraterna till en politik som nästan är identisk med SD:s. Liberalerna ser ut att åka ur riksdagen.

Endast Åkesson står kvar. Stärkt av de andras förluster.

För det är inte SD eller Åkesson som kommer framstå som valets förlorare om opinionssiffrorna står sig.

Och i nästa val kommer han att vara den givna statsministerkandidaten från högerblocket.

Jag tror att det är så planen ser ut nu.

Jesper Bengtsson

Inlägget Åkesson verkar redan sikta på 2030 dök först upp på Dagens Arena.

Studentfirandet har dragit igång runt om i landet. De senaste fem åren har kostnaden för firandet gått upp rejält och för många familjer är det en tid av ekonomisk stress.

– Det har blivit en klassfråga, hundra procent, säger Ziba Davijani, ombud på Stockholms Stadsmission.

Studentskivor, middagar, champagnefrukost, smörgåstårta och mössa. Det är mycket firande och konsumtion kring studenten i Sverige. Och många är överens om att det kostar på. Enligt en undersökning från SEB uppskattar föräldrar att kostnaden för en studentmottagning ligger på omkring 20 000 kronor. Banken har för andra året i rad tagit fram ett studentfirandeindex för att titta på hur de klassiska utgiftsposterna utvecklats över tid. Inte minst på grund av inflationen.

Enligt indexet har priserna för själva studentmottagningen – mat, dryck, studentkläder och mössa – ökat med drygt 28 procent på fem år. Under samma period har KPI, konsumentprisindex, ökat med drygt 23 procent.

– Det är i mångt och mycket på grund av matkostnaderna som det blivit dyrare. Sen är kostnaden för en studentmössa, med brodyr på fram- och baksidan, 1 800 kronor. Men den kan bli flera tusenlappar dyrare med tillval. Det är få aktörer som säljer dem och det kan väldigt snabbt bli prisökningar som inte motiveras av det allmänna prisläget i ekonomin, säger Américo Fernandez. 

Köpkraften ökar

Han menar att det kan ses som oroande att priserna för studentmottagningen stigit snabbare än priserna i övrigt i ekonomin. Samtidigt, påpekar han, finns ett stort socialt krav på studentfirandet och det är svårt att dra ner på det. Det är ett stort socialt pris och runt hörnet väntar semester och aktiviteter, framhåller Américo Fernandez. Men i år ser utvecklingen mer sund ut, konstaterar han. Mellan mars 2025 och mars 2026 ökade studentfirandeindex med 0,4 procent medan KPI ökade med 0,5 procent.

– Vi ser en dämpad utveckling på priserna. Jag tror inte att det kommer bli billigare men kanske har vi nått en platå nu. Sen ser möjligheterna att bekosta det bättre ut. Köpkraften hos hushållen ökar, lönerna stiger och inflationen går ner. De senaste årens skattesänkningar, inte minst för de som arbetar, slår igenom på barnfamiljer och deras köpkraft, säger Américo Fernandez.

För hushåll med försörjningsstöd har det däremot inte blivit lättare att bekosta barnens studentfirande. Det märker Ziba Davijani, ombud på Stadsmissionens mobila team Råd och stöd. 

– Jag träffar många barnfamiljer som pratar om hur tufft det är att köpa studentmössa. De lever på ekonomiskt bistånd och det räcker inte långt. Pengarna går till boende och el. Vissa har 20 000 kronor i hyra. Samtidigt är det dyrt med studentkläder, mat och barnen ska iväg på middagar. Förra veckan ville en mamma ha hjälp med smörgåstårta till dotterns avslutning. Studentfrågan har varit jättestor de senaste månaderna, säger Ziba Davijani.

Risk för konsumtionslån

Hon berättar att Klara kyrka har en fond man kan ansöka om två gånger om året, i oktober och i maj, och att det i år var många som uppgav att de ville ha hjälp för att fira sitt barns student. Många köade i flera timmar för att ansöka om fonden. Det var kaos, säger Ziba Davijani.

– Studentfirandet har blivit en klassfråga, hundra procent. Många av studenterna sjukskriver sig för att de inte har råd att gå på middagar med skolan. Även bland mina vänner som har jobb pratar man om hur dyrt det är, säger Ziba Davijani.

Américo Fernandez framhåller att det finns en påtaglig risk att fler tar konsumtionslån kring studenttiden. 

– Även hushåll med små marginaler upplever samma press på hur mycket hur mycket pengar man behöver spendera. Har man små möjligheter att spara och planera löper man större risk för ångest och ekonomisk stress och att lösa det med kreditkort. Jag har ingen principiell invändning mot att hushåll använder kreditkort, problemet är om du inte betalar fakturan i tid och tar med dig skulden ända in i hösten. Det är det sämsta scenariet, säger Américo Fernandez. 

Inlägget ”Studentfirandet har blivit en klassfråga” dök först upp på Dagens Arena.

Det nya lönekravet för arbetskraftsinvandrare är ett tecken på en ny människosyn.

Den 1 juni höjdes lönekravet för arbetskraftsinvandrare till 33 390 kronor i månaden. Regeringen beskriver reformen som ett sätt att motverka missbruk av arbetskraftsinvandringen. Men bakom de tekniska formuleringarna döljer sig något betydligt större.

Det handlar inte bara om arbetstillstånd.

Det handlar om vilket Sverige vi vill vara.

Mindre önskvärd

Under generationer har arbete varit en av de mest grundläggande värderingarna i det svenska samhället. Den som arbetar, betalar skatt och försörjer sig själv har gjort rätt för sig. Arbete har varit vägen in i samhället, vägen till gemenskap och delaktighet.

Nu håller den principen på att överges. Med de nya reglerna räcker det inte längre att arbeta. Det räcker inte att försörja sig själv. Det räcker inte att betala skatt. Det räcker inte att följa lagarna. För människor födda utanför EU krävs dessutom att staten anser att deras lön är tillräckligt hög.

Detta är inte bara ett nytt lönekrav.

Det är en ny människosyn.

Under de år jag arbetat som ombud för arbetskraftsinvandrare har jag mött människor som gjort precis det som politiker i åratal sagt att de ska göra. De har arbetat, lärt sig svenska, bildat familj och etablerat sig i samhället. Nu får många av dem veta att det inte räcker. När deras arbetstillstånd ska förnyas riskerar de att utvisas därför att regeringen har bestämt att deras arbete inte är tillräckligt värdefullt.

Vilket budskap skickar det?

Att den som arbetar på ett hotell är mindre önskvärd än den som arbetar på ett kontor?

Att den som serverar mat på en restaurang är mindre välkommen än den som skriver kod på ett IT-företag?

Att vissa arbeten är fina nog att ge rätt att leva i Sverige medan andra inte är det?

Svårigheter att rekrytera personal

I ett land som säger sig värna arbetslinjen är det en anmärkningsvärd utveckling. Men motsägelsen stannar inte där.

Samtidigt som regeringen höjer lönekraven rapporterar företag över hela landet om svårigheter att rekrytera personal. Samtidigt förlorar staten skatteintäkter när människor som arbetar tvingas lämna landet. Samtidigt förlorar kommuner invånare och företag medarbetare.

Politiken är inte bara omänsklig. Den är också ologisk. För om syftet vore att stärka svensk ekonomi är reformen fel väg.

Om syftet vore att förbättra kompetensförsörjningen är reformen fel väg.

Om syftet vore att värna arbetslinjen är reformen fel väg.

När så många argument talar emot politiken blir det svårt att undgå slutsatsen att det egentliga syftet är ett annat.

Under de senaste åren har migrationspolitiken allt oftare slutat handla om människors handlingar och allt oftare börjat handla om deras bakgrund. Fokus har flyttats från vad människor gör till vilka människor de är. Arbete har fått mindre betydelse. Ursprung har fått större betydelse. Det är därför människor som arbetar, betalar skatt och följer lagarna ändå riskerar att utvisas. Det är därför familjer som klarar sin egen försörjning ändå riskerar att splittras. Det är därför barn som växer upp i Sverige ändå riskerar att förlora sitt hem.

Målet är exkludering

I Sverige sätts löner normalt inte av staten utan genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen bygger på att fackförbund och arbetsgivare tillsammans kommer överens om vilka löner som ska gälla. När staten nu inför ett politiskt lönegolv för arbetskraftsinvandrare sätter man sig i praktiken över den modell som man samtidigt säger sig försvara.

Det är svårt att se detta som något annat än ännu ett steg i den utveckling där målet inte längre är integration utan exkludering.

Ett Sverige där arbete inte längre räcker för att få höra till är ett fattigare Sverige – ekonomiskt, socialt och moraliskt.

Och det är en utveckling som borde oroa långt fler än dem som idag riskerar att utvisas.

Juan Fonseca

Inlägget Sverige utvisar dem som arbetar dök först upp på Dagens Arena.