Tornevall Networks

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Syrien och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes avslöjande om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Syrien och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes avslöjande om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Syrien och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes avslöjande om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Inas Hamdan: ”Jag har gjort Vänsterpartiet en tjänst”

DESCRIPTION:
Jan Guillou har kallat henne ”muslimjägare” och hon har haft en mobb utanför sitt fönster som anklagat henne för att stötta folkmord. Men Inas Hamdan avfärdar kritiken: ”Fuck Jante, jag är en skitbra journalist!”

CONTENT:
Pling i luren: ”Framme, superblöt så det kan bli dåliga bilder 🫣”.

Inas Hamdan och jag har stämt träff på Centralstationen, det enda stället i Stockholm som hon säger sig ha en relation till. Hon längtar till sin uppväxtstad hela tiden. Samtidigt har hotbilden fått henne att konstatera: ”Jag kan inte längre bo kvar i Malmö.”

I ankomsthallen får jag syn på en mörklockig tjej med stora regndroppar på glasögonen och en cykelhjälm dinglande vid vaden. Valet är över och för bara ett par dagar sedan har Expressen publicerat ännu en av hennes granskningar av Vänsterpartiet.

Men dramat är inte över. För nästan samtidigt börjar lokalen utrymmas. Brandlarm. Medan vi andra går ut i regnet plockar Inas fram mobilen, ringer redaktionen och börjar fotografera brandbilarna.

Det visar sig senare att någon bränt mat i en mikrovågsugn.

Efter en stund sitter vi på Vetekatten med varsin kanna te.

Vad är det du gillar med Malmö?

– Det är lugnt och vackert. Sedan har jag minnen från vartenda hörn eftersom jag flyttade runt mycket som barn: Rosengård, Holma, Södervärn, tillbaka till Holma, Heleneholm och så Kroksbäck.

Så kallade utsatta områden med andra ord. Föräldrarna kom som flyktingar till Sverige från Damaskus när Inas var knappt ett år gammal. Hon hann fylla åtta år innan hon fick svenskt medborgarskap.

Rötter. Inas Hamdan är palestiner, född Libanon och kom som flykting till Sverige när hon var ett år. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag växte upp i min mormors trerumslägenhet. Hon hade det ena sovrummet och vi fem, mamma, pappa och tre barn, hade det andra. Det var trångbott men inget jag tänkte på som liten. Det var bara mysigt.

Inas Hamdan är palestinier och mormorn föddes i en by nära Safed i Gallileen. När de fördrevs försvann alla identitetshandlingar, så ingen vet exakt vilket år hon är född. Hon vill precisera:

– Det var en fiskeby som heter Ulmaniyya, vilket konstigt nog betyder sekulär!

Byn finns inte längre, utan tömdes under Operation Yiftach, en offensiv utförd av paramilitära Haganahs elitstyrka våren 1948. Den som ledde insatsen, Yigal Allon, blev senare ledare för Arbetarpartiet i det som samma år blev staten Israel. Det är en historia Inas vuxit upp med, en del av hennes familjeberättelse.

– När mormor var liten flicka hade hon både judiska och muslimska barn som lekkamrater. Visst, det betyder inte att samexistensen var konfliktfri, men båda sakerna kan vara sanna samtidigt.

I släkten finns fortfarande nyckeln till huset de lämnade i Ulmaniyya bevarad. Safed, där hennes morfar växte upp, är numera en turistort. För den som har råd finns privata takjacuzzier där det serveras champagne med utsikt över Galileen.

Hon suckar.

Så frågar Inas mig om jag är sionist. Jag svarar att jag inte är det, även om jag vuxit upp i en miljö där det är självklart att vara det. Och att jag förstår att judar flydde dit från Europa på 1930- och 40-talen.

Jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt.

Energin hon utstrålat hela tiden vänds plötsligt inåt, som om hon funderar på något.

– Jag har aldrig tänkt på att sionism finns på ett spektrum och inte behöver vara kategoriskt.

Så tar hon upp ett Twitterinlägg som förföljt henne sedan några år, postat och enligt henne nedtaget efter en timme, när hon var 19 år. Där ska hon ha skrivit att hon identifierar sig som sionist. Publikationen Konkret hittade det och skrev om det i samband med hennes första avslöjande av några vänsterpartister i Malmö som delat antisemitiskt innehåll i sina kanaler. Det skulle bevisa att Inas Hamdan hade en ”dold agenda”.

Publiceringen mötte kritik. I Journalisten kallade Annika Hamrud den ett ”karaktärsmord” och hänvisade till demonstrationen utanför hennes hem i juli. En man med megafon ropade då: ”Inas, Inas, you can’t hide, cause you’re supporting genocide”.

– Jag trodde det bara betydde att jag var för en tvåstatslösning, säger hon uppgivet och slår ut med händerna.

Själv har hon aldrig varit i sin mormors födelseland. Det har bara inte blivit av och förresten är hon osäker på om hon skulle bli insläppt.

I stället finns minnet av familjens liv i Palestina bevarat i smakerna. Mamma är född i Libanon, så influenserna i matlagningen kommer lite varstans ifrån. I början av familjens tid i Sverige var det svårt att få tag i de rätta kryddorna och ingredienserna. Särskilt den väldoftande, timjanbaserade blandningen za’atar.

– Det var helt omöjligt i början! Min moster äger en bondgård i Libanon, men du vet, man får inte ta in livsmedel från utlandet.

Aubergineröra, vinbladsdolmar. Numera har Inas lärt sig att laga maten själv, både av att se sin mamma i köket och genom att komplettera med mer precisa mått ur moderna kokböcker än att ”ta på känn”.

– Matvärlden i Kungens kurva är en av de platser jag älskar mest i Stockholm, säger hon med hänvisning till en butik med mat från hela världen.

Se där. En till favoritplats i Stockholm.

Genombrott. Det var Inas granskning av den utländska påverkanskampanjen mot Sveriges socialtjänst 2022 som satt henne på kartan. Foto: Lisa Mattisson.

Arabisk mat, påpekar Inas, är kollektivistisk mat. Det går inte att laga för en person. Så under en period då hon bodde själv tappade hon bort kontakten med de palestinska smakerna. Numera lagar hon och hennes kille mat ihop och det blir lådor över som de ger bort till vänner.

– Jag har känt mig hemma i Stockholm genom maten.

När vi ses skiftar mandaten fortfarande mellan blocken, men allt lutar åt att det är Magdalena Andersson som kommer att få frågan om att bilda regering. Vänsterpartiet verkar inte heller ha skadats av Inas Hamdans avslöjanden, utan går framåt med två procentenheter.

Hur tror du att valutgången kommer att påverka ditt arbete?

– När Vänsterpartiet är med och styr landet kan de inte bojkotta oss längre. Och de måste sluta att vara aggressiva och skrika på mig i telefon och bete sig som… Så kan man inte bete sig i regeringsställning. Eller så blir man som Carl-Oskar Bohlin, öppet konspiratorisk.

Inas Hamdan ser arg ut.

– Jag har gjort dem en tjänst! Om jag gör ett till avslöjande, kommer ni kunna stå till svars?

I Aftonbladet har Jan Guillou kallat Inas Hamdan för Expressens ”specialanställda (och prisbelönta) muslimjägare”, med syfte att diskvalificera kritik mot Israel.

– Helt taget ur röven – i Sveriges största tidning! Och det är bara för att jag har språkkunskaper som gör mig lämpad att granska arabisktalande miljöer. Mina kollegor som tillhör majoritetssamhället granskar andra i Sverige som tillhör majoritetssamhället, inte på grund av att de tillhör det utan för saker de gör och säger. Ingen frågar dem varför de jagar svenskar. Jag är konsekvensneutral.

Hon säger att det är hyckleri att samma tidning som med rätta gick i taket när deras politiske chefredaktör Anders Lindberg kallades ”quisling” av Richard Jomshof, inte ser att ”muslimjägare” också är ett våldsamt epitet.

– Det har stått här och där i kolumner att jag skulle ha anställts bara för att jag kan arabiska. Det stämmer inte, jag är en skitduktig journalist. Fuck Jante!

Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor.

Jag har hört henne använda det uttrycket tidigare i dag, fast i en podd: Dangerous speech med Obaid Omer, en kanadensisk yttrandefrihetsaktivist som också skriver för Quillette, en högerpublikation känd för sina antipatier mot woke och islam. Samtalet (från 2020) dem emellan är frejdigt och jag hör inte Inas uttala något islamofobiskt. Men vill ändå veta vad hon tycker om poddaren. Hon ser lite bekymrad ut.

– Vad sade du? Det måste jag kolla upp. Jag var nog ung och hade inte koll. Har jag fattat ett felaktigt beslut så vill jag ju gärna ta avstånd från det.

Omer var redan då en uttalad islamkritiker, även om hans betydligt hårdare formuleringar om islam och tydligt proisraeliska profil framför allt blir synliga flera år senare.

Jag frågar vad hon tycker om Doku, en granskande plattform med särskilt fokus på islam grundad av journalisten Sofie Löwenmark.

– De är jättebra och jag älskar Sofie. Men hon är på ledarsidan.

Genom åren har Doku varit långt ifrån ensamma om att peka på islam och muslimer som ett demokratiproblem. Tvärtom har de fått sällskap av, förutom Sverigedemokraterna, såväl Kristdemokraternas Alice Teodorescu Måwe som Moderaternas Fredrik Kärrholm i fråga om invandrare och muslimer som röstar vänster.

Vad tänker du om att 95 procent av rösterna i Rosengård gick till V och S?

–  Jag lyssnar mycket på personer med utländsk bakgrund och från utsatta områden. De är rädda. Sverigedemokraterna har ju stått utanför moskéer i olika städer och sagt att ”det här ska vi ju riva ned”. Hur är det inte farligt och läskigt för dem?

Den största ökningen står Vänsterpartiet för, från 12 till 42 procent.

– Människor är oroliga och har enats kring det de är emot. Jag skulle säga att det är de andra partiernas fel, deras frånvaro har verkligen varit märkbar. Det här är medborgare, de har röstat på det de tycker är korrekt och de har mobiliserats på grund av reella känslor. Där har Vänsterpartiet gjort en fantastisk kampanj. Det har varit tydligt från början att de skulle göra ett rekordval.

Samtidigt går det inte att blunda för riskerna för påverkanskampanjer av främmande makt, menar hon.

– Palestinska riksförbundet är en del av PLO. Det jag tycker är spännande är att man satte personer på listorna som inte ens kan svenska. Sekunden jag visade vilka de var, vilket jag tycker är av allmänintresse, blev de utkastade med huvudet före.

Det var DN-journalisten Niklas Orrenius som upptäckte Inas skrivtalang efter att han sett hennes inlägg på Facebook. Det blev några vikariatrundor blandat med universitetsstudier i statskunskap och filosofi och hon hade tänkt sig en forskarbana. Men det var i journalistiken hon kände sig hemma.

Genombrottet kom 2022, med hennes rapportering om desinformationskampanjen om tvångsomhändertagna barn. Det började med att Inas började se underliga saker i arabiskspråkiga miljöer, både i verkligheten och på sociala medier. Miljöer där hon har ett stort kontaktnätverk.

Hatkärlek. Sociala medier har en särskild plats i Inas hjärta, även om hon också oroas för farorna. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag skulle aldrig kunna berätta vem det är jag pratar med. Alla är livrädda för att berätta att de pratar med mig. De säger: ”Om det kommer ut att vi pratar med Inas så får vi våra grannar på oss.” Mina främsta källor har alltid varit palestinier som bryr sig om palestinier.

Grävet blev riksnyhet och gjorde att hon fick ta emot Stora journalistpriset 2023, 24 år gammal.

Det var i samma veva som koranbränningarna och Sveriges Natoansökan. Snart blev hon ombedd av den Qatar-finansierade tv-kanalen Al Jazeera att kommentera händelserna i direktsändning.

– Jag fattade att det fanns ett samband mellan koranbränningarna och kampanjen eftersom varje gång Al Jazeera pratade om koranbränning så tog man upp kampanjen med socialtjänsten. De hade ”experter” som var konspirationsteoretiker. Mig bjöd de in för att de lustigt nog verkar tro att alla arabisktalande i världen tycker som de.

Klippet finns inte längre kvar, men Inas har det sparat och inspelat. Det hon minns mest i dag är hur nervös hon var inför att klara av att uttrycka sig formellt på arabiska i direktsändning. Hon ler vid minnet av sin mammas dom.

– Hon är hemspråkslärare i arabiska så hon hade en del synpunkter, haha.

Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. 

– Det var ett absurt inslag. Allt de sade direktöversattes fel och jag märkte att de inte fattade ett skit av det jag sade när jag påpekade att ”vår ledare”, alltså Ulf Kristersson, inte ensam kan bestämma om yttrandefrihet och nej han kommer inte att be om ursäkt på sina bara knän för koranbränningarna.

Inas påminner om att Al Jazeera återigen haft svensk närvaro under valrörelsen.

– De gjorde ett reportage om att muslimer skulle bli utslängda om de inte röstade på vänstern. Det är ju bara delvis sant, Sverige har faktiskt många grundlagsskyddade rättigheter.

Tycker du att Vänsterpartiet granskats extra hårt? Lider inte andra partier av inslag av antisemitism?

– Alltså min kollega David Baas har sett till att 200 sverigedemokrater har blivit utslängda ur partiet. Där har det aldrig varit snack från vänstern om att det är orättvist. Jag blir så förbannad. Och jag skulle gärna hitta 33 antisemitismspridande socialdemokrater, men de finns helt enkelt inte. Inte heller i Miljöpartiet vad jag kan se.

Men Ebba Busch och andra högt uppsatta kristdemokrater har haft nära koppling till Israels militär.

– Ja, men det strider inte mot partilinjen, så där finns inget att avslöja, så som det gör i Vänsterpartiet. Där de är väldigt tydliga i frågor som rör Israel-Palestina.

Vissa anser att antisemitiska konspirationsteorier förekommer oftare bland människor från Mellanöstern. Kan du se någon sanning i det?

– De experter jag har pratat med brukar säga att det beror på att de kommer från odemokratiska samhällen där man riskerar döden om man kritiserar makten. Ett sätt att visa missnöje är att ersätta ”makten” med judar. Det är ofarligt.

Som en ventil?

Nu är händerna uppe i luften igen, som i en rörelse som vill modifiera och förmana.

– Jag måste vara försiktig med hur jag uttrycker mig. Man kan inte säga att det är en ventil att hata judar. Varje uttalande som kan tolkas som opinion kommer att plåga mig resten av livet. Jag är så rädd.

En hel timme har gått. Runt omkring oss i kaféet sitter gråhåriga svenska damer och en och annan gubbe. Konditori Vetekatten är ett av de äldre etablissemangen och har en image av en svunnen tid med blomdekorerade porslinskoppar och unga tjejer klädda i prydliga förkläden. Det är i sådana miljöer man lätt kan bli medveten om att Inas och jag är de enda mörkhåriga.

Känner du dig kidnappad av högerextrema?

– 100 procent! Det plågar mig jättemycket att jag blir utmålad som högerlojalist. Jag får mycket hot från högerextrema. Varför? För jag är konsekvensneutral. Jag har skrivit jättemycket om muslimskt liv och om 75-årsdagen av Nakban, den palestinska fördrivningen i slutet av 40-talet. Jag blir så ledsen när folk kopplar mig till de högerextrema. De förstår inte min utsatthet. Det finns folk som inte vill förknippas med mig eller ens min tidning för att jag anklagats för att gå högerns ärenden, men som vill få ut sin historia. Då har det hänt att jag gett bort nyheten till någon annan. För mig är det viktigaste att det kommer ut. Inte att jag står med mitt namn.

	
 
 
 

 
	
	

 
 
Sami Suliman ångrar ingenting

 
 

 
 I över 130 lördagar har den Haifa-födde bilmekanikern Sami Suliman lett Palestinademonstrationerna i Stockholm. Han hyllas som organisatör men kritiseras för sina delningar. I november avgörs rättsfallet kring hans så kallade Aron-tal.
 
 

 Reportage
 Paulina Sokolow 
 

 

	

– Men jag står för vartenda reportage jag gjort. Även om det berövat mig min rätt att vara palestinier offentligt. Grejen är att jag har en stark förankring i min palestinska kultur, så folk kan fortsätta skrika, men jag kommer fortsätta att göra mina reportage och mina avslöjanden.

Du som har koll på många medier och hur de bevakat Israel-Palestina-konflikten, hur har Sverige stått sig tycker du?

– Bra! Vi har ju inte tillgång till allting heller, det går ju inte att ta sig in där. Men andra konflikter har vi varit dåliga på. Som Sudan och Kina. Och när var det sist vi smugglade in en kamera i Nordkorea?

Samtidigt tar unga människor mindre del av etablerade medier.

– Det är därför jag skriver mycket om sociala medier. Jag är livrädd för det som händer på Tiktok. Jag ser en ung generation som trodde att valet stod mellan AFS, Örebropartiet och Kommunistpartiet. 4chan har flyttat till Tiktok och blivit masstillgängligt. Det vill jag att du skriver. Att jag hatar Tiktok. Men jag älskar det också.

TITLE:
Vänsterpartiets verkliga problem i Borlänge

DESCRIPTION:
Vänsterpartiet vet ännu inte om deras nya riksdagsledamot är demokratikämpe eller valfuskare. Foto: Fredrik Sandberg/TT

CONTENT:
Soppan kring Borlänge är oerhört pinsam för Vänsterpartiet.

Inte på grund av valfusk, som vi ännu inte faktiskt vet har ägt rum. Förikryssade valsedlar som delas ut vid vallokalen är varken olagligt eller ovanligt. Samma sak med att skjutsa in människor till valet som annars inte röstat.

Det blir olagligt om folk har inverkat på väljarnas fria val, genom övertalning i bilen, kontant belöning, eller annan påverkan av väljarnas fria val.

Delar av högern har redan bestämt sig: han är skyldig. Redan innan valurnorna kallnat slog Peter Wennblad fast att Vänsterpartiet är ”Sveriges farligaste parti”. Delar av vänstern har bestämt sig för motsatsen. Lars Ohly menar att partiledningen måste rycka ut för att skydda honom, och att allt är en rasistisk komplott.

Men vi vet ännu inte.

Än så länge har vi att göra med Schrödingers valfusk. Om Mohamed Abdukardir Ali är oskyldig, har vunnit för att han är en stark lokal röst och fått människor långt från politiken att själva ta sig till valurnorna, då är han snarast en demokratikämpe. Om han har köpt eller pressat fram röster är det ett angrepp på demokratin.

Så ha lite is i magen.

Men några saker vet vi.

Vänsterpartiet verkar inte ha någon vidare koll på vem de just har skickat till riksdagen. Annars hade de gjort som Ohly föreslår och försvarat sin kandidat – eller åtminstone sagt något. I stället gömmer de sig i en garderob och läser dagstidningarna med ficklampa för att få veta vem deras nya riksdagsledamot är.

Samma medier som partiet alltså har outsourcat sin interna personkontroll till vägrar man sedan prata med och avfärdar som kampanjjournalister. Det är en ganska märklig arbetsfördelning.

SVT har i två dagar sökt Vänsterpartiets företrädare i Dalarna utan att få någon att ställa upp, medan partiledaren ännu inte kommenterat själva fallet. Hur svårt ska det vara att bara kliva ut och tala för sin sak? Den är knappast svag.

Vänsterpartiet har gått starkt framåt i utsatta förorter av en anledning: man har funnits där. Och kampanjat på politik som de verkar gilla.

Ta Anfal Mahdi i Malmö. Hon har kampanjat för mindre inkomstskillnader, för att ta tillbaka skolan och vården från vinstdrivande bolag och för fler anställda – både för bättre välfärd, bättre arbetsvillkor och fler jobb. Till skillnad från Tidöpartierna har man inte ägnat fyra år åt att kalla dessa väljare för ”röstboskap” eller försökt få så många av dem att lämna landet.

Man måste ge Expressens Patrik Kronqvist att det är kreativt att fantisera fram att det är vänstern som ser invandrare som röstboskap. Men ute i förorten lär argumentet övertyga exakt noll personer. Det gör kanske inget; de är knappast målgruppen för Expressens ledarsida.

I sin iver att trycka till Vänsterpartiet illustrerar han snarare problemet: högern har gjort en rätt grundlig insats för att stöta bort dessa väljare alldeles själv.

Vänsterpartiet kunde alltså slå sig för bröstet lite mer. 

Säga: ja, vi har engagerat människor som tidigare stått långt från svensk politik. Ja, våra ”Saddam Hussein-siffror” i Rosengård beror på att vi – till skillnad från högern – inte har gett upp om området. Och ja, människor med muslimsk bakgrund är faktiskt individer som kan bilda sig en politisk uppfattning alldeles själva.

Kanske kunde de också äga krisen i Borlänge.

I grunden beror den på att man är ett bullrigt folkrörelseparti med långa listor, fritidspolitiker och en kultur där man helst inte ska bedriva personvalskampanj. Tanken är sympatisk: medlemmarna och politiken ska stå över färgstarka individer.

Men att man just därför har lämnat fältet öppet att kampanja mot både ledning och kongressbeslut, så att en organisation byggd för kollektivism som gång på gång lyckas producera politiska individualister. Därför har man paradoxalt nog blivit en härd för vildar. Vi får se om Borlänge ger dem ännu en.

I vilket fall är det läge att rannsaka sina organisatoriska principer.

Men först måste man våga sig ut ur garderoben.

TITLE:
Vänsterpartiets verkliga problem i Borlänge

DESCRIPTION:
Vänsterpartiet vet ännu inte om deras nya riksdagsledamot är demokratikämpe eller valfuskare. Men de vet tydligen hur man gör när det blåser: gömmer sig i garderoben.

CONTENT:
Soppan kring Borlänge är oerhört pinsam för Vänsterpartiet.

Inte på grund av valfusk, som vi ännu inte faktiskt vet har ägt rum. Förikryssade valsedlar som delas ut vid vallokalen är varken olagligt eller ovanligt. Samma sak med att skjutsa in människor till valet som annars inte röstat.

Det blir olagligt om folk har inverkat på väljarnas fria val, genom övertalning i bilen, kontant belöning, eller annan påverkan av väljarnas fria val.

Delar av högern har redan bestämt sig: han är skyldig. Redan innan valurnorna kallnat slog Peter Wennblad fast att Vänsterpartiet är ”Sveriges farligaste parti”. Delar av vänstern har bestämt sig för motsatsen. Lars Ohly menar att partiledningen måste rycka ut för att skydda honom, och att allt är en rasistisk komplott.

Men vi vet ännu inte.

Än så länge har vi att göra med Schrödingers valfusk. Om Mohamed Abdukardir Ali är oskyldig, har vunnit för att han är en stark lokal röst och fått människor långt från politiken att själva ta sig till valurnorna, då är han snarast en demokratikämpe. Om han har köpt eller pressat fram röster är det ett angrepp på demokratin.

Så ha lite is i magen.

Men några saker vet vi.

Vänsterpartiet verkar inte ha någon vidare koll på vem de just har skickat till riksdagen. Annars hade de gjort som Ohly föreslår och försvarat sin kandidat – eller åtminstone sagt något. I stället gömmer de sig i en garderob och läser dagstidningarna med ficklampa för att få veta vem deras nya riksdagsledamot är.

Samma medier som partiet alltså har outsourcat sin interna personkontroll till vägrar man sedan prata med och avfärdar som kampanjjournalister. Det är en ganska märklig arbetsfördelning.

SVT har i två dagar sökt Vänsterpartiets företrädare i Dalarna utan att få någon att ställa upp, medan partiledaren ännu inte kommenterat själva fallet. Hur svårt ska det vara att bara kliva ut och tala för sin sak? Den är knappast svag.

Vänsterpartiet har gått starkt framåt i utsatta förorter av en anledning: man har funnits där. Och kampanjat på politik som de verkar gilla.

Ta Anfal Mahdi i Malmö. Hon har kampanjat för mindre inkomstskillnader, för att ta tillbaka skolan och vården från vinstdrivande bolag och för fler anställda – både för bättre välfärd, bättre arbetsvillkor och fler jobb. Till skillnad från Tidöpartierna har man inte ägnat fyra år åt att kalla dessa väljare för ”röstboskap” eller försökt få så många av dem att lämna landet.

Man måste ge Expressens Patrik Kronqvist att det är kreativt att fantisera fram att det är vänstern som ser invandrare som röstboskap. Men ute i förorten lär argumentet övertyga exakt noll personer. Det gör kanske inget; de är knappast målgruppen för Expressens ledarsida.

I sin iver att trycka till Vänsterpartiet illustrerar han snarare problemet: högern har gjort en rätt grundlig insats för att stöta bort dessa väljare alldeles själv.

Vänsterpartiet kunde alltså slå sig för bröstet lite mer. 

Säga: ja, vi har engagerat människor som tidigare stått långt från svensk politik. Ja, våra ”Saddam Hussein-siffror” i Rosengård beror på att vi – till skillnad från högern – inte har gett upp om området. Och ja, människor med muslimsk bakgrund är faktiskt individer som kan bilda sig en politisk uppfattning alldeles själva.

Kanske kunde de också äga krisen i Borlänge.

I grunden beror den på att man är ett bullrigt folkrörelseparti med långa listor, fritidspolitiker och en kultur där man helst inte ska bedriva personvalskampanj. Tanken är sympatisk: medlemmarna och politiken ska stå över färgstarka individer.

Men att man just därför har lämnat fältet öppet att kampanja mot både ledning och kongressbeslut, så att en organisation byggd för kollektivism som gång på gång lyckas producera politiska individualister. Därför har man paradoxalt nog blivit en härd för vildar. Vi får se om Borlänge ger dem ännu en.

I vilket fall är det läge att rannsaka sina organisatoriska principer.

Men först måste man våga sig ut ur garderoben.

TITLE:
Vänsterpartiets verkliga problem i Borlänge

DESCRIPTION:
Vänsterpartiet vet ännu inte om deras nya riksdagsledamot är demokratikämpe eller valfuskare. Foto: Fredrik Sandberg/TT

CONTENT:
Soppan kring Borlänge är oerhört pinsam för Vänsterpartiet.

Inte på grund av valfusk, som vi ännu inte faktiskt vet har ägt rum. Förikryssade valsedlar som delas ut vid vallokalen är varken olagligt eller ovanligt. Samma sak med att skjutsa in människor till valet som annars inte röstat.

Det blir olagligt om folk har inverkat på väljarnas fria val, genom övertalning i bilen, kontant belöning, eller annan påverkan av väljarnas fria val.

Delar av högern har redan bestämt sig: han är skyldig. Redan innan valurnorna kallnat slog Peter Wennblad fast att Vänsterpartiet är ”Sveriges farligaste parti”. Delar av vänstern har bestämt sig för motsatsen. Lars Ohly menar att partiledningen måste rycka ut för att skydda honom, och att allt är en rasistisk komplott.

Men vi vet ännu inte.

Än så länge har vi att göra med Schrödingers valfusk. Om Mohamed Abdukardir Ali är oskyldig, har vunnit för att han är en stark lokal röst och fått människor långt från politiken att själva ta sig till valurnorna, då är han snarast en demokratikämpe. Om han har köpt eller pressat fram röster är det ett angrepp på demokratin.

Så ha lite is i magen.

Men några saker vet vi.

Vänsterpartiet verkar inte ha någon vidare koll på vem de just har skickat till riksdagen. Annars hade de gjort som Ohly föreslår och försvarat sin kandidat – eller åtminstone sagt något. I stället gömmer de sig i en garderob och läser dagstidningarna med ficklampa för att få veta vem deras nya riksdagsledamot är.

Samma medier som partiet alltså har outsourcat sin interna personkontroll till vägrar man sedan prata med och avfärdar som kampanjjournalister. Det är en ganska märklig arbetsfördelning.

SVT har i två dagar sökt Vänsterpartiets företrädare i Dalarna utan att få någon att ställa upp, medan partiledaren ännu inte kommenterat själva fallet. Hur svårt ska det vara att bara kliva ut och tala för sin sak? Den är knappast svag.

Vänsterpartiet har gått starkt framåt i utsatta förorter av en anledning: man har funnits där. Och kampanjat på politik som de verkar gilla.

Ta Anfal Mahdi i Malmö. Hon har kampanjat för mindre inkomstskillnader, för att ta tillbaka skolan och vården från vinstdrivande bolag och för fler anställda – både för bättre välfärd, bättre arbetsvillkor och fler jobb. Till skillnad från Tidöpartierna har man inte ägnat fyra år åt att kalla dessa väljare för ”röstboskap” eller försökt få så många av dem att lämna landet.

Man måste ge Expressens Patrik Kronqvist att det är kreativt att fantisera fram att det är vänstern som ser invandrare som röstboskap. Men ute i förorten lär argumentet övertyga exakt noll personer. Det gör kanske inget; de är knappast målgruppen för Expressens ledarsida.

I sin iver att trycka till Vänsterpartiet illustrerar han snarare problemet: högern har gjort en rätt grundlig insats för att stöta bort dessa väljare alldeles själv.

Vänsterpartiet kunde alltså slå sig för bröstet lite mer. 

Säga: ja, vi har engagerat människor som tidigare stått långt från svensk politik. Ja, våra ”Saddam Hussein-siffror” i Rosengård beror på att vi – till skillnad från högern – inte har gett upp om området. Och ja, människor med muslimsk bakgrund är faktiskt individer som kan bilda sig en politisk uppfattning alldeles själva.

Kanske kunde de också äga krisen i Borlänge.

I grunden beror den på att man är ett bullrigt folkrörelseparti med långa listor, fritidspolitiker och en kultur där man helst inte ska bedriva personvalskampanj. Tanken är sympatisk: medlemmarna och politiken ska stå över färgstarka individer.

Men att man just därför har lämnat fältet öppet att kampanja mot både ledning och kongressbeslut, så att en organisation byggd för kollektivism som gång på gång lyckas producera politiska individualister. Därför har man paradoxalt nog blivit en härd för vildar. Vi får se om Borlänge ger dem ännu en.

I vilket fall är det läge att rannsaka sina organisatoriska principer.

Men först måste man våga sig ut ur garderoben.

TITLE:
Vänsterpartiets verkliga problem i Borlänge

DESCRIPTION:
Vänsterpartiet vet ännu inte om deras nya riksdagsledamot är demokratikämpe eller valfuskare. Men de vet tydligen hur man gör när det blåser: gömmer sig i garderoben.

CONTENT:
Soppan kring Borlänge är oerhört pinsam för Vänsterpartiet.

Inte på grund av valfusk, som vi ännu inte faktiskt vet har ägt rum. Förikryssade valsedlar som delas ut vid vallokalen är varken olagligt eller ovanligt. Samma sak med att skjutsa in människor till valet som annars inte röstat.

Det blir olagligt om folk har inverkat på väljarnas fria val, genom övertalning i bilen, kontant belöning, eller annan påverkan av väljarnas fria val.

Delar av högern har redan bestämt sig: han är skyldig. Redan innan valurnorna kallnat slog Peter Wennblad fast att Vänsterpartiet är ”Sveriges farligaste parti”. Delar av vänstern har bestämt sig för motsatsen. Lars Ohly menar att partiledningen måste rycka ut för att skydda honom, och att allt är en rasistisk komplott.

Men vi vet ännu inte.

Än så länge har vi att göra med Schrödingers valfusk. Om Mohamed Abdukardir Ali är oskyldig, har vunnit för att han är en stark lokal röst och fått människor långt från politiken att själva ta sig till valurnorna, då är han snarast en demokratikämpe. Om han har köpt eller pressat fram röster är det ett angrepp på demokratin.

Så ha lite is i magen.

Men några saker vet vi.

Vänsterpartiet verkar inte ha någon vidare koll på vem de just har skickat till riksdagen. Annars hade de gjort som Ohly föreslår och försvarat sin kandidat – eller åtminstone sagt något. I stället gömmer de sig i en garderob och läser dagstidningarna med ficklampa för att få veta vem deras nya riksdagsledamot är.

Samma medier som partiet alltså har outsourcat sin interna personkontroll till vägrar man sedan prata med och avfärdar som kampanjjournalister. Det är en ganska märklig arbetsfördelning.

SVT har i två dagar sökt Vänsterpartiets företrädare i Dalarna utan att få någon att ställa upp, medan partiledaren ännu inte kommenterat själva fallet. Hur svårt ska det vara att bara kliva ut och tala för sin sak? Den är knappast svag.

Vänsterpartiet har gått starkt framåt i utsatta förorter av en anledning: man har funnits där. Och kampanjat på politik som de verkar gilla.

Ta Anfal Mahdi i Malmö. Hon har kampanjat för mindre inkomstskillnader, för att ta tillbaka skolan och vården från vinstdrivande bolag och för fler anställda – både för bättre välfärd, bättre arbetsvillkor och fler jobb. Till skillnad från Tidöpartierna har man inte ägnat fyra år åt att kalla dessa väljare för ”röstboskap” eller försökt få så många av dem att lämna landet.

Man måste ge Expressens Patrik Kronqvist att det är kreativt att fantisera fram att det är vänstern som ser invandrare som röstboskap. Men ute i förorten lär argumentet övertyga exakt noll personer. Det gör kanske inget; de är knappast målgruppen för Expressens ledarsida.

I sin iver att trycka till Vänsterpartiet illustrerar han snarare problemet: högern har gjort en rätt grundlig insats för att stöta bort dessa väljare alldeles själv.

Vänsterpartiet kunde alltså slå sig för bröstet lite mer. 

Säga: ja, vi har engagerat människor som tidigare stått långt från svensk politik. Ja, våra ”Saddam Hussein-siffror” i Rosengård beror på att vi – till skillnad från högern – inte har gett upp om området. Och ja, människor med muslimsk bakgrund är faktiskt individer som kan bilda sig en politisk uppfattning alldeles själva.

Kanske kunde de också äga krisen i Borlänge.

I grunden beror den på att man är ett bullrigt folkrörelseparti med långa listor, fritidspolitiker och en kultur där man helst inte ska bedriva personvalskampanj. Tanken är sympatisk: medlemmarna och politiken ska stå över färgstarka individer.

Men att man just därför har lämnat fältet öppet att kampanja mot både ledning och kongressbeslut, så att en organisation byggd för kollektivism som gång på gång lyckas producera politiska individualister. Därför har man paradoxalt nog blivit en härd för vildar. Vi får se om Borlänge ger dem ännu en.

I vilket fall är det läge att rannsaka sina organisatoriska principer.

Men först måste man våga sig ut ur garderoben.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå problem med det, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten förstår, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som att psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Tvillingarna med Leo Ahmed (V) i förvarets besöksrum, samt demonstranter utanför byggnaden. Foto: Privat/Montage.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå obehag i sådana situationer, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten har en förståelse för, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som när psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Tvillingarna med Leo Ahmed (V) i förvarets besöksrum, samt demonstranter utanför byggnaden. Foto: Privat/Montage.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev helt panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå problem med det, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten förstår, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som att psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå problem med det, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten förstår, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som att psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Tvillingarna med Leo Ahmed (V) i förvarets besöksrum, samt demonstranter utanför byggnaden. Foto: Privat/Montage.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå problem med det, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten förstår, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som att psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Tvillingarna med Leo Ahmed (V) i förvarets besöksrum, samt demonstranter utanför byggnaden. Foto: Privat/Montage.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå obehag i sådana situationer, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten har en förståelse för, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som när psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Tvillingarna med Leo Ahmed (V) i förvarets besöksrum, samt demonstranter utanför byggnaden. Foto: Privat/Montage.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev helt panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå problem med det, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten förstår, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som att psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå problem med det, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten förstår, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som att psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Tvillingarna med Leo Ahmed (V) i förvarets besöksrum, samt demonstranter utanför byggnaden. Foto: Privat/Montage.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå problem med det, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten förstår, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som att psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Tvillingarna med Leo Ahmed (V) i förvarets besöksrum, samt demonstranter utanför byggnaden. Foto: Privat/Montage.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå obehag i sådana situationer, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten har en förståelse för, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som när psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Tvillingarna med Leo Ahmed (V) i förvarets besöksrum, samt demonstranter utanför byggnaden. Foto: Privat/Montage.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev helt panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå problem med det, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten förstår, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som att psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.

TITLE:
Dramatiska syskonutvisningen stoppad: ”Civilkurage”

DESCRIPTION:
”Tonårsutvisningen” av tvillingarna Aliya och Najib, 22, slutade kaotiskt när Kriminalvården mötte förtvivlade anhöriga utanför Märstaförvaret. Men planet till Somalia lyfte aldrig från Arlanda.

CONTENT:
”De brottade ner oss och satte sig på oss. Mina glasögon gick sönder. Vi har båda ont nu, särskilt Najib, som behöver träffa en läkare och få vård. Trots detta vägrar de att tillkalla sjukvård just nu.”

Det skriver 22-åriga Aliya till politikern Leo Ahmed (V), som varit drivande i att organisera så kallade ”tonårsutvisade” ungdomar. På bilden han lägger ut på Instagram ser hennes öga svullet ut, med ett rött märke nedanför.

Både i centrala Stockholm och utanför Migrationsverkets förvar i Märsta, där de unga utvisningshotade tvillingarna Aliya och Najib fick sitta i fem månader förra året innan de släpptes igen, samlades människor för att demonstrera mot att de nyligen placerats där igen. På tisdag kväll skulle deras utvisningar verkställas, och flygplanet gå till Somalia.

– När det var Kriminalvårdens bil som kom för att hämta dem blev det kaotiskt, berättar Leo Ahmed för Flamman.

– Mamman blev panikslagen, hon började skrika att ”mina barn är inte kriminella”.

Uffe Mossberg, pressansvarig på Kriminalvården, förklarar för Flamman att myndigheten sedan några år har i regeringsuppdrag att sköta vissa transporter åt andra myndigheter:

– Som en taxitjänst för Polisen, Migrationsverket och Sis, lite slarvigt uttryckt. Vi kan inte heller tacka nej till sådana transporter om de kallar in oss, de har veto.

Kan det uppstå problem med det, om människor känner sig utpekade som kriminella?

– Ja, absolut. Det tror jag de flesta på myndigheten förstår, att det kan kännas så om det kommer en av våra målade bilar. Precis som att psykiatripatienter kan bli hämtade i polisbil. 

Väl i bilen beskriver Aliya och Najib hur de blivit hårdhänt nerbrottade, och därefter nekade att ta kontakt med vården. Najib har epilepsi, och fick först inte ta med sig sin medicin in på förvaret, innan han lades in på sjukhus efter att ha kollapsat i en hiss.

– De fick höra att ”det är sent, vi har inte resurser till det”, och sådana saker. Deras syster ringde 112, och fick höra att det är Migrationsverket som måste ringa åt dem, berättar Leo Ahmed:

– Det gjorde de inte.

Aliya och Najib körs till Arlanda flygplats i närheten, direkt till planet som står och väntar. Det är en vanlig, kommersiell flight, men syskonen leds på – i handbojor – mer än en timme innan avfärd. 

Men planet lyfte aldrig – på grund av ”civilkurage från de andra passagerarna”, enligt Leo Ahmed.

– Folk protesterade, tills piloten bestämde sig för att han inte kommer flyga. Det var högljutt, argumentation och skrik. Åtta eller nio personer där från Gränspolisen och Migrationsverket.

Nu är Aliya och Najib tillbaks på ruta ett igen: på förvaret i Märsta, i ”limbo” utan något bestämt nytt utvisningsdatum. Tidigare har syskonen inte fått träffa varandra innanför väggarna mer än en timme åt gången.

Tvillingarna med Leo Ahmed (V) i förvarets besöksrum, samt demonstranter utanför byggnaden. Foto: Privat/Montage.

Flamman har sökt Migrationsverket, som ej vill kommentera enskilda ärenden utan fullmakt.