Tornevall Networks

Vägarna går fortfarande att följa. Men längs dem ligger kvarter efter kvarter i ruiner. Den som öppnar Gaza i Googles karttjänster kan nu själv zooma in över förstörelsen.

Bilderna har spridits på sociala medier de senaste dagarna. Den palestinske journalisten Abubaker Abed, som lämnade Gaza med sin familj i april 2025, är en av dem som reagerat.

– Jag har själv gått genom stora delar av förödelsen i Gaza, men jag stod inte ut med att titta på kartan, skriver han på X.

För The New Arab berättar han hur han letat sig fram mellan välbekanta platser.

– Varje plats som jag brukade besöka före folkmordet var ett berg av rasmassor.

I Tel al-Sultan i Rafah återstår knappt tio stående byggnader, enligt El País genomgång. På Googles tidigare bilder över området, från maj 2024, stod de flesta husen kvar. Den närliggande kustbyn som kallas Svenska byn har jämnats med marken.

I Gaza stad ligger kvarteren runt al-Shifa-sjukhuset sönderslagna. Längs kusten trängs tält och provisoriska skjul. Markeringarna för skolor, moskéer och restauranger finns fortfarande kvar på kartan, även där omgivningen har förvandlats till grå rasmassor.

Google har inte bekräftat när de uppmärksammade bilderna lades ut. De visar läget när de togs, inte nödvändigtvis hur Gaza ser ut i dag.

Förstörelsen har också kartlagts av FN satellitcentrum Unosat. I dess analys av bilder från den 16 juni i år bedöms drygt 134 000 byggnader och andra konstruktioner vara helt förstörda – över hälften av alla i Gazaremsan. Med skadade och misstänkt skadade inräknade stiger andelen till 82 procent.

Ruin. Palestinska barn på flykt ser på film bland ruinerna efter israeliska flyganfall i Gaza stad den 8 september 2026. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Förödelsen har fortsatt även efter vapenvilan i oktober 2025. Fram till juni i år ökade antalet helt förstörda byggnader och konstruktioner med nio procent.

Bakom siffrorna finns människor som gång på gång tvingats lämna sina hem. När Flamman intervjuade Ahmed Abuzaid i januari 2025 bodde han i tält i Khan Yunis. Han skickade bilder på sitt hus i ruiner och ett sönderbombat lägenhetshus i Rafah där han hade bott.

– Vi har förlorat många vänner och släktingar, och mycket tid från vårt liv. Lite tid från min familj, från mitt jobb, från att ta hand om min hälsa, sade han då.

Bristen på bostäder tvingar också familjer att söka skydd i hus som riskerar att rasa. Den 16 september kollapsade ett bombskadat bostadshus i Gaza stad. 21 människor dog, rapporterar Reuters.

– Ingen ska behöva riskera sitt liv bara för att hitta en säker plats att ta skydd på, sade FN humanitära samordnare Ramiz Alakbarov efter raset.

Han efterlyste tillstånd att föra in tunga maskiner och räddningsutrustning, men också tält och presenningar inför regnperioden.

https://www.flamman.se/gazaupprop-samlar-en-miljon-stoppa-handeln-med-israel/

Gazaupprop samlar en miljon: ”Stoppa frihandeln med Israel”

Initiativtagaren Malin Björk: ”Ge upp finns inte på kartan”

Nyheter Frida Dunell

Redan att röja undan rasmassorna är ett enormt arbete. I Gaza finns uppskattningsvis 61 miljoner ton, enligt The Guardian, som följt ett arbetslag från FN livsmedelsprogram när det röjer en gata i Gaza stad.

– Det känns som om vi håller i en sked och försöker tömma havet, säger ingenjören Ahmed Alyan.

I Googles karttjänst finns samtidigt spåren av livet före förstörelsen kvar. Linda Mamoun uppmärksammar hur gamla fotografier och recensioner ligger kvar vid platser som slagits sönder.

– Man kan skrolla genom en hel värld som Israel har förstört, skriver hon på X.

Jag måste komma ut med en sak.

Jag har drömt om ett rödgrönt Tidöavtal. Jag har tittat avundsjukt på högerns fyra år vid makten och tänkt att politikens innehåll till största del är åt helvete. Men jäklar vad de får saker gjorda.

Det är inte så lite. Vi har numera ungefär tre politiska poler i väst – rödgrön, nyliberal och konservativ – och ingen av dem kan räkna med 51 procent. Det är lätt att tro att allt som återstår av politiken är parlamentariskt kaos.

Tidö visade motsatsen. Fyra skapligt olika partier satte sig på ett slott, åt vilt och rökte cigarr tillsammans. Jimmie Åkesson och Henrik Vinge drack whisky med Johan Pehrson tills solen gick upp. Två tjänstemän skrev på avtalet med en flaska gin som sällskap. Och med sig ut hade de ett dokument som har förändrat Sverige i grunden.

Jag är avundsjuk av flera skäl.

Inte minst önskar jag att det var vänstersidan som bevisat att politik fortfarande är möjlig. Eller att strama budgetregler inte alls är någon naturlag, och att man kan låna hundratals miljarder för investeringar man tycker är värda det. I högerns fall tyvärr svindyr kärnkraft.

Men oavsett vad man tycker om politiken så visade Tidö att handlingskraft är möjlig.

Annat är det på den rödgröna sidan.

Magdalena Andersson har haft fyra år på sig att samla de partier som ska göra henne till statsminister. Jag har länge fantiserat om ett rödgrönt motsvarande avtal. Inte på Tidö förstås. Kanske på Böda camping. Bödaavtalet.

Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar, Amanda Lind och Elisabeth Thand Ringqvist i varsin brassestol. En låda rosé. Några myggspiraler. Ingen får gå därifrån förrän de bestämt hur Sverige ska styras.

Jag hade kunnat nöja mig med en fika. Men inte ens det blev av.

Därför skriver jag i veckans ledare att Magdalena Andersson endast har sig själv att skylla för den märkliga teater som följt på talmansvalet. Efter att Vänsterpartiet röstade på Andreas Norlén förklarade Andersson att hon ”gett upp” regeringsbildningen och uppmanade Vänsterpartiet att ta över tillsammans med Moderaterna.

Som jag sagt till både Expressen och i Studio Ett beter de sig som barn.

Elisabeth Thand Ringqvist kallar det för en ”koalition” med Moderaterna. Jag vet inte hur man ska beskriva en politisk kultur där en gemensam röst på talmannen är en koalition, medan fyra år utan minsta kardemummabulle tydligen är ett regeringsunderlag.

Visst har Vänsterpartiet bidragit till soppan. De gjorde regeringsfrågan till sin främsta valfråga, vilket innebar att stora delar av valrörelsen kom att handla om skolgårdens röda linjer, och vem som får leka med vem. Jag tror att vänstersidan hade vunnit större om valrörelsen hade handlat om sak. Och då hade man kanske haft lättare att smita in i regeringen också.

Men nu är vi där vi är. Så sätt er ned och prata.

Det finns mer att enas om än man kan tro: glesbygd, småföretagande, klimatinvesteringar och välfärd. Sedan får alla offra något. Det kanske inte blir någon miljardärsskatt. Strandskyddet kanske får ge vika. Om man i gengäld kan kicka aktiebolagen ur välfärden? Vad vet jag.

Alla kommer inte att bli nöjda. Men Sverige får en riktning. Och vänstersidan får visa att den är så regeringsduglig som den påstår.

Just nu tvivlar jag.

Och en sista sak. Om du uppskattar vår röst i offentligheten får du gärna teckna en prenumeration eller swisha en slant till 123 441 76 30. Vi har inga miljardärer eller andra ägare i ryggen. Vi har bara våra betalande läsare. 

Det är också rätt befriande. Tack för att du läser.

2024 fick 1 830 personer elektronisk fotboja i Sverige. Tekniken har flera gånger presenterats som en viktig del av Tidöregeringens straffpolitik, och då ofta som en win-win-lösning – ett sätt för dömda som anses ha låg återfallsrisk att få avtjäna sitt straff i något större frihet, med närmare avstånd till ett laglydigt liv. Det blir samtidigt ett effektivt sätt att frigöra mer fängelseyta på, i ett land vars anstalter redan har dubbelbeläggning och platsbrist, och som på sikt vill kunna låsa in tredubbelt så många personer.

Sedan i sommar står det klart vem som skrivit på för att få leverera sådan utrustning värd 725,7 miljoner kronor till Kriminalvården – det israeliska bolaget Supercom. 

Redan 2018 vann man en upphandling med Kriminalvården, värd 60 miljoner kronor, som bolaget självt beskriver som ”sex gånger mindre” än kontraktet man nu fått. Man skriver även att det nya avtalet är rikstäckande, och gäller samtliga svenska program för dylik e-övervakning, som sammanlagt kan omfatta så många som 6 000 ”aktiva gärningsmän”.

Offentliga handlingar visar att representanter för Supercom haft kontakt med Justitiedepartementet sedan åtminstone 2014. 2022 meddelade bolaget att man även blivit leverantör till SiS ungdomsvård – en affär värd minst 1,6 miljoner kronor, som man på annat håll beskriver som sitt ”tredje nationella projekt” i Sverige. Trots det har Supercom synts ytterst lite i svensk media, utöver i börsnotiser och två artiklar i Proletären.

”Den grupp som kommer övervakas utgörs av tonåringar som kommer att befinna sig i situationer där det är viktigt att kunna dölja övervakningsutrustningen, till exempel i skolan eller på arbetspraktik. Det är därför av stor vikt att den övervakningsutrustning som erbjuds är så liten som möjligt”, skrev SiS i anbudet som Supercom vann 2022.

FN:s barnrättskommitté har betonat att offentliga medel inte bör stödja verksamhet som kränker barns rättigheter.

De första försöken med fotboja i svensk ungdomsvård skedde 2011. I februari meddelande regeringen att ungefär 100 barn och unga kan komma att bli punktmarkerade av Socialtjänsten med ”e-boja”, eller något mer ”armbandslikt” med samma funktion, för att förhindra rekrytering in i gängkriminalitet. 

– Det går inte att understryka tillräckligt att elektronisk övervakning skyddar barn, sade socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) till Expressen, med starkt medhåll från Teresa Carvalho (S).

SiS upphandlingsavdelning bekräftar för Flamman att Supercoms avtal gick ut 2023, och att man i dagsläget inte samarbetar med någon leverantör alls för elektronisk övervakning. 

Däremot upphandlar man just nu en ”helhetslösning” för ett sådant system, som ska spåra barn och unga ”som inte är placerade på ungdomshem, men följer särskilda föreskrifter om att bland annat under vissa tider uppehålla sig i bostaden eller annan anvisad plats”.

”Upphandlingen omfattas av absolut sekretess och genomförs som en konkurrenspräglad dialog. Den förväntas vara klar i slutet på första kvartalet 2027”, skriver myndigheten.

Att sänka åldersgränsen för bojor väckte het debatt och skarp kritik i vintras, bland annat från Akademikerförbundet. Rädda Barnen regerade också negativt på förslaget när det kom, och skriver till Flamman att man ser det som ”särskilt problematiskt” att låta Socialtjänsten föreslå övervakning som förebyggande insats. 

”Vi ser flera risker med detta. Bland annat finns en fara i att barn stämplas som kriminella innan de faktiskt har begått något brott, och att gränsen mellan samhällets stödinsatser och straffåtgärder blir otydlig”, skriver pressekreterare Åsa Rundström Awad.

”Vi ser också att det saknas forskning och yrkeserfarenhet som visar att elektronisk övervakning effektivt kan förebygga att barn dras in i kriminalitet. Trygga relationer, närvarande vuxna och ett starkt stöd till familjer vet vi däremot gör stor skillnad. Om samhället vill hjälpa barn som riskerar att hamna snett behöver fokus ligga på sådana insatser, snarare än på ökad övervakning.”

Man är också särskilt kritisk mot Supercom som leverantör. Rädda Barnen påpekar i sitt mejl att Israel är ”bland de få länder i världen som systematiskt lagför barn i militärdomstolar”, samt att FN-organ och människorättsorganisationer under lång tid dokumenterat ”våld, hot, isolering och sexuella övergrepp” mot palestinska barn i samband med frihetsberövanden. 

Vakt. Israelisk polisman i Jerusalem, utanför det militära Ofer-fängelset. Foto: Mahmoud Illean/AP.

”Det gör en leverantörs kopplingar till det israeliska fängelsesystemet särskilt viktiga att granska.FN:s barnrättskommitté har betonat att offentliga medel inte bör stödja verksamhet som kränker barns rättigheter”, skriver Rädda Barnen till Flamman.

”Det innebär inte att leverantören automatiskt kan uteslutas. Men regeringen och den ansvariga myndigheten måste kunna redovisa vilka kontroller som har gjorts, och hur riskerna har bedömts.”

Kriminalvårdens inköpschef Ola Jönsson skriver till Flamman att ”varken bolaget eller dess företrädare förekommer på de sanktionslistor som upprättats av FN och EU”, och att man under upphandlingen ”även konstaterat att bolaget inte förekommit i internationell massmedia på grund av kopplingar till brott mot internationell rätt eller folkrätten”.

Kriminalvårdens inköpschef skriver till Flamman att man ”känner till att bolaget sålt tekniska produkter till det israeliska hälsoministeriet” – men hävdar också att det ”inte framkommit några indikationer på att bolaget skulle vara direkt inblandat i fängelseverksamheten, varken den civila eller militära, i Israel”. 

”Risken för att bolaget skulle bidra till brott mot FN:s barnkonvention på grund av kopplingar till fängelseverksamhet i någon del av världen måste därför bedömas vara låg. Avtalet med Kriminalvården innebär att bolaget förbinder sig att följa bland annat FN:s barnkonvention, och att Kriminalvården har en långtgående rätt att genomföra kontroller.”

När Flamman upplyser inköpschef Ola Jönsson om kontraktet med den israeliska fängelsemyndigheten svarar han att beskedet ”inte ger oss anledning att ändra vår bedömning”, och upprepar att man förhåller sig till EU:s och FN:s sanktioner. 

På 2000-talet var Supercom ett av bolagen som fick i uppdrag att ta fram moderna biometriska pass till flera EU-länder. I USA har man även sålt e-bojor till flera delstater specifikt för att spåra våldsamma partners i nära relationer – något Tidöregeringen också låtit svensk polis använda för syftet, som en del av skärpningen av lagen om kontaktförbud.

”Polisen får nu använda elektronisk fotboja i fler fall, och kan lättare kontrollera om någon bryter mot förbudet. Dessutom ska husrannsakan kunna användas för att delge beslut om kontaktförbud – det ska inte gå att gömma sig undan lagens långa arm”, skrev fem M-företrädare om lagen i GP.

Bara sedan mitten av 2024 uppger Supercom att man säkrat över 40 nya kontrakt i USA. I somras, samtidigt som den svenska jätteaffären gick i lås, köpte även Norge runt 1 000 övervakningsenheter av bolaget för över 17 miljoner kronor.

https://www.flamman.se/allt-mer-europeiska-skattepengar-till-palantir-dranerar-offentlig-sektor/

Allt mer europeiska skattepengar till Palantir: ”Dränerar offentlig sektor”

Övervakning, målsökning – och skatteplanering

Nyheter Liz Fällman

“Det gör Norge till det femte och sista landet i Norden som valt vår teknologi. Vi har byggt upp starka referenser, och en konsekvent historik av att leverera”, sade Supercoms vd Ordan Trabelsi i samband med affären. 

Danmark och Island skrev båda på avtal med Supercom 2017, och Finland fyra år senare. I Island är det dock inte fångövervakning med ”PureSecurity” eller ”PureCom” staten köpt in, som i Sverige – utan nya digitala pass och ID-kort, baserat på ”Magna”, systemet för befolkningsregistrering som bolaget först sålde under 00-talet.

Flamman har sökt Supercom

I Tyskland pågår just nu en parallell debatt med den i Sverige: kan vänstern ingå i ett regeringsunderlag? Skillnaden är att i Berlin, där vänsterpartiet Die Linke förra söndagen blev största parti med 25,7 procent, är styrkeförhållandena de omvända. Socialdemokratiska SPD backade till ynka tolv procent. Efter några pliktskyldiga socialdemokratiska förmaningar om att Die Linke skulle vara extremistiskt och regeringsodugligt, inledde de tre rödgröna partierna förhandlingar i förra veckan.

Nationellt är debatten dock inte lika konstruktiv. Borgerliga och socialdemokratiska medier och partier har brännmärkt Die Linke som antisemitismvurmare. Till och med De grönas språkrör utesluter samarbete med ”antisemiter från Neukölln” – en referens till den invandrartäta Berlin-stadsdelen där tydligen alla är förmodade antisemiter på grund av sin etnicitet.

Hennes oväntat framgångsrika kampanj har fokuserat på plånboksfrågor, särskilt bostadskostnader, samtidigt som hon konsekvent har stött Palestina.

På högerkanten sprids konspirationsteorier om organiserat ”klanröstande”, inte minst från högerextrema Alternativ för Tysklands ledare i Thüringen, Björn Höcke. Ironiskt nog, eftersom hans partis framgångar i Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern de senaste veckorna också bygger på mobilisering av soffliggare. Som journalisten Arvid Jurjaks har påpekat kallas det dock i de fallen för en ”seger för demokratin”.

För kristdemokratiska CDU, som oväntat blev största parti i Berlin 2023 men nu backar till 18,8 procent i huvudstaden, är det inte heller särskilt klädsamt att gasta om antisemitism. Särskilt inte när partiet lokalt just hjälpt AfD att riva upp de så kallade ”snubbelstenarna” som påminner om Förintelsen i flera tyska städer.

En orsak till de hätska utfallen mot Die Linke i Berlin är partiets borgmästarkandidat: Elif Eralp. Den unga turkietättade juristen har kallats ”Tysklands Mamdani” och hittills tyder mycket på att det är befogat. Hennes oväntat framgångsrika kampanj har fokuserat på plånboksfrågor, särskilt bostadskostnader, samtidigt som hon konsekvent har stött Palestina. Sådant lönar sig i en mångkulturell stad som för fem år sedan folkomröstade för att återförstatliga flera privatiserade hyresbestånd.

Eralp har blivit en symbol för ett parti som kritiker nu menar ”hotar judiskt liv” i Berlin. Det mesta rinner dock av i brist på bevis och partiet har lugnt och sakligt svarat på attackerna mot henne: i måndags polisanmälde man till exempel inrikesministern efter att han grundlöst kallat henne ”antisemit” i ett tv-program. Det ska nu mycket till för att Eralp inte ska bli Berlins första kvinnliga borgmästare med invandrarbakgrund.

https://www.flamman.se/sa-sakrades-vansterns-succe-i-tyskland/

Så säkrades vänsterns succé i Tyskland

Tio punkter för en framgångsrik vänster

Kommentar/Utrikes Ines Schwerdtner, Jan van Aken

Ur ett svenskt perspektiv är Die Linkes framgångar i Berlin intressanta på flera sätt. Efter New York, London, Paris och Köpenhamn är de ännu en bekräftelse på att vänsterns naturliga hemvist håller på att bli stora mångkulturella städer. De visar också att det alltid lönar sig att fokusera på plånboksfrågor, nästan oavsett politiskt klimat, så länge man gör det på ett konsekvent och intelligent sätt. Die Linkes återuppståndelse, från att så sent som 2023 ha ansetts ”kliniskt döda”, visar också hur snabbt de politiska vindarna kan skifta med rätt kampanj och personal vid rodret.

Slutligen visar Eralps väntade regeringsbildning i Berlin att det inte är ödesbestämt att vänstern alltid måste vara en passiv stöttepelare i rödgröna regeringar. Berlin är visserligen inte Tyskland – nationellt har partiet fortfarande väldigt långt till värmen – men om ett parti med rötter i DDR:s statsparti kan bilda en regeringskoalition i en av Europas största städer borde det inte vara omöjligt för Magdalena Andersson att sätta sig ned och prata sakfrågor med Vänsterpartiet.

Kära Centerpartiet. Vi hade mycket hellre regerat utan er, precis som ni hellre regerat utan oss. Men det är inte det läge vi har. Kom med i verkligheten och låt oss göra det bästa vi kan av det här.

Jag är aktiv i en vänsterpartistisk lokalförening och hos oss, precis som jag tror hos er, så har den starkaste drivkraften i den här valrörelsen varit att bekämpa Tidöregeringens rasistiska och splittrande politik. Dess totala brist på humanistiska värden och minst sagt unkna syn på demokrati och människovärde.

För även om vi är partier som tycker väldigt olika om mycket, så är vi också partier som är överens om en hel del grundläggande saker: som demokrati, människovärde, human migrationspolitik, landsbygdspolitik, miljö och klimat.

Kring frågor där vi har liknande syn kan vi samarbeta och hjälpas åt och åstadkomma någonting bra. Vi kan med våra lite olika perspektiv komplettera och stärka varandra och skapa ett Sverige som håller samman. Tonårsutvisningarna som snart inleds igen, de måste stoppas.

Ja, det finns en hel del där vi tycker olika. Men jag tror att våra partier är mogna, kompetenta och pragmatiska nog för att kunna diskutera, förhandla, kompromissa och hitta vägar framåt som funkar för oss båda.

Det är klart att ingen av oss kommer att vara helt nöjda, men vi kommer kunna hitta lösningar som funkar, det är jag övertygad om, inte minst med tanke på hur bra det gått i de olika kommunerna och regionerna, från Övertorneå i norr till Torsby i söder.

Så kom igen nu, låt oss börja städa upp efter Tidö tillsammans. Vi har ingen tid att förlora.

För att vi ska kunna göra detta behöver vi sitta i regering tillsammans och löpande vara delaktiga i att styra Sverige och se till att politiken ligger i linje med våra gemensamma värderingar.

Vill ni vara med oss och göra detta? Vill ni hellre att vi båda ska stå utanför?

https://www.flamman.se/dags-att-vaxa-upp-nu-centerpartiet/

Dags att växa upp nu, Centerpartiet

Och det snabbt.

Ledare Leonidas Aretakis

Så om fyra år kan vi gå till val på hur vi gemensamt tagit ansvar för att hålla högerextrema krafter och rasism borta från inflytande och visa att vi varit storsinta nog att släppa prestige och tagit ansvar för miljö och klimat, medmänsklighet samt respekt och värdighet i politiken.

Men också vara tydliga kring vad vi hade velat göra annorlunda om vi inte behövt kompromissa med varandra. Det skulle vara enklare än någonsin att tydligt måla upp skillnaderna oss emellan.

Låter det inte underbart? Vad väntar ni på?

Vi behöver bygga något bättre än Tidö.

Magdalena Andersson ger upp.

På en blixtinkallad presskonferens meddelade hon att hon lämnar tillbaka sonderingsuppdraget. Detta sedan Ida Gabrielsson i söndagens Agenda meddelade att Vänsterpartiet tänker stötta Andreas Norlén som talman, och inte en socialdemokrat.

”Magdalena Andersson kastar in handduken”, skriver Yle. Men den socialdemokratiska partiledaren är knappt svettig. Hon har haft fyra år på sig att slåss för sitt regeringsunderlag.

Man kan säga mycket om Vänsterpartiet, men de har varit konsekventa. De har gång på gång sagt att om deras mandat ska räknas in i ett regeringsunderlag ska de också vara med och styra. Ett högst rimligt krav, har även jag skrivit fleragånger.

Magdalena Andersson och hennes minimagdor på Aftonbladets ledarsida måste sluta skylla på de andra partierna.

En av högerns stora valfrågor har därför varit att framställa Vänsterpartiet som farliga extremister. Har Magdalena Andersson då stått upp för sitt regeringsunderlag och försvarat det parti vars mandat hon behöver för att bli statsminister? 

Nej, hon har stämt in i attackerna. ”Vänsterpartiet har en lång resa att göra, och just nu går de åt fel håll”, sade hon till Aftonbladet en knapp vecka före valet. Då hade hennes partikollega Lawen Redar redan konstaterat: ”Det finns inget förtroende för dem i regering.” 

Dessutom har hon kastat ut ständiga flirtar till Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna – och hennes partikollega Ardalan Shekarabi rentav till Moderaterna. Det har knappast gjort det tydligare för väljarna om hon verkligen tänker genomföra sin förvisso arbetarvänliga valplattform.

I stället för att ta strid för den politiken har hon gått till val på en sak: att vara mer statsmannamässig än Ulf Kristersson. Och det torde vara enkelt, med tanke på att han har lett Sverige från ett 19-procentsparti som inte ens var störst i sitt eget regeringsunderlag.

Men som statsman i en valrörelse som tyvärr hade regeringsduglighet som enda stora fråga hade hon också en enda stor uppgift: att samla sin koalition. Hon hade behövt säga till Centerpartiet att sluta tramsa om att Vänsterpartiet är ett illegitimt parti, när det samtidigt behövs för att göra Magdalena Andersson till statsminister.

Det har inte heller hjälpt att sossepolitruker med Sveavägen 68 i hörsnäckan har hejat på. Tidigare partitoppen Anders Lindberg har i text efter text hävdat att det är Vänsterpartiet som är omöjligt, med ständigt eldunderstöd från Jonna Sima och Susanna Kirkegaard. Till och med Daniel Suhonen lägger ansvaret på Nooshi Dadgostar om Magdalena Andersson misslyckas med att få ihop en regering. 

https://www.flamman.se/valjarna-ar-valets-stora-forlorare/

Väljarna är valets stora förlorare

Leonidas Aretakis: Tjafs om regeringsfrågan, i stället för sakpolitik

Ledare Leonidas Aretakis

Gudarna ska veta att jag har ifrågasatt Vänsterpartiets mediestrategi de senaste veckorna. Och även jag är livrädd för ytterligare fyra Tidöår.

Men det här är ju löjligt.

Magdalena Andersson och hennes minimagdor på Aftonbladets ledarsida måste sluta skylla på de andra partierna. Socialdemokraterna är inte ett 45-procentsparti längre. De landade på 28, och vem vet var de hamnar efter ett extraval efter detta misslyckande. Man kan inte längre köra över sina partners. Man måste prata med dem som jämlikar. 

Inte minst om man stått med armarna i kors på valaffischerna och gått till val på att leda.

För hur ni än vrider och vänder på det: det har hon inte gjort.

Johan Lönnroth antyder i sitt svar (15/9) på min debattartikel att partisplittringen 1917 berodde på skillnader i synen på upprustning. Men den egentliga orsaken till uteslutningen var att dåtidens vänsterfalang, inspirerad av ryska revolutionen, ville gripa makten med våld och därför uteslöts. 1919 var de medgrundare av Komintern, sammanslutningen av kommunistpartier i Sovjetunionens ledband och 1921, fyra år efter grundandet, bytte partiet namn till Sveriges kommunistiska parti efter sin sovjetiska förebild. Den som hävdar att V inte grundades av kommunister kanske borde, som Lönnroth uppmanar mig att göra, ”läsa på sin historia”.

Angående Ung vänsters mål om ett kommunistiskt samhälle hävdar Lönnroth att skillnaden mot Socialdemokraternas partiprogram är semantisk eftersom båda vill utradera klasskillnader. Här förutsätts alltså att klasskillnader bara kan avskaffas av kommunismen, vilket socialdemokrater inte tror på. Att Lönnroth ser skillnaden mellan S:s och Ung vänsters mål som en fråga om ordval säger mer om honom än något annat.

Väljer man att inte släppa fram en vänsterregering kommer det leda till att S antingen söker samarbete högerut eller till ett nyval.

Självklart har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet åstadkommit mycket tillsammans och vi ska självklart fortsätta vårt parlamentariska samarbete. Det har jag aldrig argumenterat emot.

Ingen är gladare än jag om V får igenom fastighetsskatt, höjd flygskatt och högre flyktingmottagande. Det är bra politik som mitt parti borde anamma. Men även om Socialdemokraternas politik är långt ifrån perfekt är Vänsterpartiets värre.

Vänsterpartiet vill nämligen också till exempel frysa hyrorna, det vill säga frånta parterna regleringen av hyror för att lägga den hos staten och därmed avskaffa den svenska partsmodellen på bostadsmarknaden. Socialdemokraterna må vara väl rädda för impopulära skatter, men Vänsterpartiets skattepolitik är direkt destruktiv och skulle slå sönder den svenska finansmarknaden för vad som i statsfinansiella sammanhang är småpengar. Småpengar som inte på långa vägar räcker för partiets populistiska program där allt lovats åt alla utom ”de rika”, vilket naturligtvis är helt ohållbart.

https://www.flamman.se/politik-ar-viktigare-an-regeringsposter/

Politik är viktigare än regeringsposter

Vänsterpartiet ska fokusera på politiska resultat och inte platser vid bordet.

Rörelsen Dror Feiler

Med det sagt, hade den dåliga politiken varit Vänsterpartiets största problem hade kravet på ministerposter varit oproblematiskt. Men det är det inte.

Att, likt Lönnroth i sin replik, helt enkelt ignorera Vänsterpartiets amoklöpande antisemitism och terrorromantik i de egna leden är, i bästa fall, djupt oansvarigt. Att avfärda återkommande antisemitiska och terrorromantiska företrädare, inte minst 25 personer på listor till förtroendeuppdrag, som ”enskilda fall” och hyllningsbrev till terrorister som beordrat självmordsbombningar mot barn som ”misstag som händer”, anstår inte ett parti som ska sitta i regering.

Tills Vänsterpartiet städat upp i de egna leden kommer man att få stå utanför Regeringskansliet.

Väljer man då att inte släppa fram en vänsterregering alldeles oavsett sakpolitik kommer det att leda till att S antingen söker samarbete högerut eller till ett nyval. Ett nyval som lär leda till ett nytt Tidöavtal.

Hur skriver man om sitt liv på ett annat språk än sitt modersmål, till en publik som inte delar ens erfarenheter? Tareq Baconi – queer, palestinsk, barn till kristna föräldrar – har i den hyllade memoaren Fire in every direction (Hodder & Stoughton, 2026) blandat en form som är lättillgänglig (huvudsakligen en barndom ur barnets perspektiv) med en prosa strösslad med arabiska ord på det arabiska alfabetet. Det känns hemvant men ändå främmande.

Tareq Baconi – numera bosatt i London – har tidigare främst utmärkt sig som forskare, och har bland annat gett ut boken Hamas contained: The rise and pacification of Palestinian resistance på Stanford university press som skildrar Hamas bakgrund och utveckling som organisation och parti.

Att memoarens historiska sidospår hanteras väl är därför inte mycket av en överraskning, att han skulle lyckas med barndomsperspektivet var dock inte givet. Baconi skildrar barndomen med bravur, och framstår ibland som ett slags palestinsk Jonas Gardell när han ömt skildrar ett sexuellt uppvaknande, där vi läsare förstår att han är gay långt innan berättarjaget själv gör det.

När hans homosexualitet uppdagas genom ett kärleksbrev till bästisen Ramzi som Ramzis mamma läser är reaktionen inte den man skulle kunna förvänta sig av en klassisk mellanöstern-baba som Baconis pappa ändå framstår som. Han menar att det är fullständigt normalt: ”Du är ung. Vi har alla sådana drifter i din ålder. Pojkar, flickor – det spelar ingen roll. Oroa dig inte. Det är bara en fas – du växer ifrån det.”

Det riktigt dömande perspektivet får vi av terapeuten som föräldrarna skickar Baconi till: ”Tja, det är inte onaturligt. Det förekommer hos djur. Men saken är att när djur gör det, gör de det inte för att para sig. Det som händer är att en av hanhundarna förnedrar den andra, kränker honom, erövrar honom. Det är en maktdemonstration. För människor är det samma sak. Det är onaturligt för två män att vara tillsammans på det här sättet inom ramen för en sexuell eller känslomässig relation, eftersom det är förnedrande och kränkande. Det är en handling som förstör ens heder.”

Som queer bildningsroman är Fire in every direction toppen, men eftersom Baconi även är palestinier har livet inte endast handlat om att han är gay, utan här skildras även tre generationer i exil, från Haifa till Amman och Beirut och London. Baconi är bra på att skriva om såväl Nakban (tillräckligt precist för att händelsernas brutalitet blir tydliga men utan att uppehålla sig vid detaljerna och frossa i dem) som exilens villkor.

Här ser vi hur klasstillhörighet spelar roll även för den som befinner sig på flykt: när de hamnar i Beirut slipper de bo i flyktingläger eftersom ”deras kristna tro hade, i värdlandets ögon, skilt dem från de ociviliserade massorna av muslimska flyktingar.”

Men det finns annat som Baconi inte är lika bra på: redan på första sidan märker jag ett syftningsfel, klyschor får ibland språket att stelna, och ramberättelsen (där en vuxen Tareq Baconi öppnar en kartong med en massa brev) är som tagen ur en emotionellt manipulativ Hollywoodfilm.

Memoaren använder sig även av ett grepp som känns igen från Jonas Hassen Khemiris Systrarna, där tiden går långsamt under barndomen och sedan allt snabbare ju äldre Baconi blir. Det är visserligen ett korrekt sätt att skildra hur tiden upplevs, men det leder till att Baconis krossade hjärta får väldigt mycket utrymme medan den queera glädjen behandlas hastigt (bokens femte del, när han börjar mejlväxla med sin framtida man, är knappt en sida lång).

https://www.flamman.se/min-idf-sovsack-bar-med-sig-minnet-av-motstand/

”Min IDF-sovsäck bär med sig minnet av motstånd”

Flamman träffar konstnären och aktivisten Dror Feiler

Kultur Paulina Sokolow

Visst känns det som att ett år är evighetslångt när man är barn, men kan en bög inte få vara lite lycklig också?

Bokens främsta problem är dock något som den delar med många memoarer från ickeväst som skrivs för en västerländsk publik: det historiska överskuggar hela tiden det personliga. Detta går att komma ifrån – bara nyligen lyckades Leila Slimani i sin Marockotrilogi sömlöst väva ihop de två – men här är flykten och utanförskapet, hur väl dessa än är skildrade, alltid viktigare än Baconis kärleksproblem.

Det är visserligen något som många med erfarenhet av exil kan känna igen, men just memoarformen lider av denna obalans. den delar med ”viktig” bok, absolut, men ärendets vikt hindrar den i någon mån från att bli riktigt bra.

Som inbiten fotbollssupporter har jag förkortningen MDMF, mot den moderna fotbollen, i ryggmärgen. Jag vill inte betraktas som kund när jag går på fotboll. Det är dött lopp mellan vad som är mest irriterande: höga biljettpriser eller att se engagerade supportrar behandlas som terrorister.

Klubbar blir allt mer beroende av att leka vinstdrivande företag snarare än att vara föreningar av och för människorna som tömmer sina fickor och reser land och rike runt för att följa sina lag. MDMF är ett slagord mot kommersialiseringen.

Men var finns en av huvudaktörerna, spelaren som fyller sitt bankfack med miljoner, i ekvationen?

Detta berör dramatikern Filip Grujić, den förre serbiske landslagsmannen Ivan Ergić och regissören Borut Šeparović i pjäsen Football boot tongue, som just haft ett kortare gästspel på Dramaten i Stockholm.

Publiken får följa den kroatiske talangen David Polovina, nyblivet proffs i Bundesligaklubben Wolfsburg. Det är, får man förmoda, Ergićs egna erfarenheter från omklädningsrum som spelas upp. Lagkamrater trycks ned med könsord och lagets största stjärna markerar revir genom att ledigt gå helnäck och trycka genitalierna mot Davids ansikte under ett samtal om proffslivet. Sporten är fotboll och maktspråket är Kuken.

Klubben mäter de unga männens prestationer in absurdum för att handelsvaran ska ge avkastning. Däremellan kommer kortare danskoreografier, skickligt placerade i träningsmiljöer där taktfasta spel- och styrkeövningar stinker disciplinering. Att påfrestningar av alla de slag David möter leder till depression har Ivan Ergić själv vittnat om i en rad krönikor i serbisk press om sin egen psykiska ohälsa under spelarkarriären.

Prestationskulturen tar sig uttryck i en toxisk manlighet där exempelvis antalet nollor i bodycounten är lika viktigt som på bankkontot. Katalysatorn är en otyglad kapitalism som främjar en hyperindividualism där svaghet bestraffas, i bästa fall med en sexistisk kommentar från lagkamrater. Dynamiken och insocialiseringen är bitvis smärtsamma. När en kamera går runt på scenen förväntas spelarna göra segergester och spänna muskler. Det gör de, men med flackande blickar och skam blandat med förvirring när kameran dragit vidare till nästa spelare.

Davids relation till pappan (tillika agent) försämras successivt, inte minst då familjens klassresa hänger på hans talang. Förhållandet till flickvännen förändras till den grad att spelaren som slits mellan relationen och förväntningarna på ett typiskt proffsliv (läs: ligga, ligga, ligga med många, många, många) får erektionsproblem.

I fotbollen har David ingen att vända sig till. Ensamhetskänslan kryper in under huden på publiken, trots att vi sitter med en textningsapp på telefonerna eftersom föreställningen levereras på kroatiska.

Ergićs spelarperspektiv och politiska analys av marknadskrafternas inverkan på spelarnas välmående möter Grujićs eleganta mix av absurd komedi och realism. Dialogen är effektiv och i Borut Šeparovićs regi gör användningen av skärmar – som växelvis visar spelarnas fysiska hälsostatus, autentiska matchsekvenser, tv-spelsgrafik och realtidsintervjuer – fotbollsindustrins jakt på engagerande innehåll rättvisa.

I ett brechtskt regigrepp vänds mobilkameran mot publiken, varpå bilden projiceras på scenen. Är inte supportrarna, med minimalt tålamod men med en stor portion hätska åsikter, en del av den omänskliga pressen?

Kanske. Men den moderna fotbollen gör publiken lika exploaterad som spelaren. Här har tränaren för de fiktiva spelarna rätt. En matchtröja kostar 900 spänn! Och spelarna har världens bästa jobb, som betalas av kunder – förlåt, supportrarna.

https://www.flamman.se/farmodrar-och-fotbollsfans-forenas-mot-milei/

Farmödrar och fotbollsfans förenas mot Milei

Argentinas gamla reser sig mot åtstramningarna – och för dem som växte upp under diktaturen är det inte första gången de möter kravallpolis. Lyckligtvis är deras barnbarn lika arga.

Reportage/Utrikes Line Bankel

Att ställa supportrar mot sårbara spelare innebär att två utnyttjade grupper ställs mot varandra. Det är varken en rättvis problemformulering eller någon djupare kritik av problemet. Pjäsen utgår från ett spelarperspektiv som i denna specifika del missar den stora bilden, där även massorna blivit en del av produkten fotboll.

Sammantaget är dock Football boot tongue ett otroligt viktigt tillskott. I debatten hyllas fotbollen – med rätta – som ett gemensamt språk som kan rasera barriärer mellan grupper av människor. Samtidigt är den en ensam plats för industrins guldgossar. Men på Dramatens scen blir något annat också tydligt. Spelarna bör nog också prata med till exempel en sociolog för att sätta sin egen fotbollsindustri i ett samhälleligt sammanhang.

– Vi har skapat historia! Vi har skapat historia i Botkyrka!

Det är en överlycklig Aday Bethkinne som syns på videoklipp från valnatten, när det nybildade Kristna Familjepartiets siffror trillar in för första gången. För bara ett drygt år sedan lämnade han Kristdemokraterna – och nu har hans parti fått fler mandat än KD Botkyrka.

”Stort grattis och GUD VÄLSIGNE ER”, önskar sångerskan och influencern Magdalena Graaf på partiets Instagram.

Till Flamman skriver partiledaren att han hoppats på just ”tre till fem mandat”, men att man aldrig vet hur det kommer att gå i en första valrörelse:

”Jag tror att många väljare uppskattat att vi varit tydliga med vilka vi är och vad vi står för. Vi har inte försökt anpassa våra värderingar efter vad som för stunden är populärt, utan gått till val som en tydlig kristen röst med fokus på familjen, barnen, äldre samt vårt svenska och kristna arv.”

Aday & Steve. Aday Bethkinne demonstrerade mot Prideparaden 2025 tillsammans med Gabriel Külen. Foto: Skärmdump.

När Aday Bethkinne i augusti 2025 ställde sig med korset i högsta hugg i centrala Stockholm, tillsammans med aktivisten Gabriel Külen och ”10 000 kristna”, var det i protest mot Prideparaden som pågick samtidigt.

Aday Bethkinne kallade paraden ”förvirringens tåg” under bilden på vilken Gabriel Külen, som skrivit barnböcker om hur ”HBTQIA+ idén skulle kunna utrota mänskligheten”, bär en tröja som säger att Gud inte skapade ”Adam and Steve”.

KD:s partisekreterare Liza-Maria Norlin informerade Mitt I om att partiet inte stod bakom budskapen, och att Pride ”gör en stor skillnad för många HBT+ personer, som fortfarande i dag utsätts för hot och kränkningar”.

Kort därefter meddelade Aday Bethkinne sin avgång. Han hade varit den lokala KD-avdelningens mest personkryssade kandidat. KD Botkyrkas ordförande Yusuf Aydin menade att han redan hade planerat avgå, och inte petats, men att uttalandena möjligen ”påskyndat processen”. Han nöjde sig med att kalla politikerns inlägg om ”förvirringens tåg” för en ”olycklig formulering”:

– Jag hade inte uttryckt det så. Det handlar inte om att han är emot några människor, utan snarare vissa frågor han reagerat på. Men den delen får han svara på.

Både Yusuf Aydin (KD) och Aday Bethkinne är syrisk-ortodoxa kristna, och Kristna Familjepartiet har valkampanjat i de syrisk-ortodoxa kyrkorna i Hallunda, Norsborg och Tumba. På några av kyrkomötena har även Gabriel Külen medverkat, men Bethkinne skriver att han enbart var där som besökare.

Vi har inte försökt anpassa våra värderingar efter vad som för stunden är populärt.

Flera av frågorna det nya partiet driver är specifikt riktade till gruppen – såsom lagstadgad ledighet under den ortodoxa påsken, äldreboendepersonal som kan turoyo (ett nyarameiskt språk), och ett kommunalt monument i Botkyrka till minne av det syriansk-assyriska folkmordet seyfo.

I övrigt vill partiet riva upp könstillhörighetslagen, ”bekämpa kristofobi”, ”erkänna och stärka kärnfamiljen som samhällets viktigaste grundsten”, och ”skydda barn från sexualisering och ideologisk påverkan”, med hänvisning till hbtq-undervisning i skolan.

”Vi vill att det även i framtiden ska vara självklart att önska varandra ’God jul’ och inte att våra traditionella hälsningar ersätts av uttryck som ’God helg’”, skriver partiet på sin Facebooksida, under punkt ett av ”Våra viktigaste frågor”.

”Vi skäms inte för Sveriges kristna arv. Vi står upp för det. Vi tänker bevara det.”

Aday Bethkinne uttryckte även ”sorg” på Instagram när KD och Tidöregeringen röstade för att grundlagsskydda abort, något som enligt honom innebär ”ett svek mot människovärdet, ofödda barn, och gudagåvor som aldrig får se ljuset”. I en intervju med Hemmets Vän säger partiledaren att han ”möter många som delar kritiken mot Kristdemokraterna, men försöker förändra partiet inifrån”.

https://www.flamman.se/efter-flammans-granskning-kd-topp-betalar-tillbaka-arvode/

Efter Flammans granskning: KD-topp betalar tillbaka arvode

Fick 44 500 av regionen trots frånvaro

Aktuellt Liz Fällman, Jacob Lundberg

”Vi är ett värderingsparti som inte på förhand vill låsa in oss i något block eller bestämma några röda linjer”, svarar Aday Bethkinne på frågan vilka partier man vill samarbeta med.

”Vi kan samarbeta med alla demokratiskt valda partier, när det finns förutsättningar att komma överens i sak. Vi är tydliga med våra kristna frågor och det [är] något som andra partier får förhålla sig till om de söker våra mandat för ett samarbete.”

Någon vecka efter att segeryran lagt sig rapporterar SR att två av partiets toppnamn diskvalificeras från att representera partiet i kommunfullmäktige – eftersom att båda bor utanför Botkyrka kommun.

– Om de har gjort rätt för sig eller inte kan inte jag veta. Jag är ingen polis, säger Aday Bethkinne till Sveriges Radio.

Flamman har sökt Yusuf Aydin och KD Botkyrka.