Tornevall Networks

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Miljardären som radikaliserar Frankrike

 
 

 
 Med kristna medaljonger i fickorna och en skvalande nyhetskanal på i varje bar vill Vincent Bolloré återupprätta ett svunnet Frankrike. Nästa år kan den franske Rupert Murdochs livsprojekt kulminera i en högerextrem valseger.
 
 

 Utrikes
 Jonas Elvander 
 

 

	

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan Covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Miljardären som radikaliserar Frankrike

 
 

 
 Med kristna medaljonger i fickorna och en skvalande nyhetskanal på i varje bar vill Vincent Bolloré återupprätta ett svunnet Frankrike. Nästa år kan den franske Rupert Murdochs livsprojekt kulminera i en högerextrem valseger.
 
 

 Utrikes
 Jonas Elvander 
 

 

	

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan Covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Miljardären som radikaliserar Frankrike

 
 

 
 Med kristna medaljonger i fickorna och en skvalande nyhetskanal på i varje bar vill Vincent Bolloré återupprätta ett svunnet Frankrike. Nästa år kan den franske Rupert Murdochs livsprojekt kulminera i en högerextrem valseger.
 
 

 Utrikes
 Jonas Elvander 
 

 

	

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan Covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Miljardären som radikaliserar Frankrike

 
 

 
 Med kristna medaljonger i fickorna och en skvalande nyhetskanal på i varje bar vill Vincent Bolloré återupprätta ett svunnet Frankrike. Nästa år kan den franske Rupert Murdochs livsprojekt kulminera i en högerextrem valseger.
 
 

 Utrikes
 Jonas Elvander 
 

 

	

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan Covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Miljardären som radikaliserar Frankrike

 
 

 
 Med kristna medaljonger i fickorna och en skvalande nyhetskanal på i varje bar vill Vincent Bolloré återupprätta ett svunnet Frankrike. Nästa år kan den franske Rupert Murdochs livsprojekt kulminera i en högerextrem valseger.
 
 

 Utrikes
 Jonas Elvander 
 

 

	

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan Covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Miljardären som radikaliserar Frankrike

 
 

 
 Med kristna medaljonger i fickorna och en skvalande nyhetskanal på i varje bar vill Vincent Bolloré återupprätta ett svunnet Frankrike. Nästa år kan den franske Rupert Murdochs livsprojekt kulminera i en högerextrem valseger.
 
 

 Utrikes
 Jonas Elvander 
 

 

	

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan Covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
Euron eldar på de franska protesterna

DESCRIPTION:
Fransmännen protesterar återigen mot nedskärningar. Bakom dem ligger växande skulder och höga räntor. Men med euron kan regeringen inte göra annat än att kasta olja på elden.

CONTENT:
En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som underminerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.

TITLE:
V portas från Stockholms mittenstyre: ”Enormt svek”

DESCRIPTION:
I Region Stockholm slår det mittengnistor mellan S och KD – samtidigt som Vänsterpartiet nu officiellt frysts ut från förhandlingarna om ett ”robust majoritetsstyre”. Både V och Moderaterna talar om ett ”historiskt svek”, från var sin riktning. ”S och MP har sålt ut sig”, anser regionrådet Anna Selin (V).

CONTENT:
Fem partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna – i Region Stockholm meddelar nu att de ”inlett förhandlingar för ett robust majoritetsstyre, som kan ta ansvar för Region Stockholm under den kommande mandatperioden”.

”Vårt besked innan valet var att vi är beredda att samarbeta med alla partier utom SD. Vi har under veckorna sedan valet fört samtal med flera olika partier, och jag är glad att vi nu inlett förhandlingar”, skriver Aida Hadžialić (S), finansregionråd.

Anna Selin, regionråd för (V), säger till Flamman att hon fick höra om beskedet först genom pressmeddelandet:

– Men det har ju varit en del läckor i media, och gått lite rykten. Redan då sa vi att vi ser detta som en högersväng, och ett enormt svek mot alla Stockholms patienter och resenärer, som kommer få betala ett högt pris.

Redan för några dagar sedan nåddes Svenska Dagbladet av uppgifter om att ”ett mittenstyre där Vänsterpartiet samtidigt krokas av nu är huvudspåret i regionförhandlingarna”:

”Socialdemokraterna har siktet inställt på Kristdemokraterna, och lockar dem med att få ta över ansvaret för de tunga sjukvårdsfrågorna.”

Som ny ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, det Svenska Dagbladet kallar ”drömposten”, ska Socialdemokraterna ha föreslagit KD:s toppnamn Carl-Johan Schiller – samma politiker som betalade tillbaka över 40 000 kronor till regionen, efter Flammans avslöjande om hur han fortsatt ta ut sitt arvode från Seniorvårdsberedningen trots hundraprocentig frånvaro. 

De lovade väljarna att stoppa Socialdemokraterna. Nu erbjuder de sig att bli deras stödhjul.

”Socialdemokraterna vill fortsätta styra Region Stockholm för vård i tid och vård efter behov”, skriver Aida Hadžialić (S) till Flamman efter att det nya underlaget presenterats. Partiets regionala kommunikationschef meddelar Flamman att man inte kommer ge några intervjuer under dagen, utöver den skriftliga kommentaren.

Anna Selin (V) säger att Vänsterpartiet är nöjda med det rödgröna samarbete regionen styrts av de gångna fyra åren, trots en tuff mandatpriod med många kriser:

– Vi har varit konstruktiva, med öppen dörr för S, MP och C sedan valnatten. Vi vet att förhandlingar innebär kompromisser. Vi är helt överens om att driva valfrågor som höjt natt-OB för undersköterskor och förkortad arbetstid i vården, saker som nu absolut inte kommer att bli av.

– Väljarna har röstat på den politik vi fört de senaste fyra åren. Varför S och MP hellre styr med L och KD, som vill privatisera Södersjukhuset, lägga ner kulturförvaltningen och har haft sönder kollektivtrafiken i 16 år, får du fråga dem.

Vi ser detta som en högersväng, och ett enormt svek mot alla Stockholms patienter och resenärer, som kommer få betala ett högt pris.

”Det är vårt ansvar att komma framåt i formandet av ett realistiskt och stabilt majoritetsstyre som kan säkra det vi lovat: en stark och attraktiv kollektivtrafik, kortare köer till BUP, bättre villkor för regionens personal och en stark kulturpolitik”, hälsar trafikregionråd Jakop Dalunde (MP) i en skriftlig kommentar till Flamman.

”Målet med förhandlingarna vi just inlett är att få igenom så mycket som möjligt av borgerlig och kristdemokratisk politik. Vilka sakfrågor som kommer diskuteras är inget vi kommer förmedla via media”, skriver Carl-Johan Schiller (KD) till Flamman.

Det är dock inte bara Vänsterpartiet som kallar koalitionen för ett ”historiskt svek mot väljarna”. Det gör även Axel Conradi (M), som riktar kängan mot KD och L:

– De lovade väljarna att stoppa Socialdemokraterna. Nu erbjuder de sig att bli deras stödhjul, beredda att svika både patienter och resenärer för några regionrådsposter. Om de fullbordar sin vänstersväng är Moderaterna nu Stockholms enda borgerliga parti.

TITLE:
V portas från Stockholms mittenstyre: ”Enormt svek”

DESCRIPTION:
I Region Stockholm slår det mittengnistor mellan S och KD – samtidigt som Vänsterpartiet nu officiellt frysts ut från förhandlingarna om ett ”robust majoritetsstyre”. Både V och Moderaterna talar om ett ”historiskt svek”, från var sin riktning. ”S och MP har sålt ut sig”, anser regionrådet Anna Selin (V).

CONTENT:
Fem partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna – i Region Stockholm meddelar nu att de ”inlett förhandlingar för ett robust majoritetsstyre, som kan ta ansvar för Region Stockholm under den kommande mandatperioden”.

”Vårt besked innan valet var att vi är beredda att samarbeta med alla partier utom SD. Vi har under veckorna sedan valet fört samtal med flera olika partier, och jag är glad att vi nu inlett förhandlingar”, skriver Aida Hadžialić (S), finansregionråd.

Anna Selin (bilden), regionråd för (V), säger till Flamman att hon fick höra om beskedet först genom pressmeddelandet:

– Men det har ju varit en del läckor i media, och gått lite rykten. Redan då sa vi att vi ser detta som en högersväng, och ett enormt svek mot alla Stockholms patienter och resenärer, som kommer få betala ett högt pris.

Redan för några dagar sedan nåddes Svenska Dagbladet av uppgifter om att ”ett mittenstyre där Vänsterpartiet samtidigt krokas av nu är huvudspåret i regionförhandlingarna”:

”Socialdemokraterna har siktet inställt på Kristdemokraterna, och lockar dem med att få ta över ansvaret för de tunga sjukvårdsfrågorna.”

Som ny ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, det Svenska Dagbladet kallar ”drömposten”, ska Socialdemokraterna ha föreslagit KD:s toppnamn Carl-Johan Schiller – samma politiker som betalade tillbaka över 40 000 kronor till regionen, efter Flammans avslöjande om hur han fortsatt ta ut sitt arvode från Seniorvårdsberedningen trots hundraprocentig frånvaro. 

De lovade väljarna att stoppa Socialdemokraterna. Nu erbjuder de sig att bli deras stödhjul.

”Socialdemokraterna vill fortsätta styra Region Stockholm för vård i tid och vård efter behov”, skriver Aida Hadžialić (S) till Flamman efter att det nya underlaget presenterats. Partiets regionala kommunikationschef meddelar Flamman att man inte kommer ge några intervjuer under dagen, utöver den skriftliga kommentaren.

Anna Selin (V) säger att Vänsterpartiet är nöjda med det rödgröna samarbete regionen styrts av de gångna fyra åren, trots en tuff mandatpriod med många kriser:

– Vi har varit konstruktiva, med öppen dörr för S, MP och C sedan valnatten. Vi vet att förhandlingar innebär kompromisser. Vi är helt överens om att driva valfrågor som höjt natt-OB för undersköterskor och förkortad arbetstid i vården, saker som nu absolut inte kommer att bli av.

– Väljarna har röstat på den politik vi fört de senaste fyra åren. Varför S och MP hellre styr med L och KD, som vill privatisera Södersjukhuset, lägga ner kulturförvaltningen och har haft sönder kollektivtrafiken i 16 år, får du fråga dem.

Vi ser detta som en högersväng, och ett enormt svek mot alla Stockholms patienter och resenärer, som kommer få betala ett högt pris.

”Det är vårt ansvar att komma framåt i formandet av ett realistiskt och stabilt majoritetsstyre som kan säkra det vi lovat: en stark och attraktiv kollektivtrafik, kortare köer till BUP, bättre villkor för regionens personal och en stark kulturpolitik”, hälsar trafikregionråd Jakop Dalunde (MP) i en skriftlig kommentar till Flamman.

”Målet med förhandlingarna vi just inlett är att få igenom så mycket som möjligt av borgerlig och kristdemokratisk politik. Vilka sakfrågor som kommer diskuteras är inget vi kommer förmedla via media”, skriver Carl-Johan Schiller (KD) till Flamman.

Det är dock inte bara Vänsterpartiet som kallar koalitionen för ett ”historiskt svek mot väljarna”. Det gör även Axel Conradi (M), som riktar kängan mot KD och L:

– De lovade väljarna att stoppa Socialdemokraterna. Nu erbjuder de sig att bli deras stödhjul, beredda att svika både patienter och resenärer för några regionrådsposter. Om de fullbordar sin vänstersväng är Moderaterna nu Stockholms enda borgerliga parti.

TITLE:
V portas från Stockholms mittenstyre: ”Enormt svek”

DESCRIPTION:
I Region Stockholm slår det mittengnistor mellan S och KD – samtidigt som Vänsterpartiet nu officiellt frysts ut från förhandlingarna om ett ”robust majoritetsstyre”. Både V och Moderaterna talar om ett ”historiskt svek”, från var sin riktning. ”S och MP har sålt ut sig”, anser regionrådet Anna Selin (V).

CONTENT:
Fem partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna – i Region Stockholm meddelar nu att de ”inlett förhandlingar för ett robust majoritetsstyre, som kan ta ansvar för Region Stockholm under den kommande mandatperioden”.

”Vårt besked innan valet var att vi är beredda att samarbeta med alla partier utom SD. Vi har under veckorna sedan valet fört samtal med flera olika partier, och jag är glad att vi nu inlett förhandlingar”, skriver Aida Hadžialić (S), finansregionråd.

Anna Selin, regionråd för (V), säger till Flamman att hon fick höra om beskedet först genom pressmeddelandet:

– Men det har ju varit en del läckor i media, och gått lite rykten. Redan då sa vi att vi ser detta som en högersväng, och ett enormt svek mot alla Stockholms patienter och resenärer, som kommer få betala ett högt pris.

Redan för några dagar sedan nåddes Svenska Dagbladet av uppgifter om att ”ett mittenstyre där Vänsterpartiet samtidigt krokas av nu är huvudspåret i regionförhandlingarna”:

”Socialdemokraterna har siktet inställt på Kristdemokraterna, och lockar dem med att få ta över ansvaret för de tunga sjukvårdsfrågorna.”

Som ny ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, det Svenska Dagbladet kallar ”drömposten”, ska Socialdemokraterna ha föreslagit KD:s toppnamn Carl-Johan Schiller – samma politiker som betalade tillbaka över 40 000 kronor till regionen, efter Flammans avslöjande om hur han fortsatt ta ut sitt arvode från Seniorvårdsberedningen trots hundraprocentig frånvaro. 

De lovade väljarna att stoppa Socialdemokraterna. Nu erbjuder de sig att bli deras stödhjul.

”Socialdemokraterna vill fortsätta styra Region Stockholm för vård i tid och vård efter behov”, skriver Aida Hadžialić (S) till Flamman efter att det nya underlaget presenterats. Partiets regionala kommunikationschef meddelar Flamman att man inte kommer ge några intervjuer under dagen, utöver den skriftliga kommentaren.

Anna Selin (V) säger att Vänsterpartiet är nöjda med det rödgröna samarbete regionen styrts av de gångna fyra åren, trots en tuff mandatpriod med många kriser:

– Vi har varit konstruktiva, med öppen dörr för S, MP och C sedan valnatten. Vi vet att förhandlingar innebär kompromisser. Vi är helt överens om att driva valfrågor som höjt natt-OB för undersköterskor och förkortad arbetstid i vården, saker som nu absolut inte kommer att bli av.

– Väljarna har röstat på den politik vi fört de senaste fyra åren. Varför S och MP hellre styr med L och KD, som vill privatisera Södersjukhuset, lägga ner kulturförvaltningen och har haft sönder kollektivtrafiken i 16 år, får du fråga dem.

Vi ser detta som en högersväng, och ett enormt svek mot alla Stockholms patienter och resenärer, som kommer få betala ett högt pris.

”Det är vårt ansvar att komma framåt i formandet av ett realistiskt och stabilt majoritetsstyre som kan säkra det vi lovat: en stark och attraktiv kollektivtrafik, kortare köer till BUP, bättre villkor för regionens personal och en stark kulturpolitik”, hälsar trafikregionråd Jakop Dalunde (MP) i en skriftlig kommentar till Flamman.

”Målet med förhandlingarna vi just inlett är att få igenom så mycket som möjligt av borgerlig och kristdemokratisk politik. Vilka sakfrågor som kommer diskuteras är inget vi kommer förmedla via media”, skriver Carl-Johan Schiller (KD) till Flamman.

Det är dock inte bara Vänsterpartiet som kallar koalitionen för ett ”historiskt svek mot väljarna”. Det gör även Axel Conradi (M), som riktar kängan mot KD och L:

– De lovade väljarna att stoppa Socialdemokraterna. Nu erbjuder de sig att bli deras stödhjul, beredda att svika både patienter och resenärer för några regionrådsposter. Om de fullbordar sin vänstersväng är Moderaterna nu Stockholms enda borgerliga parti.

TITLE:
V portas från Stockholms mittenstyre: ”Enormt svek”

DESCRIPTION:
I Region Stockholm slår det mittengnistor mellan S och KD – samtidigt som Vänsterpartiet nu officiellt frysts ut från förhandlingarna om ett ”robust majoritetsstyre”. Både V och Moderaterna talar om ett ”historiskt svek”, från var sin riktning. ”S och MP har sålt ut sig”, anser regionrådet Anna Selin (V).

CONTENT:
Fem partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna – i Region Stockholm meddelar nu att de ”inlett förhandlingar för ett robust majoritetsstyre, som kan ta ansvar för Region Stockholm under den kommande mandatperioden”.

”Vårt besked innan valet var att vi är beredda att samarbeta med alla partier utom SD. Vi har under veckorna sedan valet fört samtal med flera olika partier, och jag är glad att vi nu inlett förhandlingar”, skriver Aida Hadžialić (S), finansregionråd.

Anna Selin (bilden), regionråd för (V), säger till Flamman att hon fick höra om beskedet först genom pressmeddelandet:

– Men det har ju varit en del läckor i media, och gått lite rykten. Redan då sa vi att vi ser detta som en högersväng, och ett enormt svek mot alla Stockholms patienter och resenärer, som kommer få betala ett högt pris.

Redan för några dagar sedan nåddes Svenska Dagbladet av uppgifter om att ”ett mittenstyre där Vänsterpartiet samtidigt krokas av nu är huvudspåret i regionförhandlingarna”:

”Socialdemokraterna har siktet inställt på Kristdemokraterna, och lockar dem med att få ta över ansvaret för de tunga sjukvårdsfrågorna.”

Som ny ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, det Svenska Dagbladet kallar ”drömposten”, ska Socialdemokraterna ha föreslagit KD:s toppnamn Carl-Johan Schiller – samma politiker som betalade tillbaka över 40 000 kronor till regionen, efter Flammans avslöjande om hur han fortsatt ta ut sitt arvode från Seniorvårdsberedningen trots hundraprocentig frånvaro. 

De lovade väljarna att stoppa Socialdemokraterna. Nu erbjuder de sig att bli deras stödhjul.

”Socialdemokraterna vill fortsätta styra Region Stockholm för vård i tid och vård efter behov”, skriver Aida Hadžialić (S) till Flamman efter att det nya underlaget presenterats. Partiets regionala kommunikationschef meddelar Flamman att man inte kommer ge några intervjuer under dagen, utöver den skriftliga kommentaren.

Anna Selin (V) säger att Vänsterpartiet är nöjda med det rödgröna samarbete regionen styrts av de gångna fyra åren, trots en tuff mandatpriod med många kriser:

– Vi har varit konstruktiva, med öppen dörr för S, MP och C sedan valnatten. Vi vet att förhandlingar innebär kompromisser. Vi är helt överens om att driva valfrågor som höjt natt-OB för undersköterskor och förkortad arbetstid i vården, saker som nu absolut inte kommer att bli av.

– Väljarna har röstat på den politik vi fört de senaste fyra åren. Varför S och MP hellre styr med L och KD, som vill privatisera Södersjukhuset, lägga ner kulturförvaltningen och har haft sönder kollektivtrafiken i 16 år, får du fråga dem.

Vi ser detta som en högersväng, och ett enormt svek mot alla Stockholms patienter och resenärer, som kommer få betala ett högt pris.

”Det är vårt ansvar att komma framåt i formandet av ett realistiskt och stabilt majoritetsstyre som kan säkra det vi lovat: en stark och attraktiv kollektivtrafik, kortare köer till BUP, bättre villkor för regionens personal och en stark kulturpolitik”, hälsar trafikregionråd Jakop Dalunde (MP) i en skriftlig kommentar till Flamman.

”Målet med förhandlingarna vi just inlett är att få igenom så mycket som möjligt av borgerlig och kristdemokratisk politik. Vilka sakfrågor som kommer diskuteras är inget vi kommer förmedla via media”, skriver Carl-Johan Schiller (KD) till Flamman.

Det är dock inte bara Vänsterpartiet som kallar koalitionen för ett ”historiskt svek mot väljarna”. Det gör även Axel Conradi (M), som riktar kängan mot KD och L:

– De lovade väljarna att stoppa Socialdemokraterna. Nu erbjuder de sig att bli deras stödhjul, beredda att svika både patienter och resenärer för några regionrådsposter. Om de fullbordar sin vänstersväng är Moderaterna nu Stockholms enda borgerliga parti.