Tornevall Networks

TITLE:
SD-tankesmedja kräver omval: ”Utan fusk och klanröster”

DESCRIPTION:
Innan valet stod den SD-kopplade tankesmedjan Oikos bakom sajter som ”tvång.se” och ”tidö.se”. Efter uppmärksammade utredningar om misstänkt valfusk har man nu lanserat ”Stoppa Valfusket” – på domänen ”omval2026.se”. Kampanjen beskriver sig som ett ”oberoende upplysningsinitiativ”.

CONTENT:
”Varje röst i ett svenskt val ska vara fri, hemlig och självständig — utan påtryckningar, hot eller påverkan från kriminella nätverk. När klanlojalitet eller organiserad påverkan styr hur människor röstar, urholkas tilliten till hela valutgången, oavsett vilka partier eller kandidater som råkar beröras.”

Hemsidan omval2026.se frontas av två stiliserade ansikten, i storbild – Mohamed Abdukardir Ali (V), och Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Sedan den förstnämnde Borlängepolitikern personkryssades in i riksdagen har han hamnat i ögat av en mediestorm, efter uppgifter om att Polisen och Riksenheten mot korruption börjat utreda misstankar om valfusk. 

Under citatet ovan förtydligar ”Stoppa Valfusket” att förundersökningar fortfarande pågår och ”ska klarlägga vad som har hänt”, och att inga brott fastslagits. 

”Vår roll är inte att döma, utan att se till att frågan prövas”, menar hemsidan vidare. 

På sajten finns också en namninsamling, med 17 000 underskrifter för ”kraftfullt agerande mot otillbörlig påverkan vid röstning” som mål. Hittills ligger siffran på 16 487.

Stoppa Valfusket beskriver sig som ett ”oberoende upplysningsinitiativ”, som varken är en valkampanj eller partianknutet, men tillägger sedan:

”Initiativet ägs, drivs och finansieras av Oberoende Institutet Konservativ Opinionsbildning Sverige, OIKOS AB.”

Oikos grundades 2020 av SD-toppen Mattias Karlsson. Kampanjen har marknadsförts i flera sociala medier av Roger ”Salle” Sahlström, från SD-kopplade Riks, samt av Carl Eos som är ”senior fellow” på tankesmedjan. I valrörelsen 2026 stod han och Oikos-grundaren Andreas Palmlöv bakom flera andra kampanjhemsidor som Flamman granskat, som tido.se och tvang.se. 

Ett liknande initiativ, utan Oikos varumärke på, är hemsidan ettfolk.se som sammanställer inrapporterade incidenter till Valmyndigheten, med länkar till Valprövningsnämndens instruktioner för anmälan. Dess namninsamling har lyckats samla över 96 000 underskrifter.

”Vi kräver omval. Och vi vet vad vi försvarar. Valets integritet kan inte styrkas. Vi är en rörelse för det svenska och kräver svar”, lyder texten som möter sidbesökaren. ”Summeringen är underlag, inte en slutsats att valet är ogiltigt”, påminner betydligt mer finstilt text längre ner på sidan om.

”Ett folk” drivs av X-profilen @normbrytande, med det pseudonyma namnet ”Leopold Hulinder”. När han medverkade i Riks, efter att ha polisanmält S-styret i Stockholm för misstänkt upphandlingskorruption, betecknades han som ”upphandlingsexpert”.

Flamman söker Oikos.

TITLE:
SD-tankesmedja kräver omval: ”Utan fusk och klanröster”

DESCRIPTION:
Innan valet stod den SD-kopplade tankesmedjan Oikos bakom sajter som ”tvång.se” och ”tidö.se”. Efter uppmärksammade utredningar om misstänkt valfusk har man nu lanserat ”Stoppa Valfusket” – på domänen ”omval2026.se”. Kampanjen beskriver sig som ett ”oberoende upplysningsinitiativ”.

CONTENT:
”Varje röst i ett svenskt val ska vara fri, hemlig och självständig — utan påtryckningar, hot eller påverkan från kriminella nätverk. När klanlojalitet eller organiserad påverkan styr hur människor röstar, urholkas tilliten till hela valutgången, oavsett vilka partier eller kandidater som råkar beröras.”

Hemsidan omval2026.se frontas av två stiliserade ansikten, i storbild – Mohamed Abdukardir Ali (V), och Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Sedan den förstnämnde Borlängepolitikern personkryssades in i riksdagen har han hamnat i ögat av en mediestorm, efter uppgifter om att Polisen och Riksenheten mot korruption börjat utreda misstankar om valfusk. 

Under citatet ovan förtydligar ”Stoppa Valfusket” att förundersökningar fortfarande pågår och ”ska klarlägga vad som har hänt”, och att inga brott fastslagits. 

”Vår roll är inte att döma, utan att se till att frågan prövas”, menar hemsidan vidare. 

På sajten finns också en namninsamling, med 17 000 underskrifter för ”kraftfullt agerande mot otillbörlig påverkan vid röstning” som mål. Hittills ligger siffran på 16 487.

Stoppa Valfusket beskriver sig som ett ”oberoende upplysningsinitiativ”, som varken är en valkampanj eller partianknutet, men tillägger sedan:

”Initiativet ägs, drivs och finansieras av Oberoende Institutet Konservativ Opinionsbildning Sverige, OIKOS AB.”

Oikos grundades 2020 av SD-toppen Mattias Karlsson. Kampanjen har marknadsförts i flera sociala medier av Roger ”Salle” Sahlström, från SD-kopplade Riks, samt av Carl Eos som är ”senior fellow” på tankesmedjan. I valrörelsen 2026 stod han och Oikos-grundaren Andreas Palmlöv bakom flera andra kampanjhemsidor som Flamman granskat, som tido.se och tvang.se. Carl Eos bekräftar att Palmlöv är ansvarig för just denna, när Flamman når honom.

Ett liknande initiativ, utan Oikos varumärke på, är hemsidan ettfolk.se som sammanställer inrapporterade incidenter till Valmyndigheten, med länkar till Valprövningsnämndens instruktioner för anmälan. Dess namninsamling har lyckats samla över 96 000 underskrifter.

”Vi kräver omval. Och vi vet vad vi försvarar. Valets integritet kan inte styrkas. Vi är en rörelse för det svenska och kräver svar”, lyder texten som möter sidbesökaren. ”Summeringen är underlag, inte en slutsats att valet är ogiltigt”, påminner betydligt mer finstilt text längre ner på sidan om.

”Ett folk” drivs av X-profilen @normbrytande, med det pseudonyma namnet ”Leopold Hulinder”. När han medverkade i Riks, efter att ha polisanmält S-styret i Stockholm för misstänkt upphandlingskorruption, betecknades han som ”upphandlingsexpert”.

Flamman söker Oikos.

TITLE:
SD-tankesmedja kräver omval: ”Utan fusk och klanröster”

DESCRIPTION:
Innan valet stod den SD-kopplade tankesmedjan Oikos bakom sajter som ”tvång.se” och ”tidö.se”. Efter uppmärksammade utredningar om misstänkt valfusk har man nu lanserat ”Stoppa Valfusket” – på domänen ”omval2026.se”. Kampanjen beskriver sig som ett ”oberoende upplysningsinitiativ”.

CONTENT:
”Varje röst i ett svenskt val ska vara fri, hemlig och självständig — utan påtryckningar, hot eller påverkan från kriminella nätverk. När klanlojalitet eller organiserad påverkan styr hur människor röstar, urholkas tilliten till hela valutgången, oavsett vilka partier eller kandidater som råkar beröras.”

Hemsidan omval2026.se frontas av två stiliserade ansikten, i storbild – Mohamed Abdukardir Ali (V), och Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Sedan den förstnämnde Borlängepolitikern personkryssades in i riksdagen har han hamnat i ögat av en mediestorm, efter uppgifter om att Polisen och Riksenheten mot korruption börjat utreda misstankar om valfusk. 

Under citatet ovan förtydligar ”Stoppa Valfusket” att förundersökningar fortfarande pågår och ”ska klarlägga vad som har hänt”, och att inga brott fastslagits. 

”Vår roll är inte att döma, utan att se till att frågan prövas”, menar hemsidan vidare. 

På sajten finns också en namninsamling, med 17 000 underskrifter för ”kraftfullt agerande mot otillbörlig påverkan vid röstning” som mål. Hittills ligger siffran på 16 487.

Stoppa Valfusket beskriver sig som ett ”oberoende upplysningsinitiativ”, som varken är en valkampanj eller partianknutet, men tillägger sedan:

”Initiativet ägs, drivs och finansieras av Oberoende Institutet Konservativ Opinionsbildning Sverige, OIKOS AB.”

Oikos grundades 2020 av SD-toppen Mattias Karlsson. Kampanjen har marknadsförts i flera sociala medier av Roger ”Salle” Sahlström, från SD-kopplade Riks, samt av Carl Eos som är ”senior fellow” på tankesmedjan. I valrörelsen 2026 stod han och Oikos-grundaren Andreas Palmlöv bakom flera andra kampanjhemsidor som Flamman granskat, som tido.se och tvang.se. 

Ett liknande initiativ, utan Oikos varumärke på, är hemsidan ettfolk.se som sammanställer inrapporterade incidenter till Valmyndigheten, med länkar till Valprövningsnämndens instruktioner för anmälan. Dess namninsamling har lyckats samla över 96 000 underskrifter.

”Vi kräver omval. Och vi vet vad vi försvarar. Valets integritet kan inte styrkas. Vi är en rörelse för det svenska och kräver svar”, lyder texten som möter sidbesökaren. ”Summeringen är underlag, inte en slutsats att valet är ogiltigt”, påminner betydligt mer finstilt text längre ner på sidan om.

”Ett folk” drivs av X-profilen @normbrytande, med det pseudonyma namnet ”Leopold Hulinder”. När han medverkade i Riks, efter att ha polisanmält S-styret i Stockholm för misstänkt upphandlingskorruption, betecknades han som ”upphandlingsexpert”.

Flamman söker Oikos.

TITLE:
SD-tankesmedja kräver omval: ”Utan fusk och klanröster”

DESCRIPTION:
Innan valet stod den SD-kopplade tankesmedjan Oikos bakom sajter som ”tvång.se” och ”tidö.se”. Efter uppmärksammade utredningar om misstänkt valfusk har man nu lanserat ”Stoppa Valfusket” – på domänen ”omval2026.se”. Kampanjen beskriver sig som ett ”oberoende upplysningsinitiativ”.

CONTENT:
”Varje röst i ett svenskt val ska vara fri, hemlig och självständig — utan påtryckningar, hot eller påverkan från kriminella nätverk. När klanlojalitet eller organiserad påverkan styr hur människor röstar, urholkas tilliten till hela valutgången, oavsett vilka partier eller kandidater som råkar beröras.”

Hemsidan omval2026.se frontas av två stiliserade ansikten, i storbild – Mohamed Abdukardir Ali (V), och Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Sedan den förstnämnde Borlängepolitikern personkryssades in i riksdagen har han hamnat i ögat av en mediestorm, efter uppgifter om att Polisen och Riksenheten mot korruption börjat utreda misstankar om valfusk. 

Under citatet ovan förtydligar ”Stoppa Valfusket” att förundersökningar fortfarande pågår och ”ska klarlägga vad som har hänt”, och att inga brott fastslagits. 

”Vår roll är inte att döma, utan att se till att frågan prövas”, menar hemsidan vidare. 

På sajten finns också en namninsamling, med 17 000 underskrifter för ”kraftfullt agerande mot otillbörlig påverkan vid röstning” som mål. Hittills ligger siffran på 16 487.

Stoppa Valfusket beskriver sig som ett ”oberoende upplysningsinitiativ”, som varken är en valkampanj eller partianknutet, men tillägger sedan:

”Initiativet ägs, drivs och finansieras av Oberoende Institutet Konservativ Opinionsbildning Sverige, OIKOS AB.”

Oikos grundades 2020 av SD-toppen Mattias Karlsson. Kampanjen har marknadsförts i flera sociala medier av Roger ”Salle” Sahlström, från SD-kopplade Riks, samt av Carl Eos som är ”senior fellow” på tankesmedjan. I valrörelsen 2026 stod han och Oikos-grundaren Andreas Palmlöv bakom flera andra kampanjhemsidor som Flamman granskat, som tido.se och tvang.se. Carl Eos bekräftar att Palmlöv är ansvarig för just denna, när Flamman når honom.

Ett liknande initiativ, utan Oikos varumärke på, är hemsidan ettfolk.se som sammanställer inrapporterade incidenter till Valmyndigheten, med länkar till Valprövningsnämndens instruktioner för anmälan. Dess namninsamling har lyckats samla över 96 000 underskrifter.

”Vi kräver omval. Och vi vet vad vi försvarar. Valets integritet kan inte styrkas. Vi är en rörelse för det svenska och kräver svar”, lyder texten som möter sidbesökaren. ”Summeringen är underlag, inte en slutsats att valet är ogiltigt”, påminner betydligt mer finstilt text längre ner på sidan om.

”Ett folk” drivs av X-profilen @normbrytande, med det pseudonyma namnet ”Leopold Hulinder”. När han medverkade i Riks, efter att ha polisanmält S-styret i Stockholm för misstänkt upphandlingskorruption, betecknades han som ”upphandlingsexpert”.

Flamman söker Oikos.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater.

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Tawfiq Al-Ghussein, skribent och forskare, Rania Hamad, skribent och författare. Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater.

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i tjugofem minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på tjugotre minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i tjugofem minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på tjugotre minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater. 

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Tawfiq Al-Ghussein, skribent och forskare, Rania Hamad, skribent och författare. Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater.

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Tawfiq Al-Ghussein, skribent och forskare, Rania Hamad, skribent och författare. Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater.

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Tawfiq Al-Ghussein, skribent och forskare, Rania Hamad, skribent och författare. Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater.

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i tjugofem minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på tjugotre minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i tjugofem minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på tjugotre minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater. 

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Tawfiq Al-Ghussein, skribent och forskare, Rania Hamad, skribent och författare. Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater.

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Tawfiq Al-Ghussein, skribent och forskare, Rania Hamad, skribent och författare. Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater.

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Tawfiq Al-Ghussein, skribent och forskare, Rania Hamad, skribent och författare. Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater.

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i tjugofem minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på tjugotre minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i tjugofem minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på tjugotre minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater. 

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Tawfiq Al-Ghussein, skribent och forskare, Rania Hamad, skribent och författare. Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Varför applåderas filmen Naza?

DESCRIPTION:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil […]

CONTENT:
När dokumentärfilmen Naza visades vid filmfestivalen i Venedig pågick de stående ovationerna i 25 minuter. Den längsta hyllningen i festivalens historia. Året innan låg rekordet på 23 minuter, även det för en skildring från Gaza, The Voice of Hind Rajab. Filmen bygger på det sista telefonsamtalet från en palestinsk flicka som infångad i en bil dödas av IDF-soldater.

Naza är en dokumentär där israeliska underrättelseofficerare och soldater – med dolda ansikten – beskriver hur Gaza förvandlades till en plats för militära mål, statistik och ett kalkylerande i civila dödsfall. Titeln, som på hebreiska uttalas nah-ah-tzah betyder att avvisa, förakta eller behandla med bristande respekt och är en term som den israeliska militären använder för det antal civila som en enskild attack förväntas döda.

Men låt oss stanna till ett slag, innan ett resonemang om filmen tar vid.

I nära tre år har palestinier i Gaza i realtid dokumenterat sin egen förintelse. De har filmat när bomber detonerat, när barn dras fram ur rasmassorna, när sjukhus rasat samman och när journalister mördats. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina egna barns kroppar. De har filmat sig själva i svält, i flykt, i sitt återvändande, i sitt grävande och begravande. Det går knappast att föreställa sig en mer ingående dokumentation av ett folks förintelse. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp. Bara när Israel talar blir det rekordartade applåder. Varför betraktas palestiniers vittnesmål som partiskt och opålitliga medan soldaterna, de som deltagit i demoleringen av Gaza, som trovärdiga?

Den palestinske poeten Mohammed El-Kurd har gett denna logik ett namn: ”vädjandets politik”. För att bli hörda måste de vädja till sina förtryckares samvete, bevisa sin egen oskuld och framställa sig själva som perfekta offer. Offer utan ilska, utan politik, utan motstånd. Den som inte passar in i den bilden förlorar rätten att bli trodd. När palestinier talar anses de vara partiska. Om de anklagar så överdriver de. Om de gör motstånd rättfärdigas våldet som riktas mot dem. Deras ord räcker aldrig i sig självt. Någon annan måste alltid gå i god för det en palestinier säger. 

De israeliska vittnesmålen i Naza löser detta problem. Medan palestiniern ber om att bli trodd, ber israelen inte om någonting. Soldaten som vittnar om sina egna krigsbrott blir trovärdig. Genom soldatens vittnesmål ges den västerländska åskådaren möjligheten att tro på att grymheterna faktiskt har ägt rum, utan att behöva tro på palestiniern.

Den palestinske journalisten Mahmoud Mushtaha, som var på plats i Venedig, beskrev i The Guardian den långa applåden som en anklagelseakt mot västerländsk media, som i tre års tid behandlat palestinska journalister som ”opålitliga skildrare av deras eget lidande”. Mushtaha gläds över att vittnesmålet nu tas på allvar, men påpekar samtidigt att det plötsliga allvaret kommer för sent, och till ett mycket högt pris.

Den palestinska författaren Susan Abulhawa uttrycker sig mer rakt på sak: ”Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia. Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör – precis som vi har skrikit i årtionden. Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare, förövarna görs mänskliga och får förmånen att tvivla.” Det palestinska vittnesmålet ignoreras, medan mostvarande israeliska tillskrivs ett moraliskt värde som palestinier aldrig tillåts ha. När en palestinier berättar att hans familj har dödats betraktas han som ett offer men när en israelisk soldat berättar att palestinier de facto har dödats, framställs hen som modig. Palestiniern står för kroppen. Israelen står för avslöjandet.

I Israel finns ett uttryck för detta: ”yorim ve-bochim” – ”vi skjuter och vi gråter”. Först skjuter soldaten, sedan gråts det över det soldaten gjort. Gråten blir beviset på att soldaten har behållit sin humanitet. Brottet kan erkännas, så länge handlingen återförs till samvetet hos den soldat som deltog i mördandet. Till detta finns ytterligare en aspekt, den som hänvisar till Israel som stat. Om israeler kan fördöma israeliska brott, då kanske Israel som stat – trots alla krigsbrott – förbli det liberala och självkritiska samhälle som dess försvarare alltid har beskrivit det som. Ser ni inte, tycks de säga, israeliska regissörer tar avstånd från armén, israeliska soldater bekänner sina krigsbrott, det israeliska samhället är öppen för kritik. Det finns ett annat Israel – ett anständigt och ett plågat Israel. Soldaten som hoppar av blir beviset för just detta. Detta är den djupaste innebörden av ”vi skjuter och vi gråter”. Tårarna ifrågasätter inte det israeliska nationsbygget, de räddar Israels moraliska anseende.

I Naza gråter inte männen. De beskriver dödandet med tonlösa röster. En av dem liknar krigföringen vid ett datorspel. Ångern syns aldrig på skärmen, den tar i stället form bland publiken i biosalongen. Filmens trovärdighet bygger på att publiken tror att soldaterna som intervjuas rannsakas och plågas. Den palestinsk-amerikanske journalisten Ali Abunimah ställde frågan med en krasshet som den förtjänar: Hur kommer det sig att män som beskriver krigsbrott förblir anonyma huvudpersoner och kulturella hjältar men inte ställs till svars?

Anonymitet kan vara nödvändig för att få fram vittnesmål. Journalister skyddar sina källor, visselblåsare löper verkliga risker. Men kan anonymitet användas som ett frikännande? Om en soldat deltagit i militära aktioner där hela familjer dödats, har vi rätt att kräva mer än soldatens obehag? Vad gjorde soldaten? Vad godkände soldaten? Vem dog? Kommer soldaten att lämna över bevisen till utredare och namnen till åklagare? Kommer soldaten att ställas inför domstol? Om frågorna inte hanteras rättsligt återstår bara en moralisk transaktion: det palestinska offret identifieras, fotograferas och begravs; den israeliske soldaten förblir anonym, skyddad och hyllas sedan för berättelsen som publiken får ta del av. Offret är dött.

Tawfiq Al-Ghussein, skribent och forskare, Rania Hamad, skribent och författare. Översättning av Isak Benyamine.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Syrien och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes avslöjande om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Syrien och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes avslöjande om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.