Log in to subscribe to heads-up notifications for this feed or its category via email, Slack, or Discord.
Ask the AI anything about content, patterns, and edits for Flamman. The AI will receive full version history including all edited articles. Open question history.
47dae59af9300aa6d70383eaadaa485de171b13cÄr Willian Sundman Sääf vår tids Vreeswijk eller en man med ett Iphone-stativ? Efter att ha avvisats från tunnelbanan blev trubaduren stockholmsnostalgikers nya kelgris. Musikern Carl HS har synpunkter.
Söndagen den 11 oktober samlade trubaduren William Sundman Sääf hundratals musiker för en tyst marsch. Det var inte en protest, inte en kravall, utan en ljudlös vädjan om att få åka tunnelbana med gitarr, och kanske få sätta upp tripods och filma resenärernas reaktioner när man sjunger i deras ansikten. De samlade musikerna mötte under spektaklet inget motstånd.
Tills det gjorde det.
Videoklippet från veckan innan, där Sundman Sääf och hans musikanter blev utslängda från Alvik station, fick miljontals visningar. Ordningsvakterna ingrep innan musikerna ens hade börjat spela. Orsak? ”Ordningsstörning”. Gruppen tvingades ut ur vagnar och tågtrafiken försenades med 20 minuter. Sääf kallade ordningsvakterna för ”jävla fascistpack” och skrek att de lika gärna kunde skicka honom till Alcatraz. Något man skulle kunna höra Sven Wollter ryta i en kriminalare från 1979.
Men har inte trubadurens jobb alltid varit att bli utslängd från tunnelbanor?
Söndagens marsch var planerad. Syftet var att se hur väktare reagerar. I kommentarsfältet bedyrar artister med falsk blygsamhet sin sympati. @poptönten: ”Jag skulle så GÄRNA vara med men har ett gig kl 15. Lycka till!!!” + nio gitarremojier. Eva Dahlgren: ”Är med i tanken. Åker runt med gitarrfodralet på annat håll då”. Hjärt- och trudeluttemojier. Och plötsligt uppfyllde Sundman Sääf den dröm många innerst inne längtar efter. Vissångarens kamp mot ordningsmakten.
Jag kanske är avundsjuk. Jag är själv musiker och känner mig malplacé i samtiden. Artister som har hittat en gimmick provocerar mig, trots att en konstnärlig praktik i dag kräver att du ska kunna beskriva din ”grej” i en hisspitch. Och det kan trubaduren Sundman Sääf. Den beiga trenchcoaten, den basiga stämman, som hämtad ur en journalfilm från 60-talet. Formatet har en nerv och en tydlighet. Tänk dig Fred Åkerström fast i dag.
Så varför känner jag ändå att jag vill hjälpa ordningsvakterna att bära ut honom? Jag som är en hatare av ordningen.
Kanske är det något med folk som klär ut sig till Anderssonskans Kalle som gnager i mig.
Eller är det kanske, som vanligt, reaktionerna. Kritikerna som delar sig. Varför en debatt nu? Hur många gånger blev inte Rebell-Robert (Bästa gatumusikant 2008) utslängd, eller de romska tiggarna som brukade dundra in mellan Gamla Stan och T-Centralen för att framföra Les Champs-Elysées på nyckelharpa? Ser vi någonsin en annan trubadur i kommunaltrafiken i dag?
Sociala medier har skapat en brygga mellan kreatörer, imitatörer och posörer. Alla kan explodera om innehållet har en kontinuitet. Om du förut som artist förväntades överraska så ska du idag vara så tydlig som möjligt. Vi vill se en 4-åring som kan spela Chopin perfekt. Eller en fransk singer-songwriter som sjunger för vilda djur i fångenskap. Om ett lejon sedan hoppar över stängslet och sliter honom i stycken – desto bättre.
TV4-soffan, Mitt i Södermalm, jag ser det framför mig. Sääf blir en mjukvänsterns mysfarbror. Så glömmer vi bort dem som försökt försörja sig på tunnelbanan och aldrig varit välkomna. Sääf representerar något nostalgiskt, välbekant men förflutet. Som om vi förlorat något vi aldrig sett. Vi tror att vi vet vad han tycker om kapitalismen, kärnkraften och Trump. Man blir antingen ursinnig över att tunnelbanan inte får vara mysig eller så kan man inte förklara varför man vill se väktarna gå bärsärk på hans gitarr.
Jag ber lite om ursäkt för att han blir ansiktet utåt för mina haranger, men varför ska vi vara måna om vismusik-covers och inte andra gatumusiker som vi utgått från att de förr eller senare borde bli utslängda? De som ingen skriver om och de som ingen sörjer när de tystas. De fick sin chans till uppror nu i söndags dock.
Jag hade själv deltagit men jag hade en spelning inbokad.
f8208b5729a053ad25abccc9f61677d0e9b1fb01Han var synthare, läste Marx i tonåren och bär numera röd scarf och handsydda loafers. Karim Jebari, forskare vid Institutet för framtidsstudier, har skrivit en bok om världens kollaps, men tror ändå att vi klarar oss – om vi tänker som en haj.
Karim Jebaris kontor ser ut som vilken grå institution som helst, möbler i blekt trä och en ”tålig” växt. Med ett namn som Institutet för framtidsstudier, hade jag kanske föreställt mig mer åt bubblande provrör, svarta tavlor med oändliga ekvationer eller åtminstone flimrande skärmar med krypterade budskap. Min blick fastnar till slut på en kantstött affisch som visar ett svart hål i universum.
Rymden – det är förstås den rätta utsiktsplatsen för en framtidsforskare som Karim, en blick som innefattar ett världsallt med eller utan oss människor. För vad annars ska någon med det heltidsjobbet göra om inte granska och korsköra alla skenande kriser och föreställa sig slutet, medan vi andra ligger vakna i våra sängar i fosterställning?
Sina tankar och observationer om den omtalade världskollapsen har Karim skrivit ned i sin nya bok Människans skymning: Politiskt ansvar i en tid av katastrofer (Verbal, 2026).
I dag är han stiligt klädd: mörkbruna handsydda loafers, blå linnekavaj och en röd scarf omsorgsfullt knuten runt halsen. Den smala mustaschen är kvar sedan tidigare.
– Jag var synthare förut, men kände att jag var färdig med svarta kläder och behövde en ny stil. Så jag började att läsa på.
Han lär mig att färggranna strumpor, som varit trendigt länge, är helt fel.
– De tar bort uppmärksamheten från ansiktet, medan en vit krage ramar in det, förklarar han initierat. Sådan här kunskap har gått förlorad, konstaterar han.
– Nu ser jag på andra med nya ögon.
Det verkar logiskt. Det man inte vet, det ser man inte.
Människans skymning är en biprodukt av ett projekt på institutet. Kapitlen heter ”Global stagnation”, ”Globala katastrofer”, ”Polykris”, ”Krig och varaktig oordning”, samt det inte så uppmuntrande klimaxet ”Irreversibel social kollaps”.
Talesättet ”En olycka kommer sällan ensam” liknar Karim i boken vid ett norénskt familjedrama vid juletid: pappa är full, maten kokar över, mamma ramlar och bryter benet, farmor sover, tv:n står på högsta volym och någon har glömt att stänga fönstret så att en vindpust får stearinljuset att börja slicka gardinerna – och av en ren tillfällighet är hissen i huset ur funktion. Ungefär så kan det bli, fastän i form av översvämningar, skogsbränder, flyktingströmmar, matbrist och väpnade konflikter.
Hur påverkade det dig att föreställa dig de här skräckscenarierna?
– Det var ganska jobbigt. Jag började skriva under pandemin, då jag tror att många av oss mådde dåligt. En del av den svärtan som jag upplevde rent emotionellt finns med i boken.
Ändå säger han att han är optimist. Vi måste inte dö ut. Efter bokens andra halva kommer också en nykter handlingsplan i kapitlet ”Vad bör göras?”
Rymd. Framtidsforskaren Karim Jebari använder universum som en utsiktsplats. Foto: Paulina Sokolow.
– Mänskligheten är en otroligt häftig grej med många unika egenskaper jämfört med andra djur. Och vi har skapat ett globalt världssamhälle som också är fascinerande och värdefullt, såsom glädje och konst.
Han målar upp ännu en bild: ett ruttet skjul någonstans.
– Om det blir översvämning så kanske du inte blir så orolig, men om det är ett nybyggt hus som du älskar och har planer för, då är det något annat. Då vill du förebygga olyckan.
Det är det vi måste göra: ta itu med problemen.
Karim Jebari menar att vi vant oss alltför mycket vid pessimistiska framtidsscenarier. Han nämner den omdiskuterade texten ”The Uninhabitable Earth” av David Wallace-Wells, publicerad 2017 i New York Magazine, som blev upprinnelsen till diskussionen om ”climate doom”, eller klimatkatastrofism.
– Det finns ett slags mörk njutning i att skildra de här kriserna, och att vi förtjänat dem.
Själv ser han inget lustfyllt i det som han menar ofta företräds av högerns techoligarker. Men njutningen förekommer även i vänstern.
– De tycker att vi ska avskaffa kapitalismen, men drivs delvis av ett förakt för det moderna tillståndet, mot kommersialismen, dekadens. Inte utifrån en kärlek och omsorg för mänskligheten.
Hur ska man läsa din bok?
– De tre sista kapitlen handlar om lösningar och om hur framtiden kunde se ut. Jag ville att en stor del av min bok skulle handla om det och inte bara något kort medskick i slutet.
Felet vi gör, menar Karim, är att vi tror att vi måste hitta roten till det onda, gå till botten med problemet. Det stämmer sällan.
– Lungcancer, exempelvis, botas inte av att du slutar röka. Ibland måste man fokusera på det omedelbara problemet, som cellgifter eller strålbehandling. Eller som i fallet med den urspårade familjescenen, släcka elden.
De omedelbara orsakerna till klimatkrisen är växthusgaser i atmosfären.
– Avskaffandet av kapitalismen i sig löser inte klimatfrågan. Jag anser också att kapitalism behöver avskaffas, men av andra anledningar.
Säger killen som läste Marx Kapitalet i tonåren och gick med i Ung Vänster på gymnasiet.
– En rolig fras är att innebörden av att vara marxist är att tjafsa med andra marxister. Jag tror inte att jag är något undantag från den regeln.
– Marx hade intressanta poänger.
En fråga som behandlas i boken är den om ”det hållbara samhället”. Ett uttryck som upprepas ofta, men som få förstår vad det innebär i praktiken. Där finns till exempel ett förslag som kallas futuristisk accelerationism, vilket handlar om att tekniken, om vi hanterar den rätt, ska föra oss till en optimal lösning. Karims förslag går åt ett lite annat håll:
– Hållbarhet är en illusion. Vi kommer hela tiden att misslyckas med det och då ger man till slut upp. Man jagar ett mål som är ouppnåeligt. Vi har aldrig varit hållbara, varken vi eller några andra icke-mänskliga djur. Vi lämnar alltid lite förstörelse efter oss.
Så vad är lösningen?
– Att bygga förutsättningar åt framtida generationer så att de kan bygga förutsättningar till nästa generation.
Exempel på det?
– Tänk på hajen. Den måste hela tiden vara i rörelse. Om den stannar kvävs den av syrebrist. Samtidigt måste den hushålla med sin energi för att orka.
Denna haj, som är mänskligheten, är dömd till att vara i rörelse.
– Vi ska lösa de problem som vi måste lösa nu. Sedan uppkommer oundvikligen nya problem för framtida generationer att lösa. Så har det varit hela vår historia.
Vad betyder det konkret för Sverige?
– Vi tror att det viktigaste vi gör i Sverige är att minska våra utsläpp. Medan jag menar att vi snarare är relativt ineffektiva i det. Om vi i stället kan gå före att visa hur det kan gå till, kan det ge en minskning i större global skala och åstadkomma en kostnadsminskning.
För ungefär 15 år sedan började Tyskland att stänga ned sina kärnkraftverk för att storsatsa på förnybar energi.
– De omedelbara konsekvenserna blev avstannad utsläppsminskning, ökade kostnader för de fattiga och bidrag till medelklassens solceller, säger Karim Jebari.
– På ytan såg det ut som ett stort misslyckande. Men Tysklands investeringar i solceller bidrog till att det i dag finns billig massproduktion så att fattiga länder har råd att satsa på dem.
Tekniken accelererade med minst ett decennium. Samma förlopp har hänt med vindkraften som också blivit kostnadseffektiv. Nu, menar Karim, är det dags för kärnkraften att gå samma väg.
Hur vill du att folk ska tänka efter att de har läst din bok?
– Med nyfikenhet och med Wikipedia till hands. Då vet de varför det finns en jättestark global och negativ opinion mot geoengineering. Alltså att man manipulerar klimatet för att minska utsläppen. Man förknippar det med krigföring. Det kan komma en nödsituation där vi kan behöva förmörka solen med svavel eller andra partiklar för att kyla ned jorden på konstgjord väg. Det är förstås inte riskfritt, men möjligheten finns där i alla fall.
https://www.flamman.se/klimatets-sverige-ar-storre-an-du-tror/
Klimatets Sverige är större än du tror
Frida Hylander: Klimatdemonstrationen visade en annan bild av Sverige
Inrikes/Kommentar Frida Hylander
Mest nöjd är Karim med att hans bok, i stället för att spruta ut fakta som är svåra att komma ihåg, bjuder på en rad modeller som förklarar sammanhangen, som den med julaftonen som modell för klimatkrisen.
– I stället för kris tror jag att det är bättre att tänka på det som en sårbarhet. Jag pratar om vad som kommer att hända med mänskligheten framöver. Om vi klarar oss.
Gör vi det?
– Jag är i alla falla ganska hoppfull.
63bf4e81825108cba57c6881fe8efe0995fbb1f6Vänstern har äntligen medvind. I New York, Berlin och Storbritannien växer rörelser som gjort ekonomisk rättvisa, klimatomställning och solidaritet till politiska framtidsfrågor. Men när de egna hjältarna kallas mördare, judars sorg blir en provokation återstår en fråga: vem behöver egentligen vänsterns fiender när den har sina egna?
Mamdani what do you say, how many kids did you kill today?
Union Square 7 oktober: På treårsdagen av Hamas terrorattack, som dödade runt 1 200 israeler, hölls en minnesstund. Bland de sörjande står stadens annars alltid leende borgmästare Zohran Mamdani, tyst och allvarlig.
Arrangören Israelis for peace hedrar både offren för den 7 oktober och palestinier som dödats i Gaza. Men demonstranter överröstar vittnesmålen med slagord om att Mamdani är en barnamördare.
Detta för att han som borgmästare öppet sörjer med stadens judar. Socialisten och muslimen som genomför reformer som gynnar fattiga och gör staden tryggare, som gett sitt stöd till bojkottrörelsen BDS, som svurit att han kommer att arrestera Benjamin Netanyahu om han sätter sin fot i New York. Han får ta emot grova anklagelser och glåpord.
Oranienplatz i Kreuzberg: Samma kväll, på det symboltunga datumet, samlas några hundra palestinademonstranter, bland dem Greta Thunberg. På affischen syns bulldozern som rev stängslet den 7 oktober med rubriken: ”Until total liberation”, tills frigörelsen är fullständig. Ett av slagorden löd: ”There is only one state, Palestine, ’48”.
Att protestera Israels folkrättsbrott är förstås legitimt och i synnerhet Tyskland har behandlat demonstranter med hård repression. Landet har dessutom infört en cancelkultur där världsstjärnor som konstnärerna Candice Breitz, Nan Goldin och författaren M Gessen avbokats eller förnedrats på grund av sin solidariska hållning med Palestina.
Men hur stärker det Palestinarörelsen att göra bulldozern från den 7 oktober till en symbol för befrielse?
Brighton den 4 oktober: Det gröna partiet röstar under kongressen igenom en enstatslösning och som definierar sionism som rasism. Visst finns både pragmatiska och idealistiska skäl återstarta landet mellan floden och havet som en jämlik plats för judar, kristna och muslimer. Man får inte glömma att det gick hyfsat för judar och muslimer att leva i symbios fram till 1948, det kan funka igen. En förebild skulle kunna vara Sydafrika. Och visst finns det visst fog för att betrakta sionism som en föreställning om att ett folk måste bort där ett annat ska in.
Men sionism har också andra betydelser, däribland judiskt nationellt självbestämmande. Risken är också att sådana symbolfrågor, som har väldigt lite med klimatet att göra, är en trojansk häst för antisemitiska ”flyktingar” som uteslutits från andra partier. De gröna, länge ett perifert parti inklämt mellan nyliberala thatcherister och betongiga labour, har sett en exempellös blomstring med ultrabegåvningen Zac Polanski. Med mamdanisk charm och skärpa har han tredubblat medlemsantalet.
Liksom Mamdani har Polanski, själv jude, varit tydlig i sin hållning till Palestina och benämnt kriget som folkmord. För det har han anklagats för antisemitism från judiska högergrupper medan konservativa The Times i maj i år publicerade en uppenbart antisemitisk karikatyr av honom med krokig näsa. Själv kommenterar Polanski kongressbesluten som ”unhelpful distraction”, ett kontraproduktivt sidospår.
Brighton, Berlin, New York, vad händer?
Från min horisont i Stockholm ser jag en vänster som för första gången på åratal, genom hårt arbete, smarta kampanjer och inte minst gott humör, lyckats föra upp frågor om ekonomisk rättvisa, internationell solidaritet och grön framtid på agendan. Men i stället för att fira triumfer, tackas de genom att kallas mördare och tvingas in i demagogiska ordstrider.
Det är en märklig sorts politiskt självskadebeteende att äntligen vinna gehör för sina idéer – och sedan göra sitt bästa för att skrämma bort dem som börjat lyssna.
4a421ae56b977d6a50ff088c69352e9138ba742fI sin insändare den 28 augusti, Överge inte skeppet – Rösta S, skrev Nils Backman att ”Vänsterpartiets förslag om att dela upp matjättarna för att istället ge utrymme för små lokala företag skriker av småborgerlig ideologi så att man blir döv.” Valet är nu över, men frågan om matjättarna är det inte, och påståendet förtjänar […]
I sin insändare den 28 augusti, Överge inte skeppet – Rösta S, skrev Nils Backman att ”Vänsterpartiets förslag om att dela upp matjättarna för att istället ge utrymme för små lokala företag skriker av småborgerlig ideologi så att man blir döv.” Valet är nu över, men frågan om matjättarna är det inte, och påståendet förtjänar ett svar.
Det får mig nämligen att minnas 2021, när jag för första gången fick vara med på “uppsökeri” på olika arbetsplatser med Livsmedelsarbetareförbundet (Livs). Utöver vanlig facklig info fick vi med oss ett nytt flygblad om problemen med monopoliseringen av livsmedelsmarknaden av matjättarna. Lite visste jag då att Livs tydligen lurade på arbetarna “småborgerlig ideologi så att man blir döv”.
Backmans syn bygger på en begränsad bild av livsmedelsmarknaden. Monopolsituationen begränsar utvecklingen av livsmedelsindustrin och jordbruken, alltså där livsmedlen som ICA, Axfood och Coop säljer faktiskt produceras.
Fackförenings- och arbetarrörelsen står inför stora problem som inte går att lösa med floskler, gamla meriter eller att flörta med högerpartier.
I sitt program Livsmedelsarbetare för framtiden från kongressen 2021 skrev Livs uttryckligen att monopolsituationen måste brytas. Dagligvaruhandelns prispress trycker ner de vinstmarginaler som skulle kunna investeras i utveckling. Dessutom konkurrerar matjättarna med sina egna märken mot sina egna leverantörer, alltså livsmedelsindustrin. Även i ett program från 2019 skriver man att matjättarna vill ”skaffa sig större makt över produktionen och degradera tillverkarna till rena underleverantörer utan egen profilering”.
Vänsterpartiet hade kanske inte den bästa lösningen, och de pratade inte heller så mycket om produktion. Det viktiga är att ett politiskt parti tog i frågan, och att den inte försvinner nu när valet är över.
Övriga punkter kan avhandlas snabbt. Lönelyftet för välfärdsyrken går inte emot facket, eftersom förslaget bara är att det ska upprättas potter som parterna sedan förhandlar om. Det är alltså inte riksdagen som ska sätta lönen. Lex Tesla är rimligt, eftersom man inte kan lämna walkover för att utstationeringsdirektivet ska kunna användas för strejkbryteri.
Vad som faktiskt slog hårt mot fackföreningar var att Socialdemokraterna tryckte igenom en inskränkning av strejkrätten tillsammans med Miljöpartiet och högern. Inskränkningen riktades mot Hamnarbetarförbundet men gynnar i praktiken främst gula fackföreningar. Eller att S drev igenom en försämring av LAS, där man lyckades vända LO-förbund mot LO-förbund och slutligen använda PTK som hävstång mot LO.
https://www.flamman.se/vi-maste-prata-om-en-av-historiens-storsta-stolder/
Vi måste prata om en av historiens största stölder
Kjell Rautio: Facken måste ta debatten om den allmänna löneavgiften
Nu är valet avgjort. S gjorde sitt svagaste val i modern tid, medan V ökade. Oppositionspartierna S, V, MP och C har tillsammans 176 mandat mot Tidöpartiernas 173, men något färdigt regeringsunderlag är det inte, och förhandlingarna pågår. Fackförenings- och arbetarrörelsen står inför stora problem som inte går att lösa med floskler, gamla meriter eller att flörta med högerpartier. Om S vill genomföra det de lovat LO är det nu det ska visas: ett brutet monopol i livsmedelskedjan, ingen ytterligare inskränkning av strejkrätten och en LAS som inte spelar ut LO-förbund mot varandra.
926866e98fa007b31737ffbb0a7bf65d322aff77America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […]
America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig.
Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism:
Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.”
Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet.
Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver:
”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.”
https://www.flamman.se/america-vera-zavala-vi-var-nara-att-forandra-varlden/
America Vera Zavala: ”Vi var nära att förändra världen”
Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson.
Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
12416a746a36ba07fae58da5c44f2d9454f8f800
926866e98fa007b31737ffbb0a7bf65d322aff77
TITLE: Johan Lönnroth: Därför har America Vera-Zavala fel DESCRIPTION: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […] CONTENT: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism: Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.” Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver: ”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.” Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson. Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
TITLE: Johan Lönnroth: Därför har America Vera-Zavala fel DESCRIPTION: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […] CONTENT: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism: Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.” Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver: ”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.” America Vera Zavala: ”Vi var nära att förändra världen” I början av 2000-talet samlade Attac tusentals unga för att ta strid mot finans-institutionerna. I boken ”Fiesta” minns America Vera Zavala en partyglad rörelse som tog världen med storm – och sedan skingrades för vinden. Reportage Paulina Sokolow Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson. Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
926866e98fa007b31737ffbb0a7bf65d322aff77
12416a746a36ba07fae58da5c44f2d9454f8f800
12416a746a36ba07fae58da5c44f2d9454f8f800America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […]
America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig.
Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism:
Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.”
Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet.
Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver:
”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.”
Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson.
Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
12416a746a36ba07fae58da5c44f2d9454f8f800
926866e98fa007b31737ffbb0a7bf65d322aff77
TITLE: Johan Lönnroth: Därför har America Vera-Zavala fel DESCRIPTION: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […] CONTENT: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism: Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.” Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver: ”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.” Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson. Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
TITLE: Johan Lönnroth: Därför har America Vera-Zavala fel DESCRIPTION: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i […] CONTENT: America Vera-Zavalas bok Fiesta – Memoarer från upprorens tid (Ordfront 2026) gör mig både imponerad och frustrerad. Imponerad för hennes aktivism i nästan alla de rörelser jag sympatiserar med. Frustrerad eftersom hennes analyser av den globala kapitalismen och världsmarknaden är minst sagt bristfällig. Jag börjar med hennes beskrivning av den rörelse som behandlas mest i boken: ”Rörelsen för global rättvisa”. Jag kan inte låta bli att citera Rosa Luxemburg när hon hånar Bernstein i Reformpolitik och socialism: Bernsteins rättvisare fördelning ska alltså ”förverkligas i kraft av människans fria, av den ekonomiska nödvändigheten obundna vilja, eller rättare sagt, eftersom viljan själv endast är ett instrument, i kraft av insikten om rättvisan, i kraft av rättvisans idé. Då har vi alltså lyckligen kommit fram till rättviseprincipen, detta gamla ök, på vilket under årtusendena alla världsförbättrare ridit omkring i brist på säkra, historiska befordringsmetoder, denna skrangliga Rosinante, på vilken historiens alla Don Quijotar ridit ut för att reformera världen, för att till sist komma hem med ett blått öga som enda resultat.” Den rörelse America var en av de ledande i hade ett antal bra idéer: Tobinskatten, stängningen av skatteparadis, kritiken mot avregleringen av kapitalmarknaden och skuldavskrivningen för fattiga länder. Men den var också präglad av beroendeskolans teser: Att de fattiga staterna i det globala syd skulle avvisa frihandeln, lämna världsmarknaden och med statens hjälp bygga egna industrier som skulle ersätta importen. Alla de som valde den vägen misslyckades. I stället var det kineserna som anslöt sig till WTO 2001 och satsade på massexport som lyckades ta sig ur sin fattigdom och bli en global medelklass. Likadant med Indien, fast senare. Denna mellanstatliga inkomstutjämning har varit så kraftfull att den överträffar de ökade inomstatliga klassklyftorna att den globala ginikoefficienten (ett mått på ojämlikheten) minskat sedan 1980 vilket är första gången sedan genombrottet för industrikapitalismen i Europa och Nordamerika på 1800-talet. Mitt andra problem med boken handlar om hennes förhållande till kommunismen. Hon citerar sista meningen i Antonio Negris och Michael Hardts Empire: ”Detta är den okuvliga lättheten och glädjen av att vara kommunist”. Och hon skriver: ”Plötsligt 1996 så väljs en ny ordförande för Ung Vänster, hon heter Jenny Lindahl…I sina tal är hon stenhård, och Ung Vänster-kongressen återinför målet om ett kommunistiskt samhälle. Vi som är unga och nya medlemmar älskar Jenny och vi älskar att uppfattas som farliga…De kommande åren kommer Ung Vänster växa lavinartat tack vare det.” America Vera Zavala: ”Vi var nära att förändra världen” I början av 2000-talet samlade Attac tusentals unga för att ta strid mot finans-institutionerna. I boken ”Fiesta” minns America Vera Zavala en partyglad rörelse som tog världen med storm – och sedan skingrades för vinden. Reportage Paulina Sokolow Jag vet. På Vänsterpartiets kongress år 2000 i Växjö hade Ung Vänster erövrat många kongressombud, de gick omkring med små Leninmärken på bröstet. Vi hade fått 12 procent i riksdagsvalet 1998 och 15,82 procent i EU-valet 1999 och före kongressen nådde vi i en mätning med mer än 17 procent. Gudrun Schyman höll ett tal i vilket hon dödförklarade kommunismen. Jenny Lindahl höll ett bejublat mottal där hon hyllade kommunismen. I och för sig stod väl begreppet för de flesta för det klasslösa samhället. Men att övertyga svenska folket om att kommunismen inget hade med de havererade kommunistiska enpartidiktaturerna att skaffa var en omöjlig pedagogisk uppgift. Majoriteten av ombuden dömde också ut stora delar av våra uppgörelser med den socialdemokratiska regeringen. Hade jag vetat mitt eget bästa skulle jag ha avgått som vice partiordförande och ekonomisk-politisk talesperson. Kongressen blev startpunkten för en resa nedåt i opinionen som pågick fram till valet 2010. De som kallade sig kommunister slutade en efter en att göra det. Jenny Lindahl arbetar nu på konsultbolaget Kreab, en gång startat av den svenska borgerlighetens chefsideolog Peje Emilsson. Historien är som Hegel en gång sade, listig.
926866e98fa007b31737ffbb0a7bf65d322aff77
12416a746a36ba07fae58da5c44f2d9454f8f800
f6f370dd1888c451830e1a92ae9c47c7c34d9531I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna […]
I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten.
När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar.
När utgifterna för de olika socialförsäkringarna minskar ska politikerna, enligt lagen om fördelning av socialavgifter (2000:981), sänka respektive sociala avgifter. Detta är dock en lagstiftning som politikerna de senaste decennierna inte visat någon större respekt för.
Idag har detta dessutom ingen större betydelse. Att de sociala avgifterna sänks är nämligen inget som längre märks i löntagarnas plånböcker. Skälet till det är att politikerna har börjat använda en löneskatt (den allmänna löneavgiften), som infördes i mitten av 1990-talet för att finansiera EU-medlemskapet, som ett ”dragspel”. Detta innebär konkret att när de sänker en socialavgift så höjer de denna löneskatt med lika mycket, så att det totala uttaget av arbetsgivaravgifter hålls på en konstant nivå (31, 42 procent). Så har det varit sedan 2009.
Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta.
Detta är en metod som tidigare finansminister Anders Borg och alliansregeringen som tillträdde 2008 använde sig av systematiskt. När de skar ner på sjukförsäkringen och a-kassan förde de, via den allmänna löneavgiften, över pengar till olika typer av skattesänkningar som framförallt gynnade företagen och de rikaste svenskarna. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta.
Det handlar om stora skattesänkningar till de allra rikaste och hårdare kvalifikationsregler, som innebär att arbetslösa och sjuka kastas ut ur de gemensamma försäkringssystemen. Människor som befinner sig i en utsatt social situation görs fattiga och blir beroende av anhörigas och vänners hjälp eller de kommunala socialkontorens försörjningsstöd.
Och det är inte lite pengar vi pratar om. När den allmänna löneavgiften infördes 1994 låg den på 1,5 procent av lönesumman. Idag ligger den på 12,62 procent och beräknas enligt regeringen dra in 313 miljarder kronor till statskassan enbart i år. Det kan jämföras med statens totala utgifter (exklusive vissa finansiella transaktioner) som beräknas landa på omkring 789 miljarder kronor under helåret 2026.
Vi snackar alltså om ca 40 procent av statens budget.
Att jag använder ordet stöld beror på att detta är något som de flesta politiker som har och har haft ansvaret för statsbudgeten tycks vilja gömma och glömma. Att Moderaterna, som annars har någon form av skattetourettes, inte vill prata om den allmänna löneavgiften är kanske inte så konstigt.
Man kan också förstå att Magdalena Andersson håller en låg profil i frågan, eftersom hon 2018 gjorde precis som Anders Borg och plockade ur löntagarnas löneutrymme när hon sänkte sjukförsäkringsavgiften med en procent och höjde den allmänna löneavgiften med nästan lika mycket (0,9 procent). Dessutom var det den socialdemokratiska finansministern Pär Nuder som 1998 först frikopplade den allmänna löneavgiften från EU-avgiften.
https://www.flamman.se/sossarna-saljer-ut-min-barndomsby-till-australien/
Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien
Kjell Rautio: Ni ska veta vad min uppväxtby säger om sossarna
Visst ska Vänsterpartiet och Ida Gabrielsson ha all heder för att de, trots tystnaden från de större statsbärande partierna, försöker att lyfta denna fråga när de får möjlighet. Men för mig som tidigare facklig utredare saknas en viktig röst i debatten. Var är LO:s, SACO:s och TCO:s ordföranden? Det är ju en stor del av deras medlemmars lön och sociala trygghet det handlar om. Jag tycker att det är dags att de tar debatten om den allmänna löneavgiften nu.
Det fackliga svaret borde vara tydligt: antingen höjs lönerna i takt med att den allmänna löneavgiften sänks eller så förstärks vårt gemensamma försäkringsskydd genom att en sänkning av den allmänna löneavgiften växlas över till en höjning av de sociala avgifterna för att finansiera viktiga trygghetsreformer. Det behöver inte vara svårare än så.
f99c198318a7eda3878864c18e89188efc3d56b0
f6f370dd1888c451830e1a92ae9c47c7c34d9531
TITLE: Vi måste prata om en av historiens största stölder DESCRIPTION: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna […] CONTENT: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna för de olika socialförsäkringarna minskar ska politikerna, enligt lagen om fördelning av socialavgifter (2000:981), sänka respektive sociala avgifter. Detta är dock en lagstiftning som politikerna de senaste decennierna inte visat någon större respekt för. Idag har detta dessutom ingen större betydelse. Att de sociala avgifterna sänks är nämligen inget som längre märks i löntagarnas plånböcker. Skälet till det är att politikerna har börjat använda en löneskatt (den allmänna löneavgiften), som infördes i mitten av 1990-talet för att finansiera EU-medlemskapet, som ett ”dragspel”. Detta innebär konkret att när de sänker en socialavgift så höjer de denna löneskatt med lika mycket, så att det totala uttaget av arbetsgivaravgifter hålls på en konstant nivå (31, 42 procent). Så har det varit sedan 2009. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Detta är en metod som tidigare finansminister Anders Borg och alliansregeringen som tillträdde 2008 använde sig av systematiskt. När de skar ner på sjukförsäkringen och a-kassan förde de, via den allmänna löneavgiften, över pengar till olika typer av skattesänkningar som framförallt gynnade företagen och de rikaste svenskarna. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Det handlar om stora skattesänkningar till de allra rikaste och hårdare kvalifikationsregler, som innebär att arbetslösa och sjuka kastas ut ur de gemensamma försäkringssystemen. Människor som befinner sig i en utsatt social situation görs fattiga och blir beroende av anhörigas och vänners hjälp eller de kommunala socialkontorens försörjningsstöd. Och det är inte lite pengar vi pratar om. När den allmänna löneavgiften infördes 1994 låg den på 1,5 procent av lönesumman. Idag ligger den på 12,62 procent och beräknas enligt regeringen dra in 313 miljarder kronor till statskassan enbart i år. Det kan jämföras med statens totala utgifter (exklusive vissa finansiella transaktioner) som beräknas landa på omkring 789 miljarder kronor under helåret 2006. Vi snackar alltså om ca 40 procent av statens budget. Att jag använder ordet stöld beror på att detta är något som de flesta politiker som har och har haft ansvaret för statsbudgeten tycks vilja gömma och glömma. Att Moderaterna, som annars har någon form av skattetourettes, inte vill prata om den allmänna löneavgiften är kanske inte så konstigt. Man kan också förstå att Magdalena Andersson håller en låg profil i frågan, eftersom hon 2018 gjorde precis som Anders Borg och plockade ur löntagarnas löneutrymme när hon sänkte sjukförsäkringsavgiften med en procent och höjde den allmänna löneavgiften med nästan lika mycket (0,9 procent). Dessutom var det den socialdemokratiska finansministern Pär Nuder som 1998 först frikopplade den allmänna löneavgiften från EU-avgiften. Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien Kjell Rautio: Ni ska veta vad min uppväxtby säger om sossarna Ledare Kjell Rautio Visst ska Vänsterpartiet och Ida Gabrielsson ha all heder för att de, trots tystnaden från de större statsbärande partierna, försöker att lyfta denna fråga när de får möjlighet. Men för mig som tidigare facklig utredare saknas en viktig röst i debatten. Var är LO:s, SACO:s och TCO:s ordföranden? Det är ju en stor del av deras medlemmars lön och sociala trygghet det handlar om. Jag tycker att det är dags att de tar debatten om den allmänna löneavgiften nu. Det fackliga svaret borde vara tydligt: antingen höjs lönerna i takt med att den allmänna löneavgiften sänks eller så förstärks vårt gemensamma försäkringsskydd genom att en sänkning av den allmänna löneavgiften växlas över till en höjning av de sociala avgifterna för att finansiera viktiga trygghetsreformer. Det behöver inte vara svårare än så.
TITLE: Vi måste prata om en av historiens största stölder DESCRIPTION: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna […] CONTENT: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna för de olika socialförsäkringarna minskar ska politikerna, enligt lagen om fördelning av socialavgifter (2000:981), sänka respektive sociala avgifter. Detta är dock en lagstiftning som politikerna de senaste decennierna inte visat någon större respekt för. Idag har detta dessutom ingen större betydelse. Att de sociala avgifterna sänks är nämligen inget som längre märks i löntagarnas plånböcker. Skälet till det är att politikerna har börjat använda en löneskatt (den allmänna löneavgiften), som infördes i mitten av 1990-talet för att finansiera EU-medlemskapet, som ett ”dragspel”. Detta innebär konkret att när de sänker en socialavgift så höjer de denna löneskatt med lika mycket, så att det totala uttaget av arbetsgivaravgifter hålls på en konstant nivå (31, 42 procent). Så har det varit sedan 2009. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Detta är en metod som tidigare finansminister Anders Borg och alliansregeringen som tillträdde 2008 använde sig av systematiskt. När de skar ner på sjukförsäkringen och a-kassan förde de, via den allmänna löneavgiften, över pengar till olika typer av skattesänkningar som framförallt gynnade företagen och de rikaste svenskarna. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Det handlar om stora skattesänkningar till de allra rikaste och hårdare kvalifikationsregler, som innebär att arbetslösa och sjuka kastas ut ur de gemensamma försäkringssystemen. Människor som befinner sig i en utsatt social situation görs fattiga och blir beroende av anhörigas och vänners hjälp eller de kommunala socialkontorens försörjningsstöd. Och det är inte lite pengar vi pratar om. När den allmänna löneavgiften infördes 1994 låg den på 1,5 procent av lönesumman. Idag ligger den på 12,62 procent och beräknas enligt regeringen dra in 313 miljarder kronor till statskassan enbart i år. Det kan jämföras med statens totala utgifter (exklusive vissa finansiella transaktioner) som beräknas landa på omkring 789 miljarder kronor under helåret 2026. Vi snackar alltså om ca 40 procent av statens budget. Att jag använder ordet stöld beror på att detta är något som de flesta politiker som har och har haft ansvaret för statsbudgeten tycks vilja gömma och glömma. Att Moderaterna, som annars har någon form av skattetourettes, inte vill prata om den allmänna löneavgiften är kanske inte så konstigt. Man kan också förstå att Magdalena Andersson håller en låg profil i frågan, eftersom hon 2018 gjorde precis som Anders Borg och plockade ur löntagarnas löneutrymme när hon sänkte sjukförsäkringsavgiften med en procent och höjde den allmänna löneavgiften med nästan lika mycket (0,9 procent). Dessutom var det den socialdemokratiska finansministern Pär Nuder som 1998 först frikopplade den allmänna löneavgiften från EU-avgiften. Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien Kjell Rautio: Ni ska veta vad min uppväxtby säger om sossarna Ledare Kjell Rautio Visst ska Vänsterpartiet och Ida Gabrielsson ha all heder för att de, trots tystnaden från de större statsbärande partierna, försöker att lyfta denna fråga när de får möjlighet. Men för mig som tidigare facklig utredare saknas en viktig röst i debatten. Var är LO:s, SACO:s och TCO:s ordföranden? Det är ju en stor del av deras medlemmars lön och sociala trygghet det handlar om. Jag tycker att det är dags att de tar debatten om den allmänna löneavgiften nu. Det fackliga svaret borde vara tydligt: antingen höjs lönerna i takt med att den allmänna löneavgiften sänks eller så förstärks vårt gemensamma försäkringsskydd genom att en sänkning av den allmänna löneavgiften växlas över till en höjning av de sociala avgifterna för att finansiera viktiga trygghetsreformer. Det behöver inte vara svårare än så.
f6f370dd1888c451830e1a92ae9c47c7c34d9531
f99c198318a7eda3878864c18e89188efc3d56b0
f99c198318a7eda3878864c18e89188efc3d56b0I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna […]
I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten.
När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar.
När utgifterna för de olika socialförsäkringarna minskar ska politikerna, enligt lagen om fördelning av socialavgifter (2000:981), sänka respektive sociala avgifter. Detta är dock en lagstiftning som politikerna de senaste decennierna inte visat någon större respekt för.
Idag har detta dessutom ingen större betydelse. Att de sociala avgifterna sänks är nämligen inget som längre märks i löntagarnas plånböcker. Skälet till det är att politikerna har börjat använda en löneskatt (den allmänna löneavgiften), som infördes i mitten av 1990-talet för att finansiera EU-medlemskapet, som ett ”dragspel”. Detta innebär konkret att när de sänker en socialavgift så höjer de denna löneskatt med lika mycket, så att det totala uttaget av arbetsgivaravgifter hålls på en konstant nivå (31, 42 procent). Så har det varit sedan 2009.
Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta.
Detta är en metod som tidigare finansminister Anders Borg och alliansregeringen som tillträdde 2008 använde sig av systematiskt. När de skar ner på sjukförsäkringen och a-kassan förde de, via den allmänna löneavgiften, över pengar till olika typer av skattesänkningar som framförallt gynnade företagen och de rikaste svenskarna. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta.
Det handlar om stora skattesänkningar till de allra rikaste och hårdare kvalifikationsregler, som innebär att arbetslösa och sjuka kastas ut ur de gemensamma försäkringssystemen. Människor som befinner sig i en utsatt social situation görs fattiga och blir beroende av anhörigas och vänners hjälp eller de kommunala socialkontorens försörjningsstöd.
Och det är inte lite pengar vi pratar om. När den allmänna löneavgiften infördes 1994 låg den på 1,5 procent av lönesumman. Idag ligger den på 12,62 procent och beräknas enligt regeringen dra in 313 miljarder kronor till statskassan enbart i år. Det kan jämföras med statens totala utgifter (exklusive vissa finansiella transaktioner) som beräknas landa på omkring 789 miljarder kronor under helåret 2006.
Vi snackar alltså om ca 40 procent av statens budget.
Att jag använder ordet stöld beror på att detta är något som de flesta politiker som har och har haft ansvaret för statsbudgeten tycks vilja gömma och glömma. Att Moderaterna, som annars har någon form av skattetourettes, inte vill prata om den allmänna löneavgiften är kanske inte så konstigt.
Man kan också förstå att Magdalena Andersson håller en låg profil i frågan, eftersom hon 2018 gjorde precis som Anders Borg och plockade ur löntagarnas löneutrymme när hon sänkte sjukförsäkringsavgiften med en procent och höjde den allmänna löneavgiften med nästan lika mycket (0,9 procent). Dessutom var det den socialdemokratiska finansministern Pär Nuder som 1998 först frikopplade den allmänna löneavgiften från EU-avgiften.
https://www.flamman.se/sossarna-saljer-ut-min-barndomsby-till-australien/
Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien
Kjell Rautio: Ni ska veta vad min uppväxtby säger om sossarna
Visst ska Vänsterpartiet och Ida Gabrielsson ha all heder för att de, trots tystnaden från de större statsbärande partierna, försöker att lyfta denna fråga när de får möjlighet. Men för mig som tidigare facklig utredare saknas en viktig röst i debatten. Var är LO:s, SACO:s och TCO:s ordföranden? Det är ju en stor del av deras medlemmars lön och sociala trygghet det handlar om. Jag tycker att det är dags att de tar debatten om den allmänna löneavgiften nu.
Det fackliga svaret borde vara tydligt: antingen höjs lönerna i takt med att den allmänna löneavgiften sänks eller så förstärks vårt gemensamma försäkringsskydd genom att en sänkning av den allmänna löneavgiften växlas över till en höjning av de sociala avgifterna för att finansiera viktiga trygghetsreformer. Det behöver inte vara svårare än så.
f99c198318a7eda3878864c18e89188efc3d56b0
f6f370dd1888c451830e1a92ae9c47c7c34d9531
TITLE: Vi måste prata om en av historiens största stölder DESCRIPTION: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna […] CONTENT: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna för de olika socialförsäkringarna minskar ska politikerna, enligt lagen om fördelning av socialavgifter (2000:981), sänka respektive sociala avgifter. Detta är dock en lagstiftning som politikerna de senaste decennierna inte visat någon större respekt för. Idag har detta dessutom ingen större betydelse. Att de sociala avgifterna sänks är nämligen inget som längre märks i löntagarnas plånböcker. Skälet till det är att politikerna har börjat använda en löneskatt (den allmänna löneavgiften), som infördes i mitten av 1990-talet för att finansiera EU-medlemskapet, som ett ”dragspel”. Detta innebär konkret att när de sänker en socialavgift så höjer de denna löneskatt med lika mycket, så att det totala uttaget av arbetsgivaravgifter hålls på en konstant nivå (31, 42 procent). Så har det varit sedan 2009. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Detta är en metod som tidigare finansminister Anders Borg och alliansregeringen som tillträdde 2008 använde sig av systematiskt. När de skar ner på sjukförsäkringen och a-kassan förde de, via den allmänna löneavgiften, över pengar till olika typer av skattesänkningar som framförallt gynnade företagen och de rikaste svenskarna. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Det handlar om stora skattesänkningar till de allra rikaste och hårdare kvalifikationsregler, som innebär att arbetslösa och sjuka kastas ut ur de gemensamma försäkringssystemen. Människor som befinner sig i en utsatt social situation görs fattiga och blir beroende av anhörigas och vänners hjälp eller de kommunala socialkontorens försörjningsstöd. Och det är inte lite pengar vi pratar om. När den allmänna löneavgiften infördes 1994 låg den på 1,5 procent av lönesumman. Idag ligger den på 12,62 procent och beräknas enligt regeringen dra in 313 miljarder kronor till statskassan enbart i år. Det kan jämföras med statens totala utgifter (exklusive vissa finansiella transaktioner) som beräknas landa på omkring 789 miljarder kronor under helåret 2006. Vi snackar alltså om ca 40 procent av statens budget. Att jag använder ordet stöld beror på att detta är något som de flesta politiker som har och har haft ansvaret för statsbudgeten tycks vilja gömma och glömma. Att Moderaterna, som annars har någon form av skattetourettes, inte vill prata om den allmänna löneavgiften är kanske inte så konstigt. Man kan också förstå att Magdalena Andersson håller en låg profil i frågan, eftersom hon 2018 gjorde precis som Anders Borg och plockade ur löntagarnas löneutrymme när hon sänkte sjukförsäkringsavgiften med en procent och höjde den allmänna löneavgiften med nästan lika mycket (0,9 procent). Dessutom var det den socialdemokratiska finansministern Pär Nuder som 1998 först frikopplade den allmänna löneavgiften från EU-avgiften. Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien Kjell Rautio: Ni ska veta vad min uppväxtby säger om sossarna Ledare Kjell Rautio Visst ska Vänsterpartiet och Ida Gabrielsson ha all heder för att de, trots tystnaden från de större statsbärande partierna, försöker att lyfta denna fråga när de får möjlighet. Men för mig som tidigare facklig utredare saknas en viktig röst i debatten. Var är LO:s, SACO:s och TCO:s ordföranden? Det är ju en stor del av deras medlemmars lön och sociala trygghet det handlar om. Jag tycker att det är dags att de tar debatten om den allmänna löneavgiften nu. Det fackliga svaret borde vara tydligt: antingen höjs lönerna i takt med att den allmänna löneavgiften sänks eller så förstärks vårt gemensamma försäkringsskydd genom att en sänkning av den allmänna löneavgiften växlas över till en höjning av de sociala avgifterna för att finansiera viktiga trygghetsreformer. Det behöver inte vara svårare än så.
TITLE: Vi måste prata om en av historiens största stölder DESCRIPTION: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna […] CONTENT: I mer än två decennier har landets finansministrar systematiskt norpat ur det löneutrymme som löntagarna avstått ifrån för att få ett socialförsäkringsskydd. Det är inte lite pengar vi pratar om. Det handlar om ca 40 procent av statsbudgeten. När de stora partierna är tysta borde facken lyfta frågan. Det är ju löntagarnas pengar. När utgifterna för de olika socialförsäkringarna minskar ska politikerna, enligt lagen om fördelning av socialavgifter (2000:981), sänka respektive sociala avgifter. Detta är dock en lagstiftning som politikerna de senaste decennierna inte visat någon större respekt för. Idag har detta dessutom ingen större betydelse. Att de sociala avgifterna sänks är nämligen inget som längre märks i löntagarnas plånböcker. Skälet till det är att politikerna har börjat använda en löneskatt (den allmänna löneavgiften), som infördes i mitten av 1990-talet för att finansiera EU-medlemskapet, som ett ”dragspel”. Detta innebär konkret att när de sänker en socialavgift så höjer de denna löneskatt med lika mycket, så att det totala uttaget av arbetsgivaravgifter hålls på en konstant nivå (31, 42 procent). Så har det varit sedan 2009. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Detta är en metod som tidigare finansminister Anders Borg och alliansregeringen som tillträdde 2008 använde sig av systematiskt. När de skar ner på sjukförsäkringen och a-kassan förde de, via den allmänna löneavgiften, över pengar till olika typer av skattesänkningar som framförallt gynnade företagen och de rikaste svenskarna. Ska vi förstå mekanismerna till att ojämlikheten i vårt land ökat snabbare än i andra jämförbara länder de senaste decennierna måste vi förstå detta. Det handlar om stora skattesänkningar till de allra rikaste och hårdare kvalifikationsregler, som innebär att arbetslösa och sjuka kastas ut ur de gemensamma försäkringssystemen. Människor som befinner sig i en utsatt social situation görs fattiga och blir beroende av anhörigas och vänners hjälp eller de kommunala socialkontorens försörjningsstöd. Och det är inte lite pengar vi pratar om. När den allmänna löneavgiften infördes 1994 låg den på 1,5 procent av lönesumman. Idag ligger den på 12,62 procent och beräknas enligt regeringen dra in 313 miljarder kronor till statskassan enbart i år. Det kan jämföras med statens totala utgifter (exklusive vissa finansiella transaktioner) som beräknas landa på omkring 789 miljarder kronor under helåret 2026. Vi snackar alltså om ca 40 procent av statens budget. Att jag använder ordet stöld beror på att detta är något som de flesta politiker som har och har haft ansvaret för statsbudgeten tycks vilja gömma och glömma. Att Moderaterna, som annars har någon form av skattetourettes, inte vill prata om den allmänna löneavgiften är kanske inte så konstigt. Man kan också förstå att Magdalena Andersson håller en låg profil i frågan, eftersom hon 2018 gjorde precis som Anders Borg och plockade ur löntagarnas löneutrymme när hon sänkte sjukförsäkringsavgiften med en procent och höjde den allmänna löneavgiften med nästan lika mycket (0,9 procent). Dessutom var det den socialdemokratiska finansministern Pär Nuder som 1998 först frikopplade den allmänna löneavgiften från EU-avgiften. Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien Kjell Rautio: Ni ska veta vad min uppväxtby säger om sossarna Ledare Kjell Rautio Visst ska Vänsterpartiet och Ida Gabrielsson ha all heder för att de, trots tystnaden från de större statsbärande partierna, försöker att lyfta denna fråga när de får möjlighet. Men för mig som tidigare facklig utredare saknas en viktig röst i debatten. Var är LO:s, SACO:s och TCO:s ordföranden? Det är ju en stor del av deras medlemmars lön och sociala trygghet det handlar om. Jag tycker att det är dags att de tar debatten om den allmänna löneavgiften nu. Det fackliga svaret borde vara tydligt: antingen höjs lönerna i takt med att den allmänna löneavgiften sänks eller så förstärks vårt gemensamma försäkringsskydd genom att en sänkning av den allmänna löneavgiften växlas över till en höjning av de sociala avgifterna för att finansiera viktiga trygghetsreformer. Det behöver inte vara svårare än så.
f6f370dd1888c451830e1a92ae9c47c7c34d9531
f99c198318a7eda3878864c18e89188efc3d56b0
fc11a624fd3f0cf3ccfbb5786a941a93d1d57395Efter en valrörelse tunn på sakfrågor kvarstår en gnagande känsla av att vi missat det som verkligen är fel. Jag tror inte jag är ensam om att med morbid nyfikenhet undra vad som gått åt helvete varje gång jag öppnar nyheterna. För oss som föddes på 1980-talet och växte upp med känslan av att världen […]
Efter en valrörelse tunn på sakfrågor kvarstår en gnagande känsla av att vi missat det som verkligen är fel. Jag tror inte jag är ensam om att med morbid nyfikenhet undra vad som gått åt helvete varje gång jag öppnar nyheterna. För oss som föddes på 1980-talet och växte upp med känslan av att världen var stabil, känns det som om mattan ryckts undan. Det vi upplevde som trygghet var egentligen bara marginalerna från guldåren som dämpade fallet.
Nu är marginalerna slut.
Samhällets och naturens reserver har effektiviserats bort. Fram till 1970-talet steg lönerna i takt med produktiviteten. När länken bröts började kapitalismen pantsätta framtiden: genom privatiseringar på 80-talet, globalisering på 90-talet och kreditdriven konsumtion på 2000-talet. Finanskrisen 2008 och pandemin 2020 blottade ett system utan reserver och ökade staternas globala skuldsättning med 250 000 miljarder kronor – motsvarande 40 gånger Sveriges BNP. Vinsterna privatiserades, förlusterna socialiserades och resultatet är en skenande skuldkris.
Samhällets och naturens reserver har effektiviserats bort.
Plattformsmonopol och riskkapitalister höjer priserna, försämrar tjänsterna och äter våra kognitiva resurser – tiden för reella möten har halverats och var tionde man i Sverige saknar en nära vän. Samma dränering syns i biologin: miljögifter har halverat mängden fungerande spermier sedan 1950-talet, medan osäkra jobb och bostadsbrist trycker ned barnafödandet. Det är den mänskliga kostnaden för ett söndereffektiviserat liv.
Säkerhetsriskerna med AI är akuta: autonoma agenter på lös fot har redan hackat myndigheter och frågan har nått FN:s säkerhetsråd. Samtidigt slås kontorsjobben ut om AI-labben lyckas, och om deras affärsmodell i stället spricker, på grund av energikriser och kinesisk konkurrens, försvinner svenskarnas pensionspengar i en global börskrasch.
Nu är även ekosystemens och geopolitikens marginaler slut. Krigsdöden har femdubblats under 2020-talet när folkrätt och bistånd upphört att fungera som stötdämpare. Att Europa flyttar hem sina guldreserver från USA och att nya militärallianser bildas påminner om åren före första världskriget. Stängda rutter som Hormuzsundet hotar matförsörjningen med dieselchocker, samtidigt som El Niño-hetta och värmeböljor kraschar skördar. Tyska myndigheter förbereder sjukvården på tusen skadade soldater om dagen vid ett storkrig, allt medan svensk sjukvård befinner sig i bemanningsflykt. När reserverna tar slut ersätts folkrätten med djungelns lag.
När befolkningen inte längre behövs som arbetskraft blir demokratin ett hot mot oligarkernas monopol. Det amerikanska mellanårsvalet i november och det franska valet i april blir avgörande för om väst faller samman i fascism. Högerregeringen har hängt upp vår säkerhet på Frankrike: om Le Pen segrar står vi oskyddade. För reell resiliens och för att obundet kunna stå upp för folkrätten borde Sverige i stället driva på för en nordisk försvarsallians.
Svensk vänster måste ta över beredskapsfrågan och ställa tre ultimatum vid varje regeringsbildning:
Fyrdagarsarbetsvecka: Införs utan lönesänkning för att ge människorna kognitiva marginaler tillbaka.
Statliga beredskapsjobb: För återuppbyggda lager, analoga reservsystem, återförstatligad järnväg, fossilfritt jordbruk och våtmarksbuffertar.
Miljardärsskatt och tryggade pensioner: Finansiera satsningarna genom en kraftig förmögenhetsskatt på superrika och genom att dra pensionsfonderna ur AI-spekulationen.
Miljardärerna bygger redan sina privata lyxbunkrar för att fly den kommande samhällskollapsen de själva kallar ”The Event”. Genom att använda krisinsikten som motiv för en kompromisslös vänstersväng gör vi Sverige resilient nog att stå emot stormen – och ger människorna deras livsmarginaler tillbaka.
bda3690e3529f89dd4032f0e815924c51ef03062Blödande sår, hjärnskakning och en hand så svullen att tummen inte gick att röra. Händelserna registrerades som tillbud i Stockholms skolor – trots att kommunen själv definierar ett tillbud som en händelse där ingen skada uppstått.
”Jag försöker lugna eleven och förhindra utfall och blir då riven på min vänstra hand. Tre mindre sår som blöder.”
Så beskriver en anställd i Stockholms stad en händelse på jobbet i september förra året.
Den registrerades som ett tillbud.
En annan rapport beskriver hur en anställd blev ”svullen på handen och kunde inte röra tummen”.
Också den registrerades som tillbud.
Flamman har gått igenom samtliga 323 tillbud som registrerades av Stockholms stads utbildningsförvaltning med händelsedatum i september 2025. I materialet återkommer rapporter där anställda själva beskriver sår, smärta, sjukdom och andra fysiska och psykiska besvär.
Samtidigt definierar utbildningsförvaltningen själv ett tillbud som ”en oönskad händelse som kunde ha lett till skada – men ingen skada uppstod”.
Ett av fallen inträffade på Matteusskolan.
En lärare försökte skilja elever åt när situationen eskalerade. En elev hotade att slå läraren med en tjock pinne, tryckte den mot hennes hals och krävde att få nyckeln till ett rum där två andra elever hade gått in.
Om personskador registreras som tillbud i stället för arbetsskador blir statistiken enligt Järvholm missvisande.
När eleven inte fick nyckeln kastade han pinnen mot personalen. Därefter flög böcker, pennor och en stor pennvässare genom rummet.
Till slut kastade eleven en porslinsmugg som träffade läraren i tinningen.
Läraren åkte till sjukhus och var hemma från arbetet i tre dagar med en lätt hjärnskakning.
Händelsen finns bland utbildningsförvaltningens tillbud.
På Hammarbyskolan Norra försökte tre pedagoger samma månad avvärja en elevs utfall mot andra elever. En pedagog fick två sparkar i huvudet. En annan sparkades på benet så att ett gammalt sår gick upp.
Även dessa händelser registrerades som tillbud.
Det går inte att enbart utifrån händelsebeskrivningarna slå fast att varje sådan rapport har klassificerats fel. Men materialet väcker frågan om var gränsen mellan tillbud och arbetsskada egentligen dras.
Det handlar inte bara om våld.
”Jag har svimmat, utmattad och varit sjuk på grund av all press”, skriver en anställd i en annan tillbudsrapport.
I ytterligare ett fall beskriver en lärare hur hon under en kaotisk lektion plötsligt blev yr och fick svårt att tala.
”Helt plötsligt känner jag mig yr och kan inte längre prata normalt. Det jag vill säga kommer ut huller om buller och jag kan inte göra något åt det.”
Talsvårigheterna släppte efter några minuter. Händelsen ledde därefter till medicinska undersökningar, bland annat datortomografi och långtidsregistrering av EKG.
Också detta registrerades som ett tillbud.
Utbildningsförvaltningen uppger för Flamman att den första klassificeringen görs av den som rapporterar händelsen. Därefter ska ansvarig chef kontrollera att den har registrerats korrekt. Skyddskommittén på respektive skola följer upp rapporteringen och förvaltningens säkerhetsansvarige gör stickprov och korrigerar fel som upptäcks.
Sveriges Lärare känner igen problemet.
Simon Sandström är huvudskyddsombud och samordnare för hot och våld inom Sveriges Lärare Stockholm. Han säger att facket länge har drivit frågan med arbetsgivaren.
– Vi ligger på arbetsgivaren om detta, att arbetsskador anmäls fel i de interna incidentrapporteringssystemen.
Enligt Sandström har Stockholms stad tydligare riktlinjer för hur hot och våld ska hanteras, men tillämpningen brister fortfarande.
– Men det funkar fortfarande inte på en väldigt stor del av skolorna.
Han pekar också på risken att våld mot skolpersonal bagatelliseras eftersom den som utsätter personalen är ett barn.
– Vi får inte bagatellisera sådana här saker för att det är barn det handlar om.
Problemet blir större när man försöker följa arbetsskadorna vidare genom systemet.
Under 2025 registrerades 6 015 arbetsskador i Stockholms stads incidentrapporteringssystem IA. Samma år gjordes 1 620 arbetsskadeanmälningar till Försäkringskassan på Stockholms stads organisationsnummer.
Skillnaden är 4 395.
Siffrorna går inte att koppla samman ärende för ärende. Arbetsskador som registrerades sent 2025 kan ha anmälts först 2026, samtidigt som anmälningar under 2025 kan gälla skador från året före.
Det går därför inte att slå fast att 4 395 av arbetsskadorna aldrig anmäldes.
Men skillnaden är inte ny.
Under 2024 registrerade Stockholms stad 5 439 arbetsskador, medan 918 anmälningar gjordes till Försäkringskassan.
Efter den granskningen skrev stadens utvecklings- och HR-direktör Alexandra Wynn att ”det är rimligt att fler arbetsskadeanmälningar borde ha gått vidare till Försäkringskassan”.
Hon uppgav också att både systemstödet och processen skulle ses över för att underlätta och kvalitetssäkra anmälningarna.
Ett år senare har antalet anmälningar ökat från 918 till 1 620. Skillnaden mot stadens interna registrering är ändå fortfarande stor.
På utbildningsförvaltningen blir problemet särskilt tydligt.
Där registrerades 1 688 arbetsskador under 2025. Förvaltningen kan se att 139 incidenter anmäldes till Försäkringskassan genom IA.
Men det betyder inte att resten förblev oanmälda.
Arbetsskador kan också anmälas direkt genom anmalarbetsskada.se, vilket enligt förvaltningen verkar vara det vanligaste sättet. De anmälningarna syns inte i IA.
Hur många av de 1 688 registrerade arbetsskadorna som faktiskt anmäldes till Försäkringskassan kan utbildningsförvaltningen därför inte säga.
Och det går inte heller att kontrollera direkt med Försäkringskassan. Stockholms stad använder ett gemensamt organisationsnummer, vilket innebär att förvaltningen inte kan få ut statistik enbart för sin egen verksamhet.
Förvaltningen kan alltså redovisa hur många arbetsskador som registrerades – men inte hur många som faktiskt anmäldes vidare.
Samtidigt har det blivit svårare att få fram en bild av hela staden.
Vid förra årets granskning kunde stadsledningskontoret lämna ut stadsövergripande uppgifter om arbetsskador.
När motsvarande uppgifter begärdes för 2025 blev svaret ett annat. Efter att ha letat efter handlingarna uppgav stadsledningskontoret att några sådana uppgifter inte fanns där.
Kontoret uppgav också att det saknar kännedom om de enskilda nämndernas och förvaltningarnas statistik och därför inte kan ”verifiera och kvalitetssäkra statistiken för hela staden”.
För att ändå få fram totalsiffran fick uppgifterna hämtas från S:t Erik Försäkring, som förvaltar stadens incidentrapporteringssystem.
Bengt Järvholm (bilden), senior professor i yrkes- och miljömedicin vid Umeå universitet, har tagit del av granskningsresultaten.
Han säger att glappet mellan intern registrering och anmälningar till Försäkringskassan kan påverka både den lokala och nationella bilden av arbetsskador.
– Det kan ge en falsk bild av var arbetsolyckor inträffar och vad som orsakar skador, både lokalt och nationellt.
Om personskador registreras som tillbud i stället för arbetsskador blir statistiken enligt Järvholm missvisande. Han bedömer också att felklassificering kan påverka den skadades möjligheter att få ersättning.
Stadsledningskontoret fick frågor om både skillnaden mot Försäkringskassans statistik, de möjliga felklassificeringarna och vem som har ansvar för att upptäcka problem som återkommer i olika delar av staden.
https://www.flamman.se/marknadsskolan-utmanas-fran-tva-hall/
Marknadsskolan utmanas från två håll
Regeringen svänger om friskolorna efter lärarkritik
Kontoret svarade att varje nämnd och förvaltning ansvarar för att ”analysera och åtgärda brister i arbetsmiljön”.
På frågan om vem som har det övergripande ansvaret för att upptäcka stadsövergripande brister gav kontoret inget svar.
Flamman har också sökt utbildnings-, arbetsmarknads- och personalborgarrådet Emilia Bjuggren (S).
Hennes pressekreterare meddelar:
– Vi avböjer medverkan och hänvisar till förvaltningen.
Arbetsmiljöverket uppger för Flamman att den årliga uppföljningen inte bara ska visa om reglerna följs, utan om arbetsmiljöarbetet faktiskt fungerar. Arbetsgivaren måste därför undersöka om rutinerna används i praktiken – och inte bara existerar som ”pappersprodukter”.