Tornevall Networks

Israels hållning försvårar en mer långsiktig fred. 

Bomberna faller över Israel och Iran, och vapenvilan i Mellanöstern hänger på en skör tråd. Enligt de flesta bedömare handlar det om ifall USA:s president Donald Trump lyckas övertala Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att upphöra med sina attacker.

”I´m calling the shots”, sade presidenten till en början, med sedvanligt självförtroende.

”Sluta skjuta!”, säger han nu.

Nu verkar det som att båda parter åter gått med på att sluta eskalera, men hans auktoritet har sjunkit som en sten sedan krigsutbrottet, och upplevelsen av att presidenten lever i en alldeles egen verklighet har förstärkts.

Det var trots allt Trump som vid krigsutbrottet sade att kriget skulle vara max några veckor, och som gång på gång ändrat sig när någon ställt frågan om vad krigets mål varit.

Det är trots allt han som ungefär varannan dag hävdat att Iran är slaget i spillror, att ledarskapet i landet styr från grottor, och som försäkrat att Irans militär är helt utslagen. För att dagen efter tvingas ändra sig.

Det är han som ena dagen har sagt att målet är regimskifte, sedan hävdat att regimen redan fallit, för att därefter säga att det hela tiden varit Irans uran som varit målet. Tills inte heller den saken var så viktig.

Södra Libanon som buffertzon

Den nya upptrappningen gäller först och främst konflikten mellan Israel och Hizbollah i Libanon. Trumps problem är att Israel aldrig riktigt upphört med sin del av kriget. Raketbeskjutningar från Hizbollah har mötts av kraftfulla militära svar.

Redan dagen efter USA och Iran enats om en skakig vapenvila dödades 300 personer i Libanon av israeliska bomber. Israel har gått in i södra Libanon och enligt flera FN-organ och humanitära organisationer finns nu mellan 1,1 och 1,2 miljoner internflyktingar. I slutet av mars 2026 sade Israels försvarsminister Israel Katz att Israel tänker etablera en buffertzon som efter kriget sträcker sig ända till Litani River.

Samtidigt har Israel fortsatt sina operationer i Gaza. FN:s människorättskontor uppgav i april 2026 att israeliska flyganfall, beskjutning och drönarattacker har fortsatt att orsaka civila dödsoffer i Gaza trots vapenvilan. Omkring 950 palestinier har dödats. Och på Västbanken fortsätter militära räder, arresteringar och bosättningsexpansion trots att området formellt inte är en aktiv krigszon.

Våld som enda lösning

Palestinier lever under en verklighet där mark konfiskeras, rörelsefriheten begränsas och våld från både militär och extremistiska bosättare är en del av vardagen. Och varje ny våldsvåg gör utsikterna till en tvåstatslösning alltmer avlägsna.

Inget av detta betyder förstås att Hamas eller Hizbollah eller regimen i Iran ska ursäktas. Attacker mot civila är oacceptabla oavsett vem som utför dem.

Men det är slående hur Israels premiärminister Benjamin Netanyahu dels tycks se våldet som den enda lösningen på konflikterna, dels tar tillfället i akt att genomföra en utvidgning av Israels geografiska kontroll som kommer göra det ännu svårare att nå en långsiktig fred.

Jesper Bengtsson

Inlägget Netanyahus enda svar är krig dök först upp på Dagens Arena.

Israels hållning försvårar en mer långsiktig fred. 

Bomberna faller över Israel och Iran, och vapenvilan i Mellanöstern hänger på en skör tråd. Enligt de flesta bedömare handlar det om ifall USA:s president Donald Trump lyckas övertala Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att upphöra med sina attacker.

”I´m calling the shots”, sade presidenten till en början, med sedvanligt självförtroende.

”Sluta skjuta!”, säger han nu.

Hans auktoritet har sjunkit som en sten sedan krigsutbrottet, och upplevelsen av att presidenten lever i en alldeles egen verklighet har förstärkts.

Det var trots allt Trump som vid krigsutbrottet sade att kriget skulle vara max några veckor, och som gång på gång ändrat sig när någon ställt frågan om vad krigets mål varit.

Det är trots allt han som ungefär varannan dag hävdat att Iran är slaget i spillror, att ledarskapet i landet styr från grottor, och som försäkrat att Irans militär är helt utslagen. För att dagen efter tvingas ändra sig.

Det är han som ena dagen har sagt att målet är regimskifte, sedan hävdat att regimen redan fallit, för att därefter säga att det hela tiden varit Irans uran som varit målet. Tills inte heller den saken var så viktig.

Södra Libanon som buffertzon

Den nya upptrappningen gäller först och främst konflikten mellan Israel och Hizbollah i Libanon. Trumps problem är att Israel aldrig riktigt upphört med sin del av kriget. Raketbeskjutningar från Hizbollah har mötts av kraftfulla militära svar.

Redan dagen efter USA och Iran enats om en skakig vapenvila dödades 300 personer i Libanon av israeliska bomber. Israel har gått in i södra Libanon och enligt flera FN-organ och humanitära organisationer finns nu mellan 1,1 och 1,2 miljoner internflyktingar. I slutet av mars 2026 sade Israels försvarsminister Israel Katz att Israel tänker etablera en buffertzon som efter kriget sträcker sig ända till Litani River.

Samtidigt har Israel fortsatt sina operationer i Gaza. FN:s människorättskontor uppgav i april 2026 att israeliska flyganfall, beskjutning och drönarattacker har fortsatt att orsaka civila dödsoffer i Gaza trots vapenvilan. Omkring 950 palestinier har dödats. Och på Västbanken fortsätter militära räder, arresteringar och bosättningsexpansion trots att området formellt inte är en aktiv krigszon.

Våld som enda lösning

Palestinier lever under en verklighet där mark konfiskeras, rörelsefriheten begränsas och våld från både militär och extremistiska bosättare är en del av vardagen. Och varje ny våldsvåg gör utsikterna till en tvåstatslösning alltmer avlägsna.

Inget av detta betyder förstås att Hamas eller Hizbollah ska ursäktas. Attacker mot civila är oacceptabla oavsett vem som utför dem.

Men det är slående hur Israels premiärminister Benjamin Netanyahu dels tycks se våldet som den enda lösningen på konflikterna, dels tar tillfället i akt att genomföra en utvidgning av Israels geografiska kontroll som kommer göra det ännu svårare att nå en långsiktig fred.

Jesper Bengtsson

Inlägget Netanyahus enda svar är krig dök först upp på Dagens Arena.

Ett av våra mest försummade politikområden kan vara nyckeln till att stoppa radikalhögerns framfart, skriver German Bender.

I övermorgon (10/6) släpper vi på Arena Idé stora granskning partiernas arbetsmarknadspolitik inför årets val (anmäl dig till seminariet här).

Tyvärr ligger arbetsmarknadspolitiken och jobben lågt på väljarnas agenda. Så var det också när vi publicerade liknande granskningar inför valen 2018 och 2022.

Kanske är det därför som arbetsmarknadspolitiken under flera år behandlats styvmoderligt och ibland rentav föraktfullt av svenska politiker. Åtgärder, stöd och myndigheter som ska minska arbetslösheten och hjälpa de arbetslösa har skurits ned, försummats, omreglerats gång på gång.

Men bortsett från fackföreningsrörelsen och ett fåtal forskare har få höjt sina röster i protest.

Kanske hade protesterna varit mer högljudda om vi vetat att nedmonteringen av arbetsmarknadspolitiken troligen har varit en viktig förklaring till Sverigedemokraternas triumftåg de senaste tjugo åren.

Två färska forskningsstudier pekar åt samma håll: när skyddet mot arbetslöshet försvagas ökar stödet för missnöjespartier, när skyddet stärks minskar stödet.

Forskningen är tydligare än debatten

I den första studien analyserar statsvetarna Chase Foster och Jeff Frieden 134 nationella val i 16 västeuropeiska länder mellan 1990 och 2021, kompletterat med individdata från European Social Survey.

Resultatet är robust: länder som lägger mer på arbetsmarknadspolitik och har högre ersättningsgrad i arbetslöshetsförsäkringen har lägre stöd för populistiska partier. Omvänt är nedskärningar är kopplade till ökade populistiska röstandelar. Effekterna är störst bland fackföreningsmedlemmar och personer som har varit arbetslösa.

En avgörande slutsats i studien är också att alla välfärdsutgifter inte spelar samma roll. Det som biter är program som tydligt kompenserar för arbetsmarknadsrisk och inkomstbortfall. Alltså arbetsmarknadspolitik som märks tydligt för den enskilde.

Forskarna prövar dessutom invändningen att generös välfärd skulle göda främlingsfientlighet (eftersom den även gynnar invandrare), men finner inget stöd för den. Även väljare med negativa attityder till invandring blir mindre benägna att rösta populistiskt när skyddet är starkare.

Den andra studien, en rapport för Bertelsmann Stiftung av fyra forskare, undersöker tyska förhållanden. Också här finns en stabiliserande effekt, men bara under vissa villkor. Riktade infrastruktursatsningar dämpar högerextrema AfD:s tillväxt, och dessutom starkast i de regioner som pressas hårdast av den gröna omställningen. Däremot finner forskarna ingen sådan effekt av stöd som går till företag, eller till regioner som redan är starka.

Vi kan dra ett antal viktiga slutsatser av studierna: staten måste spendera på rätt saker och insatserna måste vara synliga, kännbara och möjliga att tillskriva en handlande stat och ansvariga politiker.

Sverige har gjort motsatsen

Mot den här bakgrunden framstår svensk politik de senaste två decennierna närmast som ett experiment i hur man göder ett missnöjesparti. När alliansregeringen 2007 höjde avgifterna till a-kassan lämnade omkring nästan en halv miljon människor försäkringen. Taket i ersättningen låg dessutom nominellt stilla mellan 2002 och 2015 medan lönerna steg, så att bara en minoritet av heltidsarbetande fick ut de 80 procent av tidigare inkomst som utlovats (dessutom omfattades allt färre av inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning överhuvudtaget).

Sedan dess har arbetslöshetsförsäkringen förbättrats en aning, men riktningen över tid har varit och är en försvagad a-kassa.

Samtidigt har den aktiva arbetsmarknadspolitiken rustats ned kraftigt. Sverige var i början av 1990-talet mest ambitiöst i hela OECD, med insatser på omkring 1,5 procent av BNP. Sedan dess har utgifterna för utbildning, omställning och matchning rasat.

Sedan 2019 har Arbetsförmedlingens bemannade kontor kapats från 238 till 78 och i 83 kommuner saknar myndigheten nu helt lokal närvaro. Precis den lokala, synliga statliga närvaro som de tyska forskarna lyfter fram som stabiliserande har alltså dragits tillbaka från landsbygd och mindre industriorter.

Under tiden har Sverigedemokraterna vuxit i val efter val, från ett marginellt och stigmatiserat parti till den mest tongivande kraften i svensk politik och det näst största partiet i riksdagen.

Radikalhögerns giftiga ironi

Ironiskt nog är Sverigedemokraternas väljarbas överrepresenterad bland de grupper som är mest exponerade för arbetsmarknadsrisker och starkt beroende av socialförsäkringar. Därför måste Jimmie Åkesson påstå sig värna a-kassan, samtidigt som hans parti faktiskt gynnas av att försäkringen urholkas. Framgångsstrategin är därför att skära i trygghetssystemen, men lägga ansvaret på någon annan.

Mycket riktigt har Tidöpartierna med Sverigedemokraterna i spetsen drivit igenom kraftiga nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen och andra trygghetssystem. Så länge väljarna riktar frustrationen mot invandringen, och möjligen de borgerliga partierna, kan Sverigedemokraterna skörda väljarstödet som missnöjet genererar utan att hållas ansvariga för orsakerna.

En viktig pusselbit

Givetvis är orsakssambandet inte enkelt, andra faktorer har spelat roll. Populismens och extremhögerns andra drivkrafter – såsom globalisering, snabba teknikskiften, inkomstojämlikhet och migration – försvinner förstås inte med en höjd a-kassa.

Men den nya forskningen pekar mot en hittills ouppmärksammad mekanism. Att nedskärningar i välfärden kan göda radikalhögern är ingen nyhet, men vi kan nu börja sortera i vilken sorts nedskärningar som är farligast och vilka satsningar som kan ge bäst effekt om vi vill vända utvecklingen. Arbetsmarknadspolitiken, som enskilda länder förfogar över, kan påverka de politiska konsekvenserna av dessa förändringar.

Det är ingen slump att extremhögern vuxit i takt med att tryggheten minskat. En stat som synligt försäkrar sina medborgare mot risk dämpar missnöjet, medan en stat som drar sig tillbaka förstärker det. Vi som vill pressa tillbaka Sverigedemokraternas stöd bör börja med de delar av välfärden som rustas ner mest – och som märks mest i människors vardag.

German Bender är utredningschef på Arena Idé

Inlägget Så stoppas Sverigedemokraterna dök först upp på Dagens Arena.

Den 1 juli halverar regeringen priset på månadskortet i kollektivtrafiken. Detta gäller fram till 31 december i år. Vi frågade Johan Wadman, vd på branschorganisationen Svensk Kollektivtrafik, om detta kommer att leda till att fler ställer bilen och tar bussen i stället.

Kommer fler att välja att resa kollektivt nu?

– Det är svårt att säga. Vi har inte sett en så här stor prisförändring tidigare och kommer att följa hur resenärerna reagerar. Det finns elasticitetsmodeller, men det är osäkert hur väl de fångar effekterna i det här fallet. Vi hoppas och tror att resandet ökar, men hur mycket vet vi inte, säger Johan Wadman.

Han fortsätter:

– Främst är det de som reser ofta som får billigare biljetter, men det innebär inte nödvändigtvis att man reser mer. Däremot kan resenärer som av olika skäl inte köper månadsbiljett utan reser med enkelbiljett göra en omräkning och se att det blir mer ekonomiskt nu att välja månadsbiljett. När man väl har den, då tenderar man att resa mer. Men om vi kommer att få in nya resenärer, läs bilister, där är vi inte lika övertygade. För det är många andra saker som påverkar hur man reser. Det vill säga, utbudet, tid och bytesmöjligheter. Med bilen har man större frihet i när och hur man åker. Sen säger regeringen själva att det här är ett stöd till resenärer som upplever att det är för dyrt i dag.

Vilka andra effekter kan det här förslaget få?

– Vi tycker att det är positivt att regeringen lyfter kollektivtrafiken. Men om man vill ha långsiktiga förändringar krävs flera åtgärder. Till exempel att göra reseavdraget mer färdmedelsneutralt, i dag gynnar det bilresande väldigt mycket. Det behövs också stöd för ökad framkomlighet och kapacitet på järnvägen, säger Johan Wadman.

Han fortsätter:

– På kort sikt kan det här förslaget ge mer trängsel om resandet ökar efter sommaren och fokuseras kring rusningstid. För det är svårt att trolla fram nya resurser som bussar, tåg och personal på kort tid. Nu förbereder man sig runt om i landet för att försöka parera detta. För om man får ett ökat resande vill man kunna möta det med en bra leverans.

Är det för dyrt att resa med kollektivtrafiken i dag?

– Nej, det tycker jag inte. Kollektivtrafiken är redan kraftigt skattesubventionerad. I Stockholm till exempel täcks kostnaden till över 50 procent av regionskatten. Och det vi ser som det viktigaste för att öka resandet är faktiskt utbudet. Och att det är bra punktlighet, helt, rent och attraktivt att resa kollektivt. Det ser vi på utbyggnaden av regionaltågtrafiken de senaste 25 åren, det har ökat resandet med 100 procent. Det är en effekt av utbyggda system med nya moderna tåg, säger Johan Wadman.

Inlägget Kommer fler att resa kollektivt nu när priset halveras? dök först upp på Dagens Arena.

Idéburna skolor förverkligar friskolereformens ursprungliga mål om mångfald och valfrihet. Trots det missgynnas de av ett system som premierar stordrift, koncerner och ett statligt kontrollsystem som utformats för vinstdrivande aktörer, skriver Idéburna Skolors Riksförbund.

Vi har under lång tid argumenterat för att skolor som drivs i fristående regi inte kan jämföras med bolag som tillverkar bilar eller erbjuder olika datatjänster – och att det måste vara möjligt att skilja mellan skolföretag som delar ut vinst och skolor som inte gör det. Vi som representerar landets Idéburna skolor mötte länge inte något som helst gehör för detta synsätt.

Istället hävdade politiker, utredare, myndigheter och inte minst näringslivsföreträdare att EU-rätten föreskriver att privat skolverksamhet måste ses som vilket företagande som helst.

Senast utgick den statliga vinstutredningen från att alla friskolor bedriver ekonomisk verksamhet, vilket förstås passade bra för de stora skolkoncernerna. Vi bad till slut två erfarna jurister göra en genomgripande granskning av vad som egentligen gäller. Deras slutsats var entydig: EU-domstolens fasta praxis är att offentligt finansierad utbildning inte är ekonomisk verksamhet – och detta gäller oavsett om utföraren är kommunal eller fristående.

Och så äntligen!

Regeringen lyssnade äntligen

I en lagrådsremiss inför kommande proposition bedömer nu regeringen – med hänsyn till just praxis från EU-domstolen – att den utbildningsverksamhet som såväl offentliga som enskilda huvudmän bedriver inom det offentligt finansierade svenska skolväsendet utgör icke-ekonomisk verksamhet av allmänt intresse i EU-rättslig mening.

Regeringen skriver att man delar ”bland annat Idéburna Skolors Riksförbunds och Föräldraalliansens uppfattning i denna fråga till skillnad från bland annat Svenskt Näringsliv”.

Det här kan tyckas som teknikalitet, men det öppnar för politiken att på allvar närma sig folkopinionen. Även i andra länder kan elever välja mellan offentliga och privata alternativ. Men det svenska systemet är unikt genom att det tillåter friskolor att dela ut vinst. Detta trots att SOM-institutet konstaterar att tre av fyra svenskar vill förbjuda vinstintresset i skolan.

Den tolkning av EU-rätten som Idéburna skolor länge förfäktat – och som nu regeringen anslutit sig till – gör det möjligt att förbjuda skolföretag att dela ut vinst. Eller att styra vinstutdelande skolföretag på ett sätt och civilsamhällets icke-vinstutdelande på ett annat sätt.

Vinstuttag går emot skolans ändamål

Ekonomiska vinstuttag är oförenliga med skollagens ändamålsparagraf. Den tydliggör att ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt”. Det kommer alltid finnas elever som kan utvecklas längre. Så det finns inget läge där barn och elever har utvecklats tillräckligt och skolans resterande resurser kan delas ut till ägare. Skattefinansierade medel som är avsedda för skolverksamhet och elever ska alltså alltid stanna i skolverksamheten.

Friskolereformen infördes i början av 1990-talet utan en föregående systemutredning. Den motiverades av konkurrens, valfrihet, pedagogisk mångfald och lokala initiativ. I praktiken har systemet utvecklats mot storskalighet, koncernbildning och starkt styrande ekonomiska incitament, samtidigt som skolans kompensatoriska och bildande uppdrag har försvagats.

Forskning och myndighetsrapporter pekar på:

• ökad skolsegregation och minskad likvärdighet

• betygsinflation och minskad tilltro till betygssystemet

• en växande resultatstyrning med fokus på efterkontroll

• försämrat professionellt handlingsutrymme för lärare.

Avskaffa aktiebolag i skolan

Idéburna Skolors Riksförbund har i samarbete med Sveriges Lärare tagit fram en vägvisande plattform för att förändra systemet. Vi kallar den ”Friskolereform 2.0 – från marknad till samhällsansvar”. Här är några av plattformens huvudpunkter:

• Avskaffa aktiebolag som driftsform för skolor.

• Inför en ny associationsform eller tillåt endast idéburna aktörer att driva friskolor.

• Säkerställ att överskott återinvesteras i skolan.

• Gör om skolpengen så att små skolor och kvalitet gynnas.

• Stärk den statliga styrningen.

• Belöna skolor med hög lärartäthet och behörighet.

• Minska administrativa överbyggnaden.

Idéburna skolor erbjuder verklig mångfald

Idéburna skolor förverkligar flera av friskolereformens ursprungliga mål och erbjuder mångfald och valfrihet utan vinstintresse, är ofta lokalt förankrade och återinvesterar överskott för långsiktig stabilitet. Vi bidrar till innovation och ansvarstagande, tar ansvar i glesbygd och skapar trygga lärmiljöer med hög lärartäthet och god måluppfyllelse.

Trots detta missgynnas idéburna huvudmän av ett system som premierar stordrift, koncerner och ett statligt kontrollsystem som utformats för vinstdrivande aktörer. Slutsatsen är att det är de idéburna skolorna som bäst realiserar reformens ursprungliga intentioner.

Det är inte för sent för verklig förändring av det svenska friskolesystemet – men det brådskar. Regeringens så kallade ”helrenovering” räcker inte.

Håkan Wiclander, ordförande Idéburna Skolors Riksförbund                                  

Thomas Lerner, styrelseledamot Idéburna Skolors Riksförbund 

Inlägget Friskolor kan förbjudas att dela ut vinst – och så bör ske dök först upp på Dagens Arena.

Och har alla politiker fel om att Sverige är så uselt på integration?

I dagens avsnitt av Dagens Arenas talk show, DA-TV träffar vi Alex Voronov, Ukrainaexpert, journalist och författare. Vi pratar om läget i Ukraina och vilka utsikter som finns för fred.

Men Alex berättar också om sin senaste bok, Den långa bluffen, som han skrivit tillsammans med Christian Lindell. I boken går de igenom statistik på några av vår tids mest omdiskuterade områden, som integrationen och arbetslösheten, och drar slutsatsen att det inte är så illa som alla politiska partier verkar tycka.

Dessutom: Sveriges gladaste statistiker Vilgot Österlund, synpunkter från Mia och Vanessa i Opinionsrummet, och Fredrik Pettersson berättar om praktiskt motstånd i vardagen.

Programledare: Silvia Kakembo och Jesper Bengtsson.

Du kan se avsnittet här.

Inlägget Alex Voronov – Vad krävs för att den ryska regimen ska falla? dök först upp på Dagens Arena.

Det pågår en gränslös upprustning och mycket tyder på att vi rustar på fel sätt. Nato-medlemskapet bidrar knappast till Sveriges trygghet då alliansen oss leds av en president som konsekvent bryter mot folkrätten, skriver Pierre Schori.

Fem år efter det att Nato och dess mäktigaste medlem USA kördes ut ur Afghanistan av en påvert utrustad men fanatisk motståndsrörelse stod Sverige för för första gången värd för militäralliansen.

 ”Hedersgästen” på detta första Natotoppmöte i Sverige, utrikesminister Marco Rubio, påminde oss med sin närvaro i hamnstaden Helsingborg om Trumpregimens bistra budskap vad gäller den internationella havsrätten.

Flyganfall mot civila båtar på internationellt vatten ska upprepas närhelst det passar, var Rubios budskap, efter det att amerikanska attacker dödat ett antal venezolaner i en fiskebåt.

Så skedde också några månader senare, den 25 november i fjol, då kollegan krigsministern Pete Hegseth meddelade jublande: ”Detta är bara början. Vi ska döda dem alla”. Inget bevis har visats om att det rörde sig om knarkbåtar. Militära experter i USA menar att dessa attacker utgör ”ett olagligt dödande”.

Olagliga avrättningar till havs

I slutet av maj i år rapporterade New York Times att över 200 förmenta smugglare hade dödats till en kostnad som närmar sig 5 miljarder dollar enligt Brown Universitys’ Costs of War project.

Och inför sin resa till Sverige hotade samme Rubio att starta ett nytt krig, nu mot Kuba, ett land vars brutala historia i mycket präglats av långvarig amerikansk ockupation och ekonomisk imperialism.

Att dagens amerikanska krigshandlingar mot civila kan utgöra ett brott mot folkrätten påpekades av FN organet OHCHR: s experter.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres fördömde den 20 maj i år länder som ostraffat bryter mot folkrätten. Samtidigt har militärutgifterna kraftigt överträffat det globala biståndet med förödande konsekvenser för de mest sårbara i världen, påpekade han. Guterres underströk att det inte är FN som är problemet utan det ligger hos de supermakter som kränker folkrätten och ibland själva skapar konflikterna samt använder sin vetorätt i Säkerhetsrådet för att garantera straffrihet.

För den press och allmänhet som i Nato-mötet såg en viktig säkerhetspolitisk framgång för Sverige, är det upplysande att ta del av vad framstående internationella analytiker anser om en organisation som i verkligheten styrs av Donald Trump och hans devote generalsekreterare Mark Rutte, som dessutom hyllat USA:s olagliga krig mot Iran.

Gränslös upprustning av Tidöregeringen

En av dem är Timothy Snyder, professor i historia vid Yale University i USA, ansedd som en av vår tids mest inflytelserika historiker. Han har i dagarna drastiskt sammanfattat Donald Trumps hot mot USA och omvärlden under rubriken Den amerikanska supermaktens självmord: ”USA spenderar miljarder dollar genom att förlora ett krig i Iran som berikar oligarker, utarmar sina egna medborgare, saboterar sina allianser och stärker sina fiender. Kriget avslöjar en ledande princip i den amerikanske presidentens utrikespolitik: Supermaktens självmord. Och som rättfärdigande av denna självförstörande hjärnlöshet hänvisar Vita huset till Jesus och folkmord”.

Och som en livsviktig upplysning angående den till synes gränslösa militära upprustning som Tidöregeringen igångsatt – bland annat fyra krigsfartyg med leverans på 2030-talet till en kostnad av minst 10 miljarder styck enligt vår försvarsminister Pål Jonsson – fortsätter Snyder:

”Trump-administrationen fokuserar på gårdagens rustning likt den nya klass av krigsfartyg som ska bära Trumps namn. Planen är ren fantasi, sådana fartyg är totalt olämpliga i det moderna kriget vilket har avslöjats i det högtekniska kriget mellan Ryssland och Ukraina”. Sveriges förre utrikesminister Tobias Billström, numera expert hos ett vapenrelaterat företag, har läst Snyder och instämmer.

Ledarna i Tyskland och Frankrike, Merz och Macron, har likt sina företrädare Kohl och Mitterrand, mot denna bakgrund insett den oundvikliga konsekvensen av att underställa sig en Kung Ubus egensinniga vansinne. *

Vad sa Pål Jonsson till Pete Hegseth?

I stället för att underkasta sig mannen i Mar-a-Lago måste även vi i Sverige ta ansvar för vår egen utveckling, att både tänka på ”ett efter våra förhållanden starkt försvar” i stället för det bisarra, ogenomtänkta 5 % -målet som Trump vill ska öka ännu mera.

Och var det så smart att göra Östersjön till ett Nato-hav – som Ulf Kristersson triumferande sa när han spelade pingis i Lidköping i stället för att delta i FN:s åttioårsfirande i New York?

Och vad sa vår försvarsminister Pål Jonsson till krigsminister Pete Hegseth i Pentagon som beslöt att bomba de civila fartygen i Karibien precis under sin svenske kollegas besök?

Och hur kan Sveriges ÖB, också han en flitig gäst i Pentagons värld, vurma för en svensk atombomb utan att någon i regering och riksdag reagerar?

Snyder uttrycker avslutningsvis sin syn på vad som den amerikanska demokratin måste fokusera:

”Att regeringen ska tjäna de ultrarika, är inte förenligt med att vinna krig eller upprätthålla de sociala insatser som får ett modernt samhälle att fungera. I stället för att försöka återgå till det förflutna måste nu krävande ansträngningar till för att i grunden förändra den amerikanska politiken så att medborgarna får större makt att skapa en rättvisare framtid”.

Pierre Schori, författare och tidigare diplomat och politiker

• Kung Ubu  var en sniken, feg, elak och krigisk figur, skapad 1896 av den franske författaren Alfred Jarry i teaterpjäsen med samma namn.

Inlägget Är vi verkligen säkrare nu? dök först upp på Dagens Arena.

Behöver fundera på vad som är verkligt verkningsfulla åtgärder.

Sverigedemokraterna har drabbats av pedofilhysteri efter avslöjandet att en av deras riksdagsledamöter misstänks för innehav av barnpornografi. Hysterin är inte så konstigt. Brotten är avskyvärda. Men lyssnar man på experterna så är hysterin inte särskilt hjälpsam.

Karolinska institutet uppskattar att ungefär fem procent av befolkningen, både män och kvinnor, har sexuella fantasier om barn. Långtifrån alla begår brottsliga handlingar, men mörkertalet är säkerligen stort.

Översatt till riksdagens ledamöter betyder detta statistiskt att ett 17-tal personer berörs. För Sverigedemokraterna blir det extra genant med tanke på deras höga svansföring i frågan, men den sansade förstår att dessa 17 rimligen är jämnt fördelade över samtliga partier.

Straffen förvånande låga

Det är förståeligt att man förfasas och går upp i spinn när hemska övergrepp uppdagas. Det kan man ägna sig åt en dag eller två, men sen behöver man kyla ner hjärnan och fundera över vad som faktiskt vore verkningsfulla åtgärder.

Psykiatrikern och forskaren Christoffer Rahm menar att sexuella övergrepp mot barn är ett folkhälsoproblem. Ungefär var tionde flicka och var tjugonde pojke har utsatts.

Att betrakta sexuella övergrepp mot barn som ett folkhälsoproblem gör också att vi bättre kan förstå vad vi behöver göra för att möta det. 

Straffen bör så klart stå i bättre proportion till brottet. I vissa fall är de förvånande låga och består av böter och villkorliga domar. Uppdrag granskning visar att bara en av tre som dömdes för barnpornografibrott under 2024 fick fängelsestraff. Men utöver straffpåföljder måste vi titta på fler åtgärder för att förhindra att barn utsätts.

Stöd och behandling

Det är naivt att tro att polisen ska lyckas hitta alla förövare och sedan lagföra dem. Därför behöver vi se till att de som har problem själva söker stöd och behandling innan deras tankar lett till handling. Men med rådande pedofilhysteri är chansen stor att vi snarare får motsatt effekt – personer som skulle behöva behandling undviker att söka stöd. Följden blir än fler brottsutsatta.

Det behöver därför bli lättare för personer att söka stöd och behandling i ett tidigt skede, innan de begår brott. Specialiserade insatser som Preventells telefonlinje för oönskad sexualitet är utmärkt, men har begränsad kapacitet. Här måste såklart även de vanliga vårdcentralerna kunna ta emot personer som behöver hjälp. 

Enligt forskarna saknas det botemedel mot pedofili, men tillståndet går att behandla – psykologiskt, socialt och medicinskt – gärna i kombination. Det görs ansträngningar för att utveckla effektiva behandlingsmetoder, men ännu är vi inte framme.

I debatten hörs panikartade skrik om kemisk kastrering. Det låter värre än vad det är, kanske för att politiker vill verka mer handlingskraftiga än de i själva verket är. Kemisk kastrering är detsamma som sexdriftssänkande medicinering som tas i form av tabletter eller sprutor. Detta verkar vara till hjälp så länge medicineringen ges.

Vill hellre se dem som monster

Jag är medveten om att det för många tar emot att tänka att brottsdömda pedofiler också är människor. I en förenklad jakt på de goda och de onda vill vi hellre se dem som monster. Men mycket pekar på att socialt stöd, alltså en meningsfull tillvaro fylld med vettig sysselsättning, kan få färre att återfalla i dessa hemska brott. Social isolering och skambeläggning har visat sig vara kontraproduktivt. Riskfaktorerna puttar förövaren i fel riktning.

På mitt bibliotek kom jag över Börje Svenssons bok “De mest hatade, om pedofiler och andra sexualbrottslingar”. Den handlar om hans erfarenheter av att under tio år behandla sexualbrottslingar på Norrtäljeanstalten. Boken är värdefull läsning för den som vill förstå hur man ur Kriminalvårdens perspektiv handskas med och vårdar denna typ av brottslingar. I kombination med de senaste forskningsrönen och studier på området kan man skapa sig en helhetsbild av vad som behöver göras.

Den som på allvar vill bekämpa detta samhällsproblem måste besinna sig, trots att känslorna går heta. Att skänka pengar till Dumpen, peka ut personer som monster och gasta kemisk kastrering är populistiskt och attackerar inte problemet vid dess rot. 

Pedofilhysterin hjälper ingen, allra minst de utsatta barnen.

Silvia Kakembo

Inlägget Pedofilhysterin hjälper inte de utsatta barnen dök först upp på Dagens Arena.

Olivia Laings premiss i Den tidlösa trädgården är oerhört romantisk.

Vad är egentligen en trädgård? De flesta har sin egen relation till vad en trädgård är, vad den symboliserar och innebär.

Långt ifrån alla har lyxen att leva med en, för vissa är kanske trädgården en utopi, eller ingenting att tänka över alls.

Författaren Olivia Laing ställer frågan från ett annat håll: Vad är ett paradis? Det är en trädgård, visar det sig. Ordet paradis kommer nämligen från persiskan och betyder inhägnad trädgård. I detta tar boken Den tidlösa trädgården – på spaning efter ett gemensamt paradis avstamp.

Praktiskt, svettigt och ändlöst

Laing undersöker i essäform vad trädgårdar har inneburit för oss som en slags reproduktion av Edens lustgård genom tiderna. Premissen är oerhört romantisk, hen och den betydligt äldre livspartnern Ian köper ett hus med en inmurad trädgård i Suffolk i England. Det är pandemi och behovet av att avskärma sig från världen är stort, speciellt då Ians hälsa är skör. Trädgårdsarbetet blir en distraherande sysselsättning, ett praktiskt svettigt och ändlöst arbete med att återställa den praktfulla trädgården, som gömmer sig under all sly och övervuxen otyglad växtlighet som en försummad trädgård innebär.

Trädgårdens ursprungliga ägare var en känd trädgårdsmästare, och Laing, som aldrig tidigare haft en egen trädgård, tar sig an arbetet med att avtäcka hans design med ett hängivet, ibland nästan besatt, engagemang. Det får mig att genast vilja gå ut i min egen trädgård, beskära Wisterian, gräva en ny rabatt, skapa ett eget litet blommande paradis.

John Miltons episka diktverk Paradise Lost och konstnären William Morris genuina trädgårdsintresse och samhällsengagemang ackompanjerar Laing i hennes undersökningar av trädgårdens betydelse. Boken i sig liknar på många sätt en vildvuxen men tämjd trädgård, utan murar men med ett tydligt ramverk. Parallellt med de många praktiska momenten och beskrivningarna av blommor, buskar och träd i Laings trädgård växer något mycket större fram.

Slaveriet går inte undkomma

Omvärlden och historien är ständigt närvarande och Laing väjer inte undan de mer problematiska aspekterna av den engelska trädgårdskulturen. Kolonialismen och slaveriet går inte att undkomma, inte heller överklassens anspråk på värdskap över naturen, eller viljan att kuva den, för att inte tala om de många miljoner människorna som trädgårdsmurarna ämnade att stänga ute.

Laing skriver personligt och levande, både hoppfullt och lite melankoliskt. Som i beskrivningen av konstnären Cedric Morris trädgård, som under 1930-talet blev en fristad för homosexuella konstnärer som inte var välkomna i samhället. Det bitterljuva i Laings egen uppväxt i ett queert hushåll, där trädgården blev ett sätt att försöka smälta in i normen.

Under läsningen upphörs jag inte att överraskas av den oändliga variationen av växter som finns i de minutiöst planerade trädgårdarna Laing besöker, hur mycket tid, energi och skaparglädje som lagts ner i dem. Det får mig att känna mig hoppfull inför att mänsklighetens försummade trädgård kan återskapas till ett gemensamt paradis, fast utan murarna.

Selma Yousif Mesbah

Inlägget Trädgården som ett gemensamt paradis dök först upp på Dagens Arena.

Det är bra med ett strikt regelverk, men när Transportstyrelsen är hänvisade till föranmälda besök för att utöva tillsyn över bilverkstäderna skapas felaktiga incitament, skriver Per Molander och Tormod Johansen i en replik till Tord Fornander från Fordonsbesiktningsbranschen.   

I vår artikel var vi inte ute efter just bilprovningsföretagen utan ville bara peka på att myndighetsutövningsuppgifter är olämpliga att placera hos aktörer som har andra incitament än korrekt myndighetsutövning. Även om de flesta är noggranna och följer gällande regler, är motsättningen mellan vinst, kundnöjdhet och korrekt kontroll en riskfaktor.

Tord Fornander skriver: ”Kraven på utförare av samhällsuppdraget fordonsbesiktning är höga. Ett oberoendekrav skyddar mot jäviga intressen som påverkar myndighetsutövningen. Innehållet i besiktningen och grunderna för underkännande är strikt reglerat. Kraven på kompetens är höga. Besiktning ska ske likvärdigt. Därför samordnas utförarnas tolkning av regelverk.”

Regler är bra, praktiken viktigare

Det är bra med ett strikt regelverk, men det avgörande är inte vad som står i regelverket utan vad som sker på verkstadsgolvet. Det effektivaste sättet att övervaka den faktiska kvaliteten i besiktningarna vore att som Motormännen har gjort för att testa bilverkstäderna: att rigga ett antal fel och sedan kontrollera hur många som upptäcks. Så kan inte en tillsynsmyndighet göra.

Det näst bästa vore då att genomföra ett antal oberoende kontrollbesiktningar för att få en second opinion. Genom skrivningen i sin proposition omöjliggjorde regeringen Reinfeldt även detta. Tillsynsmyndigheten är därför hänvisad till att stå och titta på vid föranmälda besök. Det är inte en effektiv tillsynsmetod. Att Transportstyrelsen enligt Riksrevisionens bedömning har försummat sitt uppdrag är under sådana förutsättningar inte så märkligt.

Antalet underkännanden har varierat över tid, vilket Fornander menar beror på förändringar i fordonsflottan och ändrade regler. Men det som hände när etableringsfriheten infördes var ju först att antalet underkännanden först ökade signifikant för att sedan långsiktigt minska.

Ingen vettig människa tror att detta återspeglar det faktiska tillståndet hos fordonen. All verksamhet av det här slaget innehåller ett bedömningsutrymme, och i en vinstdrivande verksamhet kommer detta utrymme att utnyttjas på det sätt som maximerar den uppskattade avkastningen på kapitalet.

Incitamenten skapar risker

Prisutvecklingen på besiktningar har varit ogynnsam, vilket Fornander erkänner. Prisindex har sedan 2010 ökat ungefär dubbelt så mycket som det allmänna KPI. Han förklarar det med den ökade tillgängligheten, vilket förvisso har bidragit; det råder nu en viss överkapacitet i branschen, vilket producenterna finansierar med högre priser. Men en ökad tillgänglighet hade enkelt kunnat åstadkommas med ett ägardirektiv till den gamla bilprovningen i helstatlig regi.

Jävsregeln som Fornander nämner innebär till exempel att Volkswagen-koncernen inte ska kunna starta en bilprovningskedja i Sverige som specialiserar sig på VW-fordon och är liberal i sina besiktningar. Men om ett föregivet oberoende företag i Sverige startas med hjälp av ett lån i en svensk bank och ett motsvarande belopp reserveras i en utländsk bank, hur ska Transportstyrelsen förväntas upptäcka detta? Nu tror vi inte att detta är det dominerande hotet mot besiktningens integritet. Det är i stället den långsiktiga erosionen av myndighetsutövningen i en konkurrensutsatt verksamhet som är det stora hotet.

Incitamentsstrukturerna skapar risker som vi menar inte går att försvara i samband med myndighetsutövning. Eftersom vår bedömning är att kontrollmekanismerna är för svaga och kommer att så förbli, är det olämpligt att låta privata aktörer i konkurrens få ansvar för myndighetsutövning generellt.

Per Molander, tekn.dr, tidigare generaldirektör, aktuell med boken Politik för ett mänskligt samhälle

Tormod Johansen, docent i offentlig rätt vid Göteborgs universitet

Inlägget Slutreplik: Regler otillräckliga när tillsynen brister dök först upp på Dagens Arena.