Tornevall Networks

I den mån du dyker upp och är med i Telegramchatten där alla hänger nuförtiden kommer du få ta del av avsnittet au naturel, de som missar livesändningen kommer få ta del av ett eventuellt aningen omklippt avsnitt som vi publicerar senare under kvällen.

Efter att programmet sänts live tar det lite tid innan det går att höra igen på grund av bearbetning. Finns här ingen spelare ber vi dig att återkomma igen. Tack för din förståelse!

Mer än ord är en aktivistpodcast som drivs av aktivister i Nordiska motståndsrörelsen. Det som sägs i podden är inte alltid exakt vad organisationen står för, utan medlemmars egna tankar.

Du kan prenumerera på programmet med RSS, och läsa mer om avsnittet på Nordisk Radio.

Långfredagen började med snöblandat regn som turligt nog hade uppehåll vid lunchtid när Nordiska motståndsrörelsen besökte motormässan Custom Motor Show som hålls på Elmia i Jönköping.

Årligen uppskattar man besökarantalet till ungefär 100 000 människor under det fyra dagar långa evenemanget. Det var gott flöde av människor trots det mulna vädret och flygblad delades ut till både bilister och gångtrafikanter.

En del ungdomsgrupper blev högljudda när de uppspelt informerade de andra i gruppen som ännu inte sett att Motståndsrörelsen på plats. De ville såklart ha klistermärken i mängder, vilket de ockå fick. Vissa av ungdomarna sa att de tänkte rösta på organisationen i det kommande valet, andra lovade att göra det när de fyllt 18 år.

En äldre trevlig och nyfiken man kom fram och började diskutera med medlemmarna. Han trodde på evolution men han trodde samtidigt att det inte var någon skillnad mellan européernas hjärnor och aboriginernas från Australien. Nyfiket frågade medlemmen om han trodde att det var någon skillnad mellan män och kvinnors hjärnor varvid han brast ut i skratt och sa med glimten i ögat att han inte hade tillräckligt med kunskap för att göra den bedömningen. Det här med skillnader i hjärna var uppenbarligen inte någon dörr han önskade öppna nyfikenheten till trots.

Det var inte bara lyckoönskningar och intresse av att teckna stödmedlemskap från svenskar den här dagen. En utomeuropeisk man i sin taxibil körde förbi och skrek ungefär ”Nordiska motståndsrörelsen är organisationen som behövs! Inte Sverigedemokraterna! Ut med dem!” medan han långsamt körde vidare. Spekulativt kan man tro att Jimmie Åkessons resa till Israel har satt sina spår hos mer än svenskarna.

På väg mot dagens andra aktivitet

Efter ett tag valde medlemmarna att avrunda aktiviteten på Elmia och började gå mot bilarna. På vägen blev gruppen stoppade av flera grupper av ungdomar som också önskade klistermärken.

Nästa aktivitet var en lugn träning där en instruktör gick igenom grunderna för hur man skall sparka i självförsvar. Men innan den genomfördes hade en anslutande medlem tagit med sig fika för att ge gruppen lite mer energi efter dagen första aktivitet.

I den mån du dyker upp och är med i Telegramchatten där alla hänger nuförtiden kommer du få ta del av avsnittet au naturel, de som missar livesändningen kommer få ta del av ett eventuellt aningen omklippt avsnitt som vi publicerar senare under kvällen.

Efter att programmet sänts live tar det lite tid innan det går att höra igen på grund av bearbetning. Finns här ingen spelare ber vi dig att återkomma igen. Tack för din förståelse!

Mer än ord är en aktivistpodcast som drivs av aktivister i Nordiska motståndsrörelsen. Det som sägs i podden är inte alltid exakt vad organisationen står för, utan medlemmars egna tankar.

Du kan prenumerera på programmet med RSS, och läsa mer om avsnittet på Nordisk Radio.

Motståndsrörelsen är unik!

Under alla de år jag har följt nationell organisering i Sverige och Norden, har organisationen gång på gång visat sig besitta egenskaper som få andra har. Visst har det funnits utomstående som uppvisat vissa av de ideal jag lyfter fram i denna text, annat vore konstigt; den nationella rörelsen är trots allt som ett ekosystem där tankar och idéer utbyts naturligt i mellanmänskliga relationer. Ett bevis på detta är alla de medlemmar och aktivister som ursprungligen varit organiserade i andra grupperingar och fått sin ideologiska och aktivistiska skolning där.

Trots detta utmärker sig Nordiska motståndsrörelsen, både vad gäller uthållighet och renlärighet. Organisationen har utvecklat något som nästan kan liknas vid en sorts politisk religion där nationalsocialismens vetenskapliga upplysningsanda anammat en orubblig tro på kampen – en tro som står emot den materialism som präglar dagens kapitalistiska samhälle. Allt detta har också skett utan att organisationen förlorat sin folklighet och förståelsen för vanligt folks strävanden.

Nedan listas fyra principer som, enligt min mening, förkroppsligar denna politiska kraft som visat sig vara oförstörbar sedan 1997.

Fanatism

De lärda kan diskutera, men inga kompromisser sker med utomstående. Vi har lärt oss att ideologin och sanningen måste gå före allt; förhandlingar om vår världsåskådning sker inte med icke-övertygade eller folkförrädare. Den som viker av från det som är rätt och riktigt i utbyte mot materiella fördelar, förlorar sig själv och gör allt värdelöst – det blir ett hån mot alla de som kämpat och dött för saken. Att det politiska arbetet tar tid och av vissa uppfattas som ineffektivt accepteras, då vi vet att Nordens befrielse kommer att vara en svår uppgift när man har hela det amerikansk-judiska systemet emot sig.

Med det sagt kan jag av personlig erfarenhet säga att Motståndsrörelsen har högre i tak och är mer öppen för nya strategier och tankar än vad många tror. Den som har bevisat sig genom kamparbete och lojalitet är uppskattad av sina kamrater.

Brutus tar emot sina avrättade söner – Jacques-Louis David (1789).

Offervilja

Den som blöder för kampen, blöder för alla. Den tidigare nämnda fanatismen har sitt pris; går man i strid mot ockupationsmaktens status quo, får man lida dess konsekvenser. Organisationen har självklart förståelse för att detta kan vara både prövande och demoraliserande. För att lyckas som aktivist måste detta dock förväntas, erfaras, användas till ens fördel och till och med välkomnas. Varje sårad kämpe kämpar fortfarande.

Irans utrikesminister Abbas Araghchi svarade nyligen så här på frågan om han fruktar en amerikansk landinvasion:

”Nej, vi väntar på dem.”

Tel Aviv under attack. Government Press Office (Israel), CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Propaganda

Motståndets budskap måste spridas. Det räcker inte med de redan frälsta. Om folkgemenskapen ska uppnås måste folk få tillgång till den nationalsocialistiska propagandan. Det kan för vissa framstå som ett mödosamt, monotont och utsiktslöst arbete när det känns som att ingen lyssnar. Men är man verkligen fulländad som arier om man inte vill sprida det goda ordet?

När jag var runt tio år gammal såg jag en ’patriot.nu’-sprayning under en vägbro i södra Dalarna. Jag minns fortfarande hur jag besökte hemsidan och lade märke till den tydligt gröna färgen. Jag stannade inte länge på sidan utan övergick ganska snart till att göra något annat. I ärlighetens namn förstod jag inte riktigt vad det var jag tittade på. Vad jag däremot förstod var att detta var någonting som skilde sig från vad jag dittills hade upplevt. Språkbruket och bilderna vittnade om en annan värld; det blev en kortvarig men abrupt paus från det moderna Sverige. I efterhand är jag tacksam för denna upplevelse och den tankemässiga brygga den fick utgöra i mina fortsatta kontakter med den nationella rörelsen.

Antoine-Jean Gros, Slaget vid pyramiderna (1810).

Altruism

Alla kan inte räddas, men de som kan räddas bör få vår hjälp. Vi är skyldiga att försöka visa vårt folk att en bättre värld och goda ting är möjliga – att visa dem att det faktiskt finns något vackert att tro på. Givetvis finns också en önskan om att dessa rasfränder en dag ska kunna göra oss sällskap i den politiska kampen. Detta är dock inget krav, deltagande i organisationen är frivilligt. Vi vill ge människor verktyg för en mental frigörelse. Alla vita människor som inte försummat sin andra chans förtjänar den glädje som ett naturligt tänkande ger.

De sju barmhärtighetsverken, David Teniers den yngre (ca 1640).

Vad är alternativet?

Även om just du väljer att lämna vår gemenskap och sluta kämpa, kommer inte vårt folks fiende att avbryta attacken mot vita människor världen över. Om alla hade valt att lämna kamparbetet, skulle Motståndsrörelsen luckras upp och försvinna. Den nationella rörelsen hade lämnats öppen för att få sina svagheter attackerade. Folkets frustrationer skulle slukas av fientliga och oärliga aktörers list och lurendrejeri. Ariern hade förlorat fullständigt och gått under.

Många av de arter som bebott jorden under dess existens har försvunnit och upphört att existera när deras livsutrymme övertagits av andra. Om en viss typ av människa – exempelvis vi – hade slutat existera, hade det därför inte varit det mest onaturliga som hänt. Om du tolererar detta genom dina handlingar får det stå för dig, men i så fall vill jag inte ha dig i den nationella rörelsen. Då får du i stället umgås med de plågade själar som sitter tysta och väntar på sin förintelse under den sionistiska ockupationsmaktens ok.

Även om ett bittert slut inte är omöjligt, har jag mycket svårt att tro att de folk som en gång tog över hela kontinenter och skapade civilisationer som aldrig förr skådats, skulle försvinna till förmån för en demondyrkande och förvriden entitet som hatar allt gott och riktigt. Denna tro kommer jag att hålla fast vid till slutet, fram tills nästa kämpe tar vid där jag slutade.

I den mån du dyker upp och är med i Telegramchatten där alla hänger nuförtiden kommer du få ta del av avsnittet au naturel, de som missar livesändningen kommer få ta del av ett eventuellt aningen omklippt avsnitt som vi publicerar senare under kvällen.

Efter att programmet sänts live tar det lite tid innan det går att höra igen på grund av bearbetning. Finns här ingen spelare ber vi dig att återkomma igen. Tack för din förståelse!

Mer än ord är en aktivistpodcast som drivs av aktivister i Nordiska motståndsrörelsen. Det som sägs i podden är inte alltid exakt vad organisationen står för, utan medlemmars egna tankar.

Du kan prenumerera på programmet med RSS, och läsa mer om avsnittet på Nordisk Radio.

Ursprungligen publicerad på Nordfront.dk. Samtliga blder i artikeln är tagna och anvvänds med tillstånd av Der Dritte Weg.

Tyska S-Bahn rullar in på stationen i Berlin-Marzahn först på morgonen. Stadsdelen ligger i den östra delen av Berlin och präglas starkt av de långa, monotona raderna av betongblock från DDR-eran.

Redan efter att ha stigit av tåget var det tydligt att polisen hade mobiliserat rejält inför dagen med ett stort antal polisbilar och ambulanser. Även barrikader hade satts upp längs Marzahnerpromenaden, med poliser stående i små grupper.

Deltagare började gradvis samlas på torget, samtidigt som arrangörerna förberedde högtalare och banderoller. I väntan på start passade de förväntansfulla deltagarna på att nätverka och prata med varandra. Stämningen var på topp och alla verkade förväntansfulla inför att dagens aktiviteter verkligen skulle ta sin början.

Efter en kort stund började talen. Orden ekade mellan betongbyggnaderna medan folkmassan lyssnade. Dagens övergripande budskap sammanfattades i parollen ”Vårt alternativ är revolution”. Ekonomiska problem, invandring, bostadsproblem och kritik av den politiska utvecklingen i Tyskland togs upp i talen.

En liten grupp motdemonstranter dök upp på torget. De stod bakom polisspärrar en bit bort, ropade några slagord och spelade dålig hiphopmusik i en högtalare de hade med sig, samtidigt som de viftade med regnbågsflaggor. Gruppen verkade dock obetydlig jämfört med de flera hundra nationella personer som stod och lyssnade uppmärksamt.

Efter öppningstalen påbörjades demonstrationen, som rörde sig genom Marzahns gator. Processionen drog iväg medan slagord ropades i takt. Ljudet kastades fram och tillbaka mellan de höga flerfamiljshusen, vilket gav marschen en kraftfull resonans i det annars tysta området.

Allt eftersom demonstrationståget rörde sig framåt blev det tydligt hur omfattande evenemanget egentligen var. Vägar blockerades av polis, bilar och bussar fick stanna och vänta, och S-Bahn-trafiken i området stoppades helt. I den delen av Berlin var det svårt att inte märka vad som hände. Invånarna stod på trottoarer och balkonger, och många förbipasserande stannade till för att följa demonstrationen när den rörde sig genom grannskapet.

Marschen fortsatte genom flera gator och avslutades slutligen vid East Gate Center, ett stort köpcentrum i området. Här skulle fler tal komma att hållas av företrädare för Der Dritte Weg.

Efter det sista talet begav sig demonstranterna tillbaka mot stationen i Berlin-Marzahn, som polisen tillfälligt hade spärrat av. Ett S-Bahn-tåg väntade redan på perrongen. Strax därefter var vagnarna fulla och tåget avgick mot en annan station i staden.

Här var den tyska logistiska känslan tydlig. Det ena transportmedlet ersatte det andra i en nästan mekanisk takt. Bilar och bussar var redan redo, deltagarna fortsatte resan med en typisk tysk effektivitet och snart var över hundra personer på väg norrut mot Wittstock. Dagen var långt ifrån över.

Resan norrut genom Brandenburg tog en timme. En timme som gradvis ersatte storstadens täta stadsområden med öppen landsbygd, skogar och mindre byar. När kolonnen av bilar och bussar nådde Wittstock hade stämningen redan börjat förändras.

Där dagen i Berlin hade präglats av demonstrationer, slagord och en massiv polisnärvaro var stämningen lugnare här. Den lilla staden Brandenburg bildade ramen för nästa punkt på dagordningen. På torget började människor återigen samlas, den här gången i en mer ceremoniell atmosfär.

Ledaren för Der Dritte Weg, Matthias Fischer, steg fram och inledde en minnesceremoni. Namnen på olika grupper av fallna från tidigare krig nämndes en efter en, och folkmassan svarade unisont. Den svala kvällsluften och det lugna torget i den lilla staden gav ceremonin en särskild tyngd.

Efter minnescermonin rörde sig deltagarna tillsammans genom staden till ett närliggande hus, där ett nytt partikontor invigdes. Byggnaden kommer att fungera som en mötes- och aktivitetsplats. Ett kort tal markerade öppningen, varefter dörrarna öppnades och folk strömmade in.

Atmosfären förändrades snabbt igen. Medan torget några minuter tidigare hade präglats av högtidlighet, var det nu en mer avslappnad avslutning på dagen. Middag serverades i lokalerna, och människor samlades i små grupper runt bord och stolar. Samtalen gick i alla riktningar, medan dagens händelser diskuterades.

Ute hade mörkret fallit men inomhus fortsatte kvällen i ett lugnt tempo med mat, samtal och gemenskap. En dag som hade börjat med tal, demonstration och slagord ekandes mellan Berlin-Marzahns betongblock slutade nu i en kamratlig gemenskap i lugnare omgivningar i Wittstock.

På en gångbro över E16 ställde en grupp aktivister från nästet upp sig med två banderoller och en fana. Budskapen på banderollerna anspelade på det nyligen påbörjade valåret: ”Folket röstar, politikerna skrattar!” och ”Ingen röstade för folkutbytet!” kunde iakttas av bilisterna nedanför.

​Budskapen syftar till att belysa att vårt parlamentariska system inte är så enkelt och rättvist som många tror, utan att ekonomiska intressen och främmande makt spelar en stor roll genom påverkan på media, banker och andra institutioner – vilket i sin tur formar invånarnas röstbeteende.

​Reaktionerna från bilisterna lät inte vänta på sig. Nationalsocialistisk politik väcker både positiva och negativa känslor, men just denna dag var vänliga handgester och glada tutningar helt klart överrepresenterade.

En aktivist får syn på en polisbil.

​Efter någon timmes aktivitet valde man att avrunda. Några av deltagarna, som var vid extra gott humör, valde att bege sig vidare till Sandviken för att bedriva lite basaktivism.

​Årets politiska verksamhet i Näste 5 har bara börjat. Förhoppningen är att både kvaliteten och kvantiteten i aktivismen ska hålla i sig, och många aktivister och medlemmar ser fram emot en vår och sommar i tyrrunans tecken.

Vi är redo för kamparbete – är du?

På olika platser i landet har det nyligen anordnats manifestationer med avsikten att påverka regeringen till att sluta utvisa invandrare av olika anledningar. Dessa har huvudsakligen letts av de gamla vanliga batikhäxorna som gråtit i åratal över att deras skäggbarn riskerar att återvända till sina hemländer, vilket skulle ha en negativ effekt på kärringarnas samliv. Även i Stockholm bestod denna dag den absoluta merparten av deltagarna i manifestationen av dessa batikhäxor, samt allmänt vänsterblivna människor, och medelåldern måste ha legat ganska nära pensionsåldern.

Motståndsrörelsens medlemmar såg detta som ett ypperligt tillfälle att uppmärksamma ett betydligt större problem än dessa människors tomma sängkamrar, nämligen att det svenska folket här och nu håller på att bytas ut mot främmande folk som inte hör hemma i Sverige. Många människor i dagens samhälle förstår inte hur gravallvarligt detta konstaterande faktiskt är, eller vad konsekvenserna kommer bli i framtiden, då de flesta fortfarande har det ganska bra i sin vardag.

Bara sekunder efter att kamraterna närmade sig platsen började gruppen vänsterblivna mässa sina gamla vanliga ramsor, som om en knapp i deras NPC-hjärnor plötsligt tryckts på för att de fått syn på sina fiender. Deras egen manifestation var helt plötsligt ointressant, och inget annat än ”fascisterna” fanns i deras värld. Alla fick sig ett gott skratt över hur oerhört lättkränkta denna typ av människor är, medan man ställde upp med en banderoll som löd ”Stoppa folkutbytet”, samt fanor på sidorna.

Intill Norrmalmstorg i centrala Stockholm fick man väldigt bra spridning och uppmärksamhet för sitt budskap, delvis hjälpte de vänsterblivna till med att filma och fota aktiviteten, och var och varannan minut åkte det en fullpackad buss eller spårvagn förbi med människor som kunde bevittna alltsammans. En kamrat sa det bäst själv efter aktiviteten: Bäst reklam för Motståndsrörelsen gjorde batikhäxorna själva med sitt beteende och sina absurda krav på politikerna.

En kameraman beger sig över gatan för att filma motdemonstrationen.

Som alltid med människor som bara har ett intresse av att se goda ut, utan att faktiskt göra något godhjärtat själva, så har de inte riktigt tänkt igenom vad det är de sysslar med fullt ut. Konsekvensanalys är sällan särskilt högt upp på listan när man är styrd av känslor och bara följer efter som ett får för att kunna visa upp hur ”god” man är på Facebook.

Talarna på platsen var en salig blandning av avdankade politiker, batikhäxor, invandrare med mera, men alla talen bestod av samma budskap som kan sammanfattas kort med följande: Alla människor har en rätt att komma till Sverige, och alla människor ska få permanent uppehållstillstånd när de gör det. Vad konsekvenserna av detta skulle bli har ingen av dessa genier funderat över, då de verkar tro att pengar regnar från himlen i Sverige, och alla människor är exakt likadana och kan därför bara ersätta svenskar utan att någonting kommer förändras med det Sverige som försörjer dessa så kallade flyktingar. Skräckexemplet Sydafrika är bara ett nutida bevis på hur illa det kan gå när makten hamnar i händerna på människor som aldrig var med och skapade samhället som de nu ansvarar för.

Kamraterna skanderade diverse olika slagord under aktiviteten, vilket inte uppskattades av batikhäxorna, men som garanterat fick medhåll från mer tänkande människor. Två personer från Frihetsnytt dök även upp med liknande budskap som Motståndsrörelsen, och ställde sig intill manifestationen, till de vänsterblivnas förtret. Oavsett om det var deltagarna i manifestationens egentliga ointresse för dagens agenda som var orsaken, eller om närvaron av rakryggade nationalsocialister var så pass distraherande, så var det sorgligt att se hur många gånger det faktiskt är möjligt att tappa sin egen banderoll på marken under en och en halv timme.

När talarna på platsen hade gråtit klart över att tillgången på utländskt lammkött riskerar att bli sämre i framtiden om politikerna inte ger ut uppehållstillstånd till varenda vuxen man som påstår sig vara barn, så lunkade batikhäxorna bort ifrån platsen relativt tystlåtet. Kamraterna avvecklade kort därpå och rullade ihop banderoll och fanor för att bege sig ut ur vad somliga kallar för Mordor, till en samlingsplats där man tackade varandra för en lyckad dag och skiljdes åt för denna gång.

Den 13 februari år 1943 mördades Christo Lukov utanför sitt hem i Sofia. Attentatspersonerna var kommunister. Minnet av Lukov som varit en populär general och minister motverkades under regimen som snart skulle uppstå – Folkrepubliken Bulgarien. Efter kommunismens sammanbrott återupplivades minnet av Lukov. Bland annat genom en patriotisk marsch via den promenadväg som varit den sista i generalens liv.

Lukovmarschen har även samlat internationella gäster och rönt stor medial uppmärksamhet. Evenemanget har dock stött på förhinder vid flera tillfällen, då de bulgariska myndigheterna obstruerat demonstrationsfriheten med vaga motiveringar. Tidigare år har deltagare hindrats att gå i ett gemensamt fackeltåg från centrala mötesplatser. Detta år hade arrangören BNS – Bulgarisk nationell samling – valt att placera mötesplatsen i nära anslutning till marschens slutdestination som är huset där Christo Lukov bodde. Därmed kunde en kort marsch genomföras och följas med ett värdigt ceremoniellt möte vid Lukovhuset.

Det årligen återkommande hedrandet av general Christo Lukov i huvudstaden Sofia är av praktiska skäl förlagt till lördagar som infaller i anslutning till generalens dödsdag. Olika inslag av protester och aktiviteter brukar ske i anslutning till Lukovmarschen. Detta år uppmärksammades misshandeln av aktivisten Quentin Deranque som skedde i Lyon i Frankrike, torsdagen den 12 februari varpå han två dagar senare skulle avlida.

På kvällen den 13 februari, dagen efter den brutala misshandeln av Quentin, improviserades en manifestation utanför BNS lokal i Sofia. Vid samlingen där flera internationella gäster deltog använde pyroteknik, något som polisen kom att använda sig av som ursäkt för att senare storma lokalen. Alla närvarande avkrävdes legitimation som poliserna noterade. I tumultet hade poliserna även tvingat in utomstående i lokalen som råkat befinna sig ute på gatan. Polisens agerande bröt mot lagen, vilket påtalades utan rättelse från polisens sida. När pass och legitimationer noterats färdigt började en polisman ropa ut namnet på varje person som fick komma fram och hämta sina handlingar. Stämningen var vid tillfället komisk då spontana skratt och applåder utbröt på polismannens utrop. Scenen av vad som påminde om en prisutdelning under dessa absurda former gav ett oförglömligt minne.

För varje ambassad, politiskt kontor och fientligt trossamfund som tidigare års fackeltåg har passerat under marschen, har trycket ökat på borgmästaren och de bulgariska myndigheterna att stoppa, hindra eller förbjuda aktiviteten. Det har ofta landat i kompromisser och halvmesyrer mellan organisatörerna och polismakten. Ryktet om att Lukovmarschen kommer att stoppas genererar sannolikt ett lägre deltagarantal. År 2026 var mötesplatsen som tidigare nämnt flyttad till en plats som ligger nära slutdestinationen. Detta gör att arrangörerna kan visa att det ännu är möjligt att hedra Christo Lukov även om marschen detta år inte gick genom stadens centrala delar.

Plamen Dimitrov som tillhör BNS ledarskap intervjuades av bulgarisk television vid samlingsplatsen. TV-inslaget hade stor spridning och gav utrymme för värdefulla synpunkter från BNS. Upplägget med att samlas nära Christo Lukovs hus fungerade utan hinder. Vid huset hade arrangörerna förberett en scen med stor banderoll, väl fungerande ljudanläggning och ceremoniella inslag som sången till minne av Christo Lukov, kransuppsättning och tändning av facklor. Ättlingar till generalen bidrog med att lysa upp kvarteret med flammorna av sina facklor. Samma släkt bor även i samma hus som sin anfader vilket understryker en vacker detalj. Vid sin grind mot innergården där de bor kan de varje år visa sina unga barn hur gatan utanför blir fylld av människor som vill minnas deras släkting. Allsång för generalen på bulgariska, kransuppsättning, flera tal och punkter i programmet lämnar utländska gäster intryck där de visuella och atmosfäriska inslagen dominerar upplevelsen en kväll som denna. Vad som inte kan missuppfattas trots språkbarriärer är den stora tacksamhet som visas till alla långväga resenärer.

Vistelsen i den bulgariska huvudstaden innehöll även flera informella möten och aktiviteter som fortsatte kring temat Quentin Deranque, med bland annat affischering och tal utanför franska ambassaden och franska institutet i Sofia. Torsdagen den 19 februari deltog undertecknad på en kulturhistorisk manifestation till minne av den bulgariska nationalhjälten Vasil Levski som skedde i staden Lovech. Detta privata initiativ samlade flera tusen deltagare i ett fackeltåg, som även varit fallet tidigare år.

I den mån du dyker upp och är med i Telegramchatten där alla hänger nuförtiden kommer du få ta del av avsnittet au naturel, de som missar livesändningen kommer få ta del av ett eventuellt aningen omklippt avsnitt som vi publicerar senare under kvällen.

Efter att programmet sänts live tar det lite tid innan det går att höra igen på grund av bearbetning. Finns här ingen spelare ber vi dig att återkomma igen. Tack för din förståelse!

Mer än ord är en aktivistpodcast som drivs av aktivister i Nordiska motståndsrörelsen. Det som sägs i podden är inte alltid exakt vad organisationen står för, utan medlemmars egna tankar.

Du kan prenumerera på programmet med RSS, och läsa mer om avsnittet på Nordisk Radio.