Tornevall Networks

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Litteraturpodden Gästabudet har fått nys om oenighet i Nobelkommittén – och spekulerar om vem som ligger bakom. Dessutom i veckans Flammanexklusiva avsnitt: bröllopsskvaller, en Nobelprisförbannelse och en frisör med starka åsikter om Doris Lessing.

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Lyra Eriksson Lindbäck har också hört saker. Hennes källa är betydligt mindre hemlig: Expressenkritikern Gunilla Brodrej. Hon kastar fram teorin att Anne Swärds sorti ur Nobelkommittén och Jila Mossaeds inträde skulle kunna ha något med saken att göra. Ismaïl säger att han inte hört det – och podden understryker själv att det är spekulation.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Litteraturpodden Gästabudet har fått nys om oenighet i Nobelkommittén – och spekulerar om vem som ligger bakom. Dessutom: bröllopsskvaller, en Nobelprisförbannelse och en frisör med starka åsikter om Doris Lessing.

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien. Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut. – Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det […]

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Lyra Eriksson Lindbäck har också hört saker. Hennes källa är betydligt mindre hemlig: Expressenkritikern Gunilla Brodrej. Hon kastar fram teorin att Anne Swärds sorti ur Nobelkommittén och Jila Mossaeds inträde skulle kunna ha något med saken att göra. Ismaïl säger att han inte hört det – och podden understryker själv att det är spekulation.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Litteraturpodden Gästabudet har fått nys om oenighet i Nobelkommittén – och spekulerar om vem som ligger bakom. Dessutom i veckans Flammanexklusiva avsnitt: bröllopsskvaller, en Nobelprisförbannelse och en frisör med starka åsikter om Doris Lessing.

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Lyra Eriksson Lindbäck har också hört saker. Hennes källa är betydligt mindre hemlig: Expressenkritikern Gunilla Brodrej. Hon kastar fram teorin att Anne Swärds sorti ur Nobelkommittén och Jila Mossaeds inträde skulle kunna ha något med saken att göra. Ismaïl säger att han inte hört det – och podden understryker själv att det är spekulation.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Litteraturpodden Gästabudet har fått nys om oenighet i Nobelkommittén – och spekulerar om vem som ligger bakom. Dessutom i veckans Flammanexklusiva avsnitt: bröllopsskvaller, en Nobelprisförbannelse och en frisör med starka åsikter om Doris Lessing.

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Lyra Eriksson Lindbäck har också hört saker. Hennes källa är betydligt mindre hemlig: Expressenkritikern Gunilla Brodrej. Hon kastar fram teorin att Anne Swärds sorti ur Nobelkommittén och Jila Mossaeds inträde skulle kunna ha något med saken att göra. Ismaïl säger att han inte hört det – och podden understryker själv att det är spekulation.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Litteraturpodden Gästabudet har fått nys om oenighet i Nobelkommittén – och spekulerar om vem som ligger bakom. Dessutom: bröllopsskvaller, en Nobelprisförbannelse och en frisör med starka åsikter om Doris Lessing.

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien. Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut. – Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det […]

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Lyra Eriksson Lindbäck har också hört saker. Hennes källa är betydligt mindre hemlig: Expressenkritikern Gunilla Brodrej. Hon kastar fram teorin att Anne Swärds sorti ur Nobelkommittén och Jila Mossaeds inträde skulle kunna ha något med saken att göra. Ismaïl säger att han inte hört det – och podden understryker själv att det är spekulation.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Litteraturpodden Gästabudet har fått nys om oenighet i Nobelkommittén – och spekulerar om vem som ligger bakom. Dessutom i veckans Flammanexklusiva avsnitt: bröllopsskvaller, en Nobelprisförbannelse och en frisör med starka åsikter om Doris Lessing.

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Lyra Eriksson Lindbäck har också hört saker. Hennes källa är betydligt mindre hemlig: Expressenkritikern Gunilla Brodrej. Hon kastar fram teorin att Anne Swärds sorti ur Nobelkommittén och Jila Mossaeds inträde skulle kunna ha något med saken att göra. Ismaïl säger att han inte hört det – och podden understryker själv att det är spekulation.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Litteraturpodden Gästabudet har fått nys om oenighet i Nobelkommittén – och spekulerar om vem som ligger bakom. Dessutom i veckans Flammanexklusiva avsnitt: bröllopsskvaller, en Nobelprisförbannelse och en frisör med starka åsikter om Doris Lessing.

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Lyra Eriksson Lindbäck har också hört saker. Hennes källa är betydligt mindre hemlig: Expressenkritikern Gunilla Brodrej. Hon kastar fram teorin att Anne Swärds sorti ur Nobelkommittén och Jila Mossaeds inträde skulle kunna ha något med saken att göra. Ismaïl säger att han inte hört det – och podden understryker själv att det är spekulation.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Litteraturpodden Gästabudet har fått nys om oenighet i Nobelkommittén – och spekulerar om vem som ligger bakom. Dessutom: bröllopsskvaller, en Nobelprisförbannelse och en frisör med starka åsikter om Doris Lessing.

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien. Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut. – Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det […]

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Lyra Eriksson Lindbäck har också hört saker. Hennes källa är betydligt mindre hemlig: Expressenkritikern Gunilla Brodrej. Hon kastar fram teorin att Anne Swärds sorti ur Nobelkommittén och Jila Mossaeds inträde skulle kunna ha något med saken att göra. Ismaïl säger att han inte hört det – och podden understryker själv att det är spekulation.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
Oenighet i Nobelkommittén – ”det fanns lite tension”

DESCRIPTION:
Litteraturpodden Gästabudet har fått nys om oenighet i Nobelkommittén – och spekulerar om vem som ligger bakom. Dessutom i veckans Flammanexklusiva avsnitt: bröllopsskvaller, en Nobelprisförbannelse och en frisör med starka åsikter om Doris Lessing.

CONTENT:
Ett dygn före Nobelpriset i litteratur gör Gästabudet det enda rimliga: sprider skvaller från Svenska Akademien.

Agri Ismaïl säger sig ha hört från en källa att allt inte har varit frid och fröjd i Nobelkommittén inför årets beslut.

– Bråk är nog lite för starkt ord. Men man var inte överens helt enkelt. Och det fanns lite tension, säger han i det nya avsnittet.

Lyra Eriksson Lindbäck har också hört saker. Hennes källa är betydligt mindre hemlig: Expressenkritikern Gunilla Brodrej. Hon kastar fram teorin att Anne Swärds sorti ur Nobelkommittén och Jila Mossaeds inträde skulle kunna ha något med saken att göra. Ismaïl säger att han inte hört det – och podden understryker själv att det är spekulation.

Men om det faktiskt varit oenighet uppstår nästa fråga: vem kan man tänkas ha bråkat om?

Mikaela Pejković (tidigare Blomqvist), som själv satt i Svenska Akademiens externa Nobelkommitté efter krisen 2018, har en teori. Det borde vara ett stort namn som alla ledamöter känner sig kvalificerade att ha starka åsikter om – inte någon obskyr poet som ingen vågar såga.

– Min första tanke när jag fick höra det här var att då går det säkert till Anne Carson eller någon motsvarande. Om det är en engelskspråkig författare tycker alla att de har tillräckligt på fötterna för att kunna bråka och ha en stark åsikt, säger hon.

Ett Carsonpris skulle dock inte mötas av champagnekorkar hos hela Gästabudet.

Pejković tycker att Carson har skrivit flera mycket bra böcker, men att hon på senare år blivit ”för förälskad i sin egen författarperson”. Ismaïl går ännu längre och försöker minnas när han senast verkligen älskade en ny Carsonbok. Svaret blir Nox – från 2010.

Podden påminner också om när medlemmarna skulle läsa Norma Jeane Baker of Troy högt på Ellerströms release och enhälligt tyckte att den var riktigt dålig.

Därifrån utvecklas en teori om Nobelprisets kanske största förbannelse: pristagarna slutar skriva bra böcker.

Louise Glück framhålls först som motsatsen – nästan hela hennes produktion höll hög nivå. Sedan fick hon Nobelpriset och skrev sin första prosabok, berättad ur två spädbarns perspektiv.

Pejković, som recenserade den svenska översättningen, sammanfattar domen kort:

– Den var fruktansvärd.

Olga Tokarczuk får ungefär samma behandling. Pejković satt i kommittén när Tokarczuk tilldelades priset och gillar flera av hennes böcker, men kallar henne ojämn och tycker att hon ibland blir så upptagen av att vara ”politiskt god” att litteraturen blir ointressant. Romanen Empusion, utgiven efter Nobelpriset, får rejält med stryk.

Rachel Cusk har inte ens fått priset ännu, men enligt Eriksson Lindbäck kan Nobelprisspekulationerna redan ha börjat göra skada: efter tillräckligt många år som möjlig kandidat har hennes stil, enligt Lyra, blivit allt mer pompös.

Mitt i allt hinner podden också avhandla Eyvind Johnsons ojämnhet, Thomas Manns Nobelkompatibla ego och en billig frisör vid Södra station som tydligen gärna diskuterar Doris Lessing med kunderna – och föredrar Shikasta framför Den femte sanningen.

Och så finns förstås veckans verkligt stora personnyhet.

Mikaela Blomqvist har gift sig och heter numera Mikaela Pejković. Gästabudet konstaterar att GP var snabba med namnbytet och skickar samtidigt en hälsning till alla eventuella beundrare: nu är det ”kört för gott”. Lyra berättar dessutom att en gäst på bröllopet trodde att hon och Pejković var systrar – medan en Facebookföljare, efter att ha sett en bild på dem tillsammans, gratulerade dem båda till giftermålet.

På torsdag klockan 13 får vi veta om Gästabudets skvaller också innehöll ett Nobelspår. Årets litteraturpris tillkännages då i Börshuset.

Lyssna på hela Gästabudets Nobelavsnitt här.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon anser att den svenska utredningen inte tar tillräcklig hänsyn till aspekter som dessa, och ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom den offentliga debatten – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en än mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon tillhör de som ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom den offentliga debatten – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon anser att den svenska utredningen inte tar tillräcklig hänsyn till aspekter som dessa, och ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom en högerpolitisk diskurs jag skulle kalla skadlig – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon anser att den svenska utredningen inte tar tillräcklig hänsyn till aspekter som dessa, och ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom den offentliga debatten – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon anser att den svenska utredningen inte tar tillräcklig hänsyn till aspekter som dessa, och ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom den offentliga debatten – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en än mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon tillhör de som ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom den offentliga debatten – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon anser att den svenska utredningen inte tar tillräcklig hänsyn till aspekter som dessa, och ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom en högerpolitisk diskurs jag skulle kalla skadlig – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon anser att den svenska utredningen inte tar tillräcklig hänsyn till aspekter som dessa, och ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom den offentliga debatten – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon anser att den svenska utredningen inte tar tillräcklig hänsyn till aspekter som dessa, och ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom den offentliga debatten – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en än mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon tillhör de som ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom den offentliga debatten – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon anser att den svenska utredningen inte tar tillräcklig hänsyn till aspekter som dessa, och ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom en högerpolitisk diskurs jag skulle kalla skadlig – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
På andra sidan ordet

DESCRIPTION:
Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.

CONTENT:
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”

Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.

Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.

– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.

Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.

Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.

Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.

”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:

”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”

När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.

Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.

Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.

– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.

– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.

Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:

– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.

Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?

– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.

Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.

Den landar i en mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.

– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.

– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.

Hon anser att den svenska utredningen inte tar tillräcklig hänsyn till aspekter som dessa, och ser fler problem än fördelar med begreppet:

– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom den offentliga debatten – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.

En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.

Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.

– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).

– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.

Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:

– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:

– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.

Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Karim Jebari: Rika majoritetssvenskar driver på segregationen

 
 

 
 I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
 
 

 Kommentar
 Karim Jebari 
 

 

	

Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.

De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.

Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:

– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.

TITLE:
”Agaba Rogers kommer dö när ni skickar honom till Uganda”

DESCRIPTION:
31-åriga Agaba Rogers vill inte tillbaka till Uganda, där han riskerar fängelse och dödsstraff som homosexuell man. På sociala medier hotar människor – vissa av dem hans släktingar – fortfarande varje vecka med vad som kommer hända om han sätter sin fot i landet igen. Ändå sitter han på ett förvar i Göteborg, i väntan på utvisning.

CONTENT:
I sex månader har Agaba Rogers, som flydde till Sverige från Uganda 2014, suttit på Migrationsverkets förvar i Mölndal utanför Göteborg. Nu tas fallet tas upp för omprövning.

– Det beviljades på grund av ny bevisning, som handlar om att mycket information om honom finns publicerad på internet tillgängligt för allmänheten, förklarar Hanna Johansson, Rogers advokat från Asylbyrån.

– Bevisningen talar för att människor och myndigheter i Uganda redan tagit del av den informationen, och en risk att fler förr eller senare gör det. Då blir konsekvenserna för honom ödesdigra.

Sedan 2023 kan samkönat umgänge och ”främjande av homosexualitet” i Uganda innebära fängelsestraff i upp till 20 år. För instanser som anses ”grova” finns både livstid och döden i straffskalan.

Befolkningen i Uganda lyder också under rapporteringsskyldighet, berättar Hanna Johansson – en lag som kräver att ”misstänkt samröre” med hbtq-personer och queerorganisationer anges till myndigheterna.

– Det är ett av världens farligaste länder för hbtqi-personer, och personer som stöttar sexuell likabehandling. Att utvisa Rogers under de premisserna är inte förenligt med internationell rätt, säger advokaten till Flamman.

”Informationen på internet” syftar dels på uppmärksamhet kring fallet från hbtq-organisationer som Rainbow Refugees och RFSL Newcomers, och bilder från evenemang i Sverige, som en Pride-artikel i Borås Tidning 2023. 

Men det rör sig också om en intervju Agaba Rogers gjort med en ugandisk Youtube-kanal, vid namn ”Pengpeng Nation”. Beskrivningen lyder:

”Möt en ugandisk homosexuell man som befinner sig i Sverige, där han söker skydd och asyl på grund av sin sexuella läggning. Känslan av isolering och att nekas rätten att leva sida vid sida med andra människor – oavsett sexuell läggning – har deprimerat honom på djupet.”

Svenska organisationer som uppmärksammat Agaba Rogers fall har mottagit hotfulla meddelanden från släktingar i Uganda, bland annat Rogers farbror. De skriver att de gjort Agaba Rogers arvlös för hans ”val” att ”bli bög”, och att de kommer ringa polisen så fort han landar på flygplatsen. 

Vissa kommentarer nämner specifikt Youtube-intervjun hos ”Pengpeng” som ett offentligt bevis på att Rogers är homosexuell. Exempel på dessa har nu skickats in till Migrationsverket, som konstaterat att ”omständigheterna som rör publiceringar i olika medier och ytterligare aktiviteter” var nya.

”Migrationsverket ifrågasatte dock dessa omständigheter efter bevisvärdering”, enligt offentliga handlingar från Migrationsdomstolen, och ”drog därmed slutsatsen att det inte genom dessa omständigheter hade gjorts antagligt att [Rogers] löpte risk för skyddsgrundande behandling i hemlandet”.

– De ifrågasätter mindre att situationen är allvarlig i Uganda i sig, utan mer vem som skulle söka upp honom. Där är vår hållning att det finns så pass mycket identifierbar och tillgänglig information om honom ute på internet, att det i dagens samhälle ändå finns en uppenbar risk för det, säger Hanna Johansson till Flamman, och fortsätter:

– Migrationsverket har gjort en bedömning av tillförlitligheten i Rogers muntliga uppgifter, om han är genuin, och ställt frågor om hans läggning. Men de har förbisett den skriftliga bevisning som finns, och inte gjort någon riktig värdering av den.

Även i svenska Instagram-kommentarsfält, från inlägg om demonstrationer i Stockholm mot Agaba Rogers utvisning, dyker homofoba hot och avrådande kommentarer upp på engelska:

”Vi behöver fan inte den här mannen i Uganda längre. Hans familj ville bota honom från denna sjukdom, men jag svär på Bibeln att hans straff kommer att bli hängning. Han drar hela vårt samhälle i smutsen. Far åt helvete.”

”Agaba ditt straff kommer vara att bli slaktad eller bränd”

”Stoppa detta, snälla. Agaba Rogers kommer vara DÖD när ni skickar honom till Uganda.”

Kommentarer som säger sig vara från personer i Agaba Rogers ”familj och klan” skriver i stället att de helst vill att han utvisas till Uganda – för att få ”möta lagens vrede, och ruttna i fängelse”:

”Vi försökte hjälpa dig ur ditt syndiga beteende, men du svek oss. Vi uteslöt dig för att du är ett missfoster som inte kan passa in i vårt samhälle.”

En annan Instagram-användare hälsar, något mer välmenande, att han också sett Rogers intervju på ”Pengpeng Nation”:

”Hej bror, ledsen att du går igenom detta, men det är väldigt farligt för dig att komma tillbaka till Uganda just nu. Du kan bli dödad, bäst att kämpa på alla sätt för att stanna i Sverige. Allt väl.”

Agaba Rogers på Mölndalsförvaret. Foto: Amnesty Press

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
”Agaba Rogers kommer dö när ni skickar honom till Uganda”

DESCRIPTION:
31-åriga Agaba Rogers vill inte tillbaka till Uganda, där han riskerar fängelse och dödsstraff som homosexuell man. På sociala medier hotar människor – vissa av dem hans släktingar – fortfarande varje vecka med vad som kommer hända om han sätter sin fot i landet igen. Ändå sitter han på ett förvar i Göteborg, i väntan på utvisning.

CONTENT:
I sex månader har Agaba Rogers, som flydde till Sverige från Uganda 2014, suttit på Migrationsverkets förvar i Mölndal utanför Göteborg. Nu tas fallet tas upp för omprövning.

– Det beviljades på grund av ny bevisning, som handlar om att mycket information om honom finns publicerad på internet tillgängligt för allmänheten, förklarar Hanna Johansson, Rogers advokat från Asylbyrån.

– Bevisningen talar för att människor och myndigheter i Uganda redan tagit del av den informationen, och en risk att fler förr eller senare gör det. Då blir konsekvenserna för honom ödesdigra.

Sedan 2023 kan samkönat umgänge och ”främjande av homosexualitet” i Uganda innebära fängelsestraff i upp till 20 år. För instanser som anses ”grova” finns både livstid och döden i straffskalan.

Befolkningen i Uganda lyder också under rapporteringsskyldighet, berättar Hanna Johansson – en lag som kräver att ”misstänkt samröre” med hbtq-personer och queerorganisationer anges till myndigheterna.

– Det är ett av världens farligaste länder för hbtqi-personer, och personer som stöttar sexuell likabehandling. Att utvisa Rogers under de premisserna är inte förenligt med internationell rätt, säger advokaten till Flamman.

”Informationen på internet” syftar dels på uppmärksamhet kring fallet från hbtq-organisationer som Rainbow Refugees och RFSL Newcomers, och bilder från evenemang i Sverige, som en Pride-artikel i Borås Tidning 2023. 

Men det rör sig också om en intervju Agaba Rogers gjort med en ugandisk Youtube-kanal, vid namn ”Pengpeng Nation”. Beskrivningen lyder:

”Möt en ugandisk homosexuell man som befinner sig i Sverige, där han söker skydd och asyl på grund av sin sexuella läggning. Känslan av isolering och att nekas rätten att leva sida vid sida med andra människor – oavsett sexuell läggning – har deprimerat honom på djupet.”

Svenska organisationer som uppmärksammat Agaba Rogers fall har mottagit hotfulla meddelanden från släktingar i Uganda, bland annat Rogers farbror. De skriver att de gjort Agaba Rogers arvlös för hans ”val” att ”bli bög”, och att de kommer ringa polisen så fort han landar på flygplatsen. 

Vissa kommentarer nämner specifikt Youtube-intervjun hos ”Pengpeng” som ett offentligt bevis på att Rogers är homosexuell. Exempel på dessa har nu skickats in till Migrationsverket, som konstaterat att ”omständigheterna som rör publiceringar i olika medier och ytterligare aktiviteter” var nya.

”Migrationsverket ifrågasatte dock dessa omständigheter efter bevisvärdering”, enligt offentliga handlingar från Migrationsdomstolen, och ”drog därmed slutsatsen att det inte genom dessa omständigheter hade gjorts antagligt att [Rogers] löpte risk för skyddsgrundande behandling i hemlandet”.

– De ifrågasätter mindre att situationen är allvarlig i Uganda i sig, utan mer vem som skulle söka upp honom. Där är vår hållning att det finns så pass mycket identifierbar och tillgänglig information om honom ute på internet, att det i dagens samhälle ändå finns en uppenbar risk för det, säger Hanna Johansson till Flamman, och fortsätter:

– Migrationsverket har gjort en bedömning av tillförlitligheten i Rogers muntliga uppgifter, om han är genuin, och ställt frågor om hans läggning. Men de har förbisett den skriftliga bevisning som finns, och inte gjort någon riktig värdering av den.

Även i svenska Instagram-kommentarsfält, från inlägg om demonstrationer i Stockholm mot Agaba Rogers utvisning, dyker homofoba hot och avrådande kommentarer upp på engelska:

”Vi behöver fan inte den här mannen i Uganda längre. Hans familj ville bota honom från denna sjukdom, men jag svär på Bibeln att hans straff kommer att bli hängning. Han drar hela vårt samhälle i smutsen. Far åt helvete.”

”Agaba ditt straff kommer vara att bli slaktad eller bränd”

”Stoppa detta, snälla. Agaba Rogers kommer vara DÖD när ni skickar honom till Uganda.”

Kommentarer som säger sig vara från personer i Agaba Rogers ”familj och klan” skriver i stället att de helst vill att han utvisas till Uganda – för att få ”möta lagens vrede, och ruttna i fängelse”:

”Vi försökte hjälpa dig ur ditt syndiga beteende, men du svek oss. Vi uteslöt dig för att du är ett missfoster som inte kan passa in i vårt samhälle.”

En annan Instagram-användare hälsar, något mer välmenande, att han också sett Rogers intervju på ”Pengpeng Nation”:

”Hej bror, ledsen att du går igenom detta, men det är väldigt farligt för dig att komma tillbaka till Uganda just nu. Du kan bli dödad, bäst att kämpa på alla sätt för att stanna i Sverige. Allt väl.”

Uppdatering: Under onsdagskvällen, den 7 oktober, släpptes Agaba Rogers ut ur förvaret. Hans ärende är fortfarande öppet.

Agaba Rogers på Mölndalsförvaret. Foto: Amnesty Press

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
”Agaba Rogers kommer dö när ni skickar honom till Uganda”

DESCRIPTION:
31-åriga Agaba Rogers vill inte tillbaka till Uganda, där han riskerar fängelse och dödsstraff som homosexuell man. På sociala medier hotar människor – vissa av dem hans släktingar – fortfarande varje vecka med vad som kommer hända om han sätter sin fot i landet igen. Ändå sitter han på ett förvar i Göteborg, i väntan på utvisning.

CONTENT:
I sex månader har Agaba Rogers, som flydde till Sverige från Uganda 2014, suttit på Migrationsverkets förvar i Mölndal utanför Göteborg. Nu tas fallet tas upp för omprövning.

– Det beviljades på grund av ny bevisning, som handlar om att mycket information om honom finns publicerad på internet tillgängligt för allmänheten, förklarar Hanna Johansson, Rogers advokat från Asylbyrån.

– Vi ser att människor och myndigheter i Uganda redan tagit del av den informationen, och en risk att fler förr eller senare gör det. Då blir konsekvenserna för honom ödesdigra.

Sedan 2023 kan samkönat umgänge och ”främjande av homosexualitet” i Uganda innebära fängelsestraff i upp till 20 år. För instanser som anses ”grova” finns både livstid och döden i straffskalan.

Befolkningen i Uganda lyder också under rapporteringsskyldighet, berättar Hanna Johansson – en lag som kräver att ”misstänkt samröre” med hbtq-personer och queerorganisationer anges till myndigheterna.

– Det är ett av världens farligaste länder för hbtqi-personer, och personer som stöttar sexuell likabehandling. Att utvisa Rogers under de premisserna hade inte varit förenligt med internationell rätt, säger advokaten till Flamman.

”Informationen på internet” syftar dels på uppmärksamhet kring fallet från hbtq-organisationer som Rainbow Refugees och RFSL Newcomers, och bilder från evenemang i Sverige, som en Pride-artikel i Borås Tidning 2023. 

Men det rör sig också om en intervju Agaba Rogers gjort med en ugandisk Youtube-kanal, vid namn ”Pengpeng Nation”. Beskrivningen lyder:

”Möt en ugandisk homosexuell man som befinner sig i Sverige, där han söker skydd och asyl på grund av sin sexuella läggning. Känslan av isolering och att nekas rätten att leva sida vid sida med andra människor – oavsett sexuell läggning – har deprimerat honom på djupet.”

Svenska organisationer som uppmärksammat Agaba Rogers fall har mottagit hotfulla meddelanden från släktingar i Uganda, bland annat Rogers farbror. De skriver att de gjort Agaba Rogers arvlös för hans ”val” att ”bli bög”, och att de kommer ringa polisen så fort han landar på flygplatsen. 

Vissa kommentarer nämner specifikt Youtube-intervjun hos ”Pengpeng” som ett offentligt bevis på att Rogers är homosexuell. Exempel på dessa har nu skickats in till Migrationsverket, som konstaterat att ”omständigheterna som rör publiceringar i olika medier och ytterligare aktiviteter” var nya.

”Migrationsverket ifrågasatte dock dessa omständigheter efter bevisvärdering”, enligt offentliga handlingar från Migrationsdomstolen, och ”drog därmed slutsatsen att det inte genom dessa omständigheter hade gjorts antagligt att [Rogers] löpte risk för skyddsgrundande behandling i hemlandet”.

– De ifrågasätter mindre att situationen är allvarlig i Uganda i sig, utan mer vem som skulle söka upp honom. Där är vår hållning att det finns så pass mycket identifierbar och tillgänglig information om honom ute på internet, att det i dagens samhälle ändå finns en uppenbar risk för det, säger Hanna Johansson till Flamman, och fortsätter:

– Migrationsverket har gjort en bedömning av tillförlitligheten i Rogers muntliga uppgifter, om han är genuin, och ställt frågor om hans läggning. Men de har förbisett den skriftliga bevisning som finns, och inte gjort någon riktig värdering av den.

Även i svenska Instagram-kommentarsfält, från inlägg om demonstrationer i Stockholm mot Agaba Rogers utvisning, dyker homofoba hot och avrådande kommentarer upp på engelska:

”Vi behöver fan inte den här mannen i Uganda längre. Hans familj ville bota honom från denna sjukdom, men jag svär på Bibeln att hans straff kommer att bli hängning. Han drar hela vårt samhälle i smutsen. Far åt helvete.”

”Agaba ditt straff kommer vara att bli slaktad eller bränd”

”Stoppa detta, snälla. Agaba Rogers kommer vara DÖD när ni skickar honom till Uganda.”

Kommentarer som säger sig vara från personer i Agaba Rogers ”familj och klan” skriver i stället att de helst vill att han utvisas till Uganda – för att få ”möta lagens vrede, och ruttna i fängelse”:

”Vi försökte hjälpa dig ur ditt syndiga beteende, men du svek oss. Vi uteslöt dig för att du är ett missfoster som inte kan passa in i vårt samhälle.”

En annan Instagram-användare hälsar, något mer välmenande, att han också sett Rogers intervju på ”Pengpeng Nation”:

”Hej bror, ledsen att du går igenom detta, men det är väldigt farligt för dig att komma tillbaka till Uganda just nu. Du kan bli dödad, bäst att kämpa på alla sätt för att stanna i Sverige. Allt väl.”

Agaba Rogers på Mölndalsförvaret. Foto: Amnesty Press

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
”Agaba Rogers kommer dö när ni skickar honom till Uganda”

DESCRIPTION:
31-åriga Agaba Rogers vill inte tillbaka till Uganda, där han riskerar fängelse och dödsstraff som homosexuell man. På sociala medier hotar människor – vissa av dem hans släktingar – fortfarande varje vecka med vad som kommer hända om han sätter sin fot i landet igen. Ändå sitter han på ett förvar i Göteborg, i väntan på utvisning.

CONTENT:
I sex månader har Agaba Rogers, som flydde till Sverige från Uganda 2014, suttit på Migrationsverkets förvar i Mölndal utanför Göteborg. Nu tas fallet tas upp för omprövning.

– Det beviljades på grund av ny bevisning, som handlar om att mycket information om honom finns publicerad på internet tillgängligt för allmänheten, förklarar Hanna Johansson, Rogers advokat från Asylbyrån.

– Bevisningen talar för att människor och myndigheter i Uganda redan tagit del av den informationen, och en risk att fler förr eller senare gör det. Då blir konsekvenserna för honom ödesdigra.

Sedan 2023 kan samkönat umgänge och ”främjande av homosexualitet” i Uganda innebära fängelsestraff i upp till 20 år. För instanser som anses ”grova” finns både livstid och döden i straffskalan.

Befolkningen i Uganda lyder också under rapporteringsskyldighet, berättar Hanna Johansson – en lag som kräver att ”misstänkt samröre” med hbtq-personer och queerorganisationer anges till myndigheterna.

– Det är ett av världens farligaste länder för hbtqi-personer, och personer som stöttar sexuell likabehandling. Att utvisa Rogers under de premisserna är inte förenligt med internationell rätt, säger advokaten till Flamman.

”Informationen på internet” syftar dels på uppmärksamhet kring fallet från hbtq-organisationer som Rainbow Refugees och RFSL Newcomers, och bilder från evenemang i Sverige, som en Pride-artikel i Borås Tidning 2023. 

Men det rör sig också om en intervju Agaba Rogers gjort med en ugandisk Youtube-kanal, vid namn ”Pengpeng Nation”. Beskrivningen lyder:

”Möt en ugandisk homosexuell man som befinner sig i Sverige, där han söker skydd och asyl på grund av sin sexuella läggning. Känslan av isolering och att nekas rätten att leva sida vid sida med andra människor – oavsett sexuell läggning – har deprimerat honom på djupet.”

Svenska organisationer som uppmärksammat Agaba Rogers fall har mottagit hotfulla meddelanden från släktingar i Uganda, bland annat Rogers farbror. De skriver att de gjort Agaba Rogers arvlös för hans ”val” att ”bli bög”, och att de kommer ringa polisen så fort han landar på flygplatsen. 

Vissa kommentarer nämner specifikt Youtube-intervjun hos ”Pengpeng” som ett offentligt bevis på att Rogers är homosexuell. Exempel på dessa har nu skickats in till Migrationsverket, som konstaterat att ”omständigheterna som rör publiceringar i olika medier och ytterligare aktiviteter” var nya.

”Migrationsverket ifrågasatte dock dessa omständigheter efter bevisvärdering”, enligt offentliga handlingar från Migrationsdomstolen, och ”drog därmed slutsatsen att det inte genom dessa omständigheter hade gjorts antagligt att [Rogers] löpte risk för skyddsgrundande behandling i hemlandet”.

– De ifrågasätter mindre att situationen är allvarlig i Uganda i sig, utan mer vem som skulle söka upp honom. Där är vår hållning att det finns så pass mycket identifierbar och tillgänglig information om honom ute på internet, att det i dagens samhälle ändå finns en uppenbar risk för det, säger Hanna Johansson till Flamman, och fortsätter:

– Migrationsverket har gjort en bedömning av tillförlitligheten i Rogers muntliga uppgifter, om han är genuin, och ställt frågor om hans läggning. Men de har förbisett den skriftliga bevisning som finns, och inte gjort någon riktig värdering av den.

Även i svenska Instagram-kommentarsfält, från inlägg om demonstrationer i Stockholm mot Agaba Rogers utvisning, dyker homofoba hot och avrådande kommentarer upp på engelska:

”Vi behöver fan inte den här mannen i Uganda längre. Hans familj ville bota honom från denna sjukdom, men jag svär på Bibeln att hans straff kommer att bli hängning. Han drar hela vårt samhälle i smutsen. Far åt helvete.”

”Agaba ditt straff kommer vara att bli slaktad eller bränd”

”Stoppa detta, snälla. Agaba Rogers kommer vara DÖD när ni skickar honom till Uganda.”

Kommentarer som säger sig vara från personer i Agaba Rogers ”familj och klan” skriver i stället att de helst vill att han utvisas till Uganda – för att få ”möta lagens vrede, och ruttna i fängelse”:

”Vi försökte hjälpa dig ur ditt syndiga beteende, men du svek oss. Vi uteslöt dig för att du är ett missfoster som inte kan passa in i vårt samhälle.”

En annan Instagram-användare hälsar, något mer välmenande, att han också sett Rogers intervju på ”Pengpeng Nation”:

”Hej bror, ledsen att du går igenom detta, men det är väldigt farligt för dig att komma tillbaka till Uganda just nu. Du kan bli dödad, bäst att kämpa på alla sätt för att stanna i Sverige. Allt väl.”

Agaba Rogers på Mölndalsförvaret. Foto: Amnesty Press

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
”Agaba Rogers kommer dö när ni skickar honom till Uganda”

DESCRIPTION:
31-åriga Agaba Rogers vill inte tillbaka till Uganda, där han riskerar fängelse och dödsstraff som homosexuell man. På sociala medier hotar människor – vissa av dem hans släktingar – fortfarande varje vecka med vad som kommer hända om han sätter sin fot i landet igen. Ändå sitter han på ett förvar i Göteborg, i väntan på utvisning.

CONTENT:
I sex månader har Agaba Rogers, som flydde till Sverige från Uganda 2014, suttit på Migrationsverkets förvar i Mölndal utanför Göteborg. Nu tas fallet tas upp för omprövning.

– Det beviljades på grund av ny bevisning, som handlar om att mycket information om honom finns publicerad på internet tillgängligt för allmänheten, förklarar Hanna Johansson, Rogers advokat från Asylbyrån.

– Bevisningen talar för att människor och myndigheter i Uganda redan tagit del av den informationen, och en risk att fler förr eller senare gör det. Då blir konsekvenserna för honom ödesdigra.

Sedan 2023 kan samkönat umgänge och ”främjande av homosexualitet” i Uganda innebära fängelsestraff i upp till 20 år. För instanser som anses ”grova” finns både livstid och döden i straffskalan.

Befolkningen i Uganda lyder också under rapporteringsskyldighet, berättar Hanna Johansson – en lag som kräver att ”misstänkt samröre” med hbtq-personer och queerorganisationer anges till myndigheterna.

– Det är ett av världens farligaste länder för hbtqi-personer, och personer som stöttar sexuell likabehandling. Att utvisa Rogers under de premisserna är inte förenligt med internationell rätt, säger advokaten till Flamman.

”Informationen på internet” syftar dels på uppmärksamhet kring fallet från hbtq-organisationer som Rainbow Refugees och RFSL Newcomers, och bilder från evenemang i Sverige, som en Pride-artikel i Borås Tidning 2023. 

Men det rör sig också om en intervju Agaba Rogers gjort med en ugandisk Youtube-kanal, vid namn ”Pengpeng Nation”. Beskrivningen lyder:

”Möt en ugandisk homosexuell man som befinner sig i Sverige, där han söker skydd och asyl på grund av sin sexuella läggning. Känslan av isolering och att nekas rätten att leva sida vid sida med andra människor – oavsett sexuell läggning – har deprimerat honom på djupet.”

Svenska organisationer som uppmärksammat Agaba Rogers fall har mottagit hotfulla meddelanden från släktingar i Uganda, bland annat Rogers farbror. De skriver att de gjort Agaba Rogers arvlös för hans ”val” att ”bli bög”, och att de kommer ringa polisen så fort han landar på flygplatsen. 

Vissa kommentarer nämner specifikt Youtube-intervjun hos ”Pengpeng” som ett offentligt bevis på att Rogers är homosexuell. Exempel på dessa har nu skickats in till Migrationsverket, som konstaterat att ”omständigheterna som rör publiceringar i olika medier och ytterligare aktiviteter” var nya.

”Migrationsverket ifrågasatte dock dessa omständigheter efter bevisvärdering”, enligt offentliga handlingar från Migrationsdomstolen, och ”drog därmed slutsatsen att det inte genom dessa omständigheter hade gjorts antagligt att [Rogers] löpte risk för skyddsgrundande behandling i hemlandet”.

– De ifrågasätter mindre att situationen är allvarlig i Uganda i sig, utan mer vem som skulle söka upp honom. Där är vår hållning att det finns så pass mycket identifierbar och tillgänglig information om honom ute på internet, att det i dagens samhälle ändå finns en uppenbar risk för det, säger Hanna Johansson till Flamman, och fortsätter:

– Migrationsverket har gjort en bedömning av tillförlitligheten i Rogers muntliga uppgifter, om han är genuin, och ställt frågor om hans läggning. Men de har förbisett den skriftliga bevisning som finns, och inte gjort någon riktig värdering av den.

Även i svenska Instagram-kommentarsfält, från inlägg om demonstrationer i Stockholm mot Agaba Rogers utvisning, dyker homofoba hot och avrådande kommentarer upp på engelska:

”Vi behöver fan inte den här mannen i Uganda längre. Hans familj ville bota honom från denna sjukdom, men jag svär på Bibeln att hans straff kommer att bli hängning. Han drar hela vårt samhälle i smutsen. Far åt helvete.”

”Agaba ditt straff kommer vara att bli slaktad eller bränd”

”Stoppa detta, snälla. Agaba Rogers kommer vara DÖD när ni skickar honom till Uganda.”

Kommentarer som säger sig vara från personer i Agaba Rogers ”familj och klan” skriver i stället att de helst vill att han utvisas till Uganda – för att få ”möta lagens vrede, och ruttna i fängelse”:

”Vi försökte hjälpa dig ur ditt syndiga beteende, men du svek oss. Vi uteslöt dig för att du är ett missfoster som inte kan passa in i vårt samhälle.”

En annan Instagram-användare hälsar, något mer välmenande, att han också sett Rogers intervju på ”Pengpeng Nation”:

”Hej bror, ledsen att du går igenom detta, men det är väldigt farligt för dig att komma tillbaka till Uganda just nu. Du kan bli dödad, bäst att kämpa på alla sätt för att stanna i Sverige. Allt väl.”

Agaba Rogers på Mölndalsförvaret. Foto: Amnesty Press

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
”Agaba Rogers kommer dö när ni skickar honom till Uganda”

DESCRIPTION:
31-åriga Agaba Rogers vill inte tillbaka till Uganda, där han riskerar fängelse och dödsstraff som homosexuell man. På sociala medier hotar människor – vissa av dem hans släktingar – fortfarande varje vecka med vad som kommer hända om han sätter sin fot i landet igen. Ändå sitter han på ett förvar i Göteborg, i väntan på utvisning.

CONTENT:
I sex månader har Agaba Rogers, som flydde till Sverige från Uganda 2014, suttit på Migrationsverkets förvar i Mölndal utanför Göteborg. Nu tas fallet tas upp för omprövning.

– Det beviljades på grund av ny bevisning, som handlar om att mycket information om honom finns publicerad på internet tillgängligt för allmänheten, förklarar Hanna Johansson, Rogers advokat från Asylbyrån.

– Bevisningen talar för att människor och myndigheter i Uganda redan tagit del av den informationen, och en risk att fler förr eller senare gör det. Då blir konsekvenserna för honom ödesdigra.

Sedan 2023 kan samkönat umgänge och ”främjande av homosexualitet” i Uganda innebära fängelsestraff i upp till 20 år. För instanser som anses ”grova” finns både livstid och döden i straffskalan.

Befolkningen i Uganda lyder också under rapporteringsskyldighet, berättar Hanna Johansson – en lag som kräver att ”misstänkt samröre” med hbtq-personer och queerorganisationer anges till myndigheterna.

– Det är ett av världens farligaste länder för hbtqi-personer, och personer som stöttar sexuell likabehandling. Att utvisa Rogers under de premisserna är inte förenligt med internationell rätt, säger advokaten till Flamman.

”Informationen på internet” syftar dels på uppmärksamhet kring fallet från hbtq-organisationer som Rainbow Refugees och RFSL Newcomers, och bilder från evenemang i Sverige, som en Pride-artikel i Borås Tidning 2023. 

Men det rör sig också om en intervju Agaba Rogers gjort med en ugandisk Youtube-kanal, vid namn ”Pengpeng Nation”. Beskrivningen lyder:

”Möt en ugandisk homosexuell man som befinner sig i Sverige, där han söker skydd och asyl på grund av sin sexuella läggning. Känslan av isolering och att nekas rätten att leva sida vid sida med andra människor – oavsett sexuell läggning – har deprimerat honom på djupet.”

Svenska organisationer som uppmärksammat Agaba Rogers fall har mottagit hotfulla meddelanden från släktingar i Uganda, bland annat Rogers farbror. De skriver att de gjort Agaba Rogers arvlös för hans ”val” att ”bli bög”, och att de kommer ringa polisen så fort han landar på flygplatsen. 

Vissa kommentarer nämner specifikt Youtube-intervjun hos ”Pengpeng” som ett offentligt bevis på att Rogers är homosexuell. Exempel på dessa har nu skickats in till Migrationsverket, som konstaterat att ”omständigheterna som rör publiceringar i olika medier och ytterligare aktiviteter” var nya.

”Migrationsverket ifrågasatte dock dessa omständigheter efter bevisvärdering”, enligt offentliga handlingar från Migrationsdomstolen, och ”drog därmed slutsatsen att det inte genom dessa omständigheter hade gjorts antagligt att [Rogers] löpte risk för skyddsgrundande behandling i hemlandet”.

– De ifrågasätter mindre att situationen är allvarlig i Uganda i sig, utan mer vem som skulle söka upp honom. Där är vår hållning att det finns så pass mycket identifierbar och tillgänglig information om honom ute på internet, att det i dagens samhälle ändå finns en uppenbar risk för det, säger Hanna Johansson till Flamman, och fortsätter:

– Migrationsverket har gjort en bedömning av tillförlitligheten i Rogers muntliga uppgifter, om han är genuin, och ställt frågor om hans läggning. Men de har förbisett den skriftliga bevisning som finns, och inte gjort någon riktig värdering av den.

Även i svenska Instagram-kommentarsfält, från inlägg om demonstrationer i Stockholm mot Agaba Rogers utvisning, dyker homofoba hot och avrådande kommentarer upp på engelska:

”Vi behöver fan inte den här mannen i Uganda längre. Hans familj ville bota honom från denna sjukdom, men jag svär på Bibeln att hans straff kommer att bli hängning. Han drar hela vårt samhälle i smutsen. Far åt helvete.”

”Agaba ditt straff kommer vara att bli slaktad eller bränd”

”Stoppa detta, snälla. Agaba Rogers kommer vara DÖD när ni skickar honom till Uganda.”

Kommentarer som säger sig vara från personer i Agaba Rogers ”familj och klan” skriver i stället att de helst vill att han utvisas till Uganda – för att få ”möta lagens vrede, och ruttna i fängelse”:

”Vi försökte hjälpa dig ur ditt syndiga beteende, men du svek oss. Vi uteslöt dig för att du är ett missfoster som inte kan passa in i vårt samhälle.”

En annan Instagram-användare hälsar, något mer välmenande, att han också sett Rogers intervju på ”Pengpeng Nation”:

”Hej bror, ledsen att du går igenom detta, men det är väldigt farligt för dig att komma tillbaka till Uganda just nu. Du kan bli dödad, bäst att kämpa på alla sätt för att stanna i Sverige. Allt väl.”

Uppdatering: Under onsdagskvällen, den 7 oktober, släpptes Agaba Rogers ut ur förvaret. Hans ärende är fortfarande öppet.

Agaba Rogers på Mölndalsförvaret. Foto: Amnesty Press

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
”Agaba Rogers kommer dö när ni skickar honom till Uganda”

DESCRIPTION:
31-åriga Agaba Rogers vill inte tillbaka till Uganda, där han riskerar fängelse och dödsstraff som homosexuell man. På sociala medier hotar människor – vissa av dem hans släktingar – fortfarande varje vecka med vad som kommer hända om han sätter sin fot i landet igen. Ändå sitter han på ett förvar i Göteborg, i väntan på utvisning.

CONTENT:
I sex månader har Agaba Rogers, som flydde till Sverige från Uganda 2014, suttit på Migrationsverkets förvar i Mölndal utanför Göteborg. Nu tas fallet tas upp för omprövning.

– Det beviljades på grund av ny bevisning, som handlar om att mycket information om honom finns publicerad på internet tillgängligt för allmänheten, förklarar Hanna Johansson, Rogers advokat från Asylbyrån.

– Vi ser att människor och myndigheter i Uganda redan tagit del av den informationen, och en risk att fler förr eller senare gör det. Då blir konsekvenserna för honom ödesdigra.

Sedan 2023 kan samkönat umgänge och ”främjande av homosexualitet” i Uganda innebära fängelsestraff i upp till 20 år. För instanser som anses ”grova” finns både livstid och döden i straffskalan.

Befolkningen i Uganda lyder också under rapporteringsskyldighet, berättar Hanna Johansson – en lag som kräver att ”misstänkt samröre” med hbtq-personer och queerorganisationer anges till myndigheterna.

– Det är ett av världens farligaste länder för hbtqi-personer, och personer som stöttar sexuell likabehandling. Att utvisa Rogers under de premisserna hade inte varit förenligt med internationell rätt, säger advokaten till Flamman.

”Informationen på internet” syftar dels på uppmärksamhet kring fallet från hbtq-organisationer som Rainbow Refugees och RFSL Newcomers, och bilder från evenemang i Sverige, som en Pride-artikel i Borås Tidning 2023. 

Men det rör sig också om en intervju Agaba Rogers gjort med en ugandisk Youtube-kanal, vid namn ”Pengpeng Nation”. Beskrivningen lyder:

”Möt en ugandisk homosexuell man som befinner sig i Sverige, där han söker skydd och asyl på grund av sin sexuella läggning. Känslan av isolering och att nekas rätten att leva sida vid sida med andra människor – oavsett sexuell läggning – har deprimerat honom på djupet.”

Svenska organisationer som uppmärksammat Agaba Rogers fall har mottagit hotfulla meddelanden från släktingar i Uganda, bland annat Rogers farbror. De skriver att de gjort Agaba Rogers arvlös för hans ”val” att ”bli bög”, och att de kommer ringa polisen så fort han landar på flygplatsen. 

Vissa kommentarer nämner specifikt Youtube-intervjun hos ”Pengpeng” som ett offentligt bevis på att Rogers är homosexuell. Exempel på dessa har nu skickats in till Migrationsverket, som konstaterat att ”omständigheterna som rör publiceringar i olika medier och ytterligare aktiviteter” var nya.

”Migrationsverket ifrågasatte dock dessa omständigheter efter bevisvärdering”, enligt offentliga handlingar från Migrationsdomstolen, och ”drog därmed slutsatsen att det inte genom dessa omständigheter hade gjorts antagligt att [Rogers] löpte risk för skyddsgrundande behandling i hemlandet”.

– De ifrågasätter mindre att situationen är allvarlig i Uganda i sig, utan mer vem som skulle söka upp honom. Där är vår hållning att det finns så pass mycket identifierbar och tillgänglig information om honom ute på internet, att det i dagens samhälle ändå finns en uppenbar risk för det, säger Hanna Johansson till Flamman, och fortsätter:

– Migrationsverket har gjort en bedömning av tillförlitligheten i Rogers muntliga uppgifter, om han är genuin, och ställt frågor om hans läggning. Men de har förbisett den skriftliga bevisning som finns, och inte gjort någon riktig värdering av den.

Även i svenska Instagram-kommentarsfält, från inlägg om demonstrationer i Stockholm mot Agaba Rogers utvisning, dyker homofoba hot och avrådande kommentarer upp på engelska:

”Vi behöver fan inte den här mannen i Uganda längre. Hans familj ville bota honom från denna sjukdom, men jag svär på Bibeln att hans straff kommer att bli hängning. Han drar hela vårt samhälle i smutsen. Far åt helvete.”

”Agaba ditt straff kommer vara att bli slaktad eller bränd”

”Stoppa detta, snälla. Agaba Rogers kommer vara DÖD när ni skickar honom till Uganda.”

Kommentarer som säger sig vara från personer i Agaba Rogers ”familj och klan” skriver i stället att de helst vill att han utvisas till Uganda – för att få ”möta lagens vrede, och ruttna i fängelse”:

”Vi försökte hjälpa dig ur ditt syndiga beteende, men du svek oss. Vi uteslöt dig för att du är ett missfoster som inte kan passa in i vårt samhälle.”

En annan Instagram-användare hälsar, något mer välmenande, att han också sett Rogers intervju på ”Pengpeng Nation”:

”Hej bror, ledsen att du går igenom detta, men det är väldigt farligt för dig att komma tillbaka till Uganda just nu. Du kan bli dödad, bäst att kämpa på alla sätt för att stanna i Sverige. Allt väl.”

Agaba Rogers på Mölndalsförvaret. Foto: Amnesty Press

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
”Agaba Rogers kommer dö när ni skickar honom till Uganda”

DESCRIPTION:
31-åriga Agaba Rogers vill inte tillbaka till Uganda, där han riskerar fängelse och dödsstraff som homosexuell man. På sociala medier hotar människor – vissa av dem hans släktingar – fortfarande varje vecka med vad som kommer hända om han sätter sin fot i landet igen. Ändå sitter han på ett förvar i Göteborg, i väntan på utvisning.

CONTENT:
I sex månader har Agaba Rogers, som flydde till Sverige från Uganda 2014, suttit på Migrationsverkets förvar i Mölndal utanför Göteborg. Nu tas fallet tas upp för omprövning.

– Det beviljades på grund av ny bevisning, som handlar om att mycket information om honom finns publicerad på internet tillgängligt för allmänheten, förklarar Hanna Johansson, Rogers advokat från Asylbyrån.

– Bevisningen talar för att människor och myndigheter i Uganda redan tagit del av den informationen, och en risk att fler förr eller senare gör det. Då blir konsekvenserna för honom ödesdigra.

Sedan 2023 kan samkönat umgänge och ”främjande av homosexualitet” i Uganda innebära fängelsestraff i upp till 20 år. För instanser som anses ”grova” finns både livstid och döden i straffskalan.

Befolkningen i Uganda lyder också under rapporteringsskyldighet, berättar Hanna Johansson – en lag som kräver att ”misstänkt samröre” med hbtq-personer och queerorganisationer anges till myndigheterna.

– Det är ett av världens farligaste länder för hbtqi-personer, och personer som stöttar sexuell likabehandling. Att utvisa Rogers under de premisserna är inte förenligt med internationell rätt, säger advokaten till Flamman.

”Informationen på internet” syftar dels på uppmärksamhet kring fallet från hbtq-organisationer som Rainbow Refugees och RFSL Newcomers, och bilder från evenemang i Sverige, som en Pride-artikel i Borås Tidning 2023. 

Men det rör sig också om en intervju Agaba Rogers gjort med en ugandisk Youtube-kanal, vid namn ”Pengpeng Nation”. Beskrivningen lyder:

”Möt en ugandisk homosexuell man som befinner sig i Sverige, där han söker skydd och asyl på grund av sin sexuella läggning. Känslan av isolering och att nekas rätten att leva sida vid sida med andra människor – oavsett sexuell läggning – har deprimerat honom på djupet.”

Svenska organisationer som uppmärksammat Agaba Rogers fall har mottagit hotfulla meddelanden från släktingar i Uganda, bland annat Rogers farbror. De skriver att de gjort Agaba Rogers arvlös för hans ”val” att ”bli bög”, och att de kommer ringa polisen så fort han landar på flygplatsen. 

Vissa kommentarer nämner specifikt Youtube-intervjun hos ”Pengpeng” som ett offentligt bevis på att Rogers är homosexuell. Exempel på dessa har nu skickats in till Migrationsverket, som konstaterat att ”omständigheterna som rör publiceringar i olika medier och ytterligare aktiviteter” var nya.

”Migrationsverket ifrågasatte dock dessa omständigheter efter bevisvärdering”, enligt offentliga handlingar från Migrationsdomstolen, och ”drog därmed slutsatsen att det inte genom dessa omständigheter hade gjorts antagligt att [Rogers] löpte risk för skyddsgrundande behandling i hemlandet”.

– De ifrågasätter mindre att situationen är allvarlig i Uganda i sig, utan mer vem som skulle söka upp honom. Där är vår hållning att det finns så pass mycket identifierbar och tillgänglig information om honom ute på internet, att det i dagens samhälle ändå finns en uppenbar risk för det, säger Hanna Johansson till Flamman, och fortsätter:

– Migrationsverket har gjort en bedömning av tillförlitligheten i Rogers muntliga uppgifter, om han är genuin, och ställt frågor om hans läggning. Men de har förbisett den skriftliga bevisning som finns, och inte gjort någon riktig värdering av den.

Även i svenska Instagram-kommentarsfält, från inlägg om demonstrationer i Stockholm mot Agaba Rogers utvisning, dyker homofoba hot och avrådande kommentarer upp på engelska:

”Vi behöver fan inte den här mannen i Uganda längre. Hans familj ville bota honom från denna sjukdom, men jag svär på Bibeln att hans straff kommer att bli hängning. Han drar hela vårt samhälle i smutsen. Far åt helvete.”

”Agaba ditt straff kommer vara att bli slaktad eller bränd”

”Stoppa detta, snälla. Agaba Rogers kommer vara DÖD när ni skickar honom till Uganda.”

Kommentarer som säger sig vara från personer i Agaba Rogers ”familj och klan” skriver i stället att de helst vill att han utvisas till Uganda – för att få ”möta lagens vrede, och ruttna i fängelse”:

”Vi försökte hjälpa dig ur ditt syndiga beteende, men du svek oss. Vi uteslöt dig för att du är ett missfoster som inte kan passa in i vårt samhälle.”

En annan Instagram-användare hälsar, något mer välmenande, att han också sett Rogers intervju på ”Pengpeng Nation”:

”Hej bror, ledsen att du går igenom detta, men det är väldigt farligt för dig att komma tillbaka till Uganda just nu. Du kan bli dödad, bäst att kämpa på alla sätt för att stanna i Sverige. Allt väl.”

Agaba Rogers på Mölndalsförvaret. Foto: Amnesty Press

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.