Tornevall Networks

NTM vann i kategorin ”Bästa strategi för läsarintäkter” för sitt bidrag ”Winning the young ones”. Priset delades ut på WAN-IFRA:s internationella konferens i Marseille där Jens Pettersson var på plats och fick ta emot priset för NTM:s räkning.

”Hela branschen brottas med utmaningen att få fler yngre läsare. Genom att paketera vår journalistik på ett nytt sätt, arbeta mer visuellt, nå ut i nya kanaler och berätta om ämnen som intresserar unga har vi lyckats skapa ett tilltal och ett format som väcker nyfikenhet och engagemang bland yngre målgrupper”, säger Jens Pettersson, chef för redaktionell utveckling på NTM, i en kommentar.

Ur Kort & gott, Proletären nr 23, 2026.

Så kan man beskriva Silvia. Nu i juni är det 50 år sedan hon blev drottning, genom att gifta sig med Carl XVI Gustaf, som i sin tur blivit kung och statschef i Sverige genom att vara den snabbaste spermien i prins Gustaf Adolfs pung.

Särskilt patriotiska är vi inte när det kommer till film. Här härskar den amerikanska kulturimperialismen ostört. Av de tio mest sedda biofilmerna och tio mest streamade på Netflix just nu är bara en svensk… och utspelar sig i Frankrike (Je m’apelle Agneta ligger fyra på Netflixlistan vecka 22). Samtliga övriga filmer är från USA, med en handfull samproduktioner mellan amerikanska bolag och kanadensiska eller australiska diton.

Quisling-demokraterna

Nationalister är ofta dåliga på att vara just nationalister. Särskilt när det kommer till en grundläggande grej – att inte sälja ut sitt land till främmande intressen. Ibland räcker det med 2-3 bjudluncher från krigslobbyn för att få dem att rucka på ”principerna”.

Ta bara Sverigedemokraterna. De är duktiga på att hat-trolla på nätet, men desto sämre att stå upp för Svea Rikes självständighet.

Först sade de ja till att slänga in oss i Nato. En 180-graderssväng av partiet som sade sig måna om alliansfriheten. 

Sedan röstade de ja till DCA-avtalet med USA, vilket i praktiken säljer ut den svenska militära infrastrukturen till Washington. Smart att ge världens mest krigiska land fritt tillträde till våra militärbaser…

Och i år öppnade SD för att placera kärnvapen på svensk mark (även utanför krigstid), vilket gör oss till mål i händelse av kärnvapenkrig. 

Både fly och illa fäkta

Det är svårt att föreställa sig att Liberalerna haft ännu mer korkade partiledare än Tidötidens Johan Pehrson och Simona Mohamsson – men det har de! Kort & Gott-redaktionen minns Nyamko Sabuni, som begick politiskt självmord då hon (mitt under krigshysterin våren 2022) sade att hon vid händelse av krig i Sverige… skulle fly till Norge. Aj, aj. Så får man inte säga Nyamko – här ska alla strida och dö, fattar du väl! Att som representant för ett av de stridspittigaste partierna säga att man vill fly landet… nej, det passar sig inte.

Men Sabuni avslöjade på sätt och vis överhetens hyckleri. Att ”leva och dö i Norden” gäller inte de rika ”patrioter” som sticker utomlands med stålarna så fort det börjar ryktas om en halv procents skattehöjning, eller de politiker som gärna propsar för väpnat våld men pissar ner sig om kriget kommer för nära. 

Grattis bossen!

Slutligen vill Kort & gott-redaktionen önska grattis till August Eliasson, denna tidnings chefredaktör, som fyller 40 år på självaste nationaldagen. 

När hennes kompisar hade lantställen hade Gilda Hamidi-Nia ett välstämplat pass. Hon växte upp i Sundbyberg med Iranfödda föräldrar – mamma läkare och författare, pappa drev persiska restauranger. Familjen hälsade ofta på släkt och vänner i andra länder.

– Världen har alltid varit tillgänglig, att resa har varit en stor och helt vanlig del av mitt liv, säger Gilda Hamidi-Nia och tittar ut mot det lilla torget där vi äter lunch.

Hon är hemma i Stockholm i tio dagar. Sover ikapp efter att ha levt i krigszoner de senaste månaderna. Promenerar Djurgården runt.

– Det är det absolut bästa jag vet och något jag alltid längtar efter. Beirut är en underbar plats att bo på, men det är en stad byggd för bilar.

– Att träffa människor, prata med dem, skapa något, det är det bästa i jobbet, säger Gilda Hamidi-Nia. Foto: Tor Johnsson.

Rollen som Mellanöstern­korre­spondent känns på många sätt given för den extroverta och flerspråkiga Gilda Hamidi-Nia. Men det tog 20 år att komma dit. Efter gymnasiet lockade världen mer än studier – ”jag är en livsnjutare, inte en plugghäst”. Hon reste och jobbade i länder som Indien och USA och försökte hitta sig själv. En dag sade en kollega på eventbyrån där Gilda Hamidi-Nia skrev copy att hon ju var en journalist.

– Jag hade aldrig reflekterat över att det kunde vara något för mig. Men jag kollade upp det och såg att man kunde söka in på utbildningen ett år i taget.

Under första året på journalistutbildningen på JMK i Stockholm var hon ofta i New York. Samtidigt som hon erbjöds jobb på ett stort modeföretags PR-avdelning blev hon antagen till journalistutbildningens andra år.

– New York eller JMK:s trötta lokaler? Det var ett vägskäl. Men idag har jag aldrig varit gladare för att jag valde JMK.

Gilda Hamidi-Nia

Ålder: Fyller 40 i sommar.

Bor: Lägenhet i centrala Beirut. Har också en lägenhet i Stockholm.

Titel: Mellanösternkorrespondent för SVT sedan augusti 2025.

Karriär: Master i journalistik på JMK. Sommarkorre i Mellanöstern 2019 och 2023. Anställd på SVT online sedan 2018. Utrikesreporter på SVT sedan 2016, fastanställd 2022, korrespondent sedan 2025.

Känner mig bäst: ”Min mamma och min kusin.”

Fritid: Promenerar, försöker träna, träffar vänner.

Drivkraft: ”När människor verkligen vill berätta. Och att lyckas ge människor nya insikter eller en ny förståelse. Just nu är den yttersta komplimangen när barn intresserar sig för det jag gör – mycket av det vi gör just nu går i Lilla Aktuellt.”

Libanon var det land i Mellanöstern hon som nyutbildad journalist bestämde sig för att flytta till, på inrådan av Kajsa Boglind, producent på SR:s Konflikt där Gilda Hamidi-Nia gjorde sin långpraktik (efter att ha tjatat sig in – ”dagens praktikanter kan tacka mig”).

Hon bodde i Beirut i omgångar 2017 till 2021, bland annat som tjänstledig från SVT för att plugga arabiska. Viljan att bo i regionen handlade länge om att lära känna kulturerna och människorna där, förstå dem bättre. Det är också ett sökande efter rötter.

– Jag vill ju inte bara åka någonstans för att åka någonstans. Det här är väl det närmaste jag kommit Teheran på något sätt. Samtidigt som man kan leva i – relativ – trygghet.

Korrespondent har varit slutmålet sedan hon fick upp ögonen för rollen; att kunna bo utomlands och jobba för en svensk publik förenar det bästa av två världar för henne.

Sommaren 2021 landade Gilda Hamidi-Nia i Sverige igen efter elva månader i Libanon. Hon lämnade ett land i ekonomisk kollaps, de stora explosionerna i Beirut 2020 hade lämnat djupa sår i samhället, det rådde energikris och varubrist. Hon hade vikarierat på utrikesredaktionen men hennes fasta tjänst fanns på SVT Online. Hon kände att hon jobbat stenhårt för att komma dit hon ville – en utlandstjänst – och bestämde sig för att släppa taget, ”trust the process”.

– Mina kompisar blir jätteprovocerade när jag säger det här med att ”lita på processen”. Men vid det laget hade jag i fem års tid gjort allt jag kunnat för att kunna styra själv – jag tänkte att nu får det bli som det blir. Och sen dess har det blivit jättebra! Allt började klaffa.

Under Kvinna, liv, frihet-protesterna 2022 kom arbetet hon plöjt ned på Iran till nytta, hon kommenterade och rapporterade.

– Jag minns de där första dagarna och hur jag insåg att jag aldrig hade sett så mycket hår på kvinnor på gatorna i Iran. Redan då förstod jag att det här var stort och att iranierna hade förändrats. Iran hade förändrats. Och resultatet ser vi i dag.

Gilda Hamidi-Nia med krigsreporterns utrustning. Foto: Tor Johnsson.

2025 gjorde Gilda Hamidi-Nia och parhästen och fotografen Linda Hörnqvist nyhetsdokumentären ”Gaza – till sista andetaget”, där de utrustade vanliga Gazabor med kroppsburna kameror för att kunna skildra krigets vardag.

– Idén föddes ur frustrationen över att vi inte kunde komma in i Gaza. Tänk dig, vi är fortfarande inte inne. Det fanns material från organisationer som Unicef som gick att göra nyhetsjobb kring. Men det var som att vi saknade vissa delar.

De samarbetade med ett palestinskt team för att hitta deltagarna och ge dem kamerorna. De var noga med frågorna och att inget skulle överdrivas, inga extra risker tas. Bara vardagen – outhärdlig nog – som berättas med Gazabornas egna röster. Greppet gav SVT-duon Stora Journalistpriset som Årets förnyare.

– Jag är mest glad över att vi hittade ett sätt att göra journalistik även om vi inte får vara där. Och jag hoppas att det kan visa att man inte kan stänga ute journalister. Då måste vi hitta andra sätt. Vi får inte acceptera att vi inte kommer in.

I augusti 2025 flyttade Gilda Hamidi-Nia till Beirut igen – denna gång som det hon strävat efter, korrespondent. Hon visste att det skulle bli intensivt. Men den dramatiska utvecklingen, med kriget mellan USA, Israel och Iran, har överträffat vad hon kunde föreställa sig.

– Att någonting skulle hända var säkert – hur det skulle ske hade jag aldrig kunnat gissa. Det Mellanöstern vi har sett de senaste decennierna kommer inte att vara kvar. De röda linjerna är borta. Vad som helst kan hända. Vi är mitt i ett skifte.

– Jag hoppas förstås att jag har fel – och att det blir fred och ett Mellanöstern där människor ändå prioriteras. Där de får leva.

Hur är det att vara på plats och skildra det här?

– Det är helt otroligt. Att se det som kommer att stå i historieböckerna, och få berätta om det, vara med om det. Ur ett journalistiskt perspektiv hade jag inte kunnat få det här uppdraget i en bättre tid.

Kunskapen om den komplexa regionen har hon förvärvat över tid. Vissa saker går inte att läsa sig till, konstaterar hon, det gäller att vara där och prata, se människorna förändras. Att inte kunna vara på platser, att inte komma in i Gaza eller Iran, är därför enormt frustrerande.

Vi pratar om att leva på helspänn många månader i rad. Hon säger att ett krig är många saker: ständiga drönarlarm, explosioner som upplevs närmare än de kanske är, ett konstant påslag – men också en vardag som pågår. Nickar mot de i vårsolen släntrande stockholmarna.

– Precis det här som du ser just nu, det finns också i ett krig. Bara att det där flygplanet inte är ett vanligt flygplan, det är ett stridsflygplan. Men människor är fortfarande människor. Deras liv pågår, det finns olika verkligheter hela tiden, allt är inte kaos. Det lärde jag mig i Ukraina.

Ukraina var det första krig hon bevakade. I Butja såg hon lik för första gången. Och fick insikten att människor ofta vill prata om annat än kriget, och att de behöver skämta kolsvart ibland.

– Det tog ett tag innan jag insåg att det inte handlar om att jag gör rätt eller fel, utan att allt jag gör kan tolkas som att jag gör rätt eller fel, säger Gilda Hamidi-Nia.

Det har blivit många livesändningar från balkongen i Beirut, olika skyddsrum eller i bästa fall öppna platser, under vintern och våren. Förr hatade hon att göra dem, idag finns en viss direktsändningsnervositet kvar som hon tror är bra för prestationen.

Vad vill du förmedla?

– Jag vill ta med människor till platserna. Jag vill att det ska kännas som att du har träffat den person vi träffat. Hur det är att stå precis där vi står. Jag vill också att man ska känna att Mellanöstern, världen, är nära. Det är inte så långt borta, vi är väldigt lika.

Hon återberättar en scen från Ukraina. En geting surrade framför teamet. Gilda Hamidi-Nia började vifta med händerna och säga ”sir serkeh, sir serkeh, sir serkeh” – (”vitlök och vinäger”) en persisk ramsa för att få bort den. Den ukrainske fixaren gjorde likadant och upprepade ”sil i voda” (”salt och vatten”).

– Jag tittar på honom och han tittar på mig och vi bara, vad är det du säger? Vi gjorde samma grej.

Gilda Hamidi-Nia rapporterar från världens mest polariserande region, med Israel-Palestina-konflikten som gravitationscentrum – och det i en tid av ökad politisering kring public service. Sociala medier är en mörk plats, men en del av arbetet, konstaterar hon.

– Det tog ett tag innan jag insåg att det inte handlar om att jag gör rätt eller fel, utan att allt jag gör kan tolkas som att jag gör rätt eller fel. Så länge jag gör rätt rent journalistiskt och yrkesetiskt så är det okej. Man behöver inte tycka om det jag gör.

Hon kan ändå bli påverkad – men menar att ett positivt meddelande överväger 20 hatkommentarer.

Korretjänsterna på SVT är två plus ett år. Hon vill stanna så länge hon kan. Bevakningsområdet är outtröttligt intressant och livet är liksom – mer – i Beirut. Spontanare. Hennes vänner är libaneser, och inte journalister.

– Libanon är en plats där jag har haft några av mina bästa stunder. Jag har träffat otroliga människor som jag har utforskat och upplevt saker med på ett sätt som man kanske inte gör i Sverige. I Stockholm planerar vi saker, en lunch tre veckor senare. I Beirut är det ett annat slags umgänge, tätare, och man kanske kör upp i bergen, ser något, lyssnar på musik, grillar grönsaker och kött. Det är bara enkelt, på ett väldigt härligt sätt.

Att det är sommar från april till oktober gör sitt. Och de många nötande krigen och konflikterna får män­niskor att passa på att leva, menar Gilda Hamidi-Nia.

– Vi är effektiva i Sverige, vi lever ett väldigt gott liv här. Men vi maximerar inte våra dagar.

En ny förordning från EU-kommissionen har väckt ilska hos både politiker och klimat- och demokratiorganisationer. Nu anklagar EU-parlamentariker kommissionen för att ha påverkats av techföretagens lobbyister. – Det är nästan ordagrant det som techjättarna har begärt. Här ser vi ännu en gång hur lobbyisterna fått bingo hos kommissionen, säger Jonas Sjöstedt (V).

Datacenter som byggs inom EU ska inte behöva redovisa sin miljöpåverkan, skriver EU-kommissionen i en ny förordning. Nu anklagar unionens parlamentariker kommissionen för att ha påverkats av techföretagens lobbyister. – Det är nästan ordagrant det som techjättarna har begärt. Här ser vi ännu en gång hur lobbyisterna fått bingo hos kommissionen.

När USA går mot mellanårsval växer oron för att miljontals väljare kan få det svårare att göra sin röst hörd. Kritiker varnar för att nya regler, rättsbeslut och militär närvaro riskerar att urholka en av demokratins mest grundläggande rättigheter. – Administrationen vill skapa förvirring och tvivel, säger valskyddssamordnaren Nicholas Gothard till Dagens ETC.

Sommarschemat ska förhandlas med den lokala Journalistklubben. I samband med det kan klubben diskutera med chefen hur arbetet är tänkt att fungera under sommarmånaderna.

En så kallad medbestämmandeförhandling innebär att medarbetarna har en möjlighet att komma med förslag och synpunkter inför en förändring, som exempelvis en schemaändring. Sedan är det i slutändan arbetsgivaren som fattar beslut kring hur arbetet under sommaren ska se ut.

Samtidigt får förändringarna inte innebära att exempelvis en ökad arbetsbelastning leder till ohälsa. Det måste finnas en balans mellan krav och resurser.

Arbetsgivaren behöver alltså planera och ordna så att det finns utrymme för journalisterna att förproducera material utan att det blir ökad arbetsbelastning som kan leda till ohälsosam stress. Det arbetet ska därför planeras i samverkan med skyddsombudet.

Det finns många former av journalistik. Jag tror att många av mina läsare är bekanta med tabloidjournalistiken, en ”journalistik” som fokuserar på skandaler och kändisar. Men det finns många fler...

Medicinska fakulteten vid Lunds universitet har utnämnt medicinjournalisten Sara Heyman till hedersdoktor.

Sara Heyman är utrikesreporter på Ekot och var tidigare Sveriges Radios korrespondent för hälsofrågor ur ett globalt perspektiv.

Hon gick journalistutbildningen i Göteborg och arbetade sedan som producent och reporter på Sveriges Radio. Efter några år som journalist utbildade hon sig till sjuksköterska.

”Det var inte för att jag hade tröttnat på journalistiken utan för att jag ville lära mig mer. Så småningom blev jag medicinjournalist och när jag fick jobbet som korrespondent för global hälsa samlades allt det jag tycker är mest intressant i ett och samma uppdrag: utrikesfrågor, hälsofrågor och radio som alltid har varit mitt favoritmedium”, säger Sara Heyman i en artikel på Lunds universitets hemsida.

Hon jämför också de  båda yrkena: ”Ofta är det första jag hamnar i på en reportageresa ett sjukhus. att förstå hur en sådan miljö fungerar är en stor tillgång. Både som journalist och sjuksköterska ställer man svåra frågor till människor i utsatta situationer, samtidigt som man måste värna deras integritet och värdighet.”